Jesus säger: "Jag är Vägen, Sanningen och Livet". Det finns evigt liv att få genom tron på Jesus och att ta emot frälsningen. Gud har en plan för ditt liv. Denna sidan handlar om människors TRO och otro. Jesus älskar dig och vill ge dig ett NYTT LIV. DET EVIGA LIVET MED JESUS.
2 Tim 3:16 Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet,17 så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.
Rustade för att arbeta för Gud, Rustade för otrevliga likaså trevliga händelser
Rustade för att tjäna Gud och människor,
Rustade för att känna Jesus och sig själv så bra att man vet vad man säger och vet vad man gör.
RUSTAD! -ÄR DU RUSTAD?
2 Tim 3:16 All scripture is given by inspiration of God, and is profitable for doctrine, for reproof, for correction, for instruction in righteousness,
17 That the man of God may be perfect, throughly furnished unto all good works.
Vi läser från Predikaren kapitel 7:9: ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse. Bättre är en tålmodig man än en högmodig.”
Saker och ting har en början och ett slut. Även i Guds rådslut finns en början, och ett slut. Världen har sin början – Gud har skapat allt. Det finns en början på evangelium som vi kan läsa om i Apostlagärningarna, och inte minst i evangelierna, och det finns också en evangeliets sista tid. Jesus talar både om den första tiden, och den sista tiden. Den första tiden är hans undervisning och hans exempel. Den sista tiden är hans profetiska tal då han förutsäger vad som ska komma i tidsålderns ände.
Vi går till Matteusevangeliet 28:18 och läser där det vi kallar missionsbefallningen. Jesus hade varit verksam ett antal år, han hade dött som en förbrytare och korsfästs med andra förbrytare, men därefter uppstått från de döda. Då samlar han lärjungarna på ett berg och säger:
Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er. Se jag är med eder alla dagar intill tidens ände.
Det började med ett speciellt avstamp, men apostlarna måste vänta på att något särskilt skulle ske, något som ännu inte hade skett. De skulle få kraft! När Jesus tidigare undervisade om uppdraget och om att det skulle vara ända till tidsålderns slut, då läser vi i exempelvis Matteusavangeliet om ”detta evangelium”. Evangelium? Vet vi vad det är? Aposteln Paulus hjälper oss att få tag i själva kärnpunkten. Han har gått igenom en hel del med församlingen i Grekland och skriver till dem:
Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i, genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid — om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro. Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna, och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv (1 Kor 15).
Detta evangelium.
Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma (Matt 24:14).
Det här är ett mycket allvarligt ord som vi behöver beakta och stanna inför. Detta evangelium, detta glada budskap om riket, det ska bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. När jag läser det här kommer jag att tänka på ett annat ord där Jesus talar om evangeliets inramning, en historisk inramning. I Lukasevangeliet 16:16 läser vi om början: ”Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma ditin.” Det här är som en ram kan man säga, eller tröskel till den tid då evangelium började predikas. ”Sedan ska änden komma.” Det har en inramning – lagen och profeterna intill Johannes, och sedan kommer evangelium. Evangelium ska predikas i hela världen, och sedan kommer änden. Mycket av det Jesus säger, när han beskriver det som ska komma i tidsålderns avslutning, det ser vi och det förnimmer vi.
När vi läser om Herrens tillkommelse, finns det två ord i grekiskan – kvalitativt och kvantitativt. Inte alla epoker har den kvalité som kommer till uttryck. I allmän mening så kan det finnas tider som har väldigt stor betydelse för samhällen och folk, och så är det även med Guds verk i historien. Det finns saker som upprepas, men då har vi ännu inte kommit till det kvalitetsmässiga momentet, utan då handlar det om kvantitet. Men då saker och ting går i uppfyllelse, i fullbordan, då handlar det om hög kvalité. När Jesus kom var det förutsagt att han skulle komma, och den tiden ägde en väldig kvalité genom hans närvaro. Det kunde inte på något vis ersättas av något annat. Det fanns dock de som försökte ersätta det Gud ville, det som var Guds vilja.
När apostlarna började predika efter att Jesus tagits ifrån dem, innebar det stort motstånd. Motståndet personifierades inte minst av översteprästerna, av de som kallades för saducéer, en typ av liberalteologer. När Jesus själv var verksam så möttes han inte på samma sätt av motstånd från saducéerna, som från fariséerna. Apostlarna däremot, hade inte så mycket problem med fariséerna. Jo, det hade de, men inte som Jesus själv hade. De hade däremot saducéerna över sig. Apostlarna hade predikat och blivit fängslade, men frisläppta, för folket tyckte så mycket om dem och höll dem i stor ära. Det var Petrus, Andreas, Jakob, Johannes; de som hade varit med Jesus. De hade ett sådant budskap, och en sådan kraft var verksam, att det gick bara inte att låsa in dem. Fariséen Gamaliel tillrättavisade dem som var väldigt ivriga att få apostlarna i fängelse. Vi läser om det i Apostlagärningarna 5:34-39: Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen. Sedan sade han till de andra: ”I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.” Den vise mannen Gamaliel berörde två exempel. Det ena handlade om Teudas. Varför slöt sig fyrahundra män till honom? De var upptagna av tiden, och framförallt kvantiteten av tiden. Det har ju gått så lång tid, och nu borde väl Messias komma. Eller, det sker ju så mycket, så mycket som talar om att nu är tiden inne. De var framförallt uppmärksamma på kvantiteten av tiden, kvantiteten av händelserna. Men de kunde inte se kvalité, att den här Teudas inte hade den kvalitét som en gång skulle träda fram genom Jesus Kristus själv.
Samma gäller naturligtvis Judas från Galileen. Varför förleddes de av Judas? Det var så mycket som hände, kanske. Det var så mycket som talade för det. Tiden var nu nära, och man tog intryck av kvantiteten, och kunde inte bedöma kvalitén. Judas hade inte den kvalitét som Messias skulle ha. Teudas hade inte den kvalitén. Men Jesus hade den! Jesu lärjunge Simon Petrus bekänner sig till denna kvalitét: ”Du är Messias, den levande gudens son.” Det var en stor gåva att han fick se det. Det blev uppenbarat för honom och det kan man verkligen kalla nåd. Jesus sa: ”Det här har du fått uppenbarat för dig.” Det är inte bara att du har samlat en massa uppgifter, samlat en massa fakta. Visserligen är det väldigt viktigt, men man måste kunna se skillnad på Teudas och Jesus. På Judas och Jesus. Och i det läget var det många som inte kunde det. Men när Jesus talar – inte om den tiden som var då – men om den tiden som ska komma, om framtiden, då handlar det om vågor av försök till att ersätta Guds vilja, vågor av försök att ersätta Jesus Kristus själv. Han talar till lärjungarna i Matteus 24 om åtminstone tre stora vågor av falska Messiaspretendenter och falska profeter. Lärjungarna har ställt en fråga i vers tre: ”Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände. Då svarade Jesus och sade till dem: Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: Jag är Messias’ och skola förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig.” Det var sådana händelser som man då säkert kunde räkna upp väldigt många av, och som vi nu även i vår tid kan räkna upp väldigt många av. Lukas talar i kapitel 21 om samma saker. Det är samma tal som i Matteusevangeliet men på det sätt Lukas uppfångat Jesu ord: ”I får höra krigslarm och upprorslarm”(v 9), och ”folk ska resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det ska bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra” (v 10-11). Hur många gånger i historien har man inte kunnat räkna upp mycket sådant här som har hänt? Det finns kvantitet, men man missar många gånger kvalitén. Man kan fångas av många som kommer under Jesu namn och säger ”jag är Messias.” I Matteus läser vi vidare i kapitel 24:11- 14:
Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.
Det var där vi tog utgångspunkten. Och änden kommer och har sin våg. Det kommer en våg av falska profeter, men det kommer att vara en viss skillnad då för de kommer att vara mycket mer attraktiva, förrädiska och förföriska än någonsin tidigare. Det är den våg som han talar om i vers 24:
Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda.
Det är en sak jag funderar på när det gäller just den här versen, och jag läser den om och om igen:”Detta evangelium om riket ska bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.” Det kan man kalla för evangeliets sista tid. Det finns en första tid, och då hade vi en inramning, eller en förberedelse – lagen och profeterna har haft sin tid, intill Johannes döparen. Sedan dess predikas evangelium om Guds rike, och sedan ska änden komma. Det är alltså ett skede som väntar. Evangeliets sista tid.
Himlen har förväntningar på Jesu lärjungar, att vi ska vara vaksamma. Tidshändelser är väldigt allvarliga, det ska man inte ringakta. Vi ska vara vaksamma, helt uppenbart. I Markusevangeliet 13:33-37 har vi samma tal men såsom evangelisten Markus uppfattade det:
Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne. Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka. Likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen; vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer. Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!
Hur ska vi förhålla oss till evangeliets sista tid? Vad kommer den att innebära? Innan han talar om ”detta evangelium”, säger han: ”Den som är ståndaktig intill änden, han ska bli frälst.” Här talar Jesus om händelser som ska komma i framtiden, ja han talar faktiskt om en väldigt intensiv missionsverksamhet. Men det är verkligen inte bara hans lärjungar som är verksamma. Det är verkligen inte bara hans vittnen som är aktiva. Det står om de som han kallar för falska profeter, och de som utger sig för att vara Messias. En intensiv missionsverksamhet, det är typiskt för den här sista tiden och stor betydelse har då ståndaktigheten. Många gånger kanske det inte är så nödvändigt att kasta sig ut i alla möjliga aktiviteter, men bara att stå fast vid det som vi har fått lära. Som aposteln Paulus skriver till Timoteus. Hålla fast när så väldigt mycket, så många olika krafter är i rörelse och vill fånga. Det är allvarliga saker som sker.
Jag tycker det är märkligt med de här rättegångarna som pågår nu. Dels en rättegång i Uppsala som handlar om att det gjorts anspråk. Man talar där om personer som är narcissistiska; väldigt självupptagna och väldigt uppviglande människor, som har en otrolig förmåga att spela ut sig själva. Det gäller inte bara Uppsala tingsrätt och de som en gång utgjorde den så kallade Knutbysekten och som har gjort anspråk på att vara Kristi brud. Det gäller även Amerikas förenta stater vars president dragits inför rätta i en riksrätt. Jag vet inte hur många gånger som Donald Trump har kallats för en narcissistisk person. Har inte denne man någon gång även sagt att han skulle gott kunna kallas Judarnas konung? Israels konung, eftersom han tog beslutet att flytta den amerikanska ambassaden. Detta sker parallellt – människor som gör märkliga anspråk. Jag inledde studiet med ett ord i Predikaren. Det är faktiskt ett ord som på sitt sätt är löftesrikt. ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse. Bättre är en tålmodig man än en högmodig.” Tålamod och ståndaktighet. Det hör hemma i ändens tid ifall vi vill bli frälsta. ”Den som är ståndaktig intill änden, han ska bli frälst.” Jag talade om att saker och ting har både början och slut. Evangelium kommer inte att predikas i evighet – det finns en bestämd tid. Därför är det allvarligt att ta vara på den tiden, och som aposteln Paulus skriver till Korintierna:
Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga Guds nåd, att det bliver utan frukt. Han säger ju: Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag (2 Kor 6:1-2).
Det fanns ett folk i världen som Gud ingick förbund med, och som har givit oss skrifterna, Toran. Detta Israels folk har en början, men också ett slut, eller vi kanske hellre ska säga ett mål. Det är bättre att använda det uttrycket även om evangelium, och även om skapelseverket som sådant. När började det gamla egendomsfolket; det folk som har så stor betydelse för Guds frälsningsrådslut? Vilket är målet för detta Guds egendomsfolk? Det judiska folket som varit förskingrat under så lång tid men som åter har börjat församlas i det land som Gud med ed och löfte hade givit åt deras fäder. När började det här folket? Har du funderat på det? Ja, det började med Abraham? Eller började det med Isak? Eller med Jakob? Jakob är den som får namnet Israel. Israel, dess begynnelse. Jag tror att vi får ett svar på den frågan om vi går till Jesaja 51:1-2:
Hören på mig, I som faren efter rättfärdighet, I som söken HERREN. Skåden på klippan, ur vilken I ären uthuggna, och på gruvan, ur vilken I haven framhämtats: ja, skåden på Abraham, eder fader, och på Sara som födde eder. Ty när han ännu var ensam, kallade jag honom och välsignade honom och förökade honom.
Det här kan man kalla Israels begynnelse. Det är något som Gud själv tänkt, någonting som Gud själv genom sitt sätt att handla med Abraham har förberett. ”När han ännu var ensam kallade jag honom och välsignade honom och förökade honom.” Men vad är då målet? Det började med en ensam man. Redan när det talades om den ensamme mannen, så talades det också på sätt och vis om målet. Det talas om vad Gud har gjort, att han kallat honom, välsignat honom och förökat honom. Därför är det väldigt intressant när aposteln Paulus i Romarbrevet undervisar om vad som är slutmålet för detta judiska folk. Där finns mycket spännande uttryckt som handlar om inte slut, men fullbordan. Det här är ett väldigt ämne för studium. Början och slutet! Hela skapelsen. Israels folk. Evangeliets första tid. Evangeliets sista tid inför Jesu tillkommelse … en ny början!
Luk. 9:26 För den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för, när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet.
Du kommer få se många ledare falla bort, hamna i diket, och gå vilse och du kommer följa efter om du följer en människa. Följ Jesus! Hur följer man Jesus? Det är inte bara personen Jesus utan även Hans ord man behöver följa, men också stå upp för. Om Jesus säger en sak, och din pastor eller ledare säger en annan sak, vem ska du följa? Har du byggt hela din tro på en predikant och det sedan avslöjas att han predikar villfarelse eller går ut i synd, hur reagerar du? Kommer du på fall? Är du ödmjuk nog inför Gud att följa Herren, eller kommer du i ”envis tro” stänga till öronen, för det har man fått lära sig av sådana som snart kommer på fall.
1 Kor. 15:33 Låt er inte föras vilse. Dåligt sällskap fördärvar goda vanor.
Har du inte hört? ”Lyssna inte på negativa människor”, ”Läs inte alla dessa dömande bloggar”, ”Jag håller mig långt borta från sådana som förtalar Guds tjänare”.
Om du är rädd för att höra någon säga att du är på fel väg, har du troligtvis inte en stabil grund att stå på. Får du ont i magen och blir arg om du hör någon säga något ”negativt” om din rörelse eller din pastor, är faran att du inte går med Herren. Du följer människor! När någon hör ett budskap om omvändelse, så kommer det leda till en av två saker: 1) Omvändelse, 2) Förhärdelse. Var därför noga med att du prövar det innan du förkastar budskapet. Pröva allt står det, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont. (1 Tess. 5:21). Den som har det minsta lilla mörker i sitt hjärta kommer så småningom falla bort. Vägen blir smalare och smalare. Här kan vi inte ha människan på piedestal, INGEN människa. Frestelserna kommer bli för stora, påfrestningarna av att stå för sanningen för tuffa, motståndet för överväldigande. Och då behöver du vara fast grundat i tron på din Herre och Frälsare. Det kan bara ske genom Bibeln, Guds ord. Märker du att din pastor är på väg att glida in på den breda vägen, att han talar om obibliska saker, nämner termer du inte känner igen, var då på din vakt. Förbered dig i Ordet. Be för ditt ledarskap, att Gud uppenbarar sanningen och hjälper den personen tillbaka på den smala vägen. Men var på din vakt. Ser du att många avvikelser börjar komma från din pastor och att det inte längre kan vara ett enstaka misstag, ta upp det med honom. Lyssnar han inte på dig, ta några syskon med dig. Lyssnar han inte på dig då, gå ur församlingen. Det är inte alla som är vilsna som kommer förbli vilsna. Gud har nåd med de vilsegångna, och under en tid kanske pastorn tappar inriktningen, låter sig smickras av milda ord, får fel kontakter etc. och själv märker att någonting är fel. Det kan vara att Gudsnärvaron, friden och inspirationen lämnar. Personen kanske blir påmind om något han lärt sig tidigare, kanske dyker det upp memes som påpekar det han just nu står i, kanske han överhör ett samtal om relaterade saker, där den Helige Ande verkar på hans hjärta till omvändelse. Ingenting är omöjligt för Gud! Håll Herren helig i ditt hjärta, håller Herren högt, gör dig av med allt som inte är av Gud, eller kommer från Gud, för snart råder mörkret med full kraft, och då kan ingen arbeta.
/ Maria: I dessa tider finns det fullt av avvikelser i tron, det finns mycket som är fel i s k undervisning och det vimlar av falskhet, precis som texten här berättar. Det är SENA tider! Behåll din tro!/
-Har du tänkt på vad det är som kommer att saknas i det himmelska hemmet? Havet kommer inte att finnas där. När Johannes upplevde dessa syner befann han sig på ön Patmos och satt ofta och betraktade havet, som skilde honom från sitt hem och landsmän. Men i det nya Jerusalem skall det inte finnas något som skiljer oss från våra nära kära och där skall familjelivet återvinna sin dyra förtrolighet. Havet finns inte mera, inga plågor! Deras uppgift är nu till ända och därför finns de inte längre. När en byggnad är färdig tas ju ställningarna bort.Då patienten är frisk igen kan man kasta medicinen. Så skall det ske med plågorna och allt som hör samman med dem. Inte en enda skall klaga och ropa och ingen död! Sist bland Hans fiender skall också döden bli berövad all sin makt. Ja t.o.m. döden skall släppa sin lie, och hans svage hand skall inte mera fälla någon. Döden skall själv dö! Allt som stått i dess tjänst skall tillintetgöras.
Bröllopsklockorna som välkomna Lammets brud skall tillika ringa döds- ringning för döden och hela hans mörka skara. När vi nu tvagit våra kläder i Lammets blod så skall vi få se Honom sådan Han är och mötas på skyarna och bli Honom lika. 1: Joh3-2 Allt skall klarna och inga mera funderingar på det jordiska.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. När Paulus talar om att vår kunskap är ett styckverk så kan vi inte tro att detta skulle frigöra en kunskap här och nu genom Herren. Kärleken förgår aldrig.
Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall ta slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk 1 kor 13-8.
När nu Paulus talar om Nådegåvorna så är det genom tacksamhet vi fått vår särskilda gåva av nåd för att bygga upp församlingen och inte oss själva.Man kan väl säga att en nådegåva är det som flödar ur den kristne tillsammans med hans tacksamhet till Gud, och detta ger oss en avspändhet till vilken gåva vi har fått. Vi kan ställa oss inför frågan hur vi vill uttrycka vår tacksamhet. Svaret på det är i regel vår nådegåva. Herrens budskap är att alla gåvorna är ett provisorium som skall försvinna när Guds fullkomliga rike har anlänt.
I himmelriket finns inget tungotal. Där känner alla Herren fullkomligt, och då finns det ingen plats för profeterande. Efter uppståndelsen är vi alla friska och då behövs inga fler nådegåvor när evigheten brutit fram.Om vi skall se på profeterandet innan Guds rikes tillkomst så är det också ett styckverk och ofullständigt för de som levererar budskapet. Allt skall prövas genom ordet och Anden.
Därför är det så viktigt idag att lyssna in vad som profeteras så vi inte sväljer allt det som man profeterar ut idag. Det man kan uppmärksamma om det kommer från en rätt källa är att församlingen som är du och jag blir till uppbyggelse, förmaning, och tröst, av budskapet som förmedlas.Den tid vi nu har kvar på denna sida av livet så befaller Herren oss att vi skall vi älska varandra ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar han är född av Gud och känner Gud.
Den som inte älskar han har inte lärt känna Gud ty Gud är kärleken. Johannes: 4-7. När vi låter oss påverkas av den Helige Ande i våra liv där lamporna fylls med ande och kraft genom enbart Guds nåd. Då kan vi i hoppet skåda vår frigörelse där vi kommer att möta honom och alltid få vara nära vår älskade frälsare.
När skall den kristna människan förstå att livet handlar om nådens rike och inte plagiera världens rike där jag kräver min rätt och mina rättigheter och tar vad jag kan förse mig med och söka de förnämsta platserna i detta vårt korta liv här på vår jord. När jag mister mitt eget liv för nådens rike kommer en kärleks källa att springa fram ur en givande uttömmande nåd där jag inte själv gör anspråk på det jag vill ha som en rättighet.
Utan lever i den förvissningen att jag äger en sann karaktär som skapat fram det goda som jag inte förr kunnat leva i förrän jag i sanning dött från mig själv och där den stora uppenbarelsen och upptäckten är självförglömmelse. Min egen skötsamhet kan inte göra mig mer älskad av Honom som offrat sig själv för mig där nådens rike gett mig Jesus Kristus, fri från krav och prestation i Hans uppståndelse.Om vi alla lärde känna Herren skulle vi leva fria där resultaten inte är det primära i den kristnes liv utan en längtan att få lära känna den evige vår frälsare Jesus Kristus.
Om jag försöker att förverkliga och finna mitt liv i denna världen så kommer jag bara att bli besviken och förlora det. Men om jag i sanning mister mitt liv i denna världen för min Herre Jesu skull, då kommer mitt liv att finna den innehållsrika verkliga meningen med livet. Nådens och frihetens liv i Honom och jag finner till min stora glädje att jag inte längre försöker att uppnå resultat av mitt kristna liv utan jag har funnit en trons vila där tacksamheten till Herren blir större i mitt liv och där jag förminskas där Han går före och jag i efterföljelse till Honom vad som än händer i mitt liv och där jag inte försöker att alltid göra rätt för att undslippa korsets och försakelsens väg, där den enda smala vägen leder mig rakt in i famnen på min frälsare Jesus Kristus.
De tre första evangelierna i Nya testamentet påminner så mycket om varandra att likheten inte kan bero på en slump. I över 250 år har forskare funderat intensivt på i vilken ordning evangelierna har tillkommit och hur evangelisterna kan ha använt sig av varandra. Allt fler anar att gåtans lösning inte kan bestå i en enkel modell, utan att förhållandet mellan evangelierna är mer komplicerat än man ofta har antagit. Det mesta pekar på att evangelisterna använde texter som inte längre finns bevarade och att också det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, har genomgått en redigering innan det fick sin plats i Nya testamentet.
De synoptiska evangelierna
De flesta bibelläsare funderar kanske inte så mycket över om ett ord av Jesus eller en episod ur hans liv står hos Matteus, Markus, Lukas eller Johannes. Kristna i alla tider har format sin bild av Jesus utifrån alla fyra evangelierna, och har kunnat konstatera att berättelserna är tillräckligt samstämmiga för att bekräfta varandra samtidigt som varje evangelist bidrar med något eget. Redan fornkyrkans teologer lade dock märke till att likheterna mellan de tre första evangelierna är betydligt mer omfattande än deras likheter med Johannesevangeliet. Med början på 1700-talet har forskare jämfört dessa tre skrifter, som man kallar för de synoptiska evangelierna eller synoptikerna, och föreslagit olika teorier för att förklara hur likheterna har uppstått.
De synoptiska evangelierna följer en gemensam tidslinje när de berättar om Jesu liv och verksamhet från det att Jesus döps av Johannes döparen. Man får ett intryck av att Jesu verksamhet varar i ungefär ett år. Först berättas det om hur Jesus förkunnar, undervisar, botar, driver ut andar och gör andra underverk i Galileen. Synoptikerna är överens om att Petrus erkännande av Jesus som Messias är en vändpunkt (Matt 16:16; Mark 8:29; Luk 9:20). Efter den börjar Jesus tala om hur han kommer att lida och dö i Jerusalem, och snart får vi också följa Jesus och hans lärjungar på vandringen till denna stad, dit de går i samband med påskhögtiden. Besöket i Jerusalem skildras utförligt, särskilt Jesu sista vecka då han rensar templet, håller påskmåltid med lärjungarna och till sist blir anklagad och dömd till döden. Jesus korsfästs, dör och blir lagd i graven. Den gemensamma tidslinjen avslutas med att några kvinnor finner graven tom två dagar senare och får veta att Jesus har uppstått.
Jämför man denna tidslinje med Johannesevangeliets är det lätt att se hur samstämmiga synoptikerna är. Johannes nämner en påskhögtid redan i början av sitt evangelium (Joh 2:13) och ytterligare en påsk något längre in i berättelsen (6:4), innan vi kommer fram till Jesu sista påskfirande (11:55). Johannes förutsätter alltså att Jesu verksamhet varade mellan två och tre år. Jesus gör också flera resor mellan Galileen och Jerusalem enligt Johannesevangeliet, ofta i samband med religiösa högtider som synoptikerna inte ens nämner (5:1; 7:2, 10; jfr 10:22). Johannes har inte som synoptikerna något dramatiskt avslöjande av Jesu identitet som Messias, utan lärjungarna är från första stund medvetna om vem Jesus är (1:41, 45, 49). Jesus rensar templet vid den första påskhögtiden (2:14–22), inte under sin sista vecka. Den sista måltiden är ingen påskmåltid och Jesus dör samtidigt som påsklammen slaktas. Det här visar att Jesu liv kunde berättas på rätt olika sätt under det första kristna århundradet. Ändå berättar de synoptiska evangelierna ungefär på samma sätt.
Likheterna mellan synoptikerna blir ännu mer slående om vi vänder oss till innehållet på en mer detaljerad nivå. Man har räknat ut att 90% av de händelser och Jesusord som berättas i Markusevangeliet också finns hos Matteus. Över 50% av samma material finns även hos Lukas. I många fall är dessutom formuleringarna nästan ordagrant de samma. Här följer ett exempel, där den svenska översättningen är hämtad ur Bibel 2000. Ibland skapar översättningen ett intryck av likheter och skillnader som inte finns i den grekiska grundtexten, och därför anges de avgörande uttrycken på grekiska inom parentes.
Matt 9:9–10
Mark 2:14–15
Luk 5:27–29
Jesus fortsatte (paragon)därifrån, och då han såg (eiden) en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset (kathemenon epi to telonion) sade han till honom (kai legei auto): ”Följ mig (akolouthei moi)!”
När han gick där (paragon) fick han se (eiden) Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset (kathemenon epi to telonion), och han sade till honom: (kai legei auto): ”Följ mig (akolouthei moi)!”
Sedan gick Jesus därifrån (exelthen) och fick då se (etheasato) en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset (kathemenon epi to telonion). Han sade till honom (kai eipen auto): ”Följ mig (akolouthei moi)!”
Och Matteus steg upp och följde honom (kai anastas ekolouthesen auto).
Och Levi steg upp och följde honom (kai anastas ekolouthesen auto).
Levi lämnade allt och steg upp och följde honom (anastas ekolouthei auto).
När Jesus sedan låg till bords i hans hus (en te oikia) kom många tullindrivare och syndare (polloi telonai kai hamartoloi) dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar (synanekeinto to Iesou kai tois mathetais autou).
När Jesus sedan låg till bords i hans hus (en te oikia autou) var det många tullindrivare och syndare (polloi telonai kai hamartoloi) som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar (synanekeinto to Iesou kai tois mathetais autou), för det var många som följde honom.
Levi gav en fest för Jesus i sitt hus (en te oikia autou), och där var en mängd tullindrivare och andra (ochlos polys telonon kai allon), som låg till bords med dem (esan met’ auton katakeimenoi).
Vi behöver inte tvivla på att de tre synoptikerna berättar om samma händelse, fastän mannen som blev Jesu lärjunge heter Matteus i evangeliet med samma namn och Levi hos de två andra. En del av Lukas formuleringar avviker också språkligt från Matteus och Markus. Alla tre berättar ändå episoden på ett så likartat sätt att det inte kan vara en tillfällighet. Tre av varandra oberoende vittnen till händelsen hade inte kunnat återge den så samstämmigt. Forskare har med rätta slagit fast att synoptikerna måste ha använt sig av varandra, eller av gemensamma källor.
Vilket evangelium är äldst?
Under lång tid diskuterade man framför allt vilket evangelium som är äldst och som därför kan ha legat till grund för de två andra. Numera är de flesta forskare överens om att det är Markusevangeliet, och det finns goda skäl för den slutsatsen, som vi skall se. Länge ansåg man dock att Matteusevangeliet var äldre. Matteusevangeliet står först i Nya testamentet och det var också den allmänna uppfattningen i fornkyrkan att Matteus skrevs först. Papias (100-talet) menade till och med att Matteus hade sammanställt Jesu ord på hebreiska, men det är osäkert om Papias verkligen tänkte på vårt Matteusevangelium. Johann Jakob Griesbach lanserade under 1700-talets senare del en hypotes som vetenskapligt försökte förklara förhållandet mellan de synoptiska evangelierna utifrån tanken att Matteus var det äldsta evangeliet. Enligt den här hypotesen använde Lukasevangeliets författare Matteusevangeliet, och till sist skrevs Markusevangeliet. Man tänker sig då att Markus ville göra en koncis sammanfattning av det viktigaste som Matteus och Lukas har gemensamt, och att han utelämnade i princip allt sådant som bara finns hos en av de andra. Det skulle kunna förklara varför Markus nästan inte har något eget material alls.
Det finns fortfarande en del amerikanska forskare som håller på Griesbachs hypotes, men i övrigt anser de flesta att det är osannolikt att Markus skulle ha använt sig av Matteus och Lukas. Det är nämligen svårt att förklara varför Markus i så fall valde att utelämna en rad viktiga traditioner som finns hos de två andra men inte alls i Markusevangeliet. I stället är Markus ofta mer detaljrik i de episoder som är gemensamma med Matteus och Lukas. Till exempel är inledningen till berättelsen om hur Jesus botar en lam man i Kafarnaum mer målande hos Markus än hos de andra:
Matt 9:1–2
Mark 2:1–3
Luk 5:17–18
Han steg i en båt och for över sjön till staden där han bodde.
Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma.
Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem.
En dag höll han på att undervisa, och där satt fariseer och laglärare, som hade kommit från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft så att han kunde bota.
Där kom de till honom med en lam som låg på en bår.
Då kom de dit med en lam som bars av fyra män.
Då kom det några bärande på en bår med en man som var förlamad…
Lukas storslagna inledning till episoden är lätt att begripa sig på. Fariseerna får en viktig roll senare i berättelsen och det är inte så underligt att Lukas väljer att omnämna dem redan i början. Däremot har de fyra bärarna som Markus nämner ingen funktion alls i berättelsen, förutom möjligen att detaljen får skildringen att framstå som mer levande och realistisk. De allra flesta forskare har svårt att föreställa sig att Markus skulle ha lagt till sådana ovidkommande detaljer och samtidigt ha uteslutit sådant material som saligprisningarna (Matt 5:3–12; Luk 6:20–23) och Herrens bön (Matt 6:9–13; Luk 11:2–4). Det är lättare att förstå varför Matteus och Lukas utelämnade de få episoder som är unika för Markus. Berättelserna om hur Jesus helar en döv man (Mark 7:32–36) och en blind man i Betsaida (8:22–26) kan till exempel ha uppfattats som opassande, eftersom Jesus här använder saliv för att bota.
Markus uppvisar över huvud taget en mer opolerad bild av Jesus än de två andra synoptikerna. Jesusbilden är mer tillrättalagd hos Matteus och Lukas, och även det talar mot att Markus skulle vara beroende av dem. Ett bra exempel finns i episoden om hur Jesus möter otro och motstånd i sin hemby Nasaret. Jesus ”kunde inte göra några underverk där”, konstaterar Markus (Mark 6:5), medan Matteus skriver ”han gjorde inte många underverk där” (Matt 13:58). Matteus har troligen ändrat formuleringen för att undvika bilden av en Jesus som ville men inte kunde göra underverk. Vi kan också tänka på hur Jesus enligt Lukas dör med ett förtröstansfullt ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46; jfr Ps 31:6), men hos Markus (och även hos Matteus) i stället ropar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34; Matt 27:46; jfr Ps 22:2) vilket kan uppfattas som att Jesus på korset faktiskt upplevde att Gud hade lämnat honom. Även här måste Markus version vara mer ursprunglig.
Markusevangeliet innehåller också en del sakliga tveksamheter som Matteus och Lukas har korrigerat eller uteslutit, till exempel påståendet att citatet ur Mal 3:1 står hos profeten Jesaja (Mark 1:2), orden om att det var på översteprästen Evjatars tid som David åt av skådebröden i templet (2:26) och den alldeles för generaliserande bilden av hur ”alla… judar håller fast vid fädernas regler” (7:3–4).
Mark Goodacre har uppmärksammat ytterligare ett fenomen som pekar på att Matteus och Lukas använde sig av Markusevangeliet. Goodacre visar hur Matteus och Lukas ibland har misslyckats att integrera material som de hämtat från Markus i sina egna evangelier. Episoden om hur Jesus botar en spetälsk man finns hos alla tre synoptikerna och är en god illustration av det här fenomenet. Hos Markus får vi inte veta var eller i vilket sammanhang den spetälske mannen kommer till Jesus, men mötet verkar äga rum i avskildhet, eftersom Jesus kan förmana den botade mannen att hålla tyst om det inträffade—en förmaning som inte blir åtlydd (Mark 1:40–45). Både Matteus och Lukas placerar händelsen i offentliga miljöer; hos Matteus är Jesus i sällskap med ”stora folkskaror” och enligt Lukas utspelar sig det hela ”i en av städerna”. Därför blir det rätt märkligt när Jesus här, precis som i Markusevangeliet, förväntar sig att botandet skall förbli en hemlighet (Matt 8:1–4; Luk 5:12–16). Det är som om Matteus och Lukas efter en stund har glömt bort hur de inledde episoden och i stället fallit tillbaka i en mer mekanisk återgivning av förlagan, det vill säga Markusevangeliet. Goodacres undersökningar visar att detta inträffar flera gånger i evangelierna, och hans resultat bekräftar andra forskares aningar att Markusevangeliet är det äldsta synoptiska evangeliet.
Använde Lukas Matteusevangeliet?
Om Markusevangeliet skrevs först, återstår det att ta reda på hur Matteus och Lukas är relaterade till varandra. Här är oenigheten större bland forskarna. Austin Farrer föreslog 1955 en lösning som är ganska enkel: Lukas använde helt enkelt både Markus och Matteus som förlagor när han skrev sitt eget evangelium. Lukas skriver i inledningen till sitt evangelium att ”många” redan har försökt skriva en sammanhängande berättelse om händelserna kring Jesus (Luk 1:1). Enligt Farrer är det Markus och Matteus som Lukas syftar på.
Styrkan i denna hypotes är just att den är så enkel. Till skillnad från tvåkällshypotesen, som vi skall komma till senare, förutsätter Farrers hypotes inte några okända texter vilkas existens är osäker. Åtskilliga, framför allt brittiska, forskare har tilltalats av hypotesen och argumenterat för den. Mycket talar för att Lukasevangeliet verkligen är det synoptiska evangelium som skrevs sist. Lukas grekiska håller en något högre nivå än språket hos Markus och Matteus, och på många ställen kan man se hur Lukas förbättrar formuleringarna hos de två andra. Till exempel kallar Lukas Galileiska sjön för just en ”sjö” (limne på grekiska) och inte för ett ”hav” (thalassa) som Markus och Matteus lite missvisande gör. Vi har redan sett ett exempel på hur Lukas är den mest välplanerade berättaren: i episoden om den lame mannen i Kafarnaum ser Lukas till att introducera Jesu motståndare redan i början, medan de dyker upp halvvägs in i berättelsen hos Markus och Matteus.
Om vi tänker oss att Lukas använde de två andra evangelierna förklarar det, enligt anhängarna till Farrers hypotes, varför Lukasevangeliet ibland ligger nära Markusevangeliet men andra gånger stämmer bättre överens med Matteusevangeliet. Lukas och Matteus har nämligen en hel del gemensamt material som inte alls finns i Markusevangeliet. Vi har redan konstaterat att saligprisningarna och Herrens bön saknas hos Markus. Totalt rör det sig om ca 200 verser material som är gemensamt för Matteus och Lukas, varav det mesta är Jesusord (till exempel en stor del av innehållet i Bergspredikan i Matt 5–7 eller Slättpredikan i Luk 6) och i mindre utsträckning berättelser (till exempel episoden där Jesus sätts på prov i öknen, Matt 4:1–11; Luk 4:1–13). Kan det vara så att allt detta är stoff som Matteus lade till det som han hittade i Markusevangeliet, och att Lukas sedan i sin tur tog över det från Matteus?
De flesta forskare tror ändå inte att Lukas verkligen använde Matteusevangeliet. En viktig invändning mot den tanken är att Matteusevangeliet har en mycket välordnad struktur, som Lukas inte alls har tagit över, och det är svårt att förklara varför han inte har gjort det. Matteus utmärker sig genom att han har separerat det mesta av Jesu undervisning från berättelserna om honom och samlat denna undervisning i fem sammanhängande tal. Det mest omfattande talet är Bergspredikan, som redan omnämnts (Matt 5–7). Hos Matteus hittar vi också Utsändningstalet (kap. 10), Liknelsetalet (kap. 13), Kyrkoordningstalet (kap. 18) och Talet om tidens slut (kap. 24–25). Mycket av det som står i dessa tal är just sådant som inte finns i Markusevangeliet, men däremot i Lukasevangeliet. Hos Lukas kommer dock denna undervisning inte i stora sjok som hos Matteus, utan insprängd på flera olika platser i den större berättelsen och på ett sätt som verkar mindre genomtänkt. För de flesta forskare är det mycket osannolikt att en kompetent författare som Lukas skulle ha slagit sönder Matteusevangeliets goda struktur på det sättet.
En annan invändning mot Lukas beroende av Matteusevangeliet är kanske ännu mer uppenbar. De flesta av oss har väl en rätt klar bild av hur Nya testamentet skildrar Jesu födelse, men om vi verkligen jämför berättelserna om Jesu bakgrund, födelse och uppväxt hos Matteus och Lukas upptäcker vi snart hur olika de egentligen är (Matt 1–2; Luk 1–2). Inte nog med att Matteus berättar ur Josefs perspektiv medan Lukas ser händelserna med Marias ögon. Matteus har dessutom med en rad episoder som Lukas inte alls nämner: de österländska stjärntydarnas besök, flykten till Egypten och barnamordet i Betlehem (Matt 2:1–18). Lukas å sin sida berättar exempelvis om Betlehems herdar, som inte finns med i Matteusevangeliet (Luk 2:8–20). På somliga punkter verkar Matteus och Lukas direkt motsäga varandra. Medan Matteus förutsätter att Josef bosatte sig med sin familj i Nasaret en tid efter Jesu födelse (Matt 2:23), tänker sig Lukas att Maria och Josef från början bodde i Nasaret och tillfälligt besökte Betlehem i samband med en skattskrivning (Luk 2:1–5). De båda evangelisternas släkttavlor är också motstridiga, vilket många teologer genom historien har grunnat över (Matt 1:1–17; Luk 3:23–38). En sak är säker: Lukas har knappast använt Matteusevangeliet när han komponerade sin berättelse om Jesu födelse och barndom. Först när Jesus i vuxen ålder låter döpa sig av Johannes döparen börjar likheterna mellan Matteus och Lukas berättelser, och det är också där som Markusevangeliets berättelse om Jesus börjar. Av det borde man dra slutsatsen att Matteus och Lukas använde Markusevangeliet var för sig, utan att använda sig av varandra.
Q, ett förlorat evangelium
Vi har konstaterat att den främsta orsaken till att de synoptiska evangelierna är så lika varandra är att Matteus och Lukas bygger på Markusevangeliet. Däremot verkar det inte som om Matteus och Lukas har använt sig av varandra. Hur skall vi då förklara det gemensamma stoff hos Matteus och Lukas som inte har någon motsvarighet hos Markus? Den vanligaste förklaringen sedan 1830-talet kallas tvåkällshypotesen. Enligt tvåkällshypotesen har både Matteus och Lukas haft tillgång till ytterligare en text, som inte längre finns kvar. Detta hypotetiska dokument brukar man kalla ”Q”. Matteus och Lukas har då tagit material från Markusevangeliet och Q, kombinerat materialet på olika sätt och dessutom lagt till eget material.
Om man vill få en översikt över vad Bibeln säger på ett visst tema, kan man göra som jag gör ibland: Ta en penna, och markera med en bokstav eller symbol varje gång texten rör vid det ämnet. I min bibel har jag markerat med ett ”x” alla gånger texten svarar på frågan ”varför” eller ”med vilket mål”, och det kommer sig av att jag en dag för många år sedan frågade mig själv: ”Varför? Varför frälsning? Varför Jesus? Varför allt?” Vad som blev det slutliga resultatet av det studiet är kanske ämne för en annan artikel, men en av de verserna jag markerade var 1 Petrus brev 2:21, som säger: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår” (min kurs.). Här ger Petrus oss anledningen till att vi är kallade, och det är frågan jag vill säga något om i denna artikel.
Kallad av Gud
Guds kallelse är ett tema lika gammalt som Bibelns äldsta berättelser. Gud kallade såväl Noa, Abraham, Mose, Samuel och David som alla profeterna och hela Israels folk vid olika tillfällen. Han tog dem ut ur sina tidigare sammanhang, och avskilde dem för ett speciellt uppdrag. Om man läser i Bibeln om tiden efter Jesu död och uppståndelse, så avskilde också Jesus en grupp av sina adepter för att de skulle gå ut i hela världen och berätta de goda nyheterna om Guds rike som nu hade brutit in i kosmos på ett nytt och revolutionerande sätt. De kallades för apostlar (från grekiska apóstolos, sändebud), och dessa vidareförmedlade kallelsen att bli en del av Guds rike, då de i hela världen skapade nya Jesus-familjer. Dessa grupperna blev på grekiska kallade för ekklesía (de utkallade/avskilda), på svenska oftast översatt med ”församling” eller ”kyrka”. Då Petrus skrev sitt första brev, adresserade han det till ”… de utvalda (gr. eklektois) som lever utspridda som främlingar …” (1 Petr 1:1). Vi ser nog oftast på frälsningen som något vi väljer; Jesus öppnar en dörr för oss till evigt liv, och vi väljer om vi vill gå in genom den dörren eller inte. Även om det är en del av sanningen, så är det inte hela sanningen – och inte ens det som Bibeln sätter fokus på. Självklart sa du ja till Guds kallelse när du kom till Gud – men det är inte du som definierar vad kallelsen är till för eller vad Gud har tänkt med dig.
Till detta
Petrus fortsätter i sitt brev att förklara för ”de utvalda” hur de ska förhålla sig till en fientligt inställd värld. Det intressanta är att han inte ser fram emot en positiv utveckling, där saker och ting blir bättre och lättare för de förföljda och hånade Jesus-familjerna. Han uppmanar dem istället att möta hån med goda gärningar, och förföljelse med en blick fäst på Jesus. Det är i det resonemanget som bibelordet jag citerade i inledningen kommer in. Först beskriver Petrus en slav som tjänar en ond herre. Han uppmuntrar slaven att visa tålamod, även om han lider orätt – för det är just då man lider orätt som man kan få uppleva Guds nåd. Det är här jag blir både provocerad och fascinerad av Petrus. Nåd? Är det nåd att lida orätt? Vad är det för något att säga till en som lider under hopplösa omständigheter? Då motiverar Petrus sitt påstående: ”Till detta är ni kallade …” Kan det stämma? Är detta världens sämsta rekryteringsslogan? ”Kom till oss! Här får du lida!” Men Petrus hämtar inte sitt påstående ur tomma luften. Några år tidigare hade han hört något liknande från Jesu egen mun:
”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” (Matt 16:24)
Den första församlingens erfarenhet
Det var inte många dagar efter den första församlingens födelse som förföljelse och svårigheter mötte den unga rörelsen. I Apostlagärningarna kan man läsa om Stefanus, den första martyren – och Jakob, den första av apostlarna som blev avrättad. Under de första 300 åren i församlingens historia var förföljelse mer regel än undantag (även om det absolut inte var så att kristna blev förföljda överallt och hela tiden), och martyrium var en viktig och naturlig del av den kristna identiteten. Även om denna delen av den kristna historien inte betydde att kristna konstant blev utjagade ur städerna eller korsfästa så fort de blev fångade av myndigheterna, så var främlingskapet en alltid närvarande del av livet. Förkunnelsen satte sina spår i livsstilen, och de val man gjorde skapade distans till omvärlden. Därför levde de kristna inte bara under förföljelse, men möttes också av missförstånd, fiendskap, hån och motvilja från resten av samhället. Det låter kanske inte som ”riktigt” lidande, men alla som har varit tvungna att gå i konfrontation med samhällets konsensus vet att det är en kamp.
Jesus som exempel
Bibelordet jag försöker utlägga säger alltså: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår.” Om man undrar varför lidandet är en så integrerad del av den kristnes kallelse, så är det bara att se på Jesus. Hans lidande och hur han hanterade det är vårt exempel. Petrus förklarar: ”Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade” (1 Pet 2:22-24). Här finner vi ännu ett ”för att”, ett ord som pekar på avsikt: ”… för att vi skulle dö bort från synderna …” Meningen med Jesu lidande och död var människors frälsning. Om man läser det här bibelordet så ser man att det Jesus gjorde inte kan kopieras – nämligen att bära människors synder – men också att vi genom att ha samma inställning till vår existens som den Jesus har, kan vi vara med på att föra människor till Jesus i och genom alla omständigheter.
Allt förmår jag!
Nu ska jag säga något som jag menar av hela mitt hjärta, men jag förstår att påståendet lätt kan missförstås: Gud behöver inte att jag är frisk. Det slog mig en dag då jag hade predikat i ett möte. Efter mötet kände jag mig så deprimerad och ägnade timmar åt att förebrå mig själv för min brist. Så tänkte jag: Varför låter Gud mig må dåligt när jag har predikat? Borde jag inte belönas med gott humör åtminstone? Eller är jag så värdelöst dålig att Gud straffar mig med depression? Eller finns det en tredje förklaring? Kan det vara så att Gud använder mig trots att jag mår dåligt av det? Kanske Gud inte behöver att jag är frisk, rik, glad och framgångsrik? Kanske han bara behöver att jag är trofast i min tjänst? Det låter märkligt, för så mycket av dagens förkunnelse handlar om att Gud vill att vi ska bli framgångsrika, och hur vi ska kunna frigöra Guds kraft för vår egen välsignelse. Och kanske det är sant, jag sa inte att Gud inte vill att vi ska bli friska – men att han inte behöver det. Jesus var tvungen att lida för att uppnå det som var Faderns plan, och alla apostlarna som har skrivit i vår Bibel säger att hans lidande är ett exempel för oss. Det är en viktig lektion att lära sig, så man inte blir förundrad över prövningens eld (1 Pet 4:12) och förlorar tron på grund av svårigheter. Gud kommer att använda din svaghet, sjukdom, lidande, och till och med död, till sitt namns förhärligande. Är det nog för dig? Men hur ska man klara av att leva ett liv som är så osäkert? Där får vi ta aposteln Paulus till hjälp, och läsa Bibelns kanske mest missförstådda vers:
”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Fil 4:12-13).
Den sista meningen här använder ”alla” kristna i betydelsen ”Gud hjälper mig, och därför kommer jag vinna alla kamper och därför kan jag göra vad jag vill”. Är det Paulus poäng? Uppenbarligen inte. Han säger att han klarar av både hunger och brist, därför att Gud ger kraft. Han som började en god gärning i oss, han är också mäktig att bevara oss genom alla livets svårigheter. Det var nämligen dessa svårigheter han kallade oss till. Min bön är denna: Herre, hjälp mig att leva dig till ära idag. Hjälp mig att leva som en främling i denna världen, bära lidande när det är nödvändigt och låt mig se segrar för ditt rike. Lär mig att fästa blicken på dig, och låta dagens sorg vara en påminnelse om att det finns en törst som denna världen inte kan släcka. Mitt hjärta är i ro endast när det får vila hos dig.PUBLICERAT I MIDNATTSROPET, UNDERVISNING
Vi lär oss att förtrösta helt på Gud- Om vi verkligen VILL tillhöra hans folk, ja då lever vi nära honom och GER INTE UPP då svårigheter kommer. Vi får tacka genom hela vår läroperiod även om livet är mer än tufft! HAN tar verkligen hand om oss!
Att vara Receptiv betyder (enligt ordboken jag har) att vara (göra sig) mottaglig och öppen för intryck eller med andra ord att ha lätt för att ta emot tankar ideer etcetera, det vill säga att lära sig något nytt.
Detta är vad Sveriges ”kristna” (sataniska) råd önskar att ”kristna” som tillhör olika kyrkotraditioner, skall göra. Lära sig att tänka och tycka annorlunda än vad de gör.
I juni 2020 kommer en konferens (obs, det är inte den första) i ”RECEPTIVE ECUMENISM” anordnas i Sigtuna och för att gå rakt på sak så handlar det om att i denna den yttersta tiden få den samlade kristenheten positivt/välvilligt inställda till den Romersk katolska SKÖKAN så att samarbetet med denna kan fördjupas ytterligare.
”Kristna” (tillhörande andra kyrkor/samfund än RKK) skall ”hjärntvättas” på konferenser av detta slag i syfte att bli mottagliga för skökan och dess falska lära eller snarare för Satans lära innan den fullskaliga sammanslagningen av alla så kallade ”kyrkofamiljer”, kan ske vilket är RKK,s men även satanisternas inom ”Sveriges ”kristna” (sataniska) råds” mål.
Så här skriver man på Sveriges kristna råds, SKR,s hemsida:
”Receptiv ekumenik är en ny form för samtal i den ekumeniska rörelsen som vuxit fram vid Centre for Catholic Studies vid Durham University i Storbritannien. Den receptiva ekumeniken vill få oss reflektera över vad vi kan lära av andra kyrkotraditioner än vår egen för att på så sätt fördjupa vår förståelse av vår egen traditionen.”
Visst skulle man kunna tro att det handlar om att till exempel Frälsningsarmén skall börja reflektera över vad de kan lära sig av Pingströrelsen eller att Pingströrelsen skall börja reflektera över vad de kan lära sig av frälsningsarmén eller vad Svenska kyrkan kan lära sig av Pingströrelsen och tvärtom eller vad den kan lära sig av den Ortodoxa kyrkan etcetera, men detta är knappast tanken när initiativet kommer från katolskt håll.
Frågan är om det behövs någon RECEPTIV EKUMENIK för att fördjupa förståelsen av den egna traditionen och vad är det i såna fall man skall fås till att förstå?
Här ett utdrag från en artikel skriven av en så kallad ”kristen humanist” vid namn Sara Gehlin:
”Den receptiva ekumeniken växte fram inom den romerskkatolska kyrkan och har sedan kommit att slå rot inom era olika kyrkotraditioner. Utveck lingen av dess agenda är nu inne på sitt andra årtionde. I bakgrunden till den receptiva ekumenikens framväxt fanns en vilja att bemöta det stukade hopp, som den ”ekumeniska vintern” så tydligt formulerade.2 Den ekume niska entusiasm som varit påtaglig vid tiden för grundandet av Kyrkornas världsråd 1948 och Andra vatikankonciliet 1962–65, var inte längre lika tydlig. Istället grodde en besvikelse över frånvaron av den synliga kristna enhet som eftersträvats.”.
Hela artikeln finns att läsa i länk nedan.
Vad den Romersk katolska kyrkan och Sveriges kristna råd som i princip alla etablerade kyrkor och samfund i Sverige är medlemmar i (även om medlemmarna i kyrkorna och samfunden själva är omedvetna om det liksom de är omedvetna om det mesta), är ute efter är att skapa en synlig ”kristen” enhet på organisatorisk grund och inte på den grund som är Herren Jesus Kristus och där RKK och inte Herren Jesus Kristus skall bli överhuvudet och PÅVEN Gud/Fadern.
Han (påven) och de övriga med högre positioner inom den katolska kyrkan kallas ju för ”FADER” redan idag av sina undersåtar trots att Jesus/Gud lär att vi inte skall kalla någon människa av kött och blod för Fader eller för Moder om de inte är våra biologiska (världsliga) föräldrar.
De som borde ha läst sina biblar (med tanke på att de innehar höga positioner inom kristenheten) verkar inte ha några problem med att bli kallade för FADER eller för MODER av människor som inte är deras biologiska söner eller döttrar och det säger ganska mycket om dem.
Likaså så säger det mycket om dem som inte har några problem med att bli kallade för präster eller pastorer inom de övriga kyrkorna vilka påstår att de tillhör det nya förbundet i Kristus och inte det gamla förbundet där judarna som grupp var Guds utvalda folk och som höll sig med präster (speciellt utvalda präster), då vanligt folk endast kunde nalkas Gud/Jesus och komma i kontakt med honom genom detta prästerskap.
Så är det inte i det nya testamentet i Kristus Jesus för enligt Jesus så är vi alla som tror på honom ett utvalt prästadöme och vi behöver inga präster eller pastorer för att komma i DIREKTKONTAKT med Jesus/Gud vilket var vad judarna, de vanliga människorna inom judendomen behövde i det gamla förbundet men som är något som lever kvar, inte minst inom den Romersk katolska kyrkan (på ett tydligt sätt), men även inom alla etablerade så kallade kristna kyrkor och samfund, i det nya förbundet.
Den Romersk katolska kyrkan liksom de övriga kyrkorna (kyrkofamiljerna/kyrkotraditionerna) har allt att vinna här i världen (vars ärenden de går) på att hävda sig själva och sina positioner (de tjänar på det och får bra betalt av världens människor/makthavare) och inte nog med det, de har allt att vinna på att dra in intet ont anande människor som har blivit sant frälsta till Jesus/Gud (nyfrälsta) i sitt garn till att arbeta för dem och för världen och ytterst sätt för Satan själv.
Inte kan du/ni väl vandra ensamma med Jesus/Gud (tänk vad ensamt och jobbigt, svårt det blir?), är något som kyrkokristna brukar säga till alla som inte tillhör någon kyrka men det kommer från Satan som är fullt medveten om att ifall han får in de som har blivit sant frälsta till Jesus/Gud i denna den yttersta tiden till de falska kyrkorna som vandrar med Satan och med världen och som han, Jesus/Gud en dag kommer att bränna upp, så har han vunnit en stor seger.
Sveriges ”kristna” råd leds, drivs inte av Jesus/Gud utan av den Romersk katolska skökan, så kallade kyrkan, som leds och drivs av Satan och har så gjort sedan kejsare Konstantinus av Rom i början av 300 talet, tror det var 313, konverterade till kristendomen på grund av taktiska skäl (för att kunna ena det romerska riket, se paralleller till vad Sveriges kristna råd och påveskökan sysslar med idag och då främst via ”ekumeniken”) och inte för att han hade blivit sant frälst till Jesus/Gud, vilket innebär att alla de kyrkor och samfund som är medlemmar i detta råd har sagt JA till Satan KOLLEKTIVT och i de flesta fall utan att de som vanliga medlemmar i kyrkorna eller i samfunden ens vet att deras kyrkor och samfund (som är så fina och trevliga) är med i detta sataniska råd (i Sveriges kristna råd) vars syfte är att skapa en världsreligion bestående av alla kristna inriktningar (kyrkofamiljer) men tids nog även av alla andra religioner (Islam, Buddism, Hinduism, Judendom, New age) som skall inlemmas i detta spektakel, denna så kallade enhet/organisatoriska enhet, genom kompromisser och samarbeten.
Har ni som har blivit frälsta till Jesus/Gud (inte till några kyrkor eller samfund) inte funderat över varför det är så viktigt för den svenska kyrkan och för alla andra kyrkor (så kallade frikyrkor) att vara öppna och ta emot människor med andra religioner (både rent fysiskt och andligt) och att lyssna på dem och ta till sig deras åsikter och tankar gällande vad de tror eller inte tror och vart de är på väg?
Vad det kommer sig att de (som kallar sig för herdar för fåren) kan sitta i möten med dessa, med avgudadyrkare, och lyssna på dessa avgudadyrkare och ta till sig av vad deras tro lär dem och sedan snappa upp en del för att blanda ihop detta (det som låter bra och gott) med Jesus/Guds sanna och rena evangelium?
Ni som har blivit sant frälsta till Jesus/Gud borde veta att det är så som Satan gör.
Han (Satan) blandar Jesus/Guds sanningar med sina egna sanningar och som är de sanningar som finns i världen (bland världens människor) vilken han är herre över och styr över. Resultatet blir ett ogudaktigt och ett falskt evangelium men ett evangelium som tilltalar människans köttsliga natur.
Är det inte mycket märkligt att kyrkorna och samfunden har anammat ett socialt evangelium som handlar om att ”hjälpa” och stötta en värld (allt som finns i den) som Jesus/Gud redan har dömt till att gå under?
Var i bibeln (NT) kan vi läsa om att Jesus och apostlarna samarbetade och kompromissade med avgudadyrkare och stöttade världen och ytterst sätt Satan (den antikristliga anden) som världens människor drivs av fram tills att de eventuellt blir frälsta till Jesus/Gud?
Den ”Ekumenik” som Sveriges ”sataniska” råd (de kallar sig dock för ”kristna”) står upp för är från Satan och den sköka (den Romersk katolska skökan, Satans sköka/kyrka) vilken alla de etablerade kyrkorna har gått i ok och i par med även om medlemmarna inte har en aning om det utan är (har blivit) grundlurade.
Vad vill Jesus/Gud att de/ni som tror på honom och som vill följa honom och som har blivit frälsta till honom skall göra i dessa de ytersta tiderna?
Från “det stora Babylon”, från de otuktiga och ogudaktiga kyrkorna och samfunden, den samlade kristenheten, som har slagit sig I hop med världen och makthavarna I världen och ytterst sätt med Satan, skall vi draga ut (inte in) enligt Uppenbarelsboken:
“Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystesupp av hans härlighet. Och han ropade med stark röst: Störtat, störtat är det stora Babylon. Det har blivit ett tillhåll för demoner, ett näste för alla orena andar, ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar. Ty för hennes otukts skull har alla folk fått dricka vredens vin, och jordens kungar har horat med henne, och jordens köpmän har blivit rika genom hennes makt och lyx.
Och jag hörde en annan röst från himlen säga: Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor. Ty hennes synder har tornat upp sig ända till himlen, och Gud har inte glömt det onda hon har gjort. Ge henne lika för lika, ge henne dubbelt igen för hennes gärningar.
Häll upp dubbelt åt henne i den bägare där hon har blandat sin dryck. Ge henne lika mycket plåga och sorg som hon själv har omgett sig med glans och lyx. Hon säger i sitt hjärta: Jag sitter som drottning, jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja. Därför skall hennes plågor komma på en enda dag, död och sorg och svält, och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud som har dömt henne.” (Upp. 18:1-8).
Men jag/vi som kyrkokristna lever ju som Jesus/Gud vill att jag/vi skall leva och jag/vi gör allt rätt, säger de som har blivit hjärntvättade av de falska kyrkorna som styrs av Satans synagoga (av judar som inte är några judar utan som är en Satans synagoga) och av världen och ytterst sätt av Satan.
Inte kan väl Jesus/Gud ha något emot mig/oss och se vad Gudfruktiga, heliga och felfria vi är som gör så mycket gott och bra dagarna i ända och vaktar på oss själva?
Vi kan väl inte ”hjälpa” vad andra i vår kyrka eller i andra kyrkor tycker, tänker eller står upp för? Var och en får stå upp för vad de själva gör och tror.
Bibeln (se ovan) lär dock något helt annat och det är att om man som frälst till Jesus/Gud deltar i ”hennes” synder (den samlade kristenhetens synder vilken har sin kärlek till världen (ytterst sätt till Satan) och inte till Jesus/Gud vilket är SYND, så drabbas man av de plågor som kommer att drabba ”henne”, den samlade kristenheten/skökan som man stöttar och står upp för. Läs ovanstående bibelcitat igen om ni inte tror mig.
Så ”den dagen” går det inte att säga att men jag är ju felfri, Gudfruktig och rättfärdig och jag har levt enligt alla de tio Guds bud sedan jag blev frälst och jag har bara varit GOD, KÄRLEKSFULL, BARMHÄRTIG gentemot allt och mot alla.
Det är dessa som Jesus/Gud en dag kommer att visa bort med orden att ”visst har ni gjort allt men ni har inte gjort min FADERS (GUDS) vilja” vilket de har trott sig gjort.
När Jesus/Gud säger (se citatet ovan) att vi skall hälla upp dubbelt åt henne (det vill säga till den samlade och falska kristenheten) i den bägare där hon har blandat sin dryck och ge henne lika mycket plåga och sorg som hon själv har omgett sig med glans och lyx, så handlar det om att vi som är sant frälsta till Jesus/Gud skall AVSLÖJA “henne”. Den falska kristenheten som gladeligen “horar” med världen och med världens makthavare för att få framgång, status, ära och pengar i och av världen och som använder sig av Jesus/Guds namn för att kunna få allt detta.
I resten av bibelcitatet så står det:
Hon säger i sitt hjärta: Jag sitter som drottning, jag är inte änka och skall aldrig behöva sörja. Därför skall hennes plågor komma på en enda dag, död och sorg och svält, och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud som har dömt henne.”(Upp. 18:1-8).
”Hon” är den samlade kristenheten med den Romersk katolska kyrkan i täten och de tror sig sitta trygga. De har blivit så trygga så att de inte ens reflekterar över denna sin trygghet och att de har övergett Jesus/Gud.
Därför säger de att de inte är några ”änkor” som aldrig behöver sörja trots att de har vänt sig bort från Jesus/Gud som är deras brudgum.
De sörjer inte över att de har övergett Jesus/Gud utan tror sig kunna klara sig bra utan honom och därför skall ”hennes” plågor komma på en enda dag, död och sorg och svält och hon skall brännas upp i ELD. Satans kyrkor (som kallar sig för ”kristna” kyrkor) kommer Jesus/Gud den dagen att bränna upp. Stark är Herren Gud som har dömt henne.
Läs mer här om”Receptiv ekumenik” från Sveriges ”kristna” (sataniska) råd:
Och här artikeln som Sara Gehlin (en kristen ”humanist”) har skrivit på uppdrag av den Romersk katolska kyrkan samt Sveriges kristna ”sataniska” råd) och Satan själv:
