Tag Archive | Tystnad

Jesus kommer snart

Vittnesbörd: Vendela Vidén

Det är mitt enda hopp i den här världen vi lever i. Det är också anledningen till att jag orkar andas och se framåt – och uppåt.
Han kommer snart, Jesus min frälsare och bästa vän, han som känner mig innan och utan och som håller mig i sin hand var jag än är, vad jag än gör.

”Jesus kommer snart”, har jag fått höra under hela mitt liv. Som barn skrämde det mig lite. Flyga upp till himlen? Hur skulle det gå till, i praktiken? Som tonåring fick jag ibland ångest av tanken. Tänk om jag inte var riktigt frälst, skulle jag bli lämnad kvar då?
Men nu som vuxen, är det mitt enda hopp. Nu längtar jag efter den stunden. Däremot är det nu något annat som skrämmer mig, och det är att jag inte varken hör eller ser särskilt mycket om Jesu tillkommelse i kristna sammanhang. 
Frågor har dykt upp inom mig. Har jag missat något? Har jag missförstått? Är jag en fanatiker? Och jag har med mina funderingar fått lov att vända mig till Guds ord för att få svar.

”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen” (Apg 1:11).

Vidare står det: ”Var därför beredda också ni, för i en stund när ni inte väntar det kommer Människosonen” (Matt 24:44).

Och det står också i Uppenbarelseboken 22:20 att

”Han som betygar detta säger: ‘Ja, jag kommer snart.’ Amen, kom Herre Jesus!”

Ja där, och där, och på ännu fler ställen i Bibeln kan man läsa om att Jesus kommer … men antalet gånger borde egentligen inte spela någon roll. Står det på ett enda ställe i Guds ord, så tror jag att det är sant. 
Min fråga är enkel: Varför är det då så tyst om hans tillkommelse?
För mig är det som sagt mitt enda hopp i den här världen vi lever i. För mig är det också anledningen till att jag orkar andas och se framåt – och uppåt. Han kommer snart, Jesus min frälsare och bästa vän, han som känner mig innan och utan och som håller mig i sin hand var jag än är, vad jag än gör. 
Det är så stort och överväldigande för mig som en enskild person, och därför förundras jag över varför det inte verkar vara lika stort för kristenheten som helhet. Vad har vi annars för hopp om det inte är en evighet tillsammans med Jesus?  Varför ropas det inte ut i varenda gudstjänst, i varje möte, i varenda bön och i varje sång, att han kommer snart? Varför är det så tyst om det stora som när som helst kommer att fullständigt skilja oss från mörkret och ge oss evig frid och glädje tillsammans med honom som vi älskar?
Tack Jesus, för att du kommer snart.

”Var därför vakna, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer” (Matt 24:37).

https://midnattsropet.se/midnattsropet/han-kommer-snart-jesus-min-fralsare/

Maria: Ja så som världen ser ut nu så kan man undra hur långt det dröjer till Jesu återkomst. Jag vet inte men jag tror att timmen är sen, det känns märkligt att leva nu i denna tid. Ändå… Vi vet ej dagen då han kommer…………är det snart eller kan det dröja mycket länge till? Världshändelserna är ju faktiskt som tagna ur bibeln…

Är Gud tyst? Har Gud övergett…

https://theholyremnant.blogspot.com/p/har-gud-overgett-mig.html

-Från denna LÄNK ovan hämtar jag en text från Jon-Are som betraktar just den ‘tystnad’ som man tror sig höra. Den tystnad som man tycker sig höra ifrån Gud säges vara då han prövar oss, leder oss. Den tystnad då han inte tycks tala, men han talar och verkar ofta genom tystnad.
-Nej Gud överger oss inte, nej aldrig, men livet kan vara mycket tufft, och det brukar jag ju skriva om eftersom jag själv har det mycket besvärligt, men jag tror att Gud skall hjälpa i detta också, precis som han alltid gjort. Läs artikeln.

Ett Guds barn tror på sin Far, vad som än sker.

Det finns ingen genväg in i trons liv. Den lidande själen

 

Foto Maria

Foto Maria

*

“Vad jag säger eder i mörkret, det skolen I säga i ljuset.” Matt 10: 27.

VÅR Herre leder oss in i mörkret för att där få tala till oss. Han för oss in i det skumma hus, där döden gästat, eller genom kroppslig svaghet in i den dystra ensligheten, fjärran från det brusande livet därute, eller  stänger Han in oss i mörkret genom någon nedbrytande sorg eller missräkning. Sedan delger Han oss sina stora, underbara hemligheter. Ögat, som bländats av glansen från världen, öppnas för himmelska stjärnbilder, och örat lär sig uppfånga ljudet av den röst, som ofta drunknat i jordlivets brus.

Sådana uppenbarelser medföra alltid ansvar: “Vad jag säger eder i mörkret, det skolen I säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.”

Vi äro icke tagna avsides för att alltid stanna i mörkret eller i den ensliga kammaren. Den tid kommer, då vi kallas att intaga vår plats mitt i livets kamp för att där förkunna, vad vi lärt oss.

Detta giver mening åt det lidande, som understundom förefaller så meningslöst. “Jag är till ingen nytta! Vilken insats gör jag för att världen genom mig skall bli bättre? Varför skall min själs dyrbara nardus på detta sätt förspillas?”

Så klagar den lidande själen. Men Gud har en mening med allt. Han lockar sina barn till en högre plats för att leda dem in i en djupare gemenskap med sig. Där vill Han tala ansikte mot ansikte med dem. Sedan få de bära fram budskapet till skaran vid bergets fot.

Voro de fyrtio dagar, som Mose tillbragte på berget till ingen nytta? Var Elia förgäves på Karmel? Eller voro de år Paulus vistades i Arabien en förlorad tid?

Det finns ingen genväg in i trons liv, som är grundbetingelsen för ett liv i helighet och seger. Tider av stilla begrundan och gemenskap med Gud äro av nöden. Själen behöver uppe på berget umgås med Gud, hon måste vila ut i den lugna dalen i skuggan av den väldiga klippan eller dröja under stjärnorna, då nattens mörker brett sin slöja över materiens värld och tystnaden trätt i stället för larmet därute bland människorna. Här öppnas nya vidder, oändliga och eviga, och att få skåda dem är för själen lika viktigt som födan är för kroppen.

Sålunda kan själen beständigt äga medvetandet om Guds närvaro och säga med psalmisten: “Du är nära, o Gud.” F. B. Meyer.

“Det finns hjärtan, som liksom aftonens gullviva utveckla sin skönhet härligast, då livets skuggor falla.”

*
*

Underbara ord, tycker jag. Jag befinner ofta mig i kammaren, i nöden, i trångmål, i mörkret, i öknen och har så gjort i många år, men å andra sidan, hade jag inte varit där hade jag inte kunnat göra det jag trots allt gör….Att bli förd ut i ljuset, i ljuset av JESU sanning/frälsningen och räddningen, och också bli tagen åt sidan för att växa..kanske i ensamhet. Utanför lägret.

“Mörkret” är här de svårigheter vi möter i livet och det mörker vår själ kan vara i då vi sörjer oss själva eller något annat som skett i våra liv eller som håller på att ske vilka göra oss missmodiga och ledsna. Därför har jag tagit med denna betraktelse för att visa hur man kan lida men komma loss, då Gud vill det! En sak som en troende kan lida för är naturligtvis att få nå människor, att lida över otillräckligheten och längtan över att nå andra med evangelium. Att veta om människors otro och vilja sprida Guds ord. Det är ju Jesu order till oss att göra.

Gud sade ju inte att det är en dans på rosor att vara frälst och att vara ett Guds barn. …eller sade han det? Nej. Det är bara att kämpa på och vila i hans famn, lära oss tålamod och att lyssna, vänta  och vänta, för en dag skall dagen komma då vi vet varför, och får svar på det ordet VARFÖR?  Därför..säger Herren.