Vågrörelserna som sköljer över Sverige och andra länder uttrycker på ett mycket konkret och påtagligt sätt feminismen, vilken i sin tur har sin upprinnelse i katolicismen. Inte i katolska kyrkan, för det är något annat, men katolicismen. Dessa vågrörelser har nu gått ut över hela kristenheten.
Jorden är fylld av tegelstensbyggnader som kallas Guds hus. Alla har en väldig strävan. De har torn som reser sig högt upp, och vanligtvis kröns de av en tupp. Symboliken är tydlig, de försöker resa sig upp för att riktigt markera strävan mot höjderna – ett torn, två, tre torn. I alla fall torn som visar en inriktning. Men Gud vill att vi ska vara hans hus, uppbyggt med gudomligt material och sammanbundet av det himmelska murbruket.
Detta kan vi aldrig prestera, det är helt uteslutet, men vi kan ha hans löften som mål, så att löftena blir upplevelser. Det skrivna Ordet blir det upplevda ordet. Hur ska detta kunna gå till? Här är svaret: ”Låten eder alla uppfyllas av Anden … ” Låten – det är alltså fråga om viljan. Vill du bli uppfylld med Anden så finns alla möjligheter att bli det, men det går inte genom passivitet. Bibeln måste bli levande och hågen väckt, så att vi kan sätta oss i rörelse. Grundförutsättningen för att detta ska ske är att vi allesammans låter oss uppfyllas av den helige Ande.
Nästa bibelord är ett oerhört mönster för hur Gud förverkligar sina planer och för hur suverän han är. Han är fullständigt oberoende av våra händer, vår intelligens. Ändå vill han ha allt vi representerar för att bruka det i sin tjänst. Han har givit oss förebilder och ideal som vi måste tänka på och tillägna oss. Vi måste bli riktiga forskare, så att vi kan gräva fram hemligheten till hur detta kan förverkligas.

Guds mönster
I Hesekiels första kapitel finns Guds mönster. Han ger oss en förebild genom de märkliga rundlarna. Vi kan kalla dem hjul. Det är en hel mängd helt förunderliga hjul. De beskrivs som inbyggda i varandra och står i ett speciellt förhållande till varandra. All deras verksamhet förutsätter energimottagande ifrån en alldeles bestämd himmelsk kraftkälla. Helt plötsligt drog de åt ett håll. Inte ett och ett, men alla tillsammans! Det var inte så att det kom en ängel från himlen och ryckte loss dem från varandra och skickade hjulen åt olika håll. Det anses ju annars vara maximal andlighet – att vara fri. Frågan är väl då vad du är fri till. ”Fri att älska, fri att tjäna…”
Men fri att älska och tjäna är inte att släppa loss sina inre drömmar. Det är att älska Gud och tjäna honom.

Dessa hjul har ett bestämt förhållande till varandra och de kommer alltid samlade, inte ett och ett; hit och dit: min vision, min plan, mina drömmar och mitt förverkligande. Den köttsliga människan är ovillig att underordna sig en gudomlig plan, att foga sig in i ett gudomligt mönster och att hitta relationen till de andra hjulen. Därför tycker hon att hon kan slita sig loss från de andra och dra iväg åt det håll hon själv tycker passar. Men om man är inne i Guds plan, Guds mönster, då har man en väldigt stor längtan efter att få vara tillsammans. Det är fråga om en kärlek fri från egenkärleken, egennyttan, självförverkligandet. Åter till denna fantastiska bild. Rätt vad det är så sätter sig hjulen i rörelse. Här är förutsättningen för Guds rikes framgång. Och för församlingens förverkligande av sitt mycket hemlighetsfulla uppdrag. Vi ska återkomma till hjulen, rundlarna, rörelsemönstret, relationerna, förutsättningarna, gemenskapsbehovet. Allt det jag nu sagt ligger i fullständig strid med tidens ideal och förebilder. Det får vara hur det vill med den saken, men om vi har förtått detta enorma budskap, då blir bönen: Herre, hjälp mig hitta min plats i denna förunderliga värld, hjälp mig att förstå betydelsen av riktiga relationer till hjulet ovanför och hjulet under; hjälp mig att vara villig röra på mig och inte bromsa upp, hjälp mig så jag inte frigör mig på ett falskt och felaktigt sätt från det sammanhang där du har placerat mig, utan finner det viktigt och angeläget att tillsammans med de andra hjulen få vara i rörelse i enlighet med ditt enorma uppdrag.
Bara hjulen kommer på plats, bara Herren får dem i rörelse så är kampanjernas tid slut och väckelsehysterin har försvunnit. Där upptäcker man att gudsingripandet inte är baserat på impulser, utan det är planmässigt förberett och metodiskt genomfört, så att var och en hittar sin plats. Där kan vi vara med och ge näring åt förflyttningen i den ena eller andra riktningen. Vinden blåser vart den vill … Det är den rörligheten vi behöver ha, tillsammans.
Gud har upprättat en källa i Sions stad mot all synd och orättfärdighet. Där vill han rena oss så att vi frimodigt kan kungöra hans hemligheter.

Det jag nu ska tala om kräver mycket. Det får inte bli slagträn som vi använder i den teologiska trätan eller i den kyrkopolitiska kontroversen. Det vore helt meningslöst. Då är det bättre att man avslutar striden och blir katolik, och inte tänker på annat än mässor, ikoner, reliker och sådant som är prydligt, kulturellt, allmänt och uppbyggligt. Sedan får man försöka lösa frälsningsfrågan med avlat och försöka hålla sig utanför skärselden och även försöka få andra loss ifrån pulgatoriet. Men ingen av oss vill väl det? En hel del saker här är rent förfärliga tycker vi. Exempelvis Mariakulten. Men funderar vi på hur det är med vår egen Mariakult?

Antikrist och hans brud
Antikrist håller på att församla sin brud, sin drottning. Allt det han företar sig är en förvanskning eller imitation av Guds planer och metoder. Krist blir Antikrist, Lammets hustru blir den stora skökan … Den profana och religiösa makten förenar sig. Sist och slutligen ser vi denna förunderliga kombination av motstridiga krafter som plötsligt träder fram med denna sköka.

Människans stora behov är försoning med Gud. Men man saknar korsets kraft. Man kan erbjuda vad som helst, sjunga om tomtar och troll, psalmer och visor, framföra olika variationer av konst som man sätter upp så att människan får fäste för sin virrande och sökande blick. Men det människan får är vin iskänkt ifrån kalken som den här vidriga superhoran, lyxhoran, har. Det här är inget party för några handplockade kyrkobesökare, utan hela mänskligheten är berusad. Det skökan säger även då hon försöker vara vis och klok, är ingenting annat än fyllesnack. Hon ljuger! Hon berusas av sina egna lögner, och berusar andra genom att kärleksfullt och generöst, tjusande bjuda. Det är helt oerhört att en hel mänsklighet blir bedragen.
Vad har då Jesu brud fått? ”I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig” (Höga V 2:4). Har du förts dit? Han styrker mig med äpplen och sötaste vin, sjöng man förr. Vem är det som gör detta? Det är inte lyxhoran från Babylon! Nej, han som lett oss in i vinsalen, där det finns alla årgångar från skapelsens begynnelse, och där det mot alla naturliga lagar konstateras att han har gömt det bästa vinet till sist, är vår Herre Jesus Kristus.
Mitt i denna berusningens, förvirringens och gudsfrånvändhetens tid har han sparat det bästa till sitt folk, till den sista generationen. ”Då skall jag utgjuta min Ande över allt kött.” Vi kan inte mobilisera något försvar, men vi kan få ett inneboende övertryck, ett andligt övertag över dessa krafter. Förförelsens magnifika är så slugt uttänkt, så man har nästan en känsla att det här har ingen människa kunnat hitta på. Här talar en annan furste, Lucifer, sitt språk; förförelsens, lögnens och bedrägeriets språk. Han gör det som han alltid gjort ända från fallets dag. Han framstår allt tydligare bakom skeendet. Han har försökt imitera Gud så att det ska se ut som om han själv vore Gud och Gud vore satan, att himlen är helvete och helvetet är himlen, att svart är vitt och vitt är svart. Förförelsens konster. Hur har han lyckats så totalt med detta?
Vi har hört uttrycket ”det stora avfallet”. När inträffar det? Då Guds eget folk har maximala möjligheter att se tecknen, att orientera sig i tiden och låta sig uppfyllas av Anden för att sätta kurs mot himlen, då Jesu Kristi församling har större resurser än någon gång tidigare i sin historia, med rikare löften än någon annan tidigare generation – då inträffar det fullständigt motsägelsefulla. När man har dessa stora resurser, då börjar stjärnfallet. Stjärnorna faller från himlen ner på jorden. Det är ett fall i andevärlden, men stjärnorna, Herrens tjänare, faller ifrån det eviga himmelska firmamentet ner på jorden. Som ett resultat av detta uppstår kaos och förvirring. Det blir till sist så att när Gud själv tar itu med avfallet och alla dess konsekvenser, då reduceras furstarna till nollor och försöker gömma sig bakom de förskansningar de byggt upp för att bereda människorna trygghet.

Var ska vi gömma oss för Guds vrede? För Lammets vrede? Det finns ingen neutral plats att fly till. Det finns ingen förskansning att gömma sig bakom. Allt är uppenbart, avfallet bekräftat och Guds åtgärd ett faktum.

Vem kan stå emot brudgummen, skökans, drottningens man Antikrist; vem kan stå emot? Skriften säger: ingen. Människorna är fullständigt tillintetgjorda inför mötet med hans ande, hans ideologi, hans kulturyttringar, hans religiösa form, hans projekt och program. De blir totalt avväpnade. Kan ingen stå emot? Jodå, den Smorde kan. Det heter: de som icke har dragit sig undan, de valde att följa Lammet vart det går. De hade icke sitt liv så kärt att de drog sig undan …
Det fanns de som nöjde sig med Guds tillåtna vilja och blev Antikrists byte och offer. Men så fanns också några som gick in under Guds fullkomliga vilja för att följa Lammet vart det går. De som inte skonade sig själva av en eller annan orsak, men var redo att ge sina liv.
Jag känner i mitt hjärta ett rop: Herre Jesus Kristus, är jag verkligen en korsbärare i din efterföljd, eller är det så att jag nöjer mig med ett kors runt halsen. Har jag korset endast som dekoration och symbol? Det som kan hjälpa oss är korsets kraft! Här finns källan han har upprättat för att befria sitt folk från feghetens och självupptagenhetens synd, så vi får vara med om en reningsprocess.

Levande uppenbarelse
Församlingen fick en viktig och synnerligen angelägen undervisning i Uppenbarelseboken. Där ges oss en väldig orientering. Om vi läte oss uppfyllas av den helige Ande och fick den visdom som Guds Ande representerar och den kunskap som Anden vill förmedla till oss och igenom oss, så blir uppenbarelsen levande. Låt oss studera, riktigt forska, tränga oss in i den värld som vi tycker innehåller så många och svåra symboler, men som egentligen är klar och enkel. Om vi får den ner på det plan där det hör hemma, så blir det inte någon filosofisk eller akademisk uppfattning. Varje tal i Uppenbarelseboken har en betydelse: sju församlingar, fyra väsenden… Så kan vi fortsätta att forska. Ett bestämt antal dagar, begränsad och avgränsad tid. På ett år skall denna otroliga, förfärliga förförerska blottas. Den som egentligen kommer att bli verkställare av dessa förfärliga domar som omtalas i bibelns sista bok, är djuret som skökan sitter på. Han ska beröva henne alla hennes rikedomar, konfiskera alla hennes egendomar, där hon i sitt högmod proklamerar: Jag är ingen änka, jag sitter som drottning!
Det är märkligt att budskapet som varnar för skökan och hennes väsende inte tränger igenom. Om det försvinner, då blir resultatet det stora avfallet. Andra idéer övertar, andra förebilder, avgudabilder som hämtas från Babylon. I varje tid går det igen. Där uppenbarelsen trängts ut blir folket tygellöst. Om den tonen som fanns i väckelsetider tystnar, om den dimensionen försvinner, så får man istället en tendens att bli stormodig och skrytsam, man börjar sjunga om sig själv och sitt arbete, sina projekt. Man berömmer sig av sociala bragder och annat. Istället för att peka på Kristus reserverar man församlingen som ett skyltfönster där man marknadsför egna produkter. Himlen gråter, Jesus sörjer, Anden har dragit sig tillbaka. Istället har en annan ande tagit över. Det märks först och främst i en ny generation som vet väldigt litet om Josef. Därför är det naturligare för dem att etablera kontakter med omgivande folk och deras gudar. Denna etablering började så fint. De som skulle prisges gjordes istället till vattenbärare och vedhuggare. Så småningom tog det främmande elementet över därigenom att man befryndade sig med de omgivande folkens döttrar.

Det finns ett folk som i den här situationen inte sitter i vikarna och underhåller varandra, eller ägnar sig åt stora debatter eller konferenser. Det finns fortfarande ett folk som prisger sitt liv på stridsfältets höjder. Där vill jag vara med! Jag ber till Gud om ynnesten att få tillhöra den skara som inte leker eller diskuterar bort tiden eller roar sig, som det står omtalat om dem som satte sig ner att äta och sedan stod upp för att leka.  Mitt i bedrövelsen finns ett hopp. Nyckeln till vår framtid ligger i detta faktum: HAN LEVER! Han skall komma igen! Han skall fullborda Faderns avsikter, och förhärliga sig i och genom sin församling.
Tack för ett förnyat uppdrag! Guds budskap till en ny generation! Vi märker att det är inget nytt budskap, utan det gamla som blir förnyat. Så är det alltid. Guds Ord står fast, ty det är hans gamla, beprövade budskap för en ny generation som skall gå över floden; lämna öknen och inta landet. Vi har väldigt stora svårigheter. Förmodligen de största någon generation haft då det gäller exempelvis koncentration, omfattning, konsekvenser. Vi lever i en tid då problemen får sådana dimensioner att Gud måste avsluta. Situationen i mänskligheten blir så komplicerad och svår att det inte finns någon form av lösningar, och då måste Gud avbryta, ty annars skulle intet kött bli frälst; hela mänskligheten skulle gå under. Då säger Gud: Hit, men inte längre! Och så avslutar han den förfärliga attacken mot den Smorde. Denna attack som tar sig uttryck i strid mot höga värden och människor. Det finns starka intressen som upplöser normala relationer och förvandlar hela mänskligheten till ett perverst, avogt och totalt förvirrat släkte. Där säger Gud stopp, för de utvaldas skull. Om vi inte skulle ha någon annan uppgift i tiden, så har vi uppgiften att dämma upp denna fruktansvärda flod av våld och ondska som drar fram över jorden. Natten kommer då ingen kan verka. Då avblåser Herren striden och evakuerar sitt egendomsfolk.

Men tänk att vi får finnas här som en moteld. Det sker inte genom att vi likbildas med världen eller låter oss uppfyllas av de andemakter som är rådande i världen. ”Låten eder alla uppfyllas av helig Ande.” Skall vi ta emot erbjudandet och gå in i det så att vi verkligen blir det Gud vill att vi skall vara? Det går inte komma med salt då förruttnelsen är ett faktum. Det har ett förebyggande syfte på jorden – inte i världen. Världen kan inte räddas, den är genomrutten. Som ljus i världen har vi en uppgift att lotsa människor ut ur träsk och förödelse, upp till Sions berg, som lyser. Staden lyser och orienterar oss så att vi kan hitta och förenas med Guds rike. Berget är Guds rike, staden är Guds församling.
Tack Herre, för uppgiften, tack att vi får vara med, tack för förtroendet! Hjälp oss att förstå vad Du vill, så att vi inte blir socker, sötningsmedel, budbärare som kittlar människorna i öronen, utan blir salt! Vi vet saltets effekter – det skapar törst. Predika ordet, så kommer hunger och törst efter rättfärdighet!
Vi ska inte förenas med världen. Jesus har tagit oss ut ur världen. Däremot skall vi göra ständiga inbrytningar och erövringar; rycka människor loss ur dödens käftar och överföra dem till Guds rike. Det sker inte genom
konvertering; det sker genom Guds eget Ord som predikar omvändelse. Därefter måste man igenom gränsområdet, floden, dopet i vatten, dopet i den helige Ande, in i Guds fullkomliga vilja. Gud har kontrollen. Han vakar över dig och mig, församlingen, våra barn. ”Frukta icke du lilla hjord, ty det har behagat eder Fader att giva eder riket.” Vi tackar Gud för hans välsignelser. Låt oss i fortsättningen som aldrig förr tacka honom för att han gav oss riket. Fastän vi är så små och eländiga, fick vi förtroendet och han gav oss fullmakt att vara försoningens sändebud.
……….

Vi har talat om Guds plan med de utvalda, nu ska vi titta litet på Guds plan med hela mänskligheten. Vad som ska ske då tidpunkten kommer för den skilsmässa som är absolut nödvändig. Då ska det hemlighetsfulla Gudsriket med dess medborgare synliggöras, och det ska bli uppenbart vem Jesus är. På en timme skall Guds vrede befästas. På en timme skall Gud bryta ner, förinta och förstöra allt det mänskligheten har byggt upp under årtusendens arbete, möda, strider, slit. Under årtusenden med kultur, religiositet, litteratur och vetenskap.
Hon har byggt upp sitt folkhem, sitt samhälle, sitt paradis. Olika filosofier, ideologier, inspirationer, visioner, kyrkor, organisationer. Mångtusenårig historia skall få sitt facit då Herren träder ner och förintar alltihop på en timme. Det går snabbt när Gud griper in. Tänk på alla de som i årtionden, århundraden har lidit martyrskapets konsekvenser och känt att varje minut har varit påfrestande och känts som en evighet. Alltid har det sett ut som om det inte skulle finnas någon räddning. Allt detta som har sammangaddat sig mot Jesu vittnen skall möta sin överman när Herren träder fram. Då gör han upp med hela systemet på en timme. I ett enda ögonblick är allt borta, och så träder han fram i full härlighet; den Smorde, hans Rike och hans folk.

Vi ser i slutändan på hela denna oerhörda process hur Gud föder hela jorden, hela skapelsen på nytt. Det framträder nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Där rättfärdigheten inte är ett fragment, men där rättfärdighet bor. Hör du hemma där? Så förbereder vi slutuppgörelsen genom att göra som Herren har sagt: ”Dragen ut ifrån henne, så att ni inte gör er delaktiga i hennes försyndelser.”
Är det möjligt att den helige Ande beskriver ändetidens religiösa och politiska system i dessa ordalag? Tiden, överheten, den politiska och ekonomiska makten beskrivs med vedervärdiga ord. I andra bibeltexter, exempelvis i Romarbrevet och i första Korintierbrevet, talas det öppet, men här är det hemlighetsfullt. Här döljer man istället för att avslöja. Det sägs klart att ingen skall förstå det utom de förståndiga. Det finns inte en enda människa som kan tränga sig igenom dessa koder med hjälp av sitt eget förnuft. Det hjälper inte med historia, inte ens med teologi, religiös filosofi eller karismatiska upplevelser.
Det tillsluter hemlighetsfullt, men ändå är det så otroligt viktigt för oss att veta vad som kan hända inom kort. Om det är oroligt, om det är farofyllt. Det är viktigt att veta vad som kan hända inom kort med arbete, familj, vad kan övergå vårt liv, vårt samhälle. Hela tillvaron kan vändas upp och ner och råka i fullständig upplösning.
Vi måste få den sanna kunskapen. Inte propagandan, inte reklam och marknadsföring av idéer och projekt, men uppenbarelse, avslöjanden av Kristi hemligheter, så att vi får, inte bara ytlig kunskap, men blir så förutseende att vi kan bereda oss efter mönsterbilden.

Vid den tiden
I Apostlagärningarna 11 beskrivs en liten detalj. Den förefaller vara så betydelselös, men får plats i den urkristna församlingens historieskildring. Den som har sorterat materialet är ingen journalist. Det är den helige Ande som har vakat över detta ord. Detta budskap förefaller vara nästan för enkelt, men ändå belyser det verkligheten som vi alla möter i vårt dagliga liv.
”Vid den tiden kom några profeter … ” Vid den tiden? Vilken påminnelse! Gud kommer inte vid någon annan tidpunkt än den absolut förberedda. Den här tiden vill Anden tala till församlingen, skickliggöra församlingen och göra församlingen medveten om hur hon skall förbereda sig enligt denna metod: lekamlig övning gagnar till litet. För tiden har den någon betydelse, men gudsfruktan gagnar till allt för både tid och evighet. Den har med sig både det lilla och det stora, den utelämnar ingenting. Den helige Ande är ju i kroppen. De lekamliga övningarna blir då nödvändiga på ett nytt sätt, därför att kroppen blir ett tempel för den helige Ande, och skall vårdas med mycket stor omsorg.

Maten och industrin är ingen oskyldig maktfaktor i spelet om din själ, och om den inte hade ett religiöst motiv, skulle den aldrig lyckas. Det är motiven och löftena om en bättre värld, en bättre människa, en lycklig människa, som arbetar sig in i vårt medvetande och förvandlar oss till konsumismens slavar. Då hör vi inte vad Herren har att säga till sin församling.  Du har kanske läst det här ordet många gånger utan att tänka på i vilket sammanhang det står och vad det möjligen kan förklara för oss om vi ser evighetsperspektivet.
– Vid den tiden kommo några profeter från Jerusalem ned till Antiokia. Och en av dem, vid namn Agabus, trädde upp och gav genom Andens ingivelse till känna att en stor hungersnöd skulle komma över hela världen; den kom också på Klaudius tid. Då bestämde lärjungarna att de, var och en efter sin förmåga, skulle sända något till understöd åt de bröder som bodde i Judéen. Detta gjorde de också, och genom Barnabas och Saulus översände de det till de äldste (Apg. 11:27-30).
Några profeter kom… det var säkerligen ingen annonserad kampanj, ingen ekumenisk fest. De kom, sända av Anden, inte bara för att uppbygga, men för att informera och avslöja ting som ingen annan kunde meddela. Det fanns inga sådana informationskanaler och de hade det som församlingen nödvändigtvis behövde för att kunna möta den tid som låg framför och för att kunna sätta sig i rörelse. Inte för bönemöten den här gången, men för insamling. Sedan skulle de insamlade medlen avskiljas och överlämnas.

Tre ting. Profeterna kom till församlingen. Agabus – det betyder egentligen ämbete, ämbetsbärare – han kom till församlingen med bud. Församlingen tog emot budskapet från dem som visade sig vara trovärdiga och sanna budbärare. Så satte sig denna församling i rörelse, liksom hjulen. De rörde sig i den riktning Anden förde dem, till en gemensam insamling.
Gud vill ha fram dessa ting så att vi kan använda våra händer, fötter och kropp på ett sådant sätt att vi rör oss i rätt tid tillsammans, i samma riktning för att gemensamt utföra ett gudomligt uppdrag. Förbereda oss på den ondska som går över mänskligheten så att den inte fäller oss, men så att vi blir övervinnare. Vi kan bli övervinnare på ett sådant praktiskt vis att vi till och med löser frågan om födoämnen. Frukta icke! Se på sparven! Där har du den rätta attityden: inte sorglöshet, men frimodighet. Gud är trofast.

Det heter: ”Han förmår alla … ” Både små och stora, fattiga och rika, alla pojkar, alla flickor, alla barn – det gäller oss alla. Det är angeläget for oss att ta emot undervisningen och preparera oss inför mötet med denna förfärliga, förföriska makt. Måtte vi kunna ta emot detta budskap och smälta det. Framför allt förverkliga det. Inte kollektivt, men individuellt, så att vi med samma vilja och håg kan förenas i denna Andens heliga tjänst. På rätt plats, i rätta förhållanden. Hjul som rör sig endast då Anden påskyndar, i en och samma riktning. Så vi inte fastnar i former och traditioner, utan drar åt höger eller vänster och framåt för att förverkliga Guds vilja.
Hjulen var fullsatta av ögon. Gud vet allt, Gud ser allt. Han förstår allt. Han kommer att leda oss i smått och stort, så att hans fullkomliga vilja kan ske. Hur är det möjligt att intelligenta, kloka, erfarna, bildade människor har blivit så fullständigt berusade av lögnen och så totalt bedras? Vem är auktoritet i spelet om din själ, i kampen om herraväldet? Vilken är den bakomliggande drivkraften? Jag har sett gestalterna. De är huvudsakligen två eller tre: Skökan, Antikrist… De lyckas förmå alla att dricka ur hennes kalk och berusas. Hon bjuder. Många är kritiska till en början, kanske skeptiska, men de låter sig ändå bortföras som segerbyten. Hur är det möjligt?
Jag hoppas verkligen till Gud att det här budskapet ska tränga sig igenom skikten som möjligen ligger som hinder i vår inre värld. Skikten av olydnad, upproriskhet, egoism, skikten av allt det som lagrats efter årtiondens kretsgång, cirkelrörelser, med ett enda centrum: egot, jaget.
Det är häpnadsväckande att intelligenta, bildade, bibelsprängda, kunniga människor så totalt kan bedras att de öppnar sig för det som finns i skökans besynnerliga kalk. Vad är det som gör att den här kvinnan får en sådan oerhörd makt över människorna? Vad är det för kalk hon har? Vi känner igen bägarna som togs ifrån Israels tempel och som blev mycket viktiga och framstående pjäser i den babyloniske kejsarens stora fäste, ända till dess att det kom ett finger som skrev på väggen: ”Mene, mene tekel…” Du är vägd på en våg, men befunnen vara för lätt. Vägd, utan tyngd. Vägd, utan djup. Vägd, utan kraft. Vägd, och befunnen vara underkänd. Du, som har fått ett konungsligt uppdrag, vilken bägare dricker du ur? Nej, frågan bör vara: Vilken bägare är du? Vad finns det i den? Vad bjuder du på?

Att bli övervinnare
Vilken bägare är församlingen? Har bägarna placerats i ett främmande sammanhang? Det folk som tillverkade dem, efter ett gudomligt mönster, befinner sig i fångenskap i ett främmande land. Bortförda som trälar. Hur kan man bli en bägare till hedersamt bruk? Vad innebär det? Det är inte fråga om legeringar, blandningar, litet gudsfruktan och litet annat. Det är fråga om att vara helgjuten.

Gud vill ha helgjutna kristna. Men han måste ju ha material så att han kan forma bägaren efter sin vilja. Om han inte har någon bägare till hedersamt bruk, hur skall han då kunna bjuda på frälsningens kalk? ”Frälsningsbägaren jag lyfta vill, visa världen vem jag nu hör till, och förtälja världen vem han är…” Var finns en bägare för frälsningsbudskapet? Det finns ju ingen som bjuder på frälsningens evangelium. Vad är det man har i bägaren? Vad är det för material den är tillverkad av? Vem har tillverkat den? Är den ett uttryck för mänsklig design och mänsklig uppfinnarförmåga, eller är det Han som kallat dig vid namn som har skapat den och fått fylla den?
Det finns ett budskap, en nyckel in i ditt liv, in i kristenhetens liv. Det budskapet är alltid lika aktuellt, lika nödvändigt, och är en förutsättning för framåtskridande; individuellt och gemensamt: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet.” Han är inte mindre nogräknad, han låter inte udda vara jämt. Han vill göra oss till det han är – lydnaden personifierad. Tro är inte konvertering eller anslutning, tro är överlåtelse åt honom, där han blir den förste och den siste, begynnelsen och änden.

Är jag övervinnare, segervinnare? Dessa segervinnare är ett Filadelfia-folk som aldrig har fått någon plats i tiden – det är pelarna, helgonen i Guds menighet. ”Den som vinner seger, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel” Vill du bli ett pelarhelgon? Då har du en sak att göra: Ta vara på budet om ståndaktighet, så skall han taga vara på dig. Vill du bli stabil, fast, uthållig, ståndaktig intill änden, så skall du sist och slutligen inte bara få uppleva den första frälsningen, men också den sista. Slutfrälsningen.
Ska vi dansa tillsammans? Ska vi springa tillsammans? Hur ska vi uttrycka oss? Har vi uttrycksmedel? Gör vad som helst – bara du låter honom få komma till i ditt liv. Bryta ner stolthet, självupptagenhet och alla andra hinder, så att du blir ett hjul tillsammans med de andra. Så att du får öppenhet och blir ett hjul fyllt med ögon, genomlysning, men också klarhet och visdom.

Märker du vilket djup det finns? Märker du vilken härlighet det finns? Herren har inte gjort dig till åskådare, han har sagt: Kom och bli deltagare. Det är ditt, om du blir min. Då blir församlingsgemenskapen någonting annat än föreningsverksamhet dit man går för att bli välsignad, eller deltar om det passar. Nej, då har man hittat sin plats bland rundlarna.PUBLICERAT I MIDNATTSROPET