| ”Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.” Predikaren 7:4 DÅ sorgen träffar oss och vi stå beskyddade av den gudomliga nåden, utför den ett mångfaldigt verk i vårt liv. Den uppenbarar förut okända djup i själen och förut oanade möjligheter till tjänande. De sorglösa sakna djup. De misstänka aldrig den egna naturens torftighet. Sorgen är Guds plogbill, som Han använder för att utföra ett grundligt plöjningsverk i själens åker, på det att den må giva rikare skördar. Hade människan icke fallit, utan förblivit i sitt härlighetstillstånd, då vore den gudomliga glädjens starka strömmar den normala kraft, som öppnade själens rikedomsdjup. Men i en fallen värld är sorgen det utvalda medlet, som hjälper oss att känna oss själva. Det är sorgen, som kommer oss att tänka djupt och allvarligt. Den lär oss att vandra sakta framåt med varsamma steg, granskande våra motiv och vårt handlingssätt. Den uppenbarar för oss de himmelska tillgångarna och gör, att vi villigt utgiva våra liv i Guds och vår nästas tjänst.Låt oss föreställa oss en skara av sorglösa människor, som leva vid foten av en lång bergskedja. De ha aldrig dristat sig till att utforska dalarnas hemlighet. En dag sveper ett fruktansvärt oväder fram genom bergen, förvandlar de dolda kjusorna till ekande trumpeter och uppenbarar dalarnas innandömen. Bebyggarna vid foten av bergen förundra sig över alla labyrinter och gömslen, som, okända för dem, dolt sig i deras omedelbara grannskap. På samma sätt framleva många sitt liv indolenta och så att säga på ytan av sin natur, tills sorgen likt ett häftigt oväder går fram över dem och blottar de dolda djupen, som de tidigare alls ej haft någon aning om.Gud brukar aldrig någon människa för stora syften, innan Han först slagit henne i spillror. Josef var en sorgernas man mer än någon annan av Jakobs söner. Han fick den höga Uppgiften att förmedla bröd åt jordens nationer. Därför vittnar den helige Ande om honom: ”Ett ungt fruktträd är Josef — vid källan; dess grenar nå upp över muren” 1 Mos 49:22 Det är sorgen, som förmår vidga själen. ”Det är i stormen, som vår själ sig härdar hon skulle domna av en evig fred, och även sorgen måste vara med. Den rena glädjen hör till andra världar, det rena ljuset är blott hemma där. Men ljus och skuggor måste växla här, och våren följs av härjaren, av hösten, men även smärtan ofta följs av trösten” Varje människa och varje nation får inhämta lärdomar av Gud i motgångens skola. Vi kunna säga: ”Välsignad vare natten, ty den kom oss att skåda himmelens stjärnor”, och ”välsignad vare sorgen, ty den skänkte oss Guds hugsvalelse”. Floden sopade bort både hemmet och kvarnen, allt vad den fattige mannen ägde. Men då han stod där på stranden, sedan vattnet sjunkit, modlös och fullständigt bruten genom sin stora förlust, fick han se något blänka på den barspolade sandbanken. ”Det glänser såsom guld”, sade han vid sig själv. Och det var guld. Floden, som först utarmat honom, hade nu gjort honom till en rik man. På samma sätt sker det ofta i livet./ H. C. Trumbull |
| Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman. |
