Sluttidens ekumenism och biblisk ekumenik
Inledning

Vår tid är ekumenismens tid. Om vi skall peka på något särskilt utmärkande för det tidiga 2000-talets kyrkliga situation är det enhetssträvandena som av både samfundssammanslagningar och ekumenistiskt samarbete. Många gläds över detta och betraktar detta skeende som en uppfyllelse av Jesus ärskilt träder i förgrunden. Gamla samfundsidentiteter luckras upp och vi ser alltmer Jesu bön att alla Hans lärjungar skall vara ett, för att världen skall tro (Joh. 17:21).

Två exempel på närmanden till den katolska kyrkan

Parallellt med alla dessa enhetssträvanden har också en helt förändrad syn på den romerskkatolska kyrkan vuxit fram. Jag skall ge två exempel.

Det första hämtar jag från den mest omtalade församlingen i Sverige, Livets Ord i Uppsala. När den dåvarande påven, Johannes Paulus II, år 1989 besökte Sverige skrev pastor Ulf Ekman i Livets Ords tidning Magazinet:

”Det är tragiskt att se, att intellektuella, sekulariserade kristna med glädje tar emot ett religiöst system som är antikristligt. De riter och processioner som utförs drar inte ned Guds härlighet, de öppnar upp för religiösa andemakter. Det enda som kan rädda Sverige är reningen i Jesu blod, inte falsk ekumenik.”

Tjugo år senare är situationen en helt annan. Katolska böcker säljs i Livets Ords bookshop,katolska präster kallas som talare på konferenser och den svenska katolske biskopen Anders Arborelius välkomnas som ärad gäst i församlingen. (1)

Det andra exemplet är hämtat från tidningen Dagen, där den inflytelserike pingstpastorn Peter Halldorf för två år sedan skrev att kristna måste ”böja sin nacke under kyrkan och bejaka petrusämbetets legitimitet” för att enheten skall bli verklig (30/1 2008).

I Schmalkaldiska artiklarna, en av de lutherska bekännelseskrifterna, skriver Luther i motsats till Halldorfs uppmaning så här: ”Men påven vill inte lämna tron (på Kristus) i fred utan säger, att man måste lyda honom, om man skall varda salig. Detta vilja vi icke göra, utan hellre dö i Guds namn” (SKB, s 321).

Katolska kyrkans nya attraktionskraft

Intressant är att John Bunyan, som skrev allegorin Kristens resa i England på 1670-talet, då menade att jätten PÅVE, som tidigare skördat många offer bland vandrarna på väg mot den himmelska staden, nu var så ålderdomsskröplig att han inte längre utgjorde någon fara för pilgrimerna. [här visar jag ett kopparstick på PÅVE från Kristens resa.] Genom reformationens andliga genombrott, där under strid den bibliska sanningen uppenbarats, hade han mist sin makt över människornas sinnen. Idag har däremot PÅVE återfått sin kraft och lyckas vinna många konvertiter från protestantiska samfund. Personligen ser jag den Katolska kyrkans förnyade attraktionskraft som ett tecken på att vi lever mycket nära världens slut och Herrens återkomst. Därav föredragstitelns första led ”sluttidens ekumenism”.

Det är lätt att förstå varifrån denna attraktionskraft hämtar sin styrka. Avfallet idag inomkristenheten är mycket stort, kanske större än det någonsin varit tidigare. P.g.a. de nordiska folkkyrkornas uppenbara avfall från kristen tro är det idag inte så få som blir katolska konvertiter. Påvens kyrka är det ju ändå något med, tänker man. Den är världsvid med över en miljard medlemmar, har en lång historia och låter sig inte så lätt påverkas av tidens moralupplösande trender. Här finner man t.ex. ett värn mot aborter och den homosexbejakelse som annars möter i såväl samhälle som kyrka.

Ekumenism och ekumenik

Någon har kanske undrat över rubriken till detta föredrag: ”Sluttidens ekumenism och biblisk ekumenik”. Vad menas med ekumenism och vad menas med ekumenik? David Hedegård skrev en gång i tiden en bok som hette ”Söderblom, påven och det stora avfallet” (1953). I den andra, väsentligt utökade upplagan hette boken ”Ekumenismen och Bibeln” (1968).

Hedegård går där till kraftfullt angrep mot Kyrkornas Världsråd och det ekumenistiska arbete som där bedrivs. Med begreppet ”ekumenism”, som jag alltså lånat av Hedegård, menar jag i detta föredrag det enligt min mening falska och obibliska enhetssträvande som sker genom Kyrkornas Världsråd och andra organisationer på internationell, nationell och regional nivå. I dessa sammanhang bortser man från läroskillnader och saknar den kärlek till sanningen, som borde känneteckna den kristna kyrkan.

Men med ”ekumenism” syftar jag inte bara på det arbete som sker på officiell nivå mellan ledarna för de stora kyrkorna, de som undertecknar avtal och resolutioner med bindande makt.

Det ekumenistiska arbetet har skiftat ansikte det senaste decenniet. Numera sker det mesta av betydelse på gräsrotsnivå. Vid sidan av kyrkomötesbeslut och biskoplig inblandning samlar organisationer som den inomkyrkliga OAS-rörelsen tusentals människor till stora möten där Ulf Ekman, pingstpastorer, katoliker och ortodoxt kristna samsas om talarstolen med präster från Svenska kyrkan. Även detta kallar jag ”ekumenism”, enhetssträvande samarbete i dess negativa mening, eftersom det inte finns någon enhet i läran bland dem som undervisar mötesbesökarna – och att man inte heller upplever detta som något avgörande problem. En är barndöpare medan den andre förvägrar barnen dop, en ber till Maria och andra helgon medan den andre tar avstånd från sådant o.s.v. Det är inte läran eller sanningen som förenar dem utan upplevelsen – de känner det som att de är ett i Anden genom de karismatiska gudstjänsterna som firas på dessa möten. Kanske kan man se gräsrotsekumenismen som ett postmodernt fenomen: Man har gett upp tanken på en objektiv sanning, i alla fall en för oss åtkomlig sådan som man kan enas kring, och så förenas man istället genom upplevelsen, känslan.

Termen ”ekumenik” använder jag i detta föredrag om det riktiga arbetet att förenas på den enda sanna grunden som är Bibelns lära och vittnesbörd. Det sanna ekumeniska arbetet bortser inte från läroskillnader, utan försöker att komma till rätta med dem genom ett noggrant, inträngande studium av vad Bibeln lär, vad som verkligen innefattas i ”Så säger Herren!”. Mer om detta avslutningsvis.

Varje gång jag använder termen ”ekumenism” avser jag alltså det farliga, läroupplösande arbete som sker på bred front idag. De gånger jag använder termen ”ekumenik” menar jag istället det riktiga sökandet efter sann, biblisk enhet – ett arbete som tyvärr är mycket sällsynt.

Katolska kyrkan idag

Det är nog ingen i denna sal som skulle säga att Luthers kamp mot och avståndstagande från den Katolska kyrkan var fel och mot Herrens vilja. Det är nog inte ens särskilt många moderna, ekumenistiskt inriktade protestanter som skulle påstå något sådant, även om man ibland också från det hållet kan stöta på påståendet att reformationen var onödig och beklaglig. Nej, de flesta protestanter menar ändå att vad Luther gjorde på 1500-talet var bra och nödvändigt. ”Men”, tillägger man, ”situationen är helt annorlunda idag. De grova missbruk som förekom på 1500-talet har avlägsnats. Även Katolska kyrkan har reformerats och idag är situationen helt annan än på Luthers tid.”

En hastig jämförelse mellan 1500-talets Katolska kyrka och 2000-talets visar att sådana uttalanden är totalt missvisande. Den katolska kyrkan av idag saknar visserligen de möjligheter till yttre förtryck och tyranni som man hade till förfogande för fem hundra år sedan. Kättarbål och inkvisition åtföljd av tortyr är lyckligtvis ingenting vi möter idag. Men hur är det på teologins, lärans, område?

Avlatssystemet och den med detta system sammanhängande läran om skärselden finns fortfarande kvar, liksom mässoffer, synergism (d.v.s. mänsklig samverkan med Guds nåd i omvändelsen), helgonkult, den obibliska sakramentsläran, påvens maktanspråk.

Har det då inte skett någon förändring? Jo, det har det visserligen. Inom den katolska kyrkan har det skett ett fortsatt avfall från kristen tro, som gjort att påvekyrkan idag är värre än den var på 1500-talet. Vissa av de nämnda fenomenen har förstärkts sedan dess, inte minst påvens maktanspråk genom antagandet av ex cathedra-läran vid Första Vatikankonciliet 1870, enligt vilken påven kan uttala sig ofelbart i tros- och moralfrågor.

Mariakulten

Men mest iögonfallande är nog att den obibliska Mariakulten blivit allt starkare och antagit verkligt skrämmande former. Sedan 1500-talet har två dogmer fastlagits ex cathedra, d.v.s. med påvlig ofelbarhet. År 1854 kungjordes dogmen om Marias obefläckade avlelse. Hon blev, som det heter med den katolska dogmens formulering, ”helt bevarad från varje skamfläck av arvsynden”. Gud sägs mirakulöst ha ingripit vid hennes avlelse och räddat henne från det allmänna syndafördärv, som annars präglar alla människor. Tiden tillåter här inte att ingående uppvisa hur bibelvidrig denna dogm är. Ett enda bibelställe läser jag ändå upp: ”Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:22-23).

År 1950 var det så dags för en ny Mariadogm, då påven Pius XII i sitt ofelbara läroämbete kungjorde: ”Det är en av Gud uppenbarad trossanning, att den obefläckade, alltid rena jungfrun Guds Moder Maria, sedan hon fullbordat sitt jordiska levnadslopp blivit med kropp och själ upptagen till den himmelska härligheten.” Den som inlåter sig på sådant svärmeri,d.v.s. lägger till något till Guds Ord, ställer sig själv under Guds förbannelse (Upp. 22:18). Den som fruktar Gud vågar inte göra så, utan tar denna varning på största allvar: ”Lägg ingenting till Hans Ord, så att Han beslår dig med lögn” (Ord. 30:6). Maria vördas också såsom himladrottning eller världsalltets drottning, vilket fått nedslag i den år 1995 utgivna Katolska kyrkans katekes. (2)

Stärkandet av Mariakulten fortsätter ännu idag. Något som varit på gång sedan minst ett par decennier är arbetet att driva igenom en ny Mariadogm. Man vill att hon officiellt skall föräras titeln ”medåterlöserska”. Hon kallas redan nu ofta så i romersk-katolsk teologi trots att Skriften mycket tydligt säger att ”en är medlare mellan Gud och människor” (1 Tim. 2:5), nämligen Jesus Kristus. I den år 1995 utgivna Katolska kyrkans katekes heter det, att ”då Maria uttalar sitt fiat (må det ske) vid bebådelsen och ger sitt samtycke till inkarnationen samverkar hon redan i det verk som hennes Son skall genomföra. Hon är moder överallt där han är Frälsare och huvud för den mystiska kroppen” (st. 973).

Men detta är alltså inte nog. Den förre påven, Johannes Paulus II, uppvaktades med enpetition som var undertecknad av 5 milj. katoliker, däribland 42 av katolska kyrkans ca 180 kardinaler och 500 av dess ca 5 100 biskopar. Petitionen innehöll en vädjan om en ny Mariadogm, där hon äntligen skulle proklameras som medförlösare, medlare och hjälpare/förespråkare, och officiellt erkännas som ”Faderns dotter, Sonens moder, Andens gemål och Kyrkans moder”.

Johannes Paulus II var helt hängiven Maria. Hans påvliga vapen hade ett ”M” och hans valspråk, syftande på Maria, löd ”din i allt”. Ändå sade han nej till denna petition, men arbetet med Marias vidare upphöjelse fortsätter.

Den ekumenism som äger rum i Sveriges kristenhet är verkligen skrämmande. När jag år 2007 bevistade Svenska kyrkans högkyrkliga rörelse AKF´s (Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) kyrkodagar i Uppsala, som det året gick i ekumenismens tecken, var Ulf Ekman en av talarna. Han sade i sitt föredrag att 1900-talet varit århundradet då den Helige Ande utgjutits över de olika kyrkosamfunden, även över den Katolska kyrkan, som genom detta utgjutande fått uppleva karismatisk väckelse och att nu katoliker ”fått ett fördjupat förhållande till Maria genom andedopet”. (3) Många av åhörarna drog muntert på munnen åt detta eller nickade instämmande, men jag förskräcktes.

Detta nämner jag som ett tydligt exempel på det som kännetecknar ekumenismen: det är känslan, upplevelsen av ”den Helige Ande” som förenar, inte sanningen. Huruvida det är riktigt eller inte att be till Maria verkade vara en bisak.

Religionsteologin

På ett annat område, religionsteologin, har inom den Katolska kyrkan sedan Andra Vatikankonciliet på 1960-talet en total omorientering skett. Religionsteologin ägnar sig åt frågan hur kyrkan skall förhålla sig till och betrakta andra religioner.

Detta är ju inte någon svår fråga när det gäller frälsningen. Jesus säger: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Så har man också traditionellt lärt inom den Katolska kyrkan. Tron på Jesus och de ur denna tro framsprungna gärningarna, är det som frälser – alltså inte tron allena, utan tro och gärningar. Men att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan och tron på Jesus, har man alltid hävdat.

I och med detta koncilium har man emellertid nu, kanske i de yttersta av tider före Jesuåterkomst, ändrat sig och blivit en kyrka, som erkänner de andra religionerna som bärare av det gudomliga ljuset. Detta ljus lyser visserligen starkast i den katolska kyrkan, sedan lite svagare i de ortodoxa kyrkorna, sedan ännu lite svagare i de protestantiska kyrkorna, och sedan ytterligare lite svagare i de icke-kristna religionerna – men ändå fullt tillräckligt för att man där skall kunna bli frälst.

I själva verket, menar man, har alla människor tillgång till detta ljus genom samvetets röst, och genom att följa denna röst tillräckligt troget blir man frälst. Den moderna katolska gärningsläran kommer t.ex. fram i Katolska kyrkans katekes, st. 847 och 1 260, där hedningar sägs bli frälsta på detta sätt.

Men vad säger den Heliga Skrift om detta? Paulus är glasklar i Romarbrevet, vilket jag tyvärr inte hinner visa här4. Men kontentan är, att där evangeliet ännu inte nått fram föds, lever och dör människor i andligt mörker under Guds dom.

Den genomgripande förändring som Katolska kyrkan genomgått de senaste decennierna fick den lutherske teologen Tom G. A. Hardt att betitla ett föredrag han höll, som sedan trycktes (Kyrkligt Forum, Helsingfors & Pro Veritate, Uppsala, 1995), Roms nya religion. Enligt Hardt är den nya Katolska kyrka, som framträtt efter Andra Vatikankonciliet, präglad av synkretism (religionsblandning), evolutionism och universalism (allfrälsning) – och är därmed väsensskild från den tidigare Katolska kyrka, vars anda numera återfinns i prästsällskapet S:t Pius X och andra marginaliserade grupper.

Antikrist

Våra lutherska bekännelseskrifter identifierar påven som antikrist (SKB, s 321, 347, 655). Det var inte heller svårt för de senare lutherska teologgenerationerna – som ägde en sådan klar blick för evangeliets innersta väsen, rättfärdiggörelse genom tron allena – att se hur påvedömet med sin gärningslära stod mot Kristus och därmed uppvisade sin antikristliga karaktär (den grekiska prepositionen anti betyder ”mot” – antikrist är alltså ”mot Kristus”).

Som exempel kan nämnas att den danske biskopen Jesper Rasmus Brochmand (1585-1652) – den ende nordiske luthersk-ortodoxe teolog som fick inflytande på kontinenten, vilket ju kan uppmärksammas på en nordisk luthersk konferens som denna – år 1628 skrev De Pontifice Romano, ett verk på 230 sidor som enbart handlar om antikrist och påvedömet.

Inte bara lutheraner utan hela huvudfåran av den protestantiska kristenheten har långt fram i tiden betraktat påveämbetet som antikrist. Wycliffe, Hus, Calvin, Knox, Wesley, Edwards och Spurgeon är bara några i den långa rad av namn som i sina skrifter tydligt identifierat påven som antikrist. Continue reading →