EVANGELIETS SISTA TID

PUBLICERAT 25 MARS, 2020

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Vi läser från Predikaren kapitel 7:9: ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse. Bättre är en tålmodig man än en högmodig.” 

Saker och ting har en början och ett slut. Även i Guds rådslut finns en början, och ett slut. Världen har sin början – Gud har skapat allt. Det finns en början på evangelium som vi kan läsa om i Apostlagärningarna, och inte minst i evangelierna, och det finns också en evangeliets sista tid. Jesus talar både om den första tiden, och den sista tiden. Den första tiden är hans undervisning och hans exempel. Den sista tiden är hans profetiska tal då han förutsäger vad som ska komma i tidsålderns ände. 

Vi går till Matteusevangeliet 28:18 och läser där det vi kallar missionsbefallningen. Jesus hade varit verksam ett antal år, han hade dött som en förbrytare och korsfästs med andra förbrytare, men därefter uppstått från de döda. Då samlar han lärjungarna på ett berg och säger:

Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gör alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den Helige andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er. Se jag är med eder alla dagar intill tidens ände.

Det började med ett speciellt avstamp, men apostlarna måste vänta på att något särskilt skulle ske, något som ännu inte hade skett. De skulle få kraft!
När Jesus tidigare undervisade om uppdraget och om att det skulle vara ända till tidsålderns slut, då läser vi i exempelvis Matteusavangeliet om ”detta evangelium”. Evangelium? Vet vi vad det är? Aposteln Paulus hjälper oss att få tag i själva kärnpunkten. Han har gått igenom en hel del med församlingen i Grekland och skriver till dem:

Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i, genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid — om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro. Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna, och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv (1 Kor 15).

Detta evangelium.

Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma (Matt 24:14).

Det här är ett mycket allvarligt ord som vi behöver beakta och stanna inför. Detta evangelium, detta glada budskap om riket, det ska bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. 
När jag läser det här kommer jag att tänka på ett annat ord där Jesus talar om evangeliets inramning, en historisk inramning. I Lukasevangeliet 16:16 läser vi om början: ”Lagen och profeterna hava haft sin tid intill Johannes. Sedan dess förkunnas evangelium om Guds rike, och var man vill storma ditin.”
Det här är som en ram kan man säga, eller tröskel till den tid då evangelium började predikas. ”Sedan ska änden komma.” Det har en inramning – lagen och profeterna intill Johannes, och sedan kommer evangelium. Evangelium ska predikas i hela världen, och sedan kommer änden. Mycket av det Jesus säger, när han beskriver det som ska komma i tidsålderns avslutning, det ser vi och det förnimmer vi.

När vi läser om Herrens tillkommelse, finns det två ord i grekiskan – kvalitativt och kvantitativt. Inte alla epoker har den kvalité som kommer till uttryck. I allmän mening så kan det finnas tider som har väldigt stor betydelse för samhällen och folk, och så är det även med Guds verk i historien. Det finns saker som upprepas, men då har vi ännu inte kommit till det kvalitetsmässiga momentet, utan då handlar det om kvantitet. Men då saker och ting går i uppfyllelse, i fullbordan, då handlar det om hög kvalité. När Jesus kom var det förutsagt att han skulle komma, och den tiden ägde en väldig kvalité genom hans närvaro. Det kunde inte på något vis ersättas av något annat. Det fanns dock de som försökte ersätta det Gud ville, det som var Guds vilja. 

När apostlarna började predika efter att Jesus tagits ifrån dem, innebar det stort motstånd. Motståndet personifierades inte minst av översteprästerna, av de som kallades för saducéer, en typ av liberalteologer. När Jesus själv var verksam så möttes han inte på samma sätt av motstånd från saducéerna, som från fariséerna. Apostlarna däremot, hade inte så mycket problem med fariséerna. Jo, det hade de, men inte som Jesus själv hade. De hade däremot saducéerna över sig. 
Apostlarna hade predikat och blivit fängslade, men frisläppta, för folket tyckte så mycket om dem och höll dem i stor ära. Det var Petrus, Andreas, Jakob, Johannes; de som hade varit med Jesus. De hade ett sådant budskap, och en sådan kraft var verksam, att det gick bara inte att låsa in dem.
 Fariséen Gamaliel tillrättavisade dem som var väldigt ivriga att få apostlarna i fängelse. Vi läser om det i Apostlagärningarna 5:34-39: Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen. Sedan sade han till de andra: ”I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.”
Den vise mannen Gamaliel berörde två exempel. Det ena handlade om Teudas. Varför slöt sig fyrahundra män till honom? De var upptagna av tiden, och framförallt kvantiteten av tiden. Det har ju gått så lång tid, och nu borde väl Messias komma. Eller, det sker ju så mycket, så mycket som talar om att nu är tiden inne. De var framförallt uppmärksamma på kvantiteten av tiden, kvantiteten av händelserna. Men de kunde inte se kvalité, att den här Teudas inte hade den kvalitét som en gång skulle träda fram genom Jesus Kristus själv.

Samma gäller naturligtvis Judas från Galileen. Varför förleddes de av Judas? Det var så mycket som hände, kanske. Det var så mycket som talade för det. Tiden var nu nära, och man tog intryck av kvantiteten, och kunde inte bedöma kvalitén. Judas hade inte den kvalitét som Messias skulle ha. Teudas hade inte den kvalitén. Men Jesus hade den! Jesu lärjunge Simon Petrus bekänner sig till denna kvalitét: ”Du är Messias, den levande gudens son.” Det var en stor gåva att han fick se det. Det blev uppenbarat för honom och det kan man verkligen kalla nåd. Jesus sa: ”Det här har du fått uppenbarat för dig.” Det är inte bara att du har samlat en massa uppgifter, samlat en massa fakta. Visserligen är det väldigt viktigt, men man måste kunna se skillnad på Teudas och Jesus. På Judas och Jesus. Och i det läget var det många som inte kunde det. 
Men när Jesus talar – inte om den tiden som var då – men om den tiden som ska komma, om framtiden, då handlar det om vågor av försök till att ersätta Guds vilja, vågor av försök att ersätta Jesus Kristus själv. Han talar till lärjungarna i Matteus 24 om åtminstone tre stora vågor av falska Messiaspretendenter och falska profeter. Lärjungarna har ställt en fråga i vers tre: ”Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände. Då svarade Jesus och sade till dem: Sen till, att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: Jag är Messias’ och skola förvilla många. Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig.”
Det var sådana händelser som man då säkert kunde räkna upp väldigt många av, och som vi nu även i vår tid kan räkna upp väldigt många av. Lukas talar i kapitel 21 om samma saker. Det är samma tal som i Matteusevangeliet men på det sätt Lukas uppfångat Jesu ord: ”I får höra krigslarm och upprorslarm”(v 9), och ”folk ska resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det ska bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra” (v 10-11).
Hur många gånger i historien har man inte kunnat räkna upp mycket sådant här som har hänt? Det finns kvantitet, men man missar många gånger kvalitén. Man kan fångas av många som kommer under Jesu namn och säger ”jag är Messias.” 
I Matteus läser vi vidare i kapitel 24:11- 14:

Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.

Det var där vi tog utgångspunkten. Och änden kommer och har sin våg. Det kommer en våg av falska profeter, men det kommer att vara en viss skillnad då för de kommer att vara mycket mer attraktiva, förrädiska och förföriska än någonsin tidigare. Det är den våg som han talar om i vers 24:

Ty människor som falskeligen säga sig vara Messias skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt förvilla jämväl de utvalda.

Det är en sak jag funderar på när det gäller just den här versen, och jag läser den om och om igen:”Detta evangelium om riket ska bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.” Det kan man kalla för evangeliets sista tid. Det finns en första tid, och då hade vi en inramning, eller en förberedelse – lagen och profeterna har haft sin tid, intill Johannes döparen. Sedan dess predikas evangelium om Guds rike, och sedan ska änden komma. Det är alltså ett skede som väntar. Evangeliets sista tid. 

Himlen har förväntningar på Jesu lärjungar, att vi ska vara vaksamma. Tidshändelser är väldigt allvarliga, det ska man inte ringakta. Vi ska vara vaksamma, helt uppenbart. I Markusevangeliet 13:33-37 har vi samma tal men såsom evangelisten Markus uppfattade det:

Tagen eder till vara, vaken; ty I veten icke när tiden är inne. Såsom när en man reser utrikes och lämnar sitt hus och giver sina tjänare makt och myndighet däröver, åt var och en hans särskilda syssla, och därvid ock bjuder portvaktaren att vaka. Likaså bjuder jag eder: Vaken; ty I veten icke när husets herre kommer, om han kommer på aftonen eller vid midnattstiden eller i hanegället eller på morgonen; vaken, så att han icke finner eder sovande, när han oförtänkt kommer. Men vad jag säger till eder, det säger jag till alla: Vaken!

Hur ska vi förhålla oss till evangeliets sista tid? Vad kommer den att innebära? 
Innan han talar om ”detta evangelium”, säger han: ”Den som är ståndaktig intill änden, han ska bli frälst.”
Här talar Jesus om händelser som ska komma i framtiden, ja han talar faktiskt om en väldigt intensiv missionsverksamhet. Men det är verkligen inte bara hans lärjungar som är verksamma. Det är verkligen inte bara hans vittnen som är aktiva. Det står om de som han kallar för falska profeter, och de som utger sig för att vara Messias. En intensiv missionsverksamhet, det är typiskt för den här sista tiden och stor betydelse har då ståndaktigheten. Många gånger kanske det inte är så nödvändigt att kasta sig ut i alla möjliga aktiviteter, men bara att stå fast vid det som vi har fått lära. Som aposteln Paulus skriver till Timoteus. Hålla fast när så väldigt mycket, så många olika krafter är i rörelse och vill fånga. Det är allvarliga saker som sker.
 
Jag tycker det är märkligt med de här rättegångarna som pågår nu. Dels en rättegång i Uppsala som handlar om att det gjorts anspråk. Man talar där om personer som är narcissistiska; väldigt självupptagna och väldigt uppviglande människor, som har en otrolig förmåga att spela ut sig själva. Det gäller inte bara Uppsala tingsrätt och de som en gång utgjorde den så kallade Knutbysekten och som har gjort anspråk på att vara Kristi brud. Det gäller även Amerikas förenta stater vars president dragits inför rätta i en riksrätt. Jag vet inte hur många gånger som Donald Trump har kallats för en narcissistisk person. Har inte denne man någon gång även sagt att han skulle gott kunna kallas Judarnas konung? Israels konung, eftersom han tog beslutet att flytta den amerikanska ambassaden. Detta sker parallellt – människor som gör märkliga anspråk.
Jag inledde studiet med ett ord i Predikaren. Det är faktiskt ett ord som på sitt sätt är löftesrikt. ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse. Bättre är en tålmodig man än en högmodig.” Tålamod och ståndaktighet. Det hör hemma i ändens tid ifall vi vill bli frälsta. ”Den som är ståndaktig intill änden, han ska bli frälst.” 
Jag talade om att saker och ting har både början och slut. Evangelium kommer inte att predikas i evighet – det finns en bestämd tid. Därför är det allvarligt att ta vara på den tiden, och som aposteln Paulus skriver till Korintierna:

Men såsom medarbetare förmana vi eder ock att icke så mottaga Guds nåd, att det bliver utan frukt. Han säger ju: Jag bönhör dig i behaglig tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den välbehagliga tiden; se, nu är frälsningens dag (2 Kor 6:1-2).

Det fanns ett folk i världen som Gud ingick förbund med, och som har givit oss skrifterna, Toran. Detta Israels folk har en början, men också ett slut, eller vi kanske hellre ska säga ett mål. Det är bättre att använda det uttrycket även om evangelium, och även om skapelseverket som sådant. 
När började det gamla egendomsfolket; det folk som har så stor betydelse för Guds frälsningsrådslut? Vilket är målet för detta Guds egendomsfolk? Det judiska folket som varit förskingrat under så lång tid men som åter har börjat församlas i det land som Gud med ed och löfte hade givit åt deras fäder. När började det här folket? Har du funderat på det? 
Ja, det började med Abraham? Eller började det med Isak? Eller med Jakob? Jakob är den som får namnet Israel. Israel, dess begynnelse. Jag tror att vi får ett svar på den frågan om vi går till Jesaja 51:1-2:

Hören på mig, I som faren efter rättfärdighet, I som söken HERREN. Skåden på klippan, ur vilken I ären uthuggna, och på gruvan, ur vilken I haven framhämtats: ja, skåden på Abraham, eder fader, och på Sara som födde eder. Ty när han ännu var ensam, kallade jag honom och välsignade honom och förökade honom.

Det här kan man kalla Israels begynnelse. Det är något som Gud själv tänkt, någonting som Gud själv genom sitt sätt att handla med Abraham har förberett. ”När han ännu var ensam kallade jag honom och välsignade honom och förökade honom.” 
Men vad är då målet? Det började med en ensam man. Redan när det talades om den ensamme mannen, så talades det också på sätt och vis om målet. Det talas om vad Gud har gjort, att han kallat honom, välsignat honom och förökat honom. Därför är det väldigt intressant när aposteln Paulus i Romarbrevet undervisar om vad som är slutmålet för detta judiska folk. Där finns mycket spännande uttryckt som handlar om inte slut, men fullbordan.
Det här är ett väldigt ämne för studium. Början och slutet! Hela skapelsen. Israels folk. Evangeliets första tid. Evangeliets sista tid inför Jesu tillkommelse … en ny början!