Archives

Är du redo för JESUS….

Se, Han kommer! Är du redo?

Predikan av Arne Imsen 1989

FRÅN: https://www.midnattsropet.se/2018/05/se-han-kommer-ar-du-redo.html

Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre. Han skall komma igen.

Var jag än läser i bibeln, står det klart för mig att Jesus kommer. När jag läser det fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Hade jag inte detta hopp skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig.
Men hoppet lyser, ära vare Gud! Och jag har fått ett litet nyckelhål in i evigheten där jag sett den himmelska härligheten – och det är detta som bär! JESUS KOMMER! Det är ingen teori eller dogm eller inlärd fras: JESUS KOMMER! Det är ett uttryck för ett inneboende överflödsliv. Intensivt, spännande, dramatiskt. Snart ska hoppet bli en verklighet. Vi ska få se honom som vi nu älskar utan att ha sett. Han har gjort ett outplånligt intryck på oss. Format, präglat och förvandlat oss till att i världens ögon vara dårar. Främlingar.
JESUS KOMMER. Det finns definitivt ingen möjlighet att vara likgiltig inför det anropet och den tonen. Man måste bli upprörd, förargad eller uttrycka bespottelse. Om det bara är en programpunkt i det religiösa programmet att påminna varandra om för ordningens eller traditionens skull; då är det naturligtvis ointressant, och går oss förbi utan att åstadkomma något intryck.
Men detta är ett sanningens ord, som bör bli föremål för begrundan: JESUS KOMMER. Rör det ditt hjärta? Värmer det ditt hjärta? Känner du att det frusna smälter och det hårda krossas, inför den enorma kärlek som den helige Ande lägger i budet att Jesus kommer? Han kommer för att slutfrälsa sin församling.

Församlingens främsta kriterium

Jesu tillkommelse är en profetisk sanning som vill borra sig in i vårt samvete på ett sådant sätt att vi kan inta rätta attityder. Då kan vi lyfta blicken mot höjden, och med frimodighet säga: Herre, kom! Välkommen! Det finns ingenting emellan dig och mig. Kommer du nu Jesus, så följer jag med dig hem till härligheten. Jag är beredd.
När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn. Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då stodo hos dem två män i vita kläder. Och dessa sade: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen (Apg 1:9-11).
Det var himmelska budbärare som anförtroddes uppgiften att omgående och utan något dröjsmål proklamera den sanning som varit den kristna församlingens främsta kriterium under den heliga historien och församlingens tidsålder.
Varför håller ni på som ni gör, ni kristna? Varför sjunger ni och beder; varför vittnar ni som ni gör? Varför väljer ni att vara så annorlunda och avvikande? Varför accepterar ni smäleken? Ni skulle ju kunna leva ett annat, välanpassat och mycket komfortabelt liv, och ändå väljer ni något som måste betraktas som ett martyrskap. Varför gråter ni för grannens frälsning? Varför bär ni dag och natt i era förböner fram missionsfälten?
Varför beder ni på ett sådant sätt för konung, regering, riksdag och samhälle? Varför kämpar, beder och ropar ni? Det finns väl annat man kan ägna sig åt? Andra uppgifter som kunde anses viktiga att gå in i. Varför ha denna stämpel av att vara fanatisk, svärmisk och sekterisk genom livet, när man kan ha det så bra och bekvämt? Bli erkänd, uppburen, bekransad, applåderad för sina insatser. Vill du veta varför?
Denne Jesus, som har tagits upp ifrån eder till himmelen – denne Jesus, apostlarnas Jesus, den urkristna församlingens Jesus, Petrus Jesus, Johannes Jesus – denne Jesus; som I haven sett fara upp till himmelen – han skall komma igen! Tror du det? Rör det dig? Känner du att tårarna gärna vill tränga fram, och du i ödmjuk förkrosselse vill gråta av glädje?
Denne Jesus, som Fadern tog upp för din och min skull, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen. Här har vi hemligheten. Det är därför vi kämpar. Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre.
Han skall komma igen. Under den heliga historiens gång har människor försökt åstadkomma förblivande förändringar, men alla ansträngningar har slutat i katastrof, kaos och sammanbrott. Så går det också för oss. Det vi trodde skulle bli ett paradis i tiden, har inte blivit något annat än helvetets väntrum. Vi trodde att vi skulle lyckas åstadkomma underverk och demonstrera för hela världen att det finns jämlikhet, frihet och broderskap. Man gick ut med entusiasm för att bygga den nya världen, buren av idéer, folksuveränitetstanke och humanism för att åstadkomma underverk. Vad blev resultatet? Vi vet det så innerligt väl.

Vårt enda hopp

Den ende som kommer att kunna lösa mänsklighetens problem sist och slutligen, finner du inte i Washington, New York, FN eller Genève. Du finner honom inte i Moskva eller Rom. Nej, han finns inte i något av de maktcentra genom vilka vi kanske väntar hjälp, och som vi frestas fästa våra förväntningar till.
Han som Gud har gjort till Herre och Messias, han bar ett kors till Golgata. Det var inte ett gevär han bar på ryggen. Det var inget vapen, och dock var det ett vapen. Kärlekens kors. Det kors, som egentligen var vårt, det bar han till Golgata. Han hade ingen kulspruta för att röja väg för sitt välde. Det var inte kärnvapen och bakteriologisk krigföring. Han hade inte den utrustning som alla hans efterföljare och imitatörer fäst sådan tilltro till och ställt mänskligheten inför.
När påven var här i vårt land så var det mesta man kunde se omkring honom skjutvapen och poliser. Man sa till och med att påven hade skottsäker väst. Det hade han förmodligen. Det behöver man i denna farliga värld som statsöverhuvud i Vatikanen och kyrkofurste på jorden. Men min Frälsare och Herre är inte statsöverhuvud i Vatikanen. Han har intagit platsen på Faderns högra sida i det nya Jerusalem, och hans ärkefiende Satan, som försökt att detronisera honom under historiens lopp, har kommit på skam.
Snart kommer djävulen att kastas ned på jorden. Förmodligen sker det när församlingen flyttar upp. Då måste luften renas, och djävulen kastas ned. Den värld som varit lojal mot honom, ska få tjäna honom till det yttersta. Men församlingen ska hemförlovas i härlighet! Jesus bar det kors du och jag borde ha tagit, och dog syndarens död för din och min skull. Skriften säger att det var omöjligt för döden att behålla honom. Han gick ut ur dödsriket, och intog platsen i härligheten. Nu väntar han på att utföra historiens största, märkligaste och mest förunderliga evakuering som ligger strax framför.
Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen … Det är därför vi verkar. Det är därför vi gråter. Det är därför vi jublar. Det är därför vi vägrar släppa in världen och vad den tillhör i gemenskapen. Det är därför vi vägrar surrogat och imitationer; vad världen har att erbjuda av maktmedel och resurser, fastän frestelsen kan vara svår understundom, då världen har kommit underfund med att just i församlingen finns det fonder som kan utnyttjas i samhällsarbetet för att bygga upp det antikristliga riket.
Det finns fonder av tro, kärlek och hopp. Det finns fonder av idealism och nådegåvor. En del är nedfrysta, men de finns där. Bara nådens sol börjar lysa och det blir andligt töväder, så smälter dessa hemlighetsfulla, fördolda krafter fram, och det visar sig att Guds Rike har liv och skapande, förnyande kraft.
Närhet till världen är möjlig då temperaturen sänks och man kommer ned till fryspunkten. Men när värmen kommer, då tinar isen upp, och det blir skilsmässa. Man kan inte förena vatten och eld. Denna värme ligger förborgad i proklamationen: ”Denne Jesus, som ni sett fara upp till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni sett honom fara upp.”

Trampas ned – eller förtrampa

Evangelium är ingen fredstraktat. Det är en krigsförklaring. Vi har inte fått i uppdrag att förhandla med världens furste och makter. Skriften säger: ”Stå honom emot, fasta i tron.” Satan har inte blivit kristen, och blir det aldrig. Världen kommer aldrig att älska min Frälsare och Herre. I bibeln står tydligt att vänskap med världen är fiendskap med Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Dessa fientligheter blir definitivt inte mindre genom ekumenik.
Ekumeniken är den största faran som möter väckelsekristet folk i tiden. Det verkar som om ekumeniken skulle lyckas urvattna det kristna budskapet ända dithän att det förlorar sin sälta. Istället för salt får vi socker. Man förvandlar livets bröd till marsipantårta, och livets vatten till lemonad. Vad vi behöver vara med om är inte smaksensationer, som serveras i världen för att försöka bjuda människor maximalt nöje till minsta möjliga pris och uppoffring.
Det heter att när saltet förlorat sin sälta, då duger det till ingenting annat än att kastas ut och trampas ner av hedningarna. Där finns de två alternativen för den kristna församlingen. Antingen trampas ned av världen, eller förtrampa fiendens härsmakt. Vi får välja. Och går vi i allians med den värld som svurit vår konung död, då får vi också ta konsekvenserna av detta.
Denne Jesus blev orsaken till Stefanus martyrskap, Petrus martyrskap och Paulus fängelsevistelser. Han blev orsak till att de heliga förföljdes. De fick överge hem, bostäder, familjer. Förlorade medborgarskap och rättigheter. Dessa, som med dopet hade proklamerat att Jesus är Herre, och som upplevde att det inte fanns någon reträttväg eller kompromiss, vägrade att sänka den blodstänkta fanan.
Denne Jesus är en herre, vars lärjungar historien igenom drabbats av smälek, bespottelse, förföljelse och hån.
Bibeln har inte kommit till i katedraler, universitet och seminarier, utan har i huvudsak skrivits i fängelser. Ändå har de kristna valt att fortsätta, historien igenom. Och nu känner vi att vi är framme vid sista varvet – sista generationen. Vi går segrande i mål, ty: Han ska komma igen! Snart är vi över mållinjen, och får segerkransen.
Om ditt andliga livs verkliga status skulle undersökas – hur blir diagnosen? Kan det vara så att det är sjukt och har brister någonstans? Känner du att du inte orkar som du borde göra? De andliga livsorganen har avtrubbats. Du har tappat – inte glöden, men kraften, och upplever dig vanmäktig. Du har inte samma uthållighet som förr. Du saknar kondition, ståndaktighet och disciplin. Du faller så lätt för tillfälligheter, och blir offer för nycker som skapar förvirring och problem i din tillvaro.
Hur är det med utstrålningen? Är blicken frisk? Eller behöver du vara med om att dina andliga livsorgan vitaliseras? Kanske du behöver ögonsalva för att kunna förstå, se, och dra riktiga slutsatser av det som har gått över ditt liv? Vad fångar dig? Vad har du för ögonmärke? Är det de ting som synas?
Vi sitter nog allesammans i ungefär samma belägenhet, och måste, för att vara uppriktiga och ärliga, erkänna att vi har lätt att fastna i materiella ting och även i andliga ting, på ett sätt så att vi får blicken fäst på något annat än där vi borde ha den. Det är som om de eviga tingen tonas bort och bleknar för oss.
Förr i världen sa läsarna till varandra när de träffades: ”Frid broder! Jesus kommer!” Nu säger de: ”Tjänare mors! Jag har köpt en Volvo!” Förr gick läsarna kilometer efter kilometer för att få vara med på möte. På vägen bad man och kom i anden. Jag har hört om dem som föll i snödrivorna och blev liggande i timmar utan att frysa, där de låg och prisade Gud.
De hade blicken riktad mot den eviga världen. Det fanns inte för stora uppoffringar, vägen blev aldrig för lång, utan man var redo att gå hur länge som helst för att möta syskonen. Inte bara för att få en allmosa – nej, för att förmedla välsignelse och styrka; uppmuntra varandra till tro och goda gärningar.
När man möttes famnade man varandra och sade; ”Frid! Så underbart att se dig, broder och syster! Att du är bevarad i Kristus!” Nu frågar vi: ”Hur har det gått med sommarstugan? Husvagnen? Du har väl en ordentlig båt? Har du varit ute och fiskat i sommar? Eller seglat?” Det är samtalsämnen för trons folk under de sista flyende minuterna av tidsåldern.
Jag vill inte vara elak. Det anstår inte mig att döma någon. Men jag lider i min ande, av den enkla anledningen att det finns ett annat liv. Det finns ett rikt andligt liv. Och detta behöver vi uppleva. Då behöver vi inte truga kristendomen och kristna värderingar på ett samhälle som kräks av vår ljumhet, och äcklas av våra propagandatricks att popularisera det vi kallar evangelium. Men det är världens evangelium, Babylons evangelium, och det hör hemma i antikrists värld.
Vad vi behöver är ett möte med denne Jesus som ska komma igen. Jesus visiterade som ärkebiskop de sju församlingarna i Mindre Asien och skrev protokollet från visitationen i de sju sändebreven. Han sa till det ringa Filadelfia, som inte hade något att berömma sig av, och som inte var speciellt briljant i sin bekännelse: Håll fast det du har, så ingen tager din krona!
Ska vi låta de svaga makterna under denna världens välde, få bortföra oss som segerbyten? Ska vi lida nederlag? Fortsätta leva i materiellt välstånd och andlig misär? Eller ska vi satsa oss själva och hålla fast – vad då? Inte vår prestige, vår tradition. ”Håll fast det du har.” Vad är det? Ordet och namnet. Inte religiösa aktiviteter och nya projekt, metoder och idéer. Nya musikstilar, eller något ditåt. Ordet och namnet. Ärkebiskopen Herren Jesus Kristus, skriver i sitt visitationsprotokoll till församlingen i Smyrna: Var trogen intill döden, så ska jag giva dig livets krona.

Angelägen hälsning

Änglarna fick ordern att omedelbart gå ned till lärjungarna som stod på Oljeberget och såg hur Jesus lyftes mot höjden inför deras ögon. De skulle rapportera ifrån Faderns hjärta: Denne Jesus, som I haven sett fara upp till himmelen, han skall komma igen. Det var detta lärjungarna behövde veta först av allt. Han skall komma igen!
Broder och syster, bibeln säger: ”Så trösten nu varandra med dessa ord.”
Snart skall striden avblåsas av Herren själv. Vi ska gå in i den besittning som väntar på sina medborgare. Bed för mig, arma människobarn i denna tid, som fått i uppdrag att aktualisera budskapet om Jesu tillkommelse – bed för mig, att jag inte förfuskar uppdraget! Bed för mig, att jag inte som tjänaren säger: ”Det dröjer med Herrens tillkommelse”, och börjar syssla med annat. Och istället för att ge mat i rätt tid, börjar slå.
Vilken fråga är det som mer än någon annan vill dominera oss? Det är den sociala frågan: ”Vad ska jag äta? Vad ska jag dricka? Vad ska jag klä mig med? Var ska jag bo?” Så börjar planeringen för framtiden. Du ska rädda din familj, du ska rädda dig själv. Jag har full förståelse för din oro – och Jesus har det. Men han har inte gett ett partiellt uppdrag, så du kan ha en halvtids- eller tre-fjärdedelstjänst.
Det är närkamp med djävulen och döden, denna närkamp kräver dig totalt. Herren Jesus sa inte att du skulle in i ett seminarium för att lära dig teologi eller metodik. Han har lovat fylla dig med kraft och ge dig gåvor. Han sa inte att du ska tjäna en organisation. Ty den helige Ande räddar aldrig organisationer eller kyrkor. Den räddar endast människor.

Tjänarens ansvar

Hur var det med tjänaren som började ägna sig åt de timliga frågorna? Hans Herre kom och sa: ”Hugg honom i stycken!” Det kommer en dag då sanningen blir uppenbarad. Det blir avslöjat hur kluvna vi varit i vår tjänst. Hur delade vi varit i vår håg. Tänk om vi som lyssnat till budskapet om Jesu tillkommelse blev intagna av detta outplånliga intryck som endast den helige Ande kan åstadkomma. Då skulle vi ganska snart få vara med om en kärlekens revolution i många sammanhang.
Det sista kapitlet i Bibeln har som sista budskap att Anden och bruden säger ”kom!” Detta budskap fortplantar sig rakt in i universum, in i evigheten. ”Och den som hör det, han säger kom.” I ett ögonblick avslutas församlingens historia, och Apostlagärningarna får sin epilog. Vad då? Jesus kommer! En rycks upp – en annan lämnas kvar. Den eviga skilsmässan är ett faktum. De som var redo, gick in för att möta honom.
Må Gud skona mig från att bli en otrogen tjänare! Må Gud skona mig från att gå här i tiden, fallen i anden! Herre, kan du inte rädda mig på annat sätt, så ta hem mig omedelbart! Jag står inte ut med tanken att förlora det eviga hemmet! Allt inom mig ropar MARANATA! Väckelseropet i tiden: Kom, herre Jesus! Kom snart! Amen.

2 st artiklar kommer här från Midnattsropet:

DET NYA FÖRBUNDETS HÄRLIGHET OCH MÖJLIGHET /En skola där Gud är Gud

Foto Maria

Undervisning av Tage Johansson

Förbund – ett ömsesidigt förhållande.Vi får först ställa oss den frågan, vad menas med förbund. Bibeln är ju indelad i två förbund; gamla och nya förbundet. Förbund är ett ömsesidighetsförhållande, en överenskommelse mellan två parter som åtager sig ömsesidiga förpliktelser. Förbundets grundtanke är gemenskap. Gud upprättar gemenskap med människan, för att knyta kärlekens band. (2 Kor. 11:2) En måltid i bibeln var ofta ett uttryck för att knyta vänskapsband. Jesus säger i sändebrevet till Laodicea:-…om någon öppnar för mig, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp. 3:20)


Förbund – krav eller erbjudande Ett förbund kan uppfattas som ett krav eller erbjudande. En rätt insikt hjälper oss att uppleva det som ett erbjudande, om vi väljer att lyssna till förbundets ord. Hemligheten är när Jesus blir förbundets uppfyllelse. Detta förebildas i Gamla förbundet genom att förbundets tavlor lades i arken, som är en förebild till Kristus. Först slogs tavlorna sönder, men nästa gång Mose fick dem av Gud, blev de lagda i arken.Hemligheten är alltså när Kristus blir ordets uppfyllelse i oss. Kristus i oss, vårt härlighetshopp. (Kol. 1:27)
Undervisning i alla stycken Det nya förbundet, med dess möjligheter kommer till människan, genom ordets undervisning på samma sätt som då Mose, efter det att Gud hade visat honom en mönsterbild, om vilken Gud sa: ”Se till att du i allt gör efter mönsterbilden”, skulle för att sedan förverkligas, noggrant förmedlas genom undervisning. I 2 Tim. 4:2 står det om en undervisning i alla stycken. Kristus tar gestalt i oss i proportion till hur mycket plats vi ger rum för ordets undervisning i våra hjärtan. (Ef. 4:15) När detta sker, blir ordet, som är Kristus, synliggjort i hela vår vandel.Det blir som det står i 1 Petr. 1:15 en helig vandel. En vandel som är värdig Kristi evangelium,. Guds ord blir synliggjort i våra gärningar, i vårt tal, i vårt kroppsspråk och vårt sätt att kläda oss, osv. Hur man bör förhålla sig i Guds församling. (1 Tim. 3:15)
Nya förbundets stad, Det nya förbundets stad upprättas genom en gudomlig ordning. Om församlingen skall utgöra och vara en stad som Jesus talar om i Matt. 5:14, måste den vara uppförd enligt det himmelska stadsbyggnadskontorets ritning. Den andliga innebörden beträffande församlingen som en stad på ett berg, är mycket intressant. När människor som inte känner Gud bygger en stad, placeras inte ens en så ringa detalj som en lyktstolpe på fel plats eller något annat föremål på måfå. Nej, det följer en bestämd ordning. Hur mycket viktigare är det då inte att Guds ordning blir upprättad. Paulus gladde sig när han såg den ordning som var rådande i Kolosse. (Kol. 2:5)


Trons lydnad Gud vill i denna tid upprätta trons lydnad. Paulus skriver till Korinterna att när lydnaden fullt har kommit till välde bland dem, då är vi redo att näpsa all olydnad. (2 Kor. 10:3-6)Trons lydnad är inte svår att uppnå. Om det nya förbundet får plats i våra hjärtan, blir det som det står i Rom. 6:17; att de hade blivit av hjärtat lydiga att följa den lära som hade givits som mönsterbild. Jesus sa: ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord.” (Joh.14:23) Nya förbundet upprättas genom att människan öppnar sig för Anden som utgjuter kärlek i hjärtat till undervisningen om mönsterbilden. Det stora avfallet i ändens tid har sin grund i att människorna inte ger kärleken till sanningen rum. (2 Tess. 2:10) Det står i Hebr. 4:2 att på Gamla förbundets tid, blev det löftesord de fick höra till intet gagn, eftersom det inte genom tron blev upptaget i deras hjärtan.
Äta hela lammet Hur kan vi då uppleva nya förbundets kraft och härlighet; uppleva att han får lägga sina lagar i våra sinnen och skriva dem i våra hjärtan? Det sker när Kristus får den plats han skall ha i våra liv. Budskapet till Israels folk var tydligt och klart. Man skulle äta hela Lammet. (2 Mos. 12:9) Jesus själv talar i Joh. 6:56 om att dricka hans blod och äta hans kött. Det vill säga att han får förena sig själv med oss igenom sitt blod som talar om hans liv och hans kött som talar om hans ord.


Kompromiss och en delad håg vårt hinder.Om man nu hörde hans röst och höll hans förbund, så skulle de vara hans egendom framför andra folk på jorden och vara ett rike av präster; ett heligt folk. Det är vårt kompromissande och vår delade håg som hindrar oss att uppleva hela det nya förbundets härlighet. Det står i 2 Mos 40:33-35, att när Mose hade fullbordat allt arbete enligt mönsterbilden, uppfylldes tabernaklet av Herrens härlighet. Det går aldrig att köpslå med människor som inte vill ha hela Kristus; som vill ha utrymme för sitt eget synsätt och som inte är förankrade i Ordet. I 2 Mos. 32:29 står det om att Levi barn, som fick taga handfyllning till Herrens tjänst och fick erfara hur välsignelsen kom över dem, på grund av att de hade stått emot sina egna söner och bröder. Problemet för folket som Gud kallade ut från Egypten, och som det står så underbart att han tog dem vid handen och förde dem ut, men som sedan inte förblev i hans förbund. Likadant var det med det folk som drog ut från Babel. Man förde något med sig ut som inte var förenligt med Gudsuppenbarelsen. Hade inte Mose liksom Esra och Nehemja gjort upp med dessa ting, hade Guds verk inte kunnat gå vidare. Det är två ting förbundet innehåller: Ordets skarpa svärd, som verkar åtskiljande, men också det som förenar till Andens enhet, där man blir ett hjärta och en själ. Från Midnattsropet.se -2023

OCH:

EN SKOLA DÄR GUD ÄR GUD

Giv oss en skola där Gud är Gud.
Där barnen inte behöver undra: är jag pojke eller flicka?
Där det är naturligt att leva under en himmel där Gud är Gud,
där han älskar mig och hans änglar skyddar mig.
En värld där barnen får känna sig trygga.
Det är en bön ifrån mitt hjärta.
Text: Thove Liebsch

Det nya livet väntar! Med Jesus vi gå..

DU FÅR BÖRJA OM FRÅN BÖRJAN MED DITT LIV!

Vittnesbörd av Gertrud Johansson

Jesus ska komma, säger vi som är kristna. Vi tror som det står att han ska komma och hämta de sina, de som hör honom till. Du kan få komma med i den skaran som ”hör honom till”, för det står att var och en som tog emot honom, gav han makt att bli Guds barn. Det gäller för var och en som tar emot honom. Du måste lyssna till evangelium som förmedlas till dig. Evangelium betyder ett glatt budskap, ett budskap om att det finns frälsning. Jesus har redan berett den frälsning du behöver för att bli född på nytt och tillhöra honom. 
Det finns en sång med ett fantastiskt budskap som jag skulle vilja läsa för dig. Det handlar om att du kan få så oerhört nära kontakt med Jesus, så att du kan tala med honom varje dag. Du kan ha en förtrolig kontakt med Jesus, så att han hjälper dig, minut för minut, stund för stund varje dag.
Det står så här:


Evad dig möter, käre vän, här på din vandringsstig, O, säg det då till Frälsaren, nog vill han hjälpa dig. 

Och det skall ske, att vem som helst, Av Herren nåd begär, Skall från all synd och nöd bli frälst, Och vara, där han är.

Är det inte fantastiskt? Och så står det vidare:

Om du av vänner misskänd är, om världen dig beler. Din Frälsare är likväl när, och lyssnar när du ber.

Och har du varit barn en tid åt Gud i himmelen, Men nu förlorat Jesu frid, o kom, kom hem igen!

Om du har synd och brott i mängd, om du är hård och kall, Om nådens dörr och synes stängd, så bed i alla fall! 

Och om du ej kan bedja så förträffligt som du vill, Så kan du bedja barnsligt då, din Fader lyssnar till. 

Det här förhållandet kan du få komma in i. Att bli så nära Jesus att du kan tala med Honom om allting, vad det än är. Och han kan tvätta bort all synd du upplever att du har i ditt liv. Han kan ta hand om de där problemen du tror är så stora och svåra att det inte går för dig att bli frälst. Han kan ta hand om ditt liv och göra något nytt av det. Det står så här i Bibeln, att man blir född på nytt när man tar emot honom. Och därför får du börja om från början med ditt liv. Ett helt nytt liv, som han ger kraft till att leva från stund till stund och dag till dag.

Så ta emot honom just nu, idag! Bed till Jesus, som det står i den här sången. Tala med honom om precis hur det är. Han kommer att möta dig och göra något av ditt liv. Han kommer att förvandla det, så att du knappt kan tro att det är sant – men det är det! 


Jag är så glad att få förmedla detta glada budskap till dig. Du behöver bli frälst, du behöver också känna denna närhet till Jesus och vara redo när han kommer. Han kommer mycket snart, och vi som tillhör honom vill hjälpa dig in på vägen att bli född på nytt och få detta hopp som vi äger! Amen. 
PUBLICERAT I MIDNATTSROPETMÄRKT MED ETIKETTERNA 201003GERTRUD JOHANSSONVITTNESBÖRD

För dig som törstar..

FÖR DIG SOM TÖRSTAR – DET FINNS EN KÄLLA!

Text: Märta Berg Strömmare /Midnattsropet

Jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. 

Jag kan inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har. 

Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen.

När jag just i de här dagarna reser längs vägarna med buss och tåg, lägger jag märke till en förödande brist på vatten. Jag ser en natur som kvider, som ropar i förskräckelse. En skog som mitt i sommaren förlorar sin spänst och fäller sina löv, som böjer sig mot marken och tycks ge upp.
Jag hör inte djuren i skogen, men jag vet att de söker efter vatten och att de söker för sitt livs skull. Rapporter om detta som jag talar om nu, når oss genom media. Det är inte jag som hittat på det. Det finns forskare som ser spår av denna törst, denna förfärliga vattenbrist som just nu drabbar vår del av världen. Trots detta har vi fortfarande vatten i våra kranar, rent dricksvatten och vi kan unna oss att duscha, ja vi kan till och med unna oss att slösa med vatten. Men sanningen är ändå den att det finns en brist som gör att naturen kvider.
Nu vill jag vända mig till dig som törstar. För jag har kommit att, på nytt igen, läsa ett sammanhang i min Bibel, som handlar om vatten. Men då är det inte längre fråga om det här lekamliga vattnet som vi nog så innerligt borde be Gud om, eftersom det gäller vår natur och som handlar  om vår föda framöver.
Efter att ha nämnt det, ska jag gå in på bibeltexten i Hesekiel boks 47:e kapitel. Hesekiel säger i den första versen:
”Sedan förde han mig tillbaka.”

Det är ordet ”tillbaka” som tagit tag i mig. Ordet ”därefter” signalerar att det är någonting som hänt tidigare, men att någonting sker nu och är fortlöpande. Profeten Hesekiel hade gjort en erfarenhet. Vi finner den i Hesekielbokens 40:e kapitel. Där heter det ”… på just den dagen”. Mycket bestämt. Det var inget flum. Det var inget kanske, inget si eller så, eller lite sisådär, utan mycket distinkt säger han ”på just den dagen”.
Vad var det som hände på just den dagen? Då ”… kom Herrens hand över mig”.
Just när jag skriver detta är det konferens och är det någonting jag önskar, så är det att Herrens hand ska komma. Över oss som samlats till konferens, men också över dig som nu läser detta. För du förstår, när Herrens hand kommer, då sker det någonting. Något som inte kan hända annars. Då sker det under.
Vad var det som hände med profeten Hesekiel? Jo, Herrens hand kom över honom och han blev bortförd. Inte till fångenskap. Hela hans folk var i fångenskap, men han blev bortförd till ett ställe där han plötsligt kunde se någonting mer än vad han vanligen såg. Nämligen något som Gud skulle göra. Texten låter oss veta att det han såg liknade en stad. Och där möter han en man. ”Se, där stod en man.” Den mannen hade en mätstång i sin hand. När jag läser det, så funderar jag lite på den mätstången, för det står att den inte var som andra mätstänger. Det står att den var längre än en vanlig aln, som de andra gängse mätstängerna var. Men här står att denna var en handsbredd längre.

När jag läste det så började det sjunga inom mig: ”Se, han räcker ut sin hand.” Du har lärt dig förstå och erfara att den mätstång, som människor har mätt dig med, både bak- och framlänges, och upp och ner, där har det visat sig att du inte håller måttet. Den mätstången, drabbas vi alla av. Och den får bli vår ledstjärna, den får bli en plåga för oss var och en. Vi räcker inte till.
Nu vill jag säga dig att det finns någon, en man med en mätstång av ett annat slag. En mätstång som är en handsbredd längre. Det är Guds nåd. Här får du bilden på Guds nåd. När ingenting av det människor kan mäta upp räcker, för att göra oss rättfärdiga inför Gud, då får vi förlita oss på det som han har gjort, den här mannen med den annorlunda mätstången. Med ett annorlunda räknesätt, ett annorlunda tänkesätt, där nåden väger mera och når längre än allt annat. Det finns ett blod, det finns ett kors.
Men lägg märke till vad som står det i det 47:e kapitlet:
”Sedan förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick jag se vatten rinna fram.”

Maranatafolket – det är framtidsfolket. Det vill jag påstå. Man skyller oss ofta för att vara bakåtsträvande och gammalmodiga, alla möjliga sådana konstigheter får vi klistrade som etiketter på oss. Men maranatafolket, det är folket som hälsar framtiden med detta enorma rop: Herren kommer! Det är ju framtiden. Herren kommer!
Men ibland kan det bli så fokuserat på framtiden, att vi glömmer den här viktiga erfarenheten som Hesekiel fick göra, att föras tillbaka till husets ingång. Att föras tillbaka dit där källan väller fram.
Allt det, som profeten hade upplevt mellan Hesekielbokens kapitel 40 och 47, var ju helt enorma saker. Han hade tydligen både sett och förstått. Men det fanns en punkt där den Helige Ande fann det nödvändigt att föra honom tillbaka till husets ingång, för att han skulle uppleva någonting som han ännu inte hade förstått, nämligen att det var där källan vällde fram.
Vi har så bråttom och vi skyndar oss, vi har så mycket vi ska uppleva och så mycket vi ska göra för Gud. Så mycket som vi ska hinna med innan timmarna flyr ifrån oss. Men profeten förs tillbaka till husets ingång. Någonstans måste man gå in, eller hur? Och där i porten, där står han, mannen med mätstången. När vi börjar om, kommer Guds nåd oss till mötes. Och då ser vi: Här finns det vatten! Här väller källan fram! Här finns någonting att uppleva som inte finns någon annanstans.
Jag tänker på Johannesevangeliets 4:e kapitel och källan som där börjar välla fram. Där fanns en grävd brunn. Det fanns definitivt en grävd brunn, som räckte för alla som behövde hämta vatten till sitt hushåll och sitt bohag. Men ser du, det fanns en människa som hade behov av ett annat vatten. Källan som väller ut från helgedomen, från Guds eget hjärta. Det är ingen grävd brunn. Den är inte konstruerad av människohänder. När kvinnan sitter där och möter Jesus så säger hon: ”Du har ju inte ens en skopa! Vad ska du hämta upp vattnet med? Du har ju ingenting att hämta upp vattnet med.” Och det är människors fatala misstag, att se på just de yttre möjligheterna. Eller omöjligheterna. ”Du har ju inte ens en skopa!” Men detta vatten säger Jesus, det ska bli en källa i dig.
Husets ingång, vet du vad det är? Det är att möta Jesus. Det är att möta mannen som står där, möta honom med den annorlunda mätstången. Han som räcker ut sin hand och som når dig var du än är. Hur djupt du än sjunkit. Han är full av nåd och sanning. Det kan få bli din erfarenhet idag.

Vad har du för historia bakom dig? Jag har ingen aning. Jag har inte det minsta begrepp om vad du har gått igenom i livet. Jag vet inte om du har befunnit dig i åratals fångenskap, det som var Israels erfarenhet vid det här tillfället, i Hesekiels tid. Jag vet inte vad för slag din fångenskap består utav, men jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Det kanske har varat i många år, eller du har börjat precis nu att ge en liten del av ditt liv till synden. Oavsett så kan jag inte hjälpa dig. Oavsett om du har alla de här plågorna, så kan jag inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har.
Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen. Nu är det du som skulle kunna liksom Hesekiel säga: ”Just den dagen kom Guds hand över mig.”

Detta vatten säger Skriften, det ska bli en källa i dig, men det ska också bli ett friskt flöde ända ut i folkhavet. Men lägg märke till vad som ska hända med gölar och dammar! De ska inte bli sunda. För när man försöker bygga in Guds flöde, då hamnar man i en situation där det blir osunt. En del ska tjäna till saltberedning, heter det. Ja det går att salta ner precis vad som helst tillsammans, det gör det. Men detta vatten, det söker sig fram ända ut till folkhavet och det tar herraväldet över var och en som följer mannen med mätstången. Det är också något som är viktigt. Det handlar om efterföljelse. Ingen härlighet som man kan ägna sig åt på fritiden, det ska du ha klart för dig. Det handlar om efterföljelse.
Vad sker med den här kvinnan vid Sykars brunn? Hon kan nog inte fortsätta att försöka få tag i eget vatten eller jaga ifatt något eget godkännande, utan hon rusar ut med budet om den mannen som hon har mött. Det handlar om efterföljelse.
Om inte den här konferensen som vi samlats till, får konkreta konsekvenser av efterföljelse, då har vi varit här alldeles i onödan. Men nu ska du börja och gå vägen tillbaka. Guds hand ska komma över dig, och du ska få uppleva att det finns en källa som väller fram, som släcker törsten, som utplånar ditt begär och som gör dig sund. Alltigenom frisk och sund.
Jag har hälsat ifrån Honom, mannen med mätstången. Jag har framfört hans budskap till dig. Se Han räcker ut sin hand! Nu handlar det om att du går honom till mötes, ger honom rätten i ditt liv och över ditt liv. För ser du, min vän, tiden som du har till förfogande, den är kort. Den är mycket kort. Men just den här dagen kan det ske under i ditt liv. / Märta B Strömmare

Tacksamhet.

Att hitta rätt väg:

– VISKA NAMNET JESUS! /Midnattsropet

Vittnesbörd av Vendela Hafsahl

Jag har som många jag känner kämpat med att läsa bibeln. Ofta kommer något i vägen och olika slags störningsmoment dyker upp. Kommer de inte utifrån i form av oljud, ett ostädat hus eller personer som kräver min uppmärksamhet, så kommer de inifrån i form av stress, oro eller rastlöshet.

Ja jag har haft svårt för att finna ro att läsa böcker överhuvudtaget, alla slags böcker; fiction, fakta, biografier etc. En liknande problematik uppstår – jag blir rastlös och ger lätt upp.

Så småningom testade jag ljudböcker, och blev förvånad och lättad eftersom det fungerade jättebra. Visst, det var inte samma mysiga känsla som att hålla i en bok och läsa själv, men jag fick åtminstone ta del av litteratur igen.

Jag prövade att lyssna på Bibeln i ljudformat, och jag älskade det. Jag lyssnade på några Moseböcker, Jesaja, Jeremia och Job på bara några dagar, och blev gladare, mer nyfiken på Guds ord och hade frågor och funderingar som jag hade saknat att ha. Jag kom närmare Gud – bara efter några enstaka bibelord.

Dessutom upptäckte jag en intressant sak, och det visade sig att det inte var bara jag som hade upptäckt det. En vän och jag satt och pratade om bibeln, och hon nämnde just det som jag själv tänkt på. Man kan lyssna på bibeln, men det är inte alltid man är 100 procent närvarande. Det händer att man tappar fokus och inte riktigt hänger med, eller inte alls hänger med. Man kan gå i helt andra tankar, men helt plötsligt så är det som att något händer och bibelordet får plötsligt ens totala uppmärksamhet igen. Guds ord är levande!

I stort sett varje gång detta händer, så sker det precis när något särskilt betydelsefullt eller givande läses. Första gångerna tänkte jag: ”men det är ju märkliga sammanträffanden! Tänk att jag lyssnade aktivt just när detta jag så väl behövde lästes”. Intressant hur hjärnan och sinnena fungerar, tänkte jag vidare. Men snart upptäckte jag att det var nog inte bara sammanträffanden. När jag senare talade med min vän om det, och hörde hur säker hon var på att det var Guds ande som verkade i henne vid dessa tillfällen, förstod jag att det var detsamma för mig. Det är ungefär – enkelt uttryckt – som att Gud märker att vi tappar fokus, och han kanske suckar lite men tänker att “jaja, detta är inte livsnödvändigt för dem just nu, så det är OK att de inte hör just detta … men alldeles strax kommer en vers som de verkligen behöver ta del utav”, och plötsligt så väcker han upp en, man har superhörsel, och hör ingenting annat än bibelordet.

Guds ande bor verkligen i oss, vare sig vi tror det eller ej. Jag tänker på en vers som jag nyligen läste i Ordspråksboken 20:27: Anden i människan är en Herrens lykta, den utforskar varje rum i hennes inre.

Anden inte bara bor i oss, utan den utforskar också överallt inom oss – den verkar. När jag då upptas av stress och oro, eller tappar fokus och kanske inte förmår att ta del av Guds ord under en längre eller kortare tid, så betyder det inte att den Helige ande bara försvinner ifrån mig eller slutar verka. Men jag kanske inte märker på samma sätt hur den finns i mig om jag inte ger mig tid att söka Gud. Det kan handla om en liten stund som kan göra en oerhörd skillnad.

Om du, som jag, har gått igenom perioder där du har haft svårt att ta till dig av bibeln, så vill jag ge dig några förslag på små steg man kan ta för att bryta mönstret:

Läs en vers, eller till och med bara en mening. Gud kan göra otroligt mycket genom detta. Han ser dig, och hans ande verkar i dig även om du ger honom bara en minut av din tid.

Om du har möjlighet att lyssna på bibeln, testa detta! Om du är en rastlös person som jag, så kan du göra många andra saker samtidigt; diska, städa, rita, promenera eller till och med träna.

Skriv ner ett bibelord som betyder mycket för dig. Jag har under perioder vänt mig till papper och penna när jag har haft svårt att läsa bibeln eller haft svårt att be. När jag har skrivit ner bibelord eller böner har Gud nått fram till mig när jag har känt mig långt borta från honom.

Kom ihåg att dina känslor inte bekräftar om du är nära Gud eller inte. Kanske du känner dig som att du befinner dig i ett djupt mörker, med en bedrövad ande och ett tomrum inuti dig, men detta betyder inte att Gud inte är hos dig! Han är med dig hela tiden, var du än är, vad du än gör. Var inte rädd för att säga något till honom, tyst eller högt. Att viska namnet Jesus kan bryta starkare bojor än du anar.

********************

Jag hoppas att Du hade nytta och glädje av denna text ovan, Ur tidningen Midnattsropet. Du kan prenumerera gratis på denna tidning: Midnattsropet.se finns information.

/Maria

Tidningen Midnattsropet:/

LÄNGTANSROPET LJUDER / Han prövade mig

Dikt av Majvor Hugnevik (2018)

Marana ta, hör längtansropet ljuder
från en söndersargad jord
Gud, din pilgrimsskara väntar
uppbrottsorder
när basunen kallar
tecknet som vi känner från ditt Ord

Fly från svekets lägervallar
dessa brända, en gång brutna
jordar våra fäder fått att gro
Låt oss än en gång, den sista
höra Anden tala
om försoningsblodet
till ett folk som tappade sin tro

Lyft din blick mot gryningslandet
bort från jordens larm och brus
lossa banden låt det brinna
samlingsdagen snart är inne
då när natten släcker sina sista ljus

Jordens visdom må försvinna
tiden är en flyende minut
blott ett enda jordiskt minne
lever efter tidens slut

Glöm det aldrig, nåden räcker,
blodet täcker skulden som du bar
korsets strålglans oförgänglig
skall för evigt leva kvar

PUBLICERAT I SÅNG / DIKT

_________________

Mina älskade, förundren eder icke över den luttrings-eld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå — — — ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder!“-1 Petr 4:12-13,

Han prövade mig, förrän Han fann mig vara förtroende värd“, 1 Tim 1:12

Frukta icke, Han är nära,
Han som mäktig över alla,
lovat i sin famn dig bära —
låt ej dina händer falla!
Frukta icke, Han är nära,
stark i strid som fordomtima.
Och, Hans dyra namn till ära,
skall du än Hans kraft förnimma.
Från “Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.

SANNINGARNA, Lämna Babylon/ KRIG och Sverige

“DRAGEN UT FRÅN HENNE, I MITT FOLK”

Så talade T. B. BARRATT 1918:

”Dragen ut från henne, I mitt folk!”

En mansålder har förflutit sedan pingstväckelsens pionjär i Norden uttalade nedanstående sanningar. Vi är förvissade om, att de säger lika stor aktualitet idag och tror det vara synnerligen gagneligt, att i denna tid, då församlingslivet i många fria församlingar förlorat så mycket av sina ursprungliga karaktärsdrag, ställas inför detta allvarliga väckelserop. Red.

Det är med dessa ord Herren uppmanar sitt folk att lämna Babylon. Namnet är en hemlighet (Upp 17: 5), men närmare beskriven är hon ”mor till skökorna och till styggelserna på jorden”. Hon var ”drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod” då Johannes såg henne, och han förundrade sig storligen. Hon satt på vilddjurets rygg ”klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor”, men i sin hand hade hon ”en gyllne kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet”. Det är den avfälliga församlingen, som .har friat till världens gunst och auktoritet för att kunna behålla sin maktställning i världen. Den låter sig bindas av världsliga myndigheter och ledas av världslig makt. Den underordnar sig orättfärdiga och köttsliga bestämmelser för att kunna upprätthålla sin maktställning.

Var och en kan förstå att här avses kyrkostaten och statskyrkorna, men icke bara dem här avses alla kristna samfund och institutioner, som har kommit i beroendeställning till den politiska eller ekonomiska makten eller annat inflytande som är världsligt till sin art och utestänger, om än i ringa grad, den andliga kraften och Jesu evangeliums fulla Värde. Självfallet är det många allvarliga och bra kristna, som ännu icke sett faran av denna kompromiss mellan den andliga och köttsliga makt, varför »de stannar där de är i god tro. Men tiden är nu kommen, då Herrens förmaning må bli en hjärteangelägenhet också i detta avseende:

”DRAGEN UT IFRÅN HENNE, I MITT FOLK!”

Låt det överallt ordnas bibliska  församlingar, som Guds folk kan sluta sig till!

Den tid är icke långt borta då Babylon ‘skall falla! De som hon stödjer sig på: Vilddjuret och dess hjälpare, ‘skall resa sig upp emot henne. De ”tio hornen” skall ”hata skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld.” Upp 17: 16. Hon har förlitat sig på den världsliga makten och levt högt med vilddjurets stöd, men tiden kommer, då allt detta vill sluta med katastrof!

Namnkristendomen år dömd till undergång! Det är bara en tidsfråga när den kommer. Redan nu kan vi se hur hela den officiella kristendomen skaka på ‘sina grundvalar i många land. När vilddjuret ANTIKRIST  en gång kommer till makten, kommer han att fordra att varje spår av kristendomen suddas ut. All tillbedjan till Fadern och Sonen kommer han att motsätta sig, även om det är bara formen som återstår. Det kommer att bli en fruktansvärd räkenskapsdag för skökan, som icke har den rena kvinnans kraft till att bestå eldprovet! Allt det motstånd hon har rest mot sann, levande kristendom kommer över hennes eget huvud. Förföljelser, som hon tiderna igenom stödd på den världsliga makten har åsamkat sanna kristna, kommer igen över henne själv och kommer att krossa och tillintetgöra henne för alltid. Hon skall få dubbelt igen för sina onda gärningar!

De som har gjort sig rika på formväsendet och levt därav på det ena eller andra sättet, kommer att med förfäran få bevittna hennes fall. ”I ett ögonblick har den nu blivit förödd.” De skall se röken av hennes brand på avstånd och förskräckas!

”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor!”

Alla de heliga måste vakna upp och skilja sig från allt som Gud har dömt, och sluta sig tillsammans i rena, frigjorda heliga skaror, så att Herren kan få sin väg  med dem helt!

Socialisterna fattade på sin sista årskongress beslut om att de skulle ta upp frågan om statskyrkans upplösning till debatt i sina föreningar. Då borde väl de kristnas ögon öppnas, så att de går ut ifrån henne i skaror och icke mer sammanblandar sig med ett så obibliskt system, som statskyrkan är. Herren rena sitt folk och helga det i sanningen!PUBLICERAT I MIDNATTSROPETMÄRKT MED ETIKETTERNA 196001T.B. BARRATT

OBS IGEN: Alla de heliga måste vakna upp och skilja sig från allt som Gud har dömt, och sluta sig tillsammans i rena, frigjorda heliga skaror, så att Herren kan få sin väg  med dem helt!

/ OCH SVERIGE:

SVERIGE klarar sig inte om kriget kommer! VAD SÄGER DU??

BILD: Nya Dagbladet

De väckande rösterna/Midnattsropet/ JESUS ropar

DE VÄCKANDE RÖSTERNA
Undervisning av Arne Björkman

Både i den bibliska historien och i väckelsetider har Guds-människor trätt upp och ropat ut omvändelsebudskap till folket. Det var alltid starka budskap, som talade om nödvändigheten av sinnesändring och frälsning från synden. Det ledde till att människor lämnade sina gamla världsliga liv och började leva helt för Herren. Men hur är det idag? Har de radikala väckelse-ropen tystnat?


Israelerna firade lövhyddohögtid i Jerusalem. Under högtiden gick man varje dag i procession för att hämta vatten ur Siloakällan. Man tågade runt brännofferaltaret med palmkvistar i händerna. Ceremonin påminde israelerna om att Gud under ökenvandringen hade gett folket vatten ur klippan. På den sista och största dagen i högtiden stod Jesus i templet och ropade till folket: ”Om någon törstar, kom då till mig och drick!” (Johannes 7) Jesus anknöt till vattenösningsceremonin och förkunnade, att han är uppfyllelsen av högtidens profetiska innebörd. Kristus är det friska och levande vattnet.

I Jeremia 2:13 påpekade profeten, att folket hade övergivit Herren – källan med det friska vattnet – och istället gjort sig usla brunnar, som inte ens höll vatten. (Känns något igen i vår tid?) På Jesu tid levde Guds folk också i avfall. Och nu stod Guds Ord där i templet och ropade:-Den som tror på mig, från hans inre skall strömmar av levande vatten flyta fram.Det sade han om den helige Ande, som de som trodde på honom skulle få. Anden skulle uppenbara det friska levande Ordet för de Jesus-troende och föra dem fram till hela sanningen.

I 1 Kor. 2:10 står det: ”Ty Anden utforskar allt, till och med djupen i Guds väsen.”I Johannes 1:4 heter det:-I honom (Guds Ord) var liv, och livet var människornas ljus.Jesus Kristus, Guds Son, är alltså både Ordet och Livgivaren. Han är den himmelska källan av liv, som kan befria och förvandla människor. Och det är den här livgivande källan människorna behöver få tag i – för att kunna leva ett sant, levande och människovärdigt liv. Det räcker inte med att ha en allmän gudstro, utföra lite religiösa traditioner och be rutinmässiga böner.

Därför stod Jesus i templet och försökte väcka upp människorna med sitt kraftfulla ropande. Han visste att de skulle gå förlorade om de inte fick tag på Livgivaren själv, om de inte började tro på honom och hans livgivande ord. Folket behövde lära känna Guds Ords sanningar och börja vandra på livets och frälsningens väg.I Matteus 3 kan vi läsa om Johannes döparen. Många år tidigare hade Jesaja profeterat om honom:-En röst ropar i öknen: ’Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.’ Johannes ropade ut Guds budskap till människorna. Han trädde upp i Judeens öken och uppmanade folket att vända om från sina onda vägar. De som gjorde sinnesändring, omvände sig och bekände sina synder, döpte han genom nedsänkning i floden Jordan. Då de avfälliga och religiösa elitmänniskorna – fariséer och sadducéer – ville låta döpa sig ropade han till dem:-Ormyngel! Vem har ingett er tanken att fly undan den kommande Vreden. Bär då sådan frukt, som stämmer överens med omvändelsen!

Det är detta det kristna livet handlar om: att bära sådan frukt som hör till frälsningen. Annars hamnar man i laglöshet. Både Johannes döparen och Jesus predikade omvändelse från synd, sinnesändring och bättring. De predikade Guds lag – och Guds nåd. Före dem hade även Herrens sanna profeter ropat ut till människorna, att de var tvungna att omvända sig från sina synder för att komma in i Guds rike. Samma budskap gäller än idag. Johannes döparen förklarade sanningen om Guds Ord:-Han har en kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge: sitt vete skall han samla in i ladan, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig kan släckas.Det var ord och inga visor, det. Och samma budskap står fast än idag. Det är Herrens skarpa ord till ett utvalt och frälst folk, som avfallit från Guds Ord. Känns företeelsen igen även i vår tid? Botemedlet heter idag som då: omvändelse, rening och helgelse.
I slutet av 1600-talet och i början på 1700-talet blåste pietismens väckelsevindar i Sverige. Naturligtvis mötte väckelsebudskapet hårt motstånd bland folk, eftersom pietisterna predikade omvändelse från synd och att människorna behövde ett nära och personligt förhållande med Herren Jesus. Det räckte inte med att bara gå i kyrkan på söndagarna. Man skulle helt och fullt leva för Herren och lyda Guds bud, predikade väckelsens budbärare. Det tyckte inte alla om att höra.

Men de som tog emot budskapet, lät sig frälsas från synden och världen. Prästsonen Sven Rosén kallas ”Trosfrihetens martyr”, eftersom han vågade ta upp striden för religionsfriheten i Sverige. Han anlände till Stockholm 1735 för att ansluta sig till landets första fria församling, som bestod av tio personer. Genast började Sven Rosén att ropa ut det radikalpietistiska väckelsebudskapet. Hans omvändelse-rop nådde ut över hela Sverige – med hjälp av postverket. Sven Rosén skrev korta undervisningsbrev, så kallade traktater, som sedan kopierades av andra och sändes till utvalda personer i landet. Alla tyckte inte om väckelsebudskapen de fick, men omvändelse-ropen nådde ändå ut till socknarna och verkade pånyttfödelse och frälsning hos människor.

Men Sven Rosén och de övriga i församlingen fick ta konsekvenserna av sitt ropande. De blev kristna martyrer.Det finns alltså olika sätt att ropa på. Idag har t.ex. de flesta tillgång till internet och kan förmedla omvändelsens budskap på det sättet. Vi kan också ropa genom att sprida traktater i bussar, tåg och brevlådor. Metoderna är många. Frågan är bara hur stor viljan är att sprida Guds Ord till människorna. Det viktigaste är inte vilka metoder vi använder, utan hur budskapet vi ger människorna ser ut. Vi ska naturligtvis inte ge dem ljumma, liberalkristna budskap. Människorna måste få höra, att de ska omvända sig från sina synder och börja tro på Jesus Kristus och Bibelns allvarstyngda sanningar. De som bekänner sig som kristna, behöver få höra om den trånga porten och den smala vägen. Du och jag är kallade av Herren själv att gå ut med evangelium till människorna – och göra dem till lärjungar. (Matteus 28)
I Sven Roséns spår följde väckelsekämpar, som predikade både försakelse och nåd genom Jesu blod. I motsats till vår tids predikanter gick de kraftfullt till storms mot synden och ogudaktigheten och väckte upp människorna ur deras andliga sömn. Under 1840-talet kom sedan den så kallade ropar-rörelsen. Roparna var enkla och olärda män, kvinnor och barn, som Herren hade väckt upp. De hade uppenbarelser, syner och starka doms-budskap. Med iver och kraft försökte de genom sitt ropande få människorna att lämna sina synder och sin världslighet och börja tro på evangelium.

Roparna banade väg för den kommande väckelsen.Idag tycks vi leva i den andliga ljumhetens tid. Inte ens kristna verkar bry sig om Jesus och apostlarnas undervisning. ”Jag är rik, mig fattas inget” tycks vara vår tids kristna lösen. Inte många anser sig behöva mer av Jesus. Den amerikanske väckelsepredikanten David Wilkerson påstår, att vart han än vänder sig, så förkastar allt fler av Guds folk Jesu herradöme. ”Man vill vara som världen men också ha Gud”, säger han. Profeten Samuel levde i det gamla förbundet. Även då var avfallet stort bland Guds folk. Men Samuel lyssnade till Herrens röst, väcktes upp i sin ande och gick ut och varnade folket för avfallet. Samuel var en ropare, som ville väcka folket ur dess djupa törnrosasömn. Även idag behövs ropare – väckelsekristna ropare – som på ett eller annat sätt varnar Sveriges folk för att vandra på onda, upproriska och syndfulla vägar. Och som varnar de kristna för att stolt och högmodigt leva i ett ljumt och världsligt Laodicea-tillstånd.

PUBLICERAT I MIDNATTSROPET
MÄRKT MED ETIKETTERNA 200701, ARNE BJÖRKMAN, UNDERVISNING

Ett fullständigt liv

Undervisning av Paulus Eliasson

För att vi som människor ska kunna leva hela och fulla liv, behöver vi fyra ting:
Sanning, makt, mening och kärlek.
Varför just dessa fyra, och var finner vi dem?
Det ska jag tala lite om i denna artikel.

Sanning och lögn

Varför ljuger människor? Eller, för att vara mer personlig: varför ljuger jag? Jo, som regel för att upprätthålla en bild av mig själv som jag önskar att andra ska ha. Små eller stora lögner – det handlar oftast om att inbilla andra om att en önskad fantasivärld är sann. Jag tar en genväg till framgång genom att försöka dölja mina fel. Och som regel funkar det – de flesta av oss är nog ganska duktiga på att ljuga och upprätthålla bilden vi skulle önska var sann.

Att det är fel att ljuga är nog de flesta eniga i – men varför? Jo, för att en värld dominerad av lögn betyder kaos. Föreställ dig en värld där alla ljuger hela tiden. Det går inte att förhålla sig till en sådan verklighet, för det går inte att lita på någon, inte att planera något, eller få något gjort. Man blir isolerad och ensam – för det enda man vet är det som föregår inne i ens eget huvud. Den dystopiska världen finns naturligtvis inte – men varje gång man ljuger, så bygger man upp den världen.

Den lögn som antagligen är värst, är den som följer i otrohetens spår. En make eller maka har ljugit för sin livskamrat över en tid – men till slut kommer sanningen fram. Vad händer då med den som har utsatts för lögnen? Man börjar fråga sig vad som egentligen är sant. Var började lögnerna? Vad var sant och vad var det inte? Enligt många psykologer är äktenskapsbrott något av det värsta man kan gå igenom, därför att man mister greppet om verkligheten. Man har levt tillsammans med en person som man har litat på till hundra procent – och som man har byggt upp sitt liv runt. En trygg borg, ett säkert fäste. Men så brister bilden, och man måste plocka upp alla sina upplevelser och känslor igen, och undersöka dem. Var det sanna upplevelser? Var man verkligen lycklig? Är hela livet baserat på en lögn?

Vi behöver sanning – annars blir vi förvirrade så till den grad att vi inte vet vilken värld vi lever i. Sanningens värld är på alla sätt och vis bättre än lögnens. Sanningen gör ont – men alternativet är kaos. Om jag hade varit en psykolog, så hade jag sagt: ”Gör ditt allra bästa för att alltid tala sanning. Det kommer smärta dig ibland, och försätta dig i problem ibland – men till slut så kommer du bygga en personlighet som folk kan lita på, och det kommer vara gynnsamt för dig själv.” Men jag tror inte att problemet bara ligger i oss själva, men att vi behöver hitta ett sätt att leva i en värld full av lögner – vi behöver en klippa som det går an att stå på.

Dessutom är jag inte psykolog. Jag är evangelist. Och som karaktären Evangelist i den sällsamma boken Kristens resa av John Bunyan, så har jag ett uppdrag – och det är att peka på Den korsfäste, så att den som bär på en börda kan få utstakat riktningen de skall gå i.

Då Jesus kom, var han inte rädd för att tala sanning när det var som mest obekvämt. Han gjorde sig inte känd som en taktiker, då han talade barmhärtigt och omsorgsfullt till de svagaste i samhället – men avslöjande och varnande till dem som satt med makten. Något av det mest dramatiska Jesus gjorde var då han kom till Jerusalem strax innan påsken, och gick in i tempelområdet och slet masken av den kommers som pågick där. Han avslöjade att bakom påstådd gudsfruktan och vördnad för det gudomliga, hade man gjort om Guds hus till en handelsplats och rövarkula.

Det var naturligtvis impopulärt bland de styrande, och dessutom ett direkt hot mot deras ställning. Om de inte längre kunde använda templet som kontrollerande maktcentrum, vad hade de då kvar? Därför fängslade man Jesus, och med hjälp av falska vittnesbörd framställde man honom som ett hot mot templet och Romarriket.

Jesus dog, bland annat, som ett sanningsvittne – i protest mot en värld där opportunism och pragmatism var de främsta maktmedlen. Därför blev också hans efterföljare, apostlarna, starkt knutna till tanken på ärlighet, redlighet och sanning – i kamp mot lögn och falskhet. De hade som uppdrag att genom Den Helige Andes kraft forma en familj som präglats av sanningen. Aposteln Paulus säger till församlingen i Efesus:

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra. Vi är ju delar i samma kropp (Efeserbrevet 4:25).

Om vi är delar på samma kropp, så är lögn inte bara onödigt, men direkt skadligt. Om jag ljuger för min kropp att skadan i mitt ben inte är farlig, så hjälper det mig inte på något sätt. Bara sanningen leder till verklig utveckling i Jesu kropp.

Bär du på lögnens börda? Har du skapat en falsk bild av dig själv, din församling, din familj – eller något annat – och upplever att du inte kommer ut ur det du har trasslat in dig i? Ingenting är så smärtsamt som att bryta med lögnen, och den enda vägen ut är att få möta Den Sanne, han som Uppenbarelseboken kallar för Trofast och Sann (Uppenbarelseboken 19:11). Det är han som kommer att segra till slut, han som inte kan ljuga. Så fall ned vid hans kors – och kasta dig i Guds armar! Det är bara Fader, Son och Den helige Ande som kan göra dig till en sann människa. Som kan placera dig på en klippa där du inte behöver ljuga för att bli älskad och respekterad. Du behöver sanning för att kunna leva ett helt och fullt liv – och det är bara Jesus som kan ge dig den sanningen.

Makt och vanmakt

Makt låter inte bra. Man tänker automatiskt på ekonomisk makt, politisk makt – och kanske på manipulation och våld. Men motsatsen till makt är vanmakt, och vanmakt är absolut inte en bra upplevelse. Har du känt vanmakt? Någon som har makt har kanske tvingat dig att göra någonting – och du ville inte, men hade inte makt att göra det du ville. Det är vanmakt. Vanmakt är också när du vill ta dig ur en situation, men inte klarar det. Kanske du är slav under alkohol? Pornografi? Lögn? Lathet? Något annat?

Alla upplever vi någon slags vanmakt. Jag är inte så fysiskt stark – och ibland vill jag bära något jag inte klarar, och blir frustrerad. För det är just frustration som vanmakt skapar. Du kanske är i en arbetssituation som är frustrerande, för att du inte har makt över din arbetsvardag? Eller i ett förhållande där du kontrolleras? Eller en församling som kväver ditt andliga liv? Då upplever du helt säkert vanmakt.

I Bibeln talas det mycket om maktlösa människor, de som befinner sig längst ner på den sociala rangstegen. I Israel på profeternas och Jesu tid, var det framför allt änkor, faderlösa, invandrare och barn. De var utsatta ekonomiskt och socialt – och Bibeln talar strängt till resten av samhället, att de måste ta tillvara dessa utsatta gruppers intressen. Jesus berättade en gång en liknelse om en änka som var i en rättstvist, men hon visste att domaren var korrumperad, och att hon omöjligt skulle få en rättvis dom. Du känner helt säkert igen en sådan känsla från någon gång i livet – och när man känner vanmakt, drivs man åt ett av två håll: Apati eller kampvilja. Ibland hålls hela folk i vanmakt, när de som har makt inte delar den på något sätt. Det kallas för diktaturer – och diktaturer leder till både apati och kampvilja. Vi läser i dagspressen om hur modiga kvinnor i Iran bränner sina hijaber därför att de har låtit frustrationen få utlopp i kamp. Framtiden får visa om de får tillbaka makten över sina egna huvuden, eller om det unika upproret kommer att slås ner. Apati eller uppror är de vanligaste reaktionerna mot vanmakt. Men finns det ett tredje alternativ?

I liknelsen om änkan och domaren valde änkan varken underkastelse eller vapen – hon valde ståndaktighet, uthållighet och okuvlighet. Hon gick till den onde domaren varje dag, och nödgade honom: ”Ge mig rätt mot min motpart!” Hon hade makt – och den makten låg i hennes egen ostoppbara vilja till det rätta. Till slut gav domaren med sig, och gav henne rätt – för att hon skulle ge sig med sitt tjat.

Det intressanta är att poängen i berättelsen Jesus gav inte var ”När du möter orättvisa, så använd uthålligt tjat som vapen”, utan han använde detta som en parallell till bön. Bön är inte att träda fram för en onådig och ond domare – utan att vända oss till vår kärleksfulle himmelske Fader med våra önskningar. Vi har inte makt – men han har det. Bönen är vårt vapen mot vanmakt.

Nu vill kanske en kommunistisk revolutionär eller en socialistisk reformator invända och säga: ”Om vi alla bara ber, så kommer ingenting att förändras! För att få till en strukturell förändring i samhället måste vi ta upp kampen emot kvalen!” Och i det har de både rätt och fel. För bön är inte bara att stänga dörren till problemen och skapa en bubbla där man kan känna att vanmaktens bojor släpper taget – utan bönen är förutsättningen för den förändring som vår värld behöver.

Ett hundratal lärjungar bad i tio dagar efter att Jesus hade rest hem till himmelen. De var maktlösa inför de militära, politiska och sociala strukturerna som styrde den dåvarande världen – och de skulle bli ett lätt byte för de politiska rovdjurens vassa tänder. Men i bönen mötte de Gud. Där tillbad de Sonen. Och i bönen blev de beklädda med Andens kraft, som gav dem frimodighet att gå ut, utan att bekymra sig för vilka konsekvenser det skulle få.

Detta hade lärjungarna lärt sig av Jesus själv. Han som var och är Gud själv, avklädde sig sin makt och härlighet då han blev människa i inkarnationen – och under hela sitt liv identifierade han sig med de maktlösa människorna, nederst på rangstegen. Han var ingen karriär-jägare eller narcissistisk maktmänniska. I stället visade han vad sann makt består av – nämligen makten att tjäna. Han sa:

Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare (Matteus 23:11).

Jesu filosofi – om man kan säga så – var att storhet inte mäts i muskler, pengar eller inflytande – utan kommer från förmågan att lyfta andra människor. Han beskrev och förverkligade en värld där de starka använder styrkan för att hjälpa de svaga, och de svaga tjänar de ännu svagare – motiverade av kärlek till alla människor. Och för Jesus var inte detta bara en filosofi, utan något han uttryckte tydligare än någon annan i historien, då han dog på korset:

Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Matteus 20:28).

Då Jesus dog på korset såg människorna runt honom en maktlös människa – en som hade misslyckats i sitt uppdrag, och som nu blev hänsynslöst mördad av de verkliga maktinnehavarna: Romarrikets hantlangare. Men uppståndelsens morgon vittnar om något mycket större, nämligen att han i sitt kors vann en evig seger:

Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset (Kolosserbrevet 2:15).

Kanske du är en av dem som känner vanmakt och frustration ta överhanden – och det driver dig antingen till att kapitulera i maktlöshet, eller att ta till revolutionens vapen. Jesus visar en tredje väg – den där vi har gemenskap med honom som har all makt i himmelen och på jorden. Och med hans kärlek och ståndaktighet som vägvisare, utövar vi den himmelska makten på den här jorden. Makten att lyfta upp den som har fallit, och att styrka maktlösa händer och vacklande knän. Det är bara Jesus som besitter den makten.

Mening och meningslöshet

Något som ateister ofta säger till mig är att det inte finns någon mening eller mål med tillvaron. Vi kom från ingenting – och vi går till ingenting. Ingen placerade oss här, och vi är inte på väg till någon. Det finns ingenting att tro på, att hoppas på eller att älska – annat än det vi själva väljer att tro, hoppas och älska.

Det säger de. Men så lever de inte. De lever som om saker och ting spelar roll – som om lycka, hälsa, familj, vänskap och framgång är något objektivt gott. Den kristne filosofen Francis Schaeffer sa att ateister måste ha två ”avdelningar” i sitt sinne: En där de beskriver hur världen är förskaffad utan Gud. Där kom universum till utan mening, liv är resultatet av icke styrda processer – och framtiden är ett evigt kallt universum utan innehåll. I den världen finns ingen plats för mening. Men samtidigt kan man inte leva i den världen – och därför måste man skapa en annan avdelning. Det är den där man blir upprörd över rasism och orättvisor, där man genuint älskar sina barn, kämpar för en bättre framtid – och arbetar mot hat.

De två världarna kan inte mötas, för de passar inte ihop i en ateistisk världsbild. I sin yttersta konsekvens är det nämligen likgiltigt om man räddar ett barn från att drunkna, eller skanderar nazistiska slagord. Det finns ingen slutlig belöning eller straff för det ena eller andra. Ingenting är objektivt ont eller gott. Men, som sagt – ingen kan leva på det sättet. Vi behöver mening, lika mycket som vi behöver sanning och makt. Utan mening betyder det nämligen ingenting om vi sitter på all sanning och har all makt i världen. Vad ska vi göra med denna sanning och makt?

Sisyfos är mannen som i grekisk mytologi hamnar i Hades dödsrike, och döms till att rulla en sten upp för en kulle. Om stenen höll sig på kullen skulle Sisyfos bli fri – men varje gång han når toppen rullar stenen ner till botten igen. Det är i korthet mytologin bakom uttrycket ”sisyfosarbete”, ett i grunden meningslöst arbete, därför att det inte leder någonstans. Men Sisyfos har faktiskt en längtan – och längtan är löftet om befrielse från dödsriket. Det enda sättet han kände till, var att rulla sin tunga sten – och varje gång han misslyckades börja om igen. Utan tanken att stenen kanske skulle lägga sig till ro på toppen nästa gång, kunde han ha gett upp. Men det fanns en längtan om befrielse i honom, som drev honom till att fortsätta.

Det säger någonting sant om människan. Vi är inte nöjda med meningslösheten. Vi kommer fortsätta att kämpa för mening, även om vi misslyckas gång på gång – därför att vi djupast inne tror på meningen.

Som kristen upplever jag vissa saker som djupt meningsfulla. Egentligen upplever jag det allra mesta som meningsfullt – men vissa saker känns som så nära det jag skapades för, att det fyller mig med glädje. Att sjunga lovsånger till Gud, dela tröst med en som sörjer, dela ut kläder till fattiga, döpa en nyfrälst, dela brödsbrytelse i en sjuk persons hem, eller att vittna för en som inte tror. Sådana saker känns otroligt meningsfulla, därför att jag tror att det har ett evighetsvärde.

Men tänk om den nydöpte inte förblir i sin frälsning? Tänk om den fattige slänger kläderna jag har gett? Tänk om allt det goda du och jag har gjort i hela vårt liv, till syvende och sist inte gjorde något gott för någon? En gång stod jag i en rumänsk by och delade ut kläder. En gammal man kom bort till mig, och ville viska något till mig. Jag lutade mig till honom, och han sa: ”Ni gör ingenting gott!”, så spottade han på marken och gick sin väg. Då tänkte jag ”Vad gör jag här? Kanske han har rätt?” En vacker dag kanske det visar sig att allt jag har gjort brinner upp och blir till ingenting. Finns det då någon mening?

En liknande tanke måste ha fyllt Jesu lärjungar på påskaftonen, då Jesus var död. De hade upplevt livet med Jesus som extremt meningsfullt. De hade sett lama gå, stumma tala – och undertryckta återvinna sin värdighet. De hade hört Jesu ord om sanning och makt – och i all sin enkelhet hade de tagit till sig budskapet, och trott det. Men så hade påskhelgens trauma slagit allt i spillror. Jesus – han som hade fyllt livet med mening – var nu död. Vad spelade det då för roll? Och mitt i den meningslösa tillvaron föll de tillbaka till det de kände sig komfortabla med. Simon Petrus sa: ”Jag går och fiskar”, och alla de andra följde med honom. Om man inte kan fylla sitt liv med mening – så kanske man i alla fall kan fylla det med det man känner att man kan?

Det är efter en natt av lönlöst fiskande, som Jesus står på stranden i gryningen och ropar in dem på land. Den uppståndne frälsaren delar sin mat med de hungriga lärjungarna, och så spänner han blicken i Simon Petrus och säger de orden som är viktigare än alla andra: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Den frågan är en inblick i Jesu eget hjärta – och svarar på frågan vad han anser som meningsfullt. Vi vet att Jesus visste svaret på Simons fråga – men föreställ dig för ett ögonblick att han inte gjorde det. Att Jesus ställde en fråga till sin närmaste vän (som tidigare hade förnekat honom) utan att veta svaret. Då förstår du hur mycket Simons svar betydde för Jesus. Det som gjorde Jesu födelse, liv, död och uppståndelse meningsfull var inte vad han hade lyckats åstadkomma av helbrägdagörelse, undervisning och uppror – utan det hjärta som han hade lyckats öppna och flytta in i.

Det är det jag säger till mig själv när jag tänker tillbaka på den mannen som sa till mig: ”Ni gör ingenting gott!” Kanske det stämmer. Men det är inte detta som ger livet mening – det är bara ett sätt att uttrycka den mening som livet redan har. Kanske det misslyckas – men det jag ska stå med inför den vita tronen på domens dag är inte en lista på allt jag har åstadkommit. Det är en bekännelse: ”Jag älskar Jesus, därför att Jesus först älskade mig.” Det ger livet mening.

Det största av allt

Om sanning, makt och mening är nödvändiga delar i varje liv – så är kärleken ändå den delen som ger de andra innehåll. Utan kärlek är sanningen bara fakta som kan användas för att skada. Utan kärlek är makt ett fruktansvärt vapen i hatets tjänst. Och utan kärlek är mening innehållslöst.

Det är naturligtvis ingen chockerande nyhet att komma med påståendet att alla människor behöver kärlek; det kan du hitta i vilken Disney-film du vill. Men kärlekens vara eller icke vara i våra liv kan inte reduceras till musikaler och romantiska filmer – eller till klichéer i motivationstal. Kärleken, så som den presenteras i Bibeln, är det närmaste vi kommer till Gud själv. Inte bara på det sättet att när vi upplever kärlek, så ser vi någonting av det gudomliga – men att när vi ser på Gud, så ser vi hur sann kärlek ser ut, obesmittad av fördärvande lust och falsk ytlighet.

Vår värld är dominerad av två ting: Äkta hat – och falsk kärlek. Vad som är värst av de två får var och en göra sig tankar om. Vi har skapat en föreställning om att kärlek handlar om de känslor som Bibeln beskriver som begär. Och så får allting ge vika för dessa felstämplade lustar. Parollen ”Följ ditt hjärta” har blivit liktydigt med ”Följ dina begär, oavsett vad de förstör, ruinerar och skadar”. Därför blir människor ofta andliga vagabonder som söker efter det äkta och oförfalskade – på jakt efter kärleken.

Då Jesu apostlar ska beskriva vad kärleken är, och hur man själv ska uttrycka den – så pekar de alltid på korset:

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare (Romarbrevet 5:8).

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra (1 Johannes 4:10-11).

Vi älskar därför att han först har älskat oss. (1 Johannes 4:19)

Om man funderar på vad oförfalskad kärlek är, så ska man vända sin blick till den korsfäste. Och vill man få motivation och kraft till att själv älska så som han har älskat – då är det gemenskapen med den treenige Gud som är vägen. Fadern älskar oss. Sonen älskar oss. Och den kärleken är utöst i våra hjärtan genom Den Helige Ande som också älskar oss och bor i oss medan vi väntar på att vi ska få möta Jesus igen.

Gud kallar idag sin församling till att vara ett epicentrum för kärlekens utbredande, och en kraftstation där människor kan möta sanning, tjänande makt, verklig mening – och oförfalskad kärlek. Jag vet att de flesta församlingar inte ser ut på det viset, men det förhindrar inte Guds längtan och plan att utföras. För där två eller tre är församlade i hans namn, där är Jesus mitt ibland dem; och då finns det förutsättningar. Kom till Jesus, och låt honom få bli din sanning, din makt, din mening – och din kärlek!

/Paulus Eliasson/Midnattsropet

Tack för denna artikel säger jag, Maria

Flytta inte Skriftens råmärken/ Berno Vidén

Mer:

– Så den goda säden

  202205-06Annie Pedersén

Vittnesbörd av Annie Pedersén

Jag brukar gå ut och vittna om Jesus och sjunga. I år blev det på en plats där jag inte hade varit förut, och jag hade inte haft en tanke på att åka dit förut om åren. Platsen heter Urkult och ligger i Näsåker i Ångermanland. Det var jättemycket folk där.

Först demonstrerade jag mot Pride, vilket jag också gjorde 2019. Då var vi flera stycken, men i år blev jag ensam. Jag satt och sjöng i Sollefteå, och det var faktiskt väldigt tacksamt och jag kände att det var öppet för evangelium och mottagligt. När jag sedan hade demonstrerat med mina två skyltar gick jag till Stadsparken, och där kom det ett par som jag kom i samtal med och de skulle till Urkult. Jag åkte också dit och fick uppleva hur det blev konfrontation mellan ljus och mörker. Det var så mycket ockultism där. Men jag satt där och sjöng om Jesus och erfor att det fanns människor som tog emot; upplevde att de visade det på olika sätt.

Det finns en sång som handlar om att vårt liv är en sådd här i tiden. Jag fick den till mig väldigt speciellt. Det var en dag då jag satt och sorterade fröpåsar för att se vilket år det stod på påsarna. När jag så höll på med fröerna så började jag plötsligt att gråta, och då kom den här sången till mig –en sådd är vårt liv här i tiden, och en gång skall inbärgning ske. Då tänkte jag, vad är det för sådd vi sår? Vi vill ju så den goda säden, men vi får tänka på vad vi sår. Det är så mycket sådd idag, och där på Urkult, det var ju en sådd som såddes där också, men jag fick vara där och så den goda säden.

Matt 13:4När han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det.
Matt 13:19När någon hör ordet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som såddes i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen.
Matt 13:20Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje,
Matt 13:22Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet så att det blir utan frukt.
Matt 13:23Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår och bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”
Matt 13:24Han lade fram en annan liknelse för dem: “Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker.
Matt 13:25Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg.
Matt 13:27Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset?
Matt 13:39Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar.
Mark 4:4När han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det.
Luk 8:5“En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det.
/Maria

Vår tid som främlingar/Midnattsropet.se

https://midnattsropet.se/midnattsropet/var-tid-som-framlingar/

Bibelstudium från Petrus första brev av Emanuel Johansson

Den vandring vi börjat har ett mål. Vi har något som ligger framför: att Jesus Kristus ska uppenbara sig. Även om vi redan här kan uppleva glädje, vi kan uppleva jubel och fröjdas över honom i obeskrivlig himmelsk glädje, så är vi på väg.

Petrus är kanske den av lärjungarna vi vet mest om. Vi får följa honom under hans vandring med Jesus, och han blir tongivande i den första församlingen i Jerusalem. När det gått en tid förstår vi att Jakob, Jesu bror, var den tongivande föreståndaren i Jerusalemförsamlingen, medan Petrus förmodligen reste mera. Vi vet från Apostlagärningarna att han reste i Judéen och besökte olika platser. Han fick vara med om att först föra evangeliet till hedningarna, och vi får följa några av hans resor.
Breven skrev Petrus troligen senare under sin tjänst.
I andra brevet skriver han att han fått klart för sig att hans tid snart är slut här i tiden. Han ska få lämna sin stofthydda. I Johannes evangeliums sista kapitel kan vi läsa om hur Petrus redan i den förnyade kallelse han fick direkt av Jesus; i uppdraget fick klart för sig att hans väg skulle leda till ett martyrium, och det var också så han fick sluta sina dagar. De flesta tror att han skrev dessa brev från Rom. Det är dock en osäker uppgift som grundar sig i att han tillsammans med Silvanus som hjälpte honom skriva första brevet hälsade från församlingen i Babylon, en benämning som i alla fall senare var ett uttryck för dåtidens Rom.
Båda Petrus brev är så kallade allmänna brev, som från början var tänkta att skickas från plats till plats. Det här bibelstudiet ska vi uppehålla oss i det första brevet, som är adresserat till ”de utvalda som lever utspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadokien, Asien och Bitynien”.
Låt oss ägna detta en tanke. Vilka var dessa främlingar? Var det  judar som bodde kringspridda i Romarriket? Nej, läser vi vidare, förstår vi att det inte var så.  Judarna var ett folk som varit med om mycket och redan hade en lång historia, men här skriver Petrus till främlingar som ”förr inte var ett folk är nu Guds folk ” och ”som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet”.
Dessa främlingar tillhör det nya folket. Det handlar varken om judar eller hedningar som råkar bo i land där de inte är födda, utan det handlar om det nya folket som har sitt medborgarskap i himlen.
Vi läser också i första kapitlet:

-… vandra då i gudsfruktan under er tid här som främlingar (1 Pet 1:17).

Alltså den tid vi har på jorden, den vandring vi har här, det är en tid i främlingskap och vi har vårt medborgarskap i himlen. Han påminner också om hoppet vi äger. Den vandring vi börjat har ett mål. Vi har något som ligger framför: att Jesus Kristus ska uppenbara sig. Även om vi redan här kan uppleva glädje, vi kan uppleva jubel och fröjdas över honom i obeskrivlig himmelsk glädje, så är vi på väg. Han skriver ”på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning” (1 Pet 1:9).
Vi är främlingar och gäster, men vi har ett hopp. Det var detta tröstens budskap Petrus förmedlade till de troende som bodde utspridda i de nämnda områdena i nuvarande Turkiet. De han skriver till, är en lidande skara som på många sätt är missförstådda och inte platsar.

Petrus skickade denna hälsning som en uppmuntran och hjälp till de troende. Det är fantastiskt att vi kan få del av detta och ta emot det som en hälsning också till oss i vår tid, då vi kan identifiera oss med mottagarna av detta brev. Vi förstår att när vi är troende, så har vi fått del av samma hopp. Vi har också fått del av samma identitet, och är främlingar och gäster här i tiden. Därför kan vi också förvänta oss att konsekvenserna av den tro och nya identitet vi har kan drabba oss i vår tid på liknande sätt som de som först mottog dessa hälsningar.
Om mottagarna av detta brev står det på flera ställen att det har skett en förändring med dem. Ett vittnesbörd som också borde gälla oss. De levde förr på ett sätt, men nu har de kommit in i något nytt och nu är det på ett annat sätt:

– … ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder (1 Pet 1:18).

Vi blev friköpta från något. Och nu är det andra saker som intresserar oss. Andra saker upptar vår tid, vår tillvaro. Och det har med den nya identiteten som ett nytt folk att göra. Det står längre fram i brevets fjärde kapitel:

– Länge nog har ni levt som hedningarna vill – i orgier, begär, fylleri, supkalas, vilda fester och förbjudna avgudakulter. Därför blir de förvånade och hånar er när ni inte längre följer med och kastar er ut i samma ström av utsvävningar (1 Pet 4:3-4).

Vad är det för strömmar som går fram i världen, i tiden, som vi inte längre ska störta oss ner i? Vi ska hålla oss på ett annat plan. Det finns saker vi behöver säga nej till för att bli bevarade och för att kunna fullgöra den kallelse och den tjänst som Gud har för oss. Därför ser vi också i detta brev hur viktigt det är att vi tar vår tro på allvar; att den får konsekvenser i hur vi lever. Det leder till en moralisk medvetenhet, en längtan efter att leva i renhet, i helgelse. Vi läste exempelvis i första kapitlet:
– … hoppas helt och fullt på den nåd ni ska få när Jesus Kristus uppenbarar sig. Som lydnadens barn ska ni inte följa de begär som ni levde i förr, när ni var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig ska också ni vara heliga i allt ni gör (1 Pet 1:13-15).
Och när vi läser i nästa kapitel, ser vi hur allvarligt detta är, då han skriver:

– Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han besöker dem (1 Pet 2:12).

Det kommer perioder i människors liv där de på ett särskilt sätt är besökta av Gud. Och då kan ditt och mitt handlande; ditt och mitt liv; hur vi möter människor i vår vardag, hur vi lever – det vårt liv vittnar om kan ha en avgörande betydelse för hur de tar emot denna uppsökande Guds kärlek som når dem på ett eller annat sätt. Vi läste: ”så att de prisar Gud den dag han besöker dem”. Den dag han uppsöker dem har människor något att referera till. De har kanske mött oss vid ett eller annat tillfälle och fått ett vittnesbörd. Hur vi förvaltar det vi har fått, kan alltså ha en avgörande betydelse. Petrus skriver att vi ska vara ”goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd” (1 Pet 4:10).
Tänk att vi har fått nåd att förvalta!

Vi ska dröja lite mer i andra kapitlet. Det står:

– Kom till honom, den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus (1 Pet 2:4-5).

Här är det Petrus som skriver. Han är en jude, uppväxt vid Galileiska sjön. Som en del av det judiska folket, satt det i hans ryggmärg att det som har med Gud att göra har också med templet i Jerusalem att göra. Det var hur självklart som helst, att om man ville närma sig Gud så skulle man gå till templet i Jerusalem. Vi vet att lärjungarna hade dessa tankar som självklar uppfattning när de började följa Jesus. Vi kan läsa i Markus evangelium när Jesus närmade sig Jerusalem och gick till templet:

– När Jesus gick ut från templet, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se vilka stenar och vilka byggnadsverk” (Mark 13:1).

Nu var de i Jerusalem och fick besöka templet. Det pågick en stor renovering av templet, och kanske man kommit mycket längre än när de varit där några år tidigare och sett templet i Jerusalem. De blev så betagna. Tänk vilka byggnader, tänk så fint, så fantastiskt; vilka stenar! Men då säger Jesus något väldigt märkligt:

– Ser du dessa stora byggnader? Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner (Mark 13:2).

Här ser vi hur Jesus börjar arbeta med lärjungarna. Han vänder upp och ner på deras föreställningar. Så kommer Golgatadramat och tiden då lärjungarna väntar, och därefter kommer pingstdagen när Anden föll då de var samlade med varandra på den Övre salen. Då möter vi helt andra tankar. Gud uppenbarar sig på ett helt nytt sätt. Det går så långt att detta budskap blir ett med församlingens liv och det församlingen förmedlar i Apostlagärningarna. I 17:e kapitlet är det Paulus som predikar evangelium:

– Gud är den som har skapat världen och allt som finns i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel gjorda av människohand (Apg 17:24).

Guds boning såg nu annorlunda ut. Det hade Petrus också förstått. Nu var det inte stenarna där i templet i Jerusalem som det handlade om, utan han säger:

– Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer (1 Pet 2:5).

Han sa inte att de liknade levande stenar, utan han sa att de var levande stenar. Det är ni som utgör templet nu!
Så går tiden. När vi möter människor idag, är det som om dessa händelser har gått dem förbi. Man kan tala med troende människor runt om i världen. Nog finns dessa uppfattningar om stenar, om byggnader, om tinnar och torn. Men det människor tänker på när de använder dessa uttryck om en kyrka eller församling är döda stenar som satts ihop med murbruk eller tegel och kanske en stor, fin port och vackra fönster. Det är en sådan byggnad som har med Gud att göra, tänker man, och dit går vi när vi har behov av en särskild stämning för att trösta oss. Och så får man den här distansen till verkligt församlingsliv. Men det står inte så i Bibeln. Det är en tillbakagång. Något som är konstruerat utanför den förkunnelse som möter oss i Nya testamentet:

– Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus (1 Pet 2:5).

Det är likadant med prästerskapet. Där har också skett en tillbakagång. Man tror att man måste klä ut sig riktigt ordentligt för att visa vem det är som är präst och har med Gud att göra. Och människorna får komma till kyrkan som passiva konsumenter av det religiösa utbud som förmedlas.
Sådan är inte undervisningen som möter oss i Nya testamentet.  Petrus skev till dessa enkla människor som bodde kringspridda på olika platser: Ni är ett heligt prästerskap! Ni har en tjänst att utföra. Och ni är Guds eget tempel. Vi läser om hur de samlades på olika platser; i hemmen, kanske på en öppen plats eller vid en flod där de samlades och bad. Vid något tillfälle hyrde man en lokal. Men det var inte materiella omständigheter som var det avgörande, utan man hade tagit emot Jesus och ville komma tillsammans för att tillbedja. Tillsammans utgjorde man detta andliga, levande hus. Och var och en kunde få komma i tjänst som en del av detta heliga prästerskap.
Dessa verser tror jag är den bästa tolkningen av det Jesus säger till Simon: ”Du är Petrus! Och på den här klippan ska jag bygga min församling!” Han såg sig själv som en sten i detta levande tempel. Men hörnstenen, den som utgör formen och bestämmer, skriver han här, är Jesus själv. Vi läser på olika ställen om detta, och vi ser att Jesus både är grunden – ingen annan grund kan läggas än den som är lagd, och så kan vi i det profetiska ordet läsa om slutstenen som ska föras fram av Serubbabels hand. Vi förstår att när Jesus talar om att han ska bygga sin församling, så handlar det om honom från början till slut. Men vi kan låta oss användas i hans verk. Och på hans tempel kan vi inte skriva något namn att stoltsera med, vi kan inte skaffa oss meriter och lyfta fram oss själva. Det är ett nådens verk, och vi får tacka ja till erbjudandet som kommer från Jesus själv.
Där är vi idag. Vi har dessa möjligheter, och Gud har användning för oss var och en. Han vill ha dig som en levande sten, som en präst i sin tjänst i denna tid, till dess att verket är färdigt och han kallar oss hem.
Det finns ytterligare något i Petrus första brev som jag har haft litet svårt med. Vi är representanter för ett nytt rike, en ny ordning och vi är ett nytt folk. Men vi lever i en värld där vi möter mycket orättfärdighet, orättvisor och missförhållanden. Detta väcker en önskan att verka för en förändring, Men i Nya testamentets undervisning och uppmaningarna som möter oss i Petrus brev, så undrar jag: ska man verkligen inte göra mer än vad som uppmanas och rekommenderas här? Jag ska läsa några verser för att exemplifiera:

– Underordna er alla mänskliga myndigheter för Herrens skull, både kejsaren som högste härskare och ståthållarna, som är sända av honom för att straffa dem som gör det onda och hedra dem som gör det goda. […] Visa aktning för alla, älska era trossyskon, vörda Gud och ära kejsaren. Ni slavar, underordna er era herrar och visa dem all respekt, inte bara de goda och milda utan även de hårda (1 Pet 2:13-14, 17-18).

Så skriver han till syskon i församlingen som har sett att det borde vara på ett annat sätt. De ordningar som är i världen når inte upp till den standard Guds ord presenterar. Men ändå så säger han att de ska acceptera tingen som de är. Att de ska underordna sig så långt det är möjligt, ja, till och med slavarna ska underordna sig sina herrar och visa dem respekt. Inte bara de goda och rättvisa, men också de hårda! Det här har jag funderat mycket på. Kan det verkligen vara riktigt? Ska man acceptera en ordning som är så bristfällig när det finns helt andra ideal i Bibeln; som handlar om människovärde, jämlikhet och att undanröja klasskillnader. Det är ju sådana ideal vi som troende vill verka för. Borde vi inte anstränga oss mera då? Borde vi inte försöka påverka lagar och strukturer så att det blir en bättre ordning i hela samhället?  Man kan tycka att det är svagt, det som Petrus rekommenderar här, att utan motstånd underordna sig och acceptera villkor som rent av är orättfärdiga.
Men jag tror att svaret får vi i de verser jag läste här, och även på andra ställen i Skriften. Det handlar om ett liv som blir ett vittnesbörd och som kan förändra på ett helt annat plan. Om slavarna som Petrus skrev till här skulle organisera sig och kanske till och med göra någon slags revolt, skulle det inte åstadkomma någon förändring för den andliga situationen i dåtidens samhälle. Men att följa de exempel som Petrus ger kan åstadkomma förändring på ett långt djupare plan. Det handlar till exempel om att genom att göra gott ”tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor” (1 Pet 2:15).
Och som vi läste:

– Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar (1 Pet 2:12).

Eller som det står i nästa kapitel:

– Till sist ska ni alla visa enighet, medkänsla, syskonkärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller hån med hån. Tvärtom ska ni välsigna, för ni är kallade att ärva välsignelse (1 Pet 3:8-9).

Det handlar om att mitt i förtrycket bli ett vittnesbörd om Guds tankar, ideal och värden. Att möta människor på det sätt som Gud vill, som han har presenterat i evangelium; det är ett vittnesbörd som bryter igenom. Tänk, vilken väg! 
Den här vägen, vill jag påstå, når längre än försöken att med egen kraft sätta sig emot ett orättvist system eller att med styrkedemonstrationer försöka åstadkomma en förändring i sin samtid. För det vi också förstår då vi läser Bibeln är att dessa problem vi möter i tiden och världen egentligen inte är ett systemfel. Det har sitt ursprung i den kraft som drar mänskligheten ned i ondska och fördärv, det har sitt ursprung i synden, i den fallna naturen och där måste vi lyfta evangelium som enda botemedel. Det sker ingen verklig förändring i ett samhälle genom att du ändrar lagar och ordningar. Allt kan bli nytt hos den som öppnar sitt hjärta för evangelium.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att lyfta fram vittnesbördet om Filemon och Onesimus som aposteln Paulus skriver om i brevet till Filemon.
Jag vet inte hur Filemon var som slavägare innan han mötte evangelium. Men jag har sett ett vittnesbörd om vad evangelium kunde uträtta hos slavägaren när Paulus rekommenderar honom att ta emot den förrymde slaven Onesimus – inte längre som en slav, men som en broder i Kristus. Där har du församlingslivet, där evangelium fått bryta in, och du ser en helt ny ordning, mitt i det system som byggts upp runt om i världen och i tiden.
Därför: Om du lider av att se orättvisor, om du lider av att märka hur förljuget allt omkring dig är, så finns en väg att gå. Det är inte genom revolt eller att inte bry sig om överheten, utan det är genom att leva evangelium, och låta det nya livet få utrymme i både smått och stort. Även om vi som slaven får leva under ett förtryck, så kan vi genom att leva evangelium och hålla ut i lidandet här i världen, vittna om den nya ordningen; det nya livet.

– Det är en nåd när någon är medveten om Gud och därför håller ut när han får lida oskyldigt. Vad är det värt för beröm om ni står ut med straff när ni syndar? Men om ni står ut med att lida när ni gör det goda, då är det en nåd inför Gud (1 Pet 2:19-20).

Tänk vilken annorlunda väg! Men vi måste erkänna att detta är vägen som Bibeln talar om. Den som Guds ord ställer fram för oss.

Platsen där denna nya ordning kan komma till uttryck är församlingen. Men då vi läser vidare i brevet ser vi också att det finns en risk, när man lever i ett system, i en värld, att man tar in det felaktiga systemet och applicerar det i församlingslivet. Då begår man ett stort misstag. Det står att slavarna ska underordna sig sina herrar, men när vi läser om Filemon och Onesimus förstår vi att när evangelium fått ingång, då träder en ny ordning in. Då handlar det för Filemon om att inte längre möta sin broder som en slav, och ta med sig systemet från världen in i församlingen. Det handlar om att acceptera att det finns en annan standard. En annan moralisk värdeskala som gäller för den troende. Det här möter oss också i Petrus första brev.
Jag vill också ta med något som står i det sista kapitlet:

– Nu uppmanar jag de äldste bland er, jag som själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som ska uppenbaras: var herdar för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar (1 Pet 5:1-4).

I världen är ofta vinning drivkraften för människor som satsar i företag eller andra organisationer. I Guds församling ska drivkraften vara av ett annat slag, där behövs hjärtan gripna av Gud. Församlingstjänare behöver befrias från vinningslystnad och maktbegär. Jesus säger till sina lärjungar:

– Ni vet att folkens ledare beter sig som herrar över dem och att stormännen härskar över dem. Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er ska vara de andras slav (Matt 20:25-27).

Jesus beskriver alltså först ordningen som de är vana vid i världen. Men så talar han om hur det ska vara bland hans lärjungar. Det är alltså direkta uppmaningar, och Jesus visar på att det måste finnas en kontrast. Det går inte ta in världens system och som det fungerar för att driva på saker och få det att gå framåt. Man kan inte ta världens metoder och applicera i Guds rike.
Församlingens ledare ska inte uppträda som herrar, utan vara herdar och föredömen för hjorden. Det här är så allvarligt. I församlingen ska den inte råda som visar sig vara starkast och kan driva igenom saker med sin egen kraft. De kvaliteterna hör hemma i världen. På Petrus tid tog de sig uttryck till exempel i slaveriet. I den nya tillvaron som gäller Guds rike och församlingen handlar ledarskapet om ett tjänande. Om ett utgivande. Om att vara ett föredöme. Där har kanske istället den som framstår som svag och försynt, den som inte har den mänskliga styrkan att driva på, kallelsen att leda. Den som vill vara främst bland er, ska vara de andras slav, säger Jesus.

Vi har en kort tid kvar. Måtte vi låta evangelium få ingång ibland oss. Jag vill till slut läsa:

– Slutet på allting är nära. Var därför kloka och nyktra så att ni kan be. Framför allt ska ni visa uthållig kärlek till varandra, för kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar ska han tala i enlighet med Guds ord. Om någon tjänar ska han tjäna med den kraft som Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. Hans är äran och makten i evigheters evighet. Amen (1 Pet 4:7-11). 

/Maria

Församlingen och Andevärlden/ A IMSEN, OBS! Läs denna artikel IGEN!!

Församlingen och andevärlden

 Predikan av Arne Imsen

Andevärlden är en realitet, mer verksam än det vi vanligtvis tänker. Den osynliga andevärlden den synliggöres i sådant som så småningom kan registreras med våra fem sinnen. Vi ser icke makterna som opererar i det fördolda, men vi ser resultatet, verkningarna; de uppenbarar sig praktiskt taget på alla plan och på alla områden.

Man kan tala om att i andevärlden finns det olika klasser, grupper, maktkonstellationer med olika uppgifter. De har olika aktionsradie och arbetar på olika nivåer, eller som skriften säger, “är verksamma” på olika nivåer.

Det finns makter avdelade för den primitiva människan och det finns makter avdelade för det vi kallar den kultiverade eller civiliserade människan. De här makterna bygger upp olika block. En klass av andar kallas demoner, vars huvudsakliga uppgift uppenbarligen är att plåga människor -inte att inspirera människorna i deras väg bort ifrån Gud utan att plåga. Det är fråga om plågodemoner som kan utsätta människor för olika attacker. Det finns ting som inte kan förklaras, smärtor, plågor, underliga olyckor som inte har någon vanlig logisk förklaring utan har något samband med den osynliga andevärldens speciella operationer. Vi kan tala om sjukdomsdemoner, vansinnesdemoner, olycksdemoner. De finns där som en realitet även om begreppen saknas. Det finns sömnlöshetsdemoner och så tror jag att mycket av det som vi kallar för begär av olika slag är demoniska attacker. När en människa har blivit befriad i frälsningen, så finns det makter som vill stimulera begär genom att framkalla lustförnimmelser -eller skräckförnimmelser av förflutna händelser. Tankarna styrs in på speciella erfarenheter och i sinnet har man minnets galleri. Det finns makter som hela tiden opererar för att fixera oss vid något som ligger bakom. Det kan vara nånting som vi är speciellt förtjusta i, eller helt avskyr, har varit förtjusta i eller har avskytt. De här makterna vill fixera människan vid det så hon blir låst och ingjuta i hennes inre föreställningar att hon aldrig kan bli löst, utan måste ha det här med sig. Det i sin tur framkallar trots eller resignation. Detta är också typiska utslag av en andemakts inflytande.

Sedan finns andra makter som naturligtvis inte opererar på det sättet, de är vad vi skulle kunna benämna speciellt religiösa. Bibeln kallar dem egentligen för orena andar. Att de har sitt speciella verksamhetsområde och aktionsradie, ser vi därutav att de som var besatta av dessa makter exempelvis höll till vid gravarna. De var alltså fixerade inom ett visst område och där representerade de ett ohyggligt maktblock.

De orena andarna, de religiösa andarna, opererar ofta i gudstjänsten och ibland framträder de i olika dräkter och i olika språk genom speciellt mediala människor. De här uppträdde i huvudsak hos kvinnor och gjorde uttalanden som ibland var rent smickrande och andra gånger våldsamma. Då de uppträdde i kvinnor uppträdde de vanligtvis mycket smickrande och då den här orena andemakten uppträdde i män var den onaturligt, extremt våldsam.

Vi ser att dessa andemakter har olika uttrycksmedel och olika instrument och utnyttjar till och med temperament. De bygger upp människan till att bli någonting extremt, någonting onaturligt, omänskligt eller kanske vi hellre ska säga någonting övermänskligt.

Dessa makter som kan vara rätt ohyggliga och många, de kan få en människa till operationsbas och utifrån den kan de verka en mängd ohyggliga ting.

Vi har exemplet om mannen som var besatt av en demonisk härsmakt. Han blev befriad och andemakterna ropade till Jesus att de skulle slippa att fara i avgrunden utan de ville in i svinen. Så for de in i svinen och när de gjort det störtade sig hela svinhjorden ner i bergsstupet. Här ser vi alltså olika klasser av makter som verkar på olika nivåer. Men dessa, plågodemoner har stöd och står i ett intimt samarbete med makter av en helt annan karaktär. Ju närmre den kristna, den levande församlingen de kommer, dess svårare blir de att avslöja. Därför säger skriften att det är nödvändigt för församlingen att ha andebedömningens gåva. De här makterna har en utomordentlig förmåga att förställa sig och förskapa sig. Om församlingen ska kunna klara sig måste den ha en oerhörd skärpa och vaksamhet.

Men det räcker inte med vaksamhet, det måste till en speciell gåva för att avslöja dem och det är andebedömningens gåva som behövs för att lära känna igen dem. De här makterna är så svåra att avslöja eftersom de opererar i församlingens närhet eller i församlingen. De opererar som medlöpare, som lärjungar, som profeter, som apostlar, som välgörare, som filantroper, socialarbetare, diakoner och därför är de så fruktanvärt svåra att upptäcka. Bibeln säger att vi behöver, för att kunna förstå det här, andebedömningens gåva. Jag förvånar mig över att det här landet har bortåt 100 000 pingstvänner -hundratusen pingstvänner… och när jag ser vad de andligen förmår blir jag rent förskräckt, för de förmår praktiskt taget ingenting. Det är en fruktansvärd salva att kasta ut, men jag säger det med en ohygglig smärta därför att emot dessa makter som infiltrerar i församlingen förmår de praktiskt taget ingenting.

Vad är underhållning? Det är ett religiöst försök att förvanska och förvandla evangelium och förfina gudstjänstlivet eller kultivera det. Det är en regelrätt underhållningsdemon. Alla dessa strävanden i den riktningen -vem är det som har inspirerat till det? Vi kan ta allt detta som man arbetar med då det gäller sång- och musikliv, vilken oerhörd precision och prestation som man lägger ner på det området, parallellt med att bönelivet är så uttunnat och så tynande så det knappt märks att det fungerar.

Man förmår ingenting mot det här för de här makterna har fått allt större verksamhetsradie.

Nu kommer jag till det jag ska beröra här ikväll. Dessa makter stormar fram, mot de spärrar och barriärer som skyddar församlingen. De arbetar med avsikten att få gränserna utsuddade, att få väggarna nedrivna, att få murarna pulveriserade och de arbetar med avsikten att skapa en ny form av enhet och gemenskap.

Redan i urkristen tid fanns den här faran och Paulus varnar för den med en oerhörd skärpa. Vill du se dessa makters olika uttryckssätt, argument, inspirationer och idéer, då rekommenderar jag dig att läsa tidningen Dagen. Där har du språkröret för dessa ohyggliga makter. Det är få organ som haft en sådan förmåga att destruera och underminera tron som just tidningen Dagen. Den är det språkliga uttrycket för denna beblandning, denna förorening och därför kan vi säga att som organ betraktat är det ett av de farligaste som finns. Oerhört många sinnen har blivit förorenade och besmittade genom Dagen.

Jag säger inte det här för att på något sätt såra någon. För mig är detta fruktansvärt allvarligt. Om man inte är alldeles död intellektuellt och totalt har förlorat kravet på andlig hygien, kan man inte förneka utvecklingen under de senaste decennierna. Det finns ingen möjlighet att överbrygga det som har varit med det som är, därför att det är så väsensskilt att det representerar två herrar, två väsensskilda inspirationer, två olika läror.

Samtliga bibelfrågor är på ett eller annat sätt antastade och underminerade.

När det gäller frågan om församlingens förhållande till samhället kan nämnas hela registret av frågor och problem som församlingen måste ta ställning till. Icke på ett enda område är Ordet oantastat och jag är helt övertygad om att pingstpionjärerna inte skulle känna igen den förkunnelse som idag går ut från de predikstolar där de själva en gång stod.

Ett av de allvarligaste problem som Guds folk haft att ta ställning till är frågan om statsbidragen. Det nya evangeliet, samhällsevangeliet, det samhällstillvända och den nya anden och de nya strömningarna och inspirationerna bor inte längre bara hos enskilda ute i periferin, men har fått fäste i församlingens hjärta. Det fanns icke en enda levande pingstvän som för några decennier sedan med något större allvar skulle ha ställt frågan om statsbidragens berättigande. Bara detta är avslöjande nog för utvecklingen. Men den som är blind ser icke. Därför kommer icke utvecklingen att ändras, möjligen kommer den att hejdas en tid eftersom en och annan röst fortfarande protesterar.

Den som vill studera skökoväsendets sanna natur ska ta upp den här problematiken och studera den utifrån Skriften och kyrkohistorien. Då upptäcker man vad som har skett när församlingen kommit in i sådana förhållanden. Vi borde vara bestörta till bristningsgränsen inför det som äger rum, eftersom just pingstfolket har haft en oerhörd resonans för uppenbarelsens evangelium. Vi borde vara skakade i djupet av vår själ inför det faktum att vi ser hur fördämningarna brister och floden av världslighet och världslikställighet tränger sig allt djupare. Det är inte längre bara hos enskilda individer, men hela systemet blir genomsyrat utav den här ohyggliga surdegen. Vi kan kalla det för modernismens surdeg.

I andra Korinterbrevet heter det så här:

-Jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru. Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor 11:2-4)

Paulus, vad du är kritisk, kan du säga så om en församling som du själv har varit med och grundat, att ni är undfallande emot ting som inte är oskyldigt, enkelt och ofarligt. Men ska församlingen vara en jungfru eller en sköka? Detta är frågan. Om församlingen ska vara en ren jungfru så måste hon ha en Herre – en Herre!

Nu säger Paulus att det inte finns bara en Kristusbild, då den falska profetian har sin Kristus. Därför säger också ängeln: Denne Jesus som ni har sett fara till himlen, han skall komma tillbaka. Denne! Det är inte likgiltigt vilken Jesus vi tror på, utan det är demonstrativt utpekat att denne Jesus som ni har sett fara upp till himlen, han skall komma igen.

Det var inte judarnas Messias det handlade om, därför att judarnas Messias saknade någonting väsentligt. Judarnas messiasgestalt saknade försoningslidandet. Deras Messias som skulle upprätta Davids hus och Davids tron var en politisk Messias. När Jesus kom blev han icke mottagen eftersom han kom som den lidande tjänaren, och då han förde fram undervisningen om försoningslidandet stod de helt främmande för Messiasgestalten som de hade gjort sig föreställningar om och som nu inte på något vis passade in i den här bilden. När de såg Jesus kunde de icke på något sätt finna någon beröringspunkt mellan honom och den Messias de väntade på. Så bedrog de sig.

Bibeln talar om den Messias som himmelen måste behålla till dess vederkvickelsens tider är inne då Gud ska upprätta allt. Det finns apostlarnas Jesus och den urkristna församlingens Jesus, det vill säga, den Jesus som förkunnades i initialskedet, i själva upprinnelsen. Vi kan läsa om det i Galaterbrevet. Så här strängt och så här skärpt framhåller Paulus det:

-Det förundrar mig att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat eder till att vara i Kristi nåd och vänden eder till ett nytt evangelium. (Gal 1:6)

Vad var det vi läste? Hastigt avfall. Och omvändelse.

Hastigt avfall. Det var den urkristna församlingens problem. Vad var det då som var så farligt för den urkristna församlingen? Vad var det för anknytningspunkter församlingen hade, som gjorde att den stod så öppen för infiltrationer av den här karaktären?

Vad är det som bereder marken för antikrists framträdande? Jag har hört under de sista åren att det skulle vara Ryssland, kommunismen i Ryssland eller i Kina. Det är verkligen en utomordentlig förenkling, för långt innan det fanns någon kommunism i Ryssland eller maoism i Kina, så varnade Bibeln och sa: “Från oss har de gått ut..” Från oss.

I Johannes första brev heter det så här:

-Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. (1Joh 2:18)

Antikrist förbereds icke genom kommunismen utan kommunismen är en konsekvens, ett resultat av ett långt pågående avfall i kristenheten. Det vill säga; orsaken till kommunismen kan sökas i skökokristendomen och i skökoreligiositeten.

Om församlingen hade bevarat sig under århundradena som en väckelserörelse och icke blivit kyrkliga maktblock med politiska maktinstrument så hade det icke funnits vare sig kommunism eller nazism. Förutsättningarna för allt detta har skapats i den församling som förvärldsligats och blivit en inomvärldslig maktfaktor och uppträtt i världen med maktspråk och utrustat sig med ekonomiska, politiska, sociala, kulturella maktmedel. Där har vi grundorsaken.

Den fruktansvärda oheliga alliansen mellan generalerna och prästerna kan vi läsa om genom hela historien.

Det är blodiga krig, religionskrig och korståg. Jag vill säga att förutsättningen för den ryska revolutionen var tsarväldet som konserverades av den grekiskt-ortodoxa kyrkan eller öst-romerska kyrkan. Vem är det som konserverar nöden och eländet i vår tid om det inte är den fallna kristenheten. Är det inte det? Vi talar om vår mission som egentligen inte är något annat än allmosegivande. Vi behöver inte gå till u-länderna för att se de här missförhållandena, för i Skriften har det givits oss ett ideal som vi står så långt borta ifrån, så det är flera ljusår dit, och troligen kommer vi inte dit innan Jesus hinner komma tillbaka.

Men det heter att “de hade allting gemensamt”. Ingen sa att det han ägde var hans eller hennes, de var fria från alla former av materialism och det fanns ingenting av privatkapitalistisk egoism.

Den skara som Herren tog ut ifrån den judiska skökan och som sedan förföljdes av den henne och det romerska vilddjuret, den skaran stod fri i alla avseenden. Den var fri i förhållande till staten, den var fri i förhållande till synagogan, den var fri i förhållande till politik och kultur, för emellan den och den omgivande världen fanns ett kors rest. Man vågade inte berömma sig av sina sociala eller filantropiska insatser på det ena eller det andra området, utan det enda man vågade berömma sig av det var Jesus Kristus och honom såsom korsfäst.

Det här är oerhört allvarligt och därför ska vi lägga märke till att hela den katolska världen har sin förutsättning i den efterapostoliska tidens ohyggliga utveckling då man avlägsnade sig från centrum och blev periferisk. Man förlorade det utomvärldsliga perspektivet och blev allt mer inomvärldslig i sina reformsträvanden. Man skulle rädda världen på ett nytt sätt, men vad har resultatet blivit? Det har skapats religiösa och politiska system som har varit kusliga och frukansvärda. Vad dessa makter har uträttat under årtusendenas förlopp, det kan du läsa om i Uppenbarelseboken.

De som skulle vilja gå en fri väg har verkligen fått betala med sitt blod. De har blivit martyrer, de har fått utstå ett fruktansvärt lidande. Inte alltid fysiskt, så att de blir slagna blodiga; många gånger har det varit så. Men det värsta vapnet som denna ohyggliga fiende har förfogat över det har varit psykisk terror. Att bli ständigt nedpsykad och stämplad som idiot, galning, svärmare, upprorsmakare, uppviglare, det har varit deras lott. De har verkligen fått äta lidandets bröd och du ska inte tro att det är hånet från hedningarna som varit det sårande och plågsamma, utan det är hånet från den officiella kristenhetens väl kultiverade representanter. Det är ingen skillnad på det religiösa maktblock som vi idag ser förkroppsligat i de olika systemen och det som har varit. Det är bara det att själva förföljelsen idag är förfinad och har andra uttrycksmedel.

Det har skrivits oerhörda historier om biskopar och präster och kyrkliga dignitärer som blivit döpta i den helige Ande, för att inge människorna en föreställning om att det här skulle vara någonting alldeles särskilt. De blir sannerligen inte döpta i den helige Ande för att de är biskopar och präster, de blir det trots att de är det. Man blir inte döpt i den helige Ande för att man är med i ett eller annat sammanhang, för Gud döper icke institutioner och organisationer i den helige Ande -han döper individer som längtar efter Gud. Hans avsikt är att efter dopet i den helige Ande försöka skaffa lotsar som kan leda dem ut ur sammanhangen, men det finns ingen som vågar uppträda till deras hjälp. Istället för att då bli hjälpta så konserveras de i sammanhangen och så blir till och med andedopsupplevelsen något ännu värre och ännu farligare och ännu allvarligare än de tillstånd som de levt i tidigare.

Man varnar för kommunismen, FNL och allt vad det är för någonting. Men varför skriker man inte ut varningens budskap för materialismen som är hundratusen gånger värre?

Vårt problem är inte kommunismen. Jag skulle tro att det är på det här sättet som det var för judarna. Bibeln skrev om judarna att de skulle ut ur nationerna, de skulle tillbaka till sitt land. Men de satt så säkert och så tryggt bland hedningarna så att när sionismen kom med locktonerna , när fiskare kom för att fiska upp dem i de olika nationerna så satt de kvar. De hade visserligen läst profetiorna och kände till alltsammans detta, men de var så assimilerade i världsekonomin, bland folken så de kunde inte komma ut.

När det inte gick med fiskare, så sände Gud jägare. Då trädde Adolf Hitler in på scenen och det var inte längre fråga om att fiska, då handlade det om att driva dem tillbaka till landet.

Hur otäckt det än låter så var också Adolf Hitler, på sitt sätt, en Guds tjänare.

Det är likadant i den här tiden. Gud talar genom fiskare som kommer med sitt budskap och vill ha loss sitt folk inom de religiösa nationerna, samfundsväsen, kyrkoväsen, skökoväsen, ifrån demoni och ifrån världslighet, ifrån formalism och förkyrkligande. Han vill ha ut dem i frihet, till trons välsignade territorium, för att bli deras suveräne konung. Vad sker? Man är så assimilerad, man är så insyltad så man sitter fastlåst.

Församlingen måste ut ur kyrkofurstars exploatering, ut ur matriklar, ut ur organisationer, ut ur samfund. Församlingen måste ut och därför kommer Herren att skicka jägare. Dessa jägare blir inga profeter som säger “så säger Herren”, utan du kan räkna med att de kommer att vara diaboliska, sataniska och djävulska.

De kommer inte som den helige Ande och frågar dig om du är redo att offra dig för Guds verk. De kommer när du har haft din tid; när Herren har kallat dig att lida, kallat dig att tjäna och du sitter kvar på parkett som åskådare, komfortabelt och välmående. Då kommer Herren kanske att ta ifrån dig allt vad du äger och ställa dig på absolut bar backe och där kommer du att få sitta tills Herren blir ditt livs källa.

Tro inte att det här lyckoriket, det här välfärdsparadiset som vi har byggt upp och ingärdat oss i, också i församlingen; tro inte att det är något tusenårsrike. Fundamenten kommer att rasa undan och alla de som idag ger sken av samarbetsvilja, tolerans och sympati, de som idag är redo att ge sina bidrag kommer då den helige Ande slår ner att visa sitt rätta ansikte. Då ska det visa sig, sannerligen, det var ingenting annat än det gamla vilddjuret i en ny mask. När masken rasar av ska det visa sig att det är vilddjursmakten som opererar på ett förledande och förföriskt sätt.

Det finns ett folk som säger: Alla mina källor har vi i Gud.” Och det finns ett folk som säger i honom, genom honom och ifrån honom, hämtar hela kroppen sin tillväxt, att byggas upp till ett heligt folk, ett avskilt folk, ett fritt folk, ett högtidsfirande folk, ett sant Guds folk. De lever i det heliga martyriet.

Johannes säger så här:

-Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. Från oss hava de utgått…”

Kan du tänka dig att antikristerna har sina rötter i den urkristna församlingen och de har icke blivit färre sedan den tiden, de har mångdubblats, det vill säga, multiplicerats generation efter generation och nu är de i miljoner. Men det är underbart då det i den kristna församlingen är så varmt och hett, och en sådan livskraft att den antikristliga anden inte trivs. Det heter “från oss ha de utgått”. Men tänk då hur denna antikristendom har fått bygga ett system, en kyrka och fått ett prästerskap och profeter och blivit legaliserad och auktoriserad utav kristenheten,

Det kan väl inte vara någon tillfällighet att Kathryn Kuhlman med sådan förtjusning berättat att hon mottagit påvens välsignelse och ur hans hand fått en medalj med en duva. Påven har förklarat att han dagligen beder för henne och hennes arbete. Det är så man ryser.

Den mannen är en överste-representant för ett system som har mördat och dödat miljoner av dina och mina trossyskon. Jag har en annan Jesus än katolska kyrkan har, det ska du veta, jag har en annan Jesus än vad påven har. Stora kyrkofurstar går idag omkring och skryter med att de har gemenskap med kardinalerna, det vill säga, det som är ett tydligt uttryck för det djupaste avfall, det är idag deras stolthet. När till och med avfallet stämplas som utveckling, då är det höjden av avfall.

Vad är det som sker? Det är modern som håller på att samla ihop sina döttrar, hon ska ha tillbaka alla sina döttrar. I en kyrka, ett prästerskap, en ande. Men det är inte den helige Ande.

För att avleda människornas uppmärksamhet, pekar man på missförhållanden i världen, det kommunistiska systemet och socialismen. Det vill säga; man pekar på det stora vilddjuret för att dölja sitt eget lilla vilddjurs regemente. Förmodligen blir ändstationen ett dårhus för den som predikar Guds Ord. När utvecklingen har gått tillräckligt långt kommer levande kristna att kastas, inte i fängelse, men in på psykiatriska kliniker. De kommer inte att möta bödlar med bila eller exekutivplutoner med gevär -sådant är relativt enkelt att möta, för då ser man var fienden opererar. De kommer att möta psykiatriker, psykologer, teologer och psykiatriska kliniker, själavårdskliniker. Där kommer de att bli specialbehandlade och där kommer pingstteologer och lutherska teologer att hjälpas åt att underminera och utsläta alla levande kristna profiler för att göra dem lika konturlösa som de själva är.

Det är sensationellt att tusen pingstförsamlingar här i landet knappast har en profet. Var finns profeterna som ropar ut till kristenheten: “Stå upp och gå ut och möt honom!”

Man behandlar ämnet om Jesu tillkommelse vetenskapligt, akademiskt bildat, då man helt enkelt borde vända ut och in på sig -som Paulus säger, jag vet mig ingen råd med er. Jag vet inte om jag ska göra mig bevekande eller om jag ska dundra. Han säger: har jag varit från mina sinnen har jag varit det i Guds tjänst… Fariséerna och de skriftlärde hade också sina scheman. Men vad hjälper det. Frågan är ju inte vad vi kan läsa oss till, och skaffa oss teoretisk kunskap om, utan vad som är uppenbarelse och uppbarelsens kraft som kan påverka vårt liv. Detta teoretiserande med alla de här sanningarna är förödande, för om man har behandlat dem på det här sättet så är man förr eller senare färdig med dem.

Sanningen om Jesu tillkommelse! Vi borde störta ner på golvet och ropa Herre Jesus och vi borde ropa varningens ord till ungdomarna. Istället matar vi dem med professionell musik, gospel, billig gospel eller någonting i den där stilen, och är med och odlar en mentalitet som är rent fruktansvärd. Den är så ohygglig att det går strängt taget inte att hålla en rejäl väckelsepredikan, utan att man ska interfoliera det med något underhållande moment, därför att man är blasé och sofistikerad. Man har prövat allt och det är så med en människa som inte har uppenbarelsens ljus, hon tröttnar snart till och med på det profetiska budskapet. Det blir tjat på tjat och gnat på gnat, lite här och lite där.

Ty då alla våra hugskott har blivit lanserade och matchats fram, vad återstår? Ett jättedigert vakuum så stort att det måste fyllas med ytterligare andemakter.

Varje tid har sina gudar och sina speciella inspirationer och nymodigheter. Vi måste ständigt pröva något nytt för att hålla liv i verksamheten.

Till och med Jesus misströstade:

-Ska väl Människosonen när han kommer finna tro här på jorden?

Hur kan vi vara så självsäkra, så oerhört självmedvetna och självgoda? När Jesus träder fram, ställer han upp föredömet för den levande kristendomen. Han säger: “här har vi det sanna föredömet”, och så pekar han på en änka. Vad är det som kännetecknar en änka? Hon är helt försvarslös. Hon är hjälplös och utlämnad. Där har du bilden på församlingen i världen. Församlingen har ingen herre i världen. I världen och inför världen står församlingen som en änka, därför att hon har dött bort ifrån världen och världen har dött bort ifrån henne. Hon står där hjälplös och försvarslös och kan inte appellera eller vädja till någon rättslig instans eller moralisk eller religiös instans på jorden. Hon måste gå till den ende som kan ge henne hjälp och det är domaren själv.

Vem är vår domare, vem är vår Herre? Är det han som sitter på Faderns högra sida i härligheten?

Församlingen har under tiden här skaffat sig nya herrar och övergivit sitt änkestånd och kommit in i nya äktenskapliga förhållanden och relaltioner. Hon har fått det bra, blivit trygg, blivit säker. Men Jesus sa: månne Människosonen skall finna tro…? Vad för tro? Icke religiös, intellektuell vetenskaplig tro, men uppenbarelsetro. Den tro som kännetecknas av avskildhet, ensamhet, den tro som har föregåtts av sorg, för man blir icke änka utan sorg. Någon har dött och något har dött. Man har varit med om sorg, man har varit med om bedrövelse, man har varit med om nöd, men så har man funnit honom, Hjälparen, ära vare Gud och Lammet!

Sorgen har gått över ens liv, man är ensam, man står där ensam med sina problem. Man har ingen att diskutera problemen med. Man har ingen, därför att denna världens makter kan bjuda oss hjälp bara ett litet kort stycke.. Om vi anförtror våra hemligheter åt dessa tillfälliga härskare ska vi snart upptäcka att de som var våra hjälpare de blir ganska snart våra fiender. De börjar att beröva, exploatera och råna församlingen och stjäla från församlingen. Men Jesus sa: Månne Människosonen skall finna tro när han kommer tillbaka?

Jag känner en oerhörd gemenskap med det förunderliga skiktet av heliga som vi möter i Uppenbarelseboken eller i Hebréerbrevet, kapitel 11. De som gick omkring i fårhudar, de som blev lagda på sträckbänk och som blev kluvna, de som blev slagna och plågade. Därför att de hade sett någonting i fjärran och de väntade, bidade att det skulle komma. De blev erbjudna befrielse, bara de ville ta avstånd från sin fanatism, bara de kunde försöka att liksom kompromissa en aning på något enstaka eller litet område. Men de avstod ifrån alla löften om befrielse och så gick de i döden, utan att en enda hade fått vad utlovat var.

Vi har inte bara sett Jesus i fjärran genom trons ögon, vi har upplevt honom i våra hjärtan och vi känner att det är en ande i vårt väsen som gör att vi icke kan trivas med världens glädje- och sorgeämnen, vi står utanför alltihop. Vi kan inte delta i det politiska käbblet, inte delta i allt marknadsgyckel, religiöst gyckel och allt strunt och nojs. Vi kan icke delta vare sig i deras högtider eller deras strider, därför att vi är ett folk som lever för sig självt, avskilt, annorlunda, världsfrånvänt, spejande och väntande. Månne han kommer?

Det här är på samma gång så fruktansvärt, så det kan inte med ord beskrivas. Ändå vill vi inte bli av med det för allt guld i världen. Det finns en balanserande faktor: Om Herren tillåter oss lida, ser han till att härligheten hela tiden står i proportion till lidandet. Så lidandet överstiger aldrig härligheten, utan härligheten ligger alltid en aning över. Ära vare Herrens underbara namn!

Man kan säga att det blir värre och värre och härligare och härligare. Det blir svårare och svårare och skönare och skönare. Vet du varför? Här känner du denna organiska förening som icke bara är förening i yttre handling, i ett dop, utan det är ett lidandets dop. Vi förenas med honom i hans lidanden. Svettas, smälter samman och vi blir organiskt förenade så vi upplever: Herre Jesus Kristus, jag skulle inte vilja vara det här förutan!

När jag talat här förut om svårigheter och problem, mörker och bedrövelser som möter den kristne, så är inte det något försök att liksom bygga upp ett försvar eller en varning -akta er för det här, utan det är fastmer en appell -välkommen in i det! Kom in i det här, gå vägen med Jesus Kristus och se till att du kommer ut ifrån allt som är förljuget, falskt och oäkta.

I den kristna församlingen finns ett liv som är oerhört, det har en dimension som är helt kolossal.

Dessa människor som vi möter i den religiösa världen måste hela tiden underhållas och förnöjas. De gnager av ett område och så måste de ha ett nytt. Det blir nya raffinemang, man ser det på professionalismen och psykologin.

Jag har förvånat mig över att andedöpta människor så hastigt kan avfalla och nöja sig med en sådan urvattnad eller nersölad kristen förkunnelse.

Ibland sätter jag mig ner och jag säger: Men Gud i himmelen, var finns tonen från höjden? Tonen hemifrån, som inte söver eller berusar utan väcker! Som inte gör själva världsligheten from och nästan lite gudfruktig och kristnar hedendomen, utan radikalt tar avstånd ifrån den och säger med rätta ord vad det handlar om. Var är tonen? Fräls oss ifrån allt detta publikfrieri, all denna inställsamhet och allt detta smicker. Fräls oss ifrån alla dessa försök att vinna ära och gunst bland människor. Fräls oss från självförgudning och människotillbedjan. Rena vår tillbedjan så vi kan tillbedja dig i ande och sanning.

Vad skall jag likna detta släkte vid, säger Jesus. Det är likt barn som sätta sig på torgen och ropa till andra barn. Vilka barn? Stackars barn, det är synd om ungdomen, de har det så svårt, vi måste ta hänsyn till, vi måste vara rädd om ungdomen och vi måste försöka att lägga det tillrätta för de unga. Det är så svårt. Så gör vi det svårare, ännu svårare genom att ständigt tala om hur svårt det är.

Så ska vi då försöka tillgodose deras behov. Vad gör vi? Vi odlar den gamla naturen, alla de egenskaperna som egentligen ska bekämpas. Får jag säga en sak till, min älskade vän. Den som icke faller kommer aldrig att bli frälst. Aldrig. Hade icke fariséerna med så otroligt stor försiktighet försökt undvika snubbelstenen, stötestenen, så hade de kunnat bli frälsta. Varje människa måste falla, måste snubbla över stenen. Du blir inte frälst, broder och syster, unge vän, du blir inte frälst genom att smärtfritt komma in i den kristna kyrkan. Du blir inte frälst genom att stiga ner i dopet och bli döpt med ett proselytdop i en organisation.

Du blir inte frälst genom att få ett namn i protokollet eller bli utvald till diakon eller sångledare, sångare eller musikant -du blir inte frälst -du måste falla. Det vill säga, du måste störta på klippan, Jesus Kristus. Det är många som aldrig varit med om det fallet och därför har de aldrig upplevt denna oerhörda avgrund, fallets sanna väsen. Men när man har snubblat, Gud vare evigt lov, och fallit, då har man kommit underfund med två saker: syndens fruktansvärda verklighet men också försoningens utomordentliga härlighet.

Det heter vidare:

-Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som sitta på torgen och ropa till andra barn och säga: ‘Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.’ Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: ‘Han är besatt av en ond ande.’ Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: ‘Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!’ Men Visheten har fått rätt av sina barn. (Matt 11:16-19)

Till sist blir man så sofistikerad så man inte förstår någonting i Guds rike, begriper ingenting. Man sysslar med nymodigheter och galenskaper, men förstår ingenting av Guds rikes innersta och inneboende hemligheter, man står helt utanför.

Mina vänner, vi behöver vara med om en reningsprocess, sinnet behöver bli rent genom Ordets vattenbad, verkligen bli befriat från alla de här tankarna. Vi behöver bli befriade från inspiration som sätter sin prägel på oss, vi behöver befrias från demonernas inflytande. Vi behöver bli befriade från maktblockens inflytande, så vi kan stå utanför och bli det folk Gud har kallat oss att vara, ett heligt folk, ett egendomsfolk, ett Guds folk, prisat vare Herrens underbara namn! Det sker icke genom mänsklig härsmakt, men det sker genom personlig överlåtelse åt Herren Jesus Kristus.

I Uppenbarelseboken står det så här:

-Rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.” (Upp 19:2)


Det onda ska sökas i den avfallna religiositeten, och orsaken till att Satan har ett sånt oerhört grepp i vår tid det är att det finns så kolossalt många andedöpta avfällingar.

Där har vi en av hemligheterna, därför att de har kommit in på ett annat område, in på andra djup, som den tidigare kristenheten inte ägde kunskap om.

Därför ska du se att det kommer att ske många saker på det här området vad det lider. Oerhörda saker. Och att det är väldiga krafter det handlar om, det förstår vi av det att Bibeln talar om lögnens allehanda kraftgärningar och villfarelsens makt. Det är oehört allvarligt.

Alla kommer att se Jesus, både de som inte känner honom och de som förnekar honom. Både de som svek honom och de som tror på honom. Alla ska se honom. Alla ska bekänna, Gud Fadern till ära att Jesus är Herre och alla de andra herrarna är avsatta. De finns inte mera, det är bara en kvar och det är Jesus. Då visar han sig vara Herre i andevärlden, Herre i den synliga och osynliga skapelsen. Han är ensam kvar. Då har alla de andra mött sitt öde till slut. Men då står han där i all sin härlighet. Gud vare lov!Från:

http://www.midnattsropet.se/2008/09/frsamlingen-och-andevrlden.html

NamnlösMaria
Detta innehåller en bild av: Lion Of Judah. – Revelation 5,5.