Tag Archive | midnattsropet

Efterreformatorisk kyrka eller väckelserörelse

Efterreformatorisk kyrka eller väckelserörelse

Text: Berno Vidén

Sverige präglades under 1900-talets början av dynamiska väckelserörelser. Under det så kallade reformationsåret, till minne av Luthers reformation, verkar både den Romerska katolska kyrkan och det Lutherska världsförbundet vilja radera bort den delen av historien. Med hjälp av kyrkopolitiska manifestationer och pompa och ståt inbjöds påven till Lund och Malmö för att tillsammans med Sveriges biskopar och andra kyrkliga företrädare inviga reformationsåret. Nu är det dags för nästa steg.
Den tidigare så föraktade och bibelförankrade Pingstväckelsen har under några decenniers tid neutraliserats till oigenkännlighet. Rörelsen äger idag knappast någon beröringspunkt med sina egna tidiga rötter. Det tidiga budskapet var Kristuscentrerat och uppmanade till uttåg från Statskyrkan och dess falska frälsningslära. Synen på barndop, ordinerat prästerskap, nattvard, konfirmation etcetera gjorde det omöjligt för en övertygad pingstvän att vara en del av Svenska kyrkan. – Utanför lägret! ljöd parollen.
Pingstväckelsen växte numerärt, och från att ha varit en andlig maktfaktor med Kristus och församlingen i fokus, med ett tydligt budskap om församlingens hållning till samhälle, partipolitik och synen på Jesu snara tillkommelse, förvandlades den successivt till en integrerad del av det omgivande samhället. Anpassningsförmågan gick hand i hand med politiska framgångar och kyrkoreligiöst inflytande. Med god hjälp av lockande statsbidrag blev man snart en erkänd kulturell enhet med taburetter i ekumeniska sammanhang och en plats i den ekumeniska organisationen Sveriges kristna råd.

Den 29 maj 2017 är det annonserat ”högtidsgudstjänst” i Uppsala domkyrka då ärkebiskop Antje Jackelén och pingströrelsens ledare Daniel Alm ska ”dialogpredika”. Arrangör är Sveriges kristna råd som i sin presentation av mötet kallar pingströrelsen för en ”efterreformatorisk kyrka” vars relation till moderkyrkan behöver bättras på. Mötet är ”ett viktigt steg på försoningens väg”.
Cirkeln sluter sig. Väckelserörelsen som bröt med Svenska kyrkans makt har profilerat sig som kulturkyrka och har avancerat långt i sitt återtåg in på den stora världskyrkans arena. Kyrkan före, under eller efter reformationen spelar inte längre någon roll. Allt sammansluts i en enhet där tiden före reformationen, då den Romerska kyrkan regerade, hägrar mest.

Vad handlade då reformationen om och vilka avgörande frågor ledde till att även den Lutherska kyrkan kom att betecknas som en kyrka man borde ta avstånd ifrån? Först och främst var det troheten mot Herren Jesus Kristus och bibelordet. Man verkar ha glömt att det fanns ett stort avfall och ett enormt maktmissbruk som orsak för de samvetsgranna väckelserörelser som växte fram. Förföljelsen från kyrkans sida mot läsare och vederdöpare var grym men som både historia och nutid lärt oss; förföljelsetider är väckelsetider.
I och med att kyrkan förlorade politisk makt tappade man också kontrollen över folket. Metoderna fick bytas ut. Istället för förföljelse lockades nu frikyrkorna tillbaka till moderkyrkan. Det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925 var historiskt. Redan då var inriktningen mycket liberal och anpassningsbar.
Under kyrkans tidiga historia var det uteslutet att en präst skulle kunna lära ut något utanför kyrkans bekännelseskrifter. Där var Nathan Söderblom banbrytande. Han var inte bara en förgrundsgestalt inom den ekumeniska rörelsen. Han var också befriad från Skriftens auktoritet. Han förnekade Jesu gudom och såg på bibelns under som religiösa begrepp. Fysiska under som Jesu jungfrufödelse och hans uppståndelse från de döda ansågs vara sagor.

Pastor Alms predikokollega Jackelén har som bekant samma liberala syn på bibliska sanningar. Svenska kyrkan bryr sig inte nämnvärt om teologi, utan det viktiga är enheten mellan kyrkorna och religionerna! Ta exempelvis det här uttalandet av ärkebiskopen: ”Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud. Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition.”
Väckelsens pionjärer har dött för de bibliska sanningar som nu redigeras bort i enhetens namn. Det är inte för intet som bibeln allvarligt varnar för det berusande skökovinet, det som gör att avfallet prisas och drar oss bort från en rätt kunskap om Jesus Kristus. Låt dig inte bedras av ekumenikens fagra ord. Det finns ingen biblisk uppmaning om att försonas med kyrkliga institutioner. /Berno Vidén

Midnattsropet/ Artikel

Skröpligt stoft och längtande livsande

Text: Paulus Eliasson

Vad vi menar med människans väsen och ursprung, kommer att påverka hur vi lever med varandra. Därför börjar Bibeln med en berättelse om människans skapelse, för att ge oss en bild av vad vi är i Guds värld. Vad är en biblisk antropologi, hur väl passar den bilden med vår tids filosofi, och vilka konsekvenser får den bibliska människosynen för hur vi lever i dag?

Det ska jag försöka säga något om i denna artikel.

Krukmakaren
Vi skall läsa och studera en vers i den välkända berättelsen om hur Gud skapade Adam och Eva i Edens lustgård. Där sägs följande om människans ursprung:

”Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Mos 2:7).

Den förste som vi får lära oss något om, är inte människan, utan Gud. Det står att Gud ”formade” människan, och det ordet heter på hebreiska yatsar. Det är ett ord som i Bibeln används om krukmakare och skulptörer. Det är denna aspekt hos Gud som författaren vill att vi ska lägga märke till: Gud är skaparen, den som formar, och människan är den som blir formad. Det är viktigt, därför att vi som människor gärna vill ha det tvärtom: Vi formar gärna Gud efter vårt eget huvud.

Det var det som hände med Israels folk, då de hade blivit befriade från slaveriet i Egypten, och mötte Gud vid foten av berget Sinai i öknen med samma namn. De hade hört Guds inbjudan till ett förbund, och hade samstämmigt sagt sitt ”ja” till detta förbund. Ändå tog det inte mer än några dagar innan följande hände:

”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte’” (2 Mos 32:1).

Moses hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna med förbundets villkor, men efter en dryg månad var tålamodet slut hos det väntande folket, och de bad Moses bror Aron att göra dem en gud. Och så står det:

”[Aron] tog emot guldet och formade [yatsar] det med en mejsel och gjorde av det en gjuten kalv. Och de sade: ’Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land’” (2 Mos 32:4).

Detta var en gud skapad efter människans vilja och tanke; Aron formade[yatsar]en gud av guldet och utropade det som Israels Gud. Vi kan kanske tycka att vi inte är så naiva och oförstående som folket vid Sinai den gången, men verkligheten är ofta att vi följer precis samma mönster. Vi vill vara autonoma, de som bestämmer vad som är viktigt, vad som ger mening åt tillvaron, och vad som är målet med människans existens. Bibeln säger att det inte är vårt val, eftersom vi är formade av Gud.

Lermänniskor
I versen vi läste först sägs det att Gud formade människan ”av jord från marken”. Ordet för ”jord” är på hebreiska aphar, och ordet för ”marken” är adama. Adam, som är namnet den första människan får, är dessutom inte bara ordet för jord eller mark, men också det hebreiska ordet för människa och mänskligheten. Adam hade kanske hetat ‘jording’ eller ‘jordbo’ på svenska.

Denna berättelse reflekterar många av bibelns författare över, och då nämns alltid det faktum att vi är skapade av jord (eller ”stoftet” som vi som växte upp med 1917 års översättning har vant oss vid) i förbindelse med ödmjukhet inför Gud, och alla människors svaghet:

”Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar. Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera, dem som har sin grund i stoftet [aphar]! De krossas lättare än mal” (Job 4:18-19).

”Se, inför Gud är vi båda lika, också jag är formad av lera” (Job 33:6).

”Alla går till en och samma plats. Alla har kommit av jord [aphar], alla vänder åter till jord” (Pred 3:20).

Uttrycket ”av jord från marken” är alltså något som ska få oss att tänka på vår svaghet och flyktighet. Dessutom säger det oss att vi alla är lika: Alla människor är skapade av samma material.

Livets ande i näsan
Låt oss påminna oss igen om vad versen vi studerar säger:

”Herren Gud […] blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Mos2:7).

Varje ord i denna text är väldigt viktigt i förståelsen av vad en människa är, men vi ska koncentrera oss på ordet ”varelse” (hebreiska: nephesh). Det som gör människan till en levande varelse, är Guds livsande som finns i oss. Utan den är vi bara en klump jord. Den norska teologen Terje Stordalen har skrivit en bok om biblisk antropologi som heter Støv og livspust (Stoft och livsande), och det är just dessa två ting människan är – och stoft och livsande tillsammans, gör oss till levande väsen.

Det hebreiska nephesh är det samma som ordet för ”strupe”. Det är ganska passande, eftersom genom strupen går all luft som vi andas och som håller oss i liv. Ordet används ofta för att tala om hela människan, som i Första Moseboken12:5 där det sägs att Abram tog med sig de ting och de nephesh (personer) som han hade i Haran. Ibland översätts nephesh med ”själ”, men när man gör det så måste man passa sig för att inte importera filosofen Platons idévärld i sin förståelse. Själen är hela människan, både den materiella och den icke-materiella sidan.

Gudslängtan
Om det faktum att vi är skapade av jord berättar för oss om vår koppling till jorden; så är livsanden som Gud har blåst in i människan ett vittnesbörd om att vi inte bara är jordbor, utan vi har en relation till honom som tronar i himmelen. Det är en del av vår identitet.

Nephesh betyder, som sagt, strupe – och i strupen strömmar inte bara livsgivande oxygen, utan det är också platsen där vi känner törst. Denna dubbla betydelse av strupe och själ finner vi hos flera psalmister i Bibeln, där de talar om sin längtan efter Gud:

”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ (nephesh) efter dig, o Gud. Min själ [nephesh] törstar efter Gud, efter den levande Guden” (Ps 42:2-3a).

”Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ [nephesh] efter dig” (Ps 143:6).

På samma sätt som en strupe kan uppleva törst efter vatten, så är själen otillfredsställd utan närheten till Gud, som har givit livsanden. Det är en viktig del av biblisk antropologi, att vi erkänner att vi har ett ”Gudformat” hål i vårt inre. Eller, som Augustinus av Hippo (354-430 e.Kr) sa det i sin skrift Bekännelser:

”Du har skapat oss för dig själv, Herre. Och våra hjärtan är oroliga tills de finner sin vila i dig.” (förf. övers.)

Gud är till sin natur tillräcklig i sig själv – han behöver ingenting utanför sig själv; men det motsatta är sant om människan: Vi är skapade av stoft, som vittnar om vår svaghet – och av livsande, som vittnar om vårt beroende av Gud.

Vår tids antropologi
Tänk på hur olik Bibelns förståelse av vad en människa är, jämfört med vad vi presenteras i populärkultur, politik, reklam och på sociala medier. När jag själv för en tid sedan studerade Första Moseboken 2:7, så läste jag på Twitter ett meddelande av Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali, där han kommenterade om de kvinnor som rest från Sverige till olika länder i Mellanöstern för att stödja IS – och som nu ville komma hem igen. Han skrev:

”Dessa IS-honor som nu tigger om att hämtas tillbaka nu borde låtas ruttna kvar där. Fullständigt irrelevant om deras jihadiavkommor är ’oskyldiga’” (Publicerat på Twitter 16 februari 2019).

Mammor som kallas för ”honor” och barn som kallas för ”avkommor” – vilken människosyn är det? Oavsett vad man anser om mödrarnas eller fädernas åsikter eller gärningar, så finns det ingenting som kan rättfärdiggöra en sådan djupt anti-kristen syn på vad en människa är. Ingen som har läst och tror på människans väsen i biblisk förståelse, kan tala på det sättet.

För några dagar sedan läste jag en artikel från oktober 2018 i den norska nätmagasinet Fri tanke, ägt av Human-Etisk Forbund. Där kommenterade de ett förslag till ändring i grundlagen från stortingsrepresentant och tidigare partiledare Knut Arild Hareide i Kristelig Folkeparti (KrF). Förslaget löd som följer:

”Människovärdet ska vara okränkbart, och alla har rätt till kroppslig integritet, från konception till naturlig död”(förf. övers.).

Detta, som kan låta som ett väldigt bra skydd och en god definition av vad en människa är och har rätt till, går naturligtvis inte att kombinera med en värld där miljoner barn mördas innan de får se dagens ljus – eller där äldre, sjuka och andra ser det som sin rätt att få medicinsk hjälp att avsluta sina egna liv. Fri tanke förfasades över detta förslag från KrF, och påpekade vikten av att folk får välja själva. Alltså: Välja själva om de ska få mörda en annan människa. Vi måste vara helt klara över detta: Abort handlar inte om kvinnors rättigheter; det handlar om oföddas rättslöshet.

Jag tar bara dessa två exempel – men jag tror att det är viktigt att vi som kristna ser vår tids kamp om människovärdet i ljuset av den unika bild på vad en människa är som Bibeln presenterar.

Människan och korset
Det främsta beviset på hur högt Gud älskar och värdesätter Adams söner och Evas döttrar, ser vi i Jesus från Nasaret. Bibeln säger att Gud älskade världen så högt att han gav sin egen sons liv för att ge liv till dem som sätter sin tro till honom. Det är när vi ser mannen som hängde på Golgata kors som vi ser vad en människa är. Vi vet att vi är stoft ifrån jorden – men vi är något så mycket mer. Vi är väsen som i alla tider har försökt fylla själens törst med någonting utanför Gud. Men då Jesus dog på Golgata, så gick Guds inbjudan ut till alla människor, uttryckt genom profeten Jesaja:

Hör, alla ni som törstar, kom till vattnet! Och ni som inte har pengar, kom och köp säd och ät! Ja, kom och köp säd utan pengar och vin och mjölk för ingenting. Varför ger ni pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte mättar? Hör på mig, så får ni äta gott och er själ njuta av feta rätter” (Jes 55:1-2).

Det största beviset på en människas värde, är att Gud själv tömde sig på all härlighet, blev människa, dog för våra synder, och nu hälsar oss välkomna till sin egen festmåltid. Gud vill ha gemenskap med dig. Ingenting är större än det.

Paulus Eliasson

Jesus är enda vägen till frälsning/ Berno V Midnattsropet

Maria: JA Jesus är enda vägen till frälsning.

Repeterar: Bibelns budskap om Jesus är A och O, det är det som ger mänskligheten hopp. Jesus Kristus är Guds enfödde Son, som blev människa och dog och bar våra synder i sin kropp upp på Golgata, han uppstod på tredje dagen och for upp i höjden. Han sitter nu på Gud Faderns högra sida och manar gott för oss alla. I hans namn finns det frälsning och han har möjlighet att frälsa varje människa på denna jord. Inget universum kan frälsa dig, inget flum, ingen annan religion. Sök bibelns Jesus! Endast hos honom finner människan svar och hopp för framtiden.

Vittnesbörd, Tore Björklund/Midnattsropet

https://midnattsropet.se/appell-vittnesbord-insandare/nar-jesus-forvandlade-var-familj/
När Jesus förvandlade vår familj!
202104, Tore Björklund

Vittnesbörd av Tore Björklund

Kommer ihåg hur min familj kom till tro på Jesus och började följa honom. Det var i början av 70-talet och jag var ungefär tio år. Hemma var det kaotiskt och mamma var mycket sjuk med njurar som var helt slut och som läkarna hade dömt ut. Pappa slet och var orolig i ett totalt hopplöst läge.

Den unge pojken till höger på bilden är Tore då han döptes till Kristus, 13 år gammal under konferensen i Malmköping 1975.
Så såg de i en tidning om ett väckelsemöte där man bad för sjuka. Mina föräldrar såg ingen utväg så detta måste testas. Jag kommer ihåg att mitt under predikan avbryter predikanten plötsligt och säger: – Här sitter någon som har problem med sina njurar, om du tackar Jesus nu så blir du frisk! Mamma gjorde det ; hon tackade Jesus.

Två veckor senare gick mamma till läkaren och han sa att det måste ha skett ett mirakel. Mamma var frisk och genom detta mirakel så blev mamma, pappa och min syster frälsta. Detta skakade om många människor i vår närhet och även mig.

Ungefär tre år senare blev det så att jag följde med mina föräldrar på ett väckelsemöte i Lilla Edet. Där fick jag höra människor som vittnade och sjöng om Jesus och det tog tag i mitt hjärta. Jag kände att jag var en syndare som behövde få förlåtelse, så jag överlämnade mitt liv till Jesus. Han mötte mig och jag fick börja följa honom.

Minns också dopets väg några månader senare. Vilken kamp jag hade när vi gick ner till sjön i Malmköping och alla sjöng: ”Har du mod att följa Jesus och ta steget riktigt ut?” Jag fick ta detta steg på bibelns grund och begrava mitt gamla liv och sedan uppstå till en ny skapelse. Nu lever jag inte ett meningslöst liv i denna förgängliga värld utan har gått från död till liv och är medborgare i himmelens rike. Det har aldrig försvunnit trots att det har gått upp och ner genom livet.

Nu är frågan: Hur är det med dig? Jesus dog på ett kors också för dig. Han kallar dig att komma och bli hans. Jesus säger: Kom och följ mig. Han är den gode herden som söker efter just dig. Han vill inte att någon människa ska gå förlorad. Jesus älskar dig.

Jesus älskar dig

Herren är vår styrka/Roger Lindroos

https://midnattsropet.se/appell-vittnesbord-insandare/herren-ar-var-styrka/#more-7583

Appell av Roger Lindroos

Vi sjunger i en sång strofen “jag är svag men du är stark”, ord som beskriver något om människans position inför Gud. Han är vår skapare, han är den starke, och vi är de svaga. Guds kärlek och önskan är att få vara den som leder oss, vara den som tar hand om oss och han har gett oss så mycket som vi får om vi vill. Om vi vill får vi vara ledda av honom. Vi är satta i den här världen där vi ser så mycket elände och svårigheter och problem, men genom Guds nåd har vi fått en väg att vandra, som leder till livet. Livet själv, Jesus Kristus.

Under några dagar besökte familjen Roger och Akvile Lindroos från Åland församlingens missionscenter i Långshyttan, där de också deltog i direktsända möten. Här publicerar vi en undervisning om Guds vapenrustning som Roger förmedlade. I samma sändning sjöng även tre av familjens barn. Mötet finns att se på församlingens Youtube-kanal www.youtube.com/maranatasverige (streamades 8 maj 2021).

Det bibelord jag vill dela med er står i Efesierbrevet kapitel 6:10-12:

För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp. Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.

Det är oerhört viktigt för oss som på Jesus troende, att vi förstår vår ställning, vår uppgift här i tiden. Idag blir man faktiskt orolig, eller det är en viss sorg man känner. Det är väldigt många som vill göra en insats, men man gör det för den här världens räkning. Och man vill bildligt talat på olika sätt vara med och styra den här stora skutan som vi är på. Man vill styra skutan med olika mänskliga medel och mänskliga sätt att göra saker och ting på; bland annat genom politik och områden där människor tycker att vi kan vara med och påverka och styra. Så tar man plats i ett eller annat läger, i olika åsikter och uppfattningar. Man tar plats där och försöker att så att säga “kristna” världen. Eller få världen att anta och ha rätt värderingar.

Men det är inte där som som din och min plats som Jesustroende och frälsta är, utan när vi väl har tagit emot Jesus, när vi har tagit emot kallelsen och börjat vandra med honom, då har vi faktiskt en oerhörd position i Guds ögon. Vi är satta mitt i en strid, och det förstår vi här när Paulus talar. Då talar han helt plötsligt om “furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret”.

De här kända enkla verserna påminner oss om vad vi verkligen har att kämpa emot. Det är väldiga saker, och det är där vi borde ta striden, och där vi borde ställa upp och lägga våra medel och krafter. Vi läser igen: ”För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.”

När vi är införsatta i den här positionen blir vi helt plötsligt intressanta för fienden. Vi blir farliga för fienden när vi tar upp den här kampen. Men det finns också medel, det finns vägar som Gud har i beredskap, och metoder och sätt. För han säger att vi kan ikläda oss Guds vapenrustning. Då blir det kanske inte på det sätt som världen och människan tycker att man borde göra. Men vår kamp, den utkämpar vi i den andliga världen.

Vi läser vidare om vapenrustningen i vers 13-18:

Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet. Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och »varen iklädda rättfärdighetens pansar», och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som fridens evangelium giver. Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar. Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som är Guds ord. Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.

Paulus talar om sig själv här. Han hade verkligen förutsättningar för att kunna stå på de barrikader som människor ofta står på idag i de kristna leden. Han var utbildad, han visste hur saker och ting fungerade. Han hade också faktiskt en mänsklig makt när han for fram, då innan han blev frälst. Han hade förutsättningar att göra på det sätt som man vanligtvis tycker att det borde göras. Men han säger om sig själv att: “Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör evangelii hemlighet, för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag må frimodigt tala därom med de rätta orden” (v 19-20).

Det var alltså Paulus position i samhället, då var han i kedjor. Han var en fånge, på grund av evangelium. Och fienden, de här andliga makterna, de försökte tysta honom på olika sätt. Han var ett hot, ett oerhört stort hot för världen eller för världens makter. Han säger om sig själv att han var “ett sändebud i kedjor”.

Men han hade sett någonting, han hade sett den andliga verkligheten. Och det är verkligen ledsamt, för det verkar vara väldigt många som har glömt detta, och man försöker på många sätt stå på barrikaderna, men på människors sätt.

Min uppmaning till dig idag, och jag vill fråga dig som kristen: “Vilka barrikader står du på?” Handlar det om att förändra världen, göra den bättre på olika sätt, eller kämpar du kampen mot furstar och väldigheter? Jag vill att du frågar dig själv och tänker efter ett slag, så vi inte springer i andras ledband, utan att vi får vara ledda av Gud; får vara ledda av hans tankar, av hans vilja för våra liv, med församlingen. Församlingen är en oerhörd maktfaktor i den här tiden, om den får fungera som det är tänkt. Måtte det få vara ett mål för oss var och en, att vi får vara verksamma där det verkligen betyder någonting, där kampen står. Så att inte våra hjärtan går till någonting annat, utan att det får vara det som Gud har tänkt.

Gud välsigne dig, att du får bli ett redskap för Gud i den här tiden, för endast i den positionen kan vi uträtta hans stora verk. Vi är svaga människor men får vara ledda av hans starka hand, och han tar hand om oss om vi har ett hjärta som vill gå hans vägar. / R Lindroos

Templet och de två vittnena

https://midnattsropet.se/undervisning/templet-och-de-tva-vittnena/

Av Arne Imsen (1979)

När bibeln skall beskriva staten, gör den det genom att likna den vid ett förskräckligt vilddjur. Staten som ett vilddjursrike med totalitär makt är emellertid något som vi haft svårt att förstå på grund av den traditionella synen på staten. Det är ju inte lätt att på samma gång tala om det kristna samhället och vilddjursstaten.

Teologerna har laborerat med många begrepp, som till exempel statskyrka och folkkyrka, för att uttrycka förhållandet till samhället, och de har också berett vägen för ett nära samarbete med staten. Att staten i vårt land skulle kunna stå för något sådant som ett vilddjursregemente tycks förefalla ganska otänkbart.

Säger vi nu att staten är “vilddjuret”, uttalar vi en fruktansvärd dom. Går vi vidare och beskriver statens religiösa makt i termer såsom skökoreligiositet och skökokristendom, det vill säga olika former av kristendom i förening med världen, skall vi inte bli förvånade om vi inte blir särskilt populära.

Var står nu gränsen mellan de olika andliga tillstånden? Kan vi känna igen vad som är skökokristendom? Jag vet ju var gränsen mellan Sverige och Norge går. När jag passerat gränsmarkeringarna är jag i ett annat rike. Men kan jag lika enkelt säga var gränsen går mellan skökokristendom och apostolisk kristendom?

Vi skulle här kunna peka på flera konkreta exempel i kristen verksamhet och ställa några provokativa frågor som kunde få oss att tänka efter. Är det möjligt till exempel för en kristen församling att med bibehållen integritet ta emot statliga subventioner? Handlar inte det om regelrätt skökolön?

Men låt oss nu först dröja vid bilden av staten såsom vilddjuret. Vi vet att Daniels bok beskriver de historiska världsrikena såsom olika vilddjur som efter varandra stiger upp och går under. Ett lejon, en björn, en panter och ett sista förskräckligt vilddjur avlöser varandra i Daniels syn. Det första riket, det vill säga lejonet, är Babylon, björnen är Medo-Persien, pantern är Grekland och det fjärde djuret är romarriket.

Nu hör det romerska riket historien till, men det skall återuppstå igen. Det blir ett sällsamt rike, ty det sista vilddjuret skall bli ett förskräckligt vilddjur, som skall äga något av lejonets, björnens och panterns egenskaper tillsammans. Det blir en kombination av samtliga tre föregående riken. Nu har rikena gått under, men anden lever kvar och förkroppsligar sig i nya, mer utvecklade och allt farligare system. Mot ändens tid skall allt komprimeras i ett fruktansvärt vilddjursrike, som Skriften också kallar för Antikrists rike.

Krafter i rörelse
Parallellt med denna utveckling finns också en andlig maktkonstellation som tar form. I varje tid uppstår och framträder speciella Guds redskap med speciella funktioner. Vid ändens tid tycker vi oss på nytt se dessa redskap igen, men nu sida vid sida. När Satan mobiliserat alla sina krafter för en slutlig uppgörelse med Guds församling, har också himlen mobiliserat sina krafter. Vi kan i Guds församling åter känna igen något som påminner om de gamla kämparna, som en gång trädde upp.

Jag skall här försöka ta er med i denna otroliga och förunderliga händelseutveckling och se vad som verkligen tar form.

I den text vi läst möter vi flera uttryck vi skall stanna speciellt vid. Det är för det första templet, för det andra vittnena, för det tredje manifestationerna och för det fjärde beskrivningen av den andliga makt som vittnena kommer att råka i strid med, vilddjuret. Slutligen, och för det femte möter vi staden med det hemlighetsfulla namnet, där också templet är beläget.

Vilka är vittnena som skall spela huvudrollen i detta drama? Vi möter dem icke med deras namn, men vi kan känna igen dem av beskrivningen.

Den ene känner vi igen genom namnet på skådeplatsen för dramat, nämligen den stora staden som andligen talat kallas Egypten. Vem tänker vi på som den stridande mannen i det egyptiska riket om inte Moses, som frambar Guds befallning till Farao: “Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen!”

Den andre känner vi igen genom de manifestationer som skall åtfölja dem. “De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller under den tid de profetera.” Här leds våra tankar till profeten Elia, som bad en bön att det icke skulle regna och det regnade icke på jorden under tre år och sex månader.

Nu utkämpade Mose sin kamp i Egypten och Elia sin kamp i Israel under en kort period. I tidsålderns avslutning för de två vittnena inte längre striden inom ett begränsat område av världen. Det kampen nu gäller är mot den totala ondskan. Perspektivet vidgas till att omfatta hela släktet, då alla på ett eller annat sätt skall komma att delta i kampen.

Man har sagt att de här två vittnena skall komma att ligga på någon gata i Jerusalem och att man skall få se deras döda kroppar på en TV-skärm utöver hela jorden så att jordens inbyggare skall kunna applådera vad som skett. Jag tror inte att det kommer att gå till på det sättet. Om det ändå skulle ta en sådan form tror jag inte att detta är det väsentliga. Det är frågan om en helt annan och djupare betydelse, och jag skall här försöka beröra den.

Religiositet som åstadkommer plåga
Vi får först veta att jordens inbyggare skall glädja sig när vilddjuret övervinner och dödar Guds två vittnen. Man kan fråga sig vad det är som åstadkommer denna glädje. Ja, dessa två vittnen har plågat dem som bor på jorden. De representerar en religiositet som åstadkommer plåga.

Deras närvaro, deras tjänst och funktion är en plåga och jordens inbyggare skall skicka varandra gåvor när de har övervunnit och besegrat irritationsmomentet.

Lägg märke till att vittnena uppträder höljda i säcktyg. Anspråkslöst och enkelt bär de genom sin dräkt vittnesbörd om djup sorg, totalt armod och total fattigdom i en fruktansvärd protest mot alla de som profeterar framgång och att allt står väl till. De står i en våldsam opposition mot alla dem som arbetar på allianser, enhet och ekumenik. De representerar något helt annat än den allmänna fras-religiositeten och ritualismen som är så vanlig idag.

Men det finns också med i bilden en annan makt som är de två vittnenas raka motsats. I Uppenbarelseboken 17:4 läser vi om kvinnan, den stora skökan, som var klädd i purpur och i scharlakan och som glänste av guld och ädla stenar och pärlor. Horkvinnan ville också dölja sig, men genom att pryda sig med purpur och ädla stenar. Hon hade låtit sig klädas i konungslig värdighet av jordens konungar, ty hon är utblottad på himmelska skatter. Sanningen är att hon är fattig och eländig, blind och naken, men det kan ingen märka av de mäktiga katedralerna, de fina orkestrarna och de ståtliga processionerna under högtiderna. Och det framgår absolut inte av hennes bekännelse. Det är otroligt hur narraktig och förljugen människan kan bli.

Låt oss läsa Sakarja 4
Ängeln som talade med mig kom tillbaka, och han väckte mig som när någon väcks ur sin sömn. Han sade till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake, helt av guld, med sin oljeskål upptill och med sina sju lampor. Sju rör går till de särskilda lamporna däruppe. Två olivträd sträcker sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.” Och jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder dessa, min herre?” Ängeln som talade med mig svarade: ”Förstår du inte vad de betyder?” ”Nej, min herre”, sade jag. Då sade han till mig:

”Här är Herrens ord till Serubbabel: Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” Och Herrens ord kom till mig. Han sade:

”Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus, och hans händer ska också göra det färdigt, och du ska förstå att Herren Sebaot har sänt mig till er. För vem föraktar den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa Herrens sju ögon som far omkring över hela jorden.”

Jag frågade honom: ”Vad betyder dessa två olivträd till höger och till vänster om ljusstaken?” Och jag frågade honom igen: ”Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor där den gyllene oljan rinner ner?” Då sade han till mig: ”Förstår du inte vad de betyder?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” Då sade han: ”Dessa två är de smorda som står inför hela jordens Herre.”

Här möter vi också två vittnen, men nu framträder de inte i säcktyg. Här uppträder de som de två oljesmorda. Inför världen är Guds vittnen tecken på armod, men inför Herren är de oljesmorda. I bilder som handlar om guld, olivträd och olja beskrivs deras gudomliga kvaliteter, vilket har med utkorelsen och utrustningen att göra. Guds vittnen kan ibland se ut att bli besegrade, men därmed har inte Guds makt blivit om intet.

De två oljesmorda står inför Herren som förmedlare av gudomlig energi. Oljan strömmar direkt från trädet genom två gyllene rännor till ljusstaken. Allt ljus är beroende av de två oljesmorda vittnena. Utan dem vore allt mörker.

Studerar vi texten närmare ser vi vilka de två oljesmorda är. Det är Josua och Serubbabel. Inget skulle bli dem övermäktiga, ty så talade Gud till Serubbabel: ”Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark.”

Tron lyfter otrosberg
Vad är det för berg Skriften talar om? Säkert är det inga berg i geografin. Jesus säger att den som har tro “vore den ock blott såsom ett senapskorn” skall han till och med kunna säga till detta berg: “Häv dig upp och kasta dig i havet.” Senapskornet, det minsta av alla korn, är bilden på tron. Tron är aldrig voluminös, men tro som senapskorn lyfter berg. Otron lyfter inga berg. Vad är det som skapar otron i vårt väsen då om inte alla berg? Vi har kunskapsberget och otrosberget. Vad är barndopsläran och alla egna frälsningsläror för något om inte annat än ett resultat av all otro! Även otron kommer av förkunnelse. De två oljesmorda vittnena i deras säcktyg är protesten mot den intellektualiserade, moderniserade och anpassade religiositeten med sina självfrälsningsläror.

På samma sätt som dessa två vittnen verkar, fungerar den levande kristendomen. Lever vi i enlighet med vår speciella kallelse, kommer vi också att uppfattas på samma sätt som de två vittnena blev uppfattade. Vi blir ett irritationsmoment och en plåga med makt att öppna eller tillsluta himmelen. Vi har nog trott att de kristna i alla tider bett att Gud skall öppna himmelen. Vi har trott att det är vår uppgift att lindra nöden i första hand, men det kanske också kan vara så att Gud kallat oss att leda hela folk in i nöd.

Templets beskrivning
Låt oss nu se på en annan sak, nämligen templets beskrivning. Vi söker först ta reda på vad det kan vara för tempel som avses och läser 2 Tessalonikerbrevet 2:3-4:

Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.

Vi läser från Matteusevangeliet 24:1-2, där det också handlar om ett tempel:

När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram för att visa honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem: “Ni ser allt detta? Jag säger er sanningen: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.”

Skall templet byggas upp igen?
Vad är det för helgedom som Jesus säger skall bli nedbruten? Idag är templet nedrivet. Det tillhör skuggorna och förebilderna. Men skall det då åter byggas upp igen i Israel, så att Gud skall återinföra den gammaltestamentliga gudstjänsten? Om Gud själv skall göra det, kan han i varje fall inte klandra oss för att vi frestas att bli judar i vår tro.

Innan vi går vidare läser vi ännu ett stycke:

Jesus svarade: “Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” Judarna sade: “I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” Men templet han talade om var hans kropp (Joh 2:19-21).

Jesus trädde fram och gjorde anspråk på att själv vara ett tempel. Han skulle också bygga ett tempel – sin församling, där Gud skulle bo. Därför frågar jag igen om det är sannolikt att Gud skall återinföra skuggorna och symbolerna efter det att församlingen är slutfrälst? Jag har svårt att tro att hela den gammaltestamentliga gudstjänstens offerkult skall införas på nytt i Israel, bara för att som det heter, laglöshetens människa, Antikrist, skall kunna ta sitt säte i Guds tempel.

Om nu inte templet är en ny byggnad som skall uppföras i Jerusalem, vad är det då? Och vad innebär det att Antikrist, laglöshetens människa tar sitt säte i Guds tempel? Templet är en bild på Guds folk och församlingen.

Aposteln uppmanar de troende att ge akt på Antikrist i templet som ett tecken på att Jesu Kristi tillkommelses dag är nära. Nu har kanske hela kristenheten fått den uppfattningen att Antikrist skall sätta sig i ett kommande tempel i Jerusalem innan Jesus kommer. Men då berör oss inte frågan längre så direkt och omedelbart. Vi förstår alltså av sammanhanget att det inte kan vara ett tempel som är uppbyggt i Jerusalem det handlar om.

Hur kunde de bli besegrade?
Vi skall betrakta ytterligare ett förhållande som hjälper oss att se helheten i sammanhanget. Två gestalter vi känner igen i dramat är Moses och Elia.

Vi har läst att eld gick ut ur de två vittnenas mun och förgjorde deras fiender. Plötsligt skall ett vilddjur träda upp ur avgrunden för att föra krig emot dem, övervinna dem och döda dem. Hur kunde detta bli möjligt? Förmodligen låg svaret i den miljö de levde i, staden som andligt talat kallades Egypten. Vem var det som tog upp striden mot Moses och Aron i Egypten? De hade gjort ett under inför Farao för att sätta makt bakom orden, och Farao gick med på deras krav. Men Farao kallade på spåmän och all Egyptens vise män. Genom en mäktig styrkedemonstration av Faraos spåmän besegrades Moses och Aron. Så snart Moses gjorde ett under, imiterade Faraos vise och spåmän deras kraftgärningar och framkallade liknande övernaturliga ting. Moses och Aron besegrades och måste gå bort för att komma igen, besegras, komma igen, besegras på nytt och komma igen på nytt.

Berättelsen om vilddjuret som besegrar de två vittnena i staden, pekar på en andlig strid som i varje tid försiggår mellan Guds folk och dess fiender. Vi vill gärna tro, då vi läser om att Antikrist skall ta sitt säte i templet, att det är något som i kommande tider skall äga rum där nere någonstans i Israel. Så har vi liksom räddat oss från en djupare och mer närgången tolkning av bibelordet. På samma sätt inbillar vi oss också gärna att de oerhörda katastrofer vi läser om i Uppenbarelseboken handlar om utlösning av atombomber och kärnvapen. Därmed har vi också skapat tillräcklig distans till den saken och bryr oss inte om att söka förstå vad som är den verkliga betydelsen av det. Men, mina vänner, det är i första hand fråga om andliga makter i konfrontation med varandra.

Modern till skökorna
Vi har läst om templet som är en bild på kristendomen, men vad är då staden? Vi erinrar oss först en annan stad som kallas för vår moder; hon som kommer ner ovanifrån, det nya Jerusalem som är bilden på församlingen. Nu läser vi om en annan moder och en annan stad, där motsvarigheten till församlingen är hon som är moder till skökorna på jorden. Det som gjorde det möjligt för vilddjuret, Guds motståndare, att besegra Guds vittnen var den stora staden, modern till skökorna, den stad där också deras Herre blev korsfäst.

Och var kommer Elia in här? Låt oss läsa Skriften!

Och skriv till ängeln för församlingen i Tyatira:Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande brons: Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina sista gärningar är fler än de första. Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer (Upp 2:18-20).

Här presenteras en församling på glid bort från sitt ursprung. Varför är du så efterlåten mot kvinnan Isebel, frågar Herren genom profeten. Vi ser plötsligt även Elias kamp mot kvinnan Isebel och hennes lära. I Tyatira fanns det en lära som vi skulle kunna kalla för Isebels lära, och den hade en kuslig dimension.

Handlar om andlig otukt
Vi lägger märke till att det handlar om otukt här – men inte fysisk utan andlig otukt. I detta otuktsförhållande hade det fötts barn, som enligt Herrens ord skulle dräpas. Herren manade till strid mot en helt ny generation, som Isebel stod moder till. Hon hade befruktats genom lärarna i församlingen. Barnen var födda , men de hörde egentligen inte till församlingen och därför skulle de drivas ut.

Vad var det då denna Isebel hade gjort som var så ohyggligt, och vem var hon? Hon var drottning i Israel av hednisk börd, gift med Ahab, Israels konung. Ahab var fullständigt besegrad av denna kvinna. Hon skaffade sig ett väldigt inflytande och dominerade konungen helt genom sin intelligens och sin diplomati. Hon kom inte med krav om att Israels religion skulle utplånas eller att tillbedjan till Herren skulle upphöra. Hos sade bara: “Låt oss tillsammans med altaren för Israels Gud också resa ett altare åt Baal.”

Så placerades Baals altaren tillsammans med altaren till Jehova Gud på israeliskt territorium, och styggelsen var ett faktum. Israels folk kallades till offerhögtiderna, de torftiga gudstjänsterna som Israels barn hade tömdes på folk, och massorna drogs till Baals altaren där kulten var sensuell, spännande och intressant.

Då trädde Guds profeter fram och profeterade mot avfall, namnreligiositet och falskhet. Profeterna blev en plåga för högtiderna. Detta irriterade drottning Isebel, som inte kunde tåla att bli störd och förödmjukad. I tur och ordning dödades Guds profeter. Till sist hade hon likviderat hela skaran och inte en enda profet fanns kvar. Gudstjänsterna kunde utvecklas fritt och få ett allt djupare grepp om nationen.

Det var i det läget Elia trädde fram och bad hela nationen in i nöd och vånda. Det regnade inte på tre år och sex månader. Själv fick Elia finna sig i att som Herrens profet fly till främmande trakt och gömma sig vid bäcken Kerit.

Dödade i ekumenikens namn
Vad handlade Isebels lära om? Den gick ut på att vi skulle vara toleranta och samarbetsvilliga. Alla de som inte ville vara med måste på ett eller annat sätt elimineras i tysthet. Är det inte så man gjort med de brinnande kristna. Man har på ett diskret sätt och i ekumenikens heliga namn dödat profeterna och tystat dem en efter en. Det är dessa profeter och vittnen vi nu får se ligga döda till ett allmänt åtlöje inför en hel värld. Nedtrampade och avhånade ligger säcktygsprofeterna, som profeterade så skärande disharmoniskt, besegrade.

Elia strid var alltså en uppgörelse med ekumeniken mellan hedendom och judendom. Det var samma strid som utkämpades i Tyatira. Isebel höll på att ta ett av lärosätena i Guds församling – laglöshetens människa höll på att ta sitt säte i Guds tempel. Hennes efterföljare skryter nu med sin numerär. Det har blivit tusenden och åter tusenden. Men himlen gråter och kan inte jubla över framgången, därför att de som kommit hör inte Guds rike till. Barnen var födda utanför äktenskapet.

Striden mellan Elia och Isebel kulminerade med att profeten anordnade ett stort uppgörelsemöte på berget Karmel. Och profeten frågade: “Är det Baal som är Gud?” Då svarade Gud med eld och de falska profeterna förgjordes.

Här ser vi klart hur striden samtidigt förs på olika plan: Moses mot Farao och Elia mot Isebel. Striden leder alltid fram till en slutlig uppgörelseakt med hela den mäktiga religiösa sfären, den ekumeniska, alliansbetonade, maktgalna och segerberusade religiositeten, som ånyo har korsfäst Herren i den stad som andligen talat heter Egypten och Sodom. De två oljesmorda tjänarna ligger döda i staden till allmänt åtlöje och till ett skådespel. Men det är i det läget Herren säger: Kom hit upp! Och livsanden kommer in i dem, de reser sig upp och rycks upp till himmelen undan sina fiender. Förnedrade men uppryckta. Klädda i säcktyg men förhärligade.

Börjar vi ana vad det handlar om? Det är detta den andliga kampen innebär för Guds folk i alla tider. Förnedring och upprättelse om och om igen ända tills den sista striden för gott avblåses och Herren själv ingriper.

/ Arne Imsen

Vittnesbörd/Carlos berättar om Jesus

https://midnattsropet.se/appell-vittnesbord-insandare/jag-motte-den-levande-guden/

Carlos Damianos berättar om nödvändigheten av att sprida evangelium om Jesus i Israel. Här under ett besök hos Maranataförsamlingen i Stockholm sommaren 2019. Budskapet tolkas av broder Najib.

Jag växte upp i en ganska sekulär kristen ortodox familj. Min far är ursprungligen grek och min mor kristen arab. Jag tyckte mycket om att vara med mina farbröder som rörde sig i en värld av droger och kriminalitet, och började själv använda droger som mycket ung. Redan som sex – sjuåring såg jag droger för första gången, och vid 17 års ålder började jag använda heroin. Jag var en våldsam och bråkig ung man. När jag hamnade i trubbel tog jag alltid till våld, för jag visste inte om något annat språk.

När jag med vänner skulle gå ut på nattklubbar och möttes av beskedet att det bara var för medlemmar, innebar det ett klart budskap om att de inte ville ha mig där, på grund av att jag var arab. Det var som ett stick rakt in i hjärtat. Vi började slåss vid ingången, slänga bord omkring oss och skada människor. Allt vände vi upp och ner, och jag lugnade mig inte förrän jag såg blod. Oundvikligt hamnade vi i fängelse mot slutet av natten.

Då jag gick till sängs på kvällarna grät jag ofta och tänkte att den här världen som jag lever i tycker jag inte om. Jag var förslavad i den, och tyckte inte om att vara där.

Jag delade under en fängelsetid cell med en annan man som jag blev ovän med. På något sätt var han ute efter mig och då vi båda var ute i frihet erbjöd han en annan kriminell i den undre världen pengar för att göra slut på mig; för att döda mig.

Jag började leta efter honom och planerade hur jag skulle få ett slut på historien. Så möttes vi en dag och han kom emot mig med dragen kniv. Även jag fick tag på en kniv, och vi hoppade på varandra och började slåss. Som ett resultat blev han knivhuggen med tretton stick över hela kroppen, och jag såg honom dö i mina händer.

Jag arresterades och på radion sa de att det varit ett knivslagsmål i Haifa och att det var kritiskt för en man med livshotande skador. Jag placerades i husarrest och föll in i depression. Polisen kunde komma fem gånger varje dag och besöka mig hemma. Jag började naturligtvis att ta mer och mer heroin och magrade så att jag till sist var bara kött och ben. Allt var hopplöst!

Under min husarrest gick jag vid ett tillfälle ut för att avsluta en affär med en person. Då hände något övernaturligt. Det var som en blixt kom över mig och tog all min kraft. Jag såg inget ljus men det gick rakt igenom hela min varelse och jag likasom föll till marken. Jag hörde en tydlig röst: Carlos, när du går hem till … och rösten sa personens namn. Jag hörde rösten två gånger och det var med sådan auktoritet och med en sådan kärlek. Jag vet inte om rösten kom inifrån mig själv eller utifrån men jag kunde inte fly från budskapet, så jag gick hem istället och dagen efter ringde jag till den här personen.

Han kom och besökte mig och jag fick berätta allt som hänt mig dagen innan. Han sa då att Jesus älskade mig! Han berättade att Jesus blev korsfäst för mina synder, att han dog men uppstod igen, och att han är villig att ta emot mig som en son och förlåta mig alla mina synder.

Jag förstod inte allt han sa, men något i mitt hjärta trodde ändå på hans ord. Jag var så törstig, som om jag gick i en öken och till sist hittade en vattenkälla. Jag hoppade ner i källan och sa: Vad behöver jag göra för att få tag på det du säger?

Det var svårt för mig att böja mig, speciellt när någon annan fanns där, men jag gjorde det. Jag lydde, darrade lite – jag slöt mina ögon och sa efter honom: ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Patriarkernas Gud, jag vänder mig till dig i bön från djupet av mitt hjärta. Jag tror att du finns. Jag omvänder mig av hela mitt hjärta. Jag behöver verkligen förlåtelse för mina synder. Jag tror på Jesus, att han dog för mig på korset. Jag tror att han dog, begravdes och uppstod igen. Jag litar på honom, att han förlåter mina synder och jag inbjuder dig att komma in i mitt liv.”

Ögonblicket som jag omvände mig kände jag vågor av kärlek som fyllde mitt hjärta, min kropp, mitt sinne och jag började att gråta. Det låter märkligt, men jag mötte den levande Guden. Min ande mötte Gud och förändrade mig. Den gamle Carlos dog helt enkelt!

När jag reste mig upp i mitt rum så fanns där fem gram heroin, vilket var vad jag behövde ta för varje dag. Men jag inte bara ville låta bli att ta droger mer, jag hade inte längre någon längtan efter ruset de gav. Jag har inte behövt genomgå någon rehabilitering. Det bara hände mig, så där rakt upp och ner. Jag hade bara en längtan i hjärtat: att känna Gud, och det är att känna Jesus!

Ett och ett halvt år senare stod jag inför domaren som sa: ”Carlos, jag ser att ditt ansikte har förändrats. Du ser ut att må bra.” Han såg min förändring och gav mig en chans, vilket var att skicka mig på sex månaders samhällstjänst. Så blev det.

Ja, mitt liv har förändrats rakt igenom. Jesus är herrars Herre och kungars Kung, som det står i Nya testamentet. Han har renat mig och gett mig ett nytt hjärta – han har bytt ut mitt hat mot kärlek. Det var inte den Jesus jag lärde känna som barn, då när jag såg honom hänga på ett krucifix på väggen, och som jag måste göra korstecknet inför. Jesus visste att han skulle dö för mig, för syndare. Han visste att han skulle uppstå igen på tredje dagen. Då en människa vänder om är han mäktig att förändra hennes liv, såsom han förändrade mitt.

___________________

Gud är så god och människor behöver honom så mycket, ja alla borde vända om nu.

Det finns en källa/ Midnattsropet

https://midnattsropet.se/midnattsropet/for-dig-som-torstar-det-finns-en-kalla/

Text: Märta Berg StrömmareJag vet att det finns många männi-skor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Jag kan inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har. Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen.

När jag just i de här dagarna reser längs vägarna med buss och tåg, lägger jag märke till en förödande brist på vatten. Jag ser en natur som kvider, som ropar i förskräckelse. En skog som mitt i sommaren förlorar sin spänst och fäller sina löv, som böjer sig mot marken och tycks ge upp.
Jag hör inte djuren i skogen, men jag vet att de söker efter vatten och att de söker för sitt livs skull. Rapporter om detta som jag talar om nu, når oss genom media. Det är inte jag som hittat på det. Det finns forskare som ser spår av denna törst, denna förfärliga vattenbrist som just nu drabbar vår del av världen. Trots detta har vi fortfarande vatten i våra kranar, rent dricksvatten och vi kan unna oss att duscha, ja vi kan till och med unna oss att slösa med vatten. Men sanningen är ändå den att det finns en brist som gör att naturen kvider.
Nu vill jag vända mig till dig som törstar. För jag har kommit att, på nytt igen, läsa ett sammanhang i min Bibel, som handlar om vatten. Men då är det inte längre fråga om det här lekamliga vattnet som vi nog så innerligt borde be Gud om, eftersom det gäller vår natur och som handlar  om vår föda framöver.
Efter att ha nämnt det, ska jag gå in på bibeltexten i Hesekiel boks 47:e kapitel. Hesekiel säger i den första versen:
”Sedan förde han mig tillbaka.”

Det är ordet ”tillbaka” som tagit tag i mig. Ordet ”därefter” signalerar att det är någonting som hänt tidigare, men att någonting sker nu och är fortlöpande. Profeten Hesekiel hade gjort en erfarenhet. Vi finner den i Hesekielbokens 40:e kapitel. Där heter det ”… på just den dagen”. Mycket bestämt. Det var inget flum. Det var inget kanske, inget si eller så, eller lite sisådär, utan mycket distinkt säger han ”på just den dagen”.
Vad var det som hände på just den dagen? Då ”… kom Herrens hand över mig”.
Just när jag skriver detta är det konferens och är det någonting jag önskar, så är det att Herrens hand ska komma. Över oss som samlats till konferens, men också över dig som nu läser detta. För du förstår, när Herrens hand kommer, då sker det någonting. Något som inte kan hända annars. Då sker det under.
Vad var det som hände med profeten Hesekiel? Jo, Herrens hand kom över honom och han blev bortförd. Inte till fångenskap. Hela hans folk var i fångenskap, men han blev bortförd till ett ställe där han plötsligt kunde se någonting mer än vad han vanligen såg. Nämligen något som Gud skulle göra. Texten låter oss veta att det han såg liknade en stad. Och där möter han en man. ”Se, där stod en man.” Den mannen hade en mätstång i sin hand. När jag läser det, så funderar jag lite på den mätstången, för det står att den inte var som andra mätstänger. Det står att den var längre än en vanlig aln, som de andra gängse mätstängerna var. Men här står att denna var en handsbredd längre.

När jag läste det så började det sjunga inom mig: ”Se, han räcker ut sin hand.” Du har lärt dig förstå och erfara att den mätstång, som människor har mätt dig med, både bak- och framlänges, och upp och ner, där har det visat sig att du inte håller måttet. Den mätstången, drabbas vi alla av. Och den får bli vår ledstjärna, den får bli en plåga för oss var och en. Vi räcker inte till.
Nu vill jag säga dig att det finns någon, en man med en mätstång av ett annat slag. En mätstång som är en handsbredd längre. Det är Guds nåd. Här får du bilden på Guds nåd. När ingenting av det människor kan mäta upp räcker, för att göra oss rättfärdiga inför Gud, då får vi förlita oss på det som han har gjort, den här mannen med den annorlunda mätstången. Med ett annorlunda räknesätt, ett annorlunda tänkesätt, där nåden väger mera och når längre än allt annat. Det finns ett blod, det finns ett kors.
Men lägg märke till vad som står det i det 47:e kapitlet:
”Sedan förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick jag se vatten rinna fram.”

Maranatafolket – det är framtidsfolket. Det vill jag påstå. Man skyller oss ofta för att vara bakåtsträvande och gammalmodiga, alla möjliga sådana konstigheter får vi klistrade som etiketter på oss. Men maranatafolket, det är folket som hälsar framtiden med detta enorma rop: Herren kommer! Det är ju framtiden. Herren kommer!
Men ibland kan det bli så fokuserat på framtiden, att vi glömmer den här viktiga erfarenheten som Hesekiel fick göra, att föras tillbaka till husets ingång. Att föras tillbaka dit där källan väller fram.
Allt det, som profeten hade upplevt mellan Hesekielbokens kapitel 40 och 47, var ju helt enorma saker. Han hade tydligen både sett och förstått. Men det fanns en punkt där den Helige Ande fann det nödvändigt att föra honom tillbaka till husets ingång, för att han skulle uppleva någonting som han ännu inte hade förstått, nämligen att det var där källan vällde fram.
Vi har så bråttom och vi skyndar oss, vi har så mycket vi ska uppleva och så mycket vi ska göra för Gud. Så mycket som vi ska hinna med innan timmarna flyr ifrån oss. Men profeten förs tillbaka till husets ingång. Någonstans måste man gå in, eller hur? Och där i porten, där står han, mannen med mätstången. När vi börjar om, kommer Guds nåd oss till mötes. Och då ser vi: Här finns det vatten! Här väller källan fram! Här finns någonting att uppleva som inte finns någon annanstans.
Jag tänker på Johannesevangeliets 4:e kapitel och källan som där börjar välla fram. Där fanns en grävd brunn. Det fanns definitivt en grävd brunn, som räckte för alla som behövde hämta vatten till sitt hushåll och sitt bohag. Men ser du, det fanns en människa som hade behov av ett annat vatten. Källan som väller ut från helgedomen, från Guds eget hjärta. Det är ingen grävd brunn. Den är inte konstruerad av människohänder. När kvinnan sitter där och möter Jesus så säger hon: ”Du har ju inte ens en skopa! Vad ska du hämta upp vattnet med? Du har ju ingenting att hämta upp vattnet med.” Och det är människors fatala misstag, att se på just de yttre möjligheterna. Eller omöjligheterna. ”Du har ju inte ens en skopa!” Men detta vatten säger Jesus, det ska bli en källa i dig.
Husets ingång, vet du vad det är? Det är att möta Jesus. Det är att möta mannen som står där, möta honom med den annorlunda mätstången. Han som räcker ut sin hand och som når dig var du än är. Hur djupt du än sjunkit. Han är full av nåd och sanning. Det kan få bli din erfarenhet idag.

Vad har du för historia bakom dig? Jag har ingen aning. Jag har inte det minsta begrepp om vad du har gått igenom i livet. Jag vet inte om du har befunnit dig i åratals fångenskap, det som var Israels erfarenhet vid det här tillfället, i Hesekiels tid. Jag vet inte vad för slag din fångenskap består utav, men jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Det kanske har varat i många år, eller du har börjat precis nu att ge en liten del av ditt liv till synden. Oavsett så kan jag inte hjälpa dig. Oavsett om du har alla de här plågorna, så kan jag inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har.
Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen. Nu är det du som skulle kunna liksom Hesekiel säga: ”Just den dagen kom Guds hand över mig.”

Detta vatten säger Skriften, det ska bli en källa i dig, men det ska också bli ett friskt flöde ända ut i folkhavet. Men lägg märke till vad som ska hända med gölar och dammar! De ska inte bli sunda. För när man försöker bygga in Guds flöde, då hamnar man i en situation där det blir osunt. En del ska tjäna till saltberedning, heter det. Ja det går att salta ner precis vad som helst tillsammans, det gör det. Men detta vatten, det söker sig fram ända ut till folkhavet och det tar herraväldet över var och en som följer mannen med mätstången. Det är också något som är viktigt. Det handlar om efterföljelse. Ingen härlighet som man kan ägna sig åt på fritiden, det ska du ha klart för dig. Det handlar om efterföljelse.
Vad sker med den här kvinnan vid Sykars brunn? Hon kan nog inte fortsätta att försöka få tag i eget vatten eller jaga ifatt något eget godkännande, utan hon rusar ut med budet om den mannen som hon har mött. Det handlar om efterföljelse.
Om inte den här konferensen som vi samlats till, får konkreta konsekvenser av efterföljelse, då har vi varit här alldeles i onödan. Men nu ska du börja och gå vägen tillbaka. Guds hand ska komma över dig, och du ska få uppleva att det finns en källa som väller fram, som släcker törsten, som utplånar ditt begär och som gör dig sund. Alltigenom frisk och sund.
Jag har hälsat ifrån Honom, mannen med mätstången. Jag har framfört hans budskap till dig. Se Han räcker ut sin hand! Nu handlar det om att du går honom till mötes, ger honom rätten i ditt liv och över ditt liv. För ser du, min vän, tiden som du har till förfogande, den är kort. Den är mycket kort. Men just den här dagen kan det ske under i ditt liv.

Hälsn Maria

Församlingens vapenrustning i ändens tid /Midnattsropet

https://midnattsropet.se/midnattsropet/forsamlingens-vapenrustning-i-andens-tid/

Bibelstudium av Hans Lindelöw

IPaulus andra brev till korintierna kan vi läsa om hur aposteln anklagades för att vandra efter köttet. Det fanns en strid i församlingen och Paulus försvarade sin tjänst:

– Ty fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke en strid efter köttet. Våra stridsvapen äro nämligen icke av köttslig art; de äro tvärtom så mäktiga inför Gud, att de kunna bryta ned fästen. Ja, vi bryta ned tankebyggnader och alla slags höga bålverk, som uppresas mot kunskapen om Gud, och vi taga alla slags tankefunder till fånga och lägga dem under Kristi lydnad (2 Kor 10:3-5).

Det här är stridsvapen som församlingen har. Daniel gjorde bruk av det här slaget av stridsvapen i samband med att kung Nebukadnessar i Babel hade begärt av landets vise att de skulle tyda hans drömmar. Detta skedde vid två tillfällen, och det första kan vi läsa om i Daniels andra kapitel. Kungen inte bara drömde en dröm och ville få förklarat vad drömmen betydde, utan han begärde även av de vise att de skulle tala om för honom vad han hade drömt utan att han själv ville berätta det. De vise svarade att de ville gärna tyda kungens dröm, men att han måste tala om för dem vad han hade drömt. Kungen gav inte med sig utan ställde som krav att hans rådgivare för det första skulle tala om vad han har drömt och för det andra vad drömmen betydde.

Bland de som ansågs höra till landets visa, med uppgiften att vara behjälpliga med råd, fanns Daniel, Sadrak, Mesak och Abednego. Egentligen hade inte Daniel och hans vänner kommit så långt ännu men genom den här situationen kom de överens om att bedja Gud om hjälp att tyda kungens dröm. Gud som vet allt, vet också vad kungen drömt. De bad och det står i Daniel 2:19-23:

– Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför; Daniel hov upp sin röst och sade: ”Lovat vare Guds namn från evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till. Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd. Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i mörkret är, och hos honom bor ljuset. Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för oss.”

Sedan gick Daniel in till kungen och talade för det första om vad kungen hade drömt, och för det andra vad drömmen betydde. Drömmen gällde framtiden och när kungen fick den förklarad för sig på det viset gav det djupt intryck och han gav Daniel stort förtroende.

Det var genom bönen som Daniel på sin tid och utifrån sina förutsättningar förmådde greppa tankebyggnader och tankefunder, ja, han kunde tränga in i konungahjärtat och få grepp om vad som rörde sig där. På det viset vann judarna, Guds församling på den tiden, en seger.

Det står i Nya testamentet att den kristna församlingen inte ska vara utan det här slaget av gåvor. Den ska inte vara utan Guds ande, Guds hjälp och stöd. Paulus undervisar i Första Korintierbrevet om Andens gåvor och profetians gåva. Man kan tala i tungomål men det är bättre att profetera. Att tala tungomål är ägnat åt den personliga uppbyggelsen, därför att ingen förstår vad som sägs, men att profetera är ägnat åt hela församlingens uppbyggelse. Så här skriver aposteln:

– Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen? Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad. Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att ”Gud verkligen är i eder” (1 Kor 14:23-25).

Detta var vad som ägde rum i Babel, då konung Nebukadnessar föll ner på sitt ansikte och tillbad inför Daniel och befallde att man skulle offra åt honom. ”Och konungen svarade Daniel och sade: ´I sanning, eder Gud är en Gud över andra gudar och en herre över konungar och en uppenbarare av hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet´” (Dan 2:47).

Vi läser vidare i Första Korintierbrevet 14, från verserna 20-21:

– Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i ondskan, men varen fullmogna till förståndet. Det är skrivet i lagen: ”Genom människor med främmande tungomål och genom främlingars läppar skall jag tala till detta folk, men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.”

Därefter kommer han in på hur tungomålet är ett tecken, inte för dem som tror utan för dem som icke tro. Profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro.

Jesaja skriver i kapitel 28:9-10:

– Vem är det då han vill lära förstånd, och vem skall han få att giva akt på sin predikan? Äro vi då nyss avvanda från modersmjölken, nyss tagna från modersbröstet? Det är ju gnat på gnat, gnat på gnat, prat på prat, prat på prat, litet här, litet där!

De tyckte att han rörde sig på ett plan som man inte ansåg vara värdigt.

Då står det så här i verserna 11-13:

– Ja väl, genom stammande läppar och på ett främmande tungomål skall han tala till detta folk, han som en gång sade till dem: ”Här är vilostaden, låten den trötte få vila; här är vederkvickelsens ort.” Men sådant ville de icke höra. Så skall då HERRENS ord bliva för dem ”gnat på gnat, gnat på gnat, prat på prat, prat på prat, litet här, litet där”. Och så skola de, bäst de gå där, falla baklänges och krossas, varda snärjda och fångade.

Ämnet för mitt bibelstudium är Församlingens vapenrustning i ändens tid. Vi inledde med att läsa ur Andra Korintierbrevet, där vi läst om stridsvapen. I ett annat brev kan vi läsa om en vapenrustning, och det är i Efesierbrevet där vi läser från kapitel 6:10-13:

– För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp. Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning.

Vi lever i en tid då det dagligen sker stora och väldiga saker. Det sker snabbt också. Händelser avlöser varandra som gör att vi alla förstår att tiden vi lever i är särskild. Man kan till exempel nämna om det som sker i USA de här dagarna. Många, inte minst evangeliska kristna, är besvikna eftersom Trump måste lämna Vita huset. Tänk om Trump skulle sitta kvar, som överbefälhavare över denna stora väldiga försvarsmakt som USA är. En president som kämpar för rätten till liv, för Israel, en president med alla de här resurserna, hela denna vapenmakt. Men kära vän, det här är inte vad Gud har tänkt att församlingen ska ha som vapenrustning. Den vapenrustning som Gud tänkt att församlingen ska ha läser vi bland annat om här i Efesierbrevet 6, i verserna 13-18:

– Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet. Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och varen iklädda rättfärdighetens pansar, och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som fridens evangelium giver. Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar. Och låten giva eder frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.

Här går Paulus igenom vilken vapenrustning Gud har tänkt att församlingen ska vara utrustad med. Märk väl att det står ”Guds vapenrustning”. Han vill att församlingen ska vara utrustad med Guds vapenrustning och tycker vi att det kan vara lite avigt ifråga om olika vapen, så lägg märke till vad det är för vapen. Det betonas faktiskt att det handlar om sanningen och rättfärdigheten, om beredvilligheten och att vara förberedd. Det handlar om tro och om frälsning och dessutom om Guds ord. Det börjar med sanningen och slutar med Guds ord.

Gud vill att församlingen ska vara utrustad med Guds eget ord, det ska vara församlingens vapenrustning.

Vi ser också här hur församlingen har fått ett uppdrag. Jesaja fick uppdraget att profetera för Israel som hade fått lagen sig given. Budskapet Jesaja får beskriver på ett särskilt sätt villkoren hur det kan gå till när Gud har talat till ett folk. Folket hade utvecklat en attityd av att det Jesaja profeterar om bara är prat på prat, gnat på gnat.

Men Jesajas uppdrag börjar på ett märkligt sätt, och vi kan läsa om hans kallelse i kapitel 6:

– Och jag hörde Herren tala, och han sade: Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare? Och jag sade: Se, här är jag, sänd mig. Då sade han: Gå åstad och säg till detta folk: Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet. Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron, och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat (v 8-10).

Det som hör till hans uppdrag är så allvarligt, och är en bärande faktor i hur Jesus själv och hans apostlar presenterar evangeliet. När Jesus talar påminner han om det här och likaså gör aposteln Paulus. Det är väl ändå ett ganska märkligt uppdrag, att “förstocka detta folks hjärta, tillsluta dess öron och förblinda dess ögon så att de icke kan se”.

Vad skulle han tala för märkliga ting? Han skulle bara tala vad Gud hade sagt och inget annat. Men motståndet fanns hos dem som inte ville höra. Det var där man utvecklat attityden som sa: gnat på gnat, prat på prat. I det här läget är det ju en frestelse för Herrens redskap att kanske göra sitt budskap mer attraktivt och mer underhållande. Men det var precis vad Jesaja inte gjorde utan han höll sig till det ord han fått att bära fram.

Vi går till Matteusevangeliet kapitel 13 där Jesus undervisar i liknelser om såningsmannen och om kvinnan som bakar, om en köpman som söker dyrbara pärlor och om ett fiskafänge. Varje liknelse har sin mening och lärjungarna undrade varför Jesus talade till dem i liknelser. Han svarade dem och sa:

– Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet. Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå. Så fullbordas på dem Esaias’ profetia, den som säger: ‘Med hörande öron skolen I höra, och dock alls intet förstå, och med seende ögon skolen I se, och dock alls intet förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit förstockat, och med öronen höra de illa, och sina ögon hava de tillslutit, så att de icke se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sina hjärtan, och omvända sig och bliva helade av mig. Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra (v 11-16).

Jesus påminner här precis om det ord som Jesaja fick, men skulle det vara lärjungarnas uppgift att gå ut i världen och tala till en massa människor som inte ville höra? Det var ju så fantastiskt att människor lyssnade då de kom. Men det var inte alla som lyssnade. Det var många ibland, och färre ibland, inte alla. Det hör också till Jesajas budskap, vilket kommer fram i kapitel 53:1:

– Men vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var HERRENS arm uppenbar?

Sedan följer det som profeten förutsäger, som innebär att konungar ska förstummas i förundran över Jesus Kristus. Vem är han? Jesus påminner om vad Jesaja har sagt. Exempelvis i Johannesevangeliet kapitel 12:

– Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn. Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem. Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom. Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger: Herre, vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar? Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare: Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de icke kunna se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig (v 36-40).

Aposteln Paulus påminner också om Jesaja då han kallat till sig judarna i Rom dit han kommit som fånge. Han är i en bostad med fångvaktare men får ta emot besök. Några av Roms judar kommer för att höra, men de kan inte komma överens med varandra. Somliga lät övertyga sig av det som han sa men andra trodde inte. Men då de inte kunde komma överens med varandra gick de sin väg. Därvid citerade Paulus Jesajas ord:

– Rätt talade den helige Ande genom profeten Esaias till edra fäder, när han sade:

Sedan följer samma ord från Jesaja kapitel 6 som citerats ovan. Ja, säger vi men det här var ju det judiska folket. De skulle ju inte ta emot budskapet. Det skulle ju ut i världen och nu är det ute i världen. Ja redan på den tiden hade evangelium nått ganska långt. Paulus skriver i Kolosserbrevet 1 om evangelium:

– Vi tacka Gud, vår Herres, Jesu Kristi, Fader, alltid för eder i våra böner, ty vi hava hört om eder tro i Kristus Jesus och om den kärlek som I haven till alla de heliga; vi tacka honom för det hopps skull, som är förvarat åt eder i himmelen. Om detta hopp haven I redan förut fått höra, genom sanningens ord i det evangelium som har kommit till eder, likasom det ock är att finna överallt i världen och där bär frukt och växer till (v 3-6).

Evangelium skulle ut i världen, konungar skulle förstummas, människor skulle med stor glädje och tacksamhet ta emot budskapet; men alla gjorde inte det. Den attityd som Jesaja mötte i sin tid har inte försvunnit. Budskapet uppfattas också idag som gnat på gnat, prat på prat, litet här, litet där. Det är inte bara sådana attityder och reaktioner vi möter idag. Det finns även det som Petrus förutsäger ska komma i ändens tid:

– Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse (2 Pet 3:3-4).

Hur ska församlingen agera? Jo, vi ska ta vara på den vapenrustning som Gud gett. Det börjar med sanningen och slutar med Guds ord, och det är ingen skillnad mellan sanningen och Guds ord. När Jesus undervisar i liknelser påminner han om Jesajas uppdrag, och att vi får räkna med samma motstånd. Fördenskull ska vi inte förändra budskapet utan hålla oss till Guds ord, som enligt Jesus själv kommer att bära frukt:

– Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog (Matt 13:12).

Vad händer då man förlorar något? Det kan innebära att man till varje pris vill återfinna det man förlorat eller också tröstar man sig med att det inte är något att ha, det är bara gnat på gnat, prat på prat, och så förlorar man greppet om det viktigaste, Guds ord. Men behåller vi greppet så kommer vi att vara i stånd att möta ändens tid och dess prövningar. Det som gäller är vad Jesus sa i Matteus 24: Den som är ståndaktig intill änden ska bli frälst.

New Age i Bibelns ljus

https://midnattsropet.se/midnattsropet/new-age-i-bibelns-ljus-del-3/

Undervisning av Märta Berg Strömmare

I vår tid lever vi under inflytande av New Age-rörelsen och dess filosofi och tankar. Vilka är dessa tankar? Jo, vi ska ta bort all kristendom i skolorna. Vi ska se till att splittra barn och föräldrar, skapa avstånd mellan barnen och deras föräldrar. Man strävar efter att slå sönder äktenskapet som samlevnadsform.

Vad säger då Bibeln om New Age? Det är klart att det är en konstig fråga för många, för de har inte sett sammanhanget. Jag vill i alla fall utgå ifrån Guds ord, när det gäller att spåra denna andemakt, som tog sin plats i mänskligheten en gång i Edens lustgård. Andemakten som är mot Gud.

Vi läser i Hesekiel 8:5-17:

Han sade till mig: “Du människobarn, lyft nu upp dina ögon mot norr. “När jag lyfte mina ögon mot norr, fick jag vid själva ingången norr om altarporten se den avgudabild, som hade väckt Guds vrede. Han sade till mig: “Du människobarn, ser du vad de gör? Det är mycket vidriga ting som Israels hus här bedriver så att jag måste lämna min helgedom. Men du skall få se mer och än värre vidrigheter.”
Sedan förde han mig till förgårdens ingång, och där fick jag se ett hål i väggen. Han sade till mig: “Du människobarn, bryt igenom väggen.” Då bröt jag igenom den och fick nu se en dörr. Han sade till mig: “Gå in och se vilka onda vidrigheter de bedriver här.” När jag kom in, fick jag se alla slags bilder av vidriga kräldjur och fyrfotadjur, liksom Israels folks alla avgudar, inristade runt omkring på väggarna. Framför dem stod sjuttio av de äldste i Israel, och Jaasanja, Safans son, stod mitt ibland dem. Var och en av dem hade sitt rökelsekar i handen, och ljuvlig doft steg upp från rökelsemolnet.
Han sade till mig: “Du människobarn, ser du vad de äldste i Israel sysslar med i mörkret,var och en i sin avgudakammare?
De säger: Herren ser oss inte, Herren har övergett landet.” Sedan sade han till mig: “Du skall få se än värre vidrigheter som de bedriver.” Och han förde mig fram mot ingången till norra porten på Herrens hus, och se, kvinnor satt där och begrät Tammus (den babyloniska vegetationsguden; förf. anm.). Han sade till mig: “Ser du detta, du människobarn? Men du skall få se ännu vidrigare avgudadyrkan än detta.”
Så förde han mig till den inre förgården till Herrens hus. Och där, vid ingången till Herrens tempel, mellan förhuset och altaret, stod omkring tjugofem män. De vände ryggen åt Herrens tempel och ansiktet åt öster och tillbad solen i öster. Han sade till mig, “ Ser du detta du människobarn? Är det inte nog för Juda hus att bedriva de vidrigheter de bedrivit här, eftersom de också har fyllt landet med våld och ännu mer väckt min vrede?

Vad är det som väcker Guds vrede?

Det tycker jag är en fråga som vi borde ta itu med, eftersom vi lever i en postmodernistisk tid, då allt är rätt och att varje människa själv ska avgöra vad som är rätt eller fel. Så måste vi ändå stanna upp inför det allvarliga faktum att Gud har vrede. Vad är det då som väcker Guds vrede?

Jo, det är att man byter ut Herren Gud. Man bryter mot det första budordet “du ska inga andra gudar ha jämte mig”.

Varför är detta första bud så viktigt? Därför att Gud är skaparen. Det är han som har skapat allt, det är han som vet hur alltsammans fungerar. Han har alltså kunskapen om sitt eget verk.

Men han har också kärlek till sitt skapade verk, inte minst till människan som han gjorde till sin avbild.

Men varför måste vi agera? Varför kan vi inte bara segla vår väg genom livets farvatten och se till att vi kommer i hamn?

Varför måste vi agera?

I Andra Korintierbrevet 5:11 läser vi:

Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor.

Längre fram i verserna 19-20 står det:

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud!

Det är anledningen till att vi agerar. Det handlar om ett slaveri, som tar ut sin rätt på människor. I Jesaja 2 kan vi läsa om hur detta avgudaväsende bryter ner människor. Jag skulle vilja uppmärksamma den saken, därför att vi ibland kan tycka att livet är orättvist, människor drabbas av svårigheter och det ser ut som om människor inte får riktig plats i tillvaron:

Du har förskjutit ditt folk, Jakobs hus, därför att de är fulla av Österlandets tänkande, de är spåmän som filisteerna. De ingår förbund med främmande folk. Deras land är fullt av silver och guld, oräkneliga är deras skatter. Deras land är fullt av hästar, oräkneliga är deras vagnar. Deras land är fullt av avgudar, och de tillber sina händers verk, det som deras fingrar har gjort. Därför blir människorna nerböjda(Jes 2:6-9).

Att bli fördriven, förskjuten och förlorad beror inte på en kärlekslös Gud. Det beror på att Gud vakar över sitt verk, att han älskar människorna, och att han “sätter ned foten”, när det behövs. När han ser att det kommer in krafter som vill ödelägga och förstöra. Redan i Första Mosebokens kapitel tio och elva kan vi läsaom sådant.

Där finner vi Nimrod, en sonson till Noa, som var den förste att bygga en stad. Intentionen med detta bygge är exakt densamma som den Lucifer hade en gång i himlarnas rike. Låt oss stiga upp till Gud!Det är konkurrensen om gudatronen, konkurrensen om herradömet. Det är det som tar sin uttryckliga skepnad där på Sinars slätt, där Nimrod bygger och där han också skapar ett avgudaväsen i vilket han själv får namnet Baruk och kommer att tillbedjas. Men då stiger Gud ner, lägger sin hand på byggnadsverket och slår sönder alltsammans. Ohyggligt kärlekslöst kan du tänka. När de hade strävat, byggt och arbetat i sitt anletes svett och så kommer Gud och förstör alltihop! Han gör det av kärlek, därför att han visste vilken rot det var som var på väg att ta sig upp och ta makt över människorna.

Följande bibelord är viktiga att få med, för att det ska bli tydligt att New Age inte är en modern företeelse. Den är uråldrig, och den går att spåra genom mänsklighetens hela historia.

Det är viktigt att vi får klart för oss det, så att vi inte ont anande går på ett blindspår:

I Hoseas nionde regeringsår intog kungen i Assyrien Samaria och förde bort Israel till Assyrien och lät dem bo i Hala och vid floden Habor i Gozan och i Mediens städer. Detta skedde på grund av att Israels barn hade syndat mot Herren, sin Gud, som hade fört dem upp ur Egyptens land undan faraos, den egyptiske kungens hand. De hade tillbett andra gudar och levtefter sederna hos de folk som Herren hade fördrivit för Israels barn. […] De hade tjänat eländiga avgudar, fastän Herren hade sagt “ni ska inte göra så” (2 Kon 17:6-12).

Kontentan av detta blev att varje folk gjorde sig sin egen gud, som ställdes upp till offerhöjder som samariterna hade byggt. Varje folk för sig i de städer där de bodde. Men de fruktade också Herren. De gjorde män ur sin egen krets till offerhöjdspräster. Och se, dessa offrade åt dem i offerhöjdshusen. De fruktade visserligen Herren, men de tjänade dessutom sina egna gudar på samma sätt som det folk de kom ifrån.

Det kan ju inte beskrivas tydligare om man vill ha definitionen på New Age.

Vad har detta då att betyda i vår tid? På vilket sätt har detta gjort intrång i vår kristenhet, i våra församlingar, kanske också i vårt eget tänkande?

Jag vill presentera något som heter JDS-läran.

Doktor Quimby, E.W. Kenyon samt Kenneth Hagin har tagit plats i vår moderna kristna historia, inte minst genom Ulf Ekman som gick i lära hos den senare. JDS-läran vill jag ägna någon minut åt. Den förkunnades i Livets Ord. Så småningom ville man, efter upprepad kritik ta avstånd från den. Även Ulf Ekman tog halvhjärtat avstånd, men den lever ändå kvar i väldigt mycket av den moderna trosrörelsen.

Vad innebär den? Jo, den hävdar att världens synd inte blev lagd på Jesus. Satan segrade på korset och tog Jesu ande till helvetet, där han fick anta Adams och Satans natur!! Inget offer frambars. Inget blod för rening. Men Jesus blev dock till slut uppväckt av Gud, därför att Gud uppväcker den han vill, och – varje kristen är en Gud.

Sedan ska vi se på en nutida förförare. En kvinna vid namn Katarina Halldorf. Hon har blivit utsedd apostel enligt Bill Johnsons teologi. Hon har gått på Bethel Church, någonting man också kan hålla ögonen öppna för. Därifrån går väldigt många tentakler in i vår kristna förkunnelse. Hon är förklarad teolog, bibellärare, profet. Hon driver sin egen profetskola, satsar på att få de unga i sitt grepp, inte minst genom internet, där hon skapar olika grupper. I en del får man komma in i hur som helst, andra är porten trång till. Några kostar mycket pengar, men en parentes är, att vill man vända sig till Katarina Halldorf för förbön kostar det 300 kronor.

Det finns andra nutida förförare. Kenneth Copeland är en som kör i framgångslärans hjulspår där borta i USA, en känd popsångare som blev känd TV-evangelist. Han är också känd författare med en materiellt lyckosam resa, äger privata jetplan, något han menar sig måste ha, för att när han åker ut på sina predikoresor ”kan han inte gå in i ett långt rör med demoner”. Han erbjuder hälsa genom att du vidrör TV-skärmen där han uppträder. Numera framkallar han någonting som han kallar för “Guds vind” som ska blåsa bort Corona! H Kenneth Copeland befaller Satan att knäböja och så blåser han på honom. Vill du bli alldeles utom risk för Corona ska du betala ganska många stora pengar till denne Kenneth Copeland; en nutida förförare.

Jag vill nämna en förförare som levde mellan 1909 och 1965. Hans namn var William Branham. Han var en modalistisk pingstpastor i USA. Modalismen har lite olika syn på treenigheten, men det fungerade bra för honom. Han startade helanderörelsen och utvecklade en helt ny lära, rena rama ockultismen. Syndafallet till exempel bestod i att ormen förförde Eva sexuellt i lustgården. Bland annat Branham hade väldigt många änglar till sin tjänst. Redan som mycket ung menade han att det kom en ängel som gick vid hans sida och ledde honom den väg han skulle gå. Han fick detta med helbrägdagörandet lagt på sitt hjärta och vi vet att det fanns ett visst samröre med Oral Roberts som är ett känt namn inom helandeförkunnelsen.

William Branham reste över hela världen, bland annat här i Norden och gjorde succé. Han fick uppenbarelser om vad människor led av, och det sägs att han kunde ta med sin vänstra hand på en människa och genom vibrationer känna precis vad denna led utav. Och det sägs att människor blev helade. Han var i Filadelfia i Stockholm och Lewi Pethrus lovordade honom. Han sa att ingenting hade någon gång varit så underbart i hans församling som den kraft, som var utgjuten när William Branham var där och gjorde sina under.

Det är lätt att bli förledd. Senare fick Lewi Pethrus göra avbön angående detta, när det visade sig att Branham var en mycket farlig man med en mycket farlig lära.

Om du har hört talas om människor som har fått tänderna helade med guldplomber, eller om människor som har fått den helige Ande i form av gulddamm, så är det faktiskt William Branham som är pappa till detta. Latter Rain-rörelsens ursprung kommer delvis från William Branham. Han profeterade också om att 1977 skulle alla vara införlivade i den katolska kyrkan. Som sagt hade han en ängel som gick vid hans sida, och han “vidarebefordrade” denna ängel som via Paul Cain kom in i Vineyard-rörelsen och som via John Wimber överfördes till Torontoväckelsen. Kännetecken var utbrott av skratt, berusning, konvulsioner och spasmer. Det var också frågan om den astrala projektionen där man lämnade kroppen och åkte till himlen och fick veta saker innan man vände tillbaka till jorden igen. William Branham fördelade sin kraft till hundratals medarbetare inför sin död. Prydnad på hans grav är samma prydnad som Hillsong har på sitt skivomslag, nämligen frimurarordens pyramid.

Varför tar jag upp detta? Jo, därför att det leder oss direkt till Uppenbarelseboken 17, där vi får möta Babylon, den stora skökan. Det är densamma ande mot Kristus, som har verkat i allt detta. Österländska influenser i vårt samhälle och våra församlingar.

Låt barnen komma till Jesus.”

Jesus säger det väldigt tydligt själv, och vi läser i Markus 10:13:

Man bar fram små barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han upprörd och sade till dem: “Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. Sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog upp dem i famnen och lade händerna på dem.

Vi läser också ifrån Lukas 18:15:

Man bar också fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. När lärjungarna såg det, visade de bort dem. Men Jesus kallade dem till sig och sade: “Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana. Sannerligen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin.”

När det handlar om vilken grund vi tillhandahåller de barn som vi har fått ynnesten att se växa upp omkring oss, så är det allvarligare än någonsin att vi får klart för oss vikten av att slå vakt om barnen! Att inte leda dem in i föreställningar och fantasivärldar som tar överhanden och skapar svårigheter för barnen i deras olika situationer.

Det är New Age som är vårt ämne och vi måste konstatera att i detta land som ansetts vara ett kristet land, där kristendomen har varit en kärnpunkt för det uppväxande släktet, där har man fått lära sig värdegrunderna i tio Guds bud och värdet i den proklamation som Jesus själv står för när han säger “hindra dem inte”!

I vår tid lever vi under inflytande av New Age-rörelsen och dess filosofi och tankar. Vilka är dessa tankar? Jo, vi ska ta bort all kristendom i skolorna. Vi ska se till att splittra barn och föräldrar, skapa avstånd mellan barnen och deras föräldrar. Man strävar efter att slå sönder äktenskapet som samlevnadsform. Man ivrar för att utplåna könsbestämmelser. Det är inte han eller hon. Det är möjligen hen i fortsättningen. Man har börjat ivrigt med detta i tidig ålder, i det som kallades för dagis, men som numera kallas för förskolan, då barnen redan vid 2-3 ålder får börja lära sig detta könsneutrala tänkande.

Historien visar att det är väldigt farligt att blanda ihop begreppen. Vi har ett exempel när den, så långt man vet, förste missionären kom till Kina på 1600-talet. Det var ganska många namn och begrepp som var så totalt olika att det ledde till förvirring hos människorna. Han började byta ut namnen för att slipa ner trösklarna, så det skulle bli lättare för kineserna med sin tro att anamma den kristna tron. Det visade sig vara ett fatalt misstag, därför att där stod man då mycket snart och brottades med frågan -vad är egentligen vad? Det var i längden ingen som kunde förklara det. Kristendomen blev kraftlös. Den blev svag, och dog ut och försvann för flera hundra år, därför att man blandade begreppen på detta sätt. Jag har en känsla av att det är vad som pågår då det gäller våra barn. Vi blandar begreppen. Vad är vad? Det är ju ett mixmax utav sammanblandningar. Är orden neutrala? Eller står de för någonting, de här nya orden som barnen nu lär sig i stället för de gamla orden? Vem är det vi åkallar? Vem eller vad söker vi? Frågan är till sist, vad får vi? Vem är Gud?

Enligt New Ages deklaration är gud allt och allt är gud. Du är gud och jag är gud. Det här äpplet som jag äter på just nu, det är gud. Men det kan lika gärna vara du eller möjligen jag själv. Förstår ni vilken begreppsförvirring som planteras i barn, som ska lära sig ta emot livet och förstå vägen genom livet?

Mindfulness.

Det vill man använda sig utav, väldigt ivrigt i skolor och förskolor. Man vill lära barnen att ta vara på den kraft som finns i mindfulness. För att komma in på den vägen så börjar man med att göra solhälsningen, Surya Namaskara. Den avgudadyrkan som Abraham fick besked om att han skulle lämna, den försöker vi nu via New Age återinföra i vår kultur. Har den funnits här förut? Intressant fråga.

Låt oss minnas att det handlar om en andemakt och det är samma andemakt som i det avgudaväsendet Israels folk vände sig till istället för att fortsätta tjäna Herren sin Gud. Österlandets väsende!

Barnen får lära sig att använda mantran, kanske inga givna mantran, men de får välja ett ord som de tycker är positivt, och så upprepas det medan man tränar vissa rörelser, och allt detta tillsammans öppnar porten till en andevärld för de små att tro på. Frågan är bara vilken andevärld?

De asiatiska lärare som själva lever i buddhismen och hinduismen och praktiserar detta i samhället, de varnarför att man ska börja med barnen på så tidigt stadium, därför att de är medvetnaom att ingen egentligen vet vilka krafter man kommer i kontakt med. Ja, barnen blir lugna, säger man, när de får de här övningarna. Barnen får också lära sig en egen krafthälsning, aum. AUM! När jag har gått på stan, har det hänt att jag hört ungdomar i nedre tonåren och kanske ännu yngre, gå omkring och säga detta ord. Jag har inte haft någon aning om vad det är för någonting, men nu har jag läst mig till vad det är. Alltså en krafthälsning! AUM! Begynnelsebokstäver på tre olika gudar. Det har med andevärlden att göra. Man menar att det gör barnen lugna och ger dem kraft. Jag frågar, vilka krafter är detta frågan om? Vilka gudar är det? Vem tar hand om barnen när det får konsekvenser?

Planen som New Age har är ju att slå sönder alla gamla strukturer och så ska man skapa någonting nytt. Det ska man göra genom att korrumpera konsten och exempelvis musiken.

Men till detta nya är det också väsentligt att lära barnen om fri sex. Aha, nu säger du, ska barnen lära sig om sex? Ja, det är redan så i läroplanen. Det praktiseras i skolorna. Barnen ska lära sig sexualkunskap, men inte en sexualkunskap med rim och reson enligt gamla kristna normer och värden, utan det är fri sex. Det är en av New Ages tankar i den här planen som Alice Bailey skrev om redan på 1800-talet. Den planen, den går i fullbordan fragment efter fragment mitt inför våra ögon. Fri sex, det är ju inget nytt begrepp kan vi tycka, vi som upplevde 1960-talets frihetssträvan på det området, men det här är någonting annat. Det är ett steg närmare en annan frihet idag ,därför att det finns nämligen inte längre rätt eller fel. Det är det man lär det uppväxande släktet. Allt är rätt.

Så leder vi in perversiteten med skolors och myndigheters goda vilja. Vi dömer pedofiler till fängelsestraff, och det är riktigt, men vi ska komma ihåg att medan samhället fortfarande har vissa rättsbegrepp på det här området, så strävar andra krafter i samhället att låta New Age ta överhanden. Vad är det? Det är – allt är rätt och allt är fritt. Du ska själv avgöra vad som är rätt, för det finns inget fel. I följden av fri sex blir det också fria aborter. Så här går barnamorden fram under en täckmantel som kallas för frihet och rättighet.

Medan man utbildar barnen på detta sätt, så lär man naturligtvis också att läsa bönen Fader Vår, för alltsammans hör ju också hemma i vår kristna kultur. Det går så bra att blanda samman. Fader Vår, som är omskriven och är könsneutral. Det finns naturligtvis ingen fader.

Och så trycker vi kläder med symboler och märken, smyckesindustrin är framgångsrik med dessa olika symboler och märken, och vi tycker det är vackert för ögat, men det är laddade symboler. Vi anar inte vad vi skickar ut våra barn med för budskap. Vem tar hand om barnen?

Tre miljoner svenskar har kontakt med New Age, med österlandets avgudaväsen, både via buddhismen och hinduismen, men vi blandar ihop det och så kämpar vi för obligatorisk yogaoch för denna lössläppthet. Vad är det Guds ord säger om sådana här – saker? Jo, jag läser ifrån Matteusevangeliet, och det är Jesus som talar där också, och han säger så här i kapitel 18:6:

Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.

Barnen, det renaste som finns. Så rena att de ser Guds ansikte, Faderns ansikte, den himmelske Faderns ansikte. Dem har vi överlämnat åt de här moderna krafterna, och vi gör egentligen samma sak som Manasse som var kung i Juda, ungefär 600 år före Jesu födelse. Han byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens hus. Det är oroväckande när vi ser hur kyrkorna, inte bara samhället med utbildningsapparaturen, utan också kyrkor av olika slag öppnar portarna för österlandets hela härskara. Just genom yoga. Manasse lät sina barn gå genom eld i Hinnoms dal, och utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom. Han skaffade sig andebesvärjare och spåmän, gjorde mycket ont i Herrens ögon, så han väckte Guds vrede. Guds vrede uttalade Jesus mycket tydligt när han säger för den som förför eller förleder en av dessa minsta små, så vore det bättre att få sänkas i havets djup med en kvarnsten om sin hals. Jesus älskar alla barnen. Jesus vill leda alla barnen, men vi har fått uppdraget att förmedla vem han är, vem som är Gud. Vi kan inte liksom i förgårdarna till guds hus införa detta avgudaväsen! Det skadar våra barn, ja det ger så allvarliga skador så att många inom psykiatrin, där man också har provat de här krafterna, de står rådlösa och vet inte vad de ska ta sig till. Vem tar hand om barnen? Låt oss stå upp till kamp, i Jesu namn!

Från: Midnattsropet.

Jesus, i allt, och genom allt

-Jesus måste finnas med i allt!
Då kommer vi att upptäcka att ju mera vi pratar med andra människor om vem Jesus är, desto mera välsignelser får vi också själva erfara.

Vittnesbörd av Örjan Wallin

Jag förundras mer och mer över vad Jesus gör, ja, vad han gör med oss i vårt innersta. Hur han leder oss fastän vi inte riktigt förstår det. Mycket tokigt och dumt kan hända. Det är mycket man kan råka ut för som människa i form av lidande och svårigheter. Man kan fråga sig: – Gud, varför? -Jesus, varför? Istället för att bara slappna av i att konstatera ”jamen, jag vilar ju i Guds hand”. Allt kommer att samverka i något väldigt bra om jag går i tro att Jesus faktiskt tar hand om mitt liv. Jesus, du tar hand om mig, du tar hand om fortsättningen, du tar hand om min familj. Du finns där. Det enda som hindrar mig att vila i detta är att jag själv säger: -Nej Jesus, jag vill nog inte riktigt vara med dig! Eller att jag kanske låter mig luras av andra kristna, och att vi tillsammans börjar vandra bort från korset. Nej, låt oss se på Jesus och fästa blicken på korset; följa Jesus och lita på honom.

När vi börjar vår vandring ser vi plötsligt en och annan av dem som tidigare var med på vägen gå åt ett annat håll. Sakta, sakta börjar jag då kanske även själv att vända mig åt samma håll, och plötsligt har jag börjat vandra på den andra vägen bort. Det är så viktigt för församlingen och det är så viktigt för mig som kristen att alltid se på Jesus. Att alltid ha blicken riktad mot honom, så att jag märker om jag börjar svänga av. Det kan då vara svårare att se Jesus, och var det måhända länge sedan jag väntade på honom och pratade med honom? Jag är på väg, men plötsligt är jag på väg åt ett annat håll.
Det är sådant som skadar den kristna gemenskapen, och det skadar församlingen. Allt flera luras att gå bort ifrån Jesus. Man slutar prata om hur härligt det är att komma närmare Jesus, och istället funderar man över hur långt bort man kan komma ifrån honom men ändå finnas i hans närhet.

Vi sjunger i en sång: ”O Jesus, för dig vill jag öppna mitt hjärta, i tro ta emot av de skatter du ger, och sedan ge ut, ty ju mera jag giver, så strömmar välsignelsens flod ännu mer.”
Jag får inga skatter av honom om jag inte går i tro på honom och satsar allt på honom. Om jag inte överlåter allt till honom finns det inga skatter eller välsignelser att få.
”Och sedan ge ut …” för ju mera jag ger ut och talar om Jesus – desto mer välsignelser, ja till och med floder av välsignelser kommer då ner över mig.
Det finns många kristna människor runt om i våra församlingar som inte har förstått det här, trots att man varit med i kyrkan så många, många år. På sätt och vis är det kanske det som är felet – man har varit med och varit med, och det har blivit en social gemenskap, och till slut tänker man inte längre på vad det egentligen är att vara kristen. Jesus Kristus är det viktiga! Men man börjar släppa på det och börjar tycka att den fina gemenskapen är det viktiga och det är därför man är med i församlingen. – Vi gör roliga saker också, och det är så trevligt att få träffa den och den … det är därför jag är med i församlingen.
I församlingen är vi för att tillsammans hämta kraft ifrån Jesus, för att fortsätta förmedla evangelium ut till andra människor. Då kommer vi att upptäcka att ju mera vi pratar med andra människor om vem Jesus är, desto mera välsignelser får vi också själva erfara.Tack Jesus, för att det finns så mycket kraft i dig, så mycket kärlek i dig, och att du vill leda oss på vägen fram till dig. Tack för att du vill att vi ska leva så nära dig som möjligt, så att du kan ge oss av dina välsignelser, och att vi får gå ledda av dig och att livet fylls på med upplevelser som du kommer med. Amen.

https://midnattsropet.se/midnattsropet/jesus-maste-finnas-med-i-allt/

Maria: I nedanstående bibelverser kan du läsa om att man bör följa Jesus, ta sitt kors och gå med Jesus. Ja det kostar på och kan göra mycket ont att vara hans efterföljare. Men det är det bästa valet i DITT/ERT liv!

Matt 4:19 Han sade till dem: “Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.”
Matt 8:22 Jesus svarade: “Följ mig, och låt de döda begrava sina döda.”
Matt 9:9 Jesus gick vidare därifrån och såg en man som hette Matteus sitta vid tullhuset. Han sade till honom: “Följ mig!” Då reste sig Matteus och följde honom.
Matt 19:21 Jesus svarade: “Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”
Mark 1:17 Jesus sade till dem: “Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.”
Mark 2:14 När han gick vidare såg han Levi, Alfeus son, sitta vid tullhuset. Han sade till honom: “Följ mig!” Då reste sig Levi och följde honom.
Mark 10:21Jesus såg på honom med kärlek och sade: “Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.”

Följ Jesus!

De som var redo……. Jesus kommer

https://midnattsropet.se/midnattsropet/de-som-voro-redo-gingo-in-2/

Från första numret av Midnattsropet 1960.

Text: Arne Imsen

Jesus skall komma igen, och tidstecknen säger oss, att vi står inför denna tidsålders avslutning. Snart skall ”Herren själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå. Sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes. Och så skola vi för alltid vara hos Herren” (1 Tess 4:16-18). Församlingen, Jesu Kristi brud, skall, eskorterad av himmelska furstar och väldigheter i hast evakuera från jorden för att träda fram inför Gud på Sions höjder. Är du redo för uppbrott?

Jesus Kristus, vår himmelske brudgum, skall till de himmelska härskarornas jubelrop föra en jungfruligt ren och obesmittad brud in i festsmyckade bröllopssalar. Ingen synd kommer in där. ”Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant. Fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” Många kristna bekännare tycks icke ta denna sak så allvarligt, och de ger därvid tillkänna, att de icke är med i brudeskaran. Om församlingen är bruden, så måste varje sann kristen vara en brudesjäl, och för en sådan framstår det alltid som en livsnödvändighet att leva och verka som om varje dag vore den sista. Eftersom hon har mött denna omätliga kärlek från brudgummens sida och svarat ja till honom, är det angeläget för henne att undvika allt som kan störa denna innerliga gemenskap. Jesus skall hämta en brud, som icke lever i flirt med världen utan i uppriktig trohet mot honom under trolovningstiden. Hur har du det? Lever du kvar i den första kärlekens intima gemenskap med Jesus? ”Jag har trolovat eder med Kristus och ingen annan för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru. Men jag fruktar, att såsom satan i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus” (2 Kor 11:2-3).

Varje kristen som i sitt hjärta ger rum för världen och dess väsende, lever i andlig otukt, och varje församling som låter världsligheten tränga in i sin mitt, blir en karikatyr av Kristus och förvandlas successivt till en avläggare av den stora Babylonskökan. Församlingen skall icke bestå av ljumma kristna. Gör hon det vilar Jesu dom över henne: ”Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun” (Upp 3:16). En sådan församling äger icke något existensberättigande om hon icke gör bättring och omvänder sig, till vad pris det än må kosta. Vill hon icke göra det återstår endast ett alternativ för den själ, som icke vill stödja skökoväsendet: ”Vänd dig bort ifrån sådana.” Världens vänskap är Guds ovänskap.

Den som lever i ett sådant tillstånd blir ohjälpligt kvar då Jesus kommer. Det gäller att i tid verkligen se om sin lampa. Finns det olja i både kärl och bekännelse? Bor Anden i din kropps tempel? .

Då Jesus kommer hämtas alla de som är redo. Han kommer icke att söka upp någon församlingsföreståndare för att se vilka som är med i matrikeln. Ej heller kommer han att fråga om du har medlemskort, som är utfärdat av någon kyrka. Endast om ditt namn står skrivet i Livets bok kommer du att få vara med, när bruden lyftes från en skräckslagen värld. ”Sök Andens olja nu min vän och redo stå för brudgummen!” Herren vill frigöra dig så du kan bli till största möjliga välsignelse och hjälp för sargade själar i denna ångestfyllda tid.