Från Midnattsropet

Om humanismens hopplösa försök att rädda människan, och om Evangelium som är Guds svar och kraft till frälsning för var och en som tror.

Undervisning av Yngve Stenfelt

Evangelierna ger oss en samlad bild av Jesu gärning. Johannes skriver att Jesus även gjorde många andra tecken inför sina lärjungar, vilka inte är uppskrivna. Men dessa blev uppskrivna för att ni ska tro att Jesus Kristus är Messias och för att ni ska ha liv genom hans namn. Härav förstår vi hur oerhört viktigt det är att få uppleva det här med tron på Jesus. Den kan vi tillägna oss genom att ta del av det som är skrivet om honom.

Jesus började sin verksamhet vid Jordan, då han döptes av Johannes. Det står att “medan han bad så sänkte sig Anden över honom i lekamlig skepnad som en duva. Från himlen kom en röst som sa: Denne är min älskade Son i vilken jag har funnit behag.” Johannes skriver att Anden förblev över honom, och vi får också veta att Jesus av Anden blev förd ut i öknen för att frestas av djävulen. Det var alltså ingen tillfällighet utan det var Anden som förde honom ut i denna svåra situation. Sedan heter det så underbart att ”i Andens kraft vände han tillbaka”. Det hade inte skett någon förändring med Jesus. Han blev frestad i allt, likasom vi, dock utan synd.

Det är helt underbart att det är på det sättet. Vi vet att han trädde fram och sa att “Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig, han har sänt mig till att predika glädjens budskap för de fattiga, frihet för de fångna, syn för de blinda, ja till att predika ett nådens år från Herren”.

Vi kan ställa oss frågan: Varför kom Jesus? Jo, han kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Han kom för att omintetgöra djävulens gärningar. Han kom för att synliggöra en evig rättfärdighet som gäller inför Gud. Därför kom Jesus. På alla områden var vi oförmögna. Vi kunde ingenting, men så kom Jesus, och han kunde allt.

Vi har läst om hur det var i början av Jesu verksamhet. Där Jesus gick fram skedde underbara och enorma under och tecken bland människorna. De upplevde hur sjuka blev helade, hur synder blev förlåtna, hur onda andar for ut och att de fick ett hopp i sina hjärtan som de inte hade haft tidigare. Där Jesus gick fram, där skedde det här. Men så står han inför slutstegen i sin vandring här på jorden. Då tar han de viktigaste stegen i sitt liv. Han ska gå till Golgata. Då inträffar det här som Jesus säger: “Gå bort Satan och stå mig icke i vägen.” Vi läser från Matteus 16:

Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och där lida mycket av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad men att han på tredje dagen skulle uppstå igen. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom och sa: Bevare dig Gud, Herre. Ingalunda får detta vederfaras dig. Men han vände sig om och sa till Petrus: Gå bort Satan, och stå mig icke i vägen. Du är för mig en stötesten ty dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar (Matt 16:21-23).

Det är ju oerhört att en Jesu lärjunge som vandrade så nära honom, och som i samma kapitel hade bekänt honom som Herre och Messias, hamnar i den här situationen att han grips av den humanistiska anden, så att han vill hindra Jesus från att gå lydnadsvägen. Han begrep inte bättre. Han förstod inte bättre. För mig är det så här att jag tycker att Petrus är en exponent för alla ondskans tilltag. Djävulen sparar ingenting på att få Petrus fälld. Han gör allt som står i hans makt för att fälla Petrus och föra honom på sidan av Guds väg. Men det är som Paulus säger, att Gud förmår frälsa mig från alla ondskans tilltag, och frälsa mig till sitt himmelska rike.

Det som har gripit mig i den här berättelsen är det att Jesus säger: Gå bort, stå mig inte i vägen. Petrus stod inte på sidan av utan han stod och hindrade Jesus, mitt i vägen. Så är det också för oss. Djävulen ställer sig mitt i vägen för vår vandring mot himlens land. Han ställer sig för att hindra oss att nå målet. Petrus får det här språkbruket: ”Ingalunda får detta vederfaras dig.” Jag tycker det är som ett eko från Edens lustgård då ormen säger: Ingalunda ska ni dö. Petrus har det här inom sig då han säger: ingalunda får detta hända dig. Det som Gud vill skulle ske, och det är allvarligt om vi faller undan där, för den humanistiska anden.

Det är som att hela världen är influerad av denna humanism, dessa mänskliga tankar. De menar ju på att alltsammans är gott. Det här är det bästa vi kan framställa, så här ska vi göra. De mänskliga tankarna, humanismens ande. Då upplever vi hur hela världen blir upp och nervänd i sin begreppsvärld. Vi ser det här från Jesaja kapitel 5. Det är så oerhört klarläggande:

Ve den som kallar det onda gott och det goda ont. Den som göra mörker till ljus och ljus till mörker. Den som göra surt till sött och sött till surt. Ve dem som äro visa i sina egna ögon och hålla sig själva för kloka (Jes 5:20-21).

Det är precis den begreppsvärlden vi upplever och ställs inför under vår vandring mot himlens land. Det upp- och nervända. Det som är gott kallas ont och det som är ont kallas gott, i den mänskliga framfartens namn. Då är det så oerhört viktigt att du och jag tillägnar oss vad Gud menar och vad Guds ord säger. Vi får inte tillåta fienden stå där i vägen och hindra loppet. Vi får inte tillåta honom stå där i humanistisk ande och få oss på andra tankar än vad Guds ord säger. För han har sagt: Jag vet vilka tankar jag har om er. Fridens tankar och icke ofärdens tankar. Till att ge er en framtid och ett hopp (Jer 29:11). Det är Guds tanke från innan världens grund blev lagd. Han utvalde oss i Kristus Jesus. Han ser vår bräcklighet och förrän ett ord är på min tunga så känner han det till fullo.

Han är förtrogen med alla mina vägar. Han vet precis när det bränner på. Då står han där för att leda, hjälpa, och har det gått snett – för att upprätta. Han önskar inte att någon ska gå förlorad. Han vill inte mista någon enda. Han vill att vi alla ska nå målet. Det är Guds tanke, men människotankarna är ju det här etablerade: bygg på, plantera, fortsätt, förbättra din omgivning. Men du vet, det är som det var då Jesus jämför med Noas dagar och Lots dagar, att det hjälpte ingenting hur man än planterade och byggde, gifte sig och levde livet. Det fanns ingenting som kunde hindra domen. De hade inget värn mot fienden utan de visste att det här kommer att inträffa. Men vi får ha en underbar försoning i Jesus som håller i livet och som håller i döden.

Innan vi mötte Jesus och blev frälsta så vandrade vi i mörker. Vi visste inte var vi gick. Det var diffust och oklart. Inte nog med det: Efesierbrevet 5:8 säger att vi var förut mörker. Vilken allvarlig situation. Ingen av oss, inte en enda av oss var någon ljuspunkt som lyste upp i tillvaron. Vi var alla mörker. Då förstår vi vad oerhört viktigt det var för Jesus att komma. För att skingra mörkret och låta sitt ljus lysa. Det sanna ljuset som lyser över alla människor skulle nu komma i världen.

Det är så oerhört mörkt ute i tiden. Man förstår om man inte kan orientera sig. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Men vi får vara ljusets barn och vandra i ljuset som han är ljuset, och ha gemenskap med varandra, och uppleva hur hans blod renar oss från all synd.

Jesus går emot fariséerna och säger att ”du ser grandet i din broders öga men icke bjälken i ditt eget öga. Ta först bort bjälken ur ditt eget öga så att du sedan kan ta bort grandet ur din broders öga”. Jesus säger, du blinde farisé. Farisén är praktfull i sig själv, det finns inga fel på honom i hans egna ögon. Men i Guds ögon är det annorlunda. Han ser rakt igenom och ser att det är en fläckad klädnad alltihop. Men så har vi texten från 2 Korintierbrevet 4:4, där Paulus skriver att: Denna tidsålders gud har så förblindat deras ögon att de icke ser det ljus som utgår ur evangelii budskap. Humanismens gud har förblindat ögonen på människor. Man ser inte skenet som utgår från evangelium om Jesus. Likväl så är det så att evangelium är det enda svaret till den humanistiska människan. Vad den människan behöver är Guds kraft till frälsning. Vad är det som förmedlar Guds kraft till frälsning? Evangelium förmedlar Guds kraft till frälsning.

Paulus fortsätter: Den Gud som sa: ljus ska lysa fram ur mörkret, han är den som låtit ljus uppgå i våra hjärtan. Vad stort det är. Samme Gud som sa: bli ljus och det blev ljus på skapelsens dag, då han tände ljuset, samme Gud tänder ljuset i hjärtat. Det var inte någon förståsigpåare som kom i vägen och sa: nu ska jag skruva upp lite neonljus, lite strålkastare som kan se gott ut för andra. Nej, långt ifrån. Den Gud som sa att ljus ska lysa fram ur mörkret, han är den som låtit ljus uppgå i våra hjärtan. för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Jesu ansikte, ska kunna sprida sitt sken.

Här är lösningen på problemet. När vi håller fast vid livets ord, då är vi himlaljus i världen. Det är inte något vi har pumpat upp utan det är något som kommer ovanifrån som en fri gåva. Det är inte ansträngningar som har gjort oss till vad vi är utan det är Guds nåd som har uppenbarats till frälsning för oss.

Det står i 2 Tessalonikerbrevet 2:3-12 om den som håller tillbaka. Det står om laglöshetens människa som icke kan träda fram förrän den som håller denne tillbaka är borttagen. Bibelkommentarer säger att vi inte vet säkert vem det handlar om. Paulus och de troende på bibelns tid visste och var klara över vad det handlar om men vi som lever nu vet inte. Dock, den helige Ande upplyser oss och vi förstår att det måste ju vara församlingen som håller honom tillbaka. Först då när den är fjärmad kan laglöshetens människa träda fram. Då förstår vi betydelsen av Guds församling i tiden. Vi håller tillbaka. Det ser så fruktansvärt eländigt ut och vi tycker att vi inte kan något. Men vi kan hålla tillbaka dessa krafter som vill förstöra människor. Genom Jesus och inte med egen styrka. Vi får kämpa i hans kraft. ”Bliven allt starkare i Herren och i hans väldiga kraft.”

Tänk att vi inte är utlämnade till att rulla med. Vi behöver inte vara som en tunna som rullar nerför slänten till evigt fördärv. Vi får resa oss i Herren Jesu namn och uppleva hans kraft. Den helige Andes kraft ställer oss i segerställning i Kristus. Denna världens mäktiga vars makt blir till intet för att de inte varit vid korset. Alla som inte har varit vid korset förlorar allt. Inget består som inte har varit vid Golgata. Det var en evig rättfärdighet som Jesus framlevde, då han offrade sin kropp, en gång för alla. Sedan har vi honom som vill hindra loppet, men ”kvinnans säd ska söndertrampa ormens huvud”.

På Golgata krossades ormens huvud för tid och evighet. Kvinnans säd söndertrampade ormens huvud. Hur kan det då vara så mycket elände i världen? Hans huvud och makt är krossad, men har du en orm och lyckas med konststycket att krossa huvudet, vad händer då? Jo då slår den ut med bakpartiet i ännu större rörelser. Det är precis det som händer. En sista kamp, ett sista försök från ormens sida att få ut något av striden. Men Jesus är segraren från Golgata. Därför är ondskan inte just något problem. Det är ju fruktansvärt och man blir ledsen av det man ser, men det är inte så att kampen är förlorad. Det är inte slut, för Jesus har vunnit seger. Fienden vet att hans tid är kort, men vi vet att det finns en framtid och ett hopp i Herren Jesus Kristus.

Vår frälsning har ju kostat Jesus så oerhört mycket, det har kostat honom allt. Gud sparade inte sin Son utan utgav honom för oss alla. Tänk om Gud hade varit en sån där som håller igen, då hade inte vi varit frälsta. Han sparar inte utan utgav Jesus för våra synder.

Jag sa att Petrus var en exponent för all ondskans tilltal. Vi är också exponenter för satans tilltal. Han försöker så långt han kan att få oss på fall. Bland lärjungarna uppstod en tanke om vem av dem som var störst. Det där är den humanistiska tanken. Vem är störst? Det är bara en som är stor och det är Jesus Kristus. Jesus förutsäger att ”i natt innan hanen gal ska du tre gånger förneka mig Petrus”. Nej då, svarar Petrus, om jag än ska gå i döden för dig så ska jag inte förneka dig. Matteus skriver att Petrus svarade: Om än alla andra förnekar dig så ska inte jag. Där har vi en fara, den humanistiska tanken uttryckt i ord. ”Om än alla andra, så ska inte jag.” Han räknade med sig själv. Sen kommer gripandet av Jesus. Petrus högg till med sitt svärd och högg av Markus högra öra, men Jesus rörde vid honom och helade honom. Vi ser där att han fick möjligheten att äga maktmedel. Han var lite beväpnad, för att Jesus skulle visa att det går inte att handla så. Man får inte hugga öronen av folk. Man får inte ta kött till arm.

Om du och jag har vissa maktmedel, kan vi då låta dem vara orörda när det krisar, när det verkligen gäller? Eller tar vi fram det vi har och hugger till? Är vi beroende av dessa maktmedel för att hålla fienden på avstånd?

Nej, det hjälper ingenting med mänskliga maktmedel ty den som tar till svärd ska förgöras med svärd. Hur mycket motstånd du än möter så ta inte till det. Det hjälper inte ett dyft. Vad ska du göra? Vänd dig mot himlen. Där ligger svaret hos Jesus. Du behöver inte kämpa med allt som finns i denna världen av vapen och makt och inflytande. En öppen himmel är allt vi är beroende av.

Vid översteprästens gård ser vi hur Petrus förnekade som Jesus hade sagt. Hanen gol och Petrus går ut. Lukas skriver: Då såg Jesus på Petrus. Den versen griper mig oerhört. Då såg Jesus på Petrus. Han kunde ha vänt bort blicken och tänkt att nu Petrus är det slut med dig, nu får det vara. Nej, han såg på Petrus. Ser du blicken? Inte den här fördömelsens blick, att nu ställer jag dig mot väggen, och nu blir det aldrig mer något utav dig. Nej, det var en blick som smälte Petrus. Så är det i mötet med Jesus. Vi tänker att, nu ställer han oss mot väggen och nu går det illa. Och så märker vi hans härlighets blickar. Han ser på oss med detta underbara kärlekens uttryck i sina ögon, ty han vill upprättelse. Vi har ingen rätt att sätta sista ordet på en människa och säga att nu är det färdigt. Nej, det är bara Gud som har rätt att ge sista ordet på en människa. Så länge det finns liv så finns det hopp. Gud kan upprätta den mest sjunkna. Gud kan möta i den mest förtvivlade situation. Även om man har gjort det man innerst inne inte ville, om det blev så i svaghetens ögonblick, så är det inte tid att resignera och dra sig tillbaka. Det är hög tid att möta Jesus!

Jag har varit med om att Gud har sänt till mig både offer och förövare. Den som har orsakat smärtan och den som har lidit av den. Han har sänt dem till mig. Vad har jag då för medicin? Två olika burkar? Nej, bara en. Det står Kärlek på den: Guds kärlek i Kristus Jesus. Den använder jag till offret, så även till förövaren. Samma medicin, men naturligtvis med vägledning. Men om man tar bort medicindosan så är det meningslöst både för offret och förövaren. Det måste finnas Guds kärlek i Kristus Jesus. Det förändrar allt.

Det var också det som fick Petrus att komma igen. Mötet med Jesus på stranden, då Jesus frågar:

Petrus, älskar du mig mer än de andra gör? Ja, Herre, du vet att jag har dig kär. Då sa Jesus till honom: Föd mina lamm. Åter frågar Jesus: Älskar du mig Petrus? Ja, Herre du vet att jag har dig kär. Och Jesus sa till honom: Var en herde för mina får. För tredje gången frågar Jesus: Petrus, älskar du mig? Petrus börjar bli bedrövad. Herre du vet allt, du vet att jag har dig kär. Då sa Jesus till honom: Föd mina får.

Uppgiften ligger på kärlekens område.

Vänner, om jag kunde förmedla det här, att uppgiften som Gud ger i våra händer ligger på kärlekens område, den gudomliga kärlekens område. Där ligger den. Vi möter Petrus på pingstdagen, predikande evangelium. Men borde han inte ha en liten tidsperiod så han kunde komma sig på fötter, kanske inte ha en så framträdande roll? Nej, den helige Ande tar inte hänsyn till vad vi tycker och tänker, utan den helige Ande förmedlar Guds tanke med människor. Därför gäller det att vi inte är humanister utan på Jesus troende.

Det är så underbart och välsignat att få vara en Jesustroende i all enkelhet. Inte behöva duka under för tidsandan men uppleva att han som är i oss är större än den som är i världen. Romarbrevet 15 säger: Fridens Gud ska snart låta Satan bli krossad under era fötter.

Dödsrikets portar ska inte bli församlingen övermäktig. Det där med att han blir krossad under våra fötter, hur går det till? Genom att vi kommer in i Kristus och växer till i honom som redan står på ormens huvud. Johannes säger: Ni ynglingar, ni har övervunnit den onde. Det är en växt i andligt avseende. Du bör inte förbli i barnastadiet för alltid. Ynglingar får växa till i honom och uppleva en segerställning.

Se upp för honom som står vid vägen för att hindra dig att nå målet! Då Jesus får bli Herre i ditt liv, ja då får han ta över och säga sitt ord – gå bort Satan och stå mig inte i vägen. Det är makt i Jesu ord och när vi tar det till oss så upplever vi att det fjärmas som står i vägen och så blir vägen beredd att frälsa folk och att dra vidare i Herrens namn.

Amen