Kärleken – Guds energi 
Bibelstudium av Tage Johansson
Från: https://www.midnattsropet.se/2018/10/karleken-guds-energi.html
Spelet var inte förlorat i och med syndafallet. Gud hade en upprättelsens plan med människan, så att hon skulle kunna bli ett redskap och ett kärl för honom i tiden.
Han handlade genom en makt som är högre än någon annan makt: Guds kärlek. Den som låter sig fyllas av Guds kärlek har ingen begränsning. Det är kärleken som är drivkraften. Den är energin.
Hela universum är i rörelse genom en energi. Allt som rör på sig har någon energi bakom. Detta går att tillämpa på det kristna livet. Utan Guds energi fungerar ingenting som han har tänkt sig. Guds energi är hans kärlek. Om något annat än Guds kärlek driver oss, då åstadkoms inte den frukt som endast kan produceras genom Andens liv.
Vi är kallade att var kärl som Gud ska fylla. Vi kan ta de första lärjungarna som exempel. Det finns en bakgrund som vi bör tänka på och det handlar om hur synden fick fäste och inflytande över människan, och om hur Gud skulle komma tillrätta med vad som hänt med människan, som ju var skapad till Guds avbild och kallad att vara skapelsens krona, denna fantastiska kallelse att vara en återspegling av Gud själv. En oerhörd tanke!
Genom att synden kom in, förlorade människan sin ställning och var inte längre skapelsens krona. Guds avbild förstördes allt mer. Synden fick snart ett fast grepp om människan. Vid det första mordet sa Gud att något som Kain egentligen inte ville kom att styra hans liv. Han slog ihjäl sin bror. Gud frågade honom:
– Varför är din blick så mörk? Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du ska råda över den (1 Mos 4:6-7).
Vi tänker på hur Gud gick tillväga för att människan skulle upprättas och åter komma i tjänst för honom och bli det som Gud vill, nämligen att vara ett kärl för honom. Han vill på nytt synliggöra sig och det sker genom att vi får Andens frukt i våra liv – vi bär frukt. Att bli frälst från ett ont och perverst släkte är stort, men det är ännu större att få vara en avbild av Gud här i tiden och vara Kristusbrev, där Guds frälsning kan visa sig för människorna. Då är vi ljus och salt i världen. Vilken oerhörd uppgift vi har fått! Det har att göra med vår kallelse, att Gud tar ut oss för sitt syfte. Guds ögon överfar hela världen, han ger akt på varje människa. Han söker få någon att bli ett redskap för honom, ett kärl. När Salomo byggde templet tog han ut en sten ur det massiva berget för att den skulle komma in i sin uppgift som en del i tempelbygget, vilket är en bild på församlingen.
Det är underbart med kallelsen till frälsning; att bli född på nytt. Det är ju grunden för att Gud överhuvud taget ska kunna fortsätta göra någonting med dig och mig. Men vi upplever att det finns krafter vi inte rår på. Krafterna i världen gör att människan är som en boll i djävulens spel. Han använder människor för sitt syfte. Han inriktade sig på att se till att människan förlorade sin ställning som skapelsens krona, så att han skulle få grepp om henne. Människan i världen är en operationsbas för den onda andevärlden. Paulus påminner om detta i sitt brev till Efesierna:
– Tidigare levde ni i dem på den här världens sätt och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens barn (Ef 2:2).
Mörkrets makter är verksamma i den här världen, och Jesus säger till och med att hela världen är i djävulens våld. Men i kallelsen Jesus ger i Johannes evangelium, säger han:
– Jag har utvalt er och tagit er ut ur världen (Joh 15:19).
Det skedde med var och en som bejakade kallelsen. Att bli ett kärl för Gud sker helt på frivillig basis. Gud tvingar aldrig någon, inte på den minsta lilla punkt, ty Gud har skapat människan med en fri vilja. Därför har människan ett oerhört ansvar för sin ställning. Hon kan göra precis vad hon vill med sitt liv.
Gud förkastade inte människan som hade syndat. Istället ropade han efter syndafallet på henne: Var är du? Spelet var inte förlorat i och med syndafallet. Gud hade en upprättelsens plan med människan, så att hon skulle kunna bli ett redskap och ett kärl för honom i tiden. Gud som själv är energin, hade en lösning, och något skedde som stod över allt annat. Han handlade genom en makt som är högre än någon annan makt: Guds kärlek. Den som låter sig fyllas av Guds kärlek, har ingen begränsning. Det är kärleken som är drivkraften. Den är energin.
Den stora frågan är: Hur mycket av denna energi får plats i våra liv? Hur blir vi ett kärl för denna gudomliga kärlek? Synden åstadkom inte bara separation från Gud, utan människan blev mer inriktad på sig själv. När Gud skapade människan var fokus inställt på Gud, men genom synden blev fokus inriktat på människans jag. Allt kom att kretsa omkring människan. Men Guds frälsning är så mäktig, att han kan ta itu med detta, bara vi överlämnar oss till honom.
Som den första människan blev kallad, så kallas också vi på nytt. Frälsningen åstadkommer något mycket större än det som skedde när Gud skapade människan. Istället för att degradera oss, har Gud genom sin frälsning skapat något mycket större. Därför kommer vi som är återlösta att i himlen sjunga sånger som inte någon av himlens tidigare invånare har kunnat sjunga. Vi har upplevt försoningen som trängde sig så djupt att den kunde lyfta upp den djupast sjunkna. Det är aldrig något som är baserat på det mänskliga. Frågan är om människan vill överlämna sig till Gud. Det är lättare för Gud att göra något med den som misslyckats väldigt grundligt och inte har något att berömma sig av.
Paulus som farisé använde lagen för att försöka behaga Gud. Viljan fanns och han ville göra något för Gud. Men i frälsningen och kallelsen handlar det inte om vad vi kan göra för Gud utan vad Gud har gjort för oss och vad han vill göra genom oss. Det är den stora och underbara tanken Gud har: att få göra något igenom dig och mig. Något som inte på något vis har berömmelse genom någon människa och vad en människa gör, men det enda vi har berömmelse av är genom korset, där allt vad människan har åstadkommit har fått sitt slut. Där får människan uppleva att ingenting sker genom hennes egen styrka och kraft, utan bara genom Jesu uppståndelsekraft.
Det finns två sidor av korset. Den ena är det som Gud måste ta itu med, det som naglades fast vid korset – allt som tillhör den gamla skapelsen. På andra sidan korset verkar uppståndelsekraften så att vi får uppleva att vi är nya skapelser i Jesus Kristus. All berömmelse en människa kan åstadkomma är fastnaglad vid korset. Där har den gamla naturen också fått sitt slut.
Vill vi det Gud vill, eller är det fortfarande så att vi vill något som ligger på sidan av Gud och hans frälsning? Den springande punkten är det som Jesus på ett tidigt stadium förklarade för lärjungarna. Kanske de inte uppfattade det då han var hos dem, men då de fick uppleva Andens dop, såg de klart vad Jesus hade sagt till dem. Vi kan läsa i Johannes evangelium:
– Jag säger er sanningen: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt (Joh 12:24).
Det vi ska fokusera på här är att det bär rik frukt. Men det kan inte bära frukt utan att det sker som Jesus sedan säger:
– Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som sätter sitt liv sist i den här världen ska bevara det till evigt liv. Om någon vill tjäna mig ska han följa mig, och där jag är ska också min tjänare vara (Joh 12:25-26).
Allt utgår ifrån vad du och jag vill. Jesus lade ihop det här med frälsning och kallelse till tjänst. Han hade inte tid att diskutera med människorna, han bara lade fram detta: Om någon vill följa mig … Om de dör … Här är frågan om du och jag vill utlämna oss till denna död. Nu talar jag inte om hur långt vi möjligen har kommit, utan just utifrån vad Guds ord säger. Det är verkligen viktigt att rannsaka sig själv. Nu står jag inför det här ordet: Men om det dör bär det rik frukt.
Många gånger har människorna förundrats inför Jesu kallelse. Varför ställer han så höga krav och varför måste det bli en sådan separation? Hans kallelse var som ett svärd som gick rakt igenom människan. Hon ställdes inför att välja efterföljelsen eller fortsätta att leva sitt eget liv som den rike ynglingen. Det finns något som ligger i hjärtats djup, som faktiskt avgör detta. Det är vad som sker i människans hjärta då hon mottager kallelsen. Därför är det alltid baserat på Guds kärlek som når människan och gör att hon väljer det ena eller det andra. Det är frågan om att välja vad Gud vill göra, eller att välja det som tillhör den mänskliga sfären.
Det är verkligen stort då en människa grips av Guds kallande kärlek. Detta är evangeliets framgång – att människan möts av Guds kärlek. Man kan tala om Guds kärlek och efterföljelsen med kallt hjärta. Men efter andedopet var lärjungarnas hjärtan varma. Glödheta! De bar fram ett budskap som gjorde att människor förnam att de mötte ett budskap som var utöver det mänskliga. ”Bröder, vad ska vi göra för att bli frälsta?” var resultatet. Samtidigt som de träffades av Guds ords åtskiljande kraft, upplevde de att något fanns i atmosfären som talade till deras hjärtan. Det här var fråga om en hjärteangelägenhet. Om de tog emot kallelsen, gav rum för och tog emot Guds kärleks erbjudande, blev de frälsta.
Det handlar om ett erbjudande från Guds sida. I den ofrälsta världen upplever man Gud som en mycket sträng despot som vill plåga människan. Men den som upplevt dopet i den helige Ande kan förmedla Guds kärlek. Uppgiften förverkligas genom kärleken. Människan har blivit ett kärl för Gud som bor i kärlet. ”Vet ni då inte att våra kroppar är tempel åt den helige Ande.” Uppgiften förverkligas genom att Guds kärlek tvingar – den förmår allt. Tänk, att en stackars syndig människa kan få erfara detta som Paulus talar om kärleken. Jag återger nu från en annan översättning av 1 Korintierbrevet 13:
– Den är överlägsen. Den befriar ifrån själviskhet. Kärleken kräver inte att få fram sin egen vilja. Den är inte irriterad över andra. Den är inte lättretad. Den lägger knappt märke till när någon annan handlar fel. Den är inte glad över orättfärdigheten, men gläder sig i sanningen. Kärleken är trogen vad än det kostar. Den förväntar sig alltid det bästa, hoppas i det längsta och är beredd att uthärda allt.
Det sista jag läste, ”den uthärdar allt”, summerar samman vad kärleken är.
Tänk vilka möjligheter den människa har som blir gripen av Guds kärlek! Hon kan åstadkomma de gärningar hon är kallad att göra på det sätt som Gud har tänkt. Det blir då inte som det sedermera måste sägas till församlingen i Efesus: ”gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid”. Det fattades inte gärningar. Men det var inte sådana gärningar som den första kärleken åstadkom. Därför betonar Paulus alltid genom undervisningen i sina brev att vi ska bevara och förnya det vi har upplevt. Det är en intensiv kamp varje dag för detta.
Kärleken kommer genom uppfyllelsen. Men innan Gud kan fylla en människa, måste han tömma henne. Vi förstår ju att det fick lärjungarna erfara. De tömdes på allt. Exempelvis kolliderade deras tankar om Gud gång på gång med Jesu undervisning. Och deras tankar om Guds rike: ”Ska du i denna tid upprätta riket?” De var fokuserade på fel saker. Men framför allt detta: ”Nu kommer Messias, nu ska han kasta ut romarna, och Guds rike ska komma!” Så tänker judarna än idag. Men en dag ska de i stor nöd få skåda upp till honom som de har stungit.
Kärleken tar sig uttryck i uppfyllelsen. Vi läser i Romarbrevet 5:5:
– Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande.
Det är Anden som ger oss kärleken. Det finns ett tillflöde av Anden i våra liv om vi lever i överlåtelsen. Detta är verkligen den ömma och springande punkten i våra liv. Överlåtelsen innebär att Gud får göra vad han vill i mitt liv. Hur skulle vi kunna ta itu med vår själviskhet och allt vad det innebär? Många missuppfattar och börjar i fel ände: Nu ska jag bli en bra kristen! Och man börjar med olika saker. Och så misslyckas man. Gud kräver en enda sak av oss: överlåtelse. Överlåt dig! Nu handlar det inte längre om mig, utan det är han som gör det. Då faller vi i Mästarens händer, som kan forma leret till hedersamt bruk. Om vi behåller något för oss själva, så begränsar vi Gud och tillintetgör möjligheten för honom att göra med oss som han har tänkt. Om vi inte överlämnar allt så att han får göra vad han vill, då kan han inte göra en gudsmänniska av oss som kan träda fram i ljuset. Man upplever i vår tid att det verkligen saknas undervisning om detta i kristenheten. Priset man måste betala är att ge allt åt honom.
Det är suveränt med den helige Ande i en människas liv, för den helige Ande klargör vad som är fel och rätt. I Andens förnyelse upplever vi vad som är gott och välbehagligt för Gud. Vi känner på långt avstånd när något kommer som inte är Gud till behag, och vi vill till varje pris behålla Andens liv, så att vi kan vandra värdigt den kallelse vi har fått.
Timoteus erfor på ett tidigt stadium att han fick en undervisning som gick ut på att anta kallelsen till överlåtelse. Det var grunden till att han blev ett sådant redskap. Paulus skriver också att han hade ingen av samma sinne som Timoteus.
Vi ska läsa om det som ligger till grund till att Timoteus blev den gudsmänniska han blev. För det första hade han ett föredöme. Har man inte ett verkligt föredöme, begränsas möjligheten för Gud att visa vägen. Paulus var ett verkligt föredöme. Han kunde säga: ”det ni har sett och hört av mig, det ska ni göra. Så ska fridens Gud vara med eder”. Han skriver och påminner Timoteus:
– Men du har troget följt mig i lära och liv, i målsättning och tro, i tålamod, kärlek och uthållighet, i de förföljelser och lidanden … Du däremot, håll fast vid det du har lärt dig och blivit övertygad om. Du vet av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis så att du blir frälst (2 Tim 3:10-11, 14-15).
Det är det vi upplever. Vi ska bli frälsta in i det vi ska uträtta. Jag talar nu inte om begynnelsefrälsningen, men den pågående frälsningen. Den pågående frälsningen fick inte grepp om dem som var på ökenvandringen. Därför bäddades de ner i öknen. Gud hade inte behag till dem. Man tog inte emot undervisningen, man lät inte Ordet bli upptaget i eller sammansmält med sig. Timoteus var en läraktig lärjunge, och fick som barn undervisning om vad de heliga Skrifterna säger. Det står fortsättningsvis:
– Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning (2 Tim 3:16-17).
Allt detta är baserat på vad Gud vill göra och kan göra genom en människa. Men den springande punkten vill jag åter betona: Det handlar om överlåtelse. Har jag överlåtit mitt liv åt Gud? Får han göra allt vad han vill?
Det gäller att vandra i Guds vilja, som Abraham gjorde. Antingen sätter vi upp hinder för Gud, eller så ger vi honom fritt tillträde. Gud kan inget göra, om inte vi vill. Överlåtelsen innebär väldigt mycket, framför allt att det är Gud som utför sitt frälsningsverk i oss. Det är han som verkar vilja och gärning. Om vi gör det ena, så gör Gud det andra. Om vi med fruktan och bävan arbetar på vår frälsning och inriktar oss utefter det Gud vill och har undervisat om i sitt Ord, då verkar Gud vilja och gärning. Det som är angeläget för Gud är att han vill se frukt av sin frälsning. Paulus manar Korintierna att inte så ta emot Guds nåd att den blir utan frukt. Gud verkar frukt, den helige Ande utför sitt verk så att vi får bära frukt. Vi kan läsa i Johannes evangelium:
– Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av ordet som jag har talat till er. Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, så bär han rik frukt. Utan mig kan ni ingenting göra (Joh 15:1-5).
Gudsmän i Bibeln har blivit sådana på grund av överlåtelsen de varit med om. Det är otroligt att genom de exempel vi har i Bibeln se att Gud har ett sådant tålamod. Han kommer om igen och frågar om du nu är redo att överlåta ditt liv åt honom. Vi ser det speciellt i Jakobs liv. Han fick ett slag på höften, och där markerade Gud att nu var han i Guds hand och fick dra till Betel – Betel betyder Guds hus. Där byggde han ett altare. Det är gripande att läsa om vilka händelser som ägde rum efter Jabboks vadställe (1 Mos 32:22). Då blev Jakob en annan människa. Efter denna överlåtelse fick Gud hand om honom. Det är en oerhörd kamp för Gud att få oss till punkten då det sker en fullkomlig överlåtelse. Sedan springer jag inte hit och dit och låter mina egna tankar och idéer råda, utan jag får uppleva att Gud omgjordar mig, liksom han omgjordade Petrus. Så vill Gud omgjorda också oss, och kanske vi också upplever att vi inte vill gå dit Gud vill, men när vi lyder får vi uppleva underbar välsignelse.
Överlåtelsen öppnar en ny värld för människan. Hon får se och ta på Guds möjligheter, och uppleva vad Gud kan göra.
Vi läser i Bibeln om patriarkerna som inte var speciellt fina exempel bland människorna, utan det de var härleds endast till överlåtelsen. De ville ge Gud allt. Så har också Gud blivit allt för dem. Det centrala ordet här är överlåtelse och att Guds kärlek får vara drivkraften. Får han bara ett kärl, så tar han det i sin tjänst.
I Jeremias bok läser vi om en krukmakare. Det talas om leret, men just krukmakarskivan är väldigt intressant. Det gäller att vara överlåten åt Guds vilja, så att Guds vilja får ske i alla avseenden. Inte bara var jag ska bo och vem jag ska gifta mig med. Leret behöver bara vara på drejskivan, så blir det format. Att vara på drejskivan är att vara i Guds vilja med sitt liv. Då händer något. Det är en kraft som gör att drejskivan roterar. Gud sätter till sin kraft, och när man är på drejskivan så verkar han fram sin avsikt. När drejskivan är igång får man uppleva att allt man möter samverkar till det bästa och kommer att vara till nytta och välsignelse. Guds kallelse till oss är att gå från kraft till kraft och från seger till seger.
Paulus beskriver i Romarbrevets sjunde kapitel om hur hans vilja att tjäna Gud blev ett stort hinder för honom. Det är så viktigt att vi inte försöker åstadkomma något i oss själva då det gäller vår helgelse. Visst ska vi medverka och ge vårt erkännande till den, men det är Anden som utför verket i våra liv. Paulus mötte något som han inte rådde på, även som troende människa. ”Jag arma människa, vem ska frälsa mig från denna dödens kropp?” Det här var en nyttig erfarenhet för Paulus, han fick uppleva vad han sedan skrev i Romarbrevet:
– Livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag (Rom 8:2).
Syndens och dödens lag verkar fortfarande i den troendes liv, men den ska inte triumfera. Har vi överlåtit vårt liv får vi också uppleva att vi inte vandrar i köttet utan i Anden, och gör vad Anden vill. Amen.
