Jesus säger: "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Det finns evigt liv att få genom tron på Jesus och att ta emot frälsningen. Gud har en plan för ditt liv. Denna sidan handlar om människors TRO och otro. Jesus älskar dig och vill ge dig ett NYTT LIV. DET EVIGA LIVET MED JESUS.
Kan man veta om man är redo när Jesus kommer? Bibelordet ger oss svar på denna viktiga fråga. För övrigt har Guds ord svar att ge på alla människans frågeställningar och problem. Bibeln kan ge upplysning och vägledning för alla som söker svar.
Bibelstudium av Tage Johansson
Sanningen finner vi där om att Jesus ska komma tillbaka från himmelen för att uppväcka alla Guds barn, från den förste ur människans historia, fram till vår tid. De som har haft en levande tro men som dött ska tillsammans med dem som är i livet förvandlas och ryckas upp till mötet i lufthimlen och eskorteras av Jesus och änglarna till bröllopssalen. Det blir bröllopsfest i himmelen medan vreden går över denna arma jord. Detta handlar om en av bibelns viktigaste händelser. Jesu tillkommelse behandlas inte mindre än trehundranitton gånger i Nya testamentet. Det vill säga att i medeltal blir det var tjugofemte vers.
Då vi nu ska söka svar i Ordet om vem som är redo när Jesus kommer, ställs vi inför en avgörande och viktig sanning om vår pånyttfödelse. Har den lett fram till att Jesus äger vårt hjärta odelat? Kan vi säga som bruden i Höga Visan: “Min vän är min och jag är hans” (2:16). En sann brud har det förhållandet till sin brudgum att han äger hennes hjärta och därmed också kroppen, tiden och ägodelarna. Tänk vad stort det är när vi har gjort den erfarenheten som sångaren uttrycker i kören: “Herre mig själv jag dig giver …” Och i vers tre: “Jesus vad skall jag dig giva? Evigt jag tjäna dig vill. Hjärtats odelade kärlek, allt skall nu höra dig till.”
Den stora frågan är om äganderätten har blivit överlämnad åt Honom. När denna viljeakt har skett är vi hans till både ande, själ och kropp. Det handlar om en relation mellan en brud och en brudgum. Jesus undervisar i Matteus 25 där budskapet lyder till de oförståndiga jungfrurna: “Jag känner eder icke”, eller som det står i en annan översättning “Jag vet inte vilka ni är”. Vår relation till Jesus innebär antingen välsignelse eller förbannelse. Det var vad Paulus skrev till korintierna i 1 Korintierbrevet 16:22: “Om någon inte har Herren kär, så vare han förbannad. Maranata.” Om vi älskar Jesus så visar det sig i våra handlingar.
Det handlar framför allt om vårt personliga böneumgänge. Har vi tid för Honom, att umgås och verkligen lära känna Honom. Vidare betyder det oerhört mycket hur vår relation till Ordet är. Jesus säger själv i Johannes 14:23: “Om någon älskar mig så håller han mitt Ord.” Dessutom handlar det om vårt förvaltarskap, hur vi står i vårt förhållande till vården av Hans lamm och får. Jesus sa ju till Petrus: Om du älskar mig så ta hand om det som är min hjärteangelägenhet, mina får och lamm.” För att göra det kortfattat så handlar det om vårt förhållningssätt i vår förvaltning. Hur vi umgås med våra medtjänare (Matt 24:44-51), hur vi vårdar förhållandet till vår brudgum (Matt 25:1-13) och om vi är en trogen förvaltare av Hans ägodelar (Matt 25:14-30).
Då det gäller en så stor och viktig händelse som Jesu tillkommelse väcks frågan: Vem är redo när Han kommer? Det står i Matteus 25:10, att de som var redo gick in med Honom till bröllopet. Det står också i Uppenbarelseboken 19:7, att när tiden är inne för Lammets bröllop, då har dess brud gjort sig redo. Det finns tyd-liga tecken på den skara som är redo att möta sin brudgum. Man sa förr bland väckelsens folk att man kunde höra det på sången och det syntes på gången. Det är den första kärleken som är hemligheten till att vi lever i ett rätt förhållande till Jesus. Då är vi angelägna att bevara vår klädnad vit och ren.
Efesierförsamlingen som hade förlorat den första kärleken uppmanades att resa sig från sitt fall så att de åter kunde göra de gärningar som de gjorde under den första tiden. Att leva och förnyas i pingsterfarenheten gör att vi är redo för uppryckelsen. Allan Törnbergs sång “Är det pingst i ditt hjärta idag”, kommer så levande till mig när jag skriver dessa rader. Den stora och allvarliga frågan är om det är pingst i ditt hjärta idag. Lever vi i den erfarenhet som det står i vers fyra i denna sång: “Du minns hur hjärtat …”?
Det finns också en erfarenhet, en signal, som indikerar om vi är redo. Om vi lever i ett ostört förhållande till Jesus, så älskar vi hans tillkommelse. Vi fröjdar oss över Honom med outsäglig och härlig glädje. Det motsatta förhållandet är när talet om hans tillkommelse skapar osäkerhet, fruktan och bävan. Detta på grund av att kärlekens låga har tynat av. Det är som en känd förkunnare har sagt: “Det kommer inga tynande vekar in i himmelen.” Den som är en tynande veke blåser Han inte ut. Det har Han lovat. Men det gäller att ha oljeförrådet påfyllt innan Han kommer. Det är en katastrof att slå sig till ro och vara förnöjd och sova vidare. Den som sover vet inte om att han inte är redo. De oförståndiga vaknade upp, men vaknade för sent för att vara redo. Omsider kom de, men då var dörren till bröllopet stängd. Vaka och bed ty vi veta icke tiden eller stunden. Men ett står helt klart: Jesus kommer mycket snart.
Kampen för det bibliska dopet har under historiens gång varit avgörande för den fria församlingen. Det är uppfordrande att läsa väckelsehistoria och se med vilken övertygelse pionjärerna, många gånger under svår förföljelse, trotsat myndigheter och kyrka för rätten att låta döpa sig. Att samma rörelser i kyrkoekumeniskt köpslående i demokratins namn överger denna dyrbara övertygelse är ett svek.
– Skriften allena! proklamerade Martin Luther under sin kamp att lyfta fram Bibeln som auktoritet. Motståndare var i stort hela den dåtida styrande eliten med påve, prästerskap och kyrkliga prelater å ena sidan, och kejsare, landsfurstar och inte så sällan, lössläppta, oregerliga pöbelhopar å andra sidan. Straffen för att inte underkasta sig kyrkans rådande auktoritet var oerhört grymma; konfiskering av egendomar (anhöriga som inte aktivt angav sina familjer straffades med att fråntas arvsrätten och blev hemlösa), svår tortyr i kalla fängelsehålor, bålbränning, dränkning, landsförvisning etc.
Reformationen gick dock inte att hindra och en ny, mer bibeltrogen kyrka än den romerska katolska såg dagens ljus. Dock dröjde det inte länge förrän den tidigare förföljde Martin Luther intog påvekyrkans position att förfölja människor som på liknande sätt sökte sanningen i Guds Ord. En brännande fråga var då huruvida dopet skulle ske efter egen tro och bekännelse eller inte.
Luther var inte den enda reformatorn under medeltiden. Andra dominerande namn som haft stor betydelse är Ulrich Zwingli (1484-1531) och Johan Calvin (1509-1564). Trots att de alla sökte sanningen i Guds Ord som en protest mot katolska kyrkans irrläror, och trots att de under en begränsad period av reformationen levde under hot om förföljelse då de förkunnade och läste ur Skriften, blev de genom sina positioner och kompromisser på liknande sätt redskap åt staten. Från att ha varit förföljda övertog de förföljarens roll på de mest grymma sätt.
I boken Den tredje reformationen av Karl Kilsmo skildras hur den första fria kristna församlingen bildades i Zürich. Det var en liten grupp enkla människor som hade börjat samlas för att läsa Bibeln och kommit fram till att det var fel att döpa de små barnen i kyrkan. Zwingli, som efter bibelstudier tidigare hade uttalat sig fördelaktigt om vuxendopet, backade inför det han såg skulle leda till bildandet av en ny rörelse utan organisatorisk förbindelse med staten. Åtgärderna Zwingli vidtog för att hindra rörelsens framväxt var först att under hot om landsförvisning uppmana alla föräldrar med odöpta barn att inom åtta dagar låta döpa sina barn. De svarade sig villiga därtill, om någon med Skriftens ord kunde påvisa att barndopet var påbjudet. Då man inte nådde enighet i frågan överlämnades barndopets motståndare till samhället som lagbrytare, vilket var vad Zwingli önskat uppnå.
På kvällen den 21 januari 1525 samlades en grupp troende hemma hos Felix Mantz, den man som kort därefter skulle bli det första offret för den protestantiska kyrkans grymma förföljelse. (Mantz torterades svårt och dränktes i floden Limmat den 5 januari 1527.) Under samlingen döptes 15 personer med “det rätta kristna dopet” varefter man delade brödet och vinet till Herrens åminnelse. Samlingen var unik på flera sätt. En ny rörelse tog form som skulle komma att påverka många väckelserörelser genom tiderna. Dopet på egen bekännelse och tro var den mest centrala frågan vid bildandet.
Kort tid därefter hade de flesta av de troende i den unga fria församlingen fängslats och torterats. De som inte landsförvisades dömdes till döden, men rörelsen levde vidare.
Under 1700-talet började pietismen spridas i Sverige. I motsats till den lutherska kyrkan betonades ett allmänt prästadöme och individens omvändelse. Pietismen tog också avstånd från kyrkans vrånglära att den nya födelsen ägde rum vid dopet och inte vid omvändelsen. Då kyrkans makt och sakrament ifrågasattes svarade samhället med att förbjuda bönemöten i andra lokaler än i kyrkan genom införandet av konventikelplakatet. Förbudet varade i mer än 130 år.
Också Sverige drabbades av döparrörrelsen. År 1834 kom den då unge sjömannen F. O. Nilsson till tro på Jesus och anslöt sig till metodisterna som bibelspridare. En del år senare, år 1847, blev han övertygad om nödvändigheten att låta döpa sig. I Sverige fanns då ingen döparförsamling så Nilsson reste till en baptistförsamling i Hamburg där han döptes. Efter hemkomsten bildades inom kort den första svenska baptistförsamlingen. Det ägde rum den 21 september 1848, samma dag som fem personer döptes i havet kring Vallersvik söder om Kungsbacka, det första kända troendedopet på svensk mark. Fortfarande rådde förbud mot dylika samlingar och framförallt mot att organisera en kristen församling utanför statskyrkan. Dock var dopfrågan så viktig att man trotsade förbudet. F.O. Nilsson och hans hustru landsförvisades som straff.
Pingstväckelsen i Sverige, sprungen ur döparrörelsen, har under hela sin historia proklamerat dopet till Kristus som en medveten handling till följd av omvändelse och tro på Jesus. Skriftens auktoritet har varit avgörande, en övertygelse som flera pingstförsamlingar lämnat idag. Senast var det Filadelfiaförsamlingen på Rörstrandsgatan i Stockholm som övergav principen och avgjorde dopfrågan genom att hålla allmänt demokratiskt val bland sina medlemmar. Efter omröstning i två församlingsmöten ändrade man stadgarna och öppnade för medlemskap – inte på Ordets grund, utan på ekumenisk grund: ”Den som har en personlig tro på Jesus Kristus, som blivit upptagen som medlem i en kyrka i en annan tradition och där levt med en tydlig bekännelse av denna tro, samt vill ansluta sig till församlingens tillämpning av Bibeln, kan på ekumenisk grund upptas som medlem i församlingen.”
Att en pingstförsamling i kyrkoekumenisk anda och i demokratins namn så lätt överger denna dyrt köpta övertygelse är en grov avfallets markör.
Paulus skriver till församlingen i Kolosse att vi är begravda med Jesus i dopet, men också att vi genom Jesu uppståndelse blev uppväckta från döden. Vi har bokstavligen gått från död till liv, vilket manifesteras då vi låter oss döpas för att helt tillhöra Jesus. Vi var döda genom våra synder men han har förlåtit oss alla överträdelser och utplånat skuldebrevet som anklagade oss, genom att spika det fast på korset.
Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre. Han skall komma igen.
Var jag än läser i bibeln, står det klart för mig att Jesus kommer. När jag läser det fröjdas jag i anden, för det är det enda hopp jag har. Hade jag inte detta hopp skulle jag ta mitt liv och vägra leva en timme till i denna jämmerdal under detta vidriga välde av synd och orättfärdighet, där människan har gjort det så fruktansvärt trassligt för sig. Men hoppet lyser, ära vare Gud! Och jag har fått ett litet nyckelhål in i evigheten där jag sett den himmelska härligheten – och det är detta som bär! JESUS KOMMER! Det är ingen teori eller dogm eller inlärd fras: JESUS KOMMER! Det är ett uttryck för ett inneboende överflödsliv. Intensivt, spännande, dramatiskt. Snart ska hoppet bli en verklighet. Vi ska få se honom som vi nu älskar utan att ha sett. Han har gjort ett outplånligt intryck på oss. Format, präglat och förvandlat oss till att i världens ögon vara dårar. Främlingar. JESUS KOMMER. Det finns definitivt ingen möjlighet att vara likgiltig inför det anropet och den tonen. Man måste bli upprörd, förargad eller uttrycka bespottelse. Om det bara är en programpunkt i det religiösa programmet att påminna varandra om för ordningens eller traditionens skull; då är det naturligtvis ointressant, och går oss förbi utan att åstadkomma något intryck. Men detta är ett sanningens ord, som bör bli föremål för begrundan: JESUS KOMMER. Rör det ditt hjärta? Värmer det ditt hjärta? Känner du att det frusna smälter och det hårda krossas, inför den enorma kärlek som den helige Ande lägger i budet att Jesus kommer? Han kommer för att slutfrälsa sin församling.
Församlingens främsta kriterium
Jesu tillkommelse är en profetisk sanning som vill borra sig in i vårt samvete på ett sådant sätt att vi kan inta rätta attityder. Då kan vi lyfta blicken mot höjden, och med frimodighet säga: Herre, kom! Välkommen! Det finns ingenting emellan dig och mig. Kommer du nu Jesus, så följer jag med dig hem till härligheten. Jag är beredd. När han hade sagt detta, lyftes han inför deras ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn. Och medan de skådade mot himmelen, under det han for upp, se, då stodo hos dem två män i vita kläder. Och dessa sade: ”I galileiske män, varför stån I och sen mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen (Apg 1:9-11). Det var himmelska budbärare som anförtroddes uppgiften att omgående och utan något dröjsmål proklamera den sanning som varit den kristna församlingens främsta kriterium under den heliga historien och församlingens tidsålder. Varför håller ni på som ni gör, ni kristna? Varför sjunger ni och beder; varför vittnar ni som ni gör? Varför väljer ni att vara så annorlunda och avvikande? Varför accepterar ni smäleken? Ni skulle ju kunna leva ett annat, välanpassat och mycket komfortabelt liv, och ändå väljer ni något som måste betraktas som ett martyrskap. Varför gråter ni för grannens frälsning? Varför bär ni dag och natt i era förböner fram missionsfälten? Varför beder ni på ett sådant sätt för konung, regering, riksdag och samhälle? Varför kämpar, beder och ropar ni? Det finns väl annat man kan ägna sig åt? Andra uppgifter som kunde anses viktiga att gå in i. Varför ha denna stämpel av att vara fanatisk, svärmisk och sekterisk genom livet, när man kan ha det så bra och bekvämt? Bli erkänd, uppburen, bekransad, applåderad för sina insatser. Vill du veta varför? Denne Jesus, som har tagits upp ifrån eder till himmelen – denne Jesus, apostlarnas Jesus, den urkristna församlingens Jesus, Petrus Jesus, Johannes Jesus – denne Jesus; som I haven sett fara upp till himmelen – han skall komma igen! Tror du det? Rör det dig? Känner du att tårarna gärna vill tränga fram, och du i ödmjuk förkrosselse vill gråta av glädje? Denne Jesus, som Fadern tog upp för din och min skull, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen. Här har vi hemligheten. Det är därför vi kämpar. Vi har krönt Jesus Kristus till Herre, och han är den ende som förblir då alla andra har störtat från sina troner. Han är konungarnas Konung och herrarnas Herre. Han skall komma igen. Under den heliga historiens gång har människor försökt åstadkomma förblivande förändringar, men alla ansträngningar har slutat i katastrof, kaos och sammanbrott. Så går det också för oss. Det vi trodde skulle bli ett paradis i tiden, har inte blivit något annat än helvetets väntrum. Vi trodde att vi skulle lyckas åstadkomma underverk och demonstrera för hela världen att det finns jämlikhet, frihet och broderskap. Man gick ut med entusiasm för att bygga den nya världen, buren av idéer, folksuveränitetstanke och humanism för att åstadkomma underverk. Vad blev resultatet? Vi vet det så innerligt väl.
Vårt enda hopp
Den ende som kommer att kunna lösa mänsklighetens problem sist och slutligen, finner du inte i Washington, New York, FN eller Genève. Du finner honom inte i Moskva eller Rom. Nej, han finns inte i något av de maktcentra genom vilka vi kanske väntar hjälp, och som vi frestas fästa våra förväntningar till. Han som Gud har gjort till Herre och Messias, han bar ett kors till Golgata. Det var inte ett gevär han bar på ryggen. Det var inget vapen, och dock var det ett vapen. Kärlekens kors. Det kors, som egentligen var vårt, det bar han till Golgata. Han hade ingen kulspruta för att röja väg för sitt välde. Det var inte kärnvapen och bakteriologisk krigföring. Han hade inte den utrustning som alla hans efterföljare och imitatörer fäst sådan tilltro till och ställt mänskligheten inför. När påven var här i vårt land så var det mesta man kunde se omkring honom skjutvapen och poliser. Man sa till och med att påven hade skottsäker väst. Det hade han förmodligen. Det behöver man i denna farliga värld som statsöverhuvud i Vatikanen och kyrkofurste på jorden. Men min Frälsare och Herre är inte statsöverhuvud i Vatikanen. Han har intagit platsen på Faderns högra sida i det nya Jerusalem, och hans ärkefiende Satan, som försökt att detronisera honom under historiens lopp, har kommit på skam. Snart kommer djävulen att kastas ned på jorden. Förmodligen sker det när församlingen flyttar upp. Då måste luften renas, och djävulen kastas ned. Den värld som varit lojal mot honom, ska få tjäna honom till det yttersta. Men församlingen ska hemförlovas i härlighet! Jesus bar det kors du och jag borde ha tagit, och dog syndarens död för din och min skull. Skriften säger att det var omöjligt för döden att behålla honom. Han gick ut ur dödsriket, och intog platsen i härligheten. Nu väntar han på att utföra historiens största, märkligaste och mest förunderliga evakuering som ligger strax framför. Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen … Det är därför vi verkar. Det är därför vi gråter. Det är därför vi jublar. Det är därför vi vägrar släppa in världen och vad den tillhör i gemenskapen. Det är därför vi vägrar surrogat och imitationer; vad världen har att erbjuda av maktmedel och resurser, fastän frestelsen kan vara svår understundom, då världen har kommit underfund med att just i församlingen finns det fonder som kan utnyttjas i samhällsarbetet för att bygga upp det antikristliga riket. Det finns fonder av tro, kärlek och hopp. Det finns fonder av idealism och nådegåvor. En del är nedfrysta, men de finns där. Bara nådens sol börjar lysa och det blir andligt töväder, så smälter dessa hemlighetsfulla, fördolda krafter fram, och det visar sig att Guds Rike har liv och skapande, förnyande kraft. Närhet till världen är möjlig då temperaturen sänks och man kommer ned till fryspunkten. Men när värmen kommer, då tinar isen upp, och det blir skilsmässa. Man kan inte förena vatten och eld. Denna värme ligger förborgad i proklamationen: ”Denne Jesus, som ni sett fara upp till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som ni sett honom fara upp.”
Trampas ned – eller förtrampa
Evangelium är ingen fredstraktat. Det är en krigsförklaring. Vi har inte fått i uppdrag att förhandla med världens furste och makter. Skriften säger: ”Stå honom emot, fasta i tron.” Satan har inte blivit kristen, och blir det aldrig. Världen kommer aldrig att älska min Frälsare och Herre. I bibeln står tydligt att vänskap med världen är fiendskap med Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Dessa fientligheter blir definitivt inte mindre genom ekumenik. Ekumeniken är den största faran som möter väckelsekristet folk i tiden. Det verkar som om ekumeniken skulle lyckas urvattna det kristna budskapet ända dithän att det förlorar sin sälta. Istället för salt får vi socker. Man förvandlar livets bröd till marsipantårta, och livets vatten till lemonad. Vad vi behöver vara med om är inte smaksensationer, som serveras i världen för att försöka bjuda människor maximalt nöje till minsta möjliga pris och uppoffring. Det heter att när saltet förlorat sin sälta, då duger det till ingenting annat än att kastas ut och trampas ner av hedningarna. Där finns de två alternativen för den kristna församlingen. Antingen trampas ned av världen, eller förtrampa fiendens härsmakt. Vi får välja. Och går vi i allians med den värld som svurit vår konung död, då får vi också ta konsekvenserna av detta. Denne Jesus blev orsaken till Stefanus martyrskap, Petrus martyrskap och Paulus fängelsevistelser. Han blev orsak till att de heliga förföljdes. De fick överge hem, bostäder, familjer. Förlorade medborgarskap och rättigheter. Dessa, som med dopet hade proklamerat att Jesus är Herre, och som upplevde att det inte fanns någon reträttväg eller kompromiss, vägrade att sänka den blodstänkta fanan. Denne Jesus är en herre, vars lärjungar historien igenom drabbats av smälek, bespottelse, förföljelse och hån. Bibeln har inte kommit till i katedraler, universitet och seminarier, utan har i huvudsak skrivits i fängelser. Ändå har de kristna valt att fortsätta, historien igenom. Och nu känner vi att vi är framme vid sista varvet – sista generationen. Vi går segrande i mål, ty: Han ska komma igen! Snart är vi över mållinjen, och får segerkransen. Om ditt andliga livs verkliga status skulle undersökas – hur blir diagnosen? Kan det vara så att det är sjukt och har brister någonstans? Känner du att du inte orkar som du borde göra? De andliga livsorganen har avtrubbats. Du har tappat – inte glöden, men kraften, och upplever dig vanmäktig. Du har inte samma uthållighet som förr. Du saknar kondition, ståndaktighet och disciplin. Du faller så lätt för tillfälligheter, och blir offer för nycker som skapar förvirring och problem i din tillvaro. Hur är det med utstrålningen? Är blicken frisk? Eller behöver du vara med om att dina andliga livsorgan vitaliseras? Kanske du behöver ögonsalva för att kunna förstå, se, och dra riktiga slutsatser av det som har gått över ditt liv? Vad fångar dig? Vad har du för ögonmärke? Är det de ting som synas? Vi sitter nog allesammans i ungefär samma belägenhet, och måste, för att vara uppriktiga och ärliga, erkänna att vi har lätt att fastna i materiella ting och även i andliga ting, på ett sätt så att vi får blicken fäst på något annat än där vi borde ha den. Det är som om de eviga tingen tonas bort och bleknar för oss. Förr i världen sa läsarna till varandra när de träffades: ”Frid broder! Jesus kommer!” Nu säger de: ”Tjänare mors! Jag har köpt en Volvo!” Förr gick läsarna kilometer efter kilometer för att få vara med på möte. På vägen bad man och kom i anden. Jag har hört om dem som föll i snödrivorna och blev liggande i timmar utan att frysa, där de låg och prisade Gud. De hade blicken riktad mot den eviga världen. Det fanns inte för stora uppoffringar, vägen blev aldrig för lång, utan man var redo att gå hur länge som helst för att möta syskonen. Inte bara för att få en allmosa – nej, för att förmedla välsignelse och styrka; uppmuntra varandra till tro och goda gärningar. När man möttes famnade man varandra och sade; ”Frid! Så underbart att se dig, broder och syster! Att du är bevarad i Kristus!” Nu frågar vi: ”Hur har det gått med sommarstugan? Husvagnen? Du har väl en ordentlig båt? Har du varit ute och fiskat i sommar? Eller seglat?” Det är samtalsämnen för trons folk under de sista flyende minuterna av tidsåldern. Jag vill inte vara elak. Det anstår inte mig att döma någon. Men jag lider i min ande, av den enkla anledningen att det finns ett annat liv. Det finns ett rikt andligt liv. Och detta behöver vi uppleva. Då behöver vi inte truga kristendomen och kristna värderingar på ett samhälle som kräks av vår ljumhet, och äcklas av våra propagandatricks att popularisera det vi kallar evangelium. Men det är världens evangelium, Babylons evangelium, och det hör hemma i antikrists värld. Vad vi behöver är ett möte med denne Jesus som ska komma igen. Jesus visiterade som ärkebiskop de sju församlingarna i Mindre Asien och skrev protokollet från visitationen i de sju sändebreven. Han sa till det ringa Filadelfia, som inte hade något att berömma sig av, och som inte var speciellt briljant i sin bekännelse: Håll fast det du har, så ingen tager din krona! Ska vi låta de svaga makterna under denna världens välde, få bortföra oss som segerbyten? Ska vi lida nederlag? Fortsätta leva i materiellt välstånd och andlig misär? Eller ska vi satsa oss själva och hålla fast – vad då? Inte vår prestige, vår tradition. ”Håll fast det du har.” Vad är det? Ordet och namnet. Inte religiösa aktiviteter och nya projekt, metoder och idéer. Nya musikstilar, eller något ditåt. Ordet och namnet. Ärkebiskopen Herren Jesus Kristus, skriver i sitt visitationsprotokoll till församlingen i Smyrna: Var trogen intill döden, så ska jag giva dig livets krona.
Angelägen hälsning
Änglarna fick ordern att omedelbart gå ned till lärjungarna som stod på Oljeberget och såg hur Jesus lyftes mot höjden inför deras ögon. De skulle rapportera ifrån Faderns hjärta: Denne Jesus, som I haven sett fara upp till himmelen, han skall komma igen. Det var detta lärjungarna behövde veta först av allt. Han skall komma igen! Broder och syster, bibeln säger: ”Så trösten nu varandra med dessa ord.” Snart skall striden avblåsas av Herren själv. Vi ska gå in i den besittning som väntar på sina medborgare. Bed för mig, arma människobarn i denna tid, som fått i uppdrag att aktualisera budskapet om Jesu tillkommelse – bed för mig, att jag inte förfuskar uppdraget! Bed för mig, att jag inte som tjänaren säger: ”Det dröjer med Herrens tillkommelse”, och börjar syssla med annat. Och istället för att ge mat i rätt tid, börjar slå. Vilken fråga är det som mer än någon annan vill dominera oss? Det är den sociala frågan: ”Vad ska jag äta? Vad ska jag dricka? Vad ska jag klä mig med? Var ska jag bo?” Så börjar planeringen för framtiden. Du ska rädda din familj, du ska rädda dig själv. Jag har full förståelse för din oro – och Jesus har det. Men han har inte gett ett partiellt uppdrag, så du kan ha en halvtids- eller tre-fjärdedelstjänst. Det är närkamp med djävulen och döden, denna närkamp kräver dig totalt. Herren Jesus sa inte att du skulle in i ett seminarium för att lära dig teologi eller metodik. Han har lovat fylla dig med kraft och ge dig gåvor. Han sa inte att du ska tjäna en organisation. Ty den helige Ande räddar aldrig organisationer eller kyrkor. Den räddar endast människor.
Tjänarens ansvar
Hur var det med tjänaren som började ägna sig åt de timliga frågorna? Hans Herre kom och sa: ”Hugg honom i stycken!” Det kommer en dag då sanningen blir uppenbarad. Det blir avslöjat hur kluvna vi varit i vår tjänst. Hur delade vi varit i vår håg. Tänk om vi som lyssnat till budskapet om Jesu tillkommelse blev intagna av detta outplånliga intryck som endast den helige Ande kan åstadkomma. Då skulle vi ganska snart få vara med om en kärlekens revolution i många sammanhang. Det sista kapitlet i Bibeln har som sista budskap att Anden och bruden säger ”kom!” Detta budskap fortplantar sig rakt in i universum, in i evigheten. ”Och den som hör det, han säger kom.” I ett ögonblick avslutas församlingens historia, och Apostlagärningarna får sin epilog. Vad då? Jesus kommer! En rycks upp – en annan lämnas kvar. Den eviga skilsmässan är ett faktum. De som var redo, gick in för att möta honom. Må Gud skona mig från att bli en otrogen tjänare! Må Gud skona mig från att gå här i tiden, fallen i anden! Herre, kan du inte rädda mig på annat sätt, så ta hem mig omedelbart! Jag står inte ut med tanken att förlora det eviga hemmet! Allt inom mig ropar MARANATA! Väckelseropet i tiden: Kom, herre Jesus! Kom snart! Amen.
DET NYA FÖRBUNDETS HÄRLIGHET OCH MÖJLIGHET /En skola där Gud är Gud
Foto Maria
Undervisning av Tage Johansson
Förbund – ett ömsesidigt förhållande.Vi får först ställa oss den frågan, vad menas med förbund. Bibeln är ju indelad i två förbund; gamla och nya förbundet. Förbund är ett ömsesidighetsförhållande, en överenskommelse mellan två parter som åtager sig ömsesidiga förpliktelser. Förbundets grundtanke är gemenskap. Gud upprättar gemenskap med människan, för att knyta kärlekens band. (2 Kor. 11:2) En måltid i bibeln var ofta ett uttryck för att knyta vänskapsband. Jesus säger i sändebrevet till Laodicea:-…om någon öppnar för mig, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp. 3:20)
Förbund – krav eller erbjudande Ett förbund kan uppfattas som ett krav eller erbjudande. En rätt insikt hjälper oss att uppleva det som ett erbjudande, om vi väljer att lyssna till förbundets ord. Hemligheten är när Jesus blir förbundets uppfyllelse. Detta förebildas i Gamla förbundet genom att förbundets tavlor lades i arken, som är en förebild till Kristus. Först slogs tavlorna sönder, men nästa gång Mose fick dem av Gud, blev de lagda i arken.Hemligheten är alltså när Kristus blir ordets uppfyllelse i oss. Kristus i oss, vårt härlighetshopp. (Kol. 1:27) Undervisning i alla stycken Det nya förbundet, med dess möjligheter kommer till människan, genom ordets undervisning på samma sätt som då Mose, efter det att Gud hade visat honom en mönsterbild, om vilken Gud sa: ”Se till att du i allt gör efter mönsterbilden”, skulle för att sedan förverkligas, noggrant förmedlas genom undervisning. I 2 Tim. 4:2 står det om en undervisning i alla stycken. Kristus tar gestalt i oss i proportion till hur mycket plats vi ger rum för ordets undervisning i våra hjärtan. (Ef. 4:15) När detta sker, blir ordet, som är Kristus, synliggjort i hela vår vandel.Det blir som det står i 1 Petr. 1:15 en helig vandel. En vandel som är värdig Kristi evangelium,. Guds ord blir synliggjort i våra gärningar, i vårt tal, i vårt kroppsspråk och vårt sätt att kläda oss, osv. Hur man bör förhålla sig i Guds församling. (1 Tim. 3:15) Nya förbundets stad, Det nya förbundets stad upprättas genom en gudomlig ordning. Om församlingen skall utgöra och vara en stad som Jesus talar om i Matt. 5:14, måste den vara uppförd enligt det himmelska stadsbyggnadskontorets ritning. Den andliga innebörden beträffande församlingen som en stad på ett berg, är mycket intressant. När människor som inte känner Gud bygger en stad, placeras inte ens en så ringa detalj som en lyktstolpe på fel plats eller något annat föremål på måfå. Nej, det följer en bestämd ordning. Hur mycket viktigare är det då inte att Guds ordning blir upprättad. Paulus gladde sig när han såg den ordning som var rådande i Kolosse. (Kol. 2:5)
Trons lydnad Gud vill i denna tid upprätta trons lydnad. Paulus skriver till Korinterna att när lydnaden fullt har kommit till välde bland dem, då är vi redo att näpsa all olydnad. (2 Kor. 10:3-6)Trons lydnad är inte svår att uppnå. Om det nya förbundet får plats i våra hjärtan, blir det som det står i Rom. 6:17; att de hade blivit av hjärtat lydiga att följa den lära som hade givits som mönsterbild. Jesus sa: ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord.” (Joh.14:23) Nya förbundet upprättas genom att människan öppnar sig för Anden som utgjuter kärlek i hjärtat till undervisningen om mönsterbilden. Det stora avfallet i ändens tid har sin grund i att människorna inte ger kärleken till sanningen rum. (2 Tess. 2:10) Det står i Hebr. 4:2 att på Gamla förbundets tid, blev det löftesord de fick höra till intet gagn, eftersom det inte genom tron blev upptaget i deras hjärtan. Äta hela lammet Hur kan vi då uppleva nya förbundets kraft och härlighet; uppleva att han får lägga sina lagar i våra sinnen och skriva dem i våra hjärtan? Det sker när Kristus får den plats han skall ha i våra liv. Budskapet till Israels folk var tydligt och klart. Man skulle äta hela Lammet. (2 Mos. 12:9) Jesus själv talar i Joh. 6:56 om att dricka hans blod och äta hans kött. Det vill säga att han får förena sig själv med oss igenom sitt blod som talar om hans liv och hans kött som talar om hans ord.
Kompromiss och en delad håg vårt hinder.Om man nu hörde hans röst och höll hans förbund, så skulle de vara hans egendom framför andra folk på jorden och vara ett rike av präster; ett heligt folk. Det är vårt kompromissande och vår delade håg som hindrar oss att uppleva hela det nya förbundets härlighet. Det står i 2 Mos 40:33-35, att när Mose hade fullbordat allt arbete enligt mönsterbilden, uppfylldes tabernaklet av Herrens härlighet. Det går aldrig att köpslå med människor som inte vill ha hela Kristus; som vill ha utrymme för sitt eget synsätt och som inte är förankrade i Ordet. I 2 Mos. 32:29 står det om att Levi barn, som fick taga handfyllning till Herrens tjänst och fick erfara hur välsignelsen kom över dem, på grund av att de hade stått emot sina egna söner och bröder. Problemet för folket som Gud kallade ut från Egypten, och som det står så underbart att han tog dem vid handen och förde dem ut, men som sedan inte förblev i hans förbund. Likadant var det med det folk som drog ut från Babel. Man förde något med sig ut som inte var förenligt med Gudsuppenbarelsen. Hade inte Mose liksom Esra och Nehemja gjort upp med dessa ting, hade Guds verk inte kunnat gå vidare. Det är två ting förbundet innehåller: Ordets skarpa svärd, som verkar åtskiljande, men också det som förenar till Andens enhet, där man blir ett hjärta och en själ. Från Midnattsropet.se -2023
OCH:
EN SKOLA DÄR GUD ÄR GUD
Giv oss en skola där Gud är Gud. Där barnen inte behöver undra: är jag pojke eller flicka? Där det är naturligt att leva under en himmel där Gud är Gud, där han älskar mig och hans änglar skyddar mig. En värld där barnen får känna sig trygga. Det är en bön ifrån mitt hjärta. Text: Thove Liebsch
Vittnesbörd av Gertrud Johansson Jesus ska komma, säger vi som är kristna. Vi tror som det står att han ska komma och hämta de sina, de som hör honom till. Du kan få komma med i den skaran som ”hör honom till”, för det står att var och en som tog emot honom, gav han makt att bli Guds barn. Det gäller för var och en som tar emot honom. Du måste lyssna till evangelium som förmedlas till dig. Evangelium betyder ett glatt budskap, ett budskap om att det finns frälsning. Jesus har redan berett den frälsning du behöver för att bli född på nytt och tillhöra honom. Det finns en sång med ett fantastiskt budskap som jag skulle vilja läsa för dig. Det handlar om att du kan få så oerhört nära kontakt med Jesus, så att du kan tala med honom varje dag. Du kan ha en förtrolig kontakt med Jesus, så att han hjälper dig, minut för minut, stund för stund varje dag. Det står så här:
Evad dig möter, käre vän, här på din vandringsstig, O, säg det då till Frälsaren, nog vill han hjälpa dig. Och det skall ske, att vem som helst, Av Herren nåd begär, Skall från all synd och nöd bli frälst, Och vara, där han är.
Är det inte fantastiskt? Och så står det vidare:
Om du av vänner misskänd är, om världen dig beler. Din Frälsare är likväl när, och lyssnar när du ber. Och har du varit barn en tid åt Gud i himmelen, Men nu förlorat Jesu frid, o kom, kom hem igen! Om du har synd och brott i mängd, om du är hård och kall, Om nådens dörr och synes stängd, så bed i alla fall! Och om du ej kan bedja så förträffligt som du vill, Så kan du bedja barnsligt då, din Fader lyssnar till.
Det här förhållandet kan du få komma in i. Att bli så nära Jesus att du kan tala med Honom om allting, vad det än är. Och han kan tvätta bort all synd du upplever att du har i ditt liv. Han kan ta hand om de där problemen du tror är så stora och svåra att det inte går för dig att bli frälst. Han kan ta hand om ditt liv och göra något nytt av det. Det står så här i Bibeln, att man blir född på nytt när man tar emot honom. Och därför får du börja om från början med ditt liv. Ett helt nytt liv, som han ger kraft till att leva från stund till stund och dag till dag.
Så ta emot honom just nu, idag! Bed till Jesus, som det står i den här sången. Tala med honom om precis hur det är. Han kommer att möta dig och göra något av ditt liv. Han kommer att förvandla det, så att du knappt kan tro att det är sant – men det är det!
Jag är så glad att få förmedla detta glada budskap till dig. Du behöver bli frälst, du behöver också känna denna närhet till Jesus och vara redo när han kommer. Han kommer mycket snart, och vi som tillhör honom vill hjälpa dig in på vägen att bli född på nytt och få detta hopp som vi äger! Amen. PUBLICERAT I MIDNATTSROPETMÄRKT MED ETIKETTERNA 201003, GERTRUD JOHANSSON, VITTNESBÖRD
Jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap.
Jag kan inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har.
Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen.
När jag just i de här dagarna reser längs vägarna med buss och tåg, lägger jag märke till en förödande brist på vatten. Jag ser en natur som kvider, som ropar i förskräckelse. En skog som mitt i sommaren förlorar sin spänst och fäller sina löv, som böjer sig mot marken och tycks ge upp. Jag hör inte djuren i skogen, men jag vet att de söker efter vatten och att de söker för sitt livs skull. Rapporter om detta som jag talar om nu, når oss genom media. Det är inte jag som hittat på det. Det finns forskare som ser spår av denna törst, denna förfärliga vattenbrist som just nu drabbar vår del av världen. Trots detta har vi fortfarande vatten i våra kranar, rent dricksvatten och vi kan unna oss att duscha, ja vi kan till och med unna oss att slösa med vatten. Men sanningen är ändå den att det finns en brist som gör att naturen kvider. Nu vill jag vända mig till dig som törstar. För jag har kommit att, på nytt igen, läsa ett sammanhang i min Bibel, som handlar om vatten. Men då är det inte längre fråga om det här lekamliga vattnet som vi nog så innerligt borde be Gud om, eftersom det gäller vår natur och som handlar om vår föda framöver. Efter att ha nämnt det, ska jag gå in på bibeltexten i Hesekiel boks 47:e kapitel. Hesekiel säger i den första versen: ”Sedan förde han mig tillbaka.”
Det är ordet ”tillbaka” som tagit tag i mig. Ordet ”därefter” signalerar att det är någonting som hänt tidigare, men att någonting sker nu och är fortlöpande. Profeten Hesekiel hade gjort en erfarenhet. Vi finner den i Hesekielbokens 40:e kapitel. Där heter det ”… på just den dagen”. Mycket bestämt. Det var inget flum. Det var inget kanske, inget si eller så, eller lite sisådär, utan mycket distinkt säger han ”på just den dagen”. Vad var det som hände på just den dagen? Då ”… kom Herrens hand över mig”. Just när jag skriver detta är det konferens och är det någonting jag önskar, så är det att Herrens hand ska komma. Över oss som samlats till konferens, men också över dig som nu läser detta. För du förstår, när Herrens hand kommer, då sker det någonting. Något som inte kan hända annars. Då sker det under. Vad var det som hände med profeten Hesekiel? Jo, Herrens hand kom över honom och han blev bortförd. Inte till fångenskap. Hela hans folk var i fångenskap, men han blev bortförd till ett ställe där han plötsligt kunde se någonting mer än vad han vanligen såg. Nämligen något som Gud skulle göra. Texten låter oss veta att det han såg liknade en stad. Och där möter han en man. ”Se, där stod en man.” Den mannen hade en mätstång i sin hand. När jag läser det, så funderar jag lite på den mätstången, för det står att den inte var som andra mätstänger. Det står att den var längre än en vanlig aln, som de andra gängse mätstängerna var. Men här står att denna var en handsbredd längre.
När jag läste det så började det sjunga inom mig: ”Se, han räcker ut sin hand.” Du har lärt dig förstå och erfara att den mätstång, som människor har mätt dig med, både bak- och framlänges, och upp och ner, där har det visat sig att du inte håller måttet. Den mätstången, drabbas vi alla av. Och den får bli vår ledstjärna, den får bli en plåga för oss var och en. Vi räcker inte till. Nu vill jag säga dig att det finns någon, en man med en mätstång av ett annat slag. En mätstång som är en handsbredd längre. Det är Guds nåd. Här får du bilden på Guds nåd. När ingenting av det människor kan mäta upp räcker, för att göra oss rättfärdiga inför Gud, då får vi förlita oss på det som han har gjort, den här mannen med den annorlunda mätstången. Med ett annorlunda räknesätt, ett annorlunda tänkesätt, där nåden väger mera och når längre än allt annat. Det finns ett blod, det finns ett kors. Men lägg märke till vad som står det i det 47:e kapitlet: ”Sedan förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick jag se vatten rinna fram.”
Maranatafolket – det är framtidsfolket. Det vill jag påstå. Man skyller oss ofta för att vara bakåtsträvande och gammalmodiga, alla möjliga sådana konstigheter får vi klistrade som etiketter på oss. Men maranatafolket, det är folket som hälsar framtiden med detta enorma rop: Herren kommer! Det är ju framtiden. Herren kommer! Men ibland kan det bli så fokuserat på framtiden, att vi glömmer den här viktiga erfarenheten som Hesekiel fick göra, att föras tillbaka till husets ingång. Att föras tillbaka dit där källan väller fram. Allt det, som profeten hade upplevt mellan Hesekielbokens kapitel 40 och 47, var ju helt enorma saker. Han hade tydligen både sett och förstått. Men det fanns en punkt där den Helige Ande fann det nödvändigt att föra honom tillbaka till husets ingång, för att han skulle uppleva någonting som han ännu inte hade förstått, nämligen att det var där källan vällde fram. Vi har så bråttom och vi skyndar oss, vi har så mycket vi ska uppleva och så mycket vi ska göra för Gud. Så mycket som vi ska hinna med innan timmarna flyr ifrån oss. Men profeten förs tillbaka till husets ingång. Någonstans måste man gå in, eller hur? Och där i porten, där står han, mannen med mätstången. När vi börjar om, kommer Guds nåd oss till mötes. Och då ser vi: Här finns det vatten! Här väller källan fram! Här finns någonting att uppleva som inte finns någon annanstans. Jag tänker på Johannesevangeliets 4:e kapitel och källan som där börjar välla fram. Där fanns en grävd brunn. Det fanns definitivt en grävd brunn, som räckte för alla som behövde hämta vatten till sitt hushåll och sitt bohag. Men ser du, det fanns en människa som hade behov av ett annat vatten. Källan som väller ut från helgedomen, från Guds eget hjärta. Det är ingen grävd brunn. Den är inte konstruerad av människohänder. När kvinnan sitter där och möter Jesus så säger hon: ”Du har ju inte ens en skopa! Vad ska du hämta upp vattnet med? Du har ju ingenting att hämta upp vattnet med.” Och det är människors fatala misstag, att se på just de yttre möjligheterna. Eller omöjligheterna. ”Du har ju inte ens en skopa!” Men detta vatten säger Jesus, det ska bli en källa i dig. Husets ingång, vet du vad det är? Det är att möta Jesus. Det är att möta mannen som står där, möta honom med den annorlunda mätstången. Han som räcker ut sin hand och som når dig var du än är. Hur djupt du än sjunkit. Han är full av nåd och sanning. Det kan få bli din erfarenhet idag.
Vad har du för historia bakom dig? Jag har ingen aning. Jag har inte det minsta begrepp om vad du har gått igenom i livet. Jag vet inte om du har befunnit dig i åratals fångenskap, det som var Israels erfarenhet vid det här tillfället, i Hesekiels tid. Jag vet inte vad för slag din fångenskap består utav, men jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Det kanske har varat i många år, eller du har börjat precis nu att ge en liten del av ditt liv till synden. Oavsett så kan jag inte hjälpa dig. Oavsett om du har alla de här plågorna, så kan jag inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har. Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen. Nu är det du som skulle kunna liksom Hesekiel säga: ”Just den dagen kom Guds hand över mig.”
Detta vatten säger Skriften, det ska bli en källa i dig, men det ska också bli ett friskt flöde ända ut i folkhavet. Men lägg märke till vad som ska hända med gölar och dammar! De ska inte bli sunda. För när man försöker bygga in Guds flöde, då hamnar man i en situation där det blir osunt. En del ska tjäna till saltberedning, heter det. Ja det går att salta ner precis vad som helst tillsammans, det gör det. Men detta vatten, det söker sig fram ända ut till folkhavet och det tar herraväldet över var och en som följer mannen med mätstången. Det är också något som är viktigt. Det handlar om efterföljelse. Ingen härlighet som man kan ägna sig åt på fritiden, det ska du ha klart för dig. Det handlar om efterföljelse. Vad sker med den här kvinnan vid Sykars brunn? Hon kan nog inte fortsätta att försöka få tag i eget vatten eller jaga ifatt något eget godkännande, utan hon rusar ut med budet om den mannen som hon har mött. Det handlar om efterföljelse. Om inte den här konferensen som vi samlats till, får konkreta konsekvenser av efterföljelse, då har vi varit här alldeles i onödan. Men nu ska du börja och gå vägen tillbaka. Guds hand ska komma över dig, och du ska få uppleva att det finns en källa som väller fram, som släcker törsten, som utplånar ditt begär och som gör dig sund. Alltigenom frisk och sund. Jag har hälsat ifrån Honom, mannen med mätstången. Jag har framfört hans budskap till dig. Se Han räcker ut sin hand! Nu handlar det om att du går honom till mötes, ger honom rätten i ditt liv och över ditt liv. För ser du, min vän, tiden som du har till förfogande, den är kort. Den är mycket kort. Men just den här dagen kan det ske under i ditt liv. / Märta B Strömmare
Jag har som många jag känner kämpat med att läsa bibeln. Ofta kommer något i vägen och olika slags störningsmoment dyker upp. Kommer de inte utifrån i form av oljud, ett ostädat hus eller personer som kräver min uppmärksamhet, så kommer de inifrån i form av stress, oro eller rastlöshet.
Ja jag har haft svårt för att finna ro att läsa böcker överhuvudtaget, alla slags böcker; fiction, fakta, biografier etc. En liknande problematik uppstår – jag blir rastlös och ger lätt upp.
Så småningom testade jag ljudböcker, och blev förvånad och lättad eftersom det fungerade jättebra. Visst, det var inte samma mysiga känsla som att hålla i en bok och läsa själv, men jag fick åtminstone ta del av litteratur igen.
Jag prövade att lyssna på Bibeln i ljudformat, och jag älskade det. Jag lyssnade på några Moseböcker, Jesaja, Jeremia och Job på bara några dagar, och blev gladare, mer nyfiken på Guds ord och hade frågor och funderingar som jag hade saknat att ha. Jag kom närmare Gud – bara efter några enstaka bibelord.
Dessutom upptäckte jag en intressant sak, och det visade sig att det inte var bara jag som hade upptäckt det. En vän och jag satt och pratade om bibeln, och hon nämnde just det som jag själv tänkt på. Man kan lyssna på bibeln, men det är inte alltid man är 100 procent närvarande. Det händer att man tappar fokus och inte riktigt hänger med, eller inte alls hänger med. Man kan gå i helt andra tankar, men helt plötsligt så är det som att något händer och bibelordet får plötsligt ens totala uppmärksamhet igen. Guds ord är levande!
I stort sett varje gång detta händer, så sker det precis när något särskilt betydelsefullt eller givande läses. Första gångerna tänkte jag: ”men det är ju märkliga sammanträffanden! Tänk att jag lyssnade aktivt just när detta jag så väl behövde lästes”. Intressant hur hjärnan och sinnena fungerar, tänkte jag vidare. Men snart upptäckte jag att det var nog inte bara sammanträffanden. När jag senare talade med min vän om det, och hörde hur säker hon var på att det var Guds ande som verkade i henne vid dessa tillfällen, förstod jag att det var detsamma för mig. Det är ungefär – enkelt uttryckt – som att Gud märker att vi tappar fokus, och han kanske suckar lite men tänker att “jaja, detta är inte livsnödvändigt för dem just nu, så det är OK att de inte hör just detta … men alldeles strax kommer en vers som de verkligen behöver ta del utav”, och plötsligt så väcker han upp en, man har superhörsel, och hör ingenting annat än bibelordet.
Guds ande bor verkligen i oss, vare sig vi tror det eller ej. Jag tänker på en vers som jag nyligen läste i Ordspråksboken 20:27: Anden i människan är en Herrens lykta, den utforskar varje rum i hennes inre.
Anden inte bara bor i oss, utan den utforskar också överallt inom oss – den verkar. När jag då upptas av stress och oro, eller tappar fokus och kanske inte förmår att ta del av Guds ord under en längre eller kortare tid, så betyder det inte att den Helige ande bara försvinner ifrån mig eller slutar verka. Men jag kanske inte märker på samma sätt hur den finns i mig om jag inte ger mig tid att söka Gud. Det kan handla om en liten stund som kan göra en oerhörd skillnad.
Om du, som jag, har gått igenom perioder där du har haft svårt att ta till dig av bibeln, så vill jag ge dig några förslag på små steg man kan ta för att bryta mönstret:
Läs en vers, eller till och med bara en mening. Gud kan göra otroligt mycket genom detta. Han ser dig, och hans ande verkar i dig även om du ger honom bara en minut av din tid.
Om du har möjlighet att lyssna på bibeln, testa detta! Om du är en rastlös person som jag, så kan du göra många andra saker samtidigt; diska, städa, rita, promenera eller till och med träna.
Skriv ner ett bibelord som betyder mycket för dig. Jag har under perioder vänt mig till papper och penna när jag har haft svårt att läsa bibeln eller haft svårt att be. När jag har skrivit ner bibelord eller böner har Gud nått fram till mig när jag har känt mig långt borta från honom.
Kom ihåg att dina känslor inte bekräftar om du är nära Gud eller inte. Kanske du känner dig som att du befinner dig i ett djupt mörker, med en bedrövad ande och ett tomrum inuti dig, men detta betyder inte att Gud inte är hos dig! Han är med dig hela tiden, var du än är, vad du än gör. Var inte rädd för att säga något till honom, tyst eller högt. Att viska namnet Jesus kan bryta starkare bojor än du anar.
********************
Jag hoppas att Du hade nytta och glädje av denna text ovan, Ur tidningen Midnattsropet. Du kan prenumerera gratis på denna tidning: Midnattsropet.se finns information.
Marana ta, hör längtansropet ljuder från en söndersargad jord Gud, din pilgrimsskara väntar uppbrottsorder när basunen kallar tecknet som vi känner från ditt Ord
Fly från svekets lägervallar dessa brända, en gång brutna jordar våra fäder fått att gro Låt oss än en gång, den sista höra Anden tala om försoningsblodet till ett folk som tappade sin tro
Lyft din blick mot gryningslandet bort från jordens larm och brus lossa banden låt det brinna samlingsdagen snart är inne då när natten släcker sina sista ljus
Jordens visdom må försvinna tiden är en flyende minut blott ett enda jordiskt minne lever efter tidens slut
Glöm det aldrig, nåden räcker, blodet täcker skulden som du bar korsets strålglans oförgänglig skall för evigt leva kvar
“Mina älskade, förundren eder icke över den luttrings-eld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå — — — ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder!“-1 Petr 4:12-13,
“Han prövade mig, förrän Han fann mig vara förtroende värd“, 1 Tim 1:12
“Frukta icke, Han är nära, Han som mäktig över alla, lovat i sin famn dig bära — låt ej dina händer falla! Frukta icke, Han är nära, stark i strid som fordomtima. Och, Hans dyra namn till ära, skall du än Hans kraft förnimma.“
En mansålder har förflutit sedan pingstväckelsens pionjär i Norden uttalade nedanstående sanningar. Vi är förvissade om, att de säger lika stor aktualitet idag och tror det vara synnerligen gagneligt, att i denna tid, då församlingslivet i många fria församlingar förlorat så mycket av sina ursprungliga karaktärsdrag, ställas inför detta allvarliga väckelserop. Red.
Det är med dessa ord Herren uppmanar sitt folk att lämna Babylon. Namnet är en hemlighet (Upp 17: 5), men närmare beskriven är hon ”mor till skökorna och till styggelserna på jorden”. Hon var ”drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod” då Johannes såg henne, och han förundrade sig storligen. Hon satt på vilddjurets rygg ”klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor”, men i sin hand hade hon ”en gyllne kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet”. Det är den avfälliga församlingen, som .har friat till världens gunst och auktoritet för att kunna behålla sin maktställning i världen. Den låter sig bindas av världsliga myndigheter och ledas av världslig makt. Den underordnar sig orättfärdiga och köttsliga bestämmelser för att kunna upprätthålla sin maktställning.
Var och en kan förstå att här avses kyrkostaten och statskyrkorna, men icke bara dem här avses alla kristna samfund och institutioner, som har kommit i beroendeställning till den politiska eller ekonomiska makten eller annat inflytande som är världsligt till sin art och utestänger, om än i ringa grad, den andliga kraften och Jesu evangeliums fulla Värde. Självfallet är det många allvarliga och bra kristna, som ännu icke sett faran av denna kompromiss mellan den andliga och köttsliga makt, varför »de stannar där de är i god tro. Men tiden är nu kommen, då Herrens förmaning må bli en hjärteangelägenhet också i detta avseende:
”DRAGEN UT IFRÅN HENNE, I MITT FOLK!”
Låt det överallt ordnas bibliska församlingar, som Guds folk kan sluta sig till!
Den tid är icke långt borta då Babylon ‘skall falla! De som hon stödjer sig på: Vilddjuret och dess hjälpare, ‘skall resa sig upp emot henne. De ”tio hornen” skall ”hata skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld.” Upp 17: 16. Hon har förlitat sig på den världsliga makten och levt högt med vilddjurets stöd, men tiden kommer, då allt detta vill sluta med katastrof!
Namnkristendomen år dömd till undergång! Det är bara en tidsfråga när den kommer. Redan nu kan vi se hur hela den officiella kristendomen skaka på ‘sina grundvalar i många land. När vilddjuret ANTIKRIST en gång kommer till makten, kommer han att fordra att varje spår av kristendomen suddas ut. All tillbedjan till Fadern och Sonen kommer han att motsätta sig, även om det är bara formen som återstår. Det kommer att bli en fruktansvärd räkenskapsdag för skökan, som icke har den rena kvinnans kraft till att bestå eldprovet! Allt det motstånd hon har rest mot sann, levande kristendom kommer över hennes eget huvud. Förföljelser, som hon tiderna igenom stödd på den världsliga makten har åsamkat sanna kristna, kommer igen över henne själv och kommer att krossa och tillintetgöra henne för alltid. Hon skall få dubbelt igen för sina onda gärningar!
De som har gjort sig rika på formväsendet och levt därav på det ena eller andra sättet, kommer att med förfäran få bevittna hennes fall. ”I ett ögonblick har den nu blivit förödd.” De skall se röken av hennes brand på avstånd och förskräckas!
”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor!”
Alla de heliga måste vakna upp och skilja sig från allt som Gud har dömt, och sluta sig tillsammans i rena, frigjorda heliga skaror, så att Herren kan få sin väg med dem helt!
Socialisterna fattade på sin sista årskongress beslut om att de skulle ta upp frågan om statskyrkans upplösning till debatt i sina föreningar. Då borde väl de kristnas ögon öppnas, så att de går ut ifrån henne i skaror och icke mer sammanblandar sig med ett så obibliskt system, som statskyrkan är. Herren rena sitt folk och helga det i sanningen!PUBLICERAT I MIDNATTSROPETMÄRKT MED ETIKETTERNA 196001, T.B. BARRATT
OBS IGEN: Alla de heliga måste vakna upp och skilja sig från allt som Gud har dömt, och sluta sig tillsammans i rena, frigjorda heliga skaror, så att Herren kan få sin väg med dem helt!
/ OCHSVERIGE:
SVERIGE klarar sig inte om kriget kommer! VAD SÄGER DU??
DE VÄCKANDE RÖSTERNA Undervisning av Arne Björkman
Både i den bibliska historien och i väckelsetider har Guds-människor trätt upp och ropat ut omvändelsebudskap till folket. Det var alltid starka budskap, som talade om nödvändigheten av sinnesändring och frälsning från synden. Det ledde till att människor lämnade sina gamla världsliga liv och började leva helt för Herren. Men hur är det idag? Har de radikala väckelse-ropen tystnat?
Israelerna firade lövhyddohögtid i Jerusalem. Under högtiden gick man varje dag i procession för att hämta vatten ur Siloakällan. Man tågade runt brännofferaltaret med palmkvistar i händerna. Ceremonin påminde israelerna om att Gud under ökenvandringen hade gett folket vatten ur klippan. På den sista och största dagen i högtiden stod Jesus i templet och ropade till folket: ”Om någon törstar, kom då till mig och drick!” (Johannes 7) Jesus anknöt till vattenösningsceremonin och förkunnade, att han är uppfyllelsen av högtidens profetiska innebörd. Kristus är det friska och levande vattnet.
I Jeremia 2:13 påpekade profeten, att folket hade övergivit Herren – källan med det friska vattnet – och istället gjort sig usla brunnar, som inte ens höll vatten. (Känns något igen i vår tid?) På Jesu tid levde Guds folk också i avfall. Och nu stod Guds Ord där i templet och ropade:-Den som tror på mig, från hans inre skall strömmar av levande vatten flyta fram.Det sade han om den helige Ande, som de som trodde på honom skulle få. Anden skulle uppenbara det friska levande Ordet för de Jesus-troende och föra dem fram till hela sanningen.
I 1 Kor. 2:10 står det: ”Ty Anden utforskar allt, till och med djupen i Guds väsen.”I Johannes 1:4 heter det:-I honom (Guds Ord) var liv, och livet var människornas ljus.Jesus Kristus, Guds Son, är alltså både Ordet och Livgivaren. Han är den himmelska källan av liv, som kan befria och förvandla människor. Och det är den här livgivande källan människorna behöver få tag i – för att kunna leva ett sant, levande och människovärdigt liv. Det räcker inte med att ha en allmän gudstro, utföra lite religiösa traditioner och be rutinmässiga böner.
Därför stod Jesus i templet och försökte väcka upp människorna med sitt kraftfulla ropande. Han visste att de skulle gå förlorade om de inte fick tag på Livgivaren själv, om de inte började tro på honom och hans livgivande ord. Folket behövde lära känna Guds Ords sanningar och börja vandra på livets och frälsningens väg.I Matteus 3 kan vi läsa om Johannes döparen. Många år tidigare hade Jesaja profeterat om honom:-En röst ropar i öknen: ’Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.’ Johannes ropade ut Guds budskap till människorna. Han trädde upp i Judeens öken och uppmanade folket att vända om från sina onda vägar. De som gjorde sinnesändring, omvände sig och bekände sina synder, döpte han genom nedsänkning i floden Jordan. Då de avfälliga och religiösa elitmänniskorna – fariséer och sadducéer – ville låta döpa sig ropade han till dem:-Ormyngel! Vem har ingett er tanken att fly undan den kommande Vreden. Bär då sådan frukt, som stämmer överens med omvändelsen!
Det är detta det kristna livet handlar om: att bära sådan frukt som hör till frälsningen. Annars hamnar man i laglöshet. Både Johannes döparen och Jesus predikade omvändelse från synd, sinnesändring och bättring. De predikade Guds lag – och Guds nåd. Före dem hade även Herrens sanna profeter ropat ut till människorna, att de var tvungna att omvända sig från sina synder för att komma in i Guds rike. Samma budskap gäller än idag. Johannes döparen förklarade sanningen om Guds Ord:-Han har en kastskovel i handen, och han skall noga rensa sin loge: sitt vete skall han samla in i ladan, men agnarna skall han bränna upp i en eld som aldrig kan släckas.Det var ord och inga visor, det. Och samma budskap står fast än idag. Det är Herrens skarpa ord till ett utvalt och frälst folk, som avfallit från Guds Ord. Känns företeelsen igen även i vår tid? Botemedlet heter idag som då: omvändelse, rening och helgelse. I slutet av 1600-talet och i början på 1700-talet blåste pietismens väckelsevindar i Sverige. Naturligtvis mötte väckelsebudskapet hårt motstånd bland folk, eftersom pietisterna predikade omvändelse från synd och att människorna behövde ett nära och personligt förhållande med Herren Jesus. Det räckte inte med att bara gå i kyrkan på söndagarna. Man skulle helt och fullt leva för Herren och lyda Guds bud, predikade väckelsens budbärare. Det tyckte inte alla om att höra.
Men de som tog emot budskapet, lät sig frälsas från synden och världen. Prästsonen Sven Rosén kallas ”Trosfrihetens martyr”, eftersom han vågade ta upp striden för religionsfriheten i Sverige. Han anlände till Stockholm 1735 för att ansluta sig till landets första fria församling, som bestod av tio personer. Genast började Sven Rosén att ropa ut det radikalpietistiska väckelsebudskapet. Hans omvändelse-rop nådde ut över hela Sverige – med hjälp av postverket. Sven Rosén skrev korta undervisningsbrev, så kallade traktater, som sedan kopierades av andra och sändes till utvalda personer i landet. Alla tyckte inte om väckelsebudskapen de fick, men omvändelse-ropen nådde ändå ut till socknarna och verkade pånyttfödelse och frälsning hos människor.
Men Sven Rosén och de övriga i församlingen fick ta konsekvenserna av sitt ropande. De blev kristna martyrer.Det finns alltså olika sätt att ropa på. Idag har t.ex. de flesta tillgång till internet och kan förmedla omvändelsens budskap på det sättet. Vi kan också ropa genom att sprida traktater i bussar, tåg och brevlådor. Metoderna är många. Frågan är bara hur stor viljan är att sprida Guds Ord till människorna. Det viktigaste är inte vilka metoder vi använder, utan hur budskapet vi ger människorna ser ut. Vi ska naturligtvis inte ge dem ljumma, liberalkristna budskap. Människorna måste få höra, att de ska omvända sig från sina synder och börja tro på Jesus Kristus och Bibelns allvarstyngda sanningar. De som bekänner sig som kristna, behöver få höra om den trånga porten och den smala vägen. Du och jag är kallade av Herren själv att gå ut med evangelium till människorna – och göra dem till lärjungar. (Matteus 28) I Sven Roséns spår följde väckelsekämpar, som predikade både försakelse och nåd genom Jesu blod. I motsats till vår tids predikanter gick de kraftfullt till storms mot synden och ogudaktigheten och väckte upp människorna ur deras andliga sömn. Under 1840-talet kom sedan den så kallade ropar-rörelsen. Roparna var enkla och olärda män, kvinnor och barn, som Herren hade väckt upp. De hade uppenbarelser, syner och starka doms-budskap. Med iver och kraft försökte de genom sitt ropande få människorna att lämna sina synder och sin världslighet och börja tro på evangelium.
Roparna banade väg för den kommande väckelsen.Idag tycks vi leva i den andliga ljumhetens tid. Inte ens kristna verkar bry sig om Jesus och apostlarnas undervisning. ”Jag är rik, mig fattas inget” tycks vara vår tids kristna lösen. Inte många anser sig behöva mer av Jesus. Den amerikanske väckelsepredikanten David Wilkerson påstår, att vart han än vänder sig, så förkastar allt fler av Guds folk Jesu herradöme. ”Man vill vara som världen men också ha Gud”, säger han. Profeten Samuel levde i det gamla förbundet. Även då var avfallet stort bland Guds folk. Men Samuel lyssnade till Herrens röst, väcktes upp i sin ande och gick ut och varnade folket för avfallet. Samuel var en ropare, som ville väcka folket ur dess djupa törnrosasömn. Även idag behövs ropare – väckelsekristna ropare – som på ett eller annat sätt varnar Sveriges folk för att vandra på onda, upproriska och syndfulla vägar. Och som varnar de kristna för att stolt och högmodigt leva i ett ljumt och världsligt Laodicea-tillstånd.
PUBLICERAT I MIDNATTSROPET MÄRKT MED ETIKETTERNA 200701, ARNE BJÖRKMAN, UNDERVISNING
För att vi som människor ska kunna leva hela och fulla liv, behöver vi fyra ting: Sanning, makt, mening och kärlek. Varför just dessa fyra, och var finner vi dem? Det ska jag tala lite om i denna artikel.
Sanning och lögn
Varför ljuger människor? Eller, för att vara mer personlig: varför ljuger jag? Jo, som regel för att upprätthålla en bild av mig själv som jag önskar att andra ska ha. Små eller stora lögner – det handlar oftast om att inbilla andra om att en önskad fantasivärld är sann. Jag tar en genväg till framgång genom att försöka dölja mina fel. Och som regel funkar det – de flesta av oss är nog ganska duktiga på att ljuga och upprätthålla bilden vi skulle önska var sann.
Att det är fel att ljuga är nog de flesta eniga i – men varför? Jo, för att en värld dominerad av lögn betyder kaos. Föreställ dig en värld där alla ljuger hela tiden. Det går inte att förhålla sig till en sådan verklighet, för det går inte att lita på någon, inte att planera något, eller få något gjort. Man blir isolerad och ensam – för det enda man vet är det som föregår inne i ens eget huvud. Den dystopiska världen finns naturligtvis inte – men varje gång man ljuger, så bygger man upp den världen.
Den lögn som antagligen är värst, är den som följer i otrohetens spår. En make eller maka har ljugit för sin livskamrat över en tid – men till slut kommer sanningen fram. Vad händer då med den som har utsatts för lögnen? Man börjar fråga sig vad som egentligen är sant. Var började lögnerna? Vad var sant och vad var det inte? Enligt många psykologer är äktenskapsbrott något av det värsta man kan gå igenom, därför att man mister greppet om verkligheten. Man har levt tillsammans med en person som man har litat på till hundra procent – och som man har byggt upp sitt liv runt. En trygg borg, ett säkert fäste. Men så brister bilden, och man måste plocka upp alla sina upplevelser och känslor igen, och undersöka dem. Var det sanna upplevelser? Var man verkligen lycklig? Är hela livet baserat på en lögn?
Vi behöver sanning – annars blir vi förvirrade så till den grad att vi inte vet vilken värld vi lever i. Sanningens värld är på alla sätt och vis bättre än lögnens. Sanningen gör ont – men alternativet är kaos. Om jag hade varit en psykolog, så hade jag sagt: ”Gör ditt allra bästa för att alltid tala sanning. Det kommer smärta dig ibland, och försätta dig i problem ibland – men till slut så kommer du bygga en personlighet som folk kan lita på, och det kommer vara gynnsamt för dig själv.” Men jag tror inte att problemet bara ligger i oss själva, men att vi behöver hitta ett sätt att leva i en värld full av lögner – vi behöver en klippa som det går an att stå på.
Dessutom är jag inte psykolog. Jag är evangelist. Och som karaktären Evangelist i den sällsamma boken Kristens resa av John Bunyan, så har jag ett uppdrag – och det är att peka på Den korsfäste, så att den som bär på en börda kan få utstakat riktningen de skall gå i.
Då Jesus kom, var han inte rädd för att tala sanning när det var som mest obekvämt. Han gjorde sig inte känd som en taktiker, då han talade barmhärtigt och omsorgsfullt till de svagaste i samhället – men avslöjande och varnande till dem som satt med makten. Något av det mest dramatiska Jesus gjorde var då han kom till Jerusalem strax innan påsken, och gick in i tempelområdet och slet masken av den kommers som pågick där. Han avslöjade att bakom påstådd gudsfruktan och vördnad för det gudomliga, hade man gjort om Guds hus till en handelsplats och rövarkula.
Det var naturligtvis impopulärt bland de styrande, och dessutom ett direkt hot mot deras ställning. Om de inte längre kunde använda templet som kontrollerande maktcentrum, vad hade de då kvar? Därför fängslade man Jesus, och med hjälp av falska vittnesbörd framställde man honom som ett hot mot templet och Romarriket.
Jesus dog, bland annat, som ett sanningsvittne – i protest mot en värld där opportunism och pragmatism var de främsta maktmedlen. Därför blev också hans efterföljare, apostlarna, starkt knutna till tanken på ärlighet, redlighet och sanning – i kamp mot lögn och falskhet. De hade som uppdrag att genom Den Helige Andes kraft forma en familj som präglats av sanningen. Aposteln Paulus säger till församlingen i Efesus:
Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra. Vi är ju delar i samma kropp (Efeserbrevet 4:25).
Om vi är delar på samma kropp, så är lögn inte bara onödigt, men direkt skadligt. Om jag ljuger för min kropp att skadan i mitt ben inte är farlig, så hjälper det mig inte på något sätt. Bara sanningen leder till verklig utveckling i Jesu kropp.
Bär du på lögnens börda? Har du skapat en falsk bild av dig själv, din församling, din familj – eller något annat – och upplever att du inte kommer ut ur det du har trasslat in dig i? Ingenting är så smärtsamt som att bryta med lögnen, och den enda vägen ut är att få möta Den Sanne, han som Uppenbarelseboken kallar för Trofast och Sann (Uppenbarelseboken 19:11). Det är han som kommer att segra till slut, han som inte kan ljuga. Så fall ned vid hans kors – och kasta dig i Guds armar! Det är bara Fader, Son och Den helige Ande som kan göra dig till en sann människa. Som kan placera dig på en klippa där du inte behöver ljuga för att bli älskad och respekterad. Du behöver sanning för att kunna leva ett helt och fullt liv – och det är bara Jesus som kan ge dig den sanningen.
Makt och vanmakt
Makt låter inte bra. Man tänker automatiskt på ekonomisk makt, politisk makt – och kanske på manipulation och våld. Men motsatsen till makt är vanmakt, och vanmakt är absolut inte en bra upplevelse. Har du känt vanmakt? Någon som har makt har kanske tvingat dig att göra någonting – och du ville inte, men hade inte makt att göra det du ville. Det är vanmakt. Vanmakt är också när du vill ta dig ur en situation, men inte klarar det. Kanske du är slav under alkohol? Pornografi? Lögn? Lathet? Något annat?
Alla upplever vi någon slags vanmakt. Jag är inte så fysiskt stark – och ibland vill jag bära något jag inte klarar, och blir frustrerad. För det är just frustration som vanmakt skapar. Du kanske är i en arbetssituation som är frustrerande, för att du inte har makt över din arbetsvardag? Eller i ett förhållande där du kontrolleras? Eller en församling som kväver ditt andliga liv? Då upplever du helt säkert vanmakt.
I Bibeln talas det mycket om maktlösa människor, de som befinner sig längst ner på den sociala rangstegen. I Israel på profeternas och Jesu tid, var det framför allt änkor, faderlösa, invandrare och barn. De var utsatta ekonomiskt och socialt – och Bibeln talar strängt till resten av samhället, att de måste ta tillvara dessa utsatta gruppers intressen. Jesus berättade en gång en liknelse om en änka som var i en rättstvist, men hon visste att domaren var korrumperad, och att hon omöjligt skulle få en rättvis dom. Du känner helt säkert igen en sådan känsla från någon gång i livet – och när man känner vanmakt, drivs man åt ett av två håll: Apati eller kampvilja. Ibland hålls hela folk i vanmakt, när de som har makt inte delar den på något sätt. Det kallas för diktaturer – och diktaturer leder till både apati och kampvilja. Vi läser i dagspressen om hur modiga kvinnor i Iran bränner sina hijaber därför att de har låtit frustrationen få utlopp i kamp. Framtiden får visa om de får tillbaka makten över sina egna huvuden, eller om det unika upproret kommer att slås ner. Apati eller uppror är de vanligaste reaktionerna mot vanmakt. Men finns det ett tredje alternativ?
I liknelsen om änkan och domaren valde änkan varken underkastelse eller vapen – hon valde ståndaktighet, uthållighet och okuvlighet. Hon gick till den onde domaren varje dag, och nödgade honom: ”Ge mig rätt mot min motpart!” Hon hade makt – och den makten låg i hennes egen ostoppbara vilja till det rätta. Till slut gav domaren med sig, och gav henne rätt – för att hon skulle ge sig med sitt tjat.
Det intressanta är att poängen i berättelsen Jesus gav inte var ”När du möter orättvisa, så använd uthålligt tjat som vapen”, utan han använde detta som en parallell till bön. Bön är inte att träda fram för en onådig och ond domare – utan att vända oss till vår kärleksfulle himmelske Fader med våra önskningar. Vi har inte makt – men han har det. Bönen är vårt vapen mot vanmakt.
Nu vill kanske en kommunistisk revolutionär eller en socialistisk reformator invända och säga: ”Om vi alla bara ber, så kommer ingenting att förändras! För att få till en strukturell förändring i samhället måste vi ta upp kampen emot kvalen!” Och i det har de både rätt och fel. För bön är inte bara att stänga dörren till problemen och skapa en bubbla där man kan känna att vanmaktens bojor släpper taget – utan bönen är förutsättningen för den förändring som vår värld behöver.
Ett hundratal lärjungar bad i tio dagar efter att Jesus hade rest hem till himmelen. De var maktlösa inför de militära, politiska och sociala strukturerna som styrde den dåvarande världen – och de skulle bli ett lätt byte för de politiska rovdjurens vassa tänder. Men i bönen mötte de Gud. Där tillbad de Sonen. Och i bönen blev de beklädda med Andens kraft, som gav dem frimodighet att gå ut, utan att bekymra sig för vilka konsekvenser det skulle få.
Detta hade lärjungarna lärt sig av Jesus själv. Han som var och är Gud själv, avklädde sig sin makt och härlighet då han blev människa i inkarnationen – och under hela sitt liv identifierade han sig med de maktlösa människorna, nederst på rangstegen. Han var ingen karriär-jägare eller narcissistisk maktmänniska. I stället visade han vad sann makt består av – nämligen makten att tjäna. Han sa:
Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare (Matteus 23:11).
Jesu filosofi – om man kan säga så – var att storhet inte mäts i muskler, pengar eller inflytande – utan kommer från förmågan att lyfta andra människor. Han beskrev och förverkligade en värld där de starka använder styrkan för att hjälpa de svaga, och de svaga tjänar de ännu svagare – motiverade av kärlek till alla människor. Och för Jesus var inte detta bara en filosofi, utan något han uttryckte tydligare än någon annan i historien, då han dog på korset:
Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Matteus 20:28).
Då Jesus dog på korset såg människorna runt honom en maktlös människa – en som hade misslyckats i sitt uppdrag, och som nu blev hänsynslöst mördad av de verkliga maktinnehavarna: Romarrikets hantlangare. Men uppståndelsens morgon vittnar om något mycket större, nämligen att han i sitt kors vann en evig seger:
Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset (Kolosserbrevet 2:15).
Kanske du är en av dem som känner vanmakt och frustration ta överhanden – och det driver dig antingen till att kapitulera i maktlöshet, eller att ta till revolutionens vapen. Jesus visar en tredje väg – den där vi har gemenskap med honom som har all makt i himmelen och på jorden. Och med hans kärlek och ståndaktighet som vägvisare, utövar vi den himmelska makten på den här jorden. Makten att lyfta upp den som har fallit, och att styrka maktlösa händer och vacklande knän. Det är bara Jesus som besitter den makten.
Mening och meningslöshet
Något som ateister ofta säger till mig är att det inte finns någon mening eller mål med tillvaron. Vi kom från ingenting – och vi går till ingenting. Ingen placerade oss här, och vi är inte på väg till någon. Det finns ingenting att tro på, att hoppas på eller att älska – annat än det vi själva väljer att tro, hoppas och älska.
Det säger de. Men så lever de inte. De lever som om saker och ting spelar roll – som om lycka, hälsa, familj, vänskap och framgång är något objektivt gott. Den kristne filosofen Francis Schaeffer sa att ateister måste ha två ”avdelningar” i sitt sinne: En där de beskriver hur världen är förskaffad utan Gud. Där kom universum till utan mening, liv är resultatet av icke styrda processer – och framtiden är ett evigt kallt universum utan innehåll. I den världen finns ingen plats för mening. Men samtidigt kan man inte leva i den världen – och därför måste man skapa en annan avdelning. Det är den där man blir upprörd över rasism och orättvisor, där man genuint älskar sina barn, kämpar för en bättre framtid – och arbetar mot hat.
De två världarna kan inte mötas, för de passar inte ihop i en ateistisk världsbild. I sin yttersta konsekvens är det nämligen likgiltigt om man räddar ett barn från att drunkna, eller skanderar nazistiska slagord. Det finns ingen slutlig belöning eller straff för det ena eller andra. Ingenting är objektivt ont eller gott. Men, som sagt – ingen kan leva på det sättet. Vi behöver mening, lika mycket som vi behöver sanning och makt. Utan mening betyder det nämligen ingenting om vi sitter på all sanning och har all makt i världen. Vad ska vi göra med denna sanning och makt?
Sisyfos är mannen som i grekisk mytologi hamnar i Hades dödsrike, och döms till att rulla en sten upp för en kulle. Om stenen höll sig på kullen skulle Sisyfos bli fri – men varje gång han når toppen rullar stenen ner till botten igen. Det är i korthet mytologin bakom uttrycket ”sisyfosarbete”, ett i grunden meningslöst arbete, därför att det inte leder någonstans. Men Sisyfos har faktiskt en längtan – och längtan är löftet om befrielse från dödsriket. Det enda sättet han kände till, var att rulla sin tunga sten – och varje gång han misslyckades börja om igen. Utan tanken att stenen kanske skulle lägga sig till ro på toppen nästa gång, kunde han ha gett upp. Men det fanns en längtan om befrielse i honom, som drev honom till att fortsätta.
Det säger någonting sant om människan. Vi är inte nöjda med meningslösheten. Vi kommer fortsätta att kämpa för mening, även om vi misslyckas gång på gång – därför att vi djupast inne tror på meningen.
Som kristen upplever jag vissa saker som djupt meningsfulla. Egentligen upplever jag det allra mesta som meningsfullt – men vissa saker känns som så nära det jag skapades för, att det fyller mig med glädje. Att sjunga lovsånger till Gud, dela tröst med en som sörjer, dela ut kläder till fattiga, döpa en nyfrälst, dela brödsbrytelse i en sjuk persons hem, eller att vittna för en som inte tror. Sådana saker känns otroligt meningsfulla, därför att jag tror att det har ett evighetsvärde.
Men tänk om den nydöpte inte förblir i sin frälsning? Tänk om den fattige slänger kläderna jag har gett? Tänk om allt det goda du och jag har gjort i hela vårt liv, till syvende och sist inte gjorde något gott för någon? En gång stod jag i en rumänsk by och delade ut kläder. En gammal man kom bort till mig, och ville viska något till mig. Jag lutade mig till honom, och han sa: ”Ni gör ingenting gott!”, så spottade han på marken och gick sin väg. Då tänkte jag ”Vad gör jag här? Kanske han har rätt?” En vacker dag kanske det visar sig att allt jag har gjort brinner upp och blir till ingenting. Finns det då någon mening?
En liknande tanke måste ha fyllt Jesu lärjungar på påskaftonen, då Jesus var död. De hade upplevt livet med Jesus som extremt meningsfullt. De hade sett lama gå, stumma tala – och undertryckta återvinna sin värdighet. De hade hört Jesu ord om sanning och makt – och i all sin enkelhet hade de tagit till sig budskapet, och trott det. Men så hade påskhelgens trauma slagit allt i spillror. Jesus – han som hade fyllt livet med mening – var nu död. Vad spelade det då för roll? Och mitt i den meningslösa tillvaron föll de tillbaka till det de kände sig komfortabla med. Simon Petrus sa: ”Jag går och fiskar”, och alla de andra följde med honom. Om man inte kan fylla sitt liv med mening – så kanske man i alla fall kan fylla det med det man känner att man kan?
Det är efter en natt av lönlöst fiskande, som Jesus står på stranden i gryningen och ropar in dem på land. Den uppståndne frälsaren delar sin mat med de hungriga lärjungarna, och så spänner han blicken i Simon Petrus och säger de orden som är viktigare än alla andra: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Den frågan är en inblick i Jesu eget hjärta – och svarar på frågan vad han anser som meningsfullt. Vi vet att Jesus visste svaret på Simons fråga – men föreställ dig för ett ögonblick att han inte gjorde det. Att Jesus ställde en fråga till sin närmaste vän (som tidigare hade förnekat honom) utan att veta svaret. Då förstår du hur mycket Simons svar betydde för Jesus. Det som gjorde Jesu födelse, liv, död och uppståndelse meningsfull var inte vad han hade lyckats åstadkomma av helbrägdagörelse, undervisning och uppror – utan det hjärta som han hade lyckats öppna och flytta in i.
Det är det jag säger till mig själv när jag tänker tillbaka på den mannen som sa till mig: ”Ni gör ingenting gott!” Kanske det stämmer. Men det är inte detta som ger livet mening – det är bara ett sätt att uttrycka den mening som livet redan har. Kanske det misslyckas – men det jag ska stå med inför den vita tronen på domens dag är inte en lista på allt jag har åstadkommit. Det är en bekännelse: ”Jag älskar Jesus, därför att Jesus först älskade mig.” Det ger livet mening.
Det största av allt
Om sanning, makt och mening är nödvändiga delar i varje liv – så är kärleken ändå den delen som ger de andra innehåll. Utan kärlek är sanningen bara fakta som kan användas för att skada. Utan kärlek är makt ett fruktansvärt vapen i hatets tjänst. Och utan kärlek är mening innehållslöst.
Det är naturligtvis ingen chockerande nyhet att komma med påståendet att alla människor behöver kärlek; det kan du hitta i vilken Disney-film du vill. Men kärlekens vara eller icke vara i våra liv kan inte reduceras till musikaler och romantiska filmer – eller till klichéer i motivationstal. Kärleken, så som den presenteras i Bibeln, är det närmaste vi kommer till Gud själv. Inte bara på det sättet att när vi upplever kärlek, så ser vi någonting av det gudomliga – men att när vi ser på Gud, så ser vi hur sann kärlek ser ut, obesmittad av fördärvande lust och falsk ytlighet.
Vår värld är dominerad av två ting: Äkta hat – och falsk kärlek. Vad som är värst av de två får var och en göra sig tankar om. Vi har skapat en föreställning om att kärlek handlar om de känslor som Bibeln beskriver som begär. Och så får allting ge vika för dessa felstämplade lustar. Parollen ”Följ ditt hjärta” har blivit liktydigt med ”Följ dina begär, oavsett vad de förstör, ruinerar och skadar”. Därför blir människor ofta andliga vagabonder som söker efter det äkta och oförfalskade – på jakt efter kärleken.
Då Jesu apostlar ska beskriva vad kärleken är, och hur man själv ska uttrycka den – så pekar de alltid på korset:
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare (Romarbrevet 5:8).
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra (1 Johannes 4:10-11).
Vi älskar därför att han först har älskat oss. (1 Johannes 4:19)
Om man funderar på vad oförfalskad kärlek är, så ska man vända sin blick till den korsfäste. Och vill man få motivation och kraft till att själv älska så som han har älskat – då är det gemenskapen med den treenige Gud som är vägen. Fadern älskar oss. Sonen älskar oss. Och den kärleken är utöst i våra hjärtan genom Den Helige Ande som också älskar oss och bor i oss medan vi väntar på att vi ska få möta Jesus igen.
Gud kallar idag sin församling till att vara ett epicentrum för kärlekens utbredande, och en kraftstation där människor kan möta sanning, tjänande makt, verklig mening – och oförfalskad kärlek. Jag vet att de flesta församlingar inte ser ut på det viset, men det förhindrar inte Guds längtan och plan att utföras. För där två eller tre är församlade i hans namn, där är Jesus mitt ibland dem; och då finns det förutsättningar. Kom till Jesus, och låt honom få bli din sanning, din makt, din mening – och din kärlek!
Jag brukar gå ut och vittna om Jesus och sjunga. I år blev det på en plats där jag inte hade varit förut, och jag hade inte haft en tanke på att åka dit förut om åren. Platsen heter Urkult och ligger i Näsåker i Ångermanland. Det var jättemycket folk där.
Först demonstrerade jag mot Pride, vilket jag också gjorde 2019. Då var vi flera stycken, men i år blev jag ensam. Jag satt och sjöng i Sollefteå, och det var faktiskt väldigt tacksamt och jag kände att det var öppet för evangelium och mottagligt. När jag sedan hade demonstrerat med mina två skyltar gick jag till Stadsparken, och där kom det ett par som jag kom i samtal med och de skulle till Urkult. Jag åkte också dit och fick uppleva hur det blev konfrontation mellan ljus och mörker. Det var så mycket ockultism där. Men jag satt där och sjöng om Jesus och erfor att det fanns människor som tog emot; upplevde att de visade det på olika sätt.
Det finns en sång som handlar om att vårt liv är en sådd här i tiden. Jag fick den till mig väldigt speciellt. Det var en dag då jag satt och sorterade fröpåsar för att se vilket år det stod på påsarna. När jag så höll på med fröerna så började jag plötsligt att gråta, och då kom den här sången till mig –en sådd är vårt liv här i tiden, och en gång skall inbärgning ske. Då tänkte jag, vad är det för sådd vi sår? Vi vill ju så den goda säden, men vi får tänka på vad vi sår. Det är så mycket sådd idag, och där på Urkult, det var ju en sådd som såddes där också, men jag fick vara där och så den goda säden.
Matt 13:4
När han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det.
Matt 13:19
När någon hör ordet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som såddes i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen.
Matt 13:20
Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje,
Matt 13:22
Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet så att det blir utan frukt.
Matt 13:23
Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår och bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.”
Matt 13:24
Han lade fram en annan liknelse för dem: “Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker.
Matt 13:25
Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg.
Matt 13:27
Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset?
Matt 13:39
Fienden som sådde det är djävulen. Skörden är tidens slut, och skördemännen är änglar.
Mark 4:4
När han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det.
Luk 8:5
“En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det.
