Archives

De kristna och Israel, del 2

jan6

Från: https://www.eaec-se.org/articles/Johansen/De_Kristna_och_Israel.htm

FORTSÄTTNING på Artikel idag 6/1-2024. Det NYA FÖRBUNDET:

Det är helt klart att detta nya förbund är annorlunda än det som blev avskaffat, eftersom den inte skulle vara ”ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder”. Skillnaden ligger i den förståelsen att det nya förbundet inte lovar judarna något geografiskt land.

Istället kommer varje människa som tror på Jesus, grundläggaren av det nya och universella förbundet, till att få del av Gud. Judarna avvisar fortfarande Messias Jesus och hans förbund därför att det inte lovar dem ett geografiskt land, eller tillåter dem privilegiet att upprätta det världsomspännande sionistiska kejsardöme de vill upprätta.

Som H.G. Wells har skrivit:

”Judarna letar efter en särskild frälsare, en messias, som skall göra människan fri i processen att återställa det ärofulla Davids och Salomos riken och tvinga världen att underkasta sig den välvilliga judiska stövelklacken.” (Wells, The Outline of History)

DET UTVALDA FOLKET

Guds val föll aldrig på det judiska staten som många fortfarande tror. Bibeln säger i verkligheten att Gud valde en man, Abraham, som var aramé och inte jude, för det fanns inte något israeliskt land före Abraham. Det är därför fel att tro att judendomen är en ras. Moses betonade detta genom att säga till judarna:

”Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: Min fader var en hemlös aramé…” (5 Mosebok 26: 5).

Meningen med Abrahams kall var skapandet av en andlig miljö för att ta emot Messias. Guds mening var inte att välja ut ett folk på politiska skäl, men för att sända Messias, som ”kom till sitt eget och hans egna togo icke emot honom.”

”Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn.” (Joh. 1:1-12) Enligt kristen teologi är därför Guds folk internationellt och bygger på tron på Jesus.

Tidigare hade Jesus sagt till judarna:

”…ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder.” (Joh. 8:24)

Vidare sade Jesus till dem:

”I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” (Joh. 8:44)

”Vad säger vi till dem idag? Enligt Bibeln är Jesu lärjungar de sanna judarna och kyrkan det äkta Israel. Fördömer inte Jesus hebreerna som falska judar och synagogan som Satans hus?” (Upp. ”2:9; 3:9)

Detta är anledningen till att Paulus säger:

”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” (Gal. 3:29)

”Han inbjöd därför judarna att omvända sig till tron på Jesus, för att därvid bli medlemmar av Guds folk.” (Rom 11: 23).

Det är därför inte tal om att förkasta judarna som människor, men Israel som stat. Judarna är tvärt emot inbjudna att träda in i Jesu hjord för att bli en del av Guds universella folk!

Den kristna kärleken till nästan förbjuder oss att låta dem begravas i sina egna fel, genom att uppmuntra dem till att tro att de är Guds utvalda folk, tillbaka i det heliga landet. För vi måste förstå att judarna, som ännu förnekar att Jesu är Messias, bär inom sig Antikrists säregna karaktär. Som Johannes förkunnade:

”Vilken är ’Lögnaren’, om icke den som förnekar att Jesus är Kristus. Denne är Antikrist…” (1 Joh. 2: 22).

Både kristna och muslimer erkänner Jesus som Messias. Muslimerna betraktar honom dock bara som en profet och inte som Guds son. Vi finner också anhängare till Jesus i buddhismen och hinduismen, men där är han betraktad som en vishetslärare och inte Guds Son. Den som inte bekänner Jesus som Guds son är enligt Bibeln och Johannes att betrakta som en liten antikrist! (Se bibelordet i början).

Johannes profetia om Antikrist kan inte gälla de som tror att Jesus är Herre, men däremot de som förkastar honom som Messias. Antikrists säregna egenskaper kan bara finnas hos judarna, som rakt av förnekar Jesus, och väntar på en annan messias, nämligen Antikrist.

Vi får inte bli förvånade över denna radikala förändring i judarnas öde. Låt oss komma ihåg vad Jesus sade då en romersk officer uttryckte sin tro på honom:

”Och jag säger eder: Många skola komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.”
(Matt. 8:11-12).

Begreppet ”det utvalda folket” blev därför, med Jesu ankomst, förändrat från att gälla ett fanatiskt stamfolk till att bli en internationell realitet. I texten ovanför fördömer Jesus ”rikets barn” (Israel) därför att de vill tolka judendomen på ett politiskt och rasistiskt sätt.

Detta är orsaken till att Jesus vägrade att bli konung i en judisk, politisk stat: ”Mitt rike är icke av denna världen”, sa han. Många judar anklagar honom ännu för att han inte ville leda den sionistiska rörelsen mot romarna. De menar att om han hade varit ”en god jude” skulle han ”förstått och haft medlidande med de judiska män, kvinnor och barn som hade litat på honom på grund av hans övernaturliga krafter.”

De hoppades, precis som Judas Iskariot och zeloterna att han skulle bruka dessa krafter för att tjäna Israels politiska kungadöme, därav deras besvikelse och sorg. Johannes talar om för oss vad som hände efter undret med de 5000 som blev mättade i öknen:

”Då Jesus förstod att de tänkte komma och ta honom med våld för att göra honom till konung, gick han från dem och upp på berget, han själv allena” (Joh. 6:15).

Motsättningen mellan Guds rike och Israels rike är tydlig i Jesu tal, där han anklagar det sionistiska rikets söner och dömer dem till att kastas ut ”i mörkret därutanför” (Matt. 8:12).

En av sidorna av konflikten är rikets universalitet. Jesus förklarar att universaliteten betyder att alla människor är välkomna i Guds rike, oavsett deras ras eller språk. Men för judarna betyder det att de är en överklass, och att de är förbehållna universella privilegier.

Allaredan hundratals år före Kristus hade profeterna utvidgat utvaldheten till att gälla alla raser. Gud talade genom profeten Jesaja 800 år f.Kr., och sade:

”den tid kommer, då jag skall församla alla folk och tungomål; och de skola komma och se min härlighet.” (Jesaja 66: 18-21) Detta val av präster från olika länder bland de ickejudiska länderna är ett obestridligt bevis på äktheten av Jesu Kristi universella prästerskap. Vilken slutsats kan vi dra av detta? Paulus svarar; ”Huru är det alltså? Vad Israel står efter, det har det icke fått; allenast de utvalda hava fått det…” Med de utvalda menas Jesu lärjungar.

ISRAEL: ETT TECKEN I TIDEN

”Sionism är ett uttryck av judarnas vägran att assimilera sig. Om judarna har lidit, är det bara för de har ansett sig vara ett utvalt folk.” Så säger en okänd författare.

Eftersom judarna som är samlade i Palestina från alla håll i världen inte är Guds folk tillbaka i löfteslandet, vad är då den profetiska meningen med med återupprättelsen av en judisk stat? Det är ”ett tecken i tiden.” I religiösa kretsar är det ofta tal om ”tidens tecken,” utan att det preciseras vilka tider som menas med ”tidernas ände.” Jesus talade om dessa tider genom att säga:

”Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna, till dess att hedningarnas tider äro fullbordade.” (Luk. 21:24)

Tiderna som omtalas är därför tidernas ände för hedningarna, och Israel är ett tecken på slutet av den tid som är uppmätt för dem. Sedan Jesus kom ned till jorden är de människor hedningar, som förnekar att Jesus är Messias. Denna förnekelse gör dem till en symbol för hedendomen i alla dess aspekter. Detta är Antikrist.

Då judarna förbjöd apostlarna att tala om Jesus, bad apostlarna till Gud och sade:

”Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar.”

Ordet ”mot” avslöjar det antikristliga sinnelag som bor i Israels folk. Detta sinnelag var aktivt redan före upprättandet av en judisk stat. Detta är orsaken till att Johannes säger att Antikrist skulle komma i framtiden, men att antikrists ande, som är förkastandet av Jesus och alla redan var i världen på hans tid, i judarna som motarbetade Kristi apostlar.

”Ty var en ande som icke så bekänner Jesus, han är icke av Gud och den anden är Antikrists ande, om vilken I haven hört, att han skulle komma, och som redan nu är i världen.”

Som Paulus säger:

”Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam; allenast måste den som ännu håller tillbaka först skaffas ur vägen.” Denna hemlighet håller just nu på att manifestera sig och kommer att vara som starkast vid Antikrists tillträde, den som Paulus kallar ”fördärvets man.” (2 Tess. 2:7)

Vid tidernas ände skall det uppenbaras för oss att Antikrist visar sig och gör stora tecken och under som Jesus sade: ”för att om möjligt förvilla jämväl de utvalda.” (Matt. 24,24). (Judarna vill ha oss att tro att Israels återuppståndelse är ett stort ”tecken och under och en uppfyllelse av profetiorna i det Gamla Testamentet.”) Men vi vet att de profetior som de håller fram handlar om judarnas tillbakakomst från exilen i Babylonien under det sjätte århundradet f.Kr. Vi får inte låta oss bedras på denna punkt.) Denna gång är det inte Gud som har gett dem landet, de har stulit, konfiskerat och bedragit för att de själva skulle få det.

Just nu är tiden inne till att förstå profetiorna i det Nya Testamentet angående slutet på hedningarnas tider, före Jesu tillbakakomst. Vi kommer till att upptäcka vilka dessa hedningar är. Jesus sade om denna tid:

”När I nu fån se förödelsens styggelse, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats – den som läser detta, han give akt därpå.” (Matt. 24: 15).

Johannes talar också om Antikrists sista uppträdande (Joh. Upp. 17: 8). Den kommer till stånd i de ”heligas läger” eller det heliga landet, Palestina, och särskilt i den ”älskade staden”, där det enligt Johannes uppenbarelse är Satan, och inte Gud, som skall samla Antikrists anhängare från världens alla hörn till strid, inte för att skapa fred. (Upp. 20: 7-9)

Återupprättelsen av staten Israel, vars innevånare kommer från ”världens fyra hörn till det heliga landet”, är ett tecken på apokalyptiska tider. Dess närvaro ger förvarsel om Antikrists planer. Nu är tiden inne att försöka förstå Johannes gåta:

”Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex.” (Upp. 13: 18)

Detta är Antikrist.

DEN KRISTNES HÅLLNING

Hur skall då en kristen förhålla sig till den nuvarande israeliska staten? Tiden har kommit för att tänka efter, för att därmed kunna använda dessa ord som av Uppenbarelseboken är riktade till de som fortfarande vill vara Jesu vittnen:

”Och mig blev sagt: ’Du måste än ytterligare profetera om många folk och folkslag och tungomål och konungar.” (Upp. 10: 11)

När Gud i våra apokalyptiska tider har sänt en befallning till sina apostlar, där han åter ber dessa att profetera emot hans fiender, så är det därför att de flesta apostlarna är bedragna av Antikrist, som de inte igenkänner. Istället för att hota honom har de inlett goda förbindelser med honom. Johannes uppenbarelse påminner dem därför om deras plikter som apostlar och vittnen: Efter att ha varit tysta, bör de åter tala mot Kristi fiende Israel. Då Kristus Jesus kom blev han inte emottagen av sitt folk. Men hans eget folk tar gärna emot Antikrist….

Inte några kristna kan erkänna legitimiteten av en israelisk stat i Palestina utan att förneka sig själva som kristna, ty om man gör det, medger de samtidigt att Kyrkan inte är det sanna Israel och att Jesus inte är Messias.

Jesus sade: ”Ingen kan tjäna två herrar.” Vi kan inte tjäna Jesus Kristus och Israel på samma gång. Vi kan inte behålla vårt vittnesbörd om Jesu Kristi som sann Messias utan att fördöma Israels falska messianism. Detta vet judarna. I en så viktig sak är tystnad och neutralitet ett tecken på ljumhet:

”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” (Upp. 3: 15-6)

Du måste därför göra ett val, och sedan blir vi dömda utifrån våra gärningar. Det är inte genom att erkänna Israel en kristen visar sin trohet, utan genom att inbjuda judarna till att erkänna Jesus.

JESUS LEVER! Maria: Denna artikel är jätteviktig, ja den är både populär och hatad. Man vill inte tro på Jesus.

Åsikt? Kommentera gärna, även om jag inte kan svara så korrekt som just du vill. Artikeln säger allt du måste veta.

DE KRISTNA OCH ISRAEL Del 1, del 2: 6/1-24

jan5

DE KRISTNA OCH ISRAEL – OBS! DEL 1

”Vilken är ”Lögnaren”, om icke den som förnekar att Jesus är Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och Sonen.” (1 Joh. 2: 22)

av Alfred Olsen
översättning: Torbjörn Johansen Från Sida: https://www.eaec-se.org/articles/Johansen/De_Kristna_och_Israel.htm

En del av dagens kristna ställs inför ett samvetsproblem på grund av den nuvarande staten Israel. När folk tänker på det som judarna kallar förintelsen, skyndar man sig att erkänna denna stat, medan en del inte vill göra det av två orsaker:

På grund av att de har insett de oförrätter som gjorts mot det palestinska folket, som med våld har fördrivits från sitt land.

Av orsaker förbundna med kristen tro och vittnesbörd. Eftersom detta är ett väldigt känsloladdat ämne, med upphov till att väcka starka reaktioner, skall det på förhand sägas att problemet ej här behandlas i en antisemitisk anda, utan är framställt utifrån ett lidelsefullt intresse för social och religiös rättvisa. Vi är för religiös frihet för alla, och var som helst i världen, även i Israel, där vi hoppas att dessa, flera miljoner i exil – kristna och muslimer – tillåts återvända av de israeliska myndigheterna, som nu vägrar att repatriera dem därför att de inte är judar.

För att klargöra problemet måste vi ställa oss följande fråga: Vad betyder erkännandet av staten Israel för en kristen? Är dess tillkomst i Palestina att betrakta som ett ”fait accompli” (fullbordat faktum)? När det gäller detta som en historisk händelse, kan man inte göra annat än att märka dess närvaro i Palestina – och bara sedan 1948 som en oerhört viktig politisk fråga, då Förenta Nationerna, en världslig institution, gick med på att erkänna staten Israel.

Men är denna närvaro på palestinskt område legitimt? Låt oss ta ett exempel: Någon besitter ett stulet objekt. Vi erkänner att han är i besittning av detta objekt, men kan vi godta detta faktum genom att erkänna ”legimiteten” av detta utan att begå en allvarlig orättvisa?

På detta sätt är det med det samvetsproblem vi kristna ställs inför i denna fråga: Kan vi godta legimiteten av staten Israel i Palestina? När vi talar om legitimiteten av en stat hänvisar vi till en historisk rätt i ett bestämt land. I Israels fall handlar det också om en biblisk rätt i så fall. Vi måste därför tala om Israels historiska och bibliska legitimitet.

DEN HISTORISKA LEGITIMITETEN

Man kan inte finna historiska argument som är tillräckligt gällande för att rättfärdiggöra en israelisk stat i Palestina de ca sista femtio åren. Detta land tillhör palestinierna, precis som alla andra länder tillhör sina befolkningar. Fyra miljoner palestinier kräver sina lagliga historiska rättigheter över palestinsk mark. Dessa rättigheter är tidiga, och Bibeln nämner Palestina och palestinierna. Deras krig mot de judiska angriparna är kända (1 Samuel 28).

Innan Jesus kom försökte judarna flera gånger att skapa en israelisk stat i Palestina på palestiniernas bekostnad. Denna stat tog formen av ett kungadöme ca 1000 f. Kr. Men efter mindre än fem år blev kungadömet delat i två: Nordriket i Samarien och Sydriket i Judéen. Senare försvann båda dessa riken. Det första blev förstört av assyrierna 772 f. Kr. 200 år efter sitt upprättande, medan det andra blev utplånat 586 f. Kr. av babylonierna, ca 400 år sedan det upprättats. Judarna landsförvisades därefter till Babylonien och bara ett litet antal av dem blev kvar i landet. Ursprungsbefolkningen, palestinierna, blev däremot kvar i Palestina.

Det judiska kungadömet återuppstod inte förrän Herodes den store kom till makten år 37 f. Kr., ca 100 år senare, år 70 e. Kr., då det blev erövrat av Titus romerska trupper. En del judar (några få tusen), huvudsakligen från Jerusalem, blev tagna som krigsfångar av romarna. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att judiska bosättningar fanns över hela det romerska imperiet redan före år 70. Bara i Alexandria bodde det över 1 miljon judar.

Efter upproret mot romarna år 135 var det mest Jerusalem-judarna som fördrevs, men det fanns många nog kvar i Palestina för att bilda ett religiöst center – dock inte i Jerusalem. Landets ursprungsbefolkning, palestinierna, blev kvar.

Nästan 2000 år senare, 1948, upprättades en ny israelisk stat i Palestina. Denna stat gjorde anspråk på landet på bekostnad av palestinierna som alltid hade bott där. Judarna, som vände tillbaka i stora mängder från hela världen, kastade ut palestinierna med våld. De fick överge sina hem under tragiska omständigheter. De blev landsförvisade och var tvungna att fly till de omgivande arabländerna och var hänvisade till att bo i tält under eländiga förhållanden. FN och stormakterna var behjälpliga vid den judiska invandringen till Palestina när palestinierna tvingades ut, främst USA och Sovjetunionen.

Den 14 maj 1948 blev så staten Israel proklamerad. En kvart efter utropandet erkändes den nya staten av stormakterna, som om Palestina och palestinierna aldrig hade existerat.

Ändå är de historiska bevisen klara och överväldigande (4 Mos 13: 21- socialt, kulturellt, traditionellt, samtida pengar osv.) Vi lägger märke till att de som stöder Israel har dåligt samvete för judarnas skull, och för att lätta sitt dåliga samvete röstade de för en judisk stat i Palestina. Men rättvisa kan inte uppnås genom att förvägra palestinierna deras legitima rättigheter till fördel för andra. Som redan nämnts kan man inte disponera något som tillhör en annan.

För att ta ett exempel: en amerikan och en ryss har inte rätt att disponera palestinsk jord, som självfallet inte tillhör honom. En fråga kan därmed ställas till de som vill tillfredsställa sitt dåliga samvete genom att placera judarna i ett judiskt hemland: Varför inte ge dem en bit av deras eget land som de kan disponera fritt?

Det vanliga svaret är påståendet om biblisk legitimitet. Enligt denna har israelerna en biblisk rätt till Palestina. På detta sätt förflyttas vi från en historisk till en andlig, eller teologisk plattform, och detta ofta av människor som varken vill ha med Bibeln och teologin att göra. Man kräver att vi som kristna måste erkänna att sioniststaten Israel har en biblisk rätt att besitta landet.

Dagens pastorer uppmanas till att vittna till deras fördel som öppet förnekar att Jesus är Messias och som väntar på en egen messias, Antikrist. Denna fordran lägger man fram i den heliga Bibelns namn. Judendomen är varken en ras eller ett geografiskt land, utan en religion. Judar kan bara finna frälsning på ett sätt, genom Jesus Kristus.
Sett från kristen synpunkt är det lika absurt att erkänna en judisk stat för judar som att erkänna en stat för kristna!

DEN BIBLISKA LEGITIMITETEN

Många kristna stöder Israel därför att de i god tro menar att de hjälper Guds utvalda folk att resa tillbaka till ”löfteslandet.” Vi anser därför det är viktigt att påminna om vem som är Guds folk och vad löfteslandet är i ljuset av evangeliet.

LÖFTESLANDET

Palestina är inte ett land som av Gud är bortlovat till dagens israeler. Grunden till det er följande:

Löfteslandet er en andlig symbol, inte en geografisk realitet.

Löftet gavs på vissa villkor.

LÖFTESLANDET ÄR ANDLIGT

Gud lovade Abraham och hans ättlingar ett land. Men begreppet ”löfteslandet”, som tänkt av Gud, blev genom alla århundraden förklarat av Bibeln på detta sätt: Det skulle till slut framträda som en andlig realitet, inte som en geografisk plats.

Därför sägs det i Hebreerbrevet:

Genom tron bosatte han sig såsom främling i det utlovade landet, likasom i ett främmande land, och bodde i tält med Isak och Jakob, som voro hans medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på ’staden med de fasta grundvalarna’, vars byggmästare och skapare är Gud. (Hebr. 11: 9-10).

Landets andliga karaktär har sina rötter i det Gamla Testamentet. Således var det inte tänkt att Levi stam skulle få något av landet. Gud var dess del. Bibeln säger om detta:

Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem. (Jos. 13: 33)

Dessutom säger Psalm 37: 11: ”Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.” Vi kan inte säga att alla israeler som lever i Palestina idag är ödmjuka och rättskaffens. Vidare kan man finna dessa egenskaper var som helst.

Jesus förklarar detta med att säga att Guds rike inte är synligt eller av politisk art, men att den finns i den troendes hjärta. När fariséerna frågade honom när Guds rike skulle komma, visste han mycket väl att de då menade det universella-politiska sionistiska kejsardömet. Han svarade:

”Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: ’Se här är det’, eller: ’Där är det.’ Ty se, Guds rike är invärtes i eder.” (Luk. 17: 20-21).

I modern judendom finner vi många rabbiner som stryker under löfteslandets andliga dimension. Följande utsaga av den välkände rabbinen Jonathan Eybeschutz är typisk:

”Det är skrivet: ’Så skolen I få bo det land som jag gav åt era fäder, och I skolen vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.” (Hes 36:28) Detta skulle gälla nutid, anser han.

Gud lovade Abraham att ge honom Kaanans land – men när Sara dog hade han inte något land att begrava henne i. På vad sätt blev då löftet uppfyllt? Det är två länder som bär Israels namn: Israels land i himlen, och Israels land på jorden.

Det heliga landet är det himmelska landet, där det heliga tabernaklet finns, varifrån ett överflöd av sanning och visdom springer ut. Detta är det andliga land som har bort-lovats till våra fäder och icke den materiella jorden.

Som vi skall se, är Abrahams avkomma, löfteslandets arvingar, också medlemmar av en andlig släkt. Detta andliga arv har alltså inget att göra med släktlinjer i biologisk mening, utan beror på tron på Jesus. Paulus säger:

”Hören I nu Kristus till, så ären I därmed ock Abrahams säd, arvingar enligt löftet.” (Gal. 3: 29)

Således kan inte judar som vägrar att erkänna att Jesus är Messias och uttryckligen väntar på en annan messias, av en kristen betraktas som Abrahams ätt, ej heller som arvingar till löfteslandet, vare sig det nu är andligt eller geografiskt.

LÖFTET ÄR BETINGAT

Gud tog ifrån judarna arvet redan innan Jesus kom, därför att landet utlovades på betingelse av trohet mot förbundet. Betingelserna blev inte infriade och förbundet blev på detta sätt omintetgjort av judarna och inte av Gud, som då förkunnade upprättandet av ett nytt förbund. Detta nya förbund är fortfarande förkastat av judarna.

BETINGELSEN

Skulle landet vara geografiskt får vi inte glömma att det utlovats på bestämda villkor.

Ty Moses sade till judarna:

”Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ’HERREN, din Gud’, så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankheter. Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du fruktar för, och de skola ansätta dig. Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till dess du förgöres. Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS din Guds, röst.” (5 Mos. 28: 58-63)

I tillfälle av otrohet är det mycket tydligt att löftet är helt annorlunda, och det som då har lovats judarna är förfärliga plågor för deras släkte, såväl som fördrivning från landet. Detta är förbundets villkor.

FÖRRÄDERIET

Judarna höll inte allt som stod i förbundet, såsom Moses bad dem göra. Bibeln säger rätt ut att de förrådde Gud genom att tillbe avgudabilder från grannländerna, som inte kände Gud. De efterliknade till och med deras seder och offrade sina barn till dessa gudar, istället för att prisa Gud. Detta är en av orsakerna till att profeten Elia blev så upprörd då Jeriko blev återuppbyggt till priset av människooffer till Baal (1 Kon. 16: 30-34; Jmf Jos. 6: 26).

Psalm 106 berättar om de många utslagen av Israels otrohet:

”De gjorde en kalv vid Horeb…De glömde Gud, sin frälsare…och de slöto sig till Baal-Peor…” de ”beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.”

”De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara. Och de offrade sina sina söner och döttrar till offer åt onda andar. Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söner och döttrars blod”.

Detta är orsaken till att profeterna ropade ut sin fordömelse av forräderiet och kungjorde Guds vrede över Israel: ”Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse, vad rätt är, och gören krokigt allt vad rakt är, I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet…och säger: Är icke HERREN mitt ibland oss? …Därför skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker” (Mika 3: 9-12).

Jesaja profeterade också mot Israel när han sade:

”Hören, I himlar, och lyssna, du jord; ty HERREN talar. Barn har jag uppfött och fostrat, men de hava avfallit från mig. En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba, men Israel känner intet, mitt folk förstår intet. Ve dig, du syndiga släkte, du skuldbelastade folk, du ogärningsmäns avföda, I vanartiga barn, som haven övergivit HERREN, föraktat Israels Helige och vikit bort ifrån honom!” (Jes. 1: 2-4)

AVSKAFFANDET AV DET GAMLA FÖRBUNDET, OCH UPPRÄTTANDET AV DET NYA FÖRBUNDET

Efter att ha fördömt Israels förräderi, förklarade Gud, genom att tala genom Jeremia, att förbundet var upphävt av judarna, och förkunnade upprättandet av ett nytt förbund. Det skulle inte vara likt det gamla, eftersom den troendes del är Gud själv och inte något land:

”Se, dagar skola komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; icke ett sådant förbund som det jag slöt med deras fäder på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land det förbund med mig, som de bröto, fastän jag var deras rätte herre, säger HERREN. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras bröst och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.” (Jeremia 31: 31-33).

OBS! DEL 2 i morgon den 6 Januari 2024

JESUS ÄR HERRE!

Israel/Hamas och mera.. 2 videos som kan berätta sanningar, bilda dig din uppfattning,och 1: vad sade Gud? Amir Tsarfati, kristen, talar m m. Krig är pengar……….

nov8

Idag är det två videos som jag vill visa här. Eftersom det är ett så känsligt ämne med Israel och Palestina m m, Hamas, m fl….. så tycker jag att vi kan se dessa videos och få mer ’kött på benen’, det är ju många människor som ’inte vet’ fakta, eller som inte tror på ’sanningar’, eller annat i detta som sker nu. Som sagt: Väldigt känsligt… Amir Tsafati har jag inte sett förut, fick tips av en vän att se video… och det har jag kunnat göra. VAR det 1948 som Israel blev en stat? VEMS är landet och så vidare……Här kan vi ha många tankar nu om skeendet. Tidigare videos här kan man också ta i beaktande…..du kan få en textremsa (undertextning) på videon med engelsk text. Se under videon.

Information: Inledning till Första Mosebok

Första Moseboken kallas också Genesis (grekiska för ”ursprung”) och Bereshít (hebreiska för ”i begynnelsen”, 1:1). Enligt judisk och kristen tradition är de fem Moseböckerna skrivna av profeten Mose (jfr 2 Mos 17:14, 24:4, 34:27, 5 Mos 31:9, 24), som troligen levde ca 1526-1406 f Kr. Efter en inledning om världens skapelse (1:1-2:3) skildras den fortsatta historien i tio huvudavsnitt. De fem första skildrar urhistorien: Edens lustgård och syndafallet (2:4f), människornas växande ondska (5:1f), Guds dom genom syndafloden och förbundet med Noa (6:9f), människornas spridning över jorden (10:1f) samt Sems släkttavla fram till Abraham (11:10f). De fem sista handlar om hur det utvalda gudsfolket Israel får sin ringa början genom patriarkerna Abraham och Isak (11:27f), Ismael (25:12f), Jakob (25:19f), Esau (kap 36) och Josef (37-50). Josef dog troligen ca 1800 f Kr (se 2 Mos 12:40 med not).

Mitt rike är inte av denna världen

feb9

https://experimentlandet.blogg.se/2021/january/mitt-rike-ar-inte-av-denna-varlden.html

Vad menade Herren Jesus Kristus med att hans rike inte är av denna världen om inte att hans rike är ett ANDLIGT rike?

Om hans rike är ett andligt rike vilket antagligen många ”kristna” kan hålla med om varför står då dessa ”kristna” upp för en stat som kallas för Israel och som inte är ett andligt rike utan ett världsligt rike och ett land som inte har något med Jesus/Gud att göra?

Har de inte läst sina biblar som talar om att Gud/Jesus har sparat en rest av judarna som INTE har böjt sina knän inför Baal, inför Satan och att det inte handlar om ALLA som kallar sig för judar?

Frälsningen kommer från denna rest (Gud tar inte bort sina löften!) och inte från alla som kallar sig för judar idag och som kanske bor i Israel och som har ett pass till Israel eller bor någon annanstans på jorden.

De flesta av judarna (som grupp, som folk) slog Gud bort redan under ökenvandringen för att de begick olydnad mot honom på olika sätt.

Det var bara en liten rest (ett fåtal) som kom in till det förlovade landet som var ett fysiskt land/rike på den tiden. Inte ens ledaren ”Moses” kom in (på grund av tidigare olydnad) utan fick bara se landet på avstånd.

Det nya förbundet i Kristus Jesus är en fortsättning på det gamla förbundet och den rest av judar som inte har böjt sina knän inför Baal, inför Satan finns kvar (frälsningen kommer därmed från judarna!!) men handlar inte om alla som kallar sig för judar vilket Paulus talar mycket om i Romarbrevet bland annat.

De som kallar sig för judar och som menar sig tro på Gud men som INTE tog emot sin Herre och frälsare Jesus/Gud när han kom till dem och visade sig för dem och som fortfarande inte har gjort det trots att de har haft många chanser sedan Gud kom till jorden i form av Jesus Kristus för över 2000 år sedan, har inget med honom att göra och de har inget att lära någon som har blivit blivit frälst till honom.

De tror på en annan GUD. De tror inte på Jesus Kristus som kom till jorden som Gud (som deras Gud) och människa. De såg till att hänga upp honom på korset med romarnas hjälp för att de var för FEGA för att göra det själva och deras efterkommande som lever idag skulle inte dra sig för att göra samma sak idag om Jesus hade kommit tillbaka och de hade fått en chans att göra det ännu en gång.

De tror på en Gud enbart för dem (för judarna som grupp, som folk) och den Gud de tror på är ANTIKRIST!!, den som skall komma och som kommer att vara den största och värsta av alla antikrister men som tyvärr inte kommer att ha något till övers för dem som kallar sig för judar och som arbetar på posten eller inom vården eller som vaktmästare, som sopåkare eller annat.

Det är ANTIKRIST (den största och värsta av alla) som majoriteten av dem som kallar sig för judar idag, väntar på förutom den lilla rest som Gud/Jesus har sparat bland judarna (de som inte har böjt sina knän inför Satan) och som Guds/Jesus frälsningsplan vilar på eftersom frälsningen kommer från judarna och han inte har tagit tillbaka sina löften.

Även majoriteten av dem som kallar sig för kristna väntar på Antikrist för de har inte lämnat det gamla förbundet av hänsyn till de Antikristliga judarna och med hänsyn till makt judarna som idag äger, styr och kontrollerar pengarna i världen och med det alla människor (inte minst de kristna) på alla tänkbara sätt.

De ”kristna” vill inte stöta sig med dessa antikrister som fortfarande hävdar att ALLA SOM KALLAR SIG FÖR JUDAR tillhör det utvalda folket i det nya förbundet i Kristus. De vill istället samarbeta och kompromissa med dem i hopp om att få sig ett namn i världen och för att kunna tjäna pengar och bli ärade och upphöjda av världen och av ”MAKTJUDEN”!.

Det har lett till att de ”kristna” har blivit FÖRBANNADE av Jesus/Gud och deras kyrkor och samfund har nu stängts ner (HALLELUJA, tack Jesus/Gud för det!!) som ett första steg (man säger att det är på grund av ett Corona hot och det går dom ”kristna” på) men kommer förr eller senare att brännas upp i eld som de skökor de är och har varit sedan århundraden tillbaka.

Hälsn

Trons rättfärdighet förkunnad för Abraham. Galaterbrevet 3

maj13

Trons rättfärdighet förkunnad för Abraham

Gal 3 1 Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? 2 Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? 3 Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet? 4 Har ni lidit så mycket förgäves, ja, helt förgäves? 5 Han som ger er Anden och gör underverk bland er, gör han det för att ni håller lagen eller för att ni lyssnar i tro, liksom Abraham? 6 Han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 7 Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn. 8
Och då Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro, förkunnade den i förväg detta glada budskap för Abraham: I dig skall alla folk bli välsignade. 9 Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde. 10
Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. 11 Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. 12 Men lagen säger inte ”av tro”, utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. 13 Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. 14 Vi friköptes, för att den välsignelse Abraham fått skulle i Jesus Kristus komma till hedningarna och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

Lagen upphäver ej löftet

Gal 15 Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. 16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte. 19
Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand. 20 Denne medlare företräder inte bara en part. Men Gud är en. 21
Strider då lagen mot Guds löften? Nej, inte alls. Om vi hade fått en lag som kunde ge liv, då hade verkligen rättfärdigheten kommit av lagen. 22 Men nu har Skriften inneslutit allt under synd, för att det som var utlovat skulle ges genom tron på Jesus Kristus åt dem som tror. 23 Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. 24 Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.
Abrahams barn är arvingar enligt löftet
26 Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. 28 Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.

3:4Har ni lidit så mycket förgäves   Paulus kommer i detta brev ofta in på hur trons människor får utstå lidande och förföljelse (1:13, 23, 4:29, 5:11, 6:12). Att församlingarna i Sydgalatien hade blivit förföljda för evangeliets skull framgår av Apg 14:2f.
3:61 Mos 15:6.
3:8I dig skall alla folk bli välsignade1 Mos 12:3. Skriften förutsåg trons rättfärdighet (1 Mos 15:6) och kunde därför ”i förväg” profetera om hur Abraham skulle bli fader till många folk.
3:10 5 Mos 27:26.
3:11 Hab 2:4.
3:12 3 Mos 18:5.
3:13 5 Mos 21:23.
3:16 1 Mos 12:7, 13:15. Avkomling och avkomma är samma ord i den grekiska texten liksom i den hebreiska (grek. ”sperma”, säd).
3:17 fyrahundratrettio år senare
Jfr 2 Mos 12:40.
3:19 i en medlares hand Dvs överlämnades genom Mose, som därigenom kom att stå som medlare mellan Gud och folket, 5 Mos 5:5.
3:20 Gud är en Endast en part – Gud själv – var inbegripen, när Abraham tog emot löftet om Messias.
3:24 övervakare Grek. ”paidagogos”. Ordet betecknar en slav som hade till uppgift att övervaka barn. Denna övervakning kunde många gånger vara mycket sträng.

LITA på Herrens löften. Läs också 1 Mos 23 om Abraham och Isak. Gud är Gud.

jul2
179

Lita på Herrens löften

Gud leder sina egna på ett förunderligt sätt. Vi tror så lätt, att vår kristna vandring skall bli ljus och lycklig, då vi gjort upp vårt mellanhavande med Gud och våra medmänniskor. Och detta är ju alldeles sant. Men det betyder ändå inte, att Herren inte ibland skulle föra de sina ut på stora djup.

Jesus själv råkade ut på så stora djup, att han svettades blod. Paulus blev så illa tilltygad av Satans ängel, att han trodde, att allt var slut. Luther berättar, att han hamnade i ett sådant helvetets gap, att om det lidandet varat någon minut längre, så hade han brutit samman lekamligen och andligen.

Då Gud på detta sätt leder sina utvalda, måste det ligga en stor välsignelse förborgad i lidandet. Vi märker också, att de människor, som Herren i sin nåd kunnat bruka alldeles särskilt, de har också varit sådana, som han själv genom stora lidanden berett för dessa uppgifter.

Vi kunde alltså säga, att lidandet är en ära för Guds barn.

Herren kan inte anförtro samma mått av lidande åt varje människa. Han kan inte sätta varje troende på ett lika svårt prov som trons fader Abraham, som med sina egna händer skulle slakta sin egen, älskade, ende son.

Föreställ dig ett ögonblick den bilden.

Egentligen kan ingen annan förstå den än en sådan far och mor, för vilken barnet är dyrbarare än deras eget liv.

Och det skulle dessutom gå till på det sättet, att fadern själv med egna händer skulle slakta sitt barn.

Men du lägger märke till med vilket lugn Abraham möter denna prövning. Berättelsen om hur far och son stiger upp på Moria berg och om deras samtal (Mos 22) hör till bibelns vackraste berättelser. Med vilken ömhet och förtröstan går inte Abraham denna väg, medan hans invärtes människa måste ha varit som sargad av tusen törnen.

Inte allas tro på Guds kärlek skulle ha kunnat uthärda en prövning av detta slag, men Abrahams tro höll. Han befann sig inte för första gången på trons väg. Bakom honom låg en lång vandring tillsammans med Herren.

Abraham hade lärt sig att sluta ögonen för allt synligt och blint lita på Herren. Det hade han lärt sig på erfarenhetens väg.
Så måste vi också många gånger göra, då allt det synliga ropar åt oss tvärt emot Ordets vittnesbörd, då det synliga inte på minsta sätt vittnar om Guds kärlek utan snarare rakt tvärtom.

Men den som gått Herrens väg har så många gånger stått inför sådana omöjligheter, att han småningom lärt sig att mera lita på Herrens löften än på allt det som syns.
En blind tro, som trots allt litar på Herrens absoluta kärlek, ärar bäst vår Gud.

Jag tackar dig, Herre, för att allt
som möter mig också denna dag
kommer av din kärlek. Också bakom
mina svåraste stunder finns din kärlek,
fastän jag inte förstår den. Stöd mig
i denna min tro. Upplys mitt förstånd
genom din helige Ande, så att jag fattar,
att det som nu känns allra svårast en
gång kommer att vara mitt största
tacksägelseämne. Lär mig förstå, att
det du låter mig gå igenom är en
nödvändighet, för att jag skall uppnå
den klarhet du en gång vill ge mig.

Bibelord
Rom 4: 18-21. Ps 48: 15.  /U Muromaa.

1 Mos 23
Abraham prövas av Gud genom befallningen att offra Isak.
Nahors släkttavla.
1. En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Här är jag.”
  Hebr. 11:17.
2. Då sade han: ”Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.”
  2 Krön. 3:1.
3. Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med
sig två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.
4. När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick
se platsen på avstånd,
5. sade han till sina tjänare: ” Stanna ni här med åsnan; jag och
gossen vill gå dit bort. När vi har tillbett, ska vi komma
tillbaka till er.”
6. Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gick så båda
tillsammans.
7. Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: ”Min fader!”
Han svarade: ”Vad vill du, min son?” Han sade: ”Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?”
8. Abraham svarade: ”Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.” Så gick de båda tillsammans.
9. När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt
Abraham, byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan
band han sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
10. Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta
sin son.
11. Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och
sade: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Här är jag.”
12. Då sade han: ”Låt inte din hand komma vid gossen, och gör
honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du inte har
undanhållit mig din ende son.”
  Jak. 2:21.
13. När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.
14. Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser; nu för
tiden heter den Berget där HERREN låter se sig.
15. Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham
från himmelen
16. och sade: ”Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom
du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son
  Luk. 1:73. Hebr. 6:13.
17. därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets
strand; och din säd skall inta sina fienders portar.
  1 Mos. 13:16. 15:5. Hebr. 11:12.
18. Och i din säd ska alla folk på jorden välsigna sig[1], därför
att du lyssnade till mina ord.”
  1 Mos. 12:3. 18:18. 26:4. Jes. 65:16. Apg. 3:25. Gal. 3:8.

*

LITA på Gud!

NamnlösMaria

 

Abraham/ Guds löfte

jul10

th_blessyou-1.jpg 

Att ha en tro som Abraham, ja det är bra det. Det står såhär i Rom 4:20-25: ”Men Abraham tvivlade aldrig. I stället växte sig hans tro allt starkare, och han tackade Gud för gåvan redan innan han hade fått den. Han var helt övertygad om att Gud skulle hålla vad han hade lovat. Och på grund av Abrahams tro, förlät Gud honom hans synder och förklarade honom ”icke skyldig.” Detta frikännande uttalades inte bara för Abrahams skull. Det GÄLLER också Oss. Gud kommer att ta emot oss på samma sätt som han tog emot Abraham- genom att vi tror på Guds löften, den Gud som lät Jesus, vår Herre, stå upp från de döda. Han dog för våra synder och uppstod till livet för att föra oss in i ett rätt förhållande till Gud.”

Vad var löftet då? Jo att Abraham skulle bli en far för många folk. (1 Mos 17:2-4), och att hela världen skulle bli välsignad genom honom (1 Mos 12:3) Löftet uppfylldes genom Jesus. Han härstammade från Abraham, och hela världen har verkligen blivit välsignad genom honom.

Paulus påpekar att löftet till Abraham sträcker sig bortom Israel till alla nationer i världen. Vad gjorde då Abraham… Han TVIVLADE ALDRIG på att Gud skulle uppfylla sitt löfte. Visst innehöll Abraham liv misstag och synd lika väl som det var fullt av visdom och godhet, men det viktiga vara att han hela tiden HÖLL FAST vid tron på Gud.

Så bör vi också göra, genom allt. Hela Abrahams liv är ett exempel på TRO omsatt i handling. Om han bara hade tittat på sina egna möjligheter att besegra Kaanan och grunda en nation, skulle han gett upp i förtvivlan. I stället såg han upp till Gud, Lydde honom och VÄNTADE på att hans löfte skulle uppfyllas.

Vad händer då vi börjar tro? Då sker en Förändring! Vi ger Kristus Jesus vår synd, och han ger oss sin godhet och förlåtelse, (2 Kor 5:21). Det finns inget vi kan göra för att förtjäna detta byte, och Guds godhet kan vi bara ta emot genom Jesus Kristus. Vilken otrolig förmån! Trots att detta kan ske för alla människor, så tar de inte emot det, de fortsätter sina gamla liv och vill inte ha något nytt liv i Kristus.

Vår tro ska ha tyngdpunkten hos Kristus och vad han har gjort och INTE vara grundad på våra egna handlingar. Vi är omslutna av NÅD.

*Hela vägen går han med mig, hjälper mig och är mitt stöd, ger mig kraft i varje prövning, mättar mig med livets bröd.” /F Crosby-Van Alstyne

Ja Jesus går med oss hela vägen, han hjälper oss i allt. Ta emot hans frälsarhand.

Abraham

feb10
 Abraham:

1 Mos 11:26 Fader till ett stort folk- Abraham föds troligen i Ur i Babylonien Han är son till Tera.

1 Mos 11:29 Han gifter sig med Sarai.

1 Mos 11:31 Han lämnade Ur tillsammans med tera, Sarai och brorsonen Lot och färdas mot Kanaan. När de kommit fram till Haran, bor familjen där tills Tera dör.

1 Mos 12:1-5 Gud kallar Abram att fortsätta åt sydväst till Kanaan. Han lovar att göra Abram till stamfader för ett stort folk.

1 Mos 12:10-20 Hungersnöd driver Abram söderut till Egypten.

1 Mos 13 Abram återvänder till Kanaan. Han och Lot skiljs åt och Gud lovar att ge honom allt land runt omkring. Han slår sig ner i Hebron.

1 Mos 14 Abram befriar Lot från invaderande kungar.

1 Mos 15 Gud ingår ett förbund med Abram och förnyar alla sina tidigare löften.

1 Mos 16 Abram får en son, Ismael, med Hagar, sin tjänstekvinna (slavinna).

1 Mos 17 Gud ändrar Abrams namn till Abraham, och Sarai blir Sara. Omskärelsen av varje gossebarn blir tecknet för Guds förbund.

1 Mos 18:1-15 Gud lovar Abraham en son.

1 Mos 21 Sara föder på sin ålderdom Isak. Hagar och Ismael blir fördrivna.

1 Mos 22 Gud prövar Abrahams tro genom att befalla honom att offra Isak. När Abraham står i begrepp att åtlyda befallningen, hindras han av Guds ängel.

1 Mos 23-24 Sara dör. Abraham sänder sin tjänare att söka en hustru åt Isak från en gren av sin egen släkt.

1 Mos 25 Abraham tar Ketura till hustru, får fler barn och uppnår en hög ålder. Han blir begraven bredvid Sara i den familjegrav han köpte efter Saras död.

Abraham/Trons Fader

feb3

th_blessyou-1.jpg 

Abrahams prestationer och starka sidor:

Hans tro behagade Gud. Han var grundare av den judiska nationen. Han var respekterad av andra och försvarade sin familj till varje pris. Han var inte bara en god familjefar utan visade omtanke även om andra. Han var en framgångsrik och förmögen boskapsuppfödare. Han undvek oftast konflikter, men om inte det gick överlät han åt motparten att bestämma riktlinjerna för hur det skulle lösas.

Hans misstag och svaga sidor: Han förvanskade sanningen när han utsattes för påtryckningar. Vad vi kan lära av hans liv: Gud vill att vi ska vara beroende av honom,

lita på honom och tro på honom. Gud vill inte att vi ska lita och tro på vår egen förmåga att behaga honom. Guds plan har från början varit att göra sig känd för alla människor.

Bakgrundsfakta: Plats:Född i Ur i Kaldeen; tillbringade största delen av sitt liv i Kanaan. Yrke: Framgångsrik boskapsuppfödare.

Släkt: Tera, (far) Nahor och Haran (bröder) Sara (hustru)Lot (brorson, Ismael och Isak (söner). Samtida: Abimelek,Melkisedek.

Nyckelvers: ”Och Abraham trodde Gud, och Gud räknade honom som rättfärdig på grund av hans tro.”(1 Moseboken 15:6) Det berättas om Abraham i 1 Moseboken kap 11-25. han näms också i 2 Moseboken 2:24, Apostlagärningarna 7:2-8; Romarbrevet 4; Galaterbrevet 3 och Hebreerbrevet kap 6,7 och 11.

Gud sade: ”Jag är den Allsmäktige. Lyd mig och lev så som jag önskar. Jag ska upprätta ett kontrakt mellan oss som garanterar att du ska bli ett mäktigt folk. Faktum är att du inte bara ska bli en far för ett folk utan för många folk!”

/ 1 Mos 17:1-4 ”Dessutom ska jag ändra ditt namn.” Du heter inte längre Abram (Upphöjd far), utan Abraham(Far till många folk), för det är vad du kommer att bli.Jag ska ge dig miljoner ättlingar, som ska bilda många folk!”

/1 Mos 17:6 Gud säger till den troende idag att han vill att vi ska lyda honom. Han är den ende som har kraft och möjlighet att möta varje behov som du har.

Abraham. Abraham i NT

nov21

 irnewchsh.gif

Abraham är en av Jesu förfäder. Läs i Matt 1:1-2, 17; Lukas 3:23-38. Jesus var människa, född inom Abrahams släkt, samme Abraham som Gud hade utvalt att bli fader till en stor nation, genom vilken hela värdlen skulle bli välsignad. Vi är välsignade genom vad Jesus Kristus, en efterkommande till Abraham gjort för vår skull.

Abraham är fader till den judiska nationen. Läs Matt 3:9; Luk 3:8; Apg 13:26; Rom 4:1; 11:1; 2 Kor 11:22; Heb 6:14    Gud ville avskilja en antion för sitt eget syfte, nämligen att låta världen höra om honom genom just den nationen.  Han började med en man av tro, som trots att han var gammal och barnlös, tog emot och trodde på Guds löfte att han skulle få en oräknelig avkomma. Vi kan räkna med att Gud gör det omöjliga om vi sätter vår tro till honom.

Abraham ärades och upphöjdes av Gud. Läs Heb 7:4  Gud ärar alla som litar på honom. Om vi gör det även när världen hånar oss har han lovat att hedra oss för detta.

På grund av sin tro är nu Abraham med Kristus i Guds rike. Läs Matt 8:11; Luk 13:28, 16:23-31    Abraham gick med Gud och nu får han njuta av belöningen för detta – en evighet med Herren. En dag får vi möta Abraham fetrsom vi också är lovade evigt liv.

Gud är Abrahams Gud, alltså lever Abraham och finns hos Gud. Läs Matt 22:32; Mark 12:26; Luk 20:37; Apg 7:32   Eftersom Abraham har evigt liv kommer vi också att få det. Vi har som han valt att leva i och av tro.

Abraham fick ta emot stora löften av Gud. Läs Luk 1:55, 72-73;  Apg 3:25, 7:17-18; Gal 3:6, 14-16; Heb 6:13-15   Många av Guds löften till Abraham verkade alltför omöjliga för att kunna uppfyllas, men Abraham litade på Gud.  Det finns många löften i Guds ord till de troende som också verkar omöjliga att tro på, men vi kan lita på att Gud håller allt vad han har lovat. ..Läs mer *** Continue reading →