Archives

Rätten att stå utanför

okt13

RÄTTEN ATT STÅ UTANFÖR

Ur predikan av Arne Imsen från Midnattsropet nr 3 1976



Samfunden mottog statsubventionerna utan större reservationer och tvingades samtidigt skapa nya institutioner för att förvalta de av staten inkomna medlen.
De som givit sig in i kampen om bidrag och inflytande kommer inte att vända om. Det finns ingen väg tillbaka kollektivt. Det finns bara ett individuellt uttåg ut ur den maktapparat som påverkar samfunden.
-Därför är mitt budskap i dag: Gå ut! Det är enda vägen om man vill befrias från det solidariska ansvar, som vars och ens tysta och passiva medgivande innebär för utvecklingen.

Det har i alla tider i den kristna verksamheten funnits en allvarlig tendens att förflytta tyngdpunkten ifrån utomvärldsliga till mer tidsbetonade problem. Successivt  har man glidit med i en utveckling, vars innebörd egentligen få varit medvetna om.
Låt oss ta som exempel den kristnes förhållande till de världsliga tingen, vilket hos väckelsepionjärerna alltid yttrade sig i ett klart avståndstagande. Vi känner till den stränghet man förr visade, när det gällde systrarnas klädedräkt och huvudbonader. Idag har aktsamheten avtagit och hållningen mjukats upp. Man har blivit mer tolerant och sansad i sin syn på förhållandena i världen. I mångas öron låter detta som en positiv utveckling. Ändock vittnar det om en allvarlig förändring. Det avslöjar ett förytligande i sättet att se på tingen. Det handlade ju i själva verket inte om klädedräkten och hattarna utan om det som låg bakom, nämligen världsligheten.
När man så började ta allt mindre allvarligt på det som pionjärerna tog avstånd ifrån, slutade man så småningom att reflektera över saken. Man tycker att saker och ting fått sin auktorisation bara genom att så många människor levde på det nya sättet. Man blev alltså offer för utvecklingen därigenom att man förlorat både det historiska och profetiska perspektivet. Man fick en alltmer begränsad överblick och handlade enbart utifrån det man kände och såg.
Det kan inte vara någon tillfällighet, att när det i Uppenbarelseboken handlar om den mest raffinerade ondskan, möter vi talet 666. Det innebär att människan då har passerat 5 stadier i utvecklingen och kommit fram till det 6:e. Talet 666 är den tredimensionella manifesterade ogudaktigheten. Då har man forcerat alla spärrar och nått utvecklingens ände. Då är friheten slut. Allt är kringgärdat och reglerat. Talet 6 är människans tal. Man kommer dock aldrig fram till talet 7. Det representerar det fullkomliga och gudomliga.

Faran idag – institutionerna
Vi skall betrakta utvecklingen från en annan synpunkt. Låt oss se tillbaka på hur det var vid seklets början, när kampen för de mänskliga rättigheterna kom igång på allvar. Då gällde striden sådana ting såsom mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet.
Hela denna kamp var uppburen av en oerhörd idealism. Man arbetade intensivt för att kasta av alla ok som trälbundit människorna. Det är intressant att se, att en av de starkaste inspirationskällorna i denna strid var de frikyrkliga församlingarna. Vi kan nämna Baptistsamfundet och Missionsförbundet. Även pingströrelsen kom att spela en viss roll på sitt sätt, trots att den från början tog avstånd ifrån politiskt reformarbete.
Då gällde alltså kampen mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet och yttrandefrihet. Idag finns ingen anledning att gå ut och kämpa för det, eftersom målen redan ser ut att vara uppfyllda. Idag gäller inte kampen rätten att få tillhöra. Idag gäller det rätten att få lämna och stå utanför.
Faran kommer idag från ett annat håll än tidigare. Idag är privatkapitalismen inte det största problemet utan statskapitalismen. Det är inte de starka enskilda makthavarna som idag inger de största farhågorna utan de institutioner, som en gång byggdes upp för att tillvarata de svagares intressen. Institutionerna  håller i snabb takt på att utplåna individerna. Det är idag ingen som ifrågasätter rätten att få tillhöra exempelvis en fackförening. Det är accepterat. Fackföreningsavgiften kan vi till och med få betald genom arbetsgivarens försorg. Problemet är idag rätten att få lämna fackföreningen och stå utanför.
Det är snart lika omöjligt att komma ut ur kyrkorna också. Visserligen kan det ju bero på uppriktig omsorg om människorna, att försöka få dem att stå kvar så länge som möjligt. Ändå ifrågasätter jag om det alltid är så. Kanske ligger det också ett ekonomiskt intresse bakom att behålla medlemmarna. Varje enskild individ representerar ju idag ett ekonomiskt värde i och med att storleken av de statliga bidrag som delas ut till samfunden, bestäms av antalet medlemmar.
Man måste nog även räkna med att det finns ett politiskt intresse hos samfunden att behålla sina medlemmar. Ju större antal desto större styrka. Om man idag träder upp och uttalar sig i en fråga, måste man alltid representera någon grupp för att någon överhuvudtaget skall lyssna. Blir det känt att man inte representerar någon annan än sig själv, kan man i bästa fall få uttala sig, men man betraktas som ganska ofarlig.

Inga protester
Egentligen måste man fråga sig om det överhuvudtaget går att upprätthålla yttrande- och religionsfriheten för sådana som vill stå utanför. På officiellt håll säger man naturligtvis, att alla skall ha samma rättigheter. Även de som kommer med kritik skall ha möjligheter att tala och verka. Det låter demokratiskt och tolerant. Verkligheten är en annan.
Om samhället säger att man får verka så mycket man vill men sedan kommer med så stora skatter och pålagor, att det inte blir medel över att verka för, är friheten utan innehåll. Har man inte pengar till lokalhyran eller annonserna, betyder yttrande- eller mötesfriheten ingenting, eftersom man inte har råd att ta friheten i anspråk. Vi har kvar formell rätt att verka. Den är dock kringskuren genom ekonomiska och administrativa ingrepp, som det alltmer totalitära samhället försatt oss i.
Finns det då inga som protesterat mot utvecklingen? Det är klart, när exempelvis arbetsgivaravgiften infördes som en pålaga i församlingarna, trädde de kristna upp och motsatte sig kraftigt förslaget. Man ansåg det vara djupt orättfärdigt att beskatta ideellt arbete. Då svarade de styrande, som såg sin position hotad, med ett helt oväntat grepp. För de inkomster man fick in genom arbetsgivaravgiften, betalade man i gengäld ut en summa pengar i form av statssubventioner.
Samfunden mottog statssubventionerna utan större reservationer. Samtidigt tvingades man skapa nya institutioner, som skulle förvalta de från staten inkomna medlen. Därmed uppstod en ny maktapparat, som både direkt och indirekt kunde påverka samfunden i olika riktningar.
Så länge bidragen var små, har problemen inte varit så stora, men utvecklingen har gått vidare. Kraven på högre belopp har blivit allt större för varje år, och med större belopp har också ansvaret och betydelsen växt hos de förvaltande organen. Nya sidoorgan måste till, och med nya  samhällsfunktioner följer ytterligare makt och inflytande.
Samhället gräver sig således sakta in i församlingen. De organ som skall förvalta de resurser som samhället överöser de kristna med är ett oerhört allvarligt tecken på en långt gången utveckling emot ett avancerat förvärldsligande.
Farorna med statssubventioneringen av samfundens verksamhet är stora. All kritik har dock konsekvent viftats undan. Man har förklarat att den dag samhället med bidragen ställer krav på kontroll och styrning, skall man säga nej tack. Därmed har man dock klart och tydligt givit till känna, att man inte lärt någonting av historien. Så enkelt är det onekligen inte.
Alla medel, oberoende av storleken, är beroendeframkallande och skapar allt eftersom de får fäste i folks medvetande en filosofi. Så småningom blir de inte bara accepterade utan också eftertraktade och nödvändiga.
Det är där man brukar göra sig skyldig till de värsta misstag, därför att vid det läget har man förlorat sina tidigaste referenser. Hela tiden förankrar man de nya besluten i det näst föregående. I den allra första början gällde inte problemet hur man skulle förhålla sig till samhället och de världsliga myndigheterna. Det började på det teologiska och ekumeniska planet. Man tyckte att det var mer anständigt och kärleksfullt att arbeta tillsammans än var för sig. Genom detta befryndades grupper och församlingar med varandra. Man tog av varandra och man lärde ut åt varandra.
När kontakterna var etablerade ledde det till nya ställningstaganden, som trapp-stegvis blev alltmer samhällstillvända. De ekonomiska frågorna sköts fram. Det kunde börja ganska oskyldigt med ett kommunalt bidrag till en kyrka. Det var spontant. Samhället ville ge uttryck för sin uppskattning utav församlingens insatser. Nästa gång var det en ungdomsarbetare, som fick ett kommunalt bidrag. Därmed gick man ett steg längre. Så småningom blev det en rättvisefråga. Skulle den ena kyrkan få bidrag, var det självklart att andra kyrkor också skulle ha.

Böne-cirklar
Då började man undersöka hur man skulle finna permanenta lösningar. Man kom på att man kunde starta t ex studiecirklar, ja, kanske till och med en bibelstudiecirkel eller en böne-cirkel. Förr hade man bönemöten på lördagarna, men när det gick att få statsbidrag, startade man böne-cirklar.
Så trappades samhällets inflytande över församlingarna upp mitt under det att många kristna gladdes över att samhället blivit så öppet, tolerant och vidsynt att man t.o.m fick anordna statssubventionerade böne-cirklar.
För att få auktorisation åt varje nytt steg så refererar man alltså till det som redan är befäst. Så tar man varje nytt beslut som utgångspunkt för en fortsättning. Man går aldrig till början och prövar de reservationer man hade innan man första gången tog upp kontakterna med samhället.
När församlingen väljer att lösa sina ekonomiska problem genom ökade statsbidrag, växer ständigt antalet organisationer vid sidan av församlingen. Därmed tillkommer alltfler makthavare, som får möjlighet att styra utvecklingen. De problem man förr löste på knä, måste man nu lösa i politisk kamp med politiska motståndare. Samtidigt avlägsnar man sig oupphörligt ifrån pionjärernas grundsyn liksom ifrån dem som fortfarande håller fast vid de gamla värderingarna.
Tro inte för ett ögonblick att de som givit sig in i kampen om bidrag och inflytande kommer att vända om. De kommer att gå vidare på den inslagna vägen och bli allt beskäftigare och ställa allt orimligare krav. Det finns ingen väg tillbaka kollektivt. Det finns dock ett individuellt uttåg. Det är enda lösningen.
Därför är min förkunnelse idag: ”Gå ut till honom, utanför lägret!” Att gå ut ifrån organisationerna är enda vägen om man vill befrias från det solidariska ansvar, som vars och ens tysta och passiva medgivande innebär för utvecklingen.
Det finns inga utsikter till att man skall överge den inslagna vägen av samma skäl som katolikerna inte kommer att kunna överge Maria-kulten. Fastän skaror av katoliker blivit döpta i den helige Ande, kommer man ändå aldrig att överge Maria-kulten av så enkla skäl som de ekonomiska. Skulle den katolska kyrkan överge den, skulle massor av människor bli arbetslösa. Många skulle inte längre få avsättning för sina produkter. Omkring denna kult är nämligen uppbyggd en hel industri, som möjliggör existensen för massor av människor, inte minst präster. Det finns t ex präster, som har specialiserat sig på Maria-kulten och de kallas för mariologer.
Vi kan ta ett annat exempel på att kyrkorna inte kan överge den inslagna vägen, nämligen kyrkobyggena. Man ställer frågan idag: Är det kristet att bygga så dyra kyrkor? Frågan är fel ställd,. Det är inte kristet, men absolut nödvändigt. Församlingarna har ju gått in på inomvärldsliga villkor och accepterat ett världsligt handlingsmönster.
Kan vi idag tänka oss en kyrka utan ett kulturprogram som uppfyller alla esteters krav? Var skall kantorn eller kyrkokören ta vägen utan ett sådant? Och var skall alla välutbildade pastorer ta vägen? De befinner sig ju mitt inne i karriären och måste ju leva. Även om de inte har så mycket av profetisk kraft, är de i alla fall psykologiskt, pedagogiskt, teologiskt och historiskt bildade. De tänker möjligen så här: ”Skulle jag gå ut i förvärvslivet, skulle jag tjäna mycket bra som lärare eller tjänsteman”. Då tycker församlingen att man naturligtvis måste ersätta sin pastor med likvärdig lön, eftersom han har så förnämliga kvalifikationer. Därmed påskyndas utvecklingen vidare mot ett alltmer utpräglat funktionärsvälde.
När så kyrkorna kommit till, måste naturligtvis också gudstjänstlivet fungera. I dessa fina utsökta kyrkor passar det inte med enkla vittnen och evangelister. Där måste man ha artister. Förr gick allting bra med enkla medel och enkla instrument. Idag måste det till människor med enorm kunskap. Det blir nödvändigt med en hel samling experter för att gudstjänsten skall fungera. En sådan gudstjänst, som är så dyr och kräver så mycket av specialister, klarar man till sist inte med enbart ideella insatser. Så har man blivit offer för utvecklingen och måste ha subventioner, för att klara sig.
Var ligger då lösningen till en förändring? Det första som måste till är prästernas avsättning. Driv ut musikdirektörerna och riv kyrkorna! Avväpna församlingen och prästerskapet alla politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och religiösa vapen, så att de blir ofarliga och maktlösa. Då kommer de inte längre att ha så mycket av prål, självmedvetenhet och makt att träda upp med. Gör slut på kommersialiseringen och politiseringen! Driv ut artisterna och krossa det professionella funktionärsväldet! Smula sönder hela organisationssystemet! Säg farväl till statsbidrag och subventioner!
Kryp fram på knä, och vi skall åter finna härlighetens Herre. Han lever, men han står utanför allt mänskligt byggnadsverk. Ett faktum är att han står utanför och klappar på etablissemangets dörr, därför att han inte kommer in. Vi måste gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek! PUBLICERAT I MIDNATTSROPETMÄRKT MED ETIKETTERNA 201204, ARNE IMSEN, EKUMENIK, FÖRSAMLINGEN, JESU TILLKOMMELSE, PREDIKAN

Foto/Bild Maria

Lyft blicken- /Sök först Guds rike

aug31

Världen och VI frälsta stämmer inte ihop- VI är GUDS BARN- Skaka stoftet av Er. ….. /Predikan. Kapitel 4 Jesus och den samariska kvinnan. / 1 Tim 6 Men gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst. 7 Vi har ju inte fört något med oss in i världen, och inte heller kan vi ta med oss något härifrån. 8 Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda med det.

Matteus kap 21:88  Den stora folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde på vägen. 9 Och folket, både de som gick före honom och de som följde efter, ropade: Hosianna✱, Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden10 När han drog in i Jerusalem kom hela staden i rörelse, och man frågade: ”Vem är han?” 11 Folket svarade: ”Det är Profeten✱, Jesus från Nasaret i Galileen.”Jesus i templet

12 Jesus kom in på tempelplatsen och drev ut alla som sålde och köpte där i templet✱. Han välte växlarnas bord och duv-försäljarnas stolar 13 och sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus ska kallas ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste! – Matteus kap 6:19 Skatter i himlen:

19 Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. 20 Samla era skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. 21 För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Templet och de två vittnena

mar21

https://midnattsropet.se/undervisning/templet-och-de-tva-vittnen

Av Arne Imsen (1979) När bibeln skall beskriva staten, gör den det genom att likna den vid ett förskräckligt vilddjur. Staten som ett vilddjursrike med totalitär makt är emellertid något som vi haft svårt att förstå på grund av den traditionella synen på staten. Det är ju inte lätt att på samma gång tala om det kristna samhället och vilddjursstaten.

Teologerna har laborerat med många begrepp, som till exempel statskyrka och folkkyrka, för att uttrycka förhållandet till samhället, och de har också berett vägen för ett nära samarbete med staten. Att staten i vårt land skulle kunna stå för något sådant som ett vilddjursregemente tycks förefalla ganska otänkbart.

Säger vi nu att staten är “vilddjuret”, uttalar vi en fruktansvärd dom. Går vi vidare och beskriver statens religiösa makt i termer såsom skökoreligiositet och skökokristendom, det vill säga olika former av kristendom i förening med världen, skall vi inte bli förvånade om vi inte blir särskilt populära.

Var står nu gränsen mellan de olika andliga tillstånden? Kan vi känna igen vad som är skökokristendom? Jag vet ju var gränsen mellan Sverige och Norge går. När jag passerat gränsmarkeringarna är jag i ett annat rike. Men kan jag lika enkelt säga var gränsen går mellan skökokristendom och apostolisk kristendom?

Vi skulle här kunna peka på flera konkreta exempel i kristen verksamhet och ställa några provokativa frågor som kunde få oss att tänka efter. Är det möjligt till exempel för en kristen församling att med bibehållen integritet ta emot statliga subventioner? Handlar inte det om regelrätt skökolön?

Men låt oss nu först dröja vid bilden av staten såsom vilddjuret. Vi vet att Daniels bok beskriver de historiska världsrikena såsom olika vilddjur som efter varandra stiger upp och går under. Ett lejon, en björn, en panter och ett sista förskräckligt vilddjur avlöser varandra i Daniels syn. Det första riket, det vill säga lejonet, är Babylon, björnen är Medo-Persien, pantern är Grekland och det fjärde djuret är romarriket.

Nu hör det romerska riket historien till, men det skall återuppstå igen. Det blir ett sällsamt rike, ty det sista vilddjuret skall bli ett förskräckligt vilddjur, som skall äga något av lejonets, björnens och panterns egenskaper tillsammans. Det blir en kombination av samtliga tre föregående riken. Nu har rikena gått under, men anden lever kvar och förkroppsligar sig i nya, mer utvecklade och allt farligare system. Mot ändens tid skall allt komprimeras i ett fruktansvärt vilddjursrike, som Skriften också kallar för Antikrists rike.

Krafter i rörelse
Parallellt med denna utveckling finns också en andlig maktkonstellation som tar form. I varje tid uppstår och framträder speciella Guds redskap med speciella funktioner. Vid ändens tid tycker vi oss på nytt se dessa redskap igen, men nu sida vid sida. När Satan mobiliserat alla sina krafter för en slutlig uppgörelse med Guds församling, har också himlen mobiliserat sina krafter. Vi kan i Guds församling åter känna igen något som påminner om de gamla kämparna, som en gång trädde upp.

Jag skall här försöka ta er med i denna otroliga och förunderliga händelseutveckling och se vad som verkligen tar form.

I den text vi läst möter vi flera uttryck vi skall stanna speciellt vid. Det är för det första templet, för det andra vittnena, för det tredje manifestationerna och för det fjärde beskrivningen av den andliga makt som vittnena kommer att råka i strid med, vilddjuret. Slutligen, och för det femte möter vi staden med det hemlighetsfulla namnet, där också templet är beläget.

Vilka är vittnena som skall spela huvudrollen i detta drama? Vi möter dem icke med deras namn, men vi kan känna igen dem av beskrivningen.

Den ene känner vi igen genom namnet på skådeplatsen för dramat, nämligen den stora staden som andligen talat kallas Egypten. Vem tänker vi på som den stridande mannen i det egyptiska riket om inte Moses, som frambar Guds befallning till Farao: “Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen!”

Den andre känner vi igen genom de manifestationer som skall åtfölja dem. “De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller under den tid de profetera.” Här leds våra tankar till profeten Elia, som bad en bön att det icke skulle regna och det regnade icke på jorden under tre år och sex månader.

Nu utkämpade Mose sin kamp i Egypten och Elia sin kamp i Israel under en kort period. I tidsålderns avslutning för de två vittnena inte längre striden inom ett begränsat område av världen. Det kampen nu gäller är mot den totala ondskan. Perspektivet vidgas till att omfatta hela släktet, då alla på ett eller annat sätt skall komma att delta i kampen.

Man har sagt att de här två vittnena skall komma att ligga på någon gata i Jerusalem och att man skall få se deras döda kroppar på en TV-skärm utöver hela jorden så att jordens inbyggare skall kunna applådera vad som skett. Jag tror inte att det kommer att gå till på det sättet. Om det ändå skulle ta en sådan form tror jag inte att detta är det väsentliga. Det är frågan om en helt annan och djupare betydelse, och jag skall här försöka beröra den.

Religiositet som åstadkommer plåga
Vi får först veta att jordens inbyggare skall glädja sig när vilddjuret övervinner och dödar Guds två vittnen. Man kan fråga sig vad det är som åstadkommer denna glädje. Ja, dessa två vittnen har plågat dem som bor på jorden. De representerar en religiositet som åstadkommer plåga.

Deras närvaro, deras tjänst och funktion är en plåga och jordens inbyggare skall skicka varandra gåvor när de har övervunnit och besegrat irritationsmomentet.

Lägg märke till att vittnena uppträder höljda i säcktyg. Anspråkslöst och enkelt bär de genom sin dräkt vittnesbörd om djup sorg, totalt armod och total fattigdom i en fruktansvärd protest mot alla de som profeterar framgång och att allt står väl till. De står i en våldsam opposition mot alla dem som arbetar på allianser, enhet och ekumenik. De representerar något helt annat än den allmänna fras-religiositeten och ritualismen som är så vanlig idag.

Men det finns också med i bilden en annan makt som är de två vittnenas raka motsats. I Uppenbarelseboken 17:4 läser vi om kvinnan, den stora skökan, som var klädd i purpur och i scharlakan och som glänste av guld och ädla stenar och pärlor. Horkvinnan ville också dölja sig, men genom att pryda sig med purpur och ädla stenar. Hon hade låtit sig klädas i konungslig värdighet av jordens konungar, ty hon är utblottad på himmelska skatter. Sanningen är att hon är fattig och eländig, blind och naken, men det kan ingen märka av de mäktiga katedralerna, de fina orkestrarna och de ståtliga processionerna under högtiderna. Och det framgår absolut inte av hennes bekännelse. Det är otroligt hur narraktig och förljugen människan kan bli.

Låt oss läsa Sakarja 4
Ängeln som talade med mig kom tillbaka, och han väckte mig som när någon väcks ur sin sömn. Han sade till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake, helt av guld, med sin oljeskål upptill och med sina sju lampor. Sju rör går till de särskilda lamporna däruppe. Två olivträd sträcker sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.” Och jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder dessa, min herre?” Ängeln som talade med mig svarade: ”Förstår du inte vad de betyder?” ”Nej, min herre”, sade jag. Då sade han till mig:

”Här är Herrens ord till Serubbabel: Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” Och Herrens ord kom till mig. Han sade:

”Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus, och hans händer ska också göra det färdigt, och du ska förstå att Herren Sebaot har sänt mig till er. För vem föraktar den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa Herrens sju ögon som far omkring över hela jorden.”

Jag frågade honom: ”Vad betyder dessa två olivträd till höger och till vänster om ljusstaken?” Och jag frågade honom igen: ”Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor där den gyllene oljan rinner ner?” Då sade han till mig: ”Förstår du inte vad de betyder?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” Då sade han: ”Dessa två är de smorda som står inför hela jordens Herre.”

Här möter vi också två vittnen, men nu framträder de inte i säcktyg. Här uppträder de som de två oljesmorda. Inför världen är Guds vittnen tecken på armod, men inför Herren är de oljesmorda. I bilder som handlar om guld, olivträd och olja beskrivs deras gudomliga kvaliteter, vilket har med utkorelsen och utrustningen att göra. Guds vittnen kan ibland se ut att bli besegrade, men därmed har inte Guds makt blivit om intet.

De två oljesmorda står inför Herren som förmedlare av gudomlig energi. Oljan strömmar direkt från trädet genom två gyllene rännor till ljusstaken. Allt ljus är beroende av de två oljesmorda vittnena. Utan dem vore allt mörker.

Studerar vi texten närmare ser vi vilka de två oljesmorda är. Det är Josua och Serubbabel. Inget skulle bli dem övermäktiga, ty så talade Gud till Serubbabel: ”Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark.”

Tron lyfter otrosberg
Vad är det för berg Skriften talar om? Säkert är det inga berg i geografin. Jesus säger att den som har tro “vore den ock blott såsom ett senapskorn” skall han till och med kunna säga till detta berg: “Häv dig upp och kasta dig i havet.” Senapskornet, det minsta av alla korn, är bilden på tron. Tron är aldrig voluminös, men tro som senapskorn lyfter berg. Otron lyfter inga berg. Vad är det som skapar otron i vårt väsen då om inte alla berg? Vi har kunskapsberget och otrosberget. Vad är barndopsläran och alla egna frälsningsläror för något om inte annat än ett resultat av all otro! Även otron kommer av förkunnelse. De två oljesmorda vittnena i deras säcktyg är protesten mot den intellektualiserade, moderniserade och anpassade religiositeten med sina självfrälsningsläror.

På samma sätt som dessa två vittnen verkar, fungerar den levande kristendomen. Lever vi i enlighet med vår speciella kallelse, kommer vi också att uppfattas på samma sätt som de två vittnena blev uppfattade. Vi blir ett irritationsmoment och en plåga med makt att öppna eller tillsluta himmelen. Vi har nog trott att de kristna i alla tider bett att Gud skall öppna himmelen. Vi har trott att det är vår uppgift att lindra nöden i första hand, men det kanske också kan vara så att Gud kallat oss att leda hela folk in i nöd.

Templets beskrivning
Låt oss nu se på en annan sak, nämligen templets beskrivning. Vi söker först ta reda på vad det kan vara för tempel som avses och läser 2 Tessalonikerbrevet 2:3-4:

Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.

Vi läser från Matteusevangeliet 24:1-2, där det också handlar om ett tempel:

När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram för att visa honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem: “Ni ser allt detta? Jag säger er sanningen: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.”

Skall templet byggas upp igen?
Vad är det för helgedom som Jesus säger skall bli nedbruten? Idag är templet nedrivet. Det tillhör skuggorna och förebilderna. Men skall det då åter byggas upp igen i Israel, så att Gud skall återinföra den gammaltestamentliga gudstjänsten? Om Gud själv skall göra det, kan han i varje fall inte klandra oss för att vi frestas att bli judar i vår tro.

Innan vi går vidare läser vi ännu ett stycke:

Jesus svarade: “Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” Judarna sade: “I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” Men templet han talade om var hans kropp (Joh 2:19-21).

Jesus trädde fram och gjorde anspråk på att själv vara ett tempel. Han skulle också bygga ett tempel – sin församling, där Gud skulle bo. Därför frågar jag igen om det är sannolikt att Gud skall återinföra skuggorna och symbolerna efter det att församlingen är slutfrälst? Jag har svårt att tro att hela den gammaltestamentliga gudstjänstens offerkult skall införas på nytt i Israel, bara för att som det heter, laglöshetens människa, Antikrist, skall kunna ta sitt säte i Guds tempel.

Om nu inte templet är en ny byggnad som skall uppföras i Jerusalem, vad är det då? Och vad innebär det att Antikrist, laglöshetens människa tar sitt säte i Guds tempel? Templet är en bild på Guds folk och församlingen.

Aposteln uppmanar de troende att ge akt på Antikrist i templet som ett tecken på att Jesu Kristi tillkommelses dag är nära. Nu har kanske hela kristenheten fått den uppfattningen att Antikrist skall sätta sig i ett kommande tempel i Jerusalem innan Jesus kommer. Men då berör oss inte frågan längre så direkt och omedelbart. Vi förstår alltså av sammanhanget att det inte kan vara ett tempel som är uppbyggt i Jerusalem det handlar om.

Hur kunde de bli besegrade?
Vi skall betrakta ytterligare ett förhållande som hjälper oss att se helheten i sammanhanget. Två gestalter vi känner igen i dramat är Moses och Elia.

Vi har läst att eld gick ut ur de två vittnenas mun och förgjorde deras fiender. Plötsligt skall ett vilddjur träda upp ur avgrunden för att föra krig emot dem, övervinna dem och döda dem. Hur kunde detta bli möjligt? Förmodligen låg svaret i den miljö de levde i, staden som andligt talat kallades Egypten. Vem var det som tog upp striden mot Moses och Aron i Egypten? De hade gjort ett under inför Farao för att sätta makt bakom orden, och Farao gick med på deras krav. Men Farao kallade på spåmän och all Egyptens vise män. Genom en mäktig styrkedemonstration av Faraos spåmän besegrades Moses och Aron. Så snart Moses gjorde ett under, imiterade Faraos vise och spåmän deras kraftgärningar och framkallade liknande övernaturliga ting. Moses och Aron besegrades och måste gå bort för att komma igen, besegras, komma igen, besegras på nytt och komma igen på nytt.

Berättelsen om vilddjuret som besegrar de två vittnena i staden, pekar på en andlig strid som i varje tid försiggår mellan Guds folk och dess fiender. Vi vill gärna tro, då vi läser om att Antikrist skall ta sitt säte i templet, att det är något som i kommande tider skall äga rum där nere någonstans i Israel. Så har vi liksom räddat oss från en djupare och mer närgången tolkning av bibelordet. På samma sätt inbillar vi oss också gärna att de oerhörda katastrofer vi läser om i Uppenbarelseboken handlar om utlösning av atombomber och kärnvapen. Därmed har vi också skapat tillräcklig distans till den saken och bryr oss inte om att söka förstå vad som är den verkliga betydelsen av det. Men, mina vänner, det är i första hand fråga om andliga makter i konfrontation med varandra.

Modern till skökorna
Vi har läst om templet som är en bild på kristendomen, men vad är då staden? Vi erinrar oss först en annan stad som kallas för vår moder; hon som kommer ner ovanifrån, det nya Jerusalem som är bilden på församlingen. Nu läser vi om en annan moder och en annan stad, där motsvarigheten till församlingen är hon som är moder till skökorna på jorden. Det som gjorde det möjligt för vilddjuret, Guds motståndare, att besegra Guds vittnen var den stora staden, modern till skökorna, den stad där också deras Herre blev korsfäst.

Och var kommer Elia in här? Låt oss läsa Skriften!

Och skriv till ängeln för församlingen i Tyatira:Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande brons: Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina sista gärningar är fler än de första. Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer (Upp 2:18-20).

Här presenteras en församling på glid bort från sitt ursprung. Varför är du så efterlåten mot kvinnan Isebel, frågar Herren genom profeten. Vi ser plötsligt även Elias kamp mot kvinnan Isebel och hennes lära. I Tyatira fanns det en lära som vi skulle kunna kalla för Isebels lära, och den hade en kuslig dimension.

Handlar om andlig otukt
Vi lägger märke till att det handlar om otukt här – men inte fysisk utan andlig otukt. I detta otuktsförhållande hade det fötts barn, som enligt Herrens ord skulle dräpas. Herren manade till strid mot en helt ny generation, som Isebel stod moder till. Hon hade befruktats genom lärarna i församlingen. Barnen var födda , men de hörde egentligen inte till församlingen och därför skulle de drivas ut.

Vad var det då denna Isebel hade gjort som var så ohyggligt, och vem var hon? Hon var drottning i Israel av hednisk börd, gift med Ahab, Israels konung. Ahab var fullständigt besegrad av denna kvinna. Hon skaffade sig ett väldigt inflytande och dominerade konungen helt genom sin intelligens och sin diplomati. Hon kom inte med krav om att Israels religion skulle utplånas eller att tillbedjan till Herren skulle upphöra. Hos sade bara: “Låt oss tillsammans med altaren för Israels Gud också resa ett altare åt Baal.”

Så placerades Baals altaren tillsammans med altaren till Jehova Gud på israeliskt territorium, och styggelsen var ett faktum. Israels folk kallades till offerhögtiderna, de torftiga gudstjänsterna som Israels barn hade tömdes på folk, och massorna drogs till Baals altaren där kulten var sensuell, spännande och intressant.

Då trädde Guds profeter fram och profeterade mot avfall, namnreligiositet och falskhet. Profeterna blev en plåga för högtiderna. Detta irriterade drottning Isebel, som inte kunde tåla att bli störd och förödmjukad. I tur och ordning dödades Guds profeter. Till sist hade hon likviderat hela skaran och inte en enda profet fanns kvar. Gudstjänsterna kunde utvecklas fritt och få ett allt djupare grepp om nationen.

Det var i det läget Elia trädde fram och bad hela nationen in i nöd och vånda. Det regnade inte på tre år och sex månader. Själv fick Elia finna sig i att som Herrens profet fly till främmande trakt och gömma sig vid bäcken Kerit.

Dödade i ekumenikens namn
Vad handlade Isebels lära om? Den gick ut på att vi skulle vara toleranta och samarbetsvilliga. Alla de som inte ville vara med måste på ett eller annat sätt elimineras i tysthet. Är det inte så man gjort med de brinnande kristna. Man har på ett diskret sätt och i ekumenikens heliga namn dödat profeterna och tystat dem en efter en. Det är dessa profeter och vittnen vi nu får se ligga döda till ett allmänt åtlöje inför en hel värld. Nedtrampade och avhånade ligger säcktygsprofeterna, som profeterade så skärande disharmoniskt, besegrade.

Elia strid var alltså en uppgörelse med ekumeniken mellan hedendom och judendom. Det var samma strid som utkämpades i Tyatira. Isebel höll på att ta ett av lärosätena i Guds församling – laglöshetens människa höll på att ta sitt säte i Guds tempel. Hennes efterföljare skryter nu med sin numerär. Det har blivit tusenden och åter tusenden. Men himlen gråter och kan inte jubla över framgången, därför att de som kommit hör inte Guds rike till. Barnen var födda utanför äktenskapet.

Striden mellan Elia och Isebel kulminerade med att profeten anordnade ett stort uppgörelsemöte på berget Karmel. Och profeten frågade: “Är det Baal som är Gud?” Då svarade Gud med eld och de falska profeterna förgjordes.

Här ser vi klart hur striden samtidigt förs på olika plan: Moses mot Farao och Elia mot Isebel. Striden leder alltid fram till en slutlig uppgörelseakt med hela den mäktiga religiösa sfären, den ekumeniska, alliansbetonade, maktgalna och segerberusade religiositeten, som ånyo har korsfäst Herren i den stad som andligen talat heter Egypten och Sodom. De två oljesmorda tjänarna ligger döda i staden till allmänt åtlöje och till ett skådespel. Men det är i det läget Herren säger: Kom hit upp! Och livsanden kommer in i dem, de reser sig upp och rycks upp till himmelen undan sina fiender. Förnedrade men uppryckta. Klädda i säcktyg men förhärligade.

Börjar vi ana vad det handlar om? Det är detta den andliga kampen innebär för Guds folk i alla tider. Förnedring och upprättelse om och om igen ända tills den sista striden för gott avblåses och Herren själv ingriper.

/ Arne Imsen

Ja gärna, vi gör det varje dag om vi vill då man anser att så dyra varor har man inte råd med. MEN Wallenberg har det.

Det eviga livet- Det eviga ORDET/ P-A Imsen

aug15

VAD ÄR GUDS ORD? Det är alla sanningar och all kunskap vi behöver. GUDS ORD ÄR SANNINGEN och DET SKAPANDE ORDET. Predikan A Imsen

Luk 5:1En gång stod Jesus vid Gennesarets sjö, och folket trängde sig inpå honom för att få höra Guds ord.
Luk 8:11Här är liknelsens mening: Säden är Guds ord.
Luk 8:21Han svarade dem: ”Min mor och mina bröder, det är de som hör Guds ord och handlar efter det.”
Luk 11:28Han sade: ”Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det.”
Joh 3:34Den som Gud har sänt talar Guds ord, för Gud ger Anden utan begränsning.
Joh 8:47Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.”
Joh 10:35Om han nu kallar dem som fick Guds ord för gudar – och Skriften kan inte upphävas –
Rom 9:6Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel,
Rom 13:2Den som motsätter sig överheten går därför emot Guds ordning, och de som gör så drar domen över sig själva.
1 Kor 14:36Var det kanske från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom?
2 Kor 2:17Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
2 Kor 4:2Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord, utan lägger öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete.
Ef 6:17Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.
Fil 1:14och min fångenskap har gjort de flesta av bröderna så övertygade i Herren att de vågar predika Guds ord ännu mer oförskräckt.
Kol 1:25Dess tjänare har jag blivit genom det uppdrag som Gud gav mig för er skull: att överallt predika Guds ord,
1 Thess 2:13Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som människors ord utan så som det verkligen är: Guds ord som är verksamt i er som tror.
Foto Maria

Den stora tomheten, Bli väckt!

jul9

DEN STORA TOMHETEN

PUBLICERAT AV WEBMASTER

Av Arne Imsen 1949, då han verkade som evangelist i Norrtälje.

”Bara tomhet, säger Predikaren, bara idelig tomhet! Allt är tomhet” 
(Pred 1:2).

Som överskrift till kapitlet ur vilken ovanstående vers är hämtad, och för övrigt över hela denna bok, kan man skriva: Den stora tomheten.
Konung Salomo – som är bokens författare – var en belevad man, som hade prövat åtskilligt av vad denna världen hade att bjuda. Men trots konungslig makt och ära och jordisk rikedom, härlighet och glans så tvingades han av sin inre människa att skriva över det hela: ”Allt är tomhet.” Det fanns nämligen intet under solen som kunde fylla det tillsynes bottenlösa djup av tomhet, som var i hans själ.
Det är inte enbart Salomo som har känt och upplevt detta. Nej, han gör sig här till förespråkare för alla tiders människor, ty åtskilliga har levt och åtskilliga lever ett innehållslöst liv. Många är de, som när de blickar tillbaka på sitt förflutna liv för att se vad det har givit, i förtvivlan utbrister: ”Bara tomhet!” Stort är också deras antal som för denna fruktansvärda tomhetskänslas skull i förtvivlan tar sina egna liv.
När man blickar ut över vår tids nöjesjäktade ungdom, så tvingas man ovillkorligen att fundera över vad som kan vara den främsta orsaken till denna väldiga och tillsynes alltmer tilltagande nöjeshets. Denna fråga har ju annars varit ganska aktuell under senare år, den har varit ämne för diskussion på flera platser. Men det är som väl alla förstår ett långt steg mellan ett vackert talesätt om vad som borde göras för att rädda det kommande släktet, och att i verkligheten omsätta den goda tanken i praktisk handling.
Någon säger måhända att tiden i vilken vi lever är ond, och det är ju alldeles riktigt. Men detta argument är inte på långa vägar något försvar för vår tids ungdom, ty ond har tiden alltid varit. ”Världen är i den ondes våld”, det har vi en gång för alla fått vetskap om, och det får nog allt liv som föds på denna jord känning av, mer eller mindre. Men utan att överdriva så kan vi väl fastslå att bakom kamouflagen så känner man nu, som människor i alla tider känt, att intet under solen kan fylla det inre tomrummet. Nej, man drives istället fram, kanhända från det ena bullrande och stojande nöjesarrangemanget till det andra, av denna intensiva tomhetskänsla. Och därför att man nu i allmänhet har så stora möjligheter att tjäna pengar, i jämförelse med vad folk förtjänade förr i tiden, så offrar man så mycket mer på sin glädjefattiga själ. Ja, man söker och söker och offrar nästan hur mycket som helst för att om möjligt få sin törstiga själ tillfredsställd.
Vi tycker ju att det är fullkomligt meningslöst att kasta bort sin tid, och i många fall sina surt förvärvade pengar, på det som ändå icke kan fylla själens krav. Förnuftigt folk måste ju erkänna riktigheten av detta påstående.
Men trots allt vore det ändå lindrigt, om det endast vore pengarna som ginge åt, och jag vet att det finns ungdomar, och även äldre, som tror det hela enbart är en penningfråga. Nej, det är inte bara vecko- eller månadsavlöningen som går åt på profithajarnas altare. Det värsta är att hela livet blir, för den som ej låter sig varnas i tid och söker det som är bättre, en stor besvikelse och därför missriktat och förstört. Och då, om icke förr, har man gjort den upptäckten att det som såg så lockande och inbjudande ut, var endast ett stort bedrägeri eller iögonenfallande hägringar. Man blev bjuden stenar istället för bröd.

Vi har i vår tid massor av sådana, som kan bevittna sanningen av det jag här säger. Jag har mött relativt unga människor som har sökt i åratal i olika föreningar, bland kamrater och på de stora nöjesfälten, efter det som kunde fylla den tomma själen med liv och riktig glädje. Men ju mer de har sökt och ju mer de har offrat på dessa saker har de fått känna vilket skriande och bottenlöst djup av tomhet som fanns bakom det som för ögat såg så tilltalande ut, och trots sin ungdom så har man i många fall tröttnat på livet. Men desto bättre är det att ingen är ämnad till eller behöver gå ett så fruktansvärt öde tillmötes.

Nu må ingen tro att denna artikel har kommit till för att döma eller slå ned på vår tids ungdom. Nej, det har jag ingen rätt att göra. Men därför att jag själv är ung och vid flera tillfällen sett det tragiska i detta förhållande, och framförallt därför att jag själv funnit en som kunde fylla mina behov i härlighet, önskar jag med dessa rader peka på Honom som kan och vill fylla tomrummet som finns i din själ. En sångförfattare sjunger, och jag stämmer in av hela mitt hjärta: ”En det kan, jag säkert vet.” Finns det då endast en som kan, vilken är denne ene? Jo, sångaren sjunger vidare: ”Jesus Frälsaren från Nasaret.” Således är det endast Han, som kan fylla det inre behovet, som varje människa på denna jord har eller har haft. Bibeln, livet och erfarenheten säger oss detta. Ja, jag vågar påstå att om varje ung man och kvinna i våra dagars Sverige, fick ett möte med den levande Jesus så skulle på ganska kort tid alla biografer, teatrar, danssalonger, krogar, spritbolag och för övrigt alla nöjesanordningar bli avfolkade avsevärt. Och den alltmer tilltagande ungdomsbrottsligheten skulle i hastigt tempo avta. Historien bär vittnesbörd om att så har skett förr där land och folk vänt sig till Gud i bön om nåd och förbarmande. Ja, att gå denna väg har visat sig vara nationers enda räddning.

Du som läser dessa rader! Jesus frågar just dig idag, som Han gjort så många gånger förr: ”Varför giver du ut pengar på det som ej är bröd och ditt förvärv på det som ej kan mätta?” Unge vän, gå till Jesus med dina tomma kärl. Tala om för Honom hur synden och världen har bedragit ditt hjärta, och hur du lät dig bedragas. Men gå till Honom idag, ty idag vill Han i nåd förbarma sig över dig. Jesus vill möta med dig, som Han mötte med den samaritiska kvinnan. Jesus säger bl.a. till denna kvinna: ”Den som dricker av det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa, vars vatten springer upp med evigt liv.” Då är de inre behoven fyllda, och istället för den tomhetskänsla som du så länge har haft i ditt inre får du skäl att sjunga: ”Den glädje som världen giver, mitt hjärta ej lockar mer, ty ack i den yttre glansen jag blott fåfänglighet ser.”

PUBLICERAT I APPELL / VITTNESBÖRD / INSÄNDAREMÄRKT MED ETIKETTERNA 202305-06, ARNE IMSEN

Maranata- Du vår Herre kom! Del 9, sista delen av denna seriens videos

jun23

I Dödens gränsland…. Där var Arne Imsen, då. Kristus-närvaro. LYSSNA PÅ VIDEON! Maranata, du vår Herre kom! EN Gudomlig ordning finns på allt och alla kan inte underordna sig eller vilja lära sig på Guds vis! TYVÄRR.

Apg 28:31Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad.
Rom 14:17Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.
1 Kor 4:20Guds rike består inte i ord utan i kraft.
1 Kor 6:9Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant,
1 Kor 6:10varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike.
1 Kor 15:50Men det säger jag, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga.
Gal 5:21illvilja, fylleri, vilda fester och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så ska inte ärva Guds rike.
Ef 5:5Ni ska veta att ingen som är sexuellt omoralisk, oren eller girig, alltså en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike.
Kol 4:11Även Jesus som kallas Justus hälsar. Bland de omskurna är dessa mina enda medarbetare för Guds rike, och de har varit till tröst för mig.
2 Thess 1:5Detta är ett bevis på Guds rättvisa dom, att ni ska räknas värdiga Guds rike som ni lider för.

Det är en väsentlig skillnad på att vara nära döden och att ha JESUS närvarande hos sig än att vara ofrälst och inte förstå vad som sker eller ska ske. MEN vi troende VET JU VAD SOM SKER…hela vägen, vi har läst Guds ord och han har gett klara besked för de händelser vi går igenom. GUDS RIKE, GUDS RIKE, Maranatafolk på väg, de frälsta, de som väntar på Jesus, de som ÄLSKAR JESUS!