Människan är förblindad och ser inte, hon är förmörkad till sitt förstånd och förstår inte, och hon har blivit förhärdad i sitt hjärta så att hon inte kan ta emot hjälp. Så beskriver bibeln människans tillstånd…….jag var också väldigt blind en gång…. Artikeln du får läsa nedan är om BABYLONS FALL, och den som kan sin bibel vet vad där står om synd och sluttider.

Kapitel ett ur boken ”Vedergäll Babylon” av Arne Imsen, BMC-förlag 1999

”Fallet, fallet är det stora Babylon; det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar och ett tillhåll för alla slags orena och vederstyggliga fåglar.”
Så börjar Uppenbarelsebokens 18:e kapitel. Fortsätter vi till kapitel 19, läser vi i första versen:
” Sedan hörde jag likasom starka röster av en stor skara i himmelen, som sade ”Halleluja! Frälsningen och äran och makten tillhöra vår Gud.”
Upptakten till kapitel 18 i Uppenbarelseboken är egentligen alldeles förfärlig, och svår att tillgodogöra sig, eftersom språket är så annorlunda än det vi är vana vid. Vi har inte lärt oss att lyssna till och förstå dessa märkliga texter.
Vi har många föreställningar om hur himlen uppenbarar sig i tiden. Väckelser har gått fram och förändrat mycket. Men här läser vi om en ängel, som kom ned från himlen. Han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet. Då ängeln utfört sin mission, talas i nästa kapitel om starka röster från en stor skara i himmelen som sade: ”Halleluja! Frälsningen och äran och makten tilllhöra vår Gud!”
Himlen griper alltså in för att informera oss, så att vi inte blir överrumplade, utan är väl förberedda. Himlens halleluja ger klart besked om att resultatet av uppdraget var segerrikt. Det ligger något mycket positivt i detta som verkar så skräckinjagande och förfärligt. Det är betydelsefullt att vi förstår vem som har inspirerat till denna lovsång, och varför.

Mörkret i världen tilltar för varje dag som går. Men här läser vi att jorden blev upplyst av en ängel med enorm makt. Det vi kan registrera med våra fem sinnen stämmer sällan med den sanna verkligheten. Det finns en jordisk, tidlig verklighet, men det finns också en himmelsk, som ser helt annorlunda ut. Därför är det viktigt att vi som kristna blir orienterade, så att vi vet vad himlen har att meddela. Eller, som det sades i de fem sändebreven: Man måste höra vad anden säger till församlingarna.
Vad säger Anden idag till Guds församling? Har vi öppna öron till att höra; är vi mottagliga för vad Anden har att säga – och sedan också till att lyda och förverkliga vad Anden manar?

När människor talar positivt och negativt, bedömer de så ytligt med vanliga vetenskapliga, mänskliga instrument. Man saknar förmåga att bedöma tingen sant och i överensstämmelse med vad Ordet säger. Det är något fantastiskt och underbart i att Babylons fall inleder Uppenbarelsebokens 18:e kapitel, även om processen fram till sammanbrottet är fruktansvärd. Men det finns möjlighet att orientera sig och vinna seger.
Alla definitioner och kategorier i denna komprimerade text är otäcka. Man upplever skräck och fasa inför denna typ av osynliga krafter. Det handlar inte om spöken, tomtar och vidskepelser, utan om en osynlig värld som är verklig, och definieras punkt för punkt.
När bibeln talar om demoner, så är det demoner. Det är inget lånat uttryck för något annat än vad bibeln säger det vara. Det är kroppslösa andar som är ute och söker efter bostad. Demoner har bott i människor som gått hädan. De uppenbarar sig ständigt, alldeles speciellt i religiösa sammanhang.

Bibeln säger att Babylon blivit en boning för demoner. Det är inte fråga om influenser, tillfälliga angrepp eller tillfälliga kaotiska förhållanden, oro och plågor, utan något konstant; besättelse och ockupation. Det beror på hennes väsen och det hon styrs av. Varenda människa på denna jord är inte bara andeinfluerad, utan demonbesatt. Skriften säger att denna andemakt är verksam i de ohörsamma. Det finns ingen anledning att känna sig glad över detta fenomen. Ändå är det en välsignelse i att detta blir uppenbarat, för då kan människan bli hjälpt. Det stora problemet är att just detta faktum lyckas andevärlden dölja och hemlighålla, så att människan menar sig vara fri och självständig, då hon egentligen är träl och vanligtvis förslavad och behärskad för att tjäna den makt som bor i henne.
Ibland har detta slaveri civiliserade former, och ibland primitiva. Vi kan av en eller annan anledning välja det ena framför det andra. Men oberoende av vilken utvecklingsnivå detta representerar, är det alltid fråga om något förfärligt. Människan är förblindad och ser inte, hon är förmörkad till sitt förstånd och förstår inte, och hon har blivit förhärdad i sitt hjärta så att hon inte kan ta emot hjälp. Så beskriver bibeln människans tillstånd, och därför hjälper inga ytliga åtgärder att försöka reformera denna individ. Man lyckas möjligen göra ondskan litet mera raffinerad, mindre förarglig och kanske mera njutbar. På det sättet är den mindre störande för offret och omgivningen.
Det fasansfulla i dessa operationer som pågår med ökad intensitet är dess målsättning. Inte att göra individen demonisk eller satanisk i första hand, utan att för evigt skilja människan ifrån Gud. Detta är förtappelse. Förtappelse är ett fruktansvärt uttryck, men det beskriver inte på långa vägar vad människan förlorar.

Jesus använder uttryck som ger oss en liten inblick i detta förfärliga tillstånd av evig olycka. Han säger: ”Den som tror och bliver döpt, han skall bliva frälst.” Det är ju välsignat och underbart. Men så fortsätter han: ”Men den som inte tror, han skall varda fördömd.” När bibeln talar om att vara ”dömd” gäller det ett tidligt tillstånd, men när den talar om ”fördömd” så är det ett förevigat tillstånd som man omöjligt kan förändra.
Djävulens plan är att för evigt skilja människan från Gud. Hur skall detta gå till? Genom sina budbärare erövrar och ockuperar Satan mänskligheten. För detta har han enorma resurser. En del av de kraftresurser Satan har, är religiösa till sin karaktär, och influerar hela mänskligheten. När bibeln talar om demoner, så är det i allra högsta grad fråga om religiös påverkan.
Människan är egentligen oerhört religiös. Hon vill gärna sjunga psalmer och tillbedja skapelsen. Uttrycka sina religiösa känslor i poesi, toner, ord och annan konst. Hela världen är fylld med människor, som lever ut och uttrycker sina religiösa känslor i sånger, visor, tillbedjan, kyrkobesök, riter, ceremonier, pilgrimsfärder, tillbedjan av reliker och helgon, etc. Den religiösa känslan är mycket dominerande. Den hittar ständigt nya uttrycksmedel.

Babel var inte endast fullt av demoner. Det var också ett tillhåll för onda och orena andar och alla slags orena och vederstyggliga fåglar. De symboliserar idéerna och lärorna, som sprider sig över jorden. Socialism, kapitalism, liberalism – politiska idéer och filosofier – alltsammans är inspirerat av just denna makt. Det är svårt för oss att fatta, men så är det. Babylon är ett resultat av mänsklighetens mångtusenåriga strävanden att höja sig över syndens konsekvenser utan personlig omvändelse och gudomlig frälsning. Det vackraste som uttalats här på jorden har vanligtvis uttalats av människor som varit berörda av dessa orena andemakter. Bildning, naturlig utrustning och kultur är influerade. Konserthus, nöjespalats och kyrkor har blivit tillhåll för onda andar. För att uppleva detta, måste man ha en levande ande. Då får man i miljö och atmosfär en dominerande känsla av främlingskap. Man hör inte hemma här.

Inom vårdsektor, utbildningssektor, kultur- och religionssektor – överallt möter vi denna andemakt. När man kommer i kontakt med den, är det något som protesterar inom en. När man sitter på tåget, går ut i parken – nästan var som helst, kommer man i beröring med sådant som är typiskt för denna värld. Då upplever man påtagligt främlingskapet. Om man bekänner sanningen, blir man stämplad som fanatiker, idiot, sekterist, svärmare eller dåre. Man får inte tala om hur man upplever allt det kulturella och stämningsfulla, som andra människor sätter värde på och drömmer om.

Texten börjar: ”Fallet, fallet…” Den inleder med slutscenerna. När vi läser hela sammanhanget, måste vi nämligen ha slutscenerna klara för oss, annars kommer vi inte att förstå vad texten har att säga. Om Babylon har fallit, då är det väl ingen mening med att komma med appellen: ”Dragen ut ifrån henne.” Man kan inte gå ut ifrån något som inte längre existerar. Men vi måste ha bilden klar för oss att det vi lämnar är på väg mot sin slutliga upplösning. Det är alltså därför vi lämnar Babylon. Det finns ingen annan väg. Så länge vi har alternativ, kommer vi att gå fram på den väg som kostar minst och verkar enklast och lättast. Men ”fallet, fallet är det stora Babylon”! Detta är slutscenerna, sista fasen av en mångtusenårig utveckling, eller rättare, urartning.

Nu är den sista generationen framme vid slutmålet, och frågan är om den ska ta sig ut ur katastrofen, eller störta samman i denna fruktansvärda, babyloniska uppgörelse. Vi måste göra klart för oss allvaret med det vi sysslar med. Budskapet måste få den rätta dimensionen, så att vi inte försöker göra kristendomen till ett fredsprogram eller ett tänkbart alternativ. Så länge vi har ceremonierna, högtiderna; alltsammans detta, som vi på ett eller annat sätt slår vakt om, kommer det inte att bli något allvar i budskapet. Det kan inte forma oss så länge vi har en möjlighet att komma undan på ett smidigare, behagligare och bekvämare sätt. Det vi gör är inte motiverat utifrån det vi ser idag, men utifrån det faktum att alltsammans skall störta samman inom kort. Mycket av det vi sysslar med är oförsvarligt.
Det babyloniska världsväsendet gör oss väl förberedda att ta emot Antikrist. Just genom sin undervisning och livsstil; sitt sätt att tillbedja och andra mönster av tolerans, ekumenik, kultur, diplomati och makt – alltsammans detta, med dess religiösa kvaliteter och karismatiska fenomen, bereder oss att ta emot och tillbedja Antikrist.

Jag vågar inte besöka stora möten och kampanjer utan att vara väl förberedd, och jag lyssnar noga. De har något gemensamt med den suggestiva stämning som finns exempelvis vid internationella boxningsmatcher, då människorna samlas i skaror för att kora en mästare. En av två vinner. Den som slår ner den andre blir bejublad och ärad. Man går efter principen att den starkaste får människornas tillbedjan. Detta är antikristligt.
Vår uppgift är inte att bejubla det starka hos människor, utan att hjälpa det som är svagt och eländigt. På en idrottsarena jagar man en läderkula med luft i. Den som lyckas få den här läderkulan i mål flest gånger är hjälte, och på det kan han bli mångmiljonär. Massor av människor skaffar så sina hjältar och idoler, som de beundrar och premierar. Om man går in i ett idrottssammanhang och lyssnar på tonen i spelet, hör man tillbedjan – extatisk tillbedjan. Sedan kan man gå till ett kampanjmöte, där predikanterna har samma strävan som man har i idrottsevenemangen. Den som säger de finaste och bästa sakerna, får de starkaste applåderna. Pastorerna har riktigt ordentliga fighter för att slå ner Satan. Det applåderas. Kvalitativt är det samma fenomen som vid boxningsmatcherna.

Vi tycker att det är skillnad om man på det sättet istället förhärligar Jesus. Det är just där fräckheten ligger. Vi påstår att vi förhärligar Jesus, men det gör vi inte. Istället skapar vi förutsättningar för idoldyrkan och människoförgudning. På det sättet får vi stjärnor, som far över hela världen. Det är gradskillnader mellan det som sker i en boxningsring och en väckelsekampanj, men knappast väsensskillnad.
Därför måste Gud återföra sin församling till den ursprungliga husförsamlingsgemenskapen, där de kristna fick sitta ner tillsammans och studera bibeln för att bedöma dagssituationen och sitt eget andliga liv. Förenas i tillbedjan och andlig tjänst, och inte överlämna ansvaret på ett fåtal entreprenörer, specialister eller stjärnor. Om vi inte återgår till denna ursprungliga form, kommer vi att allt mera bli beroende av de mönster man har ute i världen. Och så är vi med och bygger upp människorna mentalt för att ta emot Antikrist. Man byter bara ut orden och namnen. Istället för Herren Jesus Kristus sätter man något annat i centrum. Så fungerar det antikristliga, babyloniska väldet.
Förstår vi allvaret i budskapet ”fallet, fallet är det stora Babylon”? Får denna verklighet dominera oss, så att det vi gör, säger och engagerar oss i är präglat av denna kunskap som inte är ett program och en idé men en livsstil? Detta kan ske endast om vi får uppleva den helige Ande. Men den helige Ande upplever vi inte så länge vi har något av babyloniskt väsende. Följaktligen måste vi ledas in i en situation där intresset för dessa ting tas ifrån oss. De måste dö.

Vi läser: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. ” Naturligtvis måste jag veta vad jag skall dra ut ifrån. Vem är ‘hon’? ”Dragen ut” – en uppbrottsorder, maning till aktiv handling. Det är inte passivt konstaterande eller försanthållande, utan en demonstration; en proteströrelse, ett uttåg. Det är inte fråga om att distansera och sedan slå sig till ro, för strax kommer nästa direktiv: ”Vedergällen henne.” Det är alltså i nästa moment fråga om att bekämpa. Det är inte Gud som skall vedergälla henne.

Gud skall slutligen störta henne samman. Men det är vi som skall förbereda detta sammanbrott. Det är vi som skall vedergälla henne vad hon har gjort. Vad är det då hon har gjort, som mer än något annat kan ligga henne till last? Vi har inte förmåga att förstå detta utan att den helige Ande gör det klart för oss. ”Genom hennes trolldom blevo alla folk förvillade.” Miljoner av människor går evigt förlorade genom hennes förförelse. Hennes förfärliga gärning, säger Skriften, är att hon genom sina förföriska konster är den direkta orsaken till att alla folk på jorden är förvillade. Förvillade betyder bedragna. De har blivit bedragna med avseende på Kristus, med avseende på kristendomen, livet, himlen och helvetet. Detta har hon alltså åstadkommit genom att immunisera mänskligheten med religiositet. Hon har gjort den oemottaglig för korsets evangelium.
Nu kräver himlen att Guds vittnen avslöjar henne och uppenbarar vilken fruktansvärd förförisk konst och falskhet hon representerar. Problemet ligger i att vi inför hennes attacker, surdegsprinciper och förfärliga makt är så tysta. Vi har fått lära oss att det är kärleksfullt att tiga. Så skyddar vi detta system så att det ostört kan utbreda sitt världsherravälde och härska vidare, med det resultatet att mänskligheten blir förtrollad, och skaror går förlorade.

Hur många skulle ha varit kristna i vårt land om inte svenska statskyrkan funnits? Skaror! Vilka är det som hindrar medborgarna att höra evangelium? Svenska Kyrkan och frikyrkorna! De presenterar sina program, samfund, traditioner, osv, och bekämpar varandra under sken av att vara ekumeniskt sinnade. Därmed bedrar de människorna; också med avseende på enheten. Hur länge kan en väckelsekristen vara tyst inför detta; vara solidarisk med kyrkan och svika människorna? ”Vedergäll henne” står det i Skriften. Det innebär att hämnas henne. Hon skall avslöjas. Men försök slita sönder henne i olika beståndsdelar; tala om vem hon är! Det tål hon inte. Då kommer förföljelsen. Men då finns det hopp, för så blir hon avslöjad.

Många människor går med sakramentens hjälp förlorade. Bibeln talar om en evig fördömelse. Människorna vill möta Gud, och får prästernas sakrament, barndop och konfirmation för att sedan konstatera att kyrkan bedrog dem.
Vi är så babyloniserade att vi tänker mera på vår egen materiella välfärd och framtid än vi tänker på det faktum att Jesus kommer när som helst, och skaror skall vakna upp en gång över det faktum att deras själar är evigt förlorade, på grund av vår tystnad. ”Vedergällen henne vad hon har gjort, ja, given henne dubbelt igen för hennes gärningar; iskänken dubbelt åt henne i den kalk vari hon har iskänkt. Så mycken ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg mån I bereda henne.” Vi har i uppgift att bereda henne pina. Hur skall man pina henne? Hur skall man bereda henne sorg?

Det absolut värsta som kan drabba denna världsmakt är det genomträngande och avslöjande himmelska ljuset. Det himmelska ljusets sändebud är outhärdliga och förödande för allt det Babylon representerar.
Skökan säger: ”Jag är drottning!” Hon är högmodig och inbilsk. Vi skall förklara för henne och andra att hon inte är någonting annat än en kvalificerad ärkehora. Hon lever i ett fruktansvärt otuktstillstånd och bärs upp av vilddjuret som hon försökt dölja. Alla de hemlighetsfulla, hädiska namnen hon bär säger sanningen om henne. Det vet människorna i världen ingenting om, men vi i Guds församling vet vem hon är. Hennes gudstjänstliv är uppenbart och relativt känt, men det hon sysslar med, som de flesta människor inte känner till, måste vi avslöja: hennes handel med människosjälar. Detta budskap måste födas i den lilla gruppen, bland enskilda individer, som är medvetna om vad det innebär.
”Fallet, fallet…” Det är slutscenen. Vi måste ha den klar för oss. Innan katastrofen inträffar, måste vi lämna detta system, detta skökovälde. Inte bara lämna det, men med vårt eget liv som insats protestera mot det och hämnas för alla dess fruktansvärda gärningar, och avslöja dem. Det blir då, som det var en gång förut, när profeten sade: ”Jag har nitälskat för Gud….jag är ensam kvar.” Drottning Isabel hade slaktat profeterna som påminde om Abrahams, Isaks och Jakobs Gud under de stora, religiöst stämningsmättade folkfesterna, då man dyrkade både Baal och Israels Gud i ekumenisk förening under folkets njutning och jubel.
Då kom profeterna med budskapet från Herren, och fick ta konsekvenserna. De slaktades ned, en efter en, till dess att Elia upplevde att han var ensam kvar. Så kom mötet på Karmel, där han förklarade och proklamerade: Om Gud är Gud, så tillbed honom, om Baal är Gud, så tillbed honom! Så kom det svar, som är det enda rätta i en sådan situation: Den Gud som svarar med eld, han är Gud! Det räckte inte med att offret åts upp av lågorna – även stenarna måste förbrännas. Den enda kraft som rår på skökoväldet är Guds eld. Och den måste gå ut ur vår mun. Vi måste tala profetiskt, frimodigt och avslöjande. Inte främst i traditionellt ordnade möten i kyrkorna; utan på nya platser, i nya samlingar, på det sätt situationen kräver:

”Vedergäll henne!” Hämnas, avslöja henne! Så säger Skriftens ord. Det räcker inte med att vi passivt registrerar och förklarar. Vi måste aktivt angripa och bekämpa. Så frälsar vi våra själar, och blir bevarade från den babyloniska förbannelsen.

http://www.midnattsropet.se/2014/04/babylons-fall.html

*