av Michael Hudson

Förra månaden skrev G20 (ett internationellt organ bestående av delegater från tjugo av världens största ekonomier) under ett dokument som ökar den Internationella Valutafondens (IMF) lånereserv till 1 triljon dollar. Det är inte svårt att inse varför.

De svaga valutorna i stater i f.d. Sovjetunionen och bolånekrisens spruckna bubblor hotar svenska banker, samtidigt som det sjunkande priset på fastigheter i Ungern hotar banker i Österrike. Det verkar logiskt att utlånande banker räddas.

IMF väntas att låna ut till baltiska, centraleuropeiska och andra skulddrabbade länder.

De mottagande länderna måste sen följa IMF:s lista med lånevillkor, som medför att pengar tas ur fickorna på ländernas befolkningar för att betala utländska finansiärer. Lånen betalas tillbaks till IMF genom skattehöjningar på arbete och industriell produktion, vilket gör att ländernas handel och kredit blir allt mer beroende av organisationen. Detta är orsaken till varför demonstrationer uppstått i Lettland, Estland och Ukraina, vilket också tidigare hänt i Latinamerika under två decennier. Ett fenomen som myntat termen: ”IMF riot” (IMF uppror).

I femtio år har IMF organiserat återbetalningar till bidragande länder. Lånen görs i hoppet om att ”stabilisera priser och valutakurser” hos det lånetagande landet. I praktiken betyder detta att 10-tals miljarder dollar flödar ut i valutamarknaderna som investerare gör spekulativa affärer på. tanken är att motverka internationell protektionism och den ”skydda grannen”-mentalitet som ledde till den ekonomiska depressionen under 1930-talet.

IMF:s lånestrategi leder praktiskt till att mottagande länder blir styrda av lånevillkoren, som tenderar att kväva inhemska marknader. Detta, är måhända en orsak till varför IMF nästan saknade arbetsuppgifter förra året, tills den ekonomiska krisen drabbade världen.

Det ska verka som en tillfällighet att IMF:s största delägare och utlånare är USA och Storbritannien, länder vars banker också tar emot flest lån av organisationen.

I en frågestund i det brittiska parlamentet (6:e maj 2009) drog premiärminister Brown ner ridån för planerna:

Storbritannien vill att IMF ska lösa dispyten med Island över konkursen av en brittisk bank (ägd av islänningar). Brown är tydligen i position att avgöra vem som äger vad, och vem som är ansvarig för vilken bank i fråga! Så när han sa att ett förstärkt IMF och andra organisationer kan tvinga Island att betala för brittiska regeringens misstag, måste han ha vetat att IMF inte tjänar det kreditgivande landet i bilaterala dispyter med små ekonomier!

Här en bakgrund.

Gordon Brown och hans företrädare i Labourpartiet Tony Blair, har tyngt brittiska skattebetalare med en hel generations skulder efter ett decennium av oreglerade affärer i Londons finanssektor. Dåliga bolåneaffärer ledde till Northern Rocks fall och sen Royal Bank of Scotlands, som innan dess hade svällt ut till att bli världens största bank.

 Med ett nominellt värde av 3.8 triljoner dollar innan den kollapsade, var Royal Bank of Scotland nästan två gånger så större än Storbritanniens BNP. Så man kan förstå varför Brown var intresserad att skylla på någon annan för New Labours s.k. PR-policy Se inte, fråga inte!

Förra hösten deklarerade Landsbanki, en av Islands mest våghalsade banker, att den hade gjort så många spekulativa bets på sina lån att de inte kunde täcka skulderna till långivarna. Banken hade tagit många av insättningarna och satt upp utländska filialer, bland annat Icesave i Storbritannien. Och på ett ovanligt tillvägagångssätt hade filialerna inte blivit inkorporerade under brittisk lag. Icesave var istället reglerad under isländska banklagar (vilka ha varit lika neoliberaliserade som de brittiska) och ingen hade en aning om vad som var i görningen.

När Icesave gick under i oktober, fick de brittiska myndigheterna panik och Brown försökte framför allt att förhindra ägaren, Landsbanki, från att göra vad Lehman Brothers hade gjort den 14 september, när de tömde bankfacken på sina Londonkontor precis innan de deklarerade konkurs.

I ett försök att ta vad han kunde av de isländska tillgångarna, överreagerade Brown, som vanligt. Genom att aktivera brittisk Anti Terror- lagstiftning ville han försöka frysa Icesave och andra (isländskt ägda) brittiska bankers tillgångar.

Tydligen trodde han att igenom att rubricera Island, en fredlig NATO-partner, som en ”terroristekonomi” skulle skrämma landets regering att betala. Men istället började den isländska valutan att falla drastiskt och gjorde betalningar omöjliga. Och den isländska kronan började falla fritt på utländska valutamarknader.

Browns aggressioner stegrades när det brittiska pundet också började sjunka. Efter han först tappat humöret förra onsdagen, krävde han av Island att inte bara behöva betala för Icesave utan också för Kaupthing S&F, som de brittiska myndigheterna var skyldiga att återbetala. Till skillnad från Icesave är Kauphting registrerad som en brittisk filial under brittiska lagar. De brittiska myndigheterna har heller inte krävt av Island att betala tillbaka långivare som förlorat pengar. Men Brown låtsades inför parlamentet som han inte visste att så var fallet. Han sa att ”det är många fler som har pengar i banker under isländsk kontroll”. Islands ansvar är att betala och därför är vi i kontakt med IMF för att förhandla villkoren för återbetalningarna”.

Detta har fått islänningarna att fråga just vilka institutioner det rör sig om som de skulle kunna vända sig till för att få hjälp. IMF:s isländske representant Frank Rozwadowski, var snabb att i tidingen Fréttabla förklara att det inte var IMF:s roll att blanda sig i en tvist mellan två stater, som bör lösas mellan dem. Men den isländska regeringen är fortfarande orolig över att behöva ta pengar ur kassan för att betala tillbaka utländska spekulanter för de många dåliga investeringar de gjort i isländska banker, innan den ekonomiska krisen bröt ut.

(—)

Den 9:e maj utbröt en demonstration med pannor och slevar utanför parlamentet i Reykjavik. Scenariot påminner mycket om Färgrevolutionerna (The color revolutions) som ingångsattes av amerikanska nyliberaler i f.d. sovjetstater som Serbien, Ukraina och Georgien. Men isländska köksredskap är en protest mot nyliberal policy. Demonstranterna har tagit vid där protesterna som avsatte isländska Självständighetspartiet i oktober 2008 slutade. Island:s Nationella Arbetarorganisation har brutit med koalitionen med isländska Socialdemokraterna, vilket också speglar islänningarnas ilska över skuldproblematiken.

　

Browns uttalande att han tänker ”använda IMF:s kredit till att fördjupa Island:s skuldposition genom att tvinga den isländska regeringen att betala tillbaks brittiska investerare”, har strött salt i såren – precis genom att kräva för Storbritanniens räkning vad islänningarna inte ges av sin regering!

Islänningarna vill veta om regeringen tänker svara på kraven från utlänningar, före sina egna krav. Den här dubbelmoralen har gjort islänningarna mer motiverade att konfrontera sin regering, än om problemet bara hade varit inhemskt. Islänningarna vill veta hur stora de ekonomiska problemen är, vilka skumma affärsuppgörelser som har gjorts och graden av oärlighet i regeringens handhavande av affären. Svaren på dessa frågor skulle till slut kunna föra Island ur sin historia av styrd av den ”nyfeudala oligarkin”. Den nyliberala privatiseringsagendan och den finanspolicy som varit rådande, kommer kanske inte att förbli det fängelse som kleptokraterna hoppats på.

Översättning: Janne Olofsson

Michael Hudson är f.d. Wall Street ekonom. Han är professor och forskare vid Missouri Universitet, Kansas City. Han har skrivit många böcker bl.a.: Super Imperialism: The Economic Strategy of American Empire(new ed., Pluto Press, 2002) Sök honom på:

 mh@michael-hudson.com /Maria