Skröpligt stoft och längtande livsande

Text: Paulus Eliasson

Vad vi menar med människans väsen och ursprung, kommer att påverka hur vi lever med varandra. Därför börjar Bibeln med en berättelse om människans skapelse, för att ge oss en bild av vad vi är i Guds värld. Vad är en biblisk antropologi, hur väl passar den bilden med vår tids filosofi, och vilka konsekvenser får den bibliska människosynen för hur vi lever i dag?

Det ska jag försöka säga något om i denna artikel.

Krukmakaren
Vi skall läsa och studera en vers i den välkända berättelsen om hur Gud skapade Adam och Eva i Edens lustgård. Där sägs följande om människans ursprung:

”Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Mos 2:7).

Den förste som vi får lära oss något om, är inte människan, utan Gud. Det står att Gud ”formade” människan, och det ordet heter på hebreiska yatsar. Det är ett ord som i Bibeln används om krukmakare och skulptörer. Det är denna aspekt hos Gud som författaren vill att vi ska lägga märke till: Gud är skaparen, den som formar, och människan är den som blir formad. Det är viktigt, därför att vi som människor gärna vill ha det tvärtom: Vi formar gärna Gud efter vårt eget huvud.

Det var det som hände med Israels folk, då de hade blivit befriade från slaveriet i Egypten, och mötte Gud vid foten av berget Sinai i öknen med samma namn. De hade hört Guds inbjudan till ett förbund, och hade samstämmigt sagt sitt ”ja” till detta förbund. Ändå tog det inte mer än några dagar innan följande hände:

”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte’” (2 Mos 32:1).

Moses hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna med förbundets villkor, men efter en dryg månad var tålamodet slut hos det väntande folket, och de bad Moses bror Aron att göra dem en gud. Och så står det:

”[Aron] tog emot guldet och formade [yatsar] det med en mejsel och gjorde av det en gjuten kalv. Och de sade: ’Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land’” (2 Mos 32:4).

Detta var en gud skapad efter människans vilja och tanke; Aron formade[yatsar]en gud av guldet och utropade det som Israels Gud. Vi kan kanske tycka att vi inte är så naiva och oförstående som folket vid Sinai den gången, men verkligheten är ofta att vi följer precis samma mönster. Vi vill vara autonoma, de som bestämmer vad som är viktigt, vad som ger mening åt tillvaron, och vad som är målet med människans existens. Bibeln säger att det inte är vårt val, eftersom vi är formade av Gud.

Lermänniskor
I versen vi läste först sägs det att Gud formade människan ”av jord från marken”. Ordet för ”jord” är på hebreiska aphar, och ordet för ”marken” är adama. Adam, som är namnet den första människan får, är dessutom inte bara ordet för jord eller mark, men också det hebreiska ordet för människa och mänskligheten. Adam hade kanske hetat ‘jording’ eller ‘jordbo’ på svenska.

Denna berättelse reflekterar många av bibelns författare över, och då nämns alltid det faktum att vi är skapade av jord (eller ”stoftet” som vi som växte upp med 1917 års översättning har vant oss vid) i förbindelse med ödmjukhet inför Gud, och alla människors svaghet:

”Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar. Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera, dem som har sin grund i stoftet [aphar]! De krossas lättare än mal” (Job 4:18-19).

”Se, inför Gud är vi båda lika, också jag är formad av lera” (Job 33:6).

”Alla går till en och samma plats. Alla har kommit av jord [aphar], alla vänder åter till jord” (Pred 3:20).

Uttrycket ”av jord från marken” är alltså något som ska få oss att tänka på vår svaghet och flyktighet. Dessutom säger det oss att vi alla är lika: Alla människor är skapade av samma material.

Livets ande i näsan
Låt oss påminna oss igen om vad versen vi studerar säger:

”Herren Gud […] blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Mos2:7).

Varje ord i denna text är väldigt viktigt i förståelsen av vad en människa är, men vi ska koncentrera oss på ordet ”varelse” (hebreiska: nephesh). Det som gör människan till en levande varelse, är Guds livsande som finns i oss. Utan den är vi bara en klump jord. Den norska teologen Terje Stordalen har skrivit en bok om biblisk antropologi som heter Støv og livspust (Stoft och livsande), och det är just dessa två ting människan är – och stoft och livsande tillsammans, gör oss till levande väsen.

Det hebreiska nephesh är det samma som ordet för ”strupe”. Det är ganska passande, eftersom genom strupen går all luft som vi andas och som håller oss i liv. Ordet används ofta för att tala om hela människan, som i Första Moseboken12:5 där det sägs att Abram tog med sig de ting och de nephesh (personer) som han hade i Haran. Ibland översätts nephesh med ”själ”, men när man gör det så måste man passa sig för att inte importera filosofen Platons idévärld i sin förståelse. Själen är hela människan, både den materiella och den icke-materiella sidan.

Gudslängtan
Om det faktum att vi är skapade av jord berättar för oss om vår koppling till jorden; så är livsanden som Gud har blåst in i människan ett vittnesbörd om att vi inte bara är jordbor, utan vi har en relation till honom som tronar i himmelen. Det är en del av vår identitet.

Nephesh betyder, som sagt, strupe – och i strupen strömmar inte bara livsgivande oxygen, utan det är också platsen där vi känner törst. Denna dubbla betydelse av strupe och själ finner vi hos flera psalmister i Bibeln, där de talar om sin längtan efter Gud:

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ (nephesh) efter dig, o Gud. Min själ [nephesh] törstar efter Gud, efter den levande Guden” (Ps 42:2-3a).

”Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ [nephesh] efter dig” (Ps 143:6).

På samma sätt som en strupe kan uppleva törst efter vatten, så är själen otillfredsställd utan närheten till Gud, som har givit livsanden. Det är en viktig del av biblisk antropologi, att vi erkänner att vi har ett ”Gudformat” hål i vårt inre. Eller, som Augustinus av Hippo (354-430 e.Kr) sa det i sin skrift Bekännelser:

”Du har skapat oss för dig själv, Herre. Och våra hjärtan är oroliga tills de finner sin vila i dig.” (förf. övers.)

Gud är till sin natur tillräcklig i sig själv – han behöver ingenting utanför sig själv; men det motsatta är sant om människan: Vi är skapade av stoft, som vittnar om vår svaghet – och av livsande, som vittnar om vårt beroende av Gud.

Vår tids antropologi
Tänk på hur olik Bibelns förståelse av vad en människa är, jämfört med vad vi presenteras i populärkultur, politik, reklam och på sociala medier. När jag själv för en tid sedan studerade Första Moseboken 2:7, så läste jag på Twitter ett meddelande av Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali, där han kommenterade om de kvinnor som rest från Sverige till olika länder i Mellanöstern för att stödja IS – och som nu ville komma hem igen. Han skrev:

”Dessa IS-honor som nu tigger om att hämtas tillbaka nu borde låtas ruttna kvar där. Fullständigt irrelevant om deras jihadiavkommor är ’oskyldiga’” (Publicerat på Twitter 16 februari 2019).

Mammor som kallas för ”honor” och barn som kallas för ”avkommor” – vilken människosyn är det? Oavsett vad man anser om mödrarnas eller fädernas åsikter eller gärningar, så finns det ingenting som kan rättfärdiggöra en sådan djupt anti-kristen syn på vad en människa är. Ingen som har läst och tror på människans väsen i biblisk förståelse, kan tala på det sättet.

För några dagar sedan läste jag en artikel från oktober 2018 i den norska nätmagasinet Fri tanke, ägt av Human-Etisk Forbund. Där kommenterade de ett förslag till ändring i grundlagen från stortingsrepresentant och tidigare partiledare Knut Arild Hareide i Kristelig Folkeparti (KrF). Förslaget löd som följer:

”Människovärdet ska vara okränkbart, och alla har rätt till kroppslig integritet, från konception till naturlig död”(förf. övers.).

Detta, som kan låta som ett väldigt bra skydd och en god definition av vad en människa är och har rätt till, går naturligtvis inte att kombinera med en värld där miljoner barn mördas innan de får se dagens ljus – eller där äldre, sjuka och andra ser det som sin rätt att få medicinsk hjälp att avsluta sina egna liv. Fri tanke förfasades över detta förslag från KrF, och påpekade vikten av att folk får välja själva. Alltså: Välja själva om de ska få mörda en annan människa. Vi måste vara helt klara över detta: Abort handlar inte om kvinnors rättigheter; det handlar om oföddas rättslöshet.

Jag tar bara dessa två exempel – men jag tror att det är viktigt att vi som kristna ser vår tids kamp om människovärdet i ljuset av den unika bild på vad en människa är som Bibeln presenterar.

Människan och korset
Det främsta beviset på hur högt Gud älskar och värdesätter Adams söner och Evas döttrar, ser vi i Jesus från Nasaret. Bibeln säger att Gud älskade världen så högt att han gav sin egen sons liv för att ge liv till dem som sätter sin tro till honom. Det är när vi ser mannen som hängde på Golgata kors som vi ser vad en människa är. Vi vet att vi är stoft ifrån jorden – men vi är något så mycket mer. Vi är väsen som i alla tider har försökt fylla själens törst med någonting utanför Gud. Men då Jesus dog på Golgata, så gick Guds inbjudan ut till alla människor, uttryckt genom profeten Jesaja:

Hör, alla ni som törstar, kom till vattnet! Och ni som inte har pengar, kom och köp säd och ät! Ja, kom och köp säd utan pengar och vin och mjölk för ingenting. Varför ger ni pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte mättar? Hör på mig, så får ni äta gott och er själ njuta av feta rätter” (Jes 55:1-2).

Det största beviset på en människas värde, är att Gud själv tömde sig på all härlighet, blev människa, dog för våra synder, och nu hälsar oss välkomna till sin egen festmåltid. Gud vill ha gemenskap med dig. Ingenting är större än det.

Paulus Eliasson