PUBLICERAT 12 MARS 2024AV BERNO VIDÉN /MIDNATTSROPET

Text: Berno Vidén

Kampen för det bibliska dopet har under historiens gång varit avgörande för den fria församlingen. Det är uppfordrande att läsa väckelsehistoria och se med vilken övertygelse pionjärerna, många gånger under svår förföljelse, trotsat myndigheter och kyrka för rätten att låta döpa sig. Att samma rörelser i kyrkoekumeniskt köpslående i demokratins namn överger denna dyrbara övertygelse är ett svek.

– Skriften allena! proklamerade Martin Luther under sin kamp att lyfta fram Bibeln som auktoritet. Motståndare var i stort hela den dåtida styrande eliten med påve, prästerskap och kyrkliga prelater å ena sidan, och kejsare, landsfurstar och inte så sällan, lössläppta, oregerliga pöbelhopar å andra sidan. Straffen för att inte underkasta sig kyrkans rådande auktoritet var oerhört grymma; konfiskering av egendomar (anhöriga som inte aktivt angav sina familjer straffades med att fråntas arvsrätten och blev hemlösa), svår tortyr i kalla fängelsehålor, bålbränning, dränkning, landsförvisning etc.

Reformationen gick dock inte att hindra och en ny, mer bibeltrogen kyrka än den romerska katolska såg dagens ljus. Dock dröjde det inte länge förrän den tidigare förföljde Martin Luther intog påvekyrkans position att förfölja människor som på liknande sätt sökte sanningen i Guds Ord. En brännande fråga var då huruvida dopet skulle ske efter egen tro och bekännelse eller inte.

Luther var inte den enda reformatorn under medeltiden. Andra dominerande namn som haft stor betydelse är Ulrich Zwingli (1484-1531) och Johan Calvin (1509-1564). Trots att de alla sökte sanningen i Guds Ord som en protest mot katolska kyrkans irrläror, och trots att de under en begränsad period av reformationen levde under hot om förföljelse då de förkunnade och läste ur Skriften, blev de genom sina positioner och kompromisser på liknande sätt redskap åt staten. Från att ha varit förföljda övertog de förföljarens roll på de mest grymma sätt.

I boken Den tredje reformationen av Karl Kilsmo skildras hur den första fria kristna församlingen bildades i Zürich. Det var en liten grupp enkla människor som hade börjat samlas för att läsa Bibeln och kommit fram till att det var fel att döpa de små barnen i kyrkan. Zwingli, som efter bibelstudier tidigare hade uttalat sig fördelaktigt om vuxendopet, backade inför det han såg skulle leda till bildandet av en ny rörelse utan organisatorisk förbindelse med staten. Åtgärderna Zwingli vidtog för att hindra rörelsens framväxt var först att under hot om landsförvisning uppmana alla föräldrar med odöpta barn att inom åtta dagar låta döpa sina barn. De svarade sig villiga därtill, om någon med Skriftens ord kunde påvisa att barndopet var påbjudet. Då man inte nådde enighet i frågan överlämnades barndopets motståndare till samhället som lagbrytare, vilket var vad Zwingli önskat uppnå.

På kvällen den 21 januari 1525 samlades en grupp troende hemma hos Felix Mantz, den man som kort därefter skulle bli det första offret för den protestantiska kyrkans grymma förföljelse. (Mantz torterades svårt och dränktes i floden Limmat den 5 januari 1527.) Under samlingen döptes 15 personer med “det rätta kristna dopet” varefter man delade brödet och vinet till Herrens åminnelse. Samlingen var unik på flera sätt. En ny rörelse tog form som skulle komma att påverka många väckelserörelser genom tiderna. Dopet på egen bekännelse och tro var den mest centrala frågan vid bildandet.

Kort tid därefter hade de flesta av de troende i den unga fria församlingen fängslats och torterats. De som inte landsförvisades dömdes till döden, men rörelsen levde vidare.

Under 1700-talet började pietismen spridas i Sverige. I motsats till den lutherska kyrkan betonades ett allmänt prästadöme och individens omvändelse. Pietismen tog också avstånd från kyrkans vrånglära att den nya födelsen ägde rum vid dopet och inte vid omvändelsen. Då kyrkans makt och sakrament ifrågasattes svarade samhället med att förbjuda bönemöten i andra lokaler än i kyrkan genom införandet av konventikelplakatet. Förbudet varade i mer än 130 år.

Också Sverige drabbades av döparrörrelsen. År 1834 kom den då unge sjömannen F. O. Nilsson till tro på Jesus och anslöt sig till metodisterna som bibelspridare. En del år senare, år 1847, blev han övertygad om nödvändigheten att låta döpa sig. I Sverige fanns då ingen döparförsamling så Nilsson reste till en baptistförsamling i Hamburg där han döptes. Efter hemkomsten bildades inom kort den första svenska baptistförsamlingen. Det ägde rum den 21 september 1848, samma dag som fem personer döptes i havet kring Vallersvik söder om Kungsbacka, det första kända troendedopet på svensk mark. Fortfarande rådde förbud mot dylika samlingar och framförallt mot att organisera en kristen församling utanför statskyrkan. Dock var dopfrågan så viktig att man trotsade förbudet. F.O. Nilsson och hans hustru landsförvisades som straff.

Pingstväckelsen i Sverige, sprungen ur döparrörelsen, har under hela sin historia proklamerat dopet till Kristus som en medveten handling till följd av omvändelse och tro på Jesus. Skriftens auktoritet har varit avgörande, en övertygelse som flera pingstförsamlingar lämnat idag. Senast var det Filadelfiaförsamlingen på Rörstrandsgatan i Stockholm som övergav principen och avgjorde dopfrågan genom att hålla allmänt demokratiskt val bland sina medlemmar. Efter omröstning i två församlingsmöten ändrade man stadgarna och öppnade för medlemskap – inte på Ordets grund, utan på ekumenisk grund: ”Den som har en personlig tro på Jesus Kristus, som blivit upptagen som medlem i en kyrka i en annan tradition och där levt med en tydlig bekännelse av denna tro, samt vill ansluta sig till församlingens tillämpning av Bibeln, kan på ekumenisk grund upptas som medlem i församlingen.”

Att en pingstförsamling i kyrkoekumenisk anda och i demokratins namn så lätt överger denna dyrt köpta övertygelse är en grov avfallets markör.

Paulus skriver till församlingen i Kolosse att vi är begravda med Jesus i dopet, men också att vi genom Jesu uppståndelse blev uppväckta från döden. Vi har bokstavligen gått från död till liv, vilket manifesteras då vi låter oss döpas för att helt tillhöra Jesus. Vi var döda genom våra synder men han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som anklagade oss, genom att spika det fast på korset.