Alla krig är bankirernas krig: Iran och bankirernas slutspel

2026-04-13

FRÅN: https://www.vaken.se/alla-krig-ar-bankirernas-krig-iran-och-bankirernas-slutspel/ LÄS HELA ARTIKELN HÄR I LÄNKEN!

”Den finansiella kapitalismens makter hade ett annat långtgående mål, inget mindre än att skapa ett världssystem av finansiell kontroll i privata händer som kan dominera varje lands politiska system och världsekonomin som helhet.” —Prof. Carroll Quigley, Georgetown University, Tragedy and Hope (1966)

I februari 2026 genomförde USA och Israel överraskande flyganfall mot Iran. De officiellt angivna skälen — att förhindra att Iran skaffar kärnvapen och att avvärja dess aggression — har inte hållit för närmare granskning. Som James Corbett dokumenterade i nyligen publicerade avsnitt av Corbett Report verkar kärnvapenförevändningen vara återanvänd propaganda, och omfattningen och tidpunkten för anfallen väcker djupare frågor om motiven.

Tesens formulering ”Alla krig är bankirernas krig” populariserades av Michael Rivero i en dokumentär från 2013 med samma namn. Hans tillhörande artikel inleds med ett citat av Aristoteles (384–322 f.Kr.):

”Den mest förhatliga formen [av penningförvärv], och med störst skäl, är ocker, som gör vinst av pengar i sig själva och inte av deras naturliga användning. Ty pengar var avsedda att användas i utbyte, men inte att växa genom ränta.”

Rivero redogör därefter för hur privata bankintressen i århundraden har finansierat och dragit nytta av konflikter på båda sidor — från grundandet av Bank of England år 1694 för att finansiera Vilhelm III:s krig till moderna regimskifteskrig.

All Wars Are Bankers’ Wars

Watch this video on YouTube

Finansiell dominans över hela spektrumet
Andra kommentatorer hänvisar till rapporten från Project for the New American Century (PNAC) med titeln Rebuilding America’s Defenses (september 2000), som efterlyste ”fullspektrum”-kapabla amerikanska militära styrkor för att uppnå global dominans. Den framhöll behovet av en ”katastrofal och katalyserande händelse — likt ett nytt Pearl Harbor” för att påskynda den militära omvandling som författarna föreställde sig.

Detta följdes av en intervju i Democracy Now år 2007 där general Wesley Clark avslöjade att han veckor efter 11 september-attackerna hade fått se ett hemligstämplat Pentagon-memorandum som beskrev planer på att ”slå ut sju länder på fem år”: Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan — och slutligen Iran. De första sex har sedan dess destabiliserats eller genomgått regimskiften. Iran, som betraktas som det yttersta priset för dominans i Mellanöstern och kontroll över olja, är det sista som återstår.

Varför just dessa sju, och varför var Iran det yttersta målet? Greg Palasts artikel från 2013 med titeln ”Larry Summers and the Secret ‘End-Game’ Memo” presenterade den saknade finansiella logiken. År 1999 öppnades världen för oreglerad handel med derivat, så att statsobligationer, oljeflöden, sjöfartsrutter och krigsriskförsäkringar alla kunde användas som säkerheter, återpantsättas (pantsättas flera gånger om) och bli föremål för spekulation. Den centrala komponenten var WTO:s avtal om finansiella tjänster från 1997 (det femte protokollet till GATS), som trädde i kraft 1999.

Inget av de sju utpekade länderna anslöt sig till WTO, och de var inte heller medlemmar i Bank for International Settlements (BIS). Det placerade dem utanför den reglerande räckvidden för centralbankernas centralbank i Schweiz. Andra länder som senare identifierades som ”skurkstater” var inte heller medlemmar i BIS, däribland Nordkorea, Kuba och Afghanistan.

När det gäller Iran är landet inte bara det största och starkaste av de islamiska länderna, utan driver också världens enda fullt räntefria (riba-fria) banksystem. Detta står i direkt kontrast till den konventionella västerländska modellen, som bygger på ränta som sin huvudsakliga intäktsmekanism. Att ”pengar skapar pengar av sig själva” ligger till grund för det globala derivatkomplexet, som är uppbyggt kring återpantsatta, säkerställda skulder med ränta.

Den sista delen i det finansiella kontrollnätet beskrevs i David Rogers Webbs bok The Great Taking från 2024. Everything-bubblan, inklusive vad vissa kommentatorer uppskattar vara mer än en kvadriljon dollar i derivatsatsningar, väntar bara på en utlösande faktor. När den spricker kommer det att utlösa stora institutionella konkurser; och enligt den juridiska struktur som Webb beskriver kommer derivataktörerna att ta allt.

Den försäkringskris i Hormuzsundet år 2026 som utlöstes av Lloyd’s of London kan vara denna utlösande faktor. Mer om detta nedan.

City of London och Lloyd’s använder kaos som ett vapen
I över tre århundraden har City of London – ”Square Mile”, som utgör Londons finansiella centrum — finansierat båda sidor i krig och sålt försäkringar mot den förstörelse som följt. Lloyd’s of London är försäkringspelaren i Citys finansiella kontrollnät. Det är egentligen inte ett försäkringsbolag utan ett företagsorgan som ”fungerar som en delvis ömsesidig marknadsplats där flera finansiella finansiärer, organiserade i syndikat, samlas för att dela och sprida risk.”

Lloyd’s har byggt sitt rykte på att alltid fullfölja sina åtaganden, men det sker till ett pris. År 1898 formaliserade man en långvarig praxis genom att införa klausulen ”Free of Capture and Seizure”, som undantog krigsrisker från standardförsäkringar så att man kunde ta ut mycket höga premier när konflikter bröt ut. Den klausulen användes under båda världskrigen och används även 2026.

Efter attackerna mot Iran utvidgade Lloyd’s Joint War Committee sin ”högriskzon” i Mellanöstern. Flera av dess försäkringsgivare utfärdade 72-timmars uppsägningsmeddelanden med verkan från den 5:e mars, och krigsriskpremierna för transiter genom Hormuzsundet steg från 0,25 procent till 1–5 procent av fartygsskrovets värde. Lloyd’s har betonat att försäkringsskydd fortfarande finns tillgängligt — till rätt pris. Men för en oljetanker värd 100 miljoner dollar innebär det ytterligare 1–5 miljoner dollar per resa, en premie som redarna förståeligt nog är ovilliga att betala.

Den privata kreditgnistan
Samtidigt tornar andra mörka moln upp sig över marknaden. Finansanalytikern Stephanie Pomboy varnar för att marknaden för privat kredit på 1,5–3 biljoner dollar befinner sig i ett låst läge, vilket tvingar fram nödförsäljningar av likvida tillgångar; och den betydligt större marknaden för företagsobligationer med BBB-rating, värd 5 biljoner dollar, balanserar på gränsen. Nedgraderingar kommer att tvinga fram massförsäljningar, och pensionssystemen står inför ett underskott på 4 biljoner dollar.

Hormuzkrisen utgör den perfekta katalysatorn för denna säkerhetskris: högre oljepriser skapar inflation, vilket höjer obligationsräntorna (räntan), minskar värdet på säkerheter och utlöser säkerhetskrav (margin calls) över hela derivatmarknaden. Dessa säkerhetskrav tvingar sedan privata kreditfonder till nödförsäljningar.

Detta är en anledning till att vissa kommentatorer pekar på City of London som den verkliga arkitekten bakom kaoset i Mellanöstern. Den gamla krigsförsäkringsmekanismen och den nya derivatmekanismen fungerar tillsammans. Den ena skapar kaospremien; den andra skördar den genom återpantsättning och juridiskt övertagande.

Palast och slutspelsmemorandumet: att göra världen säker för derivat
Att garantera mot förluster i sjöfarten är en typ av försäkring, men en betydligt större försäkringsfälla är derivatmarknaden. Derivat säljs som en form av skydd mot marknadsrisker, men är i praktiken ett spekulativt vadslagningssystem som utvinner avkastning från alla större ekonomiska flöden.

I sin artikel från 2013 presenterade Greg Palast bevis för ett hemligt memorandum från 1997 till biträdande finansminister Larry Summers från Timothy Geithner (då USA:s ambassadör vid WTO och verksam på uppdrag av Summers) som beskrev ”slutspelet” i WTO:s förhandlingar om finansiella tjänster. Geithner skrev till Summers:

”När vi går in i slutspelet … tror jag att det vore en god idé att du tar kontakt med vd:arna ….”

Memorandumet listade därefter privata telefonnummer till Goldman Sachs, Merrill Lynch, Bank of America, Citibank och Chase Manhattan — nummer som Palast bekräftade var äkta.

Vad var slutspelet? Palast skrev:

USA:s finansminister Robert Rubin drev kraftfullt på för att avreglera bankerna. Det krävde först att Glass-Steagall-lagen upphävdes för att avskaffa barriären mellan affärsbanker och investmentbanker. Det var som att ersätta bankvalv med roulettesnurror.

För det andra ville bankerna få rätt att delta i ett nytt högriskspel: ”handel med derivat.” … Biträdande finansminister Summers (som snart skulle ersätta Rubin som minister) blockerade alla försök att kontrollera derivat.

Men vad var poängen med att förvandla amerikanska banker till derivatkasino om kapitalet skulle fly till länder med säkrare banklagstiftning?

Svaret som de fem storbankerna formulerade var: att avskaffa bankkontroller i varje land på planeten — i ett enda drag. … Bankernas och Summers strategi var att använda avtalet om finansiella tjänster, ett svårgenomträngligt och till synes harmlöst tillägg till de internationella handelsavtal som övervakas av Världshandelsorganisationen (WTO).

… De nya spelreglerna skulle tvinga varje nation att öppna sina marknader för Citibank, JP Morgan och deras derivatprodukter.

Och alla 156 länder i WTO skulle behöva riva sina egna Glass-Steagall-uppdelningar mellan affärsbanker som tar emot sparmedel och investmentbanker som spekulerar i derivat.

WTO:s avtal om finansiella tjänster blev murbräckan för att öppna globala marknader för denna derivathandel. Varje medlemsland tvingades öppna sitt banksystem eller riskera sanktioner. År 1999 upphävdes den del av Glass-Steagall-lagen i USA som separerade investmentbanker från inlåningsbanker, vilket gjorde insättarnas pengar sårbara för spekulativa risker. Därefter exploderade derivathandeln. Statsobligationer, oljekontrakt, sjöförsäkringar och krigsriskpremier styckades upp i kreditderivat (credit-default swaps), hedgar och andra derivatprodukter.

Derivathandeln har sedan dess blivit en av de mest koncentrerade och lönsamma verksamheterna i världen och kontrolleras nästan helt av ett fåtal megabanker. Enligt uppgifter från Bank for International Settlements och Office of the Comptroller of the Currency innehar de fem största amerikanska bankerna ensamma omkring 90 procent av alla bankderivat i USA, där JPMorgan, Citigroup, Goldman Sachs, Bank of America och Morgan Stanley dominerar den globala OTC-marknaden (over-the-counter). Dessa institutioner tar lejonparten av derivatvinsterna, särskilt under perioder av volatilitet när ”kaospremien” stiger.

”The Great Taking” — den juridiska fällan som ger derivat superprioritet vid konkurs

I The Great Taking blottlägger David Rogers Webb den sista delen i detta finansiella kontrollnät: praktiskt taget alla värdepapper i dag är dematerialiserade (digitaliserade) och samlade i centrala depåsystem. Diskreta förändringar i Uniform Commercial Code och motsvarande EU-regler har förvandlat vanliga investerare till enbart ”rättighetsinnehavare” som endast har ett juridiskt anspråk gentemot sina mäklarfirmor.

När det gäller bankinsättare har de i århundraden klassificerats som enbart ”fordringsägare” till sina banker. När pengarna väl har satts in övergår den juridiska äganderätten till banken. Insättaren har endast ett avtalsrättsligt anspråk (en anfordringsfordran) som rankas som en oprioriterad fordran vid insolvens.

Vid varje insolvens är aktier, obligationer och insättningar juridiskt sett säkerheter för derivatkomplexet — säkerheter som har återpantsatts flera gånger om. Och när säkerheterna bakom derivaten fallerar kollapsar det återpantsatta korthus som har byggts på dem. Säkerhetskrav (margin calls) sprider sig i kedjereaktioner, superprioritet aktiveras och The Great Taking inleds. (För mer om detta ganska komplexa ämne, se Webbs bok och min tidigare artikel här.)

Irans räntefria islamiska banksystem: det strukturella hindret
Så vilken betydelse hade det om Iran och ett fåtal andra länder avstod från att delta i detta lukrativa bankirspel? Risken var att när insättare och aktieägare insåg att de faktiskt inte ägde sina tillgångar skulle de flytta sina pengar till dessa säkra zoner. Dessa länder stod också utanför den typ av sanktioner som västliga regeringar (och som genomfördes av västliga banker och clearinginstitut) riktade mot den ryska centralbankens tillgångar efter Rysslands invasion av Ukraina 2022.

Ledande bland dessa länder var Iran, som sedan lagen om räntefri bankverksamhet från 1983 har drivit världens enda fullt räntefria (riba-fria) banksystem. Dess banker använder shariakompatibla kontrakt — vinstdelning (musharakah), kostnadsplusfinansiering (murabaha) och leasing (ijara) — i stället för att ta ut eller betala ränta. Denna bankmodell står i direkt kontrast till den konventionella västerländska modellen, som bygger på ränta som sin huvudsakliga intäktskälla och som utgör grunden för det globala derivatkomplexet genom säkerställda och återpantsatta skulder.

Irans system utformades för att eliminera ocker och anpassa finansverksamheten till verklig ekonomisk aktivitet och riskdelning snarare än spekulativ skuldsättning. Det har länge betraktats som strukturellt oförenligt med den räntebaserade och säkerhetstunga finansarkitektur som präglar City of London och Wall Street — en arkitektur som kräver ständig skuldservice och lätt återpantsättbara tillgångar för att mata derivatmaskinen.

Genom att på nationell nivå avvisa ränta har Iran därmed skyddat sig självt och sina finansiella partner från det kontrollnät som har gjort den globala ”Great Taking” möjlig.

Försäkringskaoset har mildrats, men den ”svarta svanen” svävar fortfarande kvar
Hormuzsundet är inte helt stängt, men trafiken är fortfarande kraftigt reducerad under Irans selektiva transitregim baserad på förhandsgodkännande. Endast fartyg från ”vänligt sinnade” eller icke-fientliga nationer tillåts passera efter förhandskoordinering med iranska myndigheter. Betydande köbildning kvarstår, med mer än 1000 fartyg som rapporteras vänta eller ha omdirigerats och över 34 000 sjöfartsrutter som lagts om under de första fyra veckorna av störningarna.

President Trumps återförsäkringsfacilitet på 20 miljarder dollar, som tillkännagavs den 6 mars, är nu i drift och har fördubblats till 40 miljarder dollar. Ytterligare stora amerikanska försäkringsbolag har anslutit sig, medan Lloyd’s of London har deltagit i relaterade diskussioner. Faciliteten är fortfarande inriktad på amerikanska transportörer med stöd från den amerikanska staten. Men analytiker tvivlar på att den kommer att återstarta omfattande kommersiell trafik utan bredare ansvarsskydd och säkrare förhållanden.

Kort sagt har den utlösande faktorn bakom ”försäkringskaoset” mildrats men inte försvunnit. Premierna ligger fortfarande på förhöjda nivåer, osäkerheten kvarstår och de säkerhets- och derivatrelaterade påfrestningar som Webb beskrev är fortfarande aktuella.

Slutsatser och lösningar
Den globala finanskrisen 2007–08 (GFC) anses nu allmänt ha utlösts av den okontrollerade explosionen av oreglerade derivat — särskilt kreditderivat (credit default swaps) och säkerställda skuldåtaganden (collateralized debt obligations) — som förvandlade subprimelån till en systemisk tidsinställd bomb. Skadorna var inte begränsade till USA: utvecklingsländer drabbades också hårt.

I dag är risken för en krasch ännu större än under finanskrisen. Den globala OTC-derivatmarknaden har officiellt vuxit till ett nominellt värde på 846 biljoner dollar, mer än sju gånger storleken på hela världsekonomin.

Långsiktiga politiska lösningar är möjliga. Kongressen skulle kunna återinföra Glass-Steagall-lagen och införa en skatt på finansiella transaktioner. Delstatsregeringar skulle kunna återkalla sitt godkännande av relevanta delar av UCC och skapa offentliga banker som kan skydda mot lokala bankkonkurser. (Se mina tidigare artiklar här och här.)

Men det omedelbara behovet i den nuvarande situationen är att lösa konflikten med Iran — och att lösa den snabbt — innan en ny svart svan-händelse utlöser en kedjereaktion på derivatmarknaden och aktiverar den slutliga Great Taking i global skala.

globalresearch.ca Alla krig är bankirernas krig: Iran och bankirernas slutspel

Bild: Google