Jesus säger: "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Det finns evigt liv att få genom tron på Jesus och att ta emot frälsningen. Gud har en plan för ditt liv. Denna sidan handlar om människors TRO och otro. Jesus älskar dig och vill ge dig ett NYTT LIV. DET EVIGA LIVET MED JESUS.
Arne Imsen var genom sin profetiska vision och förkunnelse den som gav maranataväckelsen inriktning och konkretion. Under de sista åren av sitt liv formulerade han i skrift något av maranatabudskapets kärna, exemplifierat dels genom presentation av några bibliska profetgestalter och dels genom exempel på hur avfallet från den bibliska mönsterbilden tar sig uttryck i vår tid.
I boken MARANATA – Du vår Herre kom presenteras de kännetecken som genom alla tider präglat dem som älskar Jesus och hans tillkommelse, en maranataväckelsens principdeklaration.
Boken finns att beställa hos Midnattsropet förlag. Här publicerar vi ett av kapitlen.
Av Arne Imsen
Noa, han som kom med tröst, är en av de förunderliga portalfigurer som har stötts och blötts av vetenskapliga och andra förmågor under århundraden, men Jesus gav detta maranatavittne sin auktorisation, och aposteln Petrus konfirmerar sina förutsägelser med Noa som trovärdigt sanningsvittne.
Det vi vanligtvis bortser ifrån då vi studerar bibliska gestalter, är att deras liv på intet sätt ger oss anledning att tro att det handlar om övermänniskor på gränsen till andeväsen. De är människor av kött och blod.
Noa hörde som alla andra hemma i ett socialt sammanhang; med allt vad det innebär av ansvar mot såväl föräldrar som syskon och andra närstående. Han var make och det är ju helt klart att han hade svärföräldrar att ta hänsyn till. Han var fader, och måste bära det fostrande ansvaret för sina söner. Dessutom hade han sonhustrur att vårda sig om, såsom en god svärfader. Och utanför denna inre krets, fanns vänner och bekanta som följde honom med stor uppmärksamhet och spänt intresse. Han var ju en son av sin tid och dess bildning och civilisation. Ingenting annat.
Allt av relationer till personer, ting och händelser gjorde honom samtidspräglad och lojal. Det fanns inget osolidariskt i Noas beteende. Det var gudsbilden som kom att bli den åtskiljande maktfaktorn. I tre epoker under vitt skilda förhållanden kan vi följa Noa. Den första omfattar tiden före floden; arbetsgemenskapens tid. Den andra är perioden i arken under floden, ödesgemenskapens tid, då alla möjligheter till utbrytning var obefintliga, och för det tredje tiden efter floden, uppståndelsegemenskapens nya tidsålder på en förnyad jord.
Före floden var allting annorlunda på det sättet att möjligheterna till konsultationer, kontakter, umgänge och socialt liv var många och legala. Noa älskade inte exklusivitet och extremism. Han var faktiskt ingen sekterist eller fanatiker. Förmodligen var han en av sin samtids mest besinningsfulla, nyktra och harmoniska gestalter, fastän han uppenbarligen inte hyste den minsta tilltro till alla välmenande försök att vända strömmen, höja moralen och säkerställa människovärdet genom religion, vetenskap, psykologi, politik, kultur och ekonomi. Därför betraktades han förmodligen som efterbliven.
I verkligheten var han ju förutseende, och var mycket noga med en riktig framförhållning. Detta var möjligt just därför att han ägde en insikt som de andra saknade. Den förmätna människan kan inte medge att det finns någon kunskap som blivit tillgänglig och meddelad genom regelrätta uppenbarelser. Det går vanligtvis inte att övertyga sin närmaste släkting och bäste vän om att etablerade åsikter, planer och strukturer blir så annorlunda och underordnade då man får skåda sig själv, sin samtid och världen i övrigt i uppenbarelsens ljus och klarhet.
Om Noa hade varit lite mindre fanatisk, och lyssnat in stämningarna i sin samtid, så hade han haft utomordentliga möjligheter att utföra en samhällsgagnelig gärning. Om han, istället för att så fullständigt fixeras av sina undergångsteser hade gått ut för att vinna opinionens gehör för folkmoralisk resning och förmerat den i en folklig kamp för genomgripande förändringar och förbättringar. Alla vill ju få det bättre, alla vill ju skapa ett gott och tryggt samhälle. Hade Noa manat till kulturella, politiska och religiösa aktiviteter, så hade han vunnit mångas medverkan. Ett nytt tempel, en ny teater, en ny idrottsarena, en ny politik, en ny etik, en ny ekonomi.
Säkerligen skulle en betydande majoritet bejakat och offrat för att undanröja syskon- och personfel, och göra strukturerna mjukare och klasskillnaderna mindre. Ett Folkets Hus eller Folkets Park hade säkerligen haft sin opinionsbildande betydelse, men i Noas föreställningar och förkunnelse fanns inga sådana provisorier. Han byggde i from förtröstan en ark, och avlägsnade sig därigenom helt från det moderna talet om att allt blir bättre om alla goda krafter förenar sig för att med gemensamma ansträngningar bygga upp det efterlängtade idealsamhället.
Självklart hade de flesta synpunkter på det livsverk Noa och hans familj slösade tid och krafter på. Noas byggnadsverk var omöjligt som objekt för någon massuppslutning. Det var möjligen så länge arbetet pågick ett samtalsämne för hån och bespottelse. Den ensamme båtbyggaren utan kajplats, stämplades av samtiden som efterbliven, fastän han i verkligheten var synnerligen förutseende.
Det är så mycket man skulle vilja fråga om och få svar på, men tron förklarar inte, den konstaterar och konfirmerar. Båtbyggaren, skepparen, redaren, förkunnaren och maranatavittnet Noa, den tionde från Adam, hade sina betyg, rekommendationer och dyrköpta erfarenheter signerade av uppdragsgivaren, som gett honom den nödvändiga utbildningen och ordinerat honom för hedersuppdraget.
Farkosten han byggde i from förtröstan var inte registrerad hos någon myndighet, ej heller börsnoterad. I ägarkretsar var ägaren ett okänt namn. Så långt det är känt, hade skepparen aldrig avlagt skepparexamen, farkosten hade aldrig besiktigats och godkänts, och vid avfärden fanns det inga instrument som kunde plottra ut kursen, eller sjökort med utprickad farled.
Då allt annat sjönk, lyftes de ombordvarande och fördes, utan motor och segel, till destinationsorten. Vad står det att läsa i certifikatets vinjett? Vem svarar för sjödugligheten? Var fanns det seminarium och universitet som gjort denne särling till sanningssägare i ord, i liv och gärning med en sådan enorm genomslagskraft trots ovetenskapliga byggnads- och framtidsplaner? Vilka vetenskapliga institutioner och laboratorier hade utforskat och godkänt projektet? Och vilka tekniker, ekonomer och finansiärer hade lanserat farkosten som lönsamt investeringsobjekt för framtida avkastning? Naturligtvis inga.
Hade Noa konsulterat samtidens elit inom respektive område, så hade planerna skrinlagts och arken aldrig kommit till. Resultatet är alltid detsamma då den kristna församlingen söker råd, hjälp, bildning och assistans hos denna världens vise och mäktige i religiösa eller profana kategorier.
Det finns ingenting som tyder på att denna typ av inhämtad lärdom har i sig själv skickliggjort någon för uppdraget att ”göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv, att uppbygga Kristi kropp”. Det är uteslutande ”visdomens och uppenbarelsens Ande till kunskap om Fadern” som kan åstadkomma detta mirakel. Seminarierna och fakulteterna är inte kända för sådana bragder, fastmer har de visat sig äga en alldeles enastående förmåga att fostra fram bildade predikanttyper utan överbevisande kraft, vars resultat alltid blir detsamma; nämligen tvivelsjuka träsk istället för trons fasta klippa.
Detta är ingen betraktelse för meditation och aftonandakt för veckohelger och kyrkohögtider. Det är tillämpbar tro för alla dagars samtliga timmar. Vatten i lämpliga proportioner är bra för allt, men det blir ett dödshot då ingen förmår stoppa dess flöden. Det är den signalen vi bör ta till oss, och med det för ögat påskynda förberedelserna för alla eventualiteters skull. Överraskningsmomentet är förutsagt, och bör beaktas, medan det heter idag. Hans tillkommelse är nära!
Denne båtbyggare levde och verkade också efter floden. En uppseendeväckande episod, efter det han och familjen gjorde entré på den nya jorden, var att han planterade en vingård, skördade vinrankornas druvor och pressade dem till njutbar saft.
Noa saknade insikt och kompetens. Jäsningen blev en överraskning, och effekten ödesdiger. Avklädd och berusad låg han blottad i sitt tält och sov som aldrig förr. Något liknande hade ingen i familjen varit med om tidigare. Det var olustigt och förödmjukande. En skandal utan motstycke. Nog fanns det anledning att säga ett och annat om en sådan far, och göra det med besked, till alla som ville lyssna. Ham gjorde det. Av Noas tre söner närmade sig denne tältet, bröt övermodigt mot alla hedersregler och utnyttjade odisciplinerat det avskyvärda han hade sett, för att inför sina bröder vanhedra sin far. Det kom att bestämma hans framtid.
De andra bröderna förskräcktes över Hams i och för sig berättigade reaktion. De såg faran och vidtog omedelbara åtgärder. De gömde sig under en mantel och gick med ryggen före in i det skandalomsusade tältet, lade manteln över den sovande, berusade och ensamme troshjälten, gick tyst och skamfullt ut, utan att nyfiket utforska interiören och den utblottade kraftkarlen. Det var beklämmande, men det måste överskylas. De hedrade trots allt sin far och det bestämde deras framtid.
Den lilla och luttrade församlingen på den nya jorden, utan impulser och lockelser från en förgiftad värld, blottar mitt i den familjära gemenskapen en gemen ondska, som hörde hemma i den gamla världen, vilken lurpassade och tog det tillfälle som erbjöds att demonstrera sitt inneboende och sin närvaro hos dem Gud benådat. Den embarkerade arken, och gjorde sällskap med de räddade ut på den nya jorden, där den manifesterade sig som okuvad orm-natur.
Korsets visdom uppenbarar Guds kraft och demonstrerar hur det omöjliga blir möjligt. Dessa förlorares vemod är djupt och allvarligt, men deras glädje är outsäglig.
Tänk om man kunde skicka ut en sådan skrift till hela kristenheten! Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska! Alla meddelanden att vi ska lägga ner vapnen och kapitulera – de är falska!
Igår talades det mycket om strid och vi sjöng: ”Vi äro kämpar i Guds här.” Då tänkte jag att lite av det där har försvunnit. Förr i tiden när jag växte upp i Örebro; först i Pingst och sedan Helgelseförbundet, sjöng man de där sångerna: ”Vår Herre kallar, till strids det hastar, nu är det heliga krigets tid. Nu skramlar vapnen, vi ber och fastar” osv. Jag tycker att det fanns en väldig kampvilja överlag. Senare i tonåren kom jag till Maranata, och där blev det ju: ”Fram i striden går en här tänd utav Guds And”. Jag tänker på oss äldre, som kanske har tappat något av den där striden och kommit bort från fronten emellanåt.
Då vill jag faktiskt påminna om broschyren som har skickats ut till alla svenska hushåll: ”Om kriget kommer.” De flesta av er som bor här i Sverige har fått den. Där skriver man om krisberedskap, om att vi ska vara vaksamma mot falsk information och att vi ska ha höjd beredskap, varningsberedskap osv. Det står också med röd text att ”Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska”. Tänk om man kunde skicka ut en sådan skrift till hela kristenheten! Alla meddelanden om att motståndet ska upphöra är falska! Alla meddelanden att vi ska lägga ner vapnen – de är falska! Alla meddelanden om att vi ska kapitulera är falska! Vi måste liksom komma tillbaka till striden, in i kampen.
Är du här som känner att du har kommit bort ifrån frontlinjen, så finns det möjlighet till mobilisering här ikväll. Att komma tillbaka till fronten. Vi har en mäktig fiende och vi ser att det blir trängre i tiden. Det blir inte lättare framöver, det kommer att bli tuffare, och vi har ingen möjlighet att kämpa den här kampen om vi inte går med Jesus fullt ut, om vi inte har den helige Ande brinnande i våra bröst. Så låt oss kämpa och se till att vi kommer tillbaka till frontlinjen! Utan strid blir det nämligen ingen seger. Men seger har vi i Jesu namn.
Jag tänker på några verser från Hebréerbrevet kapitel tio: ”Herren ska döma sitt folk.” Det låter ju lite märkligt, är det inte världen som ska bli dömd? Och är inte världen redan dömd? Men det står att Herren ska döma sitt folk också, och Herren kommer att hålla räkning med oss. Inte för dem som kommer till himlen, utan för de som inte kommer dit. Det står så här:
– Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant (Hebr 10:32-33).
Vi är ett skådespel för världen, så är det bara.
Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande. Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. Ty ”ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom”. Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar (Hebr 10:34-39).
Tänk att få gå i frontlinjen och säga: Vi hör inte till dem som har lagt ner stridsredskapen. Vi hör inte till dem som kanske har kapitulerat och gett upp, utan vi hör till dem som står vid fronten och vinner själar med andens svärd. Det finns möjlighet ikväll att öppna sitt hjärta för Jesus, komma tillbaka till striden och in i hetluften. Amen.
Maria: /SANT!!! Vi har inte gett upp, vi vittnar och vi ber och vi tror och vi ger allt vi kan–
Det var sensommar, och en ovanligt vacker och skön söndag. Det var sällsport lyckat, eftersom vi var inbjudna till Pelle Linds torp utanför Örebro för att övervara ett dop. Hans blyga och tillbakadragna svägerska ville absolut döpas, men inte i något stort, offentligt sammanhang. Det blev alltså torpet, som vi lotsades till genom att ansluta oss till Pelle när han åkte från sin förort i stan. Det var en slingrig grusväg, uppåt en bergshöjd. Och där fanns också en idyllisk sjö. När vi kom fram, var några släktingar och vänner där. Sten, den äldste svågern, var redo att både läsa några bibelord och döpa. Några hade gitarrer med, och vi sjöng bland annat sången ”Jag har beslutat att följa Jesus”. Vi påmindes om att den som tror och bliver döpt ska bli frälst. Underbara löften! Snart gick dopförrättare och dopkandidat ut i vatten till midjehöjd, och så klingade så underbart orden: – Jag döper dig till Kristus; i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Amen! Och den trosvissa dopkandidaten fick så begravas och manifestera uppståndelse till nytt liv! Så bjöds vi till det hemtrevliga gamla torpet på riktig fest. Och ännu en överraskning: Dopkandidaten och hennes man ville äntligen manifestera sitt äktenskap med att få den församlade gruppens välsignelse över sitt förbund, och dopförrättaren och svågern var inte sen att ge dem tillfälle att uttala sitt ja till frågan om de var redo att uttala sin kärlek till varandra och svara ja till frågan om de var redo att älska varandra i nöd och lust. Det blev alltså både en triumferande begravning och bröllopsfest på samma dag! En välsignad samvaro, där vi också fick njuta av tårtor av alla slag! En fin dag att minnas, med det gemensamma evighetsperspektivet som bärande vision!
– Driv ut ifrån er den som är ond, är ett citat hämtat från Paulus brev till församlingen i Korint, där en mycket svår synd hade uppdagats. Församlingen hade uppenbara svårigheter med att se, förstå och hantera situationen, varför Paulus med skärpa tvingas gripa in och säga: ”… ni borde ha blivit så bedrövade, att den som gjort sig skyldig till detta hade drivits ut ur er krets”. Situationen var allvarlig och enda möjligheten för församlingen att komma vidare var att i grunden göra upp med det som var osunt och omoraliskt. I våra dagar – i kölvattnet av det världsomfattande metoo-uppropet – har många fall av otukt och missbruk i ledarställning avslöjats. Vittnesmål efter vittnesmål har målat upp de mest förfärliga lidanden som de drabbade fått genomgå. Men det är inte bara bland världens barn övergreppen pågått utan även i sammanhang där den typen av agerande borde vara omöjligt, nämligen inom kristna församlingar. De drabbade är vanligtvis personer som står i beroendeställning till förövaren varför det kan gå många år innan ett avslöjande sker. Dock vet vi att allt förr eller senare måste komma fram i ljuset. Någon annan väg framåt finns inte.
För den kristna församlingen är omoral och otukt en synd man aldrig kan skyla över. Nya testamentet lyfter gång på gång fram hur viktigt det är att leva i trohet inom äktenskapet. Exempelvis skriver Hebreerbrevets författare: ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma” (Heb 13:4). Äktenskapet är också en bild som bibeln använder för att beskriva församlingens förhållande till Jesus, brudgummen: ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den” (Ef 5:25). På samma sätt uppmanar Paulus i sitt brev till Timoteus att den som vill få en församlingsledares tjänst skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare (1 Tim 3:2).
Riktlinjerna för hur Guds folk ska leva i förhållande till Gud och varandra är tydliga. Det handlar om ett liv i rättfärdighet, värdighet och renhet. Dess motsats går att finna i världens politik med ibland direkta uppmaningar till sexuell lössläppthet. Där är förfallet väl utbrett och accepterat. I världens politik raseras familjens stabilitet medvetet. Paulus skriver att Gud kommer att döma världen, att det inte ankommer oss att göra. Men varje gång då vänner i kristna församlingar blir utsatta, är det en tragedi som i allra högsta grad drabbar oss var och en. Tidningsrubriker som lyft fram prästers övergrepp har under de senaste åren varit många. Flera olika samfund har pekats ut men främst fokuseras på den gigantiska romerska katolska kyrkan där ett oändligt antal personer efter många års trauman trätt fram. Exempelvis berättar tidningen Dagen om hur över 300 präster under 70 års tid förgripit sig på fler än 1 000 barn! (17/8). Artikelförfattaren skriver om mörkläggning som gjorts och konstaterar att ”när kyrkan behöver skyddas från sanningen, då har hela evangeliets förkunnelse förvanskats”. Församlingen är bärare och förmedlare av det enda budskap som i sanning kan ge människor frihet. Sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Evangelium är det glada budskapet om frälsning och befrielse från all form av förnedring. Trots det finns det förmodligen också inom kristenheten ett mörkertal av personer som bär på bittra ouppklarade och oförsonade erfarenheter. Vid sådana fall måste det finnas en beredskap i församlingen, även i Maranataförsamlingen, att lyssna och bana väg för de som drabbats och som söker upprättelse.
Slutmålet är att vi allesammans en dag ska stå ansikte mot ansikte inför vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och det som då betyder något är att vara försonad och ha ett rent hjärta inför Gud och människor. Det är här och nu i tiden det måste ske. Avslöjad synd är nåd från Gud.
– Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars … Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Heb 4:13,15-16).
För Maranataförsamlingen i Stockholm
Tage Johansson Hans Lindelöw Robin Vidén Werner Eriksen Emanuel Johansson Roger Lindroos Berno Vidén
Artikel av Julia Caesar som behandlar vår situation i världen. Vakks eller inte vakks? Det är frågan som denna person tar upp här i artikeln. Läse den och förstå mer och du kanske förstår det du inte har förstått.
Det är oerhört viktig att vi får kött på benen nu och vet VAD som SKER! Vi MÅSTE ha information så att vi förstår och jag letar och finner en del som jag vill dela med dig/er.
OM jag skulle få strul med sidan här så mailar ni mig på min mailadress, skriv upp den? gudrunmariachristoffersson@outlook.com Där nås jag antagligen ett tag framöver.
Midnattsropet: Vi behöver träda närmare Jesus. Han kommer snart och jag upplever att vi inte har mycket tid kvar.
Det mörknar i världen men det ljusnar på färden. Ja så står det i en sång, och vi ser idag hur det profetiska ordet i snabbare takt än förut går i fullbordan. Allt eskalerar i naturen, jordbävningar, vulkanutbrott i La Palma, askmolnen gör att flygplatser tvingas stänga ner. Inatt när vi sov var det jordbävning i Pakistan med flera döda och bara för någon timme sedan var det en jordbävning i Tokyo. I Den fysiska världen ser vi hur profetian, det Jesus sagt i sitt eskatologiska tal, går mot sin uppfyllelse.
Vi ser också hur mycket sammanfattas i den religiösa världen. Påven far i ekumenikens namn runt och sträcker ut handen mot islam, mot buddister och hinduer osv. Det är en utveckling som pågått länge. Redan för 20 år sedan kysste förre påven, Johannes Paulus, koranen offentligt i Damaskus för att visa på enhet och hur vi ska komma tillsammans. Även i Sverige ser vi hur samfundens strävan efter enhet ökar.
Man har börjat tala om receptiv ekumenik, vilket innebär att man ska enas och förenas och det måste inte vara kristna utan det går bra med andra religioner också. Det spelar inte så stor roll vad vi tror på utan det viktiga är att vi tror på något.
Teologin i Sverige blir mer och mer liberal. I Örebro där jag kommer ifrån har vi en teologisk högskola som ägnar sig åt att bortförklara bibeln, i en tid då bibeln verkligen behöver förklaras. Allt det här är tidstecken. Vi har hört om att stå och gå utanför lägret. Det är viktigt att vi för fram det här att få stå utanför. Jag vet att Arne Imsen på sin tid skrev en artikel om rätten att få stå utanför, att inte dras med i den här strömmen. Det är inte en ström som leder till Gud. Nej, det är en ström som leder till att böja knä för antikrist.
Man talar om ekumenik, den bebodda världen. Då Jesus talar om ekumenik använder han ordet ekklesia som betyder de som har tagits ut ur världen. Jesus kallar oss ut att bära hans smälek, att vara en stad på berget, att vara ljus och salt. Men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då sälta det igen.
Vi behöver träda närmare Jesus. Han kommer snart och jag upplever att vi inte har mycket tid kvar. Lägg bort allt som är till hinder. Vi har inte tid. Vi behöver enhet och förlåtelse som för oss till Jesus, inte en organisatorisk enhet.
I Romarbrevet 6 står det:
Men Gud vare tack för att den tid är förbi, då I voren syndens tjänare, och för att I haven blivit av hjärtat lydiga, så att I följen den lära som har givits eder till mönsterbild.
Vi har fått en mönsterbild och det är att vi av hjärtat har blivit lydiga. Vi tjänar inte Jesus för att vi måste på grund av en pålaga som säger att vi måste göra det och det, utan för att vi vill och för att vi älskar Jesus. Snart ljuder ett anskri: Se, brudgummen kommer. Gå ut och möt honom. Tänk att få möta Jesus med brinnande hjärtan och säga: Tack Jesus.
Fokusera på uppdraget. Vi kanske har några år kvar och vi har inte tid att ägna oss åt något annat än att fullfölja uppdraget, för Jesus kommer. Runepär Lind
Allvarsord i högsta grad har du läst nu, och det är dags att verkligen vara så medveten man bara kan!!
Ps 62:12
Ett har Gud talat, två ting har jag hört: Hos Gud finns makten,
Ps 63:3
Så söker jag dig i helgedomen för att se din makt och härlighet.
Ps 65:7
Du gör bergen fasta med din makt, du är rustad med kraft.
Ps 77:15
Du är den Gud som gör under, du har visat din makt bland folken.
Ps 102:1
Bön av en plågad som i vanmakt utgjuter sin sorg inför Herren.
Ps 105:4
Fråga efter Herren och hans makt, sök alltid hans ansikte.
Ps 106:8
Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt känd.
Sverige präglades under 1900-talets början av dynamiska väckelserörelser. Under det så kallade reformationsåret, till minne av Luthers reformation, verkar både den Romerska katolska kyrkan och det Lutherska världsförbundet vilja radera bort den delen av historien. Med hjälp av kyrkopolitiska manifestationer och pompa och ståt inbjöds påven till Lund och Malmö för att tillsammans med Sveriges biskopar och andra kyrkliga företrädare inviga reformationsåret. Nu är det dags för nästa steg. Den tidigare så föraktade och bibelförankrade Pingstväckelsen har under några decenniers tid neutraliserats till oigenkännlighet. Rörelsen äger idag knappast någon beröringspunkt med sina egna tidiga rötter. Det tidiga budskapet var Kristuscentrerat och uppmanade till uttåg från Statskyrkan och dess falska frälsningslära. Synen på barndop, ordinerat prästerskap, nattvard, konfirmation etcetera gjorde det omöjligt för en övertygad pingstvän att vara en del av Svenska kyrkan. – Utanför lägret! ljöd parollen. Pingstväckelsen växte numerärt, och från att ha varit en andlig maktfaktor med Kristus och församlingen i fokus, med ett tydligt budskap om församlingens hållning till samhälle, partipolitik och synen på Jesu snara tillkommelse, förvandlades den successivt till en integrerad del av det omgivande samhället. Anpassningsförmågan gick hand i hand med politiska framgångar och kyrkoreligiöst inflytande. Med god hjälp av lockande statsbidrag blev man snart en erkänd kulturell enhet med taburetter i ekumeniska sammanhang och en plats i den ekumeniska organisationen Sveriges kristna råd.
Den 29 maj 2017 är det annonserat ”högtidsgudstjänst” i Uppsala domkyrka då ärkebiskop Antje Jackelén och pingströrelsens ledare Daniel Alm ska ”dialogpredika”. Arrangör är Sveriges kristna råd som i sin presentation av mötet kallar pingströrelsen för en ”efterreformatorisk kyrka” vars relation till moderkyrkan behöver bättras på. Mötet är ”ett viktigt steg på försoningens väg”. Cirkeln sluter sig. Väckelserörelsen som bröt med Svenska kyrkans makt har profilerat sig som kulturkyrka och har avancerat långt i sitt återtåg in på den stora världskyrkans arena. Kyrkan före, under eller efter reformationen spelar inte längre någon roll. Allt sammansluts i en enhet där tiden före reformationen, då den Romerska kyrkan regerade, hägrar mest.
Vad handlade då reformationen om och vilka avgörande frågor ledde till att även den Lutherska kyrkan kom att betecknas som en kyrka man borde ta avstånd ifrån? Först och främst var det troheten mot Herren Jesus Kristus och bibelordet. Man verkar ha glömt att det fanns ett stort avfall och ett enormt maktmissbruk som orsak för de samvetsgranna väckelserörelser som växte fram. Förföljelsen från kyrkans sida mot läsare och vederdöpare var grym men som både historia och nutid lärt oss; förföljelsetider är väckelsetider. I och med att kyrkan förlorade politisk makt tappade man också kontrollen över folket. Metoderna fick bytas ut. Istället för förföljelse lockades nu frikyrkorna tillbaka till moderkyrkan. Det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925 var historiskt. Redan då var inriktningen mycket liberal och anpassningsbar. Under kyrkans tidiga historia var det uteslutet att en präst skulle kunna lära ut något utanför kyrkans bekännelseskrifter. Där var Nathan Söderblom banbrytande. Han var inte bara en förgrundsgestalt inom den ekumeniska rörelsen. Han var också befriad från Skriftens auktoritet. Han förnekade Jesu gudom och såg på bibelns under som religiösa begrepp. Fysiska under som Jesu jungfrufödelse och hans uppståndelse från de döda ansågs vara sagor.
Pastor Alms predikokollega Jackelén har som bekant samma liberala syn på bibliska sanningar. Svenska kyrkan bryr sig inte nämnvärt om teologi, utan det viktiga är enheten mellan kyrkorna och religionerna! Ta exempelvis det här uttalandet av ärkebiskopen: ”Det är självklart att muslimer och kristna ber till samma Gud. Jag tror att vi i framtiden kommer att inse att vi har mer gemensamt med troende i andra religioner än med dem i vår egen tradition.” Väckelsens pionjärer har dött för de bibliska sanningar som nu redigeras bort i enhetens namn. Det är inte för intet som bibeln allvarligt varnar för det berusande skökovinet, det som gör att avfallet prisas och drar oss bort från en rätt kunskap om Jesus Kristus. Låt dig inte bedras av ekumenikens fagra ord. Det finns ingen biblisk uppmaning om att försonas med kyrkliga institutioner. /Berno Vidén
Vad vi menar med människans väsen och ursprung, kommer att påverka hur vi lever med varandra. Därför börjar Bibeln med en berättelse om människans skapelse, för att ge oss en bild av vad vi är i Guds värld. Vad är en biblisk antropologi, hur väl passar den bilden med vår tids filosofi, och vilka konsekvenser får den bibliska människosynen för hur vi lever i dag?
Det ska jag försöka säga något om i denna artikel.
Krukmakaren Vi skall läsa och studera en vers i den välkända berättelsen om hur Gud skapade Adam och Eva i Edens lustgård. Där sägs följande om människans ursprung:
”Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Mos 2:7).
Den förste som vi får lära oss något om, är inte människan, utan Gud. Det står att Gud ”formade” människan, och det ordet heter på hebreiska yatsar. Det är ett ord som i Bibeln används om krukmakare och skulptörer. Det är denna aspekt hos Gud som författaren vill att vi ska lägga märke till: Gud är skaparen, den som formar, och människan är den som blir formad. Det är viktigt, därför att vi som människor gärna vill ha det tvärtom: Vi formar gärna Gud efter vårt eget huvud.
Det var det som hände med Israels folk, då de hade blivit befriade från slaveriet i Egypten, och mötte Gud vid foten av berget Sinai i öknen med samma namn. De hade hört Guds inbjudan till ett förbund, och hade samstämmigt sagt sitt ”ja” till detta förbund. Ändå tog det inte mer än några dagar innan följande hände:
”När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget, samlades de kring Aron och sade till honom: ’Kom och gör oss en gud, som ska gå framför oss. För vad som har hänt den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land, det vet vi inte’” (2 Mos 32:1).
Moses hade gått upp på berget för att ta emot stentavlorna med förbundets villkor, men efter en dryg månad var tålamodet slut hos det väntande folket, och de bad Moses bror Aron att göra dem en gud. Och så står det:
”[Aron] tog emot guldet och formade [yatsar] det med en mejsel och gjorde av det en gjuten kalv. Och de sade: ’Här är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land’” (2 Mos 32:4).
Detta var en gud skapad efter människans vilja och tanke; Aron formade[yatsar]en gud av guldet och utropade det som Israels Gud. Vi kan kanske tycka att vi inte är så naiva och oförstående som folket vid Sinai den gången, men verkligheten är ofta att vi följer precis samma mönster. Vi vill vara autonoma, de som bestämmer vad som är viktigt, vad som ger mening åt tillvaron, och vad som är målet med människans existens. Bibeln säger att det inte är vårt val, eftersom vi är formade av Gud.
Lermänniskor I versen vi läste först sägs det att Gud formade människan ”av jord från marken”. Ordet för ”jord” är på hebreiska aphar, och ordet för ”marken” är adama. Adam, som är namnet den första människan får, är dessutom inte bara ordet för jord eller mark, men också det hebreiska ordet för människa och mänskligheten. Adam hade kanske hetat ‘jording’ eller ‘jordbo’ på svenska.
Denna berättelse reflekterar många av bibelns författare över, och då nämns alltid det faktum att vi är skapade av jord (eller ”stoftet” som vi som växte upp med 1917 års översättning har vant oss vid) i förbindelse med ödmjukhet inför Gud, och alla människors svaghet:
”Han litar inte ens på sina tjänare, han finner fel hos sina änglar. Hur mycket mer hos dem som bor i hyddor av lera, dem som har sin grund i stoftet [aphar]! De krossas lättare än mal” (Job 4:18-19).
”Se, inför Gud är vi båda lika, också jag är formad av lera” (Job 33:6).
”Alla går till en och samma plats. Alla har kommit av jord [aphar], alla vänder åter till jord” (Pred 3:20).
Uttrycket ”av jord från marken” är alltså något som ska få oss att tänka på vår svaghet och flyktighet. Dessutom säger det oss att vi alla är lika: Alla människor är skapade av samma material.
Livets ande i näsan Låt oss påminna oss igen om vad versen vi studerar säger:
”Herren Gud […] blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Mos2:7).
Varje ord i denna text är väldigt viktigt i förståelsen av vad en människa är, men vi ska koncentrera oss på ordet ”varelse” (hebreiska: nephesh). Det som gör människan till en levande varelse, är Guds livsande som finns i oss. Utan den är vi bara en klump jord. Den norska teologen Terje Stordalen har skrivit en bok om biblisk antropologi som heter Støv og livspust (Stoft och livsande), och det är just dessa två ting människan är – och stoft och livsande tillsammans, gör oss till levande väsen.
Det hebreiska nephesh är det samma som ordet för ”strupe”. Det är ganska passande, eftersom genom strupen går all luft som vi andas och som håller oss i liv. Ordet används ofta för att tala om hela människan, som i Första Moseboken12:5 där det sägs att Abram tog med sig de ting och de nephesh (personer) som han hade i Haran. Ibland översätts nephesh med ”själ”, men när man gör det så måste man passa sig för att inte importera filosofen Platons idévärld i sin förståelse. Själen är hela människan, både den materiella och den icke-materiella sidan.
Gudslängtan Om det faktum att vi är skapade av jord berättar för oss om vår koppling till jorden; så är livsanden som Gud har blåst in i människan ett vittnesbörd om att vi inte bara är jordbor, utan vi har en relation till honom som tronar i himmelen. Det är en del av vår identitet.
Nephesh betyder, som sagt, strupe – och i strupen strömmar inte bara livsgivande oxygen, utan det är också platsen där vi känner törst. Denna dubbla betydelse av strupe och själ finner vi hos flera psalmister i Bibeln, där de talar om sin längtan efter Gud:
”Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ (nephesh) efter dig, o Gud. Min själ [nephesh] törstar efter Gud, efter den levande Guden” (Ps 42:2-3a).
”Jag uträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ [nephesh] efter dig” (Ps 143:6).
På samma sätt som en strupe kan uppleva törst efter vatten, så är själen otillfredsställd utan närheten till Gud, som har givit livsanden. Det är en viktig del av biblisk antropologi, att vi erkänner att vi har ett ”Gudformat” hål i vårt inre. Eller, som Augustinus av Hippo (354-430 e.Kr) sa det i sin skrift Bekännelser:
”Du har skapat oss för dig själv, Herre. Och våra hjärtan är oroliga tills de finner sin vila i dig.” (förf. övers.)
Gud är till sin natur tillräcklig i sig själv – han behöver ingenting utanför sig själv; men det motsatta är sant om människan: Vi är skapade av stoft, som vittnar om vår svaghet – och av livsande, som vittnar om vårt beroende av Gud.
Vår tids antropologi Tänk på hur olik Bibelns förståelse av vad en människa är, jämfört med vad vi presenteras i populärkultur, politik, reklam och på sociala medier. När jag själv för en tid sedan studerade Första Moseboken 2:7, så läste jag på Twitter ett meddelande av Moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali, där han kommenterade om de kvinnor som rest från Sverige till olika länder i Mellanöstern för att stödja IS – och som nu ville komma hem igen. Han skrev:
”Dessa IS-honor som nu tigger om att hämtas tillbaka nu borde låtas ruttna kvar där. Fullständigt irrelevant om deras jihadiavkommor är ’oskyldiga’” (Publicerat på Twitter 16 februari 2019).
Mammor som kallas för ”honor” och barn som kallas för ”avkommor” – vilken människosyn är det? Oavsett vad man anser om mödrarnas eller fädernas åsikter eller gärningar, så finns det ingenting som kan rättfärdiggöra en sådan djupt anti-kristen syn på vad en människa är. Ingen som har läst och tror på människans väsen i biblisk förståelse, kan tala på det sättet.
För några dagar sedan läste jag en artikel från oktober 2018 i den norska nätmagasinet Fri tanke, ägt av Human-Etisk Forbund. Där kommenterade de ett förslag till ändring i grundlagen från stortingsrepresentant och tidigare partiledare Knut Arild Hareide i Kristelig Folkeparti (KrF). Förslaget löd som följer:
”Människovärdet ska vara okränkbart, och alla har rätt till kroppslig integritet, från konception till naturlig död”(förf. övers.).
Detta, som kan låta som ett väldigt bra skydd och en god definition av vad en människa är och har rätt till, går naturligtvis inte att kombinera med en värld där miljoner barn mördas innan de får se dagens ljus – eller där äldre, sjuka och andra ser det som sin rätt att få medicinsk hjälp att avsluta sina egna liv. Fri tanke förfasades över detta förslag från KrF, och påpekade vikten av att folk får välja själva. Alltså: Välja själva om de ska få mörda en annan människa. Vi måste vara helt klara över detta: Abort handlar inte om kvinnors rättigheter; det handlar om oföddas rättslöshet.
Jag tar bara dessa två exempel – men jag tror att det är viktigt att vi som kristna ser vår tids kamp om människovärdet i ljuset av den unika bild på vad en människa är som Bibeln presenterar.
Människan och korset Det främsta beviset på hur högt Gud älskar och värdesätter Adams söner och Evas döttrar, ser vi i Jesus från Nasaret. Bibeln säger att Gud älskade världen så högt att han gav sin egen sons liv för att ge liv till dem som sätter sin tro till honom. Det är när vi ser mannen som hängde på Golgata kors som vi ser vad en människa är. Vi vet att vi är stoft ifrån jorden – men vi är något så mycket mer. Vi är väsen som i alla tider har försökt fylla själens törst med någonting utanför Gud. Men då Jesus dog på Golgata, så gick Guds inbjudan ut till alla människor, uttryckt genom profeten Jesaja:
Hör, alla ni som törstar, kom till vattnet! Och ni som inte har pengar, kom och köp säd och ät! Ja, kom och köp säd utan pengar och vin och mjölk för ingenting. Varför ger ni pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte mättar? Hör på mig, så får ni äta gott och er själ njuta av feta rätter” (Jes 55:1-2).
Det största beviset på en människas värde, är att Gud själv tömde sig på all härlighet, blev människa, dog för våra synder, och nu hälsar oss välkomna till sin egen festmåltid. Gud vill ha gemenskap med dig. Ingenting är större än det.
Repeterar: Bibelns budskap om Jesus är A och O, det är det som ger mänskligheten hopp. Jesus Kristus är Guds enfödde Son, som blev människa och dog och bar våra synder i sin kropp upp på Golgata, han uppstod på tredje dagen och for upp i höjden. Han sitter nu på Gud Faderns högra sida och manar gott för oss alla. I hans namn finns det frälsning och han har möjlighet att frälsa varje människa på denna jord. Inget universum kan frälsa dig, inget flum, ingen annan religion. Sök bibelns Jesus! Endast hos honom finner människan svar och hopp för framtiden.
https://midnattsropet.se/appell-vittnesbord-insandare/nar-jesus-forvandlade-var-familj/ När Jesus förvandlade vår familj! 202104, Tore Björklund
Vittnesbörd av Tore Björklund
Kommer ihåg hur min familj kom till tro på Jesus och började följa honom. Det var i början av 70-talet och jag var ungefär tio år. Hemma var det kaotiskt och mamma var mycket sjuk med njurar som var helt slut och som läkarna hade dömt ut. Pappa slet och var orolig i ett totalt hopplöst läge.
Den unge pojken till höger på bilden är Tore då han döptes till Kristus, 13 år gammal under konferensen i Malmköping 1975. Så såg de i en tidning om ett väckelsemöte där man bad för sjuka. Mina föräldrar såg ingen utväg så detta måste testas. Jag kommer ihåg att mitt under predikan avbryter predikanten plötsligt och säger: – Här sitter någon som har problem med sina njurar, om du tackar Jesus nu så blir du frisk! Mamma gjorde det ; hon tackade Jesus.
Två veckor senare gick mamma till läkaren och han sa att det måste ha skett ett mirakel. Mamma var frisk och genom detta mirakel så blev mamma, pappa och min syster frälsta. Detta skakade om många människor i vår närhet och även mig.
Ungefär tre år senare blev det så att jag följde med mina föräldrar på ett väckelsemöte i Lilla Edet. Där fick jag höra människor som vittnade och sjöng om Jesus och det tog tag i mitt hjärta. Jag kände att jag var en syndare som behövde få förlåtelse, så jag överlämnade mitt liv till Jesus. Han mötte mig och jag fick börja följa honom.
Minns också dopets väg några månader senare. Vilken kamp jag hade när vi gick ner till sjön i Malmköping och alla sjöng: ”Har du mod att följa Jesus och ta steget riktigt ut?” Jag fick ta detta steg på bibelns grund och begrava mitt gamla liv och sedan uppstå till en ny skapelse. Nu lever jag inte ett meningslöst liv i denna förgängliga värld utan har gått från död till liv och är medborgare i himmelens rike. Det har aldrig försvunnit trots att det har gått upp och ner genom livet.
Nu är frågan: Hur är det med dig? Jesus dog på ett kors också för dig. Han kallar dig att komma och bli hans. Jesus säger: Kom och följ mig. Han är den gode herden som söker efter just dig. Han vill inte att någon människa ska gå förlorad. Jesus älskar dig.
Vi sjunger i en sång strofen “jag är svag men du är stark”, ord som beskriver något om människans position inför Gud. Han är vår skapare, han är den starke, och vi är de svaga. Guds kärlek och önskan är att få vara den som leder oss, vara den som tar hand om oss och han har gett oss så mycket som vi får om vi vill. Om vi vill får vi vara ledda av honom. Vi är satta i den här världen där vi ser så mycket elände och svårigheter och problem, men genom Guds nåd har vi fått en väg att vandra, som leder till livet. Livet själv, Jesus Kristus.
Under några dagar besökte familjen Roger och Akvile Lindroos från Åland församlingens missionscenter i Långshyttan, där de också deltog i direktsända möten. Här publicerar vi en undervisning om Guds vapenrustning som Roger förmedlade. I samma sändning sjöng även tre av familjens barn. Mötet finns att se på församlingens Youtube-kanal www.youtube.com/maranatasverige (streamades 8 maj 2021).
Det bibelord jag vill dela med er står i Efesierbrevet kapitel 6:10-12:
För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp. Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.
Det är oerhört viktigt för oss som på Jesus troende, att vi förstår vår ställning, vår uppgift här i tiden. Idag blir man faktiskt orolig, eller det är en viss sorg man känner. Det är väldigt många som vill göra en insats, men man gör det för den här världens räkning. Och man vill bildligt talat på olika sätt vara med och styra den här stora skutan som vi är på. Man vill styra skutan med olika mänskliga medel och mänskliga sätt att göra saker och ting på; bland annat genom politik och områden där människor tycker att vi kan vara med och påverka och styra. Så tar man plats i ett eller annat läger, i olika åsikter och uppfattningar. Man tar plats där och försöker att så att säga “kristna” världen. Eller få världen att anta och ha rätt värderingar.
Men det är inte där som som din och min plats som Jesustroende och frälsta är, utan när vi väl har tagit emot Jesus, när vi har tagit emot kallelsen och börjat vandra med honom, då har vi faktiskt en oerhörd position i Guds ögon. Vi är satta mitt i en strid, och det förstår vi här när Paulus talar. Då talar han helt plötsligt om “furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret”.
De här kända enkla verserna påminner oss om vad vi verkligen har att kämpa emot. Det är väldiga saker, och det är där vi borde ta striden, och där vi borde ställa upp och lägga våra medel och krafter. Vi läser igen: ”För övrigt, bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft. Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.”
När vi är införsatta i den här positionen blir vi helt plötsligt intressanta för fienden. Vi blir farliga för fienden när vi tar upp den här kampen. Men det finns också medel, det finns vägar som Gud har i beredskap, och metoder och sätt. För han säger att vi kan ikläda oss Guds vapenrustning. Då blir det kanske inte på det sätt som världen och människan tycker att man borde göra. Men vår kamp, den utkämpar vi i den andliga världen.
Vi läser vidare om vapenrustningen i vers 13-18:
Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet. Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, och »varen iklädda rättfärdighetens pansar», och haven såsom skor på edra fötter den beredvillighet som fridens evangelium giver. Och tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar. Och låten giva eder »frälsningens hjälm» och Andens svärd, som är Guds ord. Gören detta under ständig åkallan och bön, så att I alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken, under ständig uthållighet och ständig bön för alla de heliga.
Paulus talar om sig själv här. Han hade verkligen förutsättningar för att kunna stå på de barrikader som människor ofta står på idag i de kristna leden. Han var utbildad, han visste hur saker och ting fungerade. Han hade också faktiskt en mänsklig makt när han for fram, då innan han blev frälst. Han hade förutsättningar att göra på det sätt som man vanligtvis tycker att det borde göras. Men han säger om sig själv att: “Bedjen ock för mig, att min mun må upplåtas, och att det jag skall tala må bliva mig givet, så att jag frimodigt kungör evangelii hemlighet, för vars skull jag är ett sändebud i kedjor; ja, bedjen att jag må frimodigt tala därom med de rätta orden” (v 19-20).
Det var alltså Paulus position i samhället, då var han i kedjor. Han var en fånge, på grund av evangelium. Och fienden, de här andliga makterna, de försökte tysta honom på olika sätt. Han var ett hot, ett oerhört stort hot för världen eller för världens makter. Han säger om sig själv att han var “ett sändebud i kedjor”.
Men han hade sett någonting, han hade sett den andliga verkligheten. Och det är verkligen ledsamt, för det verkar vara väldigt många som har glömt detta, och man försöker på många sätt stå på barrikaderna, men på människors sätt.
Min uppmaning till dig idag, och jag vill fråga dig som kristen: “Vilka barrikader står du på?” Handlar det om att förändra världen, göra den bättre på olika sätt, eller kämpar du kampen mot furstar och väldigheter? Jag vill att du frågar dig själv och tänker efter ett slag, så vi inte springer i andras ledband, utan att vi får vara ledda av Gud; får vara ledda av hans tankar, av hans vilja för våra liv, med församlingen. Församlingen är en oerhörd maktfaktor i den här tiden, om den får fungera som det är tänkt. Måtte det få vara ett mål för oss var och en, att vi får vara verksamma där det verkligen betyder någonting, där kampen står. Så att inte våra hjärtan går till någonting annat, utan att det får vara det som Gud har tänkt.
Gud välsigne dig, att du får bli ett redskap för Gud i den här tiden, för endast i den positionen kan vi uträtta hans stora verk. Vi är svaga människor men får vara ledda av hans starka hand, och han tar hand om oss om vi har ett hjärta som vill gå hans vägar. / R Lindroos
När bibeln skall beskriva staten, gör den det genom att likna den vid ett förskräckligt vilddjur. Staten som ett vilddjursrike med totalitär makt är emellertid något som vi haft svårt att förstå på grund av den traditionella synen på staten. Det är ju inte lätt att på samma gång tala om det kristna samhället och vilddjursstaten.
Teologerna har laborerat med många begrepp, som till exempel statskyrka och folkkyrka, för att uttrycka förhållandet till samhället, och de har också berett vägen för ett nära samarbete med staten. Att staten i vårt land skulle kunna stå för något sådant som ett vilddjursregemente tycks förefalla ganska otänkbart.
Säger vi nu att staten är “vilddjuret”, uttalar vi en fruktansvärd dom. Går vi vidare och beskriver statens religiösa makt i termer såsom skökoreligiositet och skökokristendom, det vill säga olika former av kristendom i förening med världen, skall vi inte bli förvånade om vi inte blir särskilt populära.
Var står nu gränsen mellan de olika andliga tillstånden? Kan vi känna igen vad som är skökokristendom? Jag vet ju var gränsen mellan Sverige och Norge går. När jag passerat gränsmarkeringarna är jag i ett annat rike. Men kan jag lika enkelt säga var gränsen går mellan skökokristendom och apostolisk kristendom?
Vi skulle här kunna peka på flera konkreta exempel i kristen verksamhet och ställa några provokativa frågor som kunde få oss att tänka efter. Är det möjligt till exempel för en kristen församling att med bibehållen integritet ta emot statliga subventioner? Handlar inte det om regelrätt skökolön?
Men låt oss nu först dröja vid bilden av staten såsom vilddjuret. Vi vet att Daniels bok beskriver de historiska världsrikena såsom olika vilddjur som efter varandra stiger upp och går under. Ett lejon, en björn, en panter och ett sista förskräckligt vilddjur avlöser varandra i Daniels syn. Det första riket, det vill säga lejonet, är Babylon, björnen är Medo-Persien, pantern är Grekland och det fjärde djuret är romarriket.
Nu hör det romerska riket historien till, men det skall återuppstå igen. Det blir ett sällsamt rike, ty det sista vilddjuret skall bli ett förskräckligt vilddjur, som skall äga något av lejonets, björnens och panterns egenskaper tillsammans. Det blir en kombination av samtliga tre föregående riken. Nu har rikena gått under, men anden lever kvar och förkroppsligar sig i nya, mer utvecklade och allt farligare system. Mot ändens tid skall allt komprimeras i ett fruktansvärt vilddjursrike, som Skriften också kallar för Antikrists rike.
Krafter i rörelse Parallellt med denna utveckling finns också en andlig maktkonstellation som tar form. I varje tid uppstår och framträder speciella Guds redskap med speciella funktioner. Vid ändens tid tycker vi oss på nytt se dessa redskap igen, men nu sida vid sida. När Satan mobiliserat alla sina krafter för en slutlig uppgörelse med Guds församling, har också himlen mobiliserat sina krafter. Vi kan i Guds församling åter känna igen något som påminner om de gamla kämparna, som en gång trädde upp.
Jag skall här försöka ta er med i denna otroliga och förunderliga händelseutveckling och se vad som verkligen tar form.
I den text vi läst möter vi flera uttryck vi skall stanna speciellt vid. Det är för det första templet, för det andra vittnena, för det tredje manifestationerna och för det fjärde beskrivningen av den andliga makt som vittnena kommer att råka i strid med, vilddjuret. Slutligen, och för det femte möter vi staden med det hemlighetsfulla namnet, där också templet är beläget.
Vilka är vittnena som skall spela huvudrollen i detta drama? Vi möter dem icke med deras namn, men vi kan känna igen dem av beskrivningen.
Den ene känner vi igen genom namnet på skådeplatsen för dramat, nämligen den stora staden som andligen talat kallas Egypten. Vem tänker vi på som den stridande mannen i det egyptiska riket om inte Moses, som frambar Guds befallning till Farao: “Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen!”
Den andre känner vi igen genom de manifestationer som skall åtfölja dem. “De hava makt att tillsluta himmelen, så att intet regn faller under den tid de profetera.” Här leds våra tankar till profeten Elia, som bad en bön att det icke skulle regna och det regnade icke på jorden under tre år och sex månader.
Nu utkämpade Mose sin kamp i Egypten och Elia sin kamp i Israel under en kort period. I tidsålderns avslutning för de två vittnena inte längre striden inom ett begränsat område av världen. Det kampen nu gäller är mot den totala ondskan. Perspektivet vidgas till att omfatta hela släktet, då alla på ett eller annat sätt skall komma att delta i kampen.
Man har sagt att de här två vittnena skall komma att ligga på någon gata i Jerusalem och att man skall få se deras döda kroppar på en TV-skärm utöver hela jorden så att jordens inbyggare skall kunna applådera vad som skett. Jag tror inte att det kommer att gå till på det sättet. Om det ändå skulle ta en sådan form tror jag inte att detta är det väsentliga. Det är frågan om en helt annan och djupare betydelse, och jag skall här försöka beröra den.
Religiositet som åstadkommer plåga Vi får först veta att jordens inbyggare skall glädja sig när vilddjuret övervinner och dödar Guds två vittnen. Man kan fråga sig vad det är som åstadkommer denna glädje. Ja, dessa två vittnen har plågat dem som bor på jorden. De representerar en religiositet som åstadkommer plåga.
Deras närvaro, deras tjänst och funktion är en plåga och jordens inbyggare skall skicka varandra gåvor när de har övervunnit och besegrat irritationsmomentet.
Lägg märke till att vittnena uppträder höljda i säcktyg. Anspråkslöst och enkelt bär de genom sin dräkt vittnesbörd om djup sorg, totalt armod och total fattigdom i en fruktansvärd protest mot alla de som profeterar framgång och att allt står väl till. De står i en våldsam opposition mot alla dem som arbetar på allianser, enhet och ekumenik. De representerar något helt annat än den allmänna fras-religiositeten och ritualismen som är så vanlig idag.
Men det finns också med i bilden en annan makt som är de två vittnenas raka motsats. I Uppenbarelseboken 17:4 läser vi om kvinnan, den stora skökan, som var klädd i purpur och i scharlakan och som glänste av guld och ädla stenar och pärlor. Horkvinnan ville också dölja sig, men genom att pryda sig med purpur och ädla stenar. Hon hade låtit sig klädas i konungslig värdighet av jordens konungar, ty hon är utblottad på himmelska skatter. Sanningen är att hon är fattig och eländig, blind och naken, men det kan ingen märka av de mäktiga katedralerna, de fina orkestrarna och de ståtliga processionerna under högtiderna. Och det framgår absolut inte av hennes bekännelse. Det är otroligt hur narraktig och förljugen människan kan bli.
Låt oss läsa Sakarja 4 Ängeln som talade med mig kom tillbaka, och han väckte mig som när någon väcks ur sin sömn. Han sade till mig: ”Vad ser du?” Jag svarade: ”Jag ser en ljusstake, helt av guld, med sin oljeskål upptill och med sina sju lampor. Sju rör går till de särskilda lamporna däruppe. Två olivträd sträcker sig över den, ett på högra sidan om skålen och ett på vänstra.” Och jag frågade ängeln som talade med mig: ”Vad betyder dessa, min herre?” Ängeln som talade med mig svarade: ”Förstår du inte vad de betyder?” ”Nej, min herre”, sade jag. Då sade han till mig:
”Här är Herrens ord till Serubbabel: Varken genom styrka eller makt, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark, och han ska föra fram slutstenen under höga rop: Nåd, nåd över den!” Och Herrens ord kom till mig. Han sade:
”Serubbabels händer har lagt grunden till detta hus, och hans händer ska också göra det färdigt, och du ska förstå att Herren Sebaot har sänt mig till er. För vem föraktar den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa Herrens sju ögon som far omkring över hela jorden.”
Jag frågade honom: ”Vad betyder dessa två olivträd till höger och till vänster om ljusstaken?” Och jag frågade honom igen: ”Vad betyder de två olivkvistarna intill de två gyllene rännor där den gyllene oljan rinner ner?” Då sade han till mig: ”Förstår du inte vad de betyder?” Jag svarade: ”Nej, min herre.” Då sade han: ”Dessa två är de smorda som står inför hela jordens Herre.”
Här möter vi också två vittnen, men nu framträder de inte i säcktyg. Här uppträder de som de två oljesmorda. Inför världen är Guds vittnen tecken på armod, men inför Herren är de oljesmorda. I bilder som handlar om guld, olivträd och olja beskrivs deras gudomliga kvaliteter, vilket har med utkorelsen och utrustningen att göra. Guds vittnen kan ibland se ut att bli besegrade, men därmed har inte Guds makt blivit om intet.
De två oljesmorda står inför Herren som förmedlare av gudomlig energi. Oljan strömmar direkt från trädet genom två gyllene rännor till ljusstaken. Allt ljus är beroende av de två oljesmorda vittnena. Utan dem vore allt mörker.
Studerar vi texten närmare ser vi vilka de två oljesmorda är. Det är Josua och Serubbabel. Inget skulle bli dem övermäktiga, ty så talade Gud till Serubbabel: ”Vem är du, du stora berg? Inför Serubbabel ska du bli jämn mark.”
Tron lyfter otrosberg Vad är det för berg Skriften talar om? Säkert är det inga berg i geografin. Jesus säger att den som har tro “vore den ock blott såsom ett senapskorn” skall han till och med kunna säga till detta berg: “Häv dig upp och kasta dig i havet.” Senapskornet, det minsta av alla korn, är bilden på tron. Tron är aldrig voluminös, men tro som senapskorn lyfter berg. Otron lyfter inga berg. Vad är det som skapar otron i vårt väsen då om inte alla berg? Vi har kunskapsberget och otrosberget. Vad är barndopsläran och alla egna frälsningsläror för något om inte annat än ett resultat av all otro! Även otron kommer av förkunnelse. De två oljesmorda vittnena i deras säcktyg är protesten mot den intellektualiserade, moderniserade och anpassade religiositeten med sina självfrälsningsläror.
På samma sätt som dessa två vittnen verkar, fungerar den levande kristendomen. Lever vi i enlighet med vår speciella kallelse, kommer vi också att uppfattas på samma sätt som de två vittnena blev uppfattade. Vi blir ett irritationsmoment och en plåga med makt att öppna eller tillsluta himmelen. Vi har nog trott att de kristna i alla tider bett att Gud skall öppna himmelen. Vi har trott att det är vår uppgift att lindra nöden i första hand, men det kanske också kan vara så att Gud kallat oss att leda hela folk in i nöd.
Templets beskrivning Låt oss nu se på en annan sak, nämligen templets beskrivning. Vi söker först ta reda på vad det kan vara för tempel som avses och läser 2 Tessalonikerbrevet 2:3-4:
Låt ingen bedra er på något sätt. Först måste avfallet komma och laglöshetens människa träda fram, fördärvets son, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.
Vi läser från Matteusevangeliet 24:1-2, där det också handlar om ett tempel:
När Jesus lämnade templet och var på väg ut, kom hans lärjungar fram för att visa honom på tempelbyggnaderna. Men han sade till dem: “Ni ser allt detta? Jag säger er sanningen: Här ska inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.”
Skall templet byggas upp igen? Vad är det för helgedom som Jesus säger skall bli nedbruten? Idag är templet nedrivet. Det tillhör skuggorna och förebilderna. Men skall det då åter byggas upp igen i Israel, så att Gud skall återinföra den gammaltestamentliga gudstjänsten? Om Gud själv skall göra det, kan han i varje fall inte klandra oss för att vi frestas att bli judar i vår tro.
Innan vi går vidare läser vi ännu ett stycke:
Jesus svarade: “Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar.” Judarna sade: “I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” Men templet han talade om var hans kropp (Joh 2:19-21).
Jesus trädde fram och gjorde anspråk på att själv vara ett tempel. Han skulle också bygga ett tempel – sin församling, där Gud skulle bo. Därför frågar jag igen om det är sannolikt att Gud skall återinföra skuggorna och symbolerna efter det att församlingen är slutfrälst? Jag har svårt att tro att hela den gammaltestamentliga gudstjänstens offerkult skall införas på nytt i Israel, bara för att som det heter, laglöshetens människa, Antikrist, skall kunna ta sitt säte i Guds tempel.
Om nu inte templet är en ny byggnad som skall uppföras i Jerusalem, vad är det då? Och vad innebär det att Antikrist, laglöshetens människa tar sitt säte i Guds tempel? Templet är en bild på Guds folk och församlingen.
Aposteln uppmanar de troende att ge akt på Antikrist i templet som ett tecken på att Jesu Kristi tillkommelses dag är nära. Nu har kanske hela kristenheten fått den uppfattningen att Antikrist skall sätta sig i ett kommande tempel i Jerusalem innan Jesus kommer. Men då berör oss inte frågan längre så direkt och omedelbart. Vi förstår alltså av sammanhanget att det inte kan vara ett tempel som är uppbyggt i Jerusalem det handlar om.
Hur kunde de bli besegrade? Vi skall betrakta ytterligare ett förhållande som hjälper oss att se helheten i sammanhanget. Två gestalter vi känner igen i dramat är Moses och Elia.
Vi har läst att eld gick ut ur de två vittnenas mun och förgjorde deras fiender. Plötsligt skall ett vilddjur träda upp ur avgrunden för att föra krig emot dem, övervinna dem och döda dem. Hur kunde detta bli möjligt? Förmodligen låg svaret i den miljö de levde i, staden som andligt talat kallades Egypten. Vem var det som tog upp striden mot Moses och Aron i Egypten? De hade gjort ett under inför Farao för att sätta makt bakom orden, och Farao gick med på deras krav. Men Farao kallade på spåmän och all Egyptens vise män. Genom en mäktig styrkedemonstration av Faraos spåmän besegrades Moses och Aron. Så snart Moses gjorde ett under, imiterade Faraos vise och spåmän deras kraftgärningar och framkallade liknande övernaturliga ting. Moses och Aron besegrades och måste gå bort för att komma igen, besegras, komma igen, besegras på nytt och komma igen på nytt.
Berättelsen om vilddjuret som besegrar de två vittnena i staden, pekar på en andlig strid som i varje tid försiggår mellan Guds folk och dess fiender. Vi vill gärna tro, då vi läser om att Antikrist skall ta sitt säte i templet, att det är något som i kommande tider skall äga rum där nere någonstans i Israel. Så har vi liksom räddat oss från en djupare och mer närgången tolkning av bibelordet. På samma sätt inbillar vi oss också gärna att de oerhörda katastrofer vi läser om i Uppenbarelseboken handlar om utlösning av atombomber och kärnvapen. Därmed har vi också skapat tillräcklig distans till den saken och bryr oss inte om att söka förstå vad som är den verkliga betydelsen av det. Men, mina vänner, det är i första hand fråga om andliga makter i konfrontation med varandra.
Modern till skökorna Vi har läst om templet som är en bild på kristendomen, men vad är då staden? Vi erinrar oss först en annan stad som kallas för vår moder; hon som kommer ner ovanifrån, det nya Jerusalem som är bilden på församlingen. Nu läser vi om en annan moder och en annan stad, där motsvarigheten till församlingen är hon som är moder till skökorna på jorden. Det som gjorde det möjligt för vilddjuret, Guds motståndare, att besegra Guds vittnen var den stora staden, modern till skökorna, den stad där också deras Herre blev korsfäst.
Och var kommer Elia in här? Låt oss läsa Skriften!
Och skriv till ängeln för församlingen i Tyatira:Så säger Guds Son, han som har ögon som eldslågor och fötter som skinande brons: Jag känner dina gärningar, din kärlek och din tro, ditt tjänande och din uthållighet, och jag vet att dina sista gärningar är fler än de första. Men jag har en sak emot dig: att du tolererar kvinnan Isebel, hon som kallar sig profetissa och undervisar och förleder mina tjänare till att vara otrogna och äta kött från avgudaoffer (Upp 2:18-20).
Här presenteras en församling på glid bort från sitt ursprung. Varför är du så efterlåten mot kvinnan Isebel, frågar Herren genom profeten. Vi ser plötsligt även Elias kamp mot kvinnan Isebel och hennes lära. I Tyatira fanns det en lära som vi skulle kunna kalla för Isebels lära, och den hade en kuslig dimension.
Handlar om andlig otukt Vi lägger märke till att det handlar om otukt här – men inte fysisk utan andlig otukt. I detta otuktsförhållande hade det fötts barn, som enligt Herrens ord skulle dräpas. Herren manade till strid mot en helt ny generation, som Isebel stod moder till. Hon hade befruktats genom lärarna i församlingen. Barnen var födda , men de hörde egentligen inte till församlingen och därför skulle de drivas ut.
Vad var det då denna Isebel hade gjort som var så ohyggligt, och vem var hon? Hon var drottning i Israel av hednisk börd, gift med Ahab, Israels konung. Ahab var fullständigt besegrad av denna kvinna. Hon skaffade sig ett väldigt inflytande och dominerade konungen helt genom sin intelligens och sin diplomati. Hon kom inte med krav om att Israels religion skulle utplånas eller att tillbedjan till Herren skulle upphöra. Hos sade bara: “Låt oss tillsammans med altaren för Israels Gud också resa ett altare åt Baal.”
Så placerades Baals altaren tillsammans med altaren till Jehova Gud på israeliskt territorium, och styggelsen var ett faktum. Israels folk kallades till offerhögtiderna, de torftiga gudstjänsterna som Israels barn hade tömdes på folk, och massorna drogs till Baals altaren där kulten var sensuell, spännande och intressant.
Då trädde Guds profeter fram och profeterade mot avfall, namnreligiositet och falskhet. Profeterna blev en plåga för högtiderna. Detta irriterade drottning Isebel, som inte kunde tåla att bli störd och förödmjukad. I tur och ordning dödades Guds profeter. Till sist hade hon likviderat hela skaran och inte en enda profet fanns kvar. Gudstjänsterna kunde utvecklas fritt och få ett allt djupare grepp om nationen.
Det var i det läget Elia trädde fram och bad hela nationen in i nöd och vånda. Det regnade inte på tre år och sex månader. Själv fick Elia finna sig i att som Herrens profet fly till främmande trakt och gömma sig vid bäcken Kerit.
Dödade i ekumenikens namn Vad handlade Isebels lära om? Den gick ut på att vi skulle vara toleranta och samarbetsvilliga. Alla de som inte ville vara med måste på ett eller annat sätt elimineras i tysthet. Är det inte så man gjort med de brinnande kristna. Man har på ett diskret sätt och i ekumenikens heliga namn dödat profeterna och tystat dem en efter en. Det är dessa profeter och vittnen vi nu får se ligga döda till ett allmänt åtlöje inför en hel värld. Nedtrampade och avhånade ligger säcktygsprofeterna, som profeterade så skärande disharmoniskt, besegrade.
Elia strid var alltså en uppgörelse med ekumeniken mellan hedendom och judendom. Det var samma strid som utkämpades i Tyatira. Isebel höll på att ta ett av lärosätena i Guds församling – laglöshetens människa höll på att ta sitt säte i Guds tempel. Hennes efterföljare skryter nu med sin numerär. Det har blivit tusenden och åter tusenden. Men himlen gråter och kan inte jubla över framgången, därför att de som kommit hör inte Guds rike till. Barnen var födda utanför äktenskapet.
Striden mellan Elia och Isebel kulminerade med att profeten anordnade ett stort uppgörelsemöte på berget Karmel. Och profeten frågade: “Är det Baal som är Gud?” Då svarade Gud med eld och de falska profeterna förgjordes.
Här ser vi klart hur striden samtidigt förs på olika plan: Moses mot Farao och Elia mot Isebel. Striden leder alltid fram till en slutlig uppgörelseakt med hela den mäktiga religiösa sfären, den ekumeniska, alliansbetonade, maktgalna och segerberusade religiositeten, som ånyo har korsfäst Herren i den stad som andligen talat heter Egypten och Sodom. De två oljesmorda tjänarna ligger döda i staden till allmänt åtlöje och till ett skådespel. Men det är i det läget Herren säger: Kom hit upp! Och livsanden kommer in i dem, de reser sig upp och rycks upp till himmelen undan sina fiender. Förnedrade men uppryckta. Klädda i säcktyg men förhärligade.
Börjar vi ana vad det handlar om? Det är detta den andliga kampen innebär för Guds folk i alla tider. Förnedring och upprättelse om och om igen ända tills den sista striden för gott avblåses och Herren själv ingriper.
Carlos Damianos berättar om nödvändigheten av att sprida evangelium om Jesus i Israel. Här under ett besök hos Maranataförsamlingen i Stockholm sommaren 2019. Budskapet tolkas av broder Najib.
Jag växte upp i en ganska sekulär kristen ortodox familj. Min far är ursprungligen grek och min mor kristen arab. Jag tyckte mycket om att vara med mina farbröder som rörde sig i en värld av droger och kriminalitet, och började själv använda droger som mycket ung. Redan som sex – sjuåring såg jag droger för första gången, och vid 17 års ålder började jag använda heroin. Jag var en våldsam och bråkig ung man. När jag hamnade i trubbel tog jag alltid till våld, för jag visste inte om något annat språk.
När jag med vänner skulle gå ut på nattklubbar och möttes av beskedet att det bara var för medlemmar, innebar det ett klart budskap om att de inte ville ha mig där, på grund av att jag var arab. Det var som ett stick rakt in i hjärtat. Vi började slåss vid ingången, slänga bord omkring oss och skada människor. Allt vände vi upp och ner, och jag lugnade mig inte förrän jag såg blod. Oundvikligt hamnade vi i fängelse mot slutet av natten.
Då jag gick till sängs på kvällarna grät jag ofta och tänkte att den här världen som jag lever i tycker jag inte om. Jag var förslavad i den, och tyckte inte om att vara där.
Jag delade under en fängelsetid cell med en annan man som jag blev ovän med. På något sätt var han ute efter mig och då vi båda var ute i frihet erbjöd han en annan kriminell i den undre världen pengar för att göra slut på mig; för att döda mig.
Jag började leta efter honom och planerade hur jag skulle få ett slut på historien. Så möttes vi en dag och han kom emot mig med dragen kniv. Även jag fick tag på en kniv, och vi hoppade på varandra och började slåss. Som ett resultat blev han knivhuggen med tretton stick över hela kroppen, och jag såg honom dö i mina händer.
Jag arresterades och på radion sa de att det varit ett knivslagsmål i Haifa och att det var kritiskt för en man med livshotande skador. Jag placerades i husarrest och föll in i depression. Polisen kunde komma fem gånger varje dag och besöka mig hemma. Jag började naturligtvis att ta mer och mer heroin och magrade så att jag till sist var bara kött och ben. Allt var hopplöst!
Under min husarrest gick jag vid ett tillfälle ut för att avsluta en affär med en person. Då hände något övernaturligt. Det var som en blixt kom över mig och tog all min kraft. Jag såg inget ljus men det gick rakt igenom hela min varelse och jag likasom föll till marken. Jag hörde en tydlig röst: Carlos, när du går hem till … och rösten sa personens namn. Jag hörde rösten två gånger och det var med sådan auktoritet och med en sådan kärlek. Jag vet inte om rösten kom inifrån mig själv eller utifrån men jag kunde inte fly från budskapet, så jag gick hem istället och dagen efter ringde jag till den här personen.
Han kom och besökte mig och jag fick berätta allt som hänt mig dagen innan. Han sa då att Jesus älskade mig! Han berättade att Jesus blev korsfäst för mina synder, att han dog men uppstod igen, och att han är villig att ta emot mig som en son och förlåta mig alla mina synder.
Jag förstod inte allt han sa, men något i mitt hjärta trodde ändå på hans ord. Jag var så törstig, som om jag gick i en öken och till sist hittade en vattenkälla. Jag hoppade ner i källan och sa: Vad behöver jag göra för att få tag på det du säger?
Det var svårt för mig att böja mig, speciellt när någon annan fanns där, men jag gjorde det. Jag lydde, darrade lite – jag slöt mina ögon och sa efter honom: ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Patriarkernas Gud, jag vänder mig till dig i bön från djupet av mitt hjärta. Jag tror att du finns. Jag omvänder mig av hela mitt hjärta. Jag behöver verkligen förlåtelse för mina synder. Jag tror på Jesus, att han dog för mig på korset. Jag tror att han dog, begravdes och uppstod igen. Jag litar på honom, att han förlåter mina synder och jag inbjuder dig att komma in i mitt liv.”
Ögonblicket som jag omvände mig kände jag vågor av kärlek som fyllde mitt hjärta, min kropp, mitt sinne och jag började att gråta. Det låter märkligt, men jag mötte den levande Guden. Min ande mötte Gud och förändrade mig. Den gamle Carlos dog helt enkelt!
När jag reste mig upp i mitt rum så fanns där fem gram heroin, vilket var vad jag behövde ta för varje dag. Men jag inte bara ville låta bli att ta droger mer, jag hade inte längre någon längtan efter ruset de gav. Jag har inte behövt genomgå någon rehabilitering. Det bara hände mig, så där rakt upp och ner. Jag hade bara en längtan i hjärtat: att känna Gud, och det är att känna Jesus!
Ett och ett halvt år senare stod jag inför domaren som sa: ”Carlos, jag ser att ditt ansikte har förändrats. Du ser ut att må bra.” Han såg min förändring och gav mig en chans, vilket var att skicka mig på sex månaders samhällstjänst. Så blev det.
Ja, mitt liv har förändrats rakt igenom. Jesus är herrars Herre och kungars Kung, som det står i Nya testamentet. Han har renat mig och gett mig ett nytt hjärta – han har bytt ut mitt hat mot kärlek. Det var inte den Jesus jag lärde känna som barn, då när jag såg honom hänga på ett krucifix på väggen, och som jag måste göra korstecknet inför. Jesus visste att han skulle dö för mig, för syndare. Han visste att han skulle uppstå igen på tredje dagen. Då en människa vänder om är han mäktig att förändra hennes liv, såsom han förändrade mitt.
___________________
Gud är så god och människor behöver honom så mycket, ja alla borde vända om nu.
Text: Märta Berg StrömmareJag vet att det finns många männi-skor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Jag kan inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har. Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen.
När jag just i de här dagarna reser längs vägarna med buss och tåg, lägger jag märke till en förödande brist på vatten. Jag ser en natur som kvider, som ropar i förskräckelse. En skog som mitt i sommaren förlorar sin spänst och fäller sina löv, som böjer sig mot marken och tycks ge upp. Jag hör inte djuren i skogen, men jag vet att de söker efter vatten och att de söker för sitt livs skull. Rapporter om detta som jag talar om nu, når oss genom media. Det är inte jag som hittat på det. Det finns forskare som ser spår av denna törst, denna förfärliga vattenbrist som just nu drabbar vår del av världen. Trots detta har vi fortfarande vatten i våra kranar, rent dricksvatten och vi kan unna oss att duscha, ja vi kan till och med unna oss att slösa med vatten. Men sanningen är ändå den att det finns en brist som gör att naturen kvider. Nu vill jag vända mig till dig som törstar. För jag har kommit att, på nytt igen, läsa ett sammanhang i min Bibel, som handlar om vatten. Men då är det inte längre fråga om det här lekamliga vattnet som vi nog så innerligt borde be Gud om, eftersom det gäller vår natur och som handlar om vår föda framöver. Efter att ha nämnt det, ska jag gå in på bibeltexten i Hesekiel boks 47:e kapitel. Hesekiel säger i den första versen: ”Sedan förde han mig tillbaka.”
Det är ordet ”tillbaka” som tagit tag i mig. Ordet ”därefter” signalerar att det är någonting som hänt tidigare, men att någonting sker nu och är fortlöpande. Profeten Hesekiel hade gjort en erfarenhet. Vi finner den i Hesekielbokens 40:e kapitel. Där heter det ”… på just den dagen”. Mycket bestämt. Det var inget flum. Det var inget kanske, inget si eller så, eller lite sisådär, utan mycket distinkt säger han ”på just den dagen”. Vad var det som hände på just den dagen? Då ”… kom Herrens hand över mig”. Just när jag skriver detta är det konferens och är det någonting jag önskar, så är det att Herrens hand ska komma. Över oss som samlats till konferens, men också över dig som nu läser detta. För du förstår, när Herrens hand kommer, då sker det någonting. Något som inte kan hända annars. Då sker det under. Vad var det som hände med profeten Hesekiel? Jo, Herrens hand kom över honom och han blev bortförd. Inte till fångenskap. Hela hans folk var i fångenskap, men han blev bortförd till ett ställe där han plötsligt kunde se någonting mer än vad han vanligen såg. Nämligen något som Gud skulle göra. Texten låter oss veta att det han såg liknade en stad. Och där möter han en man. ”Se, där stod en man.” Den mannen hade en mätstång i sin hand. När jag läser det, så funderar jag lite på den mätstången, för det står att den inte var som andra mätstänger. Det står att den var längre än en vanlig aln, som de andra gängse mätstängerna var. Men här står att denna var en handsbredd längre.
När jag läste det så började det sjunga inom mig: ”Se, han räcker ut sin hand.” Du har lärt dig förstå och erfara att den mätstång, som människor har mätt dig med, både bak- och framlänges, och upp och ner, där har det visat sig att du inte håller måttet. Den mätstången, drabbas vi alla av. Och den får bli vår ledstjärna, den får bli en plåga för oss var och en. Vi räcker inte till. Nu vill jag säga dig att det finns någon, en man med en mätstång av ett annat slag. En mätstång som är en handsbredd längre. Det är Guds nåd. Här får du bilden på Guds nåd. När ingenting av det människor kan mäta upp räcker, för att göra oss rättfärdiga inför Gud, då får vi förlita oss på det som han har gjort, den här mannen med den annorlunda mätstången. Med ett annorlunda räknesätt, ett annorlunda tänkesätt, där nåden väger mera och når längre än allt annat. Det finns ett blod, det finns ett kors. Men lägg märke till vad som står det i det 47:e kapitlet: ”Sedan förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick jag se vatten rinna fram.”
Maranatafolket – det är framtidsfolket. Det vill jag påstå. Man skyller oss ofta för att vara bakåtsträvande och gammalmodiga, alla möjliga sådana konstigheter får vi klistrade som etiketter på oss. Men maranatafolket, det är folket som hälsar framtiden med detta enorma rop: Herren kommer! Det är ju framtiden. Herren kommer! Men ibland kan det bli så fokuserat på framtiden, att vi glömmer den här viktiga erfarenheten som Hesekiel fick göra, att föras tillbaka till husets ingång. Att föras tillbaka dit där källan väller fram. Allt det, som profeten hade upplevt mellan Hesekielbokens kapitel 40 och 47, var ju helt enorma saker. Han hade tydligen både sett och förstått. Men det fanns en punkt där den Helige Ande fann det nödvändigt att föra honom tillbaka till husets ingång, för att han skulle uppleva någonting som han ännu inte hade förstått, nämligen att det var där källan vällde fram. Vi har så bråttom och vi skyndar oss, vi har så mycket vi ska uppleva och så mycket vi ska göra för Gud. Så mycket som vi ska hinna med innan timmarna flyr ifrån oss. Men profeten förs tillbaka till husets ingång. Någonstans måste man gå in, eller hur? Och där i porten, där står han, mannen med mätstången. När vi börjar om, kommer Guds nåd oss till mötes. Och då ser vi: Här finns det vatten! Här väller källan fram! Här finns någonting att uppleva som inte finns någon annanstans. Jag tänker på Johannesevangeliets 4:e kapitel och källan som där börjar välla fram. Där fanns en grävd brunn. Det fanns definitivt en grävd brunn, som räckte för alla som behövde hämta vatten till sitt hushåll och sitt bohag. Men ser du, det fanns en människa som hade behov av ett annat vatten. Källan som väller ut från helgedomen, från Guds eget hjärta. Det är ingen grävd brunn. Den är inte konstruerad av människohänder. När kvinnan sitter där och möter Jesus så säger hon: ”Du har ju inte ens en skopa! Vad ska du hämta upp vattnet med? Du har ju ingenting att hämta upp vattnet med.” Och det är människors fatala misstag, att se på just de yttre möjligheterna. Eller omöjligheterna. ”Du har ju inte ens en skopa!” Men detta vatten säger Jesus, det ska bli en källa i dig. Husets ingång, vet du vad det är? Det är att möta Jesus. Det är att möta mannen som står där, möta honom med den annorlunda mätstången. Han som räcker ut sin hand och som når dig var du än är. Hur djupt du än sjunkit. Han är full av nåd och sanning. Det kan få bli din erfarenhet idag.
Vad har du för historia bakom dig? Jag har ingen aning. Jag har inte det minsta begrepp om vad du har gått igenom i livet. Jag vet inte om du har befunnit dig i åratals fångenskap, det som var Israels erfarenhet vid det här tillfället, i Hesekiels tid. Jag vet inte vad för slag din fångenskap består utav, men jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Det kanske har varat i många år, eller du har börjat precis nu att ge en liten del av ditt liv till synden. Oavsett så kan jag inte hjälpa dig. Oavsett om du har alla de här plågorna, så kan jag inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har. Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen. Nu är det du som skulle kunna liksom Hesekiel säga: ”Just den dagen kom Guds hand över mig.”
Detta vatten säger Skriften, det ska bli en källa i dig, men det ska också bli ett friskt flöde ända ut i folkhavet. Men lägg märke till vad som ska hända med gölar och dammar! De ska inte bli sunda. För när man försöker bygga in Guds flöde, då hamnar man i en situation där det blir osunt. En del ska tjäna till saltberedning, heter det. Ja det går att salta ner precis vad som helst tillsammans, det gör det. Men detta vatten, det söker sig fram ända ut till folkhavet och det tar herraväldet över var och en som följer mannen med mätstången. Det är också något som är viktigt. Det handlar om efterföljelse. Ingen härlighet som man kan ägna sig åt på fritiden, det ska du ha klart för dig. Det handlar om efterföljelse. Vad sker med den här kvinnan vid Sykars brunn? Hon kan nog inte fortsätta att försöka få tag i eget vatten eller jaga ifatt något eget godkännande, utan hon rusar ut med budet om den mannen som hon har mött. Det handlar om efterföljelse. Om inte den här konferensen som vi samlats till, får konkreta konsekvenser av efterföljelse, då har vi varit här alldeles i onödan. Men nu ska du börja och gå vägen tillbaka. Guds hand ska komma över dig, och du ska få uppleva att det finns en källa som väller fram, som släcker törsten, som utplånar ditt begär och som gör dig sund. Alltigenom frisk och sund. Jag har hälsat ifrån Honom, mannen med mätstången. Jag har framfört hans budskap till dig. Se Han räcker ut sin hand! Nu handlar det om att du går honom till mötes, ger honom rätten i ditt liv och över ditt liv. För ser du, min vän, tiden som du har till förfogande, den är kort. Den är mycket kort. Men just den här dagen kan det ske under i ditt liv.
