Maranatavittnet Noa

202105, Arne Imsen

Arne Imsen var genom sin profetiska vision och förkunnelse den som gav maranataväckelsen inriktning och konkretion. Under de sista åren av sitt liv formulerade han i skrift något av maranatabudskapets kärna, exemplifierat dels genom presentation av några bibliska profetgestalter och dels genom exempel på hur avfallet från den bibliska mönsterbilden tar sig uttryck i vår tid.

I boken MARANATA – Du vår Herre kom presenteras de kännetecken som genom alla tider präglat dem som älskar Jesus och hans tillkommelse, en maranataväckelsens principdeklaration.

Boken finns att beställa hos Midnattsropet förlag. Här publicerar vi ett av kapitlen.

Av Arne Imsen

Noa, han som kom med tröst, är en av de förunderliga portalfigurer som har stötts och blötts av vetenskapliga och andra förmågor under århundraden, men Jesus gav detta maranatavittne sin auktorisation, och aposteln Petrus konfirmerar sina förutsägelser med Noa som trovärdigt sanningsvittne.

Det vi vanligtvis bortser ifrån då vi studerar bibliska gestalter, är att deras liv på intet sätt ger oss anledning att tro att det handlar om övermänniskor på gränsen till andeväsen. De är människor av kött och blod.

Noa hörde som alla andra hemma i ett socialt sammanhang; med allt vad det innebär av ansvar mot såväl föräldrar som syskon och andra närstående. Han var make och det är ju helt klart att han hade svärföräldrar att ta hänsyn till. Han var fader, och måste bära det fostrande ansvaret för sina söner. Dessutom hade han sonhustrur att vårda sig om, såsom en god svärfader. Och utanför denna inre krets, fanns vänner och bekanta som följde honom med stor uppmärksamhet och spänt intresse. Han var ju en son av sin tid och dess bildning och civilisation. Ingenting annat.

Allt av relationer till personer, ting och händelser gjorde honom samtidspräglad och lojal. Det fanns inget osolidariskt i Noas beteende. Det var gudsbilden som kom att bli den åtskiljande maktfaktorn. I tre epoker under vitt skilda förhållanden kan vi följa Noa. Den första omfattar tiden före floden; arbetsgemenskapens tid. Den andra är perioden i arken under floden, ödesgemenskapens tid, då alla möjligheter till utbrytning var obefintliga, och för det tredje tiden efter floden, uppståndelsegemenskapens nya tidsålder på en förnyad jord.

Före floden var allting annorlunda på det sättet att möjligheterna till konsultationer, kontakter, umgänge och socialt liv var många och legala. Noa älskade inte exklusivitet och extremism. Han var faktiskt ingen sekterist eller fanatiker. Förmodligen var han en av sin samtids mest besinningsfulla, nyktra och harmoniska gestalter, fastän han uppenbarligen inte hyste den minsta tilltro till alla välmenande försök att vända strömmen, höja moralen och säkerställa människovärdet genom religion, vetenskap, psykologi, politik, kultur och ekonomi. Därför betraktades han förmodligen som efterbliven.

I verkligheten var han ju förutseende, och var mycket noga med en riktig framförhållning. Detta var möjligt just därför att han ägde en insikt som de andra saknade. Den förmätna människan kan inte medge att det finns någon kunskap som blivit tillgänglig och meddelad genom regelrätta uppenbarelser. Det går vanligtvis inte att övertyga sin närmaste släkting och bäste vän om att etablerade åsikter, planer och strukturer blir så annorlunda och underordnade då man får skåda sig själv, sin samtid och världen i övrigt i uppenbarelsens ljus och klarhet.

Om Noa hade varit lite mindre fanatisk, och lyssnat in stämningarna i sin samtid, så hade han haft utomordentliga möjligheter att utföra en samhällsgagnelig gärning. Om han, istället för att så fullständigt fixeras av sina undergångsteser hade gått ut för att vinna opinionens gehör för folkmoralisk resning och förmerat den i en folklig kamp för genomgripande förändringar och förbättringar. Alla vill ju få det bättre, alla vill ju skapa ett gott och tryggt samhälle. Hade Noa manat till kulturella, politiska och religiösa aktiviteter, så hade han vunnit mångas medverkan. Ett nytt tempel, en ny teater, en ny idrottsarena, en ny politik, en ny etik, en ny ekonomi.

Säkerligen skulle en betydande majoritet bejakat och offrat för att undanröja syskon- och personfel, och göra strukturerna mjukare och klasskillnaderna mindre. Ett Folkets Hus eller Folkets Park hade säkerligen haft sin opinionsbildande betydelse, men i Noas föreställningar och förkunnelse fanns inga sådana provisorier. Han byggde i from förtröstan en ark, och avlägsnade sig därigenom helt från det moderna talet om att allt blir bättre om alla goda krafter förenar sig för att med gemensamma ansträngningar bygga upp det efterlängtade idealsamhället.

Självklart hade de flesta synpunkter på det livsverk Noa och hans familj slösade tid och krafter på. Noas byggnadsverk var omöjligt som objekt för någon massuppslutning. Det var möjligen så länge arbetet pågick ett samtalsämne för hån och bespottelse. Den ensamme båtbyggaren utan kajplats, stämplades av samtiden som efterbliven, fastän han i verkligheten var synnerligen förutseende.

Det är så mycket man skulle vilja fråga om och få svar på, men tron förklarar inte, den konstaterar och konfirmerar. Båtbyggaren, skepparen, redaren, förkunnaren och maranatavittnet Noa, den tionde från Adam, hade sina betyg, rekommendationer och dyrköpta erfarenheter signerade av uppdragsgivaren, som gett honom den nödvändiga utbildningen och ordinerat honom för hedersuppdraget.

Farkosten han byggde i from förtröstan var inte registrerad hos någon myndighet, ej heller börsnoterad. I ägarkretsar var ägaren ett okänt namn. Så långt det är känt, hade skepparen aldrig avlagt skepparexamen, farkosten hade aldrig besiktigats och godkänts, och vid avfärden fanns det inga instrument som kunde plottra ut kursen, eller sjökort med utprickad farled.

Då allt annat sjönk, lyftes de ombordvarande och fördes, utan motor och segel, till destinationsorten. Vad står det att läsa i certifikatets vinjett? Vem svarar för sjödugligheten? Var fanns det seminarium och universitet som gjort denne särling till sanningssägare i ord, i liv och gärning med en sådan enorm genomslagskraft trots ovetenskapliga byggnads- och framtidsplaner? Vilka vetenskapliga institutioner och laboratorier hade utforskat och godkänt projektet? Och vilka tekniker, ekonomer och finansiärer hade lanserat farkosten som lönsamt investeringsobjekt för framtida avkastning? Naturligtvis inga.

Hade Noa konsulterat samtidens elit inom respektive område, så hade planerna skrinlagts och arken aldrig kommit till. Resultatet är alltid detsamma då den kristna församlingen söker råd, hjälp, bildning och assistans hos denna världens vise och mäktige i religiösa eller profana kategorier.

Det finns ingenting som tyder på att denna typ av inhämtad lärdom har i sig själv skickliggjort någon för uppdraget att ”göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv, att uppbygga Kristi kropp”. Det är uteslutande ”visdomens och uppenbarelsens Ande till kunskap om Fadern” som kan åstadkomma detta mirakel. Seminarierna och fakulteterna är inte kända för sådana bragder, fastmer har de visat sig äga en alldeles enastående förmåga att fostra fram bildade predikanttyper utan överbevisande kraft, vars resultat alltid blir detsamma; nämligen tvivelsjuka träsk istället för trons fasta klippa.

Detta är ingen betraktelse för meditation och aftonandakt för veckohelger och kyrkohögtider. Det är tillämpbar tro för alla dagars samtliga timmar. Vatten i lämpliga proportioner är bra för allt, men det blir ett dödshot då ingen förmår stoppa dess flöden. Det är den signalen vi bör ta till oss, och med det för ögat påskynda förberedelserna för alla eventualiteters skull. Överraskningsmomentet är förutsagt, och bör beaktas, medan det heter idag. Hans tillkommelse är nära!

Denne båtbyggare levde och verkade också efter floden. En uppseendeväckande episod, efter det han och familjen gjorde entré på den nya jorden, var att han planterade en vingård, skördade vinrankornas druvor och pressade dem till njutbar saft.

Noa saknade insikt och kompetens. Jäsningen blev en överraskning, och effekten ödesdiger. Avklädd och berusad låg han blottad i sitt tält och sov som aldrig förr. Något liknande hade ingen i familjen varit med om tidigare. Det var olustigt och förödmjukande. En skandal utan motstycke. Nog fanns det anledning att säga ett och annat om en sådan far, och göra det med besked, till alla som ville lyssna. Ham gjorde det. Av Noas tre söner närmade sig denne tältet, bröt övermodigt mot alla hedersregler och utnyttjade odisciplinerat det avskyvärda han hade sett, för att inför sina bröder vanhedra sin far. Det kom att bestämma hans framtid.

De andra bröderna förskräcktes över Hams i och för sig berättigade reaktion. De såg faran och vidtog omedelbara åtgärder. De gömde sig under en mantel och gick med ryggen före in i det skandalomsusade tältet, lade manteln över den sovande, berusade och ensamme troshjälten, gick tyst och skamfullt ut, utan att nyfiket utforska interiören och den utblottade kraftkarlen. Det var beklämmande, men det måste överskylas. De hedrade trots allt sin far och det bestämde deras framtid.

Den lilla och luttrade församlingen på den nya jorden, utan impulser och lockelser från en förgiftad värld, blottar mitt i den familjära gemenskapen en gemen ondska, som hörde hemma i den gamla världen, vilken lurpassade och tog det tillfälle som erbjöds att demonstrera sitt inneboende och sin närvaro hos dem Gud benådat. Den embarkerade arken, och gjorde sällskap med de räddade ut på den nya jorden, där den manifesterade sig som okuvad orm-natur.

Korsets visdom uppenbarar Guds kraft och demonstrerar hur det omöjliga blir möjligt. Dessa förlorares vemod är djupt och allvarligt, men deras glädje är outsäglig.

Ur Midnattsropet.