Guds mångfaldiga visdom

Text: Paulus Eliasson

Herre, hjälp oss i de dagar som kommer. Om det är dagar med nederlag, sorg och elände, eller om det är dagar med seger, väckelse och framgång. Herre, allt förmår vi i dig som ger oss kraft.

Nu i den tidiga våren spatserar många i skog och mark. Man ser efter vårtecken och studerar små blommor. Så kan man helt plötsligt se och höra ett flygplan högt där uppe, som far i en rasande fart och täcker avstånd på ett sätt som en vandrande person inte har möjlighet att göra.
Det vi ska göra i den här artikeln är inte att titta på blommorna, utan vi ska ta flyget. Vi ska försöka täcka ett stort bibliskt landskap. När du sedan tar dig tid, sätter dig ner och läser vers för vers i Guds ord, kan det hjälpa att ha den här översiktsbilden för att se var i det stora sammanhanget du befinner dig.
Det vi ska tala om är visdom, och vi börjar med att läsa i Ordspråksboken. I bibeln är det framför allt Ordspråksboken, Predikaren och Job som hör till genren ”visdomslitteratur”. Det finns visdom att hämta i Bibelns övriga böcker, men det är framför allt i dessa tre böcker som temat behandlas genomgående. Vi läser:

”Genom visheten har Herren lagt jordens grund, med förstånd har han berett himlen. Genom hans kunskap bröt djupets vattenmassor fram och molnen droppade av fukt” (Ords 3:19-20).

När Gud skapade allt som existerar, så gjorde han det inte utan tanke. Det var inte så att Gud råkade hosta, och så befann sig universum där, utan han skapade med visdom. Det säger oss att i tillvarons ”grundtextur” eller rot, där finns det visdom. Det är som en gyllene tråd som går igenom hela tillvaron, minsta atom, tanke eller företeelse.
Så om vi ska förstå visdomen, så måste vi förstå Gud – och vice versa. Låt oss se lite på vad visdom är.
I Gamla testamentet används det hebreiska ordet kochmah för visdom, det som på grekiska kallas för sófia. Första gångerna vi möter ordet beskriver det fingerfärdighet eller hantverkskunskap. Det sägs om dem som byggde tabernaklet, att de hade kochmah från Gud till att utföra alla slags hantverk. Kochmah handlar om kunskap, erfarenhet och talang. En person med kochmah är en som har jobbat med något så många år att det sitter i fingrarna.
För många år sedan var vi några stycken i Venedig och besökte ett av de världsberömda glasblåserierna där. Vi såg hur hantverkaren arbetade med glaset. Det gick in och ut ur elden, han blåste, och drog i glasmassan med en tång. Vi stod lite frågande och såg på, men helt plötsligt, ut ur ingenting, så stod det en vacker häst där. Med bara några enkla handrörelser, som för mig framstod som total magi, så hade han framställt en glashäst. Det är vad bibeln kallar kochmah, visdom. Att veta hur någonting ska göras.
Jag vet inte om du som jag blir fascinerad av olika slags människor. Exempelvis hur författare kan formulera en mening så den rör vid hjärtat, hur mammor och pappor vet hur de ska hantera sina barn för att få dem till att växa upp och bli människor som älskar livet. Jag slås av förundran. Jag har jobbat tillsammans med hantverkare och i jämförelse med dem som är mästare inom sina skrån skäms jag för att kalla mig själv för hantverkare. När jag ser hur de arbetar, verkar det nästan magiskt.
När vi läser Ordspråksboken om visdom så handlar det inte om den här typen visdom, men i överförd betydelse; nämligen hur vi ska hantera själva livet och hur vi i varje situation ska uttrycka kunskap, erfarenhet och talang på samma sätt som en fingerfärdig hantverkare hanterar sina material. I Ordspråksboken möter vi, naturligt nog, ordspråk. Ordspråk är ett speciellt sätt att uttrycka sig på. Vi kan ta några exempel:

”Den som vårdar ett fikonträd får äta dess frukt, den som sköter om sin herre blir ärad. Som vattnet speglar ansiktet så speglar hjärtat människan. Dödsriket och avgrunden blir aldrig mätta, inte heller människans ögon. Silvret prövas i degeln och guldet i ugnen, och mannen genom sitt rykte” (Ords 27:18-21).

Det här är ord som är lätta att lägga på minnet; vissa av de här känner du säkert igen. Ordspråk är ord vi ska meditera över och grunna på under hela dagen, ja hela livet. Vi läser också vers tre:

”Stenen är tung och sanden en börda, men dårens vrede är tyngre än båda.” 

Om du tolkar det här bokstavligt så förstår du ingenting, men intuitivt förstår du att dårens vrede inte handlar om en fysisk börda. Det är så poeter uttrycker sig. Det här ska inte tolkas bokstav för bokstav, men som en tanke; och vi gör det helt automatiskt. Vi kan också se i 22:4:

”Lön för ödmjukhet och vördnad för Herren är rikedom, ära och liv. Törnen och snaror finns på den falskes väg, den som vill bevara sitt liv håller sig borta från dem. Vänj den unge vid den väg han ska vandra, så viker han inte av från den när han blir gammal. Den rike råder över de fattiga, den som lånar blir långivarens slav.”

När vi läser texten hastigt så tror jag att de flesta av oss är eniga. Men det här är ordspråk, och ordspråk är inte löften eller regler. Låt mig ställa några frågor för att belysa vad jag menar:
Finns det ödmjuka människor som är fattiga? Som inte får ära? Finns det människor som har vördnad för Herren, som inte lever långa liv? Finns det barn som har uppfostrats till att känna den rätta vägen men som ändå har vikit av från den när han eller hon har blivit gammal? Ja, det finns det. Ändå är det här Guds ord. Hur ska vi då förstå det?

Man kan tänka på ordspråk som påståenden med en liten asterisk. Och när du ser i marginalen så står det: ”Inte alltid. Det är inte hundraprocentiga regler, utan mer livets ABC-regler. Det är grundmönstret i livets väv. Men ibland bryts mönstret.
Tänk dig en fin handvävd duk, och en myra som går på den. Den ser mönstret, trådarna och regelbundenheten. Men den förstår sig inte på avbrotten i mönstret. Den kan inte se hela bilden. Ordspråksboken lägger en grund, likt en grundskollärare som berättar för sina elever att de ska göra som mamma och pappa säger, för då kommer det att gå bra. ”Ät era grönsaker, lek ute och se till att ni klär på er när det är kallt ute, så kommer ni att vara friska.”
Det går som regel bra. Men inte alltid. Ibland vet inte mamma bäst. Ibland blir man sjuk även om man klär sig varmt.
Ordspråksboken är sann, men det är inte hela sanningen. Därför fortsätter vi vår flygresa för att se den stora bilden.
Predikaren är den andra boken som presenterar visdom. Om Ordspråksboken är den engagerade läraren som verkligen vill att vi ska förstå livets grundregler, så är Predikaren mycket mer av en skeptiker, en funderare. Universitetsstudenten som har börjat läsa filosofi. Den positive vännen som plötsligt har fått olycksfall i familjen. Predikaren är en som har provat saker och ting och som säger till läraren: ”Nej, så enkelt är det inte.” I Predikaren 2:12 står det:

”Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort!”

Kungen, det var han själv. Han hade provat allt mellan himmel och jord som skulle ge honom glädje och ge livet mening. Konst, kreativitet, hus, familj, forskning, musik och så vidare. Vad var då kontentan?

”Då insåg jag när jag hade försökt allting att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker” (Pred 2:13).

Så långt låter det ju som Ordspråksboken. Vishet är bättre än dårskap. Men läs fortsättningen:

”Men jag märkte att samma öde drabbade båda. Jag märkte att samma saker händer med både dåren och den vise. Då sa jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sa i mitt hjärta: Också det är förgängligt […] Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda jag har gjort mig under solen. För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? Alla hennes dagar är ju lidande. Hennes arbete är bara bekymmer, inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt” (Pred 2:14-15, 20-23).

Här säger Predikaren att han inte ser någon skillnad mellan visdom och dårskap. Vilken fördel har en flitig och god person? Allt kan ju gå illa i alla fall.
Jag tror att vi alla, om vi är ärliga mot oss själva och Gud, kan berätta om olyckor och sorg som har drabbat oss eller andra utan att vi har handlat dåraktigt. Det är inte så enkelt att man kan sätta in en krona godhet i tillvarons automat, och så kommer det ut 10 kronor med rikedom och ära i andra änden. Men borde det inte vara så? Är inte Gud god? Kungen drivs till förtvivlan och säger att livet är förgängligt:
”Förgängligt” heter på hebreiska hevel, som betyder ”vindfläkt”, eller ”rök”. Rök ser ut att ha en struktur, men så fort du försöker att fånga den så försvinner den. Det är detta Predikaren försöker komma fram till. Det verkar som att det finns en struktur i tillvaron, men då jag försöker gripa tag i visdomens rot, så flyr den undan från mig. Jag vet inte var jag ska få tag i den.
Predikaren tar sig an det som teologer kallar för teodicéproblemet. ”Hur kan det finnas en god Gud när det är så mycket ondska i världen?” Predikaren kom inte fram till att det inte finns någon Gud, utan lämnar oss i ambivalens. Han har ingen aning. Varför går det bra för onda människor och illa för de goda? Jag vet inte, jag får bara försöka att leva så gott jag kan och göra det bästa av dagarna. Äta, dricka och vara glad, för jag vet inte vad som händer imorgon. Det är visdom i Predikarens ord, absolut – men inte heller detta är hela sanningen.
Vi tar vårt flyg vidare och läser om mannen Job som levde i landet Us:

”I landet Us levde en man som hette Job. Han var en from och rättsinnig man som fruktade Gud och undvek det onda.” 

Om det är något jag har lärt mig i Ordspråksboken så är det att fromma, gudfruktiga och rättsinniga män och kvinnor som undviker det onda, dem går det bra för. Så efter att ha läst första versen förväntar jag mig att det ska gå bra för Job; och det gör det. Han har barn, rikedom och respekt bland sina medmänniskor. Allt är som det ska vara.
Men! Helt plötsligt förlorar Job allt. Rikedomen, djuren, skörden, huset, familjen – allt försvinner. Tillvarons matta rycks bort under hans fötter. Inte nog med det; lite senare drabbas han av förfärliga sjukdomar som håller på att förstöra hans liv. Han dör inte, men han sitter som noll och ingenting i ruinerna av det som en gång var hans liv.
Jobs bok är ett extremt exempel på något vi alla upplever ibland. Vi har också varit med om att saker och ting har gått väldigt bra och verkat väldigt stabila. Men helt plötsligt så har allting havererat. Omständigheter dyker upp som gör att allting faller. Det är bara ruiner kvar av det du en gång trodde var ditt hem, din tillvaro och ditt liv. I den situationen möter vi Job. Hans barn är döda, allt han ägde är borta, själv är han sjuk, och hans fru ber honom om att förbanna Gud och sedan dö. Några gamla vänner sitter där och gråter med honom, och tillsammans börjar de att fundera, filosofera och diskutera det som har hänt. Varför har det skett?
I koncentrat kan man säga att Jobs vänner säger så här: Job, du har syndat utan att vi vet om det. Det är därför det har gått fel. Du ska inte komma och påstå att du är rättfärdig. Det är därför alla dessa olyckor har drabbat dig. Nu måste du omvända dig Job. Då kommer Gud att belöna dig igen, för Gud är nåderik.
Det finns många kristna som har den här attityden. Så fort något går fel måste det bero på något fel hos dig. Tillvaron ska följa enkla regler. ”Jag ser att du är fattig, det måste vara för att du saknar tro.” ”Jag ser att du är sjuk, det måste bero på att du har syndat.” ”Jag ser att du har depression, det måste ju vara Gud som straffar dig.” På det sättet kommer vi med våra perfekta lösningar. Är det så enkelt?
Job svarar och säger att han inte vet varför olyckorna har drabbat honom. ”Gud har gjort det här mot mig och jag vet inte varför. Om Gud vill förklara det för mig, så får han göra det. Men jag vet inte.” Job har inte förlorat tron på Gud, men han förstår inte, och han är frustrerad, precis som Predikaren var. Han ligger på gränsen till att anklaga Gud, men han faller istället för någon slags fatalism. Det är Ordspråksboken och Predikaren i konflikt. Den naiva och den cyniska visdomen.
Till slut händer något. När vi kommer till Job 31 så står det: ”Slut på Jobs tal.” Så befriande. Nu har Job pratat nog, han har kommit till vägs och sitt förstånds ände. Här kan Gud börja tala.

I min Bibel står det som rubrik över kapitel 38: ”Herren svarar Job”. Men det är inte helt sant, för Herren svarar inte Job. Han går inte in i en diskussion med Job för att förklara vad som hände i himmelen den dagen då Åklagaren, Satan, kom till Gud och bad om att få sätta Job på prov. Gud förklarar ingenting.
Gud har inte ansvar inför dig eller mig att förklara sina beslut. I stället berättar Gud att han får hindarna att föda på marken, att han är den som har satt en gräns för havet, att han för stjärnorna fram och spänner Orions bälte. Han har både Leviatan och Behemot, dessa mystiska kaosets härskare, i sitt grepp. Han är mästaren som utför sitt hantverk som han vill.
Gud flyttar perspektivet från att vi ska ha förklaringen på allting, och talar istället om hur han håller allt i sin hand; han får blommorna att knoppa och solen att stå upp. Och här är den underliggande frågan: Kan inte du lita på den som håller allt detta i sin hand?
Job och hans vänner vill att Gud ska följa deras logik. Gud säger att tillvarons väv är för svår för dem att förstå. Vi är myran och Gud är hantverkaren som har gjort allt efter sin visdom. Till slut förstår Job, och han säger:

”Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.”

Här får du ett nytt perspektiv på visdomen. Det handlar inte bara om Ordspråksbokens enkelhet eller Predikarens cynism, men att få se vem Gud är och komma in i gemenskapen med honom. Det handlar inte heller om att bara säga: ”Ja ja, Gud får göra som han vill.” I stället lär vi oss att vila i den tillit som har skapat världen. Gud säger: ”Jag älskar dig. Vågar du tro på det? Vågar du lita på mig?”
Job lärde sig att lita på Gud efter detta mötet. Men jag har ju inte haft Jobs uppenbarelse eller hört Gud tala från stormvinden. Så hur kan jag få se Gud och lära mig att tro på honom? I Johannesevangeliets första kapitel talas det om Ordet som var från begynnelsen. Sedan står det i den 14:e versen:

”Och Ordet blev kött och bodde ibland oss och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern.”

Lärjungarna såg Jesus när han gick runt i Israel för tvåtusen år sedan, men denna texten handlar också om alla dem som hör budskapet om Jesus, får sina ögon öppnade och ser vem han är.
Jesus Kristus är Guds uppenbarelse. Det står vidare i vers 18:

”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.”

När vi ser Jesus ser vi Guds härlighet och visdom.
Det är evangeliet om Jesus som kan lyfta oss till den ”tredje nivån”. I Ordspråksboken fick vi se livets grundregler. I Predikaren mötte vi livets kaotiska realitet. Hos Job mötte vi båda delarna. Men Gud är hela tiden på avstånd. Lösningen är att genom Jesus Kristus komma nära Gud och hans hjärta. Det är det som är så revolutionerande. De första kristna gick ut i världen och sa: ”Vet ni vad? Gud Fadern sände Gud Sonen till den här jorden för att Han skulle dö för våra synder! Detta gjorde han för att vi skulle kunna komma in i ett personligt förhållande till Honom, ett förhållande som bygger på Hans trofasthet emot oss, där hans Ande flyttar in i oss och förvandlar våra liv i grunden, så att vi kan bli de människor Gud önskar av oss. Tänk så fantastiskt!”
När Gud ska uppenbara vem Han är, sin makt, sin kraft, sin visdom, sin storhet –  så gör Han det inte genom att trampa på fiender. Han gör det inte med ett blodigt svärd i handen över nedhuggna lik. Han gör det med två utsträckta armar på ett kors, medan han ropar: ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör.” När han dör, ropar han ut: ”Det är fullbordat!” Och fullbordat är det inte när hans fiender är döda. Det är fullbordat när han ger sitt liv för de fiender som han älskar. Det är det stora i evangeliet. Det är visdomen.
Strax innan Jesus dog bad han denna bönen:

”Men jag ber inte bara för dem, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras ord. Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett till dem för att de ska vara ett liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem såsom du har älskat mig” (Joh 17:20-23).

Sonen säger till Fadern att han har gett sina vänner denna gudomliga visdom. När Jesus hänger på korset, så lär vi oss vad Guds kärlek är. Tanken är att det ska förändra oss i grunden. Förut hörde jag om Jesus, jag läste bibeln, men det blev inte levande för mig. Men en dag såg jag Jesus som hängde på ett kors för mina synder. Då förstod jag.
När jag förstod innebörden av det hela så förändrade det mig.
Detta kan jag säga för min egen del också. Jag är uppvuxen i församlingen. Jag har suttit på fler möten och hört fler predikningar än jag orkar räkna ut. Jag fick min första bibel innan jag började första klass, och sedan dess har jag läst den. Jag var inte mer än kanske sex år när jag böjde mina knän och sa: ”Jesus fräls mig, för jag förstår att jag är en syndare.” Det är ett steg som jag aldrig någonsin har ångrat, och varje dag som jag får se honom som hängde på ett kors, är det lika stort och revolutionerade. På korset startade Gud en revolution som har vänt upp och ner på hela världen.
Aposteln Paulus skriver så här:

”När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet …” (1 Kor 1:21-22).

Världen tycker att det är dårskap att en man som dör på ett kors skulle kunna vara Herre. Jag har pratat med många muslimer och judar som ifrågasätter varför Gud skulle tillåta att hans profet dog på ett kors. Det är ju en dom! En helig profet ska upphöjas till värdighet, han ska inte förnedras på det sättet. Det är en dårskap och det är en stötesten för dem, men Paulus fortsätter:

”… vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är svagare än människor” (1 Kor 1:23-25). 

Genom den dårskap som korset är får vi tränga in i Guds visdom. Den här visdomen som blev uppenbarad i Jesus, sätter saker och ting i perspektiv, även vardagliga ting och lidande.
I Andra Korintierbrevet 12 skriver Paulus att han har fått en ”tagg i köttet”; en ”Satans ängel” som slår honom i ansiktet. Vad betyder det här? Jag vet inte helt, men det är tydligen en plåga som Paulus vill bli av med. Han säger: ”Tre gånger har jag bett Herren att den ska lämna mig.”
Om en gudfruktig man ber Herren om någonting, så ska han få det han ber om. Det är ju regeln, eller hur? Men ändå så försvinner inte problemet. Han ber tre gånger om att denna Satans ängel ska vika bort ifrån honom. ”Men han svarade mig och sa ‘Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet’.” Det är här Paulus får avkläda sig allt som är styrka hos honom själv och så får han lära sig att Guds nåd är nog för honom.
Varför är du kristen? För att du tjänar på det? För att om du går på möten så välsignar Gud dig? För att gudsfruktan gör dig lycklig? Då bedriver du kohandel med Gud. Det är när all ”välsignelse” försvinner som det visar sig varför du är kristen. Om du är kristen för att du är älskad av Gud, då kommer du aldrig förlora din tro. Tacka Gud för de tillfällen då dina motiv prövas.
Jag hörde om en gammal man som sa: ”Det är en sak som är positiv med att bli gammal och sjuk, då kroppen bryts ner. Det är att jag inte längre kan ljuga. Min kropp visar den svaghet som jag alltid har burit på. Innan så såg jag stark ut, nu så vet alla att det inte finns någon styrka hos mig. Och det har det egentligen aldrig gjort. Men nu blir det uppenbart att det bara är Guds nåd som bär genom alla tider.”
Så talar en man som har berörts av Guds visdom. Om du får uppleva nåden att få rikedom, eller nåden att få förlora din rikedom, så är det nåd från Gud som kommer att bära dig igenom alla tider. Om du får uppleva att få ha vänner omkring dig som prisar Gud tillsammans med dig, eller om du får uppleva att allt detta kläs av dig, för att du ska få se vad det är för någonting som du håller fast vid och vad det är som håller dig fast, så är det nåd från Gud.
Vi ska landa vår flygresa. Jag ska avsluta med att läsa ur Efesierbrevet, för vi kan inte tala om Guds visdom utan att läsa den här versen:

”Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen” (Ef 3:10).

Visdomen skulle göras känd genom församlingen. Varför då? Hade det inte varit bättre att skicka några änglar eller andra himmelska väsen för att göra Guds visdom känd? Jag hade skickat någon smart, stark och mäktig; inte de här fattiga, eländiga, brutna och förstörda individerna gjorda av stoft från jorden. Men det är inte under änglar Gud har lagt den kommande världen, det är under människor. Det är hans visdom, och vi får vara en del av det. Vi får gå ut i världen och säga: ”Gud inbjuder dig! Du sjuke, vilsne, sörjande och plågade människa. Kom till gemenskapen runt Jesus! Vi är inte perfekta, men vi är älskade!”
Jesus Kristus och det nya folket som han skapar i sin död och uppståndelse ska visa för alla i himmelen och på jorden vem Gud är. Det är gränslös nåd. Vi kan vända oss till Gud i tacksamhet, tro och full förtröstan, och säga: ”Herre du håller både universum och mig i din hand. Jag ber dig, bevara oss! Herre hjälp oss i de dagar som kommer. Om det är dagar med nederlag, sorg och elände, eller om det är dagar med seger, väckelse och framgång. Herre, allt förmår vi i dig som ger oss kraft.”

Författare Paulus Eliasson