Tag Archive | midnattsropet

Till detta är vi kallade

Text: Paulus Eliasson

Om man vill få en översikt över vad Bibeln säger på ett visst tema, kan man göra som jag gör ibland: Ta en penna, och markera med en bokstav eller symbol varje gång texten rör vid det ämnet. I min bibel har jag markerat med ett ”x” alla gånger texten svarar på frågan ”varför” eller ”med vilket mål”, och det kommer sig av att jag en dag för många år sedan frågade mig själv: ”Varför? Varför frälsning? Varför Jesus? Varför allt?”
Vad som blev det slutliga resultatet av det studiet är kanske ämne för en annan artikel, men en av de verserna jag markerade var 1 Petrus brev 2:21, som säger: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår” (min kurs.). Här ger Petrus oss anledningen till att vi är kallade, och det är frågan jag vill säga något om i denna artikel.

Kallad av Gud

Guds kallelse är ett tema lika gammalt som Bibelns äldsta berättelser. Gud kallade såväl Noa, Abraham, Mose, Samuel och David som alla profeterna och hela Israels folk vid olika tillfällen. Han tog dem ut ur sina tidigare sammanhang, och avskilde dem för ett speciellt uppdrag.
Om man läser i Bibeln om tiden efter Jesu död och uppståndelse, så avskilde också Jesus en grupp av sina adepter för att de skulle gå ut i hela världen och berätta de goda nyheterna om Guds rike som nu hade brutit in i kosmos på ett nytt och revolutionerande sätt. De kallades för apostlar (från grekiska apóstolos, sändebud), och dessa vidareförmedlade kallelsen att bli en del av Guds rike, då de i hela världen skapade nya Jesus-familjer. Dessa grupperna blev på grekiska kallade för ekklesía (de utkallade/avskilda), på svenska oftast översatt med ”församling” eller ”kyrka”.
Då Petrus skrev sitt första brev, adresserade han det till ”… de utvalda (gr. eklektois) som lever utspridda som främlingar …” (1 Petr 1:1). Vi ser nog oftast på frälsningen som något vi väljer; Jesus öppnar en dörr för oss till evigt liv, och vi väljer om vi vill gå in genom den dörren eller inte. Även om det är en del av sanningen, så är det inte hela sanningen – och inte ens det som Bibeln sätter fokus på. Självklart sa du ja till Guds kallelse när du kom till Gud – men det är inte du som definierar vad kallelsen är till för eller vad Gud har tänkt med dig.

Till detta

Petrus fortsätter i sitt brev att förklara för ”de utvalda” hur de ska förhålla sig till en fientligt inställd värld. Det intressanta är att han inte ser fram emot en positiv utveckling, där saker och ting blir bättre och lättare för de förföljda och hånade Jesus-familjerna. Han uppmanar dem istället att möta hån med goda gärningar, och förföljelse med en blick fäst på Jesus.
Det är i det resonemanget som bibelordet jag citerade i inledningen kommer in. Först beskriver Petrus en slav som tjänar en ond herre. Han uppmuntrar slaven att visa tålamod, även om han lider orätt – för det är just då man lider orätt som man kan få uppleva Guds nåd. Det är här jag blir både provocerad och fascinerad av Petrus. Nåd? Är det nåd att lida orätt? Vad är det för något att säga till en som lider under hopplösa omständigheter?
Då motiverar Petrus sitt påstående: ”Till detta är ni kallade …” Kan det stämma? Är detta världens sämsta rekryteringsslogan? ”Kom till oss! Här får du lida!” Men Petrus hämtar inte sitt påstående ur tomma luften. Några år tidigare hade han hört något liknande från Jesu egen mun:

”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” (Matt 16:24)

Den första församlingens erfarenhet

Det var inte många dagar efter den första församlingens födelse som förföljelse och svårigheter mötte den unga rörelsen. I Apostlagärningarna kan man läsa om Stefanus, den första martyren – och Jakob, den första av apostlarna som blev avrättad. Under de första 300 åren i församlingens historia var förföljelse mer regel än undantag (även om det absolut inte var så att kristna blev förföljda överallt och hela tiden), och martyrium var en viktig och naturlig del av den kristna identiteten.
Även om denna delen av den kristna historien inte betydde att kristna konstant blev utjagade ur städerna eller korsfästa så fort de blev fångade av myndigheterna, så var främlingskapet en alltid närvarande del av livet. Förkunnelsen satte sina spår i livsstilen, och de val man gjorde skapade distans till omvärlden. Därför levde de kristna inte bara under förföljelse, men möttes också av missförstånd, fiendskap, hån och motvilja från resten av samhället. Det låter kanske inte som ”riktigt” lidande, men alla som har varit tvungna att gå i konfrontation med samhällets konsensus vet att det är en kamp.

Jesus som exempel

Bibelordet jag försöker utlägga säger alltså: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår.” Om man undrar varför lidandet är en så integrerad del av den kristnes kallelse, så är det bara att se på Jesus. Hans lidande och hur han hanterade det är vårt exempel. Petrus förklarar:
”Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade” (1 Pet 2:22-24).
Här finner vi ännu ett ”för att”, ett ord som pekar på avsikt: ”… för att vi skulle dö bort från synderna …” Meningen med Jesu lidande och död var människors frälsning. Om man läser det här bibelordet så ser man att det Jesus gjorde inte kan kopieras – nämligen att bära människors synder – men också att vi genom att ha samma inställning till vår existens som den Jesus har, kan vi vara med på att föra människor till Jesus i och genom alla omständigheter.

Allt förmår jag!

Nu ska jag säga något som jag menar av hela mitt hjärta, men jag förstår att påståendet lätt kan missförstås: Gud behöver inte att jag är frisk. Det slog mig en dag då jag hade predikat i ett möte. Efter mötet kände jag mig så deprimerad och ägnade timmar åt att förebrå mig själv för min brist. Så tänkte jag: Varför låter Gud mig må dåligt när jag har predikat? Borde jag inte belönas med gott humör åtminstone? Eller är jag så värdelöst dålig att Gud straffar mig med depression?
Eller finns det en tredje förklaring? Kan det vara så att Gud använder mig trots att jag mår dåligt av det? Kanske Gud inte behöver att jag är frisk, rik, glad och framgångsrik? Kanske han bara behöver att jag är trofast i min tjänst? Det låter märkligt, för så mycket av dagens förkunnelse handlar om att Gud vill att vi ska bli framgångsrika, och hur vi ska kunna frigöra Guds kraft för vår egen välsignelse. Och kanske det är sant, jag sa inte att Gud inte vill att vi ska bli friska – men att han inte behöver det. Jesus var tvungen att lida för att uppnå det som var Faderns plan, och alla apostlarna som har skrivit i vår Bibel säger att hans lidande är ett exempel för oss. Det är en viktig lektion att lära sig, så man inte blir förundrad över prövningens eld (1 Pet 4:12) och förlorar tron på grund av svårigheter.
Gud kommer att använda din svaghet, sjukdom, lidande, och till och med död, till sitt namns förhärligande. Är det nog för dig? Men hur ska man klara av att leva ett liv som är så osäkert? Där får vi ta aposteln Paulus till hjälp, och läsa Bibelns kanske mest missförstådda vers:

”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Fil 4:12-13).

Den sista meningen här använder ”alla” kristna i betydelsen ”Gud hjälper mig, och därför kommer jag vinna alla kamper och därför kan jag göra vad jag vill”. Är det Paulus poäng? Uppenbarligen inte. Han säger att han klarar av både hunger och brist, därför att Gud ger kraft. Han som började en god gärning i oss, han är också mäktig att bevara oss genom alla livets svårigheter. Det var nämligen dessa svårigheter han kallade oss till.
Min bön är denna: Herre, hjälp mig att leva dig till ära idag. Hjälp mig att leva som en främling i denna världen, bära lidande när det är nödvändigt och låt mig se segrar för ditt rike. Lär mig att fästa blicken på dig, och låta dagens sorg vara en påminnelse om att det finns en törst som denna världen inte kan släcka. Mitt hjärta är i ro endast när det får vila hos dig.PUBLICERAT I MIDNATTSROPETUNDERVISNING

NT

DET NYA FÖRBUNDETS HÄRLIGHET OCH MÖJLIGHET

Undervisning av Tage Johansson https://midnattsropet.se/midnattsropet/det-nya-frbundets-hrlighet-och-mjlighe/

Förbund – ett ömsesidigt förhållande.Vi får först ställa oss den frågan, vad menas med förbund. Bibeln är ju indelad i två förbund; gamla och nya förbundet. Förbund är ett ömsesidighetsförhållande, en överenskommelse mellan två parter som åtager sig ömsesidiga förpliktelser. Förbundets grundtanke är gemenskap. Gud upprättar gemenskap med människan, för att knyta kärlekens band. (2 Kor. 11:2) En måltid i bibeln var ofta ett uttryck för att knyta vänskapsband. Jesus säger i sändebrevet till Laodicea:-…om någon öppnar för mig, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp. 3:20)
Förbund – krav eller erbjudande Ett förbund kan uppfattas som ett krav eller erbjudande. En rätt insikt hjälper oss att uppleva det som ett erbjudande, om vi väljer att lyssna till förbundets ord. Hemligheten är när Jesus blir förbundets uppfyllelse. Detta förebildas i Gamla förbundet genom att förbundets tavlor lades i arken, som är en förebild till Kristus. Först slogs tavlorna sönder, men nästa gång Mose fick dem av Gud, blev de lagda i arken.Hemligheten är alltså när Kristus blir ordets uppfyllelse i oss. Kristus i oss, vårt härlighetshopp. (Kol. 1:27)

Undervisning i alla stycken

Det nya förbundet, med dess möjligheter kommer till människan, genom ordets undervisning på samma sätt som då Mose, efter det att Gud hade visat honom en mönsterbild, om vilken Gud sa: ”Se till att du i allt gör efter mönsterbilden”, skulle för att sedan förverkligas, noggrannt förmedlas genom undervisning.I 2 Tim. 4:2 står det om en undervisning i alla stycken. Kristus tar gestalt i oss i proportion till hur mycket plats vi ger rum för ordets undervisning i våra hjärtan. (Ef. 4:15) När detta sker, blir ordet, som är Kristus, synliggjort i hela vår vandel.Det blir som det står i 1 Petr. 1:15 en helig vandel. En vandel som är värdig Kristi evangelium,. Guds ord blir synliggjort i våra gärningar, i vårt tal, i vårt kroppsspråk och vårt sätt att kläda oss, osv. Hur man bör förhålla sig i Guds församling. (1 Tim. 3:15)


Nya förbundets stad

Det nya förbundets stad upprättas genom en gudomlig ordning. Om församlingen skall utgöra och vara en stad som Jesus talar om i Matt. 5:14, måste den vara uppförd enligt det himmelska stadsbyggnadskontorets ritning. Den andliga innebörden beträffande församlingen som en stad på ett berg, är mycket intressant. När människor som inte känner Gud bygger en stad, placeras inte ens en så ringa detalj som en lyktstolpe på fel plats eller något annat föremål på måfå. Nej, det följer en bestämd ordning. Hur mycket viktigare är det då inte att Guds ordning blir upprättad. Paulus gladde sig när han såg den ordning som var rådande i Kolosse. (Kol. 2:5)

Trons lydnad

Gud vill i denna tid upprätta trons lydnad. Paulus skriver till Korinterna att när lydnaden fullt har kommit till välde bland dem, då är vi redo att näpsa all olydnad. (2 Kor. 10:3-6)Trons lydnad är inte svår att uppnå. Om det nya förbundet får plats i våra hjärtan, blir det som det står i Rom. 6:17; att de hade blivit av hjärtat lydiga att följa den lära som hade givits som mönsterbild. Jesus sa: ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord.” (Joh.14:23) Nya förbundet upprättas genom att människan öppnar sig för Anden som utgjuter kärlek i hjärtat till undervisningen om mönsterbilden. Det stora avfallet i ändens tid har sin grund i att människorna inte ger kärleken till sanningen rum. (2 Tess. 2:10) Det står i Hebr. 4:2 att på Gamla förbundets tid, blev det löftesord de fick höra till intet gagn, eftersom det inte genom tron blev upptaget i deras hjärtan.


Äta hela lammet

Hur kan vi då uppleva nya förbundets kraft och härlighet; uppleva att han får lägga sina lagar i våra sinnen och skriva dem i våra hjärtan? Det sker när Kristus får den plats han skall ha i våra liv. Budskapet till Israels folk var tydligt och klart. Man skulle äta hela Lammet. (2 Mos. 12:9) Jesus själv talar i Joh. 6:56 om att dricka hans blod och äta hans kött. Det vill säga att han får förena sig själv med oss igenom sitt blod som talar om hans liv och hans kött som talar om hans ord.


Kompromiss och endelad håg vårt hinder.

Om man nu hörde hans röst och höll hans förbund, så skulle de vara hans egendom framför andra folk på jorden och vara ett rike av präster; ett heligt folk. Det är vårt kompromissande och vår delade håg som hindrar oss att uppleva hela det nya förbundets härlighet. Det står i 2 Mos 40:33-35, att när Mose hade fullbordat allt arbete enligt mönsterbilden, uppfylldes tabernaklet av Herrens härlighet. Det går aldrig att köpslå med människor som inte vill ha hela Kristus; som vill ha utrymme för sitt eget synsätt och som inte är förankrade i Ordet. I 2 Mos. 32:29 står det om att Levi barn, som fick taga handfyllning till Herrens tjänst och fick erfara hur välsignelsen kom över dem, på grund av att de hade stått emot sina egna söner och bröder. Problemet för folket som Gud kallade ut från Egypten, och som det står så underbart att han tog dem vid handen och förde dem ut, men som sedan inte förblev i hans förbund. Likadant var det med det folk som drog ut från Babel. Man förde något med sig ut som inte var förenligt med Gudsuppenbarelsen.Hade inte Mose liksom Esra och Nehemja gjort upp med dessa ting, hade Guds verk inte kunnat gå vidare. Det är två ting förbundet innehåller: Ordets skarpa svärd, som verkar åtskiljande, men också det som förenar till Andens enhet, där man blir ett hjärta och en själ.

Maria

Då allt hopp var ute…

Då allt hopp var ute …
Ledare av Berno Vidén 2018

Jesus är suverän! Att läsa evangeliernas berättelser om hur olika människor vid skilda tillfällen kom i kontakt med honom är inspirerande. Skildringarna visar tydligt att för Jesus så finns det inga hopplösa fall. Hur kompakt mörkret än är och hur svåra motgångarna än kan vara så är han Herre över situationen.
Ingen av alla de människor som under Nya testamentets tid mötte Jesus blev oberörd. Inte ens de som stötte honom ifrån sig. Faktum är att de flesta som kom i hans väg ville inte veta av honom. ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11).

Då han i vuxen ålder kom till sin barndoms by Nasaret, bad folket honom att gå därifrån. ”De reste sig och drev ut honom ur staden och förde honom fram till branten av det berg där deras stad var byggd för att kasta ner honom” (Luk 4:29). Genom sin undervisning förberedde Jesus sina egna lärjungar på att också de kommer att bli förföljda på liknande sätt, men tillsammans med ett underbart löfte: ”Jag är med er!” ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen” (Joh 16:33).
Trots att Jesus inte blev mottagen så kom han som en av Gud given dyrbar gåva till hela mänskligheten. Han mötte hat med gudomlig, utgivande kärlek; lögn och förtal med sanning och rättfärdighet. Budskapet Jesus förkroppsligade och förmedlade var i sin enkelhet så kraftfullt att den mest förhärdade människan kunde brytas ner och gråta som ett barn, överbevisad om sina synder och brister.
Jesaja profeterade om att då Messias skulle komma så var det inte med skönhet eller majestät, inte heller fanns det något i hans yttre som attraherade; han var föraktad och ringaktad. Dock tog han våra sjukdomar och smärtor på sig och bar dem i sin kropp upp på Golgata kors. ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (53:5).

Vad var det som gjorde att så många människor vände Jesus ryggen och föraktade honom? Av olika orsaker såg man inte vem han verkligen var. De vi kan läsa om i Nya testamentet var ofta personer som var rädda om sina höga positioner och som kände sig hotade och avslöjade i Jesu närhet. De beslutade sig för att döda honom. Men de som trodde på evangelium fick i mötet med Jesus se Guds härlighet: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:11).
Gud har lagt frälsningen på ett sådant plan att ingen människa ska kunna ta åt sig äran. Det ligger ingen berömmelse i att komma till Gud. Snarare kommer Jesus in i våra liv på ett sätt som ingen annan kan göra. Han ser rakt igenom fasader och attityder, han ser hur det är ställt i vårt hjärta. Han ser stoltheten, egoismen och annat som kan vara ett hinder, men också nöden, ångesten, ensamheten, och så säger han: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:28-30).

En alltför vanlig situation många befinner sig i är gemenskapens motsats – ensamheten. Det är en känsla som stärks speciellt inför stora helger som julen. Förväntningarna är då större än normalt. I det här numret av tidningen finns en predikan av Arne Imsen som lyfter fram grannens gråt och nöd, men också den läkande kraft som finns i evangelium – det glada budskapet.
Jesus kom med budskapet och överlämnade det till församlingen, vilken är hans kropp i tiden. Samma frid som Jesus ger finns i den gemenskap där han får vara i centrum. Om två eller tre kommer tillsammans i hans namn så finns han där. Till den gemenskapen är alla välkomna!
I Jesu närvaro byts det kompakta mörkret ut mot ett himmelskt ljus och ångesten får ge vika. Han bär inte sina namn utan anledning: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.
/Berno Vidén Midnattsropet

Göran Skytte och hans illamående över sanningar./Midnattsropet

bibeln-3, förstår man det?

 

Varningarna nådde fram

Göran Skytte ondgör sig i tidningen Dagen över att Midnattsropet varnar för katolicismen. Utan omsvep skriver han om hur illa han tycker om Midnattsropets publikation om påveväldet och att namn som Spurgeon, Barratt, Lewi Pethrus och NP Wetterlund citeras. Tydligen nådde väckelsepionjärernas budskap fram. Här följer ett utdrag ur hans krönika:

Skärmdump från Dagen.se

”Häromdagen fick jag ett anonymt brev från just en sådan [påvehatare red anm]. Han varnar mig för att ”låta lura mig av den Ormen”, vilket avser påven. Därtill bifogar han det senaste numret av tidningen Midnattsropet (nr 5, 2016) med tema ”Påvespecial”.
Redan första meningen innehåller signalorden ”den katolska skökoanden”. Katolska kyrkan har blivit ”ett tillhåll för mördare, bolare och månglare, en rövarkula bortom alla historiska jämförelser”. Vidare: ”Världens största kyrka har blivit känd för sitt gangstervälde med tentakler ut över hela världen”. Påven uppges ha ”fascistiska uppdragsgivare” och katolska kyrkan karaktäriseras av ”svartkonst, bländverk, prål och falsarier på alla samhälleliga områden”.
Artikeln är skriven 1989 av dåvarande Maranataledaren Arne Imsen, men är återgiven på central plats i tidningen Midnattsropet nr 5 år 2016, med anledning av nuvarande påvens besök i Lund – Malmö­.
Tidningen återger flera antikatolska texter av kända namn från den tidiga frikyrkligheten till exempel Spurgeon, Barratt och Lewi Pethrus. Men även dåvarande svenska statskyrkan är representerad, av kyrkoherden i Floda NP Wetterlund (1852 – 1928), på sin tid välkänd präst och författare. Hans huvudbudskap är: ”Den romerska skökan är själva ärke-trollpackan. Och hon är moder till trollpackorna på jorden.”
Jag nästan kräks när jag läser sådant.”

Hans Lindelöw kommenterar:

Göran Skytte stöter sig på Midnattsropet. En skribent som vi inte sällan har haft anledning att glädjas åt. Han har vid något tillfälle rentav tagit oss i försvar mot mediala angrepp. Nu inser han plötsligt med förfäran att han bor i ett protestantiskt land, och utgjuter sitt missnöje, inte över sin egen kyrkas (svek)bekännelseskrifter, vilkas anti-papism lär vara oöverträffad – utan över Maranata.
Besannar han inte därmed bara den konungsliga (Gustav Vasa) visdomen: ”Jag vet nog att de svenska är snara till att samtycka, sena till att utrannsaka.”

*
Är G S så förfärad att veta att han får höra icke smekande ord om katolicismen–? Han är väl katolik själv vad man då kan förstå. Maranata har ju rätt i det de säger och skriver, bl a: ”Världens största kyrka har blivit känd för sitt gangstervälde med tentakler ut över hela världen”. Påven uppges ha ”fascistiska uppdragsgivare” och katolska kyrkan karaktäriseras av ”svartkonst, bländverk, prål och falsarier på alla samhälleliga områden”.
http://www.midnattsropet.se/2016/12/varningarna-nadde-fram.html
Vad bra att man är tydlig med det. Hmm….Tidningen Dagen är ju en religiös tidning anser jag, så att…..
wake-up
*
NamnlösMaria

De troende i de sista tiderna. Dagens samhälle. Artikel. hbtq, m m

The Bible

t_Bibles027

 

De blev alla kringspridda

 Ledare av Berno Vidén

http://www.midnattsropet.se/2016/04/de-blev-alla-kringspridda.html

Sista tiden kommer att vara som den första. Nya testamentets beskrivning av den urkristna församlingens liv och konsekvenser är idag mycket aktuell. På punkt efter punkt ser vi i dagens samhälle hur polariseringen mot kristendomen – mellan världen och Guds rike – tilltar. Samtidigt vet vi att utan Kristus så finns det inget hopp för någon människa på denna jorden.
Den kyrkliga traditionen har under historiens lopp fört den kristna församlingen långt bort från ett urkristet församlingsliv. Gudstjänsten som vi är vana att se den, var helt okänd för de första kristna. Då fanns inga helgade kyrkorum dit man gick för att lyssna till en predikan en eller ett par gånger i veckan. Däremot samlades man i vardagen i hemmen, eller utomhus på torgen där mycket folk rörde sig. De predikningar Nya testamentet presenterar för oss var inga skrivbordsprodukter. Snarare var det konkreta situationer man hamnade i som gav budskapet. Den helige Ande ledde och inspirerade:
Petrus predikan på Jerusalems gator under den första pingsten.
Petrus predikan inför domstolen.
Stefanus försvarar evangelium inför den religiösa eliten.
Paulus talar om ”den okände Guden” vid Atens aeropag.
Paulus försvarstal inför konung och överhet.

Då församlingen samlades var det omkring en naturlig mötesplats, där man på olika sätt gjort sig beroende av varandra; andligt, ekonomiskt och socialt. Klasskillnader som vanligtvis delade upp de olika sociala skikten, förekom inte i församlingen. Man delade med sig av det man hade utifrån vad var och en behövde. I gemenskapen fanns en genuin befrielse från egoism och materialism, men också från religiositet. Hemma i husen delade man brödet och lovade Gud. Paulus beskriver Gudstjänsten:

– när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse (1 Kor 14:26).

På samma sätt som vi ser hur förföljelsen mot kristna i våra dagar tilltar, var det under de första kristnas tid. Idag kan vi följa hur kristna på grund av sin tro på Jesus drivs bort från sina hem och länder och hamnar i flyktingläger. De som inte lyckas ta sig iväg blir svårt diskriminerade och påläggs att betala höga straffavgifter eller också avrättas de. Missionsorganisationen Open doors listade i dagarna fler än 50 länder där kristna lever under dödshot.
Även i västliga demokratier pågår en systematisk förföljelse mot dem som vill leva efter Guds ord. Har man fel värderingar gällande samliv, aborter och barnuppfostran är risken stor att råka ut för en kränkande särbehandling. Samhället förbjuder exempelvis föräldrar att själva fostra sina barn och ska tvinga in dem i det allmänna skolväsendet, trots att det finns andra både likvärdiga och bättre alternativ. Andra har förlorat sina arbeten för att de vägrar utföra aborter. En domare har blivit avsatt på grund av att han försvarat det bibliska äktenskapet mellan man och kvinna. Ett äldre par har tvingats att stänga sitt pensionat de drivit under många år eftersom de anses diskriminera homosexuella då de marknadsfört sig med en kristen profil.

Listan kan göras lång på hur land efter land genom modern och humanistisk lagstiftning kriminaliserar bibeltroende. På allvar debatteras i svensk media om det inte nu är dags att förbjuda barn att delta i religiösa aktiviteter; ”Revidera lagen om religionsfrihet – för barnens skull”, skrev en debattör på DN (26/2-16).
I USA protesterar Disney och andra stora namn inom filmindustrin mot att delstaten Georgia vill införa ett undantag för att skydda bibeltroende vigselförrättare från att bli åtalade om de vägrar viga enkönade par. Om lagen genomförs hotar filmindustrin med att lämna Georgia och istället satsa sina miljarder på någon plats där ”lagen inte diskriminerar”.
Bibeln beskriver vår tid som kärlekslös och laglös, där rätten förvanskas och ondskan upphöjs. En författare, Michael Brown, förutsade utvecklingen så här:

1) Homosexuella aktivister kommer ut ur garderoben.
2) De kommer att kräva sina ”rättigheter”.
3) De kräver att alla erkänner dessa ”rättigheter”.
4) De vill ta bort rättigheterna för dem som motsätter sig.
5) De vill placera dem som motsätter sig deras ”rättigheter” i garderoben.

Stötestenen för samhällsbygget är Jesus och hans ord. Samtidigt är Jesus församlingsgemenskapens (koinonia) grundsten. I Apostlagärningarna berättas om hur en svår förföljelse utbröt och ”de blev alla kringspridda”. Dock bar man med sig koinonia. Det som är fött av Gud övervinner världen.

*
Sanna ord!  

*

Bruce Springsteen är i Göteborg och skall uppträda på Ullevi arena. HAN betecknas som  en gud! Han är magisk säger man!

*

Man kan vara religiös så det stänker och man kan vara en troende kristen.Var står E B-Thor? En undran…

Ebba Busch-Thor , säger sig vara kristen och skall gå i PRIDE-tåget, varför det, om hon är kristen? Då borde hon ju veta vad GUD säger om homosexualitet och hbtq???? Eller??????

NamnlösMaria

Fortsätt kampen! Artikel. / Gå framåt, Guds folk

 094

foto Maria

Fortsätt kampen!

Utdrag ur bok av Arne Imsen

Citerar ur Hebreerbrevet 8:5:  ”Se till att du gör allt efter den mönsterbild som har blivit dig visad på berget.” Mönsterbilden var så viktig att Gud inte lät sin tjänare designa någon del utav det tabernakel han skulle bo i, varje bräda var genomborrad. Bräderna låg inte sida vid sida,de var helt enkelt intappade i varandra. Vi måste vara genomborrade, så att Herren kan bo ibland oss. Ingenting överlämnas åt slumpen.
Vi frestas ofta bli frilansare så att vi gör efter vårt eget huvud. Istället för att bli ett Guds hus, blir vi ett avgudatempel och ett tillhåll för makter och myndigheter som sedan terroriserar hela mänskligheten.
I 1 Korintierbrevet 5 står om din och min kropp att den nedbrytes. Tältet bryts ner, men evighetens Gud har en bostad. Han bor ibland dem som har en ödmjuk ande och ett förkrossat hjärta.
Han bor inte i alla dessa hus och tempel som bär hans namn. Han låter sig inte betjänas av människohänder, som om han vore beroende av alla dessa miljoner händer som vill tjäna honom inom alla områden; vill bygga upp, förbättra, förädla, kultivera.
Den bostad Gud vill ha är den levande församlingen. Där bor han och verkar.
Låt oss tillsammans anropa himmelens Gud om ynnesten att få vara en sådan levande församling. Den urkristna församlingens trosbekännelse är omöjlig att proklamera utan att äga den urkristna församlingens Jesus.
Låt oss upphöja Jesus så att vår församling blir ett Guds hus, där det inte bara blir ett och annat nedslag av den helige Ande, men där den helige Ande bor och utför sina dråpliga gärningar.
Vi är benägna att sjunga om hemlandet och vi vill så gärna bli uppbyggda, men vi måste på något vis, inte genom teoretiska beslut, men genom erfarenhet komma bort från lustmomentet och ledas in i kampmomentet, så att vi konkret och påtagligt blir korsbärare i Jesu efterföljd.
Om jag kunde driva fram detta med disciplinära åtgärder så skulle jag naturligtvis göra det, men det går inte, för då blir det kommandodisciplin i församlingen, och sådant kan inte leda fram till annat än militanta miljöer. Vi har inte fått korpralens uppgift, utan herdens. Vi kan inte kommendera fram eller fösa fram, men vi kan gå före och med vårt eget liv visa vägen och bli förebilder för trons folk.
Det finns fördolda skatter nedlagda ivårt väsen. Vi kan vara med och locka fram det som är nödvändigt för vår andliga tillväxt. Locka fram hågen som ger människor en djup längtan att få mera av Jesus.
Vi behöver Ordet som blev kött – det inkarnerade Ordet. Det räcker inte med att vi har budskapet, vi måste bli budskapet. Det är Guds vilja med oss allesammans. Från:    http://www.midnattsropet.se/2015/09/fortsatt-kampen.html

*
*
Maria:    Så sant, så sant! Ja vi måste bli budskapet- låt oss visa Jesus i oss och gå framåt!! 

 

NamnlösMaria

 

Det profetiska ordet får sin uppfyllelse i Jesus Kristus! /Predikan E Johansson

 

Vi har fått se hur det profetiska ordet har verkat i historien, hur evangelium har gripit in och förvandlat människor. Men det profetiska ordet, som vi är mitt inne i, kommer också att nå sin fullbordan. Jesus kom, men han kommer också igen.

Predikan av Emanuel Johansson

Gamla testamentets profeter var sysselsatta med att studera och rannsaka skrifterna, de bad och tänkte på vilken tid det var som Kristi ande hänvisade till när han talade om Kristus. De fick se Jesus; hur Gud steg ner och verkställde denna plan för din och min frälsning. Det profetiska ordet handlar i huvudsak om Jesus och har i mångt och mycket gått i uppfyllelse genom att Han kom.

– Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. (Heb 1:1-2)

Den sista tiden är här därför att Jesus har kommit, och idag finns detta erbjudande att vi får komma inom hörhåll för Honom själv. I den sista tiden har han talat till oss genom sin son Jesus Kristus.
Vi går vidare till ett uttryck som vi hittar i 1 Petrus brev 1:10,11:

-Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa.

Vad var det för härlighet som skulle följa? Vi kan läsa svaret i Kolosserbrevet 1:27-29:

– För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus.

Det finns en härlighet som skulle följa Kristi lidanden, hans försoningsverk, hans fullbordade frälsningsverk, hans död och uppståndelse, och det är frukten av detta lidande som vi läser om här: ”Kristus i er, härlighetens hopp.”  Vi läser också om Jesu kropp som är församlingen och om frälsningen som kommer hedningarna till del. Det sker en förmering och kommer en frukt av det som Jesus gjorde. Av detta förstår vi att vi är mitt i det profetiska ordets uppfyllelse. Vi har fått se hur det profetiska ordet har verkat i historien, hur evangelium har gripit in och förvandlat människor. Men det profetiska ordet, som vi är mitt inne i, kommer också att nå sin fullbordan.

Han som kom, han kommer. Jesus kom, men han kommer också igen, och vi förstår att det är nära nu. Jesus kommer snart! Snart ska han föra de sina in i härlighet tillsammans med sig. Det var detta som bodde i Guds hjärta, som han längtade efter, att få bärga frukten av sitt verk. Han ville att hans liv skulle flöda ut och förmeras. Det finns oerhört mycket om det här i skriften. Vi läste tidigare om tecknen, att tiden är kort och att Jesus kommer snart och om just detta finns det mycket av i Jesu eskatologiska tal nedtecknat i evangelierna.
Att Jesus kommer handlar egentligen om en person och om vårt förhållande till honom. Jesus Kristus och vårt förhållande till hans tillkommelse är detsamma som vårt förhållande till honom själv. Att älska Jesus är att vänta honom. Att längta, att få vara nära honom – det är att vänta Jesus. ”Honom älsken i, utan att hava sett honom”. Vi kan också läsa  om att vårt hopp ska bytas i åskådning. Det som vi här kanske bara anar ska vi en dag få se. Ansikte mot ansikte ska vi möta honom, och för församlingen, för den som har sagt ja till Jesus, så innebär hans tillkommelse ett snabbt, snart, förenande med honom själv. Vi ska för alltid få vara tillsammans med Jesus.
Om du har fått möta honom och fått uppleva hans kraft i ditt liv, om du har fått uppleva att han har räddat dig från mörkrets välde och fört dig in i sitt eget rike, då blir det naturligt att längta efter att få vara tillsammans med honom, att få vara nära honom. Budskapet om Jesu tillkommelse blir ett hoppets, ett tröstens, ett uppmuntrandets och ett uppfordrandets budskap.

– Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. (Kol 1:13-14)

Har du fått uppleva det? Har du fått erfara det i ditt eget liv? Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. Det handlar egentligen bara om två saker här i världen – mörker och ljus. Vi ser av versen efter att mörkret som vi upplevde, som vi levde i, det var vår synd och vår skuld inför Gud. Vi behöver inte titta långt bort förrän vi ser konsekvenserna av detta mörker runt omkring oss. Vi ser orättfärdighet, orättvisa, ondska och lidande, och det här är ett resultat av det mörker som finns i människans hjärta. Men så finns denna möjlighet, denna väg ut ur mörkret, som Jesus själv har öppnat –  vi kan föras från mörker till ljus. Han som sade:”Varde ljus”, han kan låta ljus gå upp i ditt och mitt hjärta. I Kolosserbrevet 2:13-15 kan vi läsa om skuldbrevet:

– Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.

Jesus vann seger över mörkrets makter, över synden och dödens makt! Denna seger kan bli din om du säger ja till Jesus! Det finns ett ord som jag tycker vi ska ta fasta på, i kapitel 2 och vers 6: Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom.
Kommer du ihåg när du upplevde att de tunga bördorna föll av? När du sa ja till Jesus, och detta innebar en förvandling i ditt liv? Jag tror att vi alla har upplevt en speciell tid av glädje, en tid då det här var så oerhört levande. Tänk att jag fick gemenskap med Gud! Tänk att jag fick komma till Jesus, att jag fick säga ja och släppa in honom i mitt liv!
Vi har också hört om den första kärleken till Jesus, och här står det att Såsom I nu haven mottagit Kristus Jesus, Herren, så vandren i honom. Det här är ett erbjudande att leva kvar i detta barnaskap, i detta fräscha förhållande till Jesus Kristus själv. Det är den vägen som är framkomlig, som vi kan nå hem på och som vi i Kristus kan stå fram som fullkomliga.

Aposteln varnar också här i några verser för olika saker som kan komma i vägen och som kan störa detta nära förhållande till Jesus. I vers 8 i samma kapitel står det:

-Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi, byggd på mänskliga traditioner och stadgar och inte på Kristus.

Mannen som varit blind från
födseln fick sin syn.

Det finns alltså saker som vill beröva dig frälsningsglädjen och som vill sätta sig i vägen för din nära gemenskap med Jesus. Det står om bedräglig filosofi byggd på mänskliga traditioner och stadgar, och inte på Kristus. Det här skriver aposteln för att varna och det finns anledning för oss att läsa det flera gånger och ta till oss av varningarna. Lite längre fram, i vers 16, står det:

– Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller ifråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus. Låt er inte fråndömas segerkransen av någon som ger sig hän åt ‘ödmjukhet’ och går upp i syner av änglarnas tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne och inte håller sig till honom som är huvudet,

I vers 23 står det vidare:

-Detta uppfattas visserligen som ‘vishet’, med sin självvalda gudstjänst, sin ‘ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet.

Vad är detta för något? Det är alltså inte tillräckligt med det som man har fått ifrån början, denna gemenskap med Jesus själv. Det här presenteras som en vishet som ska läggas ovanpå. Men vad leder det till? Det för bort ifrån Kristus själv. Mänskliga traditioner och stadgar, bedräglig filosofi, som vi kan se mycket av i vår tid,  Men vi måste hitta tillbaka till källan, tillbaka till Jesus själv.

Vi ska läsa om ett par händelser i evangelierna som vi kan använda som illustrationer för att förstå de här sakerna klarare.
I Johannes evangelium kapitel 9 står det om en man som är född blind, men som får ett möte med Jesus som innebär en total förvandling i hans liv. Han får möta Jesus som griper in och helar honom. Han som var blind ifrån födseln får nu sin syn. De religiösa ledarna på den här tiden tog anstöt av detta och kallar på honom för att samtala med honom.
I vers 24 läser vi:

– De kallade för andra gången till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran! Vi vet att den mannen är en syndare.” Han svarade:”Om han är en syndare vet jag inte. Men ett vet jag, att jag som var blind nu ser.” De frågade honom:”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?” Han svarade:”Jag har redan sagt er det, men ni har inte hört på. Varför vill ni höra det en gång till? Kanske ni också vill bli hans lärjungar?” De hånade honom och sade:”Det är du som är hans lärjunge, vi är Moses lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Mose, men vari från den här mannen kommer, det vet vi inte.” Han svarade:”Ja, det är det som är så märkligt. Ni vet inte varifrån han är, och han har öppnat mina ögon! Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. Aldrig någonsin har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. Om den mannen inte vore från Gud, kunde han ingenting göra.” De svarade:”Du är helt och hållet född i synd, och du undervisar oss!” Och de drev bort honom.

Här ser vi en olärd man som har varit blind ända från födseln, och som nu får detta underbara möte med Jesus som innebär en total förvandling i hans liv. Han kan inte annat än att vittna om detta, ”Ett vet jag, att jag som var blind, nu ser.” Vi ser hur han kommer till den här religiösa eliten som vet allt om hur det ska vara, som sitter inne med de äldstes stadgar och mänskliga traditioner som man håller så högt. Dessa kommer i diskussion med mannen som har fått möta Jesus, och vi ser att det här enkla vittnesbördet slår hål på all denna vishet och på all denna kunskap som man satt inne med. Man förmådde ingenting emot den här olärde mannen. Han hade gjort en erfarenhet tillsammans med Jesus och ingen kunde ta ifrån honom det han hade fått uppleva.

Det finns någonting som vittnar om det mörker som finns i varje människas hjärta.
Men det finns också ett svar – evangelium om Jesus Kristus!
Här faller alla mänskliga traditioner, filosofier och vishetsläror.
De faller, därför att de inte har svaret på människans verkliga behov.

Jag har funderat på hur vi i vår tid ska kunna bli bevarade, hur ska vi kunna stå fast vid det enkla och gamla evangeliet när det finns så mycket så kallad vishet och mänskliga traditioner som vill komma in och ta plats. Visst kan man på ett objektivt sätt, genom historisk kunskap och så vidare försvara Guds ord och evangelium, men jag tror inte att det är där som hemligheten ligger. Den här mannen som kom till Jesus hade ett skriande behov, han var blind och var i behov av att få sin syn. Det är där evangelium är så suveränt! Hos varje människa, hos varje individ, finns det ett behov. Varje människa bär med sig i sitt hjärta att det är någonting som inte står rätt till. Kanske man inte kan definiera det, men det finns ett Gudsbehov hos människan, någonting som säger att det är en gemenskap med Gud som är bruten. Det finns någonting som vittnar om det mörker som finns i den här världen, som är mörkrets välde och som också finns i varje människas hjärta.
Det skulle vara hemskt om det stannade vid detta behov, men det finns också ett svar på det – evangelium om Jesus Kristus! Det finns en genom vilken vi kan få komma ut ur mörkrets välde och komma in i hans älskade sons rike. Det finns en som kan upprätta gemenskapen med Gud själv, och det är Jesus Kristus. Här faller alla mänskliga traditioner, filosofier och vishetsläror. De faller, därför att de inte har svaret på människans verkliga behov.
Vi ska nu läsa om nästa händelse i Lukas evangelium 23:55 – 24:8:

– De kvinnor som hade kommit tillsammans med Jesus från Galileen, följde efter och såg graven och hur hans kropp lades där. Sedan vände de hem och gjorde i ordning välluktande kryddor och oljor. Och på sabbaten var de i stillhet efter lagens bud.. På den första dagen i veckan gick de tidigt på morgonen till graven med de välluktande kryddor som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven och gick in men fann inte Herren Jesu kropp. När de inte visste vad de skulle tro, se, då stod två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och böjde ansiktet mot marken, men de båda männen sade:”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen. Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord.

Han är inte här, han har uppstått, halleluja! Jesus lever! De här kvinnorna hade varit med Jesus och de visste att det var något speciellt med honom. De hade följt honom, tagit starka intryck av honom och nu var de naturligtvis uppfyllda av en saknad, en osäkerhet och en ovisshet. Vad ska vi göra nu när Jesus har dött, nu när han har lagts i graven? Så funderar man och kommer på att det ju finns vissa traditioner och stadgar som man kanske skulle kunna använda sig av för att visa sin respekt och vördnad för vad som har hänt. Man gick tillbaka till sina traditioner och gjorde iordning välluktande kryddor och oljor och var i stillhet under sabbaten, efter lagens bud. På morgonen gick man så till graven för att genom sina traditioner visa sin respekt. Men där får de detta underbara budskap! Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått! Jesus lever!
Det här ordet kom till mig speciellt en gång då jag var i Litauen och skulle vittna på en sammankomst. På plats fanns många religiösa. Jag hade också träffat en annan svensk i staden Klaipeda som var där med en hjälpsändning. Jag förklarade att jag var där som missionär som  evangeliserar, sprider traktater och vittnar om Jesus. Men det är väl fullständigt onödigt, sa då mannen till mig. Här går ju nästan alla i kyrkan, lokalerna är välfyllda på söndagarna, och om du går in i hemmen ser du olika bilder och statyer och liknande. Han tyckte att det var fullständigt onödigt att jag var där för att  missionera bland de här katolikerna.

Varför söker ni den levande bland de döda?
Han finns inte i de mänskliga traditionerna,
i de religiösa riterna eller i de höga kyrktornen.
Jesus lever, och han kan möta
den som kommer till honom.

Visst var det så att jag bland många människor där mötte en större respekt för Gud. Man möter inte den där hånfulla attityden som finns hos så många ateister, som förkastar allt vad Gud heter. Jag kommer ihåg att jag fick det här bibelordet som vi citerat. Man söker i traditioner, det här har ju prästen sagt och så här gör vi i vårt land för att respektera, för att ha något slags religiöst liv.
Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått! Han finns inte i de mänskliga traditionerna, i de religiösa riterna eller i de höga kyrktornen. Han finns inte heller i bilder och statyer. Han lever, och han kan möta den som kommer till honom med detta behov som traditionerna aldrig kan svara på. Då Jesus får flytta in kan detta tomrum fyllas av någonting levande – av honom själv. Det finns möjlighet att möta Jesus, och för detta behövs inte de mänskliga traditionerna. Den blinde mannen, som hade varit blind ända från sin födsel, tyckte det var märkligt att de här lärde inte visste vem Jesus var. Ni som har så mycket kunskap, hur kommer det sig att inte ni vet vem Jesus är? Jag har mött honom, och jag har upplevt att jag som var blind nu kan se!
I detta perpektiv tonar de religiösa skuggfrågorna bort.  Att det är rätta dagar som vi har våra möten på, att det är rätt mat som vi äter och så vidare.
I historien har det funnits många schismer. Till exempel om bilder ska vara i 2D eller i 3D. Den ene säger att en rätt bild måste vara 2D, medan den andre säger att vi måste ha tredimensionella ikoner som vi ska be inför.
Vi ser hur de mänskliga traditionerna och filosofierna byts mot varandra. och ändå är man långt från verkligheten som är Kristus själv. Det här påverkar egentligen allt, för det påverkar vårt liv och det  påverkar vårt sätt att närma oss ordet. Vad är det vi söker i ordet? Söker vi bränsle åt våra egna traditioner och filosofier, eller söker vi Jesus i ordet? Det finns en sång som vi brukar sjunga som lyder: Jag ser i ordet hans sköna bild. Att närma sig Ordet på rätt sätt handlar om att lära känna Jesus, att Han ska bli stor i mitt hjärta, i mitt liv. Det handlar om att Jesus ska bli stor i församlingen, inte om att vi med hjälp av olika saker ska hitta ett självvalt Gudsliv.
Vad var det vi började med, vad var det det handlade om när vi väntar Jesus? Det handlar om att älska honom, att älska hans tillkommelse och det handlar om att känna honom. Hur lär vi känna honom? Är det genom att använda hans namn för våra egna syften, eller att använda ordet på ett felaktigt sätt? Eller har vi fått möta honom och drivs av en längtan att få lära känna honom mer, att få uppleva mer av honom i vårt hjärta och i våra liv? Det är ett allvarligt ord som Jesus tar fram i sin bergspredikan när han säger:

– Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!  (Matt 7:22-23)

Man kan alltså använda namnet i fel syfte och man kan använda ordet med fel motiv. Men du – som ni har mottagit Jesus Kristus, så lev i Honom. Bevara den första kärleken till honom, den barnsliga relationen till honom, han som har frälst mig och som har fört mig från mörker till ljus. Jag vill lära känna honom, jag vill leva för honom och verka för honom.
Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som är därovan, inte på det som är på jorden. Ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.

Sök det som är därovan! Och vad är det? Vi läste svaret i samma vers: Där Kristus sitter på Guds högra sida. Där Jesus är, där vill också jag vara! Det som är viktigt för Jesus, det blir viktigt för mig när jag lär känna honom. Då kan vår inriktning och vårt glädjeämne bli detsamma som det Jesus själv bär.

Vi läser i Kolosserbrevet 1:24-29:

– Nu gläder jag mig mitt under mina lidanden för er. Och det som fattas av Kristuslidanden uppfyller jag i mitt liv för hans kropp, som är församlingen. Dess tjänare har jag blivit i kraft av det uppdrag Gud har gett mig för er räkning, att överallt predika Guds ord, den hemlighet som genom tider och släktled varit dold men nu har uppenbarats för hans heliga. För dem ville Gud göra känt vilken rikedom på härlighet hedningarna har i denna hemlighet – Kristus i er, härlighetens hopp. Honom predikar vi genom att förmana varje människa och undervisa varje människa med all vishet, för att ställa fram varje människa som fullkomlig i Kristus. För det målet arbetar och kämpar jag i hans kraft, som verkar mäktigt i mig.

Vad har du för mål med ditt arbete och din kamp? Vad är det för lidande han kallar för ”Kristuslidande”, som aposteln talar om. Det står om Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa; det skulle komma en frukt. Tänk att du och jag kan bli en del i denna kamp som handlar om att få se själar vid korset, få se själar bärgas och att få se hans kropp ta gestalt. Det fanns ett lidande, men vi läser också om den oerhörda glädjen som fanns över att få se frukt av arbetet. Vi läste i Kol om Kristus i er, härlighetens hopp. Nu läser vi i Filipperbrevet 1:22,

– Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen.

Här handlar det om hans längtan att få vara med Kristus, att få förenas med honom, men samtidigt fanns det ett arbete som kunde bära frukt. I kapitel 4:1 läser vi:

– Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, ni mina älskade.

Vad är det för glädje och krona? Jo, det handlar om frukten av Kristi lidande, som också aposteln fick gå in i. 2 Kor. 1:14:

– Och jag hoppas att ni ända till slutet kommer att förstå det ni redan delvis har förstått: att vi är er berömmelse liksom ni är vår berömmelse på Herren Jesu dag.

Vilken var apostelns kamp, och vad var hans glädjeämne för den här kampen? Det var att få se människor ta emot evangelium, att få se dem vid Golgata och att få se den härlighet som följde på Kristi lidande och att se Hans hemlighet, församlingen.  Kristus i er, vårt härlighetshopp. Var det inte detta som också var Jesu längtan och hans törst?
I Hebreerbrevet 2:10-13 läser vi

-Ty när Gud, för vilken och genom vilken allting är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han fullkomna honom genom lidanden, han som för dem till frälsning. Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Han säger också: Jag skall förtrösta på honom, och vidare: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.

Gud steg ner och gick hela vägen, lidandets väg, och han såg också frukten av den möda hans själ fick utstå. Se här är jag och barnen som Gud har gett mig. Vi ser att aposteln och de som kom efter gick in i detta lidande och i denna kamp för frukten av det fullbordade frälsningsverket. Där är du och jag med och kan sättas in i detta stora sammanhang, att få göra hans vilja här i tiden, att hans fullbordade verk ska få föra ytterligare någon in i gemenskapen med honom. Snart är den dag då vi ska föras fram tillsammans med honom i härlighet. I Kolosserbrevet 3:4 står det:

– När Kristus träder fram, han som är vårt liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom.

Må vi ha rätt drivkraft och rätt mål för vår kamp och vår strävan. Må det vara en längtan att se frukt av det som Jesus har fullbordat, en längtan hos oss att se den blinde mannen få sin syn, att se människor som har detta behov, som lever i mörker och synd, komma in i hans älskade sons rike. Det är det som är meningen och målet för vår strävan och för vårt liv, att vi inte ska komma ensamma utan att vi ska få med oss en frukt. Det handlar om att gå igenom denna process, som Jesus talar om sig själv, men som också gäller för de som vill följa honom. Om inte vetekornet faller i jorden och dör så förblir det ett ensamt korn, men om det faller i jorden och dör så kommer det en frukt. Längtar du efter att få se själar vid korset? Att nå ut med budskapet? Längtar du efter att skaran ska bli fulltalig, att vi tillsammans ska få uppleva denna förening med Jesus själv?

/Emanuel Johansson/ Från Midnattsropet/

*

Foto Maria

Foto Maria

De flesta människor lever i mörker och synd, det är fruktansvärt att de inte vill se ljuset som är Jesus Kristus och människornas räddning. Människor är både blinda och döva för Herrens Ord och förnekar hans existens.

– Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. (Kol 1:13-14)

KOM TILL JESUS! innan det är för sent.

/Maria

Bild  Maria

Bild Maria

 

 

 

Dopet- en manifestation på Jesu seger! Omvändelse! /Midnattsropet

Foto Maria

Foto Maria

Måste läsas:

Dopet – en manifestation på Jesu seger!   /Midnattsropet

Ledare av Berno Vidén

– I inget annat namn än i namnet Jesus finns frälsning! Den bekännelsen proklamerade Petrus inför myndigheterna efter att han tillsammans med Johannes hade tillbringat natten i fängelse för just Jesu namns skull. Jesu död och uppståndelse var en revolutionerande händelse som direkt lämnade spår efter sig i hela samhället. Ingen i hela Jerusalem lämnades oberörd av denna förunderliga manifestation som tog sig uttryck genom en skara enkla människor, personer från vitt skilda sammanhang, vilka hade gjort gemensam sak; de hade överlämnat sina liv åt Jesus – och åt varandra.
För Jesu lärjungar – som på kort tid i Jerusalem hade förökats till att omfatta fler än fem tusen personer – var det en självklarhet att som ett vittnesbörd inför alla människor låta döpa sig till Kristus. Bara under pingstdagen, samma dag som Guds ande föll över församlingen, döptes fler än tre tusen personer. För första gången i historien hade nu Jesu Kristi egen kropp – hans församling – blivit synliggjord och tillgänglig för alla människor, oavsett nationalitet. En ny skapelse framsprungen ur det innersta av Guds eget hjärta hade fötts till liv genom Jesu död och uppståndelse.
Budskapet om vägen till frälsning handlar nu som då om att tro på Jesus och att därefter låta döpa sig. Enkelt, klart och med stor tydlighet berättar Nya testamentet för oss om hur frälsningen är en gåva från Gud, given av nåd. Varje människa som har tagit emot Jesus är frälst! Det finns ingen teolog eller präst som med religiösa sakrament eller som i kyrkans namn kan ändra på den sanningen.

Det bibliska dopet är inte, som den traditionella kyrkan lär, ett nådamedel som verkar på ett magiskt sätt genom en tillförordnad prästs uttalade formler. Traditionen att i olika kyrkor begjuta små barn ges inget som helst bibliskt stöd. Det var först kyrkofader Augustinus på 400-talet e Kr, som efter mycket stridigheter lyckades få läran om barndopet allmänt erkänd, något som var viktigt för att bibehålla den dåtida statliga kyrkans makt över folket.
Av vilken anledning skulle spädbarnsbegjutning överhuvudtaget vara nödvändigt? Bibeln lär att barnen hör Guds rike till! Det är först senare, när man växer upp och kommer till insikt om synden, som omvändelsen blir en nödvändighet. Dopet är inte heller grunden för det kristna livet. Grunden är och kommer alltid att förbli Jesus – ingen annan!
Pingstdagens budskap till alla dem som hade fått sina ögon öppnade och överlämnat sina liv till Jesus var: omvänd er och låt döpa er. Omvändelsen föregick dopet, vilket följde som en naturlig konsekvens efter pånyttfödelsen.

Paulus skrev till församlingen i Rom, att dopet handlar om att bli döpt till döden. Med andra ord är det en begravningsakt där man med sin gärning vittnar om att Jesus dog för mig och att jag dör med honom. Man begraver och gör sig av med allt som har med döden att göra. Men triumfen är att Jesus lever! Döden kunde inte behålla honom. Därför har alla som dött med Kristus också del i uppståndelsen. Vi är bokstavligen förenade med honom genom hans död och uppståndelse.
– Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. (Rom 6:4)
Det bibliska dopet har under historiens gång gett upphov till många blodiga förföljelser. Förföljare har nästan uteslutande varit något så motsägelsefullt som kyrkans egna män och dess företrädare. I Guds och påvars namn har tusentals bibliskt troende dränkts, fått sina hem konfiskerade, jagats i landsflykt, torterats på de mest grymma sätt etc. enbart för att de låtit döpa sig till Kristus på det sätt bibelordet lär.
Pingstvännen Nathan Odenvik skriver i häftet  ”Dopet i historisk belysning” (Förlaget Filadelfia 1955) att
– det mest ödesdigra misstag, som kyrkofäderna någonsin gjort och som haft de mest förlamande verkningar på hela kristenheten i alla tider, var införandet av barndopet. Ingen åtgärd har haft sådana olyckliga, djupgående konsekvenser som denna avvikelse från Skriftens bud och lära.
Jag rekommenderar starkt pingströrelsens vänner att de allvarligt ser på sin egen och döparrörelsernas historia och den kamp som under seklernas gång varit för det bibliska dopet.

*

OBS!!! Omvändelsen föregick dopet, vilket följde som en naturlig konsekvens efter pånyttfödelsen.

/Maria

Bild Maria

Bild Maria

 

http://www.youtube.com/watch?v=ZZopKPbL1zY&feature=share&list=UU4iI1ITTu_KnISOXMjpvquA&index=28

Jesus dog för oss alla.

 

Påven och ekumeniken /Äldre rapport fr Midnattsropet och reflektion över saken

 

Ekumenisk dialog mellan Pingströrelsen och den Romersk katolska kyrkan

Rapport av Emanuel Johansson / OBS! Ett äldre inlägg från Midnattsropet, men så aktuellt nu när påven har uttalat sig igen om öppenhet/ekumenik!

Från: http://www.midnattsropet.se/2012/11/ekumenisk-dialog-mellan-pingstrorelsen.html

I tio år har en grupp representanter för Pingst FFS och Katolska kyrkan i Sverige fört dialog. För första gången under denna tid anordnades ett offentligt möte där resultatet över denna dialog skulle redovisas. Värd för detta möte var Newmaninstitutet, jesuitordens teologiska institut i Uppsala.

Representanterna redogör
Mötet hölls i två delar. I första delen lämnades en redogörelse av en representant från respektive part.
Olof Djurfeldt var huvudtalare för pingst och inledde med en historisk tillbakablick. Han poängterade att Pingsrörelsen är en frikyrka och har sina rötter i gångna tiders fria väckelserörelser. Grunden för den dialog som nu förs menade han kom sig av den karismatiska rörelsen som redan i slutet av sextiotalet stod att finna både inom pingstsamanhang och bland katoliker. Djurfeldt beskrev också frågor som de inte kunde enas kring och nämnde bl a påvedömet och Marias ställning. Han visade också på skillnaderna i synen på Bibeln, där pingst föredrar bibelordet som enda lärokälla medan katolska kyrkan bygger sin lära utifrån traditioner.
Veronica Ournier, en katolsk dominikansyster, talade för den katolska kyrkan och utgick ifrån personliga erfarenheter. Hon hade som invandrad katolik mött fördomar och oförstånd från frikyrkligt håll. Men hon hade också positiva erfarenheter. En pingstvän hade lagt händerna på henne och hon hade fått uppleva ett andedop. Däremot hade hon inte övergivit sina helgon som hon utan att blanda dem med Gud, umgicks med dagligen. Hon redogjorde också för likheter och skillnader mellan pingst och katolska kyrkan.

Panelsamtalet
I den andra delen skulle ett panelsamtal hållas. Nästan alla representanter satt framme vid bordet och Newmansinstitutets rektor modererade. I mitten satt Peter Halldorf och Anders Arborelius, nu var det dessa som gavs störst plats i samtalen. Det var också Peter Halldorf som gjorde de mest djärva ekumeniska uttalandena. På en fråga från en kvinnlig representant från Sveriges Kristna Råd svarade Halldorf att målet med den ekumeniska dialogen är den synliga enheten som till slut måste komma till uttryck i eukarastin, det vill säga ett gemensamt nattvardsbord. Även om många frågor måste lösas såg han hoppfullt på situationen. Eftersom pingst har svårigheter med att ställa sig under påveämbetet, menade han att man borde hitta en väg med påveämbetet. En annan lösning såg han i det han menade att det är likhetstecken mellan det den katolska kyrkan menar med ”ordet och traditionen” som pingst menar med ”Kristus och Anden”.
Samtalet återkom vid flera tillfällen till enheten i samhällsengagemanget. Enheten tycktes vara stor kring moral-etiska frågor som abort och äktenskap. Dan Salomonsson nämnde att det var detta som dialogen skulle knyta an till och gå vidare med.
Nästan alla deltagare återkom till den goda vänskapen och värmen i gruppen. Pelle Hörnmark som sista tillskottet i samtalsgruppen, sades ha varit lite reserverad i början. Men också han kom in i kompisgänget och hade skött sig exemplariskt vid sitt möte med påven under Romresan 2011.
Från katolskt håll talade Arborelius om hur samarbetet med Sten Gunnar Hedin i bokskrivandet och den personliga vänskapen var ett av resultaten i dialogen. Vid sidan av Arborelius satt en katolsk teolog. Samtidigt som han talade sig varm för gemensamma evangelisationssatsningar hoppades han att anden skulle leda eventuella nyförvärv till ”den sanna kyrkan”. Något han inte hade några tvivel om vilken det var.
Det lyste igenom att för ett närmande till varandra så måste pingst stå för förändringarna inför den katolska kyrkans mäktiga organisation vars dialogrepresentanter inte har minsta mandat att förändra något alls.
Det framhölls att trots farhågor från kritiker hade ingen konverterat till den andra. Som lyssnare undrade jag om det riktigt var sant – det var svårt att avgöra huruvida Halldorf representerade den katolska kyrkan eller pingst-rörelsen.

Reflektion
Som en God kraft i samhället framstår den ekumeniska rörelsen förträfflig. Samlade skulle kyrkorna kunna påverka ett och annat beslut som rör socialetiska frågor och kanske skulle kulturlivet kunna få en lite mer religiös framtoning. Men för den evan-geliskt troende går det inte att undgå att evangeliet urvattnas. Grundläggande sanningar om omvändelse och frälsning genom tron på Jesus av nåd kommer i skymundan. Den Romersk katolska kyrkans materialiserade kristendom med obibliska traditioner och religiösa riter står fortfarande i vägen för evangelium.
Det finns anledning att fundera över vad det var de troshjältar ägde som fick lida martyrdöden för att de höll fast vid de sanningar som evangeliskt kristna ledare av idag verkar kunna se bort ifrån för några stunders gemytlig tillvaro.

/Maria