Tag Archive | A Imsen

Senapskornet och surdegen

från: https://www.midnattsropet.se/2019/08/senapskornet-och-surdegen.html

Ur boken Vedergäll Babylon av Arne Imsen

I en bibelstudieserie Arne Imsen hade under 1980-talet utifrån Uppenbarelsebokens undervisning och varning för Babylon, jämförde han med Jesu liknelser om himmelriket i Matteus evangelium. Bibelstudierna gavs ut i bokform under titeln Vedergäll Babylon. Från denna mycket aktuella undervisning publicerar vi här utdrag ur ett av kapitlen där Jesus för fram liknelserna om senapskornet och surdegen.

Här lägger vi märke till att senapskornet är minst av alla frön. Senapskornets uppgift är att utvecklas till en kryddväxt. I föregående liknelse läste vi att det äkta och det oäkta växte upp ur samma åker. Kryddväxtens frö rotar sig och växer upp till en relativt kraftig växt. Större än övriga växter. Då har den nått sitt mål som kryddväxt. Men här händer något. Kryddväxten blir ett träd. Ett jätteträd!
Jesus talar alltså om två utsäden ur samma åker, och två växter på samma rot. Jesus talade om det förfärliga problem som uppstår när folket sover och fienden får möjlighet att fritt operera och så ut ogräs på en åker som är reserverad och bearbetad för ett speciellt ändamål. I den här nya situationen beskrivs något annat. Det är inte sömnaktighet som är problemet, utan övermod och högmod. Det inställer sig när man blivit stor. Då vill man bli större. När man blivit större än övriga växter, börjar man jämföra sig med träden. Den första etappen av växandet var naturlig, så länge växten höll sig inom ramarna för det givna och lagbundna. Men när den börjar jämföra sig med träden, forceras de naturliga gränserna.

Vid ett tillfälle sa Israels barn: Vi vill bli lika våra grannfolk och styras av en konung. Vi vill ha en armé, vi vill ha makt. Det lilla Filadelfia, om vilket det heter: ”Väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt Ord och inte förnekat mitt namn”, detta lilla Filadelfia blir ett jättestort Laodicea, som istället säger: ”Jag är rik, mig fattas intet.” Det är en väldig skillnad mellan Filadelfia och Laodicea. Men skillnaden visar sig först då man nått ett visst stadium i utvecklingen.
Kryddväxten blir större än andra växter, men är ändå mycket mindre än alla träd. Varför skall vi, som Guds folk, vi som representerar så mycket, leva så instängt och isolerat? Vi har ju makt och resurser som vi kan använda till att genomsyra samhället eller för att skaffa oss politisk och ekonomisk makt. Så kan man utöva inflytande. Och helt andra visioner och ambitioner börjar förändra verksamhetsmetoderna. Allt får en helt ny prägel av sociala, politiska, inomvärldsliga reformsträvanden. I varenda människa ligger en strävan efter att göra något för att förändra och förbättra, och på detta sätt uppstår en fruktansvärd situation.

I Uppenbarelseboken ser vi hur denna ambition fullständigt fått välde. ”Kom, låt oss bygga en stad”, sa man i förstone. Det är inte rådligt att vi, som är så många, bor så åtskilda. Låt oss förena våra krafter i ett ekumeniskt arbete. Vi bygger en stad och ett torn, vars spets når ända upp till himmelen! Då har man sprängt gränserna. Precis som på Noas tid, då Guds söner förenade sig med människornas döttrar. Gränserna sprängdes. Det heter likaså om det stora Babylon att dess synder räcker ända upp till himlen. Man har ingått förbjudna förbindelser. Man etablerar förbindelser med utomvärldsliga krafter för att, inte bara konkurrera med, men för att annektera, ockupera och inta nya territorier.
Kryddväxten börjar, genom mutativa förändringar, få trädets form, och blir det största av alla träd. Kryddväxten blir ett stort träd, i vars grenverk fåglarna kommer och bygger sina nästen. Vi skulle kunna illustrera detta på många sätt. Det finns så otroligt många exempel i historien där detta skett. Kom, låt oss göra, kom, låt oss bygga, kom, låt oss samla våra krafter! Vilka oerhörda strävanden till enhet, gemenskap, samarbete, samförstånd, utveckling, tillväxt, framgång! När man lyckats organisera detta, träder man fram inför hela världen och demonstrerar vad man representerar.
Det är en slags konkurrens och uppvisning, som vill hävda att vi är minst lika många som de övriga. Vi är flera, mäktigare, starkare. Våra värderingar är betydelsefullare. Så börjar den vanliga kampen om politiska taburetter för att tvinga igenom s.k. ”kristna värderingar” i samhällena. Man etablerar kristna partier – allt möjligt växer fram. Och detta, för att det skedde en förändring i växten. Den blev något annat än vad som var bestämt från början. Men på samma rot!

Jämför med väckelserörelserna. Den som läser pingströrelsens budskap på tjugotalet, och jämför med vad som presenteras idag, kan bara av detta sekels mest markanta och påtagliga väckelse se hur växten blivit ett jätteträd, som omspänner hela jorden.
Idag talar man världsspråket, maktspråket i politiska, sociala termer, men sällan i andliga. Och då man talar i andliga termer, menar man egentligen något annat än man gjorde förr. Det var bra så länge växten förblev växt, men den lilla kryddväxten växte upp till något stort. Blev mäktig. Blev många. Man började ställa krav utifrån sin numerär. Utifrån sin moral och ekonomiska styrka. Så fick växten injektioner från samtiden, som åstadkom de mutativa förändringarna. Injektioner, exempelvis från ekumeniken, ingav storhetstankar. Man ser nya, kromosomliknande plantor växa upp, som blir träd.
I litteraturen som gavs ut av pingströrelsen på tjugo- och trettiotalet och den som ges ut idag, kan konstateras att visst härleder man till samma rot, men någonstans skedde en mutativ förändring. Det lilla Filadelfia har blivit ett jätte-Laodicea.

Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på samfund och organisation. Jag har i panik flytt organisationer, för jag vet att de har sin egen dynamik. Släpps den loss, kommer den att genom sin byråkrati ta väldet. Det som kanske i en tid av expansion var nödvändigt av förordningar och ordningar, blir betungande i ett stadium av återhämtning, då man istället för att vårda det inre livet måste satsa alla krafter för att klara de yttre formerna.
Det räcker inte längre med offer och bön. Man måste söka andra metoder för att klara av de yttre anordningarna. Och då blir det kommers eller subventioner. När man nått det stadiet, har man växt bort ifrån offerlivets hemligheter. Då ger man av sitt överflöd, och engagerar sig på fritiden. Vi får vara tacksamma när Gud slår sönder oss så att församlingen inte blir något träd som fåglarna kan bygga bo i.
Fåglarna är villfarelser som auktoriseras genom förvärldsligade och sekulariserade kyrkosamfund som står på väckelsens rot. Den hämtar näring ur sin historia, ur den jord, som den en gång placerades på. Hämtar näring, men tjänar helt andra syften. Det är sannerligen inte betydelselöst om vi är en växt eller har blivit ett  träd som ger utrymme för dessa fåglar, som lever och när sig på det vete såningsmannen kastade ut, men som föll på stengrunden.
Allt det oäkta har sin förutsättning i det äkta. Utan det äkta skulle ingenting oäkta existera. De stora, väldiga organisationerna har sin förutsättning i det lilla, roten utan vilken de inte kan existera. Dessa väldiga världskyrkor som växer fram, får sin näring från väckelseroten som står på den bearbetade jorden, gödslad genom Guds Ord och den helige Ande.

I detta sammanhang tar Jesus upp ytterligare något, som på ett påtagligt sätt belyser ett betydelsefullt område, Matteus 13:33:
– En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.
Vi har talat om åkern; det äkta och det oäkta. Och om växten, som blir träd. Båda slagen på samma åker. Båda på samma rot. Men nu handlar det om en surdeg, som en kvinna blandar i tre skäppor mjöl. Detta är en väldigt onaturlig handling. Surdeg är ingenting annat än gammal deg. Antingen gräddas degen i ugnen, eller så lagras den till surdeg. Antingen blir degen bröd för hungriga, eller surdeg. Man blir surdeg genom att förbli som man är. Enda sättet att bevaras ifrån surdegens effekter, är att genom förnyelse bli vad man skall vara.
Jesus vill illustrera hur mjölet på ett så tidigt stadium som möjligt blev förstört, och förlorade alla möjligheter att bli vad det egentligen skulle vara.
Kvinnan tog inte all surdeg som fanns på jorden och kastade den i allt mjöl som existerade. Hon tog det lilla som hörde hushållet till. Det här handlar inte om de jättelika kyrkorna, som uppträder volymiöst och mäktigt. Här är det den enkla, lilla församlingen. Det lilla Filadelfia blir genom en riktig undervisning bevarat, och blir inte något annat än vad det är avsett att vara. Det förnyas ständigt i processen fram till fullkomningen.

Surdegen är bilden på en sorts kristna. Mjölet är bilden på en annan sorts kristna, som har bevarat äktheten. Det är malt, pulveriserat, krossat.
Vad ser vi i kristenheten idag? Traditioner och surdeg finns precis överallt, och kastas in så fort det börjar komma fram något av det uräkta, det lilla, krossade, tillintetgjorda. Väckta människor börjar söka Gud i ödmjukhet och bedja. Mjölet är bilden på den förkrossade människan. Tre skäppor – det talar om spisoffret, som skulle bäras fram inför Gud. Det hade en speciell funktion för gudstjänsten, men också för gemenskapen, och det skulle vara absolut fritt ifrån surdeg. Men de kristna i vår tid kommer surdegs-jäsande och uppblåsta till sammankomsterna. Gud kommer aldrig till. De har varit i kontakt med den kristenhet som lever på gamla upplevelser och historiska erfarenheter. Alla har alltså något samband med mjölet, men istället för att bli gräddat till bröd, blev det surdeg. Hela kristenheten är full av denna surdeg. Så fort en liten ansats av färskt, nymalt mjöl uppenbarar sig, så är kvinnan där för att kasta surdeg i mjölet. Hon nöjer sig inte med att låta det stå oförstört och utvecklas i överensstämmelse med Guds plan.
Kvinnan kommer när säden är mald till mjöl. När själen är förkrossad, och man längtar efter Gud så att man kan förgås. Då kastas detta sura in för att ta bort äktheten i bönen, förkrosselsen, tillbedjan och ödmjukheten. Då börjar jäsningsprocessen. Man jäser och surnar. Hur kan något som började så bra, sluta så illa?
Tänk om Gud hade fått lyckas med alla erbjudanden, som han givit genom människor som överlämnat sig åt honom och i förkrosselse gått inför hans ansikte! I bekännelse, ånger och nöd. Tänk, om han fått lyckas genom dessa ödmjuka människor, som är färdiga med sig själva, reducerade till mikroskopiska små pulver – som små senapskorn. Ingenting att visa upp eller briljera med. Om Gud fått lyckas.
Men så finns hela hopen av gamla, förvarade erfarenheter, som legat lagrade i kristenheten och förs fram vid lämpliga, högtidliga tillfällen. Göm ingenting av det du har upplevt. Lämna det genast! Se till att alltid ha något nytt och färskt; friskt och levande. Annars blir det så lätt surt. Och då börjar jäsningen, uppblandningen. Till slut blir allt förstört.
Vi måste lära oss lagarna, som har med ursprung, natur, utveckling och tillväxt att göra. Det är fråga om liv och organism. Inte organisation.
Kvinnan kastade surdegen av vårdslöshet eller med avsikt. Hon är bilden på visdomen och kunskapen. Den lagrade och konserverade. Den som blivit sur. Det är väldigt lätt att surna. Man hör det på bönerna och vittnesbörden. Ödmjukheten går förlorad och blir en slags bitterhet. Något väsensfrämmade. Det är gammal deg, som magasinerats i förråden, istället för att gräddas i ugnen.
Det är lätt att bli sur. Man möter och ser saker och ting. Upplevelser, händelser, människor, och förlorar förståelsen för att dessa upplevelser är en del av reduceringsprocessen. Gud håller på med oss. Mal ner oss.
I bibeln är det klar uttalat om fariséernas surdeg, sadducéernas surdeg, Herodes surdeg. Olika slag av surdeg, som är bestämda till namnet. Sadducéernas surdeg – förräderiet. Fariséernas surdeg – egenrättfärdigheten, högmodet och girigheten. Herodes surdeg – maktbegäret.

Vad vi behöver i varje tid är en väckelserörelse som rycker oss upp ur passivitet och försoffning, och lär oss prioritera det som är viktigt. Den som prövar sig inför detta budskap, kan inte komma undan en oerhörd, försmäktande känsla av otillräcklighet. Här finns ingen möjlighet att gömma sig bakom surdegsupplevelser – sextiotalets surdegsupplevelser, som var så bra då de var på mjölstadiet, och som bakades till bröd för skaror av människor. Men det som blev kvar, det gömde vi i våra förråd och tänkte: det här skall jag ha för mig själv! Det har vi burit på tills det utvecklats till en ordentlig jäsningsprodukt i vårt väsen, så att allt som rör sig i vår andliga värld för oss bara är sextiotal eller sjuttiotal. Vi har våra årtal där vi ständigt hämtar ny näring.

I Uppenbarelseboken ser vi ytterligare sammanhanget. Detta är nämligen bara initialskedet. I Uppenbarelseboken ser vi slutresultatet. Mognaden. Om vi låter oss gripas av Ordet, kommer Herrens ande att tända eld på gammalt bråte, så att det brinner upp, och vi fylls med ny kraft och härlighet. Han vill tända oss med en eld som gör oss till brinnande, levande och fungerande kristna.
Vi har läst om skördetiden. Tidsbestämda operationer som sätts in i sitt rätta, nödvändiga sammanhang. Det är inte tillfälligheter som avgör, utan skeendet är lagbundet. I Matteus 25 fortsätter Jesus undervisningen: Då skall det vara … Den liknelse som följer, går inte skilja ifrån sin bakgrund och sitt sammanhang. Man måste avläsa förhållandet bland de tio brudtärnorna utifrån Herrens tjänare, som hade i uppgift att ge Guds folk mat i rätt tid, men istället började slå sina medtjänare och söka sitt eget.
Tjänaren var kluven, med delad håg. Han tjänade sig själv och egna syften, och samtidigt försökte han tjäna Herren. Då hans herre kom, sade han: Hugg honom i stycken. Hans kluvenhet blev uppenbar. Och han delades i lika många beståndsdelar, som han var splittrad i sitt väsen. Då skall det vara …  Tio gingo ut. Det handlar om hela kristenheten.

I varje generation har människor brutit upp. Alla som reser sig upp och går ut, har messiasförväntningar. Lutheraner, baptister – alla har sitt advent. Några har ett överflödsmått av andens liv. Andra har brist. Vad beror nivåskillnaderna på? Vi läser i Uppenbarelseboken om församlingen i Laodicea: Därför att du är ljum skall jag utspy dig ur min mun. Inte kall, inte heller varm. Att vara ljum innebär att ha vissa grader av energi, men inte tillräckligt. Det finns kristna, som har energi till att göra sådant som är typiskt för dem som vill följa Jesus. De har energi för vandringen, men de har inte kraft som räcker för att ryckas upp när Jesus kommer. Många är med i uttåget. De har olika kristusföreställningar. Somliga har baptisternas kristusbild, men har inte sett fullheten. Och eftersom de inte sett fullheten, har de inte känt sig uppfordrade att övervinna försumligheterna. Varför är man försumlig? Det beror på bristande energi. Den som inte har tillräckligt med energi, lägger ting åt sidan, som han menar inte är så viktiga. I varje fall inte för ögonblicket.
Kanske du inte har tillräckligt med energi. Du har tröttnat. Herrens tjänare var kluven, han gav dig en del – men inte helheten. Kristusbilden är stympad, beskuren, begränsad. Den uppfordrar dig inte att vara ivrig att undfå de andliga gåvorna. Faren efter helgelse, ty utan helgelse kan ingen se Herren. Varen ivriga att undfå …”Var finns ivern? En bristande iver markerar för lite energi. Man är inte medveten om detta, och därför nöjer man sig med ett halvdant liv.
Även om man klarar av vandringen tillsammans med övriga kristna, så är man inte redo vid uppryckelsen. Vad är det som fordras för att bli uppryckt? Den ande som bor i oss skall förvandla vår förnedringskropp och ikläda oss härlighetskroppen. Vi har Kristusideal, vi har gemenskap. Vi följer med, har vårt advent och predikar att konungen kommer. Var och en väntar på konungen, på sitt sätt. Man är i rörelse med olika aktiviteter: Arbete, mission. Men energin räcker inte till för uppryckelsen. Man har inte känt det angeläget och nödvändigt med ivern. Faren efter! Söken av hela hjärtat! Så prioriterar man på fel sätt, och tänker: Bara jag är med i verksamheten och gör si eller så, blir jag en god kristen. Så förstår man inte att det som är nödvändigast är att ha överflödslivet.
Vad är kännetecknande för överflödslivet? Säger jag att det är tillbedjan, så kan vi göra tillbedjan till en slags formel. Säger jag att det är tacksägelsen, så gör vi tacksägelsen till en formel. Det finns ingen möjlighet att säga vad som är speciellt kännetecknande för överflödslivet, för det som rör detta liv är inte sådant som syns i gemenskapen, men det som visar sig i uppenbarelsen.
När ropet ljöd: Se brudgummen kommer; då visade det sig att hälften saknade olja. Det var i mognaden man såg skillnaden mellan det äkta och det oäkta. Inte i början, inte i tillväxtprocessen, men vid skördetiden. Så är det också här. Frågan är: Har vi liv? Inte till att klara av mötesverksamheten. Inte för att vara med i offerinsatsen för själavinnande, men har vi liv och energi för uppryckelsen? Söker vi liv för att bli själavinnare? Om vi, liksom Paulus, sträcker oss framåt för att nå fram till uppståndelsen ifrån de döda, då kommer själavinnandet som en naturlig följd. Genom det korta perspektivet, närheten till Jesus Kristus, tvingas vittnesbördet fram. Om Jesus är levande för oss, om hans tillkommelse är verklig, då är det inte svårt att vittna om Honom. Då är det inte svårt att vara med i mötena, vittna och tjäna. Då känner man: Herre, jag måste vara med!

De tre liknelserna vi tidigare studerat handlar om det organiska livet och naturens lagar. I denna fjärde, handlar det om tio jungfrur som tog sina lampor – rörelse, aktivitet, vandring. De prioriterade rätta uppgifter på ett riktigt sätt. Medvetandet om att Jesus kommer, hjälper oss att leva i detta tillstånd av uppbrott, hemfärd. I varje situation måste vi pröva oss om vi är redo att möta honom, och se till att vi har livsöverflödet. Hur är din livsstil och din gudstjänst, med avseende på ljus, värme, energi? Har du kraft för uppryckelse och hemfärd? Då har du också kraft för vittnesbörd och tjänst. Där ligger hemligheten!

Hallelujarop som överröstar grannens gråt, Predikan av Arne Imsen från 1990

Pettersson är inte påverkad av vår sång. Nilsson är inte imponerad av vårt tal, inte ens av våra torgmöten. Men vi har ett hemligt vapen. Pettersson måste bli min personliga vånda. Går Pettersson förlorad – då är det katastrof för mig. Din granne går förlorad, därför att det inte har funnits nöd för honom i ditt hjärta. Gud längtar inte efter att höra dig ropa halleluja, om du nu trodde det. Han längtar efter att få se dina tårar.

Tillståndet i vårt land skulle vara helt annorlunda, om de som kallar sig kristna verkligen vore kristna. Vi har våra förklaringar till att människor inte blir väckta, orienterade och frälsta. Men om vi som vill vara kristna verkligen tog kallelsen på allvar, så att vi blev revolutionärer, redo att ge våra liv på stridsfältets höjder istället för att diskutera verksamhetsfrågor eller sitta som religiösa tiggare vid livets allfartsvägar, skulle det innebära enormt mycket. Vi nöjer oss gärna med att vara partiellt kristna och själavinnare. Vi tänker på vårt eget behov av uppbyggelse, välsignelse och framgång på alla områden, men tappar bort evangelisationens nödvändighet. Det är oerhört viktigt att vi förstår att andlig verksamhet inte kan utvecklas utan bön. Det handlar egentligen om att bli bedjare och förebedjare. ”Bedjen fördenskull skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Det är ett stort böneämne. ”De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde: de komma åter med jubel och bära sina kärvar.”

Sådd följs av skörd
Det finns en lagbunden ordning i Guds rike: Sådd följs av skörd. Sådden är mödosam, slitsam och krävande. Det stannar inte vid vad vi känner för att göra. Det måste bli ett systematiskt och metodiskt såningsarbete på väl förberedda tegar. Utan såningsarbete blir det ingen skörd. Efter sådden kommer en nödvändig tid av förbidan. Gud bevattnar skördefälten, och vi luckrar upp marken med våra tårar. Det är hela tiden fråga om ett samarbete mellan Gud och hans folk för det mål som Gud har satt upp. Här är det inte fråga om att ha en hobby och påta i sitt trädgårdsland, utan ett absolut nödvändigt såningsarbete som måste utföras om man ska överleva. Det kan vara så att vi får skörda där andra har arbetat. Men någon måste utföra varje moment. Och då kommer vi tillbaka till denna maning: ”Bedjen skördens Herre att han sänder ut arbetare.”

Få vill vara arbetare
Vi har alldeles för många förutfattade meningar om Guds verk, uppfattningar som vi lånat från andra religiösa sammanhang, eller idéer som vi byggt upp av egna mått på Guds verk. När bibeln talar om arbetare, så appellerar den inte till någon fåfänga. Det är få som vill vara arbetare, och ännu färre vill verkligen gripa tag i arbetsuppgifterna. Vi kommer samman en och annan gång till konferens, möter Gud och återvänder ofta till våra platser som uppblåsta ballonger. Naturligtvis är det bra att komma tillsammans, men det får ju en rakt motsatt effekt om vi tar emot nya välsignelser och ser Guds rikedom och härlighet och det stannar vid att vi säger ”tack och lov”. Sedan slår vi oss till ro till nästa konferens, då vi åter gör samma erfarenhet. Däremellan sker praktiskt taget ingenting. Då vi talar om evangeliskt arbete, brukar vi vanligtvis komma in på andliga gåvor och ämbeten; mirakler och under. Alltsammans detta hör ju till Guds rike, därom råder inget tvivel. Men det är faktiskt inte hela sanningen om Guds rike.

Röja väg för Herren
Många andra ting som vi gärna hoppar över hör hit. Vad bör jag göra i min stad, mitt samhälle, bland tusentals andra sekulariserade och likgiltiga människor? Svaret är givet av den Herre som sa: ”Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare.” Du kan röja väg för Herren och väckelsens ande genom dina förböner. Och får du någon med dig, så kom ihåg att ”vad två eller tre komma överens att bedja om i mitt namn, det skall beskäras dem av min Fader som är i himmelen.” Det är inte bara en nödvändig insats, utan en livsförnyande och livsuppehållande verksamhet för andlig tillväxt. Vi måste övervinna vår egen tröghet, sömnaktighet. Vi måste börja bedja på ett helt annat sätt än tidigare. Bön är inte bara att nämna namn eller omständigheter inför Herren; bön är att identifiera sig med den man beder för, som om den man beder för vore en själv! Det innebär i sin tur att om jag ska kunna bedja med makt, måste bönen gälla mig själv. Vi måste uppleva helvetets fasor. Utifrån upplevelsen av helvetets realiteter får jag börja bedja böner och åkalla himmelens Gud som om det gällde min egen frälsning. Då blir det meningsfullt. Då får man nöd. Det finns inga möjligheter att själv mobilisera sina själsliga krafter på det sättet. Vi kan engagera oss för någon som blivit utsatt för våldshandlingar, eller lider på grund av hunger och andra umbäranden. Det går in över oss; vi vill genast hjälpa och öppnar våra plånböcker eller går till våra garderober och andra förråd för att tillgodose fysiska, materiella behov. Det är vackert och allmänmänskligt.

Gudsingripande genom förbön
Men förbön är inte betingad av allmänmänskligt medlidande, utan något helt annat. Det gäller människor som inte har någon möjlighet att bli befriade och evigt frälsta, utan att det sker ett gudsingripande. Vi är verksamhetsingenjörer och estradörer. Vi kan utföra många ting. Men vi måste gripas av det utomordentliga – ”det heliga vansinnet”. Varför gråter du, människa? Är du inte frisk? Är du psykiskt deprimerad? Varför sörjer du, varför är du vemodig? Nu ska man inte vara vemodig, man ska helst vara uppåt och leende. Framför allt gäller det att församlingen är positiv i sina framträdanden, annars har den ingen funktion att fylla. Hur skulle vi kunna uppleva glädje av denna ytliga karaktär, när vi vet att hela världen är i den ondes våld, och skarorna går förlorade? Det gäller inte en anonym skara, utan mina närmaste, mina grannar. De som bor en halv meter innanför betongväggen där jag själv sitter eller ligger. De som jag kanske iakttar som om de vore träd. Jag har inte några naturliga relationer till dem, utan de är för mig som opersonliga skal.

Grannen gråtande
Medan du ropar ”tack och lov” i vardagsrummet – om du nu gör det – så ligger grannen gråtande, och hittar ingen utväg. Ropet tränger inte igenom väggarna, därför att vi är alldeles för okänsliga. Det finns människor som har levt år efter år utan att över huvud taget känna någonting annat än vad deras eget bröst signalerar. De hör inte i atmosfären signalerna från grannskapet. Det är ganska meningslöst att predika om det, därför att människorna blir förnärmade när de påminns om sin egoism. De har dolt den i en karismatisk mantel. Jag är livrädd att vi bygger upp en institution som blir ett monument över våra arbetsinsatser. Då kommer det att heta: Vilket fint arbete ni har utfört! Och så pekar man på husen och de yttre synliga byggnadsverken. Det är mycket möjligt att vi kan få människors applåder, bara vi kan peka på att vi gjort något som står sig. Men det enda vi kan berika himmelen med, är människor vunna för Kristus.
Vi är väldigt uppslagsrika och har en enorm förmåga att förverkliga våra visioner. Men endast om syndare gör bättring, blir det glädje bland änglarna. Frågan är alltså om himmelen berikas och gläder sig över vårt arbete, eller om den sörjer. Är det möjligen så att vi på grund av felaktiga visioner och förväntningar utför bra saker på felaktigt sätt och på felaktiga tider? Den helige Ande ger ingen kraft till att få segerkrans och ära bland människorna. Den kommer oss tillmötes, då vi behöver kraften. Vi måste alltså sätta oss i rörelse och komma till det spänningsfält där kraften behövs. Det behövs ingen kraft att sitta i våra möten, där vi är rännilar som tillsammans blir en flod då vi sätter igång och prisar Gud.

Gå in i din kammare
Men när vi är ensamma, och var och en för sig ska börja förverkliga det vi sett och hört där ingen finns som uppmärksammar, stimulerar och applåderar, då blir det svårare. ”Gå in i din kammare och bed till Gud som ser i det fördolda, så skall han vedergälla dig i det uppenbara”, sa Jesus. När var du i kammaren sist? Herren har varit där många gånger och sökt dig, men du var inte där. Gå in; inte i andras kammare, men i din. Du måste ha en speciell böneplats där du kan be till Gud som ser i det fördolda. Så skall han som ser i det fördolda vedergälla dig i det uppenbara. Pettersson är inte påverkad av vår sång. Nilsson är inte imponerad av vårt tal, inte ens våra torgmöten. Men vi har ett hemligt vapen. Pettersson måste bli min personliga vånda. Går Pettersson förlorad – då är det katastrof för mig. Paulus säger att om det kunde rädda hans bröder, skulle han vilja bli bortkastad. ”Min åstundan är att de ska bli frälsta”, säger han med stor smärta. Han upplevde situationen så problematisk, att han kände sig fullständigt hjälplös. Så brukar vi ju inte bedöma predikanten Paulus. Vi ser honom som den starke, stabile och mäktige. Men ingenting av detta stämmer. Hela hans strävan var den rakt motsatta. Paulus inte bara bejakade svagheten, han strävade efter den. ”När jag är svag, då är jag stark”, sa han. Så skildrar han sin oerhörda svaghet, men när han sagt allt detta, tillägger han: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft.” Paulus visste, att om han över huvud taget skulle kunna fullborda sin uppgift att vara förkunnare och förmedlare av det evangelium som är unikt; om han skulle kunna framställa det så att korset inte förlorade sin kraft, måste han ha gudomlig undsättning. Det måste bevisas att det vi frambär inte är från oss själva. Vi har inte studerat oss till detta. Det kommer direkt ifrån Gud i himmelen, och måste framföras utan slagg, så att det blir trott.

Budskapet måste födas fram
Vi har ingenting att ge, och det blir inte heller någon atmosfär till att förmedla det Gud vill ge, om det inte finns bedjande predikare och en bedjande församling. Budskapet kan inte studeras fram, det måste födas fram. Och för att det ska kunna födas fram, måste det finnas atmosfär för detta. Det hjälper inte att apostlarna eller änglarna träder fram och predikar, om det är en ljum, oengagerad atmosfär. Om det inte finns behov, då blir det förnämsta budskap malplacerat och söndertuggat. Det förlorar sin skärpa och genomslagskraft. Herren manar sitt folk att bedja för skörden, att skördens Herre sänder ut arbetare att bärga den skörd som står mogen. Vi ska bedja för Herrens vittnen, att de träder fram med ett budskap från Gud som inte bara ger orientering, uppbyggelse och vägledning, men det budskap som leder fram till uppgörelse, som åstadkommer omvändelse och frälsning. Vi är skrymtare om vi försöker trolla fram andliga resultat på andra vägar. Vi är hycklare, om vi inbillar oss att vi med våra naturliga talanger och gåvor kan åstadkomma andliga resultat. Vi har så gott om tid som vi förstör genom strunt. När vi möts, talar vi om att nu kommer andeutgjutelse, och det ska bli en väldig väckelse. Vi ljuger för oss själva och för andra.
Kan du tänka dig att din granne inte blir frälst på grund av dina försumligheter? Din granne går förlorad, därför att det inte har funnits nöd för honom i ditt hjärta. Dina anhöriga blir inte frälsta, därför att ingen gör dem kända i himmelen. Gud längtar inte efter att höra dig ropa halleluja, om du nu trodde det. Han längtar efter att få se dina tårar. Inte självmedlidandets eller självmedömkans tårar – men själavinnandets tårar. Tillbedjan kommer som den naturligaste sak, då de du har börjat bedja för visar tecken på att vakna. Den dag de blir frälsta kommer du att få himmelsk glädje och du får fröjda dig tillsammans med änglarna. Då behöver du inte hjälp av vare sig musik, rytm eller annat tryck för att komma loss.

Bed för vittnena
Själavinnandets glädje – vet du vad det är? Gå in i din kammare. Börja bedja: – Herre Gud, om inte du tar hand om våra vittnen, så kommer de aldrig att kunna förmedla något åt oss som hjälper oss vidare. Be för vittnena, att de får levande ord ifrån Herren, det som församlingen behöver. Allt annat är av underordnad betydelse. Vem ska bärga skörden? Ska fienden skövla den, eller ska den bärgas in i de himmelska ladorna? Vi kan inte vinna hela världen, men vi kan vinna någon i trappuppgången, någon på platsen där vi bor. Det är meningslöst att banka på tillslutna kopparportar. Vi får bedja Herren om ledning till dem som behöver oss. De som är påverkade av den helige Ande. Det finns många hjärtan som plastbehandlats av sin religion, sin olydnad och sina ursäkter. Det är det stora faromomentet i vår tid. Hjärtat kan röra sig, vidga sig, men saknar nerver.

Det ligger en hinna över det som hindrar budskapet att tränga in. Om människor gråter, är det vanligtvis för att de drabbats av en sjukdom, av en förlust eller sorg. Alltmera sällan ser man någon som gråter för människors frälsning: Herre, nu har vi verkat ditt verk i år, men inte en människa har blivit frälst. Herre, jag har varit frälst i tio år. Åren har gått, och jag har inte bett en bön för någons frälsning, och ännu mindre vittnat om dig i den miljö du placerat mig i. Jag går till och från möten, oberörd. Ingenting förändras hos mig. Jag sjunger och lägger offer, men i stort sett är jag oberörd av den religion jag ägnar mig åt. Plasthjärtats vittnesbörd. Jag analyserar och kritiserar predikanten när han framburit sitt budskap, men jag har aldrig tagit en timme på knä för att bedja för honom. Men jag talar om väckelsen som ska komma. Plasthjärta, porslinsansikte!

Själavinnande nöd
Vi måste få den själavinnande nöden som gör våra böner inte bara angelägna, men tårfyllda. Vi får lära av de gråtande och bedjande profeterna, och framför allt av Herren Jesus Kristus. När han nalkades Jerusalem började han att gråta. Inte besvikelsens, självömkans, upproriskhetens tårar. Det var inte en misslyckad predikant som förberedde sitt avsked. Han såg Fadern, korset, folket och sig själv. Mellan Gud och folket placerade han sig och grät: ”O, att också du idag hade insett vad som tjänar till din frid! Men nu är det fördolt för dina ögon.” Vi upphör inte att gråta, lida och verka, fastän dörrarna är stängda. Vi vet att den trogne arbetaren får sin lön. Det var problematiskt i Sodom och Gomorra, men detta var inte skäl nog för Abraham att sluta bedja. Han trädde närmare Gud, och bad allt intensivare. Nöden är inget skäl för reträtt och kompromisser. Tvärt om, den blir en utmaning för Guds folk att träda närmare Herren. Detta är vägen för väckelsens folk även i denna tid. Jesus manade: GÅ IN i din kammare! Det sista han sade var: GÅ UT i hela världen! Vi måste gå in för att få något att gå ut med. Börja nu! Låt detta budskap gå in över dig; ödesdigert och ödesmättat. Låt det sjunka ner och förvandla dig, tillåt elden brinna i dig! HERREN VILL DET!

https://www.midnattsropet.se/2018/12/hallelujarop-som-overrostar-grannens.html

TRO. Jesus kommer! Kristuskärleken. /Predikan Arne I

 

 

Faith
JESUS kommer- Snart är vi hemma!


Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse blivit oerhört aktuellt. Skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått.

Jag har alltid haft en oerhörd längtan i mitt hjärta att få förverkliga Guds plan, så att vi inte får en samling kyrkliga spöken i församlingen. Jag är allergisk mot kyrkligheten; den förfärliga uppstyltade och tillgjorda fromhet som tar sig uttryck på olika sätt i olika sammanhang. Och det av den enkla anledningen att vad jag tror och upplever som en absolut nödvändighet är att synliggöra Jesus. Jesus måste målas på ett så tydligt sätt att han känns igen. Vi måste få in det här som är så innerligt förunderligt och hemlighetsfullt, detta att han går omkring, gör väl och hjälper alla. Det gäller att vara rörlig; att inte bli instängd och fixerad, vare sig i traditioner eller verksamhetsmönster, utan att vara mobil, rörlig.
I sin förunderliga missionsbefallning drar Herren själv upp riktlinjerna; ger visionen och manar till efterföljelse och lydnad. Han befullmäktigar sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Att fortplanta detta gudomliga liv, det är det största som över huvud taget finns i tiden. Det finns ingenting som är större och det finns heller ingenting som är jämförbart med detta. Därför har jag alltid haft denna dröm och bön: Gud i himlen, bevara oss från kyrklighet, försoffning, sömnaktighet, jargong och alltsammans det där som gör församlingen till en fågelskrämma i tiden istället för en Kristusgestalt.
Det har varit en väldig glädje att äga den visionen. Det har också varit en fruktansvärd smärta, för det går inte bevara den utan att det blir en väldig smärta. Uppgörelsen måste börja i ens eget hjärta, och handlar egentligen om en enda sak: att bevaras i den första kärleken, Kristuskärleken. Då faller man aldrig för frestelsen att bli verksamhetsfrälst, traditionsfrälst eller något i den stilen, utan man är ständigt nyfrälst!
Vissa saker i Nya testamentet har gripit mig mer än andra. Det står att kunskapen om Honom gick ut över hela området. Och alla i provinsen fick höra… Det förstår vi ju att detta kan inte vara en fritidshobby, det är en omöjlighet. Det måste bli ett heltidsengagemang för var och en. Ju mindre dödkött församlingen är plågad av, dess större förutsättningar har församlingen att komma ut med, och in i, detta heliga uppdrag.

Det sägs att vi är få. Jag vet inte vad man har fått det ifrån. Jag har alltid känt att vi är i majoritet. Och det beror på att de som är med oss är flera än dem som är i världen. Jag har alltid upplevt det så. Även när jag kommit ensam mot en ganska stor grupp, har jag en känsla av att jag och Gud är i majoritet! Om det varit förhandlingar med myndighetspersoner eller något annat som gällt Guds verk, så har jag alltid känt att vi är i majoritet. Det har i realiteten inneburit att denna styrkedemonstration har förts på två plan. Först är det fråga om den psykologiska krigföringen då man använder alla till buds stående medel för att psyka, sänka ned i missmod. Man blir kanske litet ängslig och upplever hånet, föraktet och idiotstämpeln. Blir man upptagen av detta, då blir man fullständigt oduglig. Men lämnar man det där, låter det vara och bara ser på Jesus, då har man övertaget. Vi måste ha det andliga övertaget, så att människor upplever att vi har fullmakter och det bevisar vi genom vår frimodighet.

Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse av naturliga orsaker blivit oerhört aktuellt. Det är som om händelserna talar sitt mäktiga språk om tidens slutfaser. I en värld där allting inträffar så snabbt, där skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått. Vi har inte haft förutsättningar att förstå det. Varje dag klarnar det i sanning. Och det är uppenbart att vi i mycket stor utsträckning har missförstått budskapet om Jesu tillkommelse, därför att det har blivit en sorts teknisk, teologisk, eskatalogisk problematik.
Det finns något som heter den eskatologiska paradoxen. Det är skenbara motsägelser. Människor har blivit så upptagna av dessa skenbara motsägelser, att de inte upptäckt storheten i det Gud gör. De har fixerats negativt. Det har hänt att man dragit fram exempel på människor som tagit detta så bokstavligt att de praktiskt demonstrerat sin vilja att möta Jesus. De har klätt sig i vitt och gått upp på bergstoppar där de stått och viftat med armarna och lovat Gud och väntat på Herren Jesus. Detta har man tagit fram som avskräckande exempel på, kanske inte övertro, men uttryck för en fullständig miss då man handlar på det här sättet. Man tycker att det är något förfärligt. Man har dessutom talat om och räckt lång näsa åt de gamla predikanterna som åkte omkring med sina plancher. De ritade och berättade om skapelsen, de ritade och berättade om de olika hushållningarna; nådesepokerna i den heliga historien. De berättade vad som hände, hur de började och hur de avslutades, ända fram till den sista, den oerhörda och dramatiska historien. Detta har man löjliggjort. Man har sagt att det var förskräckligt hur man åkte omkring med planscher, hur man sa att Jesus skulle komma 1914 och en del sa att han kom 1718, och man har nämnt flera årtal att Jesus skulle komma. Det har varit alldeles förfärligt. Men det spelar väl ingen roll? Att människor kan ta miste på en och annan bibelvers, och tolkar in något av sin längtan och sin vision i bibelversen, det är väl inget konstigt.
När det gäller talet om Jesu tillkommelse, har man varit mån om att ge en avskräckande bild om hur människor varit alltför fanatiska. Men vad sker om människor får en felaktig uppfattning om dopet? Om de istället för att låta döpa sig som bibeln lär, börjar begjuta sina barn, vad sker då? Det är väl en mycket värre och allvarligare sak. Eller andra ting som uppenbarligen är helt fruktansvärt. När man lär att man genom sakramenten får evigt liv. Vad är det för något? Det är ju långt allvarligare. Om Jesus inte kom det årtal man trodde, då är ju det problemet ur världen. Men barnbegjutningen fortsätter generation efter generation. Vad innebär det exempelvis att generationer av unga människor släpas fram till nattvardsbordet? Och vad är nattvardsbordet i det här sammanhanget annat än onda andars bord, om vi ska se det precis som bibeln säger? Jag tror inte vi riktigt fattar hur vidrig förkunnelsen har varit då man har försökt psyka ner de här enkla människorna som väntar på Jesus. Om det var fel, och de greps av den här fanatiska känslan att Jesus kommer, vad innebar det?

Jag ska berätta en sak för dig: Jesus kom igår! Jesus kom idag! Jesus kommer imorgon! Vad är det jag talar om? Jag talar om hoppet och hoppets fullbordan. Hoppet är levande. Det är så levande att man har en alldeles bestämd känsla av att man är alldeles i närheten av Hans tillkommelse.
Då man är fylld av anden, sprängs alla timliga gränser, och man upplever oändligheten på ett så påtagligt sätt, att en dag blir såsom tusen år. I tre betydelser kan vi läsa om Jesus som kom igår – han kommer idag och han kommer imorgon. Vet du varför? Jesus Kristus är densamme; igår, idag, så ock i evighet. Men hur vill du då förklara att han kom igår? Det kan Paulus och apostlarna hjälpa mig med. Är det någon av er som kan tala om var Petrus är? Kan någon säga mig var Paulus är? De är hos Herren, för Herren har hämtat dem. Paulus längtade efter att få följa med, och han trodde att Jesus skulle hämta honom. Han talade om att avklädas och överklädas. Han hoppades att han skulle få lyftas upp Herren till mötes i sin egen generation. Så gick det inte till, men Herren hämtade honom. Nu är han bland de avsomnade. Inte bland de döda, utan bland de avsomnade som nu vilar till uppståndelsens morgon, då Han hämtar hela sin församling. Herren har under hela denna tidsålder hämtat sina heliga. Han har hämtat dem. Ingen av dem har dött, för döden har ingen makt över dem. De har avsomnat. Det säger bibeln klart och tydligt. De har hämtats, den ene då och den andre då. Och så har de tagits hem. Vem har hämtat dem? Det är Herren Jesus Kristus. Och hos honom finns en längtan som han har gemensamt med sina egna lärjungar. En förunderligt stark längtan, som bryter igenom allt annat: Jag vill att där jag är, där skolen I och vara. Vill han det, så gör han det. Vill du det, så är också du snart där. Då blir du hämtad på det ena eller andra sättet.
Herren kom – Herren kommer. Han kom igår. Han hämtade Paulus, som längtade hem till Jesus. Han längtade så, att han inte önskade något annat än att få gå till Honom. Men han funderade om det inte möjligen trots allt var bättre för församlingen att han stannade kvar. Och om han skulle stanna kvar i tiden fastän han kände sig så nära himlen, att bara ett steg återstod för honom att komma innanför förlåten, då var det bara ett enda motiv – det var för syskonens skull. De behövde honom. Därför ville han stanna kvar hos dem.
Detta är så utomordentligt och enastående, att det är en fullständig omöjlighet för en opånyttfödd människa med oomskuret hjärta och oomskurna öron att fatta och begripa. Vad kan vi säga om Paulus? Han levde i tillkommelsen och så visste han att Jesus skulle komma på det ena eller andra sättet. Och han såg fram emot den dagen, fastän han hoppades att det skulle ske utan att han behövde avkläda sig. Utan att han skulle bli överklädd och iklädd och ryckas upp i luften, Herren till mötes. Men det visste han, att det må gå hur som helst, så kommer Jesus och hämtar mig. Detta levde han i. Han kallade det för hoppet. Det levande hoppet. Framtidshoppet. Och så sa han till sina syskon: Mina vänner, om vi i Herren Jesus Kristus har haft vårt hopp, och därav intet bliver – hör här argumenteringen: Då är vi de mest ömkansvärda av alla människor.
Det blir något till slut. Något storslaget och enastående. Något ojämförbart och ursprungligt. Om vi i Jesus Kristus har haft vårt hopp, och därav intet bliver, då är vi de mest ömkansvärda av alla människor. Men nu vet vi: Jesus Kristus har uppstått ifrån de döda. Alltså är vi de lyckligaste av alla människor. Är detta sanning, då har vi evigt liv! Hörde du vad jag sa? Evigt liv, barnaskap hos Gud, då har vi frid. Antingen vi är här eller där, antingen vi lever eller dör så hör vi Herren till. Förstår du vad det handlar om? Paulus utvecklar detta på många ställen i sina brev, och på många sätt. Det finns liksom ingen gräns för hans lycka. Så fort han börjar tala om Jesus, så sväller allt. Det får sådana oerhörda dimensioner och det närvarande tonas bort så till den milda grad, att man upptäcker att man med hans förkunnelse lyfts upp på det plan där han rörde sig. Han var redan i himlen.

Hur ska man kunna förklara det? En sak är säker, Jesus är inte i graven. Söker du honom där, så finner du honom inte. Han är inte i död religion eller död tradition. Söker du honom på fel plats, så finner du honom inte. Var är han då? Han är hos sina lärjungar. Där två eller tre är församlade i hans namn, är han mitt ibland dem. Upphöj och tacka och prisa Jesus! Han som var, han är och förbliver till evig tid. Han går omkring bland de sju gyllene ljusstakarna, för han vill utföra sitt uppdrag: Att befria, rena och lyfta sin församling i sitt gudomliga ämbete. Continue reading