Tag Archive | Lärjungar

Växande. Mognad. Trohet. Styrka. Tankar.

Matt 13:30Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.”
Ef 4:15Nej, vi ska hålla fast vid sanningen i kärlek och på alla sätt växa upp till honom som är huvudet, Kristus.
Kol 1:10Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt, genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud.
Kol 2:19Han håller sig inte till honom som är huvudet och som får hela kroppen att växa med den tillväxt som Gud ger, stödd och sammanhållen som den är av leder och senor.
1 Thess 3:12Och må Herren låta er växa och överflöda i kärleken till varandra och till alla, liksom vi i vår kärlek till er.
Heb 12:15Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot får växa upp och skada och smitta många.
2 Pet 1:8För om allt detta finns hos er och får växa, blir ni inte overksamma eller utan frukt i er kunskap om vår Herre Jesus Kristus.

Bibelorden är tydliga i sitt budskap till oss, vi som vill växa, förkovra oss och bli den som Gud vill och kan använda. Vi har alla olika ERFARENHETER och kunskaper. MEN vi är alla människor, och vi försöker sprida hans ord så gott vi kan, det är vår uppgift. Ett bibelord är ett bibelord som skall förstås, inte kastas i huvudet på t ex en sörjande människa eller en människa som talar om en sanning som man inte förstår.

Vi troende är alla på olika nivåer i vårt växande och kunnande, en del har fel, en del har rätt, då det gäller Gudsordet. MEN om vi alla tar GUDS ORD på allvar så får vi nåden att kämpa oss igenom livet som sådant och vi får nåden att bli använda. Den stora kärleken från Gud ger oss kraft och styrka att gå vidare även om vi som människor kan känna att man kanske ‘inte orkar en dag till’. Där har jag varit många gånger.

DÄR, i sådana situationer, har många personer i tiden varit och det behövs stor tro på Gud och erfarenhet av att bibelordet håller, för att ORKA LEVA i olika omständigheter som kan vara mycket mycket svåra. Det märkliga är att det glättiga och roliga skall ta överhanden, istället för att hjälpen i en svår tid borde överväga med tröst och hjälp, det sker inte alltid. Gud är god och tar oss över hindren och det är gott att VETA att han är GOD i ALLA Omständigheter.

Trogna, rentvättade, kallade, dugliga, utvalda…purified…

Vi lever i de sista tiderna, vare sig man förstår det eller ej. Följ Jesus till slutet.

VIDEON som följer här är en uppmaning till alla troende att följa Jesus och bli helgade, renade, för att vara klara inför slutet och början på allt. Att klara av att vara de människor som GUD vill att vi troende ska vara.

Håller vi måttet ända till slutet? Gör du? Gör jag? Det får Gud avgöra, och som sagt, det räcker inte med att säga att vi är frälsta/Omvända till Jesus, och därför DUGER i himmelen.

VI alla måste som troende vara renade i JESU BLOD och LYDA honom hela vägen fram. KLARAR vi det? Är vi så klara att sista dagen kunde vara här för oss?

Jag tror inte det, det är mer kvar och bråttom. Vi är utvalda men är vi dugliga? Vi ska vara perfekta, är vi det, hinner vi bli det?

Purified betyder, FRIA från SKULD och ONDSKA!

Daniel 12:9 9 Då sade han: ”Gå, Daniel, för dessa ord ska förbli gömda och förseglade till den sista tiden.

Matteus 22:14 Många är kallade, men få är utvalda.”

/Är vi utvalda att få kronan en dag? Är vi så rena att vi får sitta vid högtidsbordet?

Matteus 20:16 Så ska de sista bli de första och de första bli de sista.”

Joh 6:70 Jesus svarade dem: “Har jag inte själv valt ut er tolv? Ändå är en av er en djävul.” /Judas/

Joh 15:19 Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.

Ja vi ÄR hatade av världen och i synnerhet av SATAN, ondskan som drar över jorden.

Joh 17:14 De ska strida mot Lammet, men Lammet ska besegra dem tillsammans med sina kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och kungarnas Kung.”

SEGER! De som är kallade och utvalda troende, är vi med där?? TROGNA; LOJALA; Alltigenom Jesu efterföljare? Tvättade, rena, perfekta?

Maria: Detta var i korta drag som jag ville förklara videon något så när. Se vidare på den kanalen på Youtube!

Då kyrkan blir ett människoverk /Aktuell predikan av Arne Imsen från 1975

Människan älskar att slå sig till ro och bygga. Hon skapar kyrkosystem, heliga platser och bygger tempel. Hon kommer längre och längre bort från originalet och avlägsnar sig därmed också från Jesus Kristus.

Den nytestamentliga församling-ens erfarenhet var att det som gjorde dem till bedjare var inte deras helgelse, utan fastmer den nöd och det tryck de levde under. Dessutom den totala bristen på alternativa lösningar, då det inte fanns någon annan att vädja till. Den konkreta situationen gällde: Varifrån skall min hjälp komma? Det var alltså inte fråga om att välja alternativa lösningar. Det fanns bara en möjlighet och det var att Gud grep in, annars var man utlämnad. Jag tror och har den förtröstan till Gud att han genom sin mäktiga ande kommer att verka fram det som ska verkas fram, med de medel som behövs för att detta ska ske.

Det var inte den väldiga andedopsupplevelsen som gjorde dem till själavinnare. Benägenheten till kyrklighet har funnits hos människan i alla tider. Hon vill gärna skapa något själv, och bygga upp något omkring sig. Tendensen gjorde sig också gällande i den urkristna försam-lingen, hos de nyandedöpta.

De ville gärna göra hela den här anderörelsen till en inomjudisk sekt och hade redan satt upp gränser för Guds möjligheter och verk; andedopet var till för judar. Därmed fanns tendenser till inlåsning och insnörning. Ingen tycks vara helt befriad ifrån denna belastning. Det var faktiskt inte andedopet som gjorde dem till bärare av budskapet, i varje fall inte det som fick dem i rörelse, utan det var förföljelsen.

De blev kringspridda.

Det var inte så att de drog åstad frivilligt, utan de blev utsända. De tvingades bryta upp. Det kan inte överföras på ett andligt område så att det kan sägas att det här var speciellt andliga upp-levelser. Det var ett uppbrott som betydde skilsmässa från arbetsplatser och hem och kolossalt många inbördes dramatiska scener. Vi har svårt att förstå det här, för vi har inte levt under motsvarande förhållanden. Vi ser gärna evangelisationen som något idylliskt och nästan romantiskt. Men här möter vi det oerhörda skeende då politiska åtgärder i form av religionsförföljelse, politiska åtgärder mot den urkristna församlingen, ledde till att den mänskligt sett slogs sönder. Alla utom apostlarna blev kringspridda, och de gick omkring och förkunnade evangeliets budskap. Genom denna förföljelse var det några som kom ned till Antiokia, och där började förkunna evangelium och vittna om Jesus också för andra än judar. På så vis upp-står den första blandförsamlingen av judar och hedningar.

Vi kommer att få göra erfarenheter som inte smakar gott för det köttsliga jaget. Jag tror att det vi själva har byggt upp med nödvändighet måste slås sönder. För att vi inte ska bli kyrkobyggare måste det slås sönder, och vi får tacka Gud att han är så nådig att han tillåter sådana saker komma över våra liv.

Det fanns andra tendenser i den urkristna församlingen som bröt igenom senare. Vi ser församlingens urkristna vision och får använda uttrycket idealism. Församlingen bryter upp och kastas ut i periferin – och slår sig till ro igen! Märkligt.

Bryter upp, kastas ut – och igen slår sig till ro.

Man börjar på samma sätt med ett nytt kyrkobygge. Man skapar en ny organisation och ett nytt kyrkosystem, med nya heliga platser och nya tempel med sakrala anordningar och system. Så småningom finns återigen hela denna märkliga institution som kallas kyrkan; det bedrövligaste som existerat i hela historien. Människan slår sig till ro, och sätter igång att bygga. Det är så skakande, därför att ju längre man kommer bort ifrån den ursprungliga urpingstupplevelsen, ju längre man kommer bort ifrån Jesus Kristus och hans omedelbara och direkta närvaro, dess mer gör sig alla dessa konstlade anordningar märkbara på praktiskt taget alla områden.

Istället för martyrium och lidande, kommer helgonkulten. Det var inte längre fråga om att förenas med Jesus i hans lidanden, utan att identifiera sig med helgonen, som i generationerna förut hade lidit. Man bekransar deras gravar och ber till dem om deras hjälp. Istället för en levande, verksam församling, den lidande och förföljda församlingen, den smädade och föraktade församlingen, så kom kyrkan. Kyrkan som avskiljer kristendomen förkroppsligad i inomvärldsliga institutioner.

Det i särklass vidrigaste som existerar på jorden, är kyrkan.

Det här är oerhört skakande och all-varligt, för vi är inte kallade att bli en kyrka. Kyrka och kristendom är sällan samma sak. På grund av bristen på levande kristendom, uppstår kyrkan. Men då den helige Ande bor i enskilda kristna, då är de en levande församling. Ingen institution, utan individer, uppfyllda av den helige Ande. Det är fullständigt omöjligt att ringa in eller fånga in den, för den är omätbar. Det är fullständigt omöjligt att förvandla den till ett instrument i makthavares händer.

Församlingen blir som vinden som blåser vart den vill. Varenda levande kristen blir en rörlig, av Guds Ande ledd individ. Här ligger provokationen emot allt institutionsväsende, förenings-väsende, skökoväsende. Emot all förstelnad kristendom, all formalism.

Här ligger själva hemligheten, här ligger utmaningen, pris ske Gud! O, vilket budskap! Kristus är uppstånden och vi är uppståndna med honom. Jesus Kristus är Herre, och vi underordnar oss inte något system som övertar de funktioner som vi endast förknippar med Jesus Kristus själv.

Halleluja för den levande Gudens församling, som aldrig kan bli organisation eller institution, men en kropp av levande lemmar – inte av proteser och kryckor, utan av en levande, funktionsduglig kropp. I den kroppen är vi lemmar. Och där är Jesus Kristus huvudet.

Inför detta oerhörda känner vi vår kolossala brist och ofullkomlighet. Det går bra att i möteslokalen tala om dem som blev utkastade i periferin, men imorgon kanske det är vår egen erfarenhet. Frågan är om vi är förberedda för detta. De hade hört Jesu ord. Han hade talat om vad som skulle komma. Det var inte ett ämne för uppbyggelsepredikan, utan det var en information om konkreta ting som skulle vederfaras dem var och en.

Jesus gör klart för alla sina lärjungar i alla tider:

På samma sätt som världen och religiositeten har behandlat lärjungens Mästare, så kommer de att behandla lärjungarna.

Han gör klart för dem att på samma sätt som han blev upp-höjd, så skulle också de bli upp-höjda. Det är något så förunderligt och märkligt och storslaget på samma gång, att på samma sätt som han hade fått bära sitt kors, skulle vi få bära vårt kors. Hans fattigdom skulle bli lärjungens fattigdom. Hans anonymitet blir vår anonymitet. Vi kan aldrig bli kända i världen och vi kommer alltid att bli felbedömda. Världen känner oss inte och ingenting av det vi håller på med förstår de, för de förstår inte vår Mästare. Den dagen de förstår Honom, kommer de att förstå oss. Men så länge de inte förstår honom, kommer vi att vara något förborgat, och därigenom något upp och nedvänt. Det är oerhört skakande att se hur Jesus under hela sin verksamhetstid bevarade sin anonymitet. Finns det ett enda ställe i evangelierna där han kallar sig själv Messias? Men efter uppståndelsen ifrån de döda då han sitter på Faderns högra sida i härligheten, då möter han Paulus och säger: Jag är Jesus, den som du förföljer.

Paulus hade förföljt de kristna. Och då sade han som satt på Faderns högra sida i härligheten: Jag är Jesus, den som du förföljer! Den förhärligade Jesus träder här fram, men aldrig under förnedringstiden. Namnet han bär, hade han fått, men han använde det aldrig. Det namn han bar under förnedringstiden, hade Gud gjort till hans ärenamn. Ty Gud har gett honom det namn som är över alla andra namn.

Efter uppståndelsen ifrån de döda får han ytterligare ett namn.

Då är han inte längre bara Jesus från Nasaret, utan då är han Jesus Kristus. Men inte bara Jesus Kristus, han får också namnet Herre, ty honom har Gud gjort till Messias och Herre. Efter uppståndelsen ifrån de döda har han satt sig på Faderns högra sida i härligheten, och då är han Jesus Kristus, vår Herre. När församlingen bekände att Jesus Kristus är Herre, tog den upp kampen och provocerade fram hedendom och judendom.

Att säga till en jude att Jesus var Messias var ohyggligt. Att säga till en romare att Jesus var Herre, var förfärligt. Jesus var Messias, den Smorde, Jesus var profet, Jesus var präst och Jesus var konung. Därmed reducerades alla andra till rätta proportioner. Han som dog på ett kors utanför Jerusalem var Messias, profet, präst och konung. Under tiden som ni gick och väntade på Messias, så dödade ni den Messias Gud sände. Ni fortsätter att vänta på er Messias, men Gud har sänt honom, han har kommit – Jesus är Messias!

Vilken bekännelse! Att säga till romarna som representerade den militära och politiska makten, och överhuvudtaget allt som kan sammankopplas med makthavare och maktmedel – att säga till dessa att Jesus är Herre, det var att reducera hela det romerska systemet till rätta proportioner. Ett världsrike förgås, men Guds rike förbliver.

Halleluja! De som ska överleva är inte de som idag sitter på taburetterna och tronerna, utan det är martyrerna, de som ni har slaktat, de som ni har kastat för de vilda djuren. De som har lidit döden under de mest grymma och förnedrande förhållanden. Det är dessa som representerar det kommande Gudsriket som förbliver.

Aldrig har jag sett att denne Jesus som Gud gjorde till både Herre och Messias vid något enda tillfälle träder fram till judarna och säger: – Jag är Jesus. Han kallar sig inte ens Jesus. Han utger sig heller inte för att vara Messias, utan han säger: – Vem säger folket Människosonen vara? Förstår du?

Man kommer inte till Jesus med logikens hjälp. Man kommer inte till honom med naturvetenskapliga bevis som grund. – Vem säger folket människosonen vara? Och så får man veta: några säger – andra säger … Det är helt uppenbart att man samman-kopplar människosonen med något religiöst, något andligt. Var och en har sin kunskapsnivå, sina erfarenheter, sina referens-ramar och sina möjligheter. – Vem sägen då I mig vara? – Du är Messias, den levande Gudens son. Halleluja! – Salig är du Simon, Jonas son! Ty kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen.

Ära vare Gud och Lammet!

Det hade inte skett genom någon intellektuell bevisföring. Jag tror inte att det hade gått att hålla ett teologiskt seminarium med Petrus, fiskaren från Galliléen. Och ändå visste denne fiskare från Galliléen mer om sin tid, om händelserna, om himmelrikets aktiviteter och Gudasonen, än överstepräster, rabbiner och tidens förnämsta teologer. Kött och blod har icke uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himmelen. Så finns det följaktligen möjlighet att ha en individuell kommunikation med den eviga världen. Man kan både få information och bekräftelse så att man både kan se och höra. Man kan både leva och tjäna under Gudsrikets inflytande och med Gudsrikets kraft.

Så säger Jesus vidare: Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min församling. Det kan nästan se ut som om Jesus sa att på dig Petrus ska församling-en vila. Men det gör han verklig-en inte. Vad var det för grund som där lades? Den byggdes på bekännelsen om att Jesus är Herre. Du är Petrus – klippa eller sten. Och på dig ska jag bygga min församling. Vad är det för urklippa som församlingen vilar på? Det är detta att Jesus är Herre. Och därmed är det också sagt att församlingen inte är ett upprört hav – församlingen är en klippa. Det enda fasta i tillvaron är Jesu Kristi församling. Det enda säkra och verkligt trygga är att Jesus Kristus är Herre. Detta får vi bekänna och detta får vi tro, och utifrån detta får vi tjäna. Ditt liv, för var och en som tror på Jesus, är i hans händer. Han vet vad han ska använda av tröst, förmaning, hugsvalelse och tuktan för att få fram sin avsikt med ditt liv. Då gäller det bön och själavinnande och allt som överhuvudtaget måste till för att det inneboende livet ska bryta ut i full härlighet och vi ska bli det han vill – både i den här tiden och i den tillkommande. Det är ännu inte uppenbart. Det finns där som fördolda och hemlighetsfulla resurser.

Jesus sa inte: Jag är Jesus, jag är Messias.

Han använde ett tredje uttryck som leder tankarna till Danielsboken, där vi ser syner dra fram för våra ögon. Vi ser vilddjuren och Människosonen, och bilder av alla de andra rikena och väldena. Det är vilddjursvälden och där finns också ett välde som bär himmelens härlighet till oss och som presenteras som Människosonen. Då Jesus talar om Människosonen säger han inte ens: Jag är Människosonen, utan han talar i tredje person, vilket innebär distans till dem som var där. Han talar i Johannes kapitel 6 om Människosonen, och om att äta hans kött och dricka hans blod. Där ser vi hur han ställer sig till sin samtids makthavare och maktkonstellationer, till massans reaktioner.

I honom kan vi se hur församlingen ska handla i alla tider. Man kan inte placera in församlingen i något annat sammanhang än det som är förenligt med hennes eget väsen. Församlingen är fullständigt artskild ifrån all-ting annat i tiden.

Inför detta gudomliga uppdrag som Jesus har anförtrott sin församling, sanktionerad av sin Fader som är i himmelen, är det helt uppenbart att vi måste känna oss oerhört enkla, bristfälliga och ofullkomliga. När vi ser vad Jesus vill att vi ska vara, och i Ordets ljus upptäcker vad vi är, så måste vi bli förtvivlade. Vi skulle vilja göra några jättekliv framåt på praktiskt taget alla områden, och erövra stora områden som är ointagna. Vi har sett och i anden anat dem, men vi har inte gjort det vi tycker att vi borde ha gjort. Det har gått för sakta.

Jag har ett speciellt budskap till dig som vill framåt. Det här är inget generellt budskap, utan det är till den som vill framåt på trons väg och som upplever detta så nödvändigt så att han eller hon inte diskuterar om vad det kostar, utan upplever det inte bara som en ynnest, utan mer som en livsnödvändighet. – Jag måste vidare på trons väg och har inte något val, därför att broarna bakåt är redan sprängda. Det finns inga reträttvägar eller några möjligheter att gå någon annan väg.

Det här är budskapet: ”Så trösten nu varandra med dessa ord” (1 Tess 4:18).

Det finns många kristna som behöver tröst, men det är verkligen inte alla. Jag vill avgränsa budskapet ytterligare. Den här trösten gäller naturligtvis inte Laodiceakristna. Då hamnar det fel. Den Laodiceakristne ska inte tröstas, han ska väckas. Det här gäller heller inte Efesuskristna; en Efesuskristen ska inte tröstas, han ska avslöjas. Förlusten av något väsentligt ska uppenbaras. Men det finns kristna som ska tröstas, det är de som kämpar. Många kämpar dock på ett felaktigt sätt. De kanske har förivrat sig på vissa områden och därför också upplevt trötthet, kanske också mött besvikelser. Det är till dig detta tröstens budskap nu kommer.

Jag riktar mig till dig som inte önskar något annat än att komma in i bönelivet, men känner dig som en misslyckad bedjare. Du som vill göra praktiskt taget vad som helst för att bli själavinnare, men är en misslyckad själavinnare. Du har gett offer till Guds verk och du har bedit. Ändå tycker du att resultatet är magert. Du har inte sett människor i din omgivning komma till tro på Gud eller annat inträffa som du räknade med skulle ske som en naturlig konsekvens av din egen överlåtelse åt Gud. Nu kommer jag med ett tröstens budskap från Jesus Kristus, han som är vår Herre. Han säger att det har skett mycket mer än du anar. Det är bara det att du har inte sett det. Du har inte sett det ännu, men du ska få se det. Den stora skördedagen väntar. Den skördetiden är inte väckelseperioder vi upplevt i Sverige eller på andra platser. Men det kommer en stor skördedag.

Den stora skördedagen vi kan läsa om i Jakobs brev. Församlingen ska hemförlovas, och då vi kommer hem konstaterar vi:

– Men gode Gud, finns dessa här!

Om vi går till Jakobs brev, så finns det en ton i femte kapitlet, som är både upprivande och tröstande på samma gång. Upp-rivande, för att där beskrivs förhållanden i den här världen som är vidriga, ja vedervärdiga. Förhållanden som varenda människa med ett rent sinne och rätt-färdighetskrav i sitt bröst upp-lever som orsaker till ohyggliga slitningar.

Jag kan inte låta bli att läsa den här delen som vänder sig till de rika på ett alldeles speciellt sätt, och de som har drabbats av de rikas förtryck. Vi möter de starka och de svaga och det finns något så oerhört gripande och skakande i den här beskrivning-en. Den är så kolossalt historisk och verklig. Det är förhållanden som det tydligen aldrig går att få någon ändring på här på jorden, och det finns kristna; goda helgon, som får leva under villkor som ter sig så ohyggliga och svåra. Vi läser:

–Hören nu, I rike: Gråten och jämren eder över det elände som skall komma över eder.

Eder rikedom multnar bort, och edra kläder frätas sönder av mal; edert guld och silver förrostar, och rosten därpå skall vara eder till ett vittnesbörd och skall såsom en eld förtära edert kött. I haven samlat eder skatter i de yttersta dagarna (Jak 5:1-3).

Det är en beskrivning på människor som inte alls hade förstått sin uppgift och sin tid. Vi läser vidare:

– Se, den lön … Här har vi den mänskliga egoismen i religiös förklädnad. Hajarna, som också gömde sig i den kristna gruppen. Egoisterna, profitörerna och förtryckarna som dolde sig i den kristna gruppen, och som inte heller drog sig för att utsätta syskonen för denna oerhörda förnedring och förödmjukelse.

– Se, den lön I haven förhållit arbetarna som hava avbärgat edra åkrar, den ropar över eder, och skördemännens rop hava kommit fram till Herren Sebaots öron. I haven levat i kräslighet på jorden och gjort eder goda dagar; I haven gött eder av hjärtans lust ”på eder slaktedag”. I haven dömt den rättfärdige skyldig och haven dräpt honom … (Jak 5:4-6)

… och nu väntar vi på en uppgörelse. Vem ska ta hand om de förtrycktas sak och föra den fram till en rättvis behandling och skapa rätt-färdiga förhållanden? Man känner indignationen i sitt bröst och man skulle vilja gå till aktion mot allt det onda som finns i tiden. Man skulle vilja ändra på de sociala förhållandena och de politiska, ge lättnad för alla, för hela släktet. Man skulle vilja ha bort slaveriet och förtrycket. Inte sant? Det ligger i vår natur att vi skulle vilja ta itu med missförhållandena och vi skulle också gärna vilja använda Jesus som profet, som idégivare, som instrument för denna rättfärdiga kamp för det vi kallar människovärdet. Men vet du hur detta sammanhang slutar? Den sista meningen gör att hela den oerhörda kamplusten sjunker till ett intet, för det står:… han står eder icke emot.

Det finns ett lidande som egentligen inte hänger samman med förhållandena i samhället, hur bedrövliga de än kan vara. Det finns locktoner som vill ha oss engagerade i kampen för rättvisa på jorden. Vi tycker att vårt evangelium, vårt budskap och vår kärlek är maktfaktorer som bör komma in i den kampen för att åstadkomma rättvisa. I Afrika, i Amerika, i Skandinavien, i Sverige. Men vi kan inte ställa upp i den kampen. Varför icke? För vi vet att då det ena systemet har rasat så ersätts det av ett nytt. Det ligger i själva den onda dynamiken.

Systemen förändrar knappast.

Vi möter bara nya individer i de gamla rollerna. Rätt vad det är så är de förtryckta förtryckarna, och så är vi där igen. Från privatkapitalist till statskapitalist. Från envälde till massdiktatur. Det sitter långt djupare än så. Man kommer inte tillrätta med de här problemen genom politiska aktioner eller genom sociala insatser. Hur gärna vi än skulle vilja dela med oss och ta både vårt eget och de rikas goda och överföra det till de fattiga, ja, ge till dem som behöver. Men det är inte där grundproblemet sitter. Därför låter vi den striden vara. Vi överlämnar den åt Herren. Han kommer. Han har hört ropen, han ska också fälla domen och avgöra striden och han ska göra det med hast.

Men vi har en kamp. Det är inte en kamp för mat och dryck, vare sig för oss själva eller andra. Det är inte för kläder, inte heller för hus och hem. Men vi har en kamp. Vad är det för kamp? Det är kampen för människors frälsning. Vi beder: Herre, ge oss idag vårt dagliga bröd. Vi är beroende av Guds hjälp och Guds välsignelse för vår existens, vi vet det. Men det är inte detta vår kamp ytterst gäller. Det gäller inte vår komfort, inte heller vår materiella eller fysiska nödtorft. Det gäller människors frälsning.

Då kommer vi in på ett område där vi också erbjuds olika möjligheter. Det här är inte någon rekryteringsfråga för att rekrytera medlemmar för att församlingen ska bli stor, ansedd eller imponerande. Det handlar inte om insatser eller aktioner. Det handlar om något helt annat. Det handlar om frälsning. Ett faktum är att ingen kan komma till Jesus om han inte blir dragen av Fadern. Det är ingen mening med övertalningar. Jag tvivlar också på kampanjer. Jag tror inte heller att det hjälper särskilt mycket med våra yttre och ytliga aktiviteter. Men det finns ett rop som har stigit upp från de heligas hjärtan i alla tider.

Du möter i Gamla testamentet kampen för livet och för att fortplanta budskapet.

Att fortplanta för att ge liv till andra. Det tar sig det här uttrycket: ”Ge mig barn, annars dör jag.” Ska familjen tillväxa, så räcker det inte med adoptioner och associering. Det måste nytt liv till; andliga födslar. Det finns ett område där vi känner Herrens kallelse och maning till insats. Det är också där vi känner vår fruktansvärda begränsning, och där vi får lida av att det tar så lång tid innan det vi väntar sker. Men då heter det:

– Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära (Jak 5:7-8).

Åkermannen vet vad som är hans uppgift. Han vet vad han måste göra, han vet också om sin egen begränsning. När han har myllat ner säd i den bearbetade jorden, då måste han dra sig tillbaka. Han räknar med livets inneboende egenskaper. Man sår inte bara genom att predika och sjunga, ha möten och gudstjänst-er. En såningsman i Guds rike är på samma gång själv säden. Han är både säd och såningsman.

Rikets barn är säden, sa Jesus.

Varje dag sår du. Du har skäppan med dig. Du behöver inte öppna din mun och säga ett ord eller sjunga en sång – ändå sår du. Det kan vara en trons gärning, som är ett utsäde som faller i jorden.

Du har ingen aning om vad som äger rum. Du har sått något utan att du själv har den blekaste aning om det, för du är säden. Det är ordet i dig och ordet genom dig. Det är Jesus i dig och Jesus genom dig. Antingen du är borta eller hemma så sår du oupphörligt. Och du bestämmer också själv vilken åker du ska så i. I köttets åker eller i Andens. Det står inget där om utsädet, det står om åkern. Du kan använda samma säd i de olika åkrarna. I köttets åker och skörda död. Eller i andens åker och skörda liv.

Du sår genom din utstrålning. Genom friden som bor i dig. När du känner dig ångestladdad och fruktande så sår du. Kanske just din egen sorg blir ett utsäde. Och du bevattnar säden genom dina egna tårar. Så är det för en levande kristen. Du kan vara i en verkstad, du kan vara på sjukhuset, du kan vara på gatan. Du kan vara på ditt kontor, du kan vara i hemmet. Var som helst. Du sluter till dig och lever för Jesus. Du är inte med i den allmänna jargongen som finns på alla arbetsplatser, utan du är på ditt sätt avskild. Inom dig finns ett område dit ingen når. Du är avskild för Herren Jesus Kristus. Och du sår. Rätt vad det är kommer du in i ting som du inte kan begripa vad det handlar om. Du kan ligga i din säng på natten och gråta. Du vet egentligen inte vad som är orsaken. Vet du vad det är? Det är utsädet som bevattnas.

Det är inte i första hand dina proklamationer, ord och åthävor, det är inte det yttre mönstret och beteendet som är det mest avgörande. Du sår. Det är Ordet som verkar i dig och genom dig. Rätt vad det är så är det någon som överlämnar sig åt Kristus. Någon blir frälst på din arbetsplats eller i din omgivning.

Man undrar: vem har varit själavinnaren? Han eller hon kanske av en tillfällighet har hamnat på något möte och alltsammans ser ut som en ödets nyck. Så börjar man titta med andens ögon bakåt, och så ser man att längst där bak finns en troende som just i ett speciellt tillfälle kom att förmedla det här sädeskornet som sjönk ner i den människans hjärta. Och så den dagen då Herren söker dem så faller de som mogna frukter till Kristi kors.

De är bearbetade och färdiga. Inte genom teologiska debatter och diskussioner, utan bara genom närvaron av en gudfruktig, på Jesus Kristus troende människa. Där har såtts någonting. Och rätt vad det är så kom en skörd.

Du behöver inte bli en namnkunnig predikant, evangelist eller sångare för att vara en såningsman. Du sår dagligen i din omgivning. Jag tror att skörden kommer att bli rik och underbar. Vad skulle alla stora evangelister och skördearbetar ha varit utan dessa skaror av förebedjare de haft omkring sig, utan alla dessa anonyma kristna som genom sitt liv, sitt vittnesbörd och sina böner och sin dagligt uthålliga målmedvetna överlåtelse, tillförsikt och förtröstan skapat atmosfär och möjligheter för den helige ande att få fäste i en människas liv. Många har kanske inte sett någonting och tycker att mänskligt sett är alltsammans spolierat. Och ändå säger Skriften triumferande: Så biden nu tåligt… Den stora skördedagen har ännu inte kommit.

När är den stora skördedagen?

Jo, när Herren tar upp alla sädeskorn ur jorden. Då alla de som dött i tron på Herren Jesus Kristus lyftas upp i luften, Herren till mötes, och den stora syskonskaran ska presenteras i den eviga härligheten. Då ska vi få se att vi har syskon vi inte anade. Helsyskon. Och vi ska få uppleva att vi har del i deras frälsning. Vi bidar tåligt till den stora skördedagen.

Vi tävlar inte med organisationerna för att få en större numerär och mera makt. Varje nummer i en matrikel betyder en pinne i predikantens karriärstege och varje krona betyder mera makt. Vi är inte med i den konkurrensen. Vi önskar att människor ska födas på nytt till en levande tro på Jesus Kristus.

Skulle det nu vara så att vi inte får se dem komma in i vår kyrka, vår grupp, vår församling, så räknar vi med det stora, jättelika församlingsmötet på den stora uppropsdagen, då ska vi möta dem slutfrälsta. Då ska heller ingen strida om att det här var vår kyrkas medlem. Då är den kampen definitivt förbi. Där finns utrymme för hela skaran. Kyrkan har aldrig vunnit någon. Själavinnandet har gått från individ till individ, från människa till människa.

Tappa inte taget. Förlora icke modet. Var frimodig, uthållig och ståndaktig. Håll ut människa! Den stora skördedagen kommer med hast! Det är när Frälsaren själv kommer. Låt oss lämna statistiska beräkningar, omdömen och värderingar till dess, för då blir det rättvist. Då kommer var och en att bedömas utifrån sitt jordelivs gärningar. Då kommer vi att se det i det sammanhang där det rätteligen hör hemma.

Detta budskap är skrivet till främlingar som genom den nya erfarenheten de hade gjort kände sig bortkomna i alla sammanhang. Det är inte skrivet till helgon, utan till en samling fumliga och drulliga individer, som inte riktigt visste hur de skulle bete sig efter det att de kommit till tro på Jesus Kristus. För en del var det en överhettning i känslolivet som inte bara gränsade till fanatism, utan drog över fanatismens gränser. De passade inte in någonstans riktigt längre. De fick hugg här och slag där. De passade inte, för de hade ingen tillkämpad kultur.

Det var livet som en vårflod som inte gick att styra och forma. Det kom bara. Det fanns inget tillkämpat mönster. De såg Jesus i alla dimensioner, på alla nivåer. Överallt, genom allt var det Jesus! Vår Herre Jesus! Allt var så stort och underbart och storslaget, så fantastiskt! Så det här med arbete blev så löjligt, dumt. Att hålla på och jobba, när vi väntar på så stora ting! Det verkar ju så oerhört malplacerat. De tog konsekvenserna av allt detta, och slutade jobba. Och så väntade de istället.

Men det finns ingenting som är så farligt som just sysslolösheten. Och det är heller inget så farligt som när vi ska försöka fylla ett tomrum med någonting. För de här människorna måste det bli klart att Jesus är överallt. Han är i gruppen, i församlingen, han är med oss överallt. Vi har honom i vårt arbete. Han står bredvid oss och han hjälper oss också när vi är i den dagliga gärningen. Den undervisningen var alltså nödvändig för dessa kristna som hade den här ivern, fanatismen, denna heliga längtan. Det var helt omöjligt att han skulle dröja en hel mansålder. De levde i evigheten, och evigheten var i dem. Jesus kommer – idag! Jesus kommer imorgon. Åh, han kommer! Entusiasmen gjorde dem till främlingar. De passade inte in någonstans.

Så skriver Paulus brevet. Det är inte en förmyndare som skriver till tuktade, utan det är en främling som skriver till främlingar. Ty den verklige främlingen var Paulus. Han var både bostadslös, hemlös, fattig och utblottad på allt. Ändå gör han klart att det är ingen som har arbetat som han. Han för alltså in ytterligare en dimension i deras fräls-ningsupplevelse. De som levt i ockuperat land förstår det här bättre. För det här är egentligen en hemlig skrivelse till människor som lever i krigs- och farozonen. I ockuperat land, nästan på fientligt territorium. Jag vet hur det var under krigsåren då den norske kungen var i London. Det var förbjudet att ha radioapparater, och det var förbjudet att skicka meddelanden från den norska regeringen till kungen. Vi drog fram på illegala vägar. I buskarna, i källare och på vindarna låg det konungatrogna, väntande folket och lyssnade på nyhetsrapporterna. De vägrade acceptera de nyhetsrapporter som ockupationsmakten förmedlade. Det var styrt och tillrättalagt för att passa deras propaganda. De vägrade ta emot den. De väntade. Och under slaget på kavajen hade de dolt ett VH7. Det betyder Vi vinner, Håkon 7. Det var kungens trogna som låg på vindar och källare och i buskarna och lyssnade på rapporterna från kungen i London. De var i sitt eget land, men ändock på fientligt territorium och i ständig farozon. De fick inte höra och ännu mindre läsa de illegala beskeden som kom genom tidningarna som kallades för ”undergroundaviser”, då de kom. Vi läste dem i smyg.

Det är något av detta vi upplever, vi som tror på Jesus. På fientligt territorium, makter omkring oss. Vi får knappt lyssna, men vi lyssnar ändå. Vi har våra anonyma samtal med hemmet. Vi får våra hemliga brev och rapporter genom budskapet. Och så upptäcker vi att budskapet som kommer därifrån, det stämmer inte med budskapet som kommer via andakterna i Sveriges radio, från predikstolarna i kyrkorna. Det är en otrolig skillnad, det stämmer inte. Främlingsmark. Fientligt territorium. Men vi ser fram emot att kungen ska komma tillbaka. Det här är bara en period. Han kommer!

Men det var några som verkligen inte fann någon tröst i att kungen skulle komma tillbaka.

Det var de som förrått kungen och sitt land. Vi kallade dem då quislingar, femtekolonnare. De hade allierat sig med fienden och gick hans ärenden. De var också norrmän, men för dem var budskapet om kungens återkomst ett skräckens budskap. Men så kom den stora och oförglömliga dagen för alla dem som sett fram emot att kungen skulle komma tillbaka. Den norske kungen återkom, och jag glömmer aldrig den dagen.

Jag ser bilden på den levande församlingen som väntar sin konung.

Vi lever i fiendeland och upp-lever trångmålet och förtrycket. Fattigdomen, bristen, nakenheten, smädelsen. Vi känner alltsammans, vi tycker att vi har ingenting riktigt äkta, vi har inte råd med någonting. Men glädjen är äkta och sann, därför att vi har sett Honom, han kommer tillbaka.

Mina älskade vänner, i sanning, Jesus skall komma. Han skall komma för att hämta dem som hör honom till. Och evakueringsplanerna är nu framme vid sista stadiet. Rätt vad det är så träder de i funktion. Den sista frälsningsplanen för församlingen verkställs, och församlingen går för att möta sin Konung.

Syskon, han ska komma. Så trösten varandra med dessa ord. Det är inte vilddjursregementena och regimerna som ska överleva. Det är Människosonens; detta anonyma rike, detta anonyma folk som man inte riktigt visste vad det var eller vad det ska bli. Det ska bli uppenbart och de som väntar ska inta sina sanna och rätta funktioner i den gudomliga frälsningsordningen. Det ska bli uppenbart, ty de ska bli lika honom och evigt få vara tillsammans med honom.

Syskon, han ska komma. Jesus är Herre! Så trösten nu varandra med dessa ord. Halleluja! Amen.PUBLICERAT I MIDNATTSROPETUNDERVISNING

Maria

FAITH / Tro

2 Kor 5:7 Vi lever här i tro, utan att se.

VAD skulle man ta sig till om man inte hade tro på Jesus? Då hade det varit mycket illa, eller man kan också säga att då lever man utan begrepp om VEM eller VAD man behöver: JESUS och TRO. Några bibelord om tro här nedan:

Jakob 2:22Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och genom gärningarna blev tron fullbordad.
1 Pet 1:7Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig.
1 Pet 1:21Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och gett honom härlighet, så att er tro och ert hopp står till Gud.
1 Pet 3:1På samma sätt ska ni hustrur underordna er era män, så att även de män som inte vill tro på ordet kan vinnas utan ord genom sina hustrurs liv,
1 Pet 4:19Därför ska de som får lida efter Guds vilja anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare och göra det som är gott.
2 Pet 1:1Från Simeon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel. Till dem som genom rättfärdigheten från vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi.
2 Pet 1:5Gör därför allt ni kan för att i er tro visa dygd, i dygden insikt,
1 Joh 3:23Och detta är hans bud: att vi ska tro på hans Sons namn, Jesus Kristus, och älska varandra så som han befallt oss.
1 Joh 4:1Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva om andarna kommer från Gud. Det finns ju många falska profeter som har gått ut i världen.
Judas 1:3Mina älskade, trots min stora iver att skriva till er om vår gemensamma frälsning fann jag det nödvändigt att skriva och mana er fortsätta kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.
Judas 1:20Men ni, mina älskade, ska bygga upp er själva på er allra heligaste tro och be i den helige Ande.
Jakob 1:3Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet.
Jakob 2:1Mina bröder, var inte partiska i er tro på vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre.
Jakob 2:14Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom?
Jakob 2:18Nu kanske någon säger: “Du har tro.” – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar.
Bild Maria

Vägen

Vägen https://www.midnattsropet.se/2019/06/vagen.html

Bibelundervisning av Sean Ureña

I många situationer i våra liv tror vi att vi gör det rätta med alla våra beslut. Vi söker sanningen och den väg som ska leda oss fram till den sanna kunskapen, och ibland när vi tror att vi funnit svaret, är vi ändå fyllda av tvivel och osäkerhet. Vi frågar oss själva: Går jag verkligen på den rätta vägen? Har jag den kunskap som leder till sanningen och till det eviga livet? Gör jag verkligen Guds vilja?


Många gånger skulle vi vilja ha det privilegiet som apostlarna och profeterna hade, att Gud talade direkt till dem. Gud använde dem och visade sin makt genom dem. Ibland tänker jag att också jag skulle vilja ha det så. Vi tänker att de var speciella personer med väldigt speciella gåvor, men sanningen är att de var också köttsliga människor, vanliga människor som du och jag, utan någon speciell gåva. Men de sökte, och de fann. De klappade på, och det öppnades. De ropade, och de fick svar.
Här har vi nyckeln som kan öppna också för oss när vi vill bli som dem. Det var som en hemlig väg som visades för dem och de fann den vägen. Den blev uppenbarad för dem. De hade det privilegiet, för att de verkligen ville. De önskade denna sanning och kunskap. En huvudpunkt handlar om att vilja, att längta och att söka denna kunskap och denna sanning. Den som skiljer oss från den här världen.


Bibeln säger att det finns en väg som leder till all kunskap. En kunskap som är långt mycket högre än all annan kunskap som du har hört genom livet, allt som du har studerat och lärt dig. Bibeln lär oss också att det är möjligt att på ett enkelt sätt vandra på den här vägen. Jesus sa att om vi lär känna sanningen, den sanning som kommer från honom, från himlen, så ska den sätta oss fria.
Vad ska vi befrias ifrån? Automatiskt tänker vi på att det handlar om befrielse från synden, och det är sant. Guds sanning befriar oss från synden, men också från vårt tänkesätt. Den befriar oss från all den här kunskapen som vi har fyllts av under vårt liv. Den befriar oss från all lyx och alla fantasier och den befriar oss från världen. För att förvärva denna sanning måste vi vilja ha den, söka den och önska oss den. Sanningen är långt mer än våra hypotetiska tankar, vår kunskap, vår tro, våra teorier. Den befriar oss verkligen från den här världen, som har så mycket att visa upp men som är så fylld av lögn och illusioner.


Den här sanningen lär man sig inte i skolan. Det finns inget universitet som kan undervisa om den. Bara den som önskar och söker kommer att finna den. Det finns många institutioner som är religiösa och vetenskapliga skolor, och som tror att de har sanningen utan att ha den. Många uppfattningar menar att olika vägar leder till livet, att det finns många vägar som på olika sätt leder till himlen.

Jesus själv säger att han är sanningen, att han är vägen och att han är livet. Om vi analyserar Jesu liv, så ser vi att han hade en kontinuerlig relation med Fadern, men inte med världen. Det finns många bibelord där vi kan hitta just det centret som Jesus vill få fram. I Johannes evangelium 3:31-32 talar Jesus om relationen till världen:

– Den som kommer från ovan är över alla. Den som kommer från jorden är av jorden och talar utifrån jorden. Den som kommer från himlen är över alla. Han vittnar om det han har sett och hört, men ingen tar emot hans vittnesbörd.

Den som kommer från himlen är över alla. Jesus vittnar om den han har sett och hört, om det som kommer från himlen. Han talar om saker som kommer ovanifrån. Han säger att han inte talar om jordiska ting. Han är inte knuten till världen. Det är som att han inte visar något intresse för saker och ting som sker i världen utan flyttar fokus till det som är det viktiga här i livet, och det är just de saker som sker i himlen. Som han säger här: – Den som kommer från jorden, är av jorden och talar utifrån jorden. Den som är av världen, han talar också om sådant som är i världen. Han lever som i världen. Det är som att Jesus säger: Du lever i världen, du är av världen, och då är det också världens saker som fyller dig.
I Johannes 17, då Jesus beder för sina lärjungar, ser vi i många verser hur han bekymrar sig över dem som följer honom. Jesus talar mycket här om sin relation till Fadern. – Jag är ett med dig, hjälp också dem så att vi kan vara ett. Jag vittnar om dig och om de saker som är i himlen.
Han ber Fadern om att hjälpa dem som följer honom, så att de också kan vara ett såsom Fadern och Sonen är ett. Att de fylls av det som kommer ovanifrån, vittnesbördet som Jesus har gett till världen.

Något viktigt Jesus säger här är: – Jag är inte längre kvar i världen. Han fortsätter att säga: – Skilj dem från världen. Varför? – Jag är inte av den här världen, säger Jesus. – Inte heller de är av den här världen. Här ser vi att det är världen som är problemet. Det finns två vägar. Den som kommer ovanifrån, och den som hör jorden till. I många verser ser vi hur Jesus och apostlarna när de talar om vägen och sanningen som vi behöver erövra, påminner om att avskilja oss från världen.
Föreställ dig två linjer här i livet; en horisontell och en vertikal. Två linjer. Den horisontella linjen börjar med födelsen och slutar med döden. Det är så vi lär oss här i livet från dem som inte har något hopp. Här har vi processen av att födas, växa upp, att förmera sig, att åldras och sedan dö. Inom den horisontella linjen finns alla livets förgängliga önskningar, allt det här som bibeln varnar för som missbruk och andra laster. På den här linjen kan vi också se allt som vi genomlever och som vi kämpar med. Studier, arbete, familj, sjukdomar, glädje, sorg. Här finns oro, depression, ångest, religion, kyrkor, ja allt som har med livet att göra. Allt detta ryms inom den horisontella linjen.


På den vertikala linjen finns kunskapen och sanningen. På den linjen finns de andliga gåvor som vi så gärna vill ha. Här är Guds ord och vittnesbördet. Ljuset finns på den här vägen. När vi utgår från den vertikala linjen, kan vi också tydligt se hur vi vandrar på den horisontella linjen. Då kan vi fråga oss med vilket mål vi lever i världen. Varför lider vi? Varför kämpar vi för brödet och för att kläda oss, för hem och hus? Vad är det för mening med att leva med allt det här och sedan dö? Är det något bra? Att vandra på den vertikala linjen hjälper oss att se den verkliga avsikten med vår existens, varför vi är här. Vi kan tydligt se att det är många som vandrar på den horisontella linjen, alltmedan de som vandrar på den vertikala linjen inte är lika många.
Jesus har gett oss många tecken. I Johannes 3 säger Jesus till Nikodemus: Du är lärare i Israel, och du känner inte till vägen och sanningen. Vi ser i konversationen att Nikodemus var en man fylld av kunskap. En väl förberedd man, men som vandrade på den horisontella vägen. Förstår du?
Det fattades något, och det fick han möta hos Jesus: – Jag vet att du kommer ovanifrån. Genom de saker du talar om, kan vi tydligt se att det är av Gud. – Nikodemus, det fattas något. Du måste födas på nytt. Sluta upp med att bara vandra på den horisontella linjen och börja vandra utifrån den vertikala linjen, varifrån kraften och gåvorna kommer, varifrån Ordet och vittnesbördet från Gud har sitt ursprung. Det här är problemet för oss. Vi tror att vi gör det rätta, att vi har all kunskap, att ingenting fattas oss. Men det kommer aldrig att bli tillräckligt när vi vandrar utifrån den horisontella linjen. Vi måste födas på nytt!

Det måste finnas en vändpunkt för vår vandring på den horisontella vägen. Paulus talar om den köttsliga och den andliga kroppen. Det finns en viktig skillnad mellan den horisontella och den vertikala linjen, världens linje och himlens linje. Skillnaden är Jesus. Se på apostlarnas liv. De var människor, köttsliga som du och jag. De kämpade varje dag för brödfödan. De levde i en relation till Jesus, men inte förrän de blev födda på nytt så kunde de erfara Guds kraft i sina liv. Innan Jesus överlämnades till att korsfästas så uppmanade han sina lärjungar att bedja för att inte falla i frestelse. Det han sa var att de skulle vandra på den vertikala linjen. Men de var trötta, lekamligt, och ville sova.
Hur är det för dig? Du vill ha Guds kraft, men du vill sova. Du vill vara bekväm och göra det din kropp ber om. Du vill söka de saker som den här världen erbjuder, men du vill också ha Guds kraft.
Det finns ett känt citat i bibeln som vi har läst många gånger där Jesus uppmanar till att söka Guds rike först. Varför säger Jesus det? Därför att vi till vår natur söker världens riken. Bröd, kläder, hus. När söker vi det andliga?  Jesus sa också att vi inte ska samla oss skatter på jorden. Men varför? För att vi ska samla skatter i himlen. Den vertikala linjen. Sök och du ska finna. Ropa och han ska svara. Den dagen då Jesus blev överlämnad agerade apostlarna i köttslighet. De ville kämpa. En tog ett svärd och började slåss. Vad gjorde de övriga? De flydde. De förstod inte. De hade inte blivit födda på nytt. Det köttsliga flyr den andliga kampen och kan aldrig stå emot. Det kan aldrig förstå de andliga realiteterna. Därför flydde de. Därför förnekade Petrus Jesus. Han hade ännu inte blivit född på nytt.
För mig föddes de på nytt den dag när de på allvar bestämde sig för att söka Gud. Jesus blev upplyft till himlen och lämnade lärjungarna. Nu försvann deras guide och lärare. Vad skulle de göra nu? Börja leva som vanligt i den här världen? Kämpa bara för att överleva? Nej!


De hade mött den uppståndne Jesus och på hans uppmaning samlades de i övre salen i Jerusalem. Där sökte de det de behövde. Där sökte de det de ville ha; den helige Ande. De ville ha de andliga nådegåvorna. De ville tala och förkunna i hans namn. Så började de att kämpa mot köttet, uppåt. De gjorde ett stopp i sina liv, och Gud manifesterade sig.
Då kom kraften, gåvorna. Istället för att springa av rädsla för att bli fängslade och dödade så stod de fasta. De började förkunna Guds ord med kraft. De kunde sprida vittnesbördet som kom direkt ifrån himlen. Vi vill tala som dem. Vi vill se upp till dem. Men för att kunna göra det så måste också vi göra samma saker som lärjungarna. Stanna upp i våra liv och börja på nytt. Utanför världens kunskap.
När vi vandrar på Guds väg då slutar vi upp med att vara religiösa. Då slutar vi upp med att vara lata och släpa oss fram. När apostlarna fick uppleva Andens dop började de att tala samma budskap som Jesus talade. Älska inte världen och de saker som finns i världen. Den som älskar världen är Guds fiende. Det handlar om två mycket olika vägar och det är en avgrund mellan de här vägarna.
Min önskan är att först söka Guds rike. Det finns saker som jag ännu inte har fått tag på, men det är saker som Gud har visat. Vi får bedja för varandra och verkligen söka och önska. Sök och du ska finna.

– Jesus svarade dem: Se till att ingen bedrar er. Många ska komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de ska bedra många

–  Många falska profeter ska träda fram och bedra många

Kallade

God never allows pain without a purpose in the lives of His children. He never allows Satan, nor circumstances, nor any ill-intending person to afflict us unless He uses that affliction for our good. God never wastes pain. He always causes it to work for our ultimate good, the good of comforting us more to the likeness of His Son
(see Romans 8:28-29). 28 

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. 29 Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder. 30 Och dem som han har förutbestämt har han också kallat, och dem som han har kallat har han också förklarat rättfärdiga, och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat.

Dessa rader ovan är det många som inte förstår eller också missbrukas raderna i församlingar så att människor får dåligt samvete eller inte känner att de duger trots bibelverserna….

JAG VET att sanningen står i Guds ord! Det bör människor få höra


Kristi himmelfärdsdag

Jesus är Herre
 Markus 16:19 berättar för oss att JESUS KRISTUS blev upptagen till himmelen, och sitter på Guds högra sida.ALLTSÅ:HAN LEVER. JESUS LEVER. Man ”firar” Kristi Himmelfärdsdag  och man är ledig och har klämdag, och en del troende tänker på Jesus… Men det är ju också så att Jesus alltså faktiskt LEVER IDAG.

Har ni tänkt på det? Han skall komma tillbaka.
Men NÄR vet vi ej men förmodligen är tiden kort till dess. Så det gäller ju att följa missionsbefallningen.

Mark 16:19  Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida.OCH:Apostlagärningarna 17:24-25  berättar  för oss att Gud inte bor i tempel som är gjora av männniskohänder.

Något att tänka på då man går till dessa kyrkobyggnader för att ”möta Gud”.Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda med händer,ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vore han i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda och allt. 

Sann gemenskap

Sann gemenskap – förutsättning för att tjäna Gud

Appell av Sean Ureña

Församlingen föddes missionerande, den föddes förökande sig själv. Den föddes vittnande om Guds kraft och fullgörande uppdraget. Dessa saker höll dem enade i gemenskapen –  en missionerande församling med ett uppdrag: att predika budskapet.
Grunden för all enhet är Jesus. Jesus är kärlekens källa, ja han är kärleken själv. Om vi vill att församlingen ska vara en riktig och verklig erfarenhet behöver vi en levande upplevelse och gemenskap med Jesus. Resultatet av gemenskapen med Jesus är enhet. Varje lem reflekterar Jesu karaktär – en frukt  av denna enhet och gemenskap. Egoism och stolthet bryts ned och vi lär oss att leva tillsammans, hjälpa varandra och närma oss varandra.
Om vi säger att vi har gemenskap med Jesus måste vi vara försiktiga så att denna gemenskap inte är något mystiskt eller teoretiskt. Gemenskapen med Jesus är något mer, den är levande. Vi får söka Jesus varje dag genom bönen, genom studiet av Ordet, och predika budskapet för att föra människor till Jesus. Dessa saker håller liv i vår gemenskap med Jesus för då har vi samma mål.
Vi ska läsa i Apostlagärningarna kapitel 1:12-14:

– Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg därifrån. När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder.

I de här verserna kan vi se vad lärjungarna gjorde eftermiddagen efter att Jesus hade stigit upp till himmelen. Det står att de återvände till Jerusalem från Oljeberget, en sträcka på ungefär en kilometer. I den här enkla beskrivningen är det något som händer, här finns det ett extraordinärt budskap. Det står att lärjungarna återvände till Jerusalem. Jerusalem representerade för dem tragiska händelser där de fattat felaktiga beslut, där de hade misslyckats. Det var där de övergav Jesus, bedrog och svek honom. Det var där de diskuterat med varandra om vem som var den störste. Där hade Jesus försökt lära dem att utan den helige Ande så kunde de omöjligt fullgöra missionsuppdraget. Att återvända till Jerusalem, var för dem därför att konfrontera det som låg bakom och börja på nytt.
De återvände till Jerusalem trots smärtsamma erfarenheter. De gick upp till Övre salen och bad endräktigt. Även kvinnorna, Jesu mor och hans bröder. Här kan vi observera att bönen är en enhetsfaktor. Det var ett resultat av att de var församlade där, de bad och ropade till Gud outtröttligt. Och det är klart att det inte kan finnas enhet i församlingen om inte varje man och kvinna är en bönemänniska. Om vi känner någon i församlingen som vi inte tycker om, då är det första vi bör göra att be för den personen, och be för oss själva att Gud ska ta bort den här negativa energin och känslan och istället lägga ned kärlek i oss. 
De tillbringade dagar i Övre salen och ropade efter den helige Ande, eftersom Jesus hade sagt att de inte skulle försöka påbörja sitt uppdrag innan de fått Hjälparen.
Apostlagärningarna kapitel 2:1-4:

– När pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

Det här uttrycket ”alla var samlade” är intressant. De bad tillsammans därför att alla behövde kraften för att fullborda uppdraget. Och vad hände? Helt plötsligt kom ett dån som från en våldsam storm och det fyllde hela huset. Det var en extraordinär demonstration av kraften från Gud. Det står i texten att tungor som av eld visade sig för dem, och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Inte bara några, utan alla. Alla fick ta emot den Helige Ande eftersom alla hade önskan om att få fullborda uppdraget. Alla sökte Gud i bön. Alla studerade skrifterna. Alla ville samma sak. Det var inte så att några satt där och tänkte: ”Okej, vi stänger våra ögon nu och ber för att alla andra gör så.” Nej, var och en personligen hade det här behovet. De hade hört Guds Ord, de hade hört Jesu löften då han sa: ”Be och du ska få.” Alla tog emot tungomålstalet. Det står att de talade olika språk ”allteftersom Anden ingav dem att tala”.
Vid Babels torn förbistrade Gud folkens språk. Vi kan ju säga att de på ett sätt mottog en gåva, men det var för att separera dem i de fyra väderstrecken. Tungomålstalandets gåva däremot, som folket fick motta på pingstdagen utrustade  dem  i Kristus för att kunna uppfylla Guds bud. Det var en manifestation med avsikt att ena dem, inte enbart fysiskt, utan även andligt. Vi behöver inte vara tillsammans fysiskt för att vara enade. Vi kan vara i olika länder och enade genom den helige Ande i Ordet, enade i bönen. Det spelar ingen roll vilken plats vi är på när vi ber till Gud eller när vi studerar hans ord. När vi erfar behovet att predika budskapet, är vi enade var vi än är. Om vi förlorar visionen, kanske vi istället enar oss runt mänskliga teorier, börjar diskutera olika teman som är mycket annorlunda än Guds planer. Det leder oss till att söka lösningar från världen, saker som går tvärtemot Guds vilja och den avsikt som han har.

På pingstdagen stod Petrus upp och efter en enda predikan var det 3000 personer som tog emot Jesus som Frälsare. Vi ska läsa de verserna.
Apostlagärningarna 2:41-42:

– De som tog emot hans ord döptes, och antalet lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen. De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.

Det står att de var troget tillsammans runt läran – Guds ord. De var troget där, och det utvecklade en ömsesidig gemenskap tillsammans, bedjande och studerande Guds ord.
I vers 43 och 44 läser vi:

– Varje själ greps av bävan, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla de troende var tillsammans och hade allt gemensamt.

Folket såg de under som apostlarna gjorde, och kom och förenade sig med församlingen. Det säger oss att församlingen föddes missionerande, den föddes förökande sig själv. Den föddes, vittnande om Guds kraft, och fullgörande uppdraget. Detta höll dem enade i gemenskapen. Det var en missionerande församling med ett uppdrag: att predika budskapet. Det spelar ingen roll när stenarna haglade, man blev slagen – svärd, fängelse, förföljelse. Jesus har gett mig ett uppdrag. Han har gett mig sin kraft, han har gett mig sin helige Ande. Nu fortsätter vi bara och fullgör uppdraget som han har gett oss.
I vers 47 står det så här:

– De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

I den här versen ser vi den genuina tillväxt som fanns i församlingen. Församlingen lovade Gud och de var omtyckta av allt folket. De använde Kristi metod, alltså den metod som Kristus själv använde, den enda metod som kan hjälpa oss att dra människor till honom. Jesus kom till människorna som han ville hjälpa. Det står om apostlarna att de också gjorde så. De hjälpte människor, de visade sympati för syndarna. De hjälpte dem lösa sina problem och vann människors förtroende. På samma sätt som Jesus sa de: ”Följ mig.” Apostlarna använde den här metoden, och församlingen växte med dem som blev frälsta. Att predika evangeliet är väldigt enkelt. Det är bara att använda Jesu metod, apostlarnas metod, det gäller att förmedla kärlek till folket. Att räcka ut sin hand till dem, vinna förtroende och sedan dra in dem i kärlekens rike. Guds rike.
Nu ska vi tala om generositet som en faktor i enheten i församlingen.
I andra Korintierbrevet 9:6 säger Paulus:

– Men tänk på detta: Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt.

De här orden lämnade Paulus till korintierna. Han påminner om samma princip som han presenterat för efesierna, i Apostlagärningarna 20:35:

– I allt har jag visat er att man så ska arbeta och ta hand om de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv har sagt: Det är saligare att ge än att ta.

Det är saligare att ge än att ta. Uppenbarligen var detta ett begrepp som Jesus använde konstant, och ibland använder även vi det, men tyvärr mer som en fras och ett talesätt; någonting som vi bara säger men inte praktiserar.

Salig är att vara lycklig. Det betyder att du och jag blir lyckligare av att ge när vi delar med oss lekamligt och andligt; då vi ger till andra av detta som Gud har gett oss. Nyckeln till att det här konceptet som bibeln talar om ska fungera i våra liv, är att vara i gemenskap med Gud. Du personligen och jag personligen.
Om du avlägsnar dig från Gud så kommer du att vara i en separerad församling utan enhet. Om du inte har ett liv i gemenskap med Gud och Jesus, då blir resultatet att du hamnar fel, andligt sett. Du kommer att befinna dig i en mycket svår situation och kommer att vara förlamad, andligt sett. Du kommer att bli förblindad utan att kunna se vad Gud vill med ditt liv och du kommer inte att kunna förstå hans ord och känna behov av att bedja. Du kommer inte ha behov och längtan efter att gå ut och predika. Allt detta som ett resultat av ett liv separerat från Gud – i församlingen men skild från Gud.
Men när vi söker Gud och närmar oss honom, kommer hjärtats tomma begär att försvinna. Då kommer istället generositeten att ta plats; behovet av att kunna dela med sig till andra. Då vill vi hjälpa, då vill vi bedja och studera hans ord. Då vill lyssna till hans ord och praktisera det. Då vill vi vara allt närmare Jesus!

Det är lätt att prata och skriva om enhet, eller att läsa en artikel om enhet. Men det kommer aldrig att finnas någon verklig enhet förrän vi återvänder till Gud. Du måste vilja. Du måste önska. Vill du ha den helige Ande? Han finns tillgänglig. Men du måste vilja. Du måste vilja tjäna Gud. Då blir det kristna livet ett verkligt liv, ett liv som vittnar om Guds makt och kraft. Anden vill hjälpa församlingen att fungera i en erfarenhet av liv. Han vill. Men du och jag måste också vilja. Artikel från:

https://www.midnattsropet.se/2018/12/sann-gemenskap-forutsattning-for-att.html

Lärjungar. Stora rådet. Apg 4

Vi troende är på många vis förföljda och värre kommer det att bli, ingen tvekan om den saken. Apg 4 handlar om Petrus och Johannes och hur de var inför Stora rådet.  De tiderna var tuffa och vi kommer att få det tufft. Hednafolken talas det om här och hur man på den tiden följde Jesus och var hans lärjungar och att alla samsades i endräkt.    Gör vi så idag? Nej. 

De stod upp för Jesus på alla vis och ville verkligen vara hans lärjungar. Frimodighet, kärlek, hjärta och själ.

Inför Stora rådet
1 Medan de talade till folket kom prästerna, tempelvaktens ledare och saddukeerna emot dem, 2 upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. 3 De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. 4 Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen.
5 Nästa dag samlades Stora rådet i Jerusalem, både äldste och skriftlärda. 6 Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. 7 De lät föra fram apostlarna och började förhöra dem: “Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?”
8 Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: “Rådsherrar och äldste för vårt folk! 9 Om vi står till svars i dag för en välgärning mot en sjuk man och ska förklara hur han blev botad, 10 så ska ni alla och hela Israels folk veta att han står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. 11 Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. 12 Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.
13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus. 14 Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. 15 De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra. 16 De sade: “Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. 17 Men för att det inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet.”
18 De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn. 19 Men Petrus och Johannes svarade dem: “Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud. 20 Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört.” 21 Då hotade de dem igen men lät dem sedan gå. För folkets skull kunde de inte komma på något bra sätt att straffa dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt. 22 Mannen som blev botad genom tecknet var ju över fyrtio år.

Apg kap 4  Bön i förföljelsetid
23 När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 24 När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud och bad: “Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, 25 du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare:
Varför rasar hednafolken,
varför tänker folken tomma tankar?
26 Jordens kungar reser sig
och furstarna gaddar ihop sig
mot Herren och hans Smorde.
27 Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar 28 för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt.
29 Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, 30 genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.”
31 När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet.

Ett hjärta och en själ
32 Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.
34 Ingen av dem led någon brist, för alla som hade mark eller hus sålde sådant som de ägde och bar fram betalningen för det som sålts 35 och lade ner det vid apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter hans behov. 36 Även Josef, en levit född på Cypern som apostlarna kallade Barnabas (det betyder Tröstens son), 37 hade en åker. Han sålde den och bar fram pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter.

Är du Jesu lärjunge?

Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in i bland ulvar. /Artikel H Lindelöw

CALLED

Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar

– Vem har användning av lamm mitt ibland ulvar? Det finns väl ingen i världen som skulle tycka att det vore klokt. Det finns ingen – jo, det finns en: Gud har användning för lamm ibland ulvar!

– Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, och för det uppdraget duger inte några av våra egna kvalitéer.

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Jesus säger i sin bergspredikan:

– Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara (Matt 6:19-21).

Och så fortsätter han i Matteus 6:22-23:
– Ögat är kroppens lykta. Om nu ditt öga är friskt, så får hela din kropp ljus. Men om ditt öga är fördärvat, då bliver hela din kropp höljd i mörker. Är det nu så, att ljuset, som du har i dig, är mörker, huru djupt bliver då icke mörkret!

Jesus landar sedan i det för många av oss inte obekanta ordet:

– Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon (Matt 6:24).
Här läser vi om ögat som kan vara friskt, men som också kan vara fördärvat. Jesus säger det i direkt anknytning till när han talar om att samla. Det är fråga om vad vi tycker är värt någonting, vad vi vill ha blicken fäst vid. Jesus talar om att ögat kan vara friskt eller fördärvat, och helt säkert menar han att det beror på vad ögat fascineras och fångas av.

Människor söker och värderar på olika sätt, och samlar på olika ting. Det beror på vad man är inställd på, vad man vill bygga upp för något. Aposteln Paulus får fram det ganska väl då han undervisar Timoteus om hur det finns olika slags dispositioner beroende på vad man har för intressen:
– Så bliv nu du, min son, allt starkare i den nåd som är i Kristus Jesus. Och vad du har hört av mig och fått betygat av många vittnen, det må du betro åt män som äro förtroende värda, och som kunna bliva skickliga att i sin ordning undervisa andra. Bär ock du ditt lidande såsom en god Kristi Jesu stridsman (2 Tim 2:1-3).
Här jämför Paulus tjänsten för Gud med en strid, och visst är det så. Men han tar också fasta på och jämför med hur det är för en vanlig soldat:
– Ingen som tjänar i krig låter sig insnärjas i näringsomsorger, ty han vill vara den till behag, som har tagit honom i sin sold (2 Tim 2:4).

Han fortsätter:
– Likaså, om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning. Åkermannen, han som gör arbetet, bör främst av alla få njuta av frukten (2 Tim 2:5-6).
Det är klart att den som tjänar i krig ser till att han är duglig för det. Och den som idkar sport, som är idrottare, ser till att han klarar av tävlingen. Den som är åkerman och arbetar på åkern gör vad han kan för att det ska gå så bra som möjligt med jordbruksarbetet. Det här har definitivt att göra med ögat. Vi förstår att den som tjänar i krig, han utvecklar sinne för det som är bra där. Han kommer att samla och se till att han har det som gör honom till soldat. Det kan vara militärklädsel och vapen; just sådant som gör att han kan utföra sin uppgift.
Vi kan jämföra med kung Saul. På hans tid rasade ett krig mellan Israel och filistéerna.

– Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst (1 Sam 14:52).

Saul förde krig, och det som intresserade honom var att värva de rätta personerna, helst också med den rätta utrustningen. Han hade beredskap och värvade den som såg ut att duga. Varhelst Saul såg någon rask och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst. Var då Sauls öga friskt? Det var inte helt friskt, det förstår vi när vi läser hela historien. Hans öga var delvis fördärvat, och det blev allt sämre då han förlorade blicken för de gudomliga tingen.
Om vi nu jämför med det andliga livet och tjänsten för Gud, kan vi se att Jesus sökte människor. Men vad för slags folk sökte han? Och på vilket sätt sökte han? Det här är mycket intressant, och om det handlar om att ha ett friskt öga, så borde väl synen Jesus hade gälla. I Lukas 10 står det om att Jesus utser. Och här har vi en som definitivt har ett friskt öga:

– Därefter utsåg Herren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till var stad och ort dit han själv tänkte komma. Och han sade till dem: ”Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd” (Luk 10:1-2).
Jesus vill ha arbetare, han rekryterar dem på sitt sätt och sänder ut dem:
– Gån åstad. Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar (Luk 10:3).
Så säger mannen med friskt öga. Men vad är detta för strid, vad är det för villkor? Ska man skicka in folk bland ulvar? Det rätta vore väl att möta ulvens styrka med något motsvarande? Men så går inte Jesus tillväga. ”Se, jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.”

Det finns ingenting av ulven i det han gör. Han sänder sina arbetare in bland ulvar, men inte som ulvar, utan som lamm. Och då blir det väldigt allvarligt: vad söker han då för kvalitéer hos sina arbetare? Jag kan inte se någonstans att Jesus överväger om det finns några kvalitéer. Vi kan läsa om när han kallar sina tolv apostlar. Det står att han hade tillbringat natten innan i bön. Men vi får inte se in i något resonemang om hurudana speciella egenskaper han sökte. Jesus resonerar inte på det sättet. I Guds ögon handlar det om att vara verksam bland människor som över huvud taget inte har några som helst kvalitéer. Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat, och för det uppdraget duger inte några av våra egna kvalitéer.

Vi kan ha kvalitéer för allt möjligt. Vi kan ha färdigheter och talanger som gör oss till goda soldater, men det är inte att vara en arbetare för Gud. Vi kan ha talanger och färdigheter som gör oss till goda idrottare, men det är inte att tjäna Gud. Och vi kan av både arv och miljö ha utrustning som gör oss till bra jordbrukare. Men när det gäller att tjäna Gud, så finns det ingen av oss som har naturlig utrustning och fallenhet. Inför den uppgiften måste det ske en förvandling – inifrån och ut. Det är ju detta som är frälsningens under, pånyttfödelsens radikala förvandling!

”Jag sänder eder såsom lamm mitt in ibland ulvar.” Vem har användning av lamm mitt ibland ulvar? Det finns väl ingen i världen som skulle tycka att det vore klokt. Det finns ingen – jo, det finns en: Gud har användning för lamm ibland ulvar!
När Jesus sänder ut lärjungarna har han gett dem undervisningen om att skilja mellan ett friskt och ett fördärvat öga.

Världen är full av ljus, den är så upplyst. Man kan jämföra med Egypten på den tiden då det var ett upplyst rike. När Gud förde Israels barn ut därifrån, hade han ett väldigt arbete med att få Egyptens ljus, den höga kulturen, att lämna deras ögon. De skulle inte vägledas av Egyptens ljus, utan de skulle vägledas av Gudsordets ljus. Det är tyvärr så att för många får Egyptens ljus vara det som vägleder. Deras ögon var fortfarande fulla av Egyptens ljus. Vi kan läsa om det under ökenvandringen, exempelvis i 4 Mosebok 11:4-6:
– Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad; Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: Ack om vi hade kött att äta! Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna.

De var uppfyllda av Egyptens ljus; det ljus som levererade de egyptiska argumenten mot Guds tankar, mot Guds plan och mot Guds vilja. Ögonen var upplysta och uppfyllda av Egyptens ljus.
Israels barn var ett herdefolk som hade blivit trälar. Befrielsen från denna förfärliga träldom bestod inte bara i att lämna ett visst territorium, utan det måste faktiskt ske en befrielse också på det sättet att ha ett friskt eller ett fördärvat öga. Hur ska ögat, som genom frälsningen blivit friskt, bevaras friskt? Vi lever i en upplyst tid, i en värld full av ljus! Många gånger är det Lucifers, ljusbringarens ljus som också levererar argument. Vi måste vara vaksamma, och se till att vi bevarar vårt öga friskt! Det gäller att se upp med vad vi verkligen skådar efter.
Vad är det vi tycker är viktigt att ha?
Vi läser hur Jesus sände ut lärjungarna i Lukas evangelium 10:4:
– Bären ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och hälsen icke på någon under vägen.
Här talar Jesus om något mycket intressant: Han talar först och främst om en penningpung, och för det andra talar han om en ränsel. I penningpungen kan man förvara mynt, och i ränseln kan man förvara en hel del annat som man samlar på sig. Vi ser här en avskildhet, målmedvetenhet och en idog strävan att bevaras i uppdraget; lära sig se, lära sig tänka på rätt sätt. Lärjungarna var så benägna att haka på människotankar, men det gäller att bevaras i uppdraget – bevaras, och vara i stånd att komma med fridens budskap:
– När I kommen in i något hus, så sägen först: ’Frid vare över detta hus’ (Luk 10:5).

Ingen penningpung, ingen ränsel; inga möjligheter att samla och förvara saker som kan dra i någon annan riktning än den Han vill. Bibeln talar om dem som samlar och ger flera exempel på dem som samlat sig själv till undergång och fördärv. Gamla testamentets profeter talar om riken som Tyrus eller Babel, och även andra.
I Tyrus hade man förmåga att uppskatta tillvaron. Där byggdes i sin tid en högt stående kultur. Vi läser i Hesekiel 27 beskrivningen av materiella rikedomar nästan utan gräns. Vi läser om skeppet som symboliserar Tyrus:
– Av cypress från Senir timrade de allt plankverk på dig; de hämtade en ceder från Libanon för att göra din mast. Av ekar från Basan tillverkade de dina åror. Ditt däck prydde de med elfenben i ädelt trä från kittéernas öländer. Ditt segel var av fint linne (Hes 27:5-7).
Hör här! Cedrar, cypresser, ekar som är utsökta träslag. Elfenben i ädelt trä och segel av fint linne. Här kan man gå igenom och se hur väldigt utrustat detta rike var. Och det var inte utan vidare. Där fanns en furste, och han var klok. Fursten i Tyrus läser vi om i nästa kapitel. Gud själv säger till honom där:
– … och sant är att du är visare än Daniel; ingen hemlighet är förborgad för dig; genom din vishet och ditt förstånd har du skaffat dig rikedom, guld och silver har du skaffat dig i dina förrådshus; och genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap har du ökat din rikedom … (Hes 28:3-5).

Här står inte bara om att ha en ränsel och penningpung – det handlar om hela förrådshus. Varför inte? Han hade ju ett rike. Ett av de stora, inflytelserika, betydelsefulla rikena i världen på den tiden som också är en förebild, som profeten Hesekiel får lyfta fram så att en andlig lag som Gud givit oss kunskap om blir åskådliggjord. Och vad är det för andlig lag? Det är att högmod går före fall. Det var precis detta som var problemet:
– … genom den stora vishet varmed du drev din köpenskap har du ökat din rikedom, och så har ditt hjärta blivit högmodigt för din rikedoms skull (Hes 28:5).
Detta är väldigt allvarligt, av den anledningen att Jesus talar om att samla. Han säger: samla er inte skatter på jorden, där mott och mal förstör, men samla er skatter i himmelen. Han säger till sina lärjungar att de inte ska ha penningpung, inte ha ränsel. Men han säger inte att de ska låta bli att samla. Visst ska vi samla på värden. Sådant som kan jämföras med ädla stenar och pärlor. Det kan jämföras, men det är inte på det materiella planet. Och för att vi ska kunna samla, behöver vi få syn på andra förråd.

Det som Tyrus talar om är en insamling. Av någon anledning börjar en rörelse; en ruljans, en handel. Och anledningen till det har vi klart för oss: Det finns en väldigt klok furste som förstår hur han ska utnyttja alla förutsättningar maximalt för att bygga upp detta Tyrus. Tyrus blir större och större, rikare och rikare. Det blir så mäktigt till slut att alla måste rätta sig efter Tyrus. Dess furste riktade konungarna.

Man möter också exempel på andra former av insamlingar i Bibeln. I Israel blev det en insamling i öknen vid foten av Sinai berg. Då handlade det om en frivillig insamling med ett speciellt syfte. Vi kan läsa om den i 2 Mosebok 25:
– Och HERREN talade till Mose och sade: Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna gärd åt mig (2 Mos 25:1-2).
Här finns en väldigt intressant skillnad, därför att orsaken till att det blev en insamling av rikedomar och en väldig handel i Tyrus på den tiden, var framför allt fursten i Tyrus. Men här kommer som en befallning genom Mose från Gud, att var och en som har ett villigt hjärta ska vara med. Ett villigt hjärta. Det här blev en frivillig insamling, och meningen var att det skulle hjälpa folket att få begrepp om Guds vilja. Att kunna fira gudstjänst, att kunna ha de rätta förebilderna för att fira gudstjänst. Därför kan vi också läsa om den här insamlingen att det ingår väldigt mycket fina träslag och tyger och ädla stenar, men ändamålet är definitivt inte att några världsliga intressen ska göra sig gällande. Det är inte meningen att Egyptens ljus ska lysa i tabernaklet i öknen, utan det ska Gudsordets ljus göra. Det var inte lätt att bevara ögat friskt. Det var fördärvat också för så högt uppsatta som prästen Aron och många andra.

Vi måste kunna identifiera vad vi har för ljuskälla. I ändens tid är det särskilt nödvändigt att kunna identifiera om vårt öga är friskt och inte fördärvat. Det är viktigt att återvända till de ursprungliga begreppen om vår kallelse och vårt uppdrag som vi har i de fyra evangelierna.
Det är en väldig kamp för församlingen att kunna överlämna evangelium oförvanskat. Något av det absolut svåraste vi kan ha att kämpa med, är just att vi har ljus i världen. Världen är upplyst. Och det ljuset utmanar evangeliets ljus och syftar också till att släcka evangeliets ljus om vi öppnar för det ljuset och släpper in det.
Jesus har en liknelse i Matteus 13 som är mycket intressant:
– Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en köpman söker efter goda pärlor; och då han har funnit en dyrbar pärla, går han bort och säljer vad han äger och köper den (Matt 13:45-46).

En köpman söker efter goda pärlor. Vad är det här för köpman? Det verkar inte vara en köpman som vill få igång en ruljans, för då skulle han inte nöja sig med en pärla. Han säljer allt han har för att få en pärla. Ganska märkligt. Vad är det som säger att en pärla är värd allting? Det här handlar också om synen. Det här är besläktat med att Jesus kunde sända in lamm ibland ulvar, och inte avser att möta ulvens styrka med andra ulvar.
Man skickar inte lamm mitt in ibland ulvar. Men det gör Jesus. Och här har vi en pärla. Han har funnit en dyrbar pärla, och då går han bort och säljer allt vad han äger. Vad är det för någon enda pärla som är värd allt? Jag tror det handlar om den sanning som förmår frälsa din själ. För att ha en frälst och försonad själ, vad måste man vara beredd att göra? Man måste kunna säga nej till Egyptens erbjudanden. Man måste kunna säga nej till Lucifer.
Det var nära att Simon Petrus inte gjorde det. Vi läser om det i Matteus 16. Då får Jesus så småningom undervisa om efterföljelsen och han säger så här i Matteus 16:25-26:
– Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa giva till lösen för sin själ?

Så säger inte Lucifer. Han säger tvärt emot vad Jesus säger. Om han säger tvärt emot Jesus, då är det inte så svårt att förstå vad han säger. Han säger: ”Vad hjälper det en människa om hon förlorar hela världen, men frälser sin själ? Vinner sin själ? Vad är det att ha? En frälst själ utan världen? Världen är det ju som ger mening!” Ja, världen ger sannerligen mening åt en hel del i olika relationer och positioner. Men när det kommer till valet att välja Jesus eller ej, så har världen i alla fall aldrig någonsin något alternativ. Världen har inte något i jämförelse med Honom.

– Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar, och då skall han vedergälla var och en efter hans gärningar (Matt 16:27).
Den kristna församlingen har genom historien kämpat. Kampen för tron, kampen för den dyrbara pärlan. Att se till att vi får förmågan att samla skatter; inte på jorden, utan i himmelen. På vilket sätt samlar vi skatter i himmelen? Vad är det som äger bestånd? Jo, det verk Gud får utföra när han skapar trohet. Det är verkligen en skatt i himmelen. Trohet kan naturligtvis också uppskattas i världen, men det finns en djupare dimension. Vi kan se hur exempelvis Daniel var trogen. Han var gudfruktig och trogen, och blev fördenskull utsatt för angrepp. Vi läser om hur han gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna:
– Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom (Dan 6:4).

Daniel var trogen i sin tjänst. Jesus själv är, enligt Uppenbarelseboken 3 det trovärdiga och sannfärdiga vittnet; begynnelsen till Guds skapelse. Trogen, kan det översättas med. Trogen, och trovärdig!
Jag är så glad för att vi har möjlighet att få höra vad det trovärdiga vittnet har att säga om trohet. Han talar om trohet i tre olika aspekter. I Lukas 16 finns en intressant liknelse. Jag vill läsa den, inte för att undervisa andra, utan för att själv bli undervisad. Jag känner mig nämligen helt tillintetgjord inför de här orden. Tre olika infallsvinklar på troheten i Jesu undervisning finner vi i Lukas 16:10-12:
– Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är. Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda? Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?
Vad är det minsta? Om vi funderar på det, kanske vi måste ifrågasätta vår egen uppfattning om vad som är det minsta. Israels barn sa: ”Vi kommer ihåg Egypten, allt som fanns där.” Samtidigt suckade de: ”Här finns ju bara manna.” Man kan säga att det fanns olika alternativ i deras resonemang, och där tillhörde definitivt mannat det minsta. Egyptens erbjudanden var större, men mannat, det var inget för dem. Då kan man undra om de hade rätt syn? Vad är det minsta? Har vi fått något som vi tycker är det minsta? Tänk om det är Gud som sätter oss på prov? Han vill se hur vi behandlar det.

Det är inte utan vidare som Paulus jämför med krigsmannen, idrottaren och bonden. Det här är områden där man kan ha god vägledning av världen, av dem som har erfarenhet. Och det kan användas som en jämförelse med hur vi bör förhålla oss när det gäller Guds verk. Då har vi nämligen ingen vägledning av världen. Vi måste göra oss helt beroende av Gud. ”Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda, vem vill då betro eder det sannskyldiga goda?” Vi kanske tycker att den orättrådige Mamons goda är så gott, så det behövs inget mer. Så tycker vi då att vi blivit andligt förblindade. Det finns också någonting som heter det sannskyldiga goda. Här tycker jag nästa vers är enkel:
– Och haven I icke varit trogna, när det gällde vad som tillhörde en annan, vem vill då giva eder det som hör eder till?
Det som hör er till. Så prövas vi alltså med det minsta, och vi prövas med det som tillhör en annan. Vad är det som tillhör en annan, och vad är det som i själva verket tillhör oss? Du tycker inte att du känner dig hemma, du tycker inte att du platsar, du tycker ingenting stämmer. Kanske är det Gud som sätter dig på prov? Du får syssla med det som tillhör en annan. Det kommer en dag, om du är trogen då du får syssla med det som tillhör dig. Du har alltså ännu inte fått det. Du har inte sett det som tillhör dig. Vad är det för något? Aposteln Paulus skriver om det som Gud har berett. Vi läser:
– vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom (1 Kor 2:9).

Vad samlar vi för? Vi kanske samlar för att bygga något. Abraham samlade aldrig för att bygga någonting. Han väntade på staden med de fasta grundvalarna, vars byggmästare och skapare är Gud. En stad med fasta grundvalar. Har vi intressen i tiden? Vill vi utföra projekt? Vill vi bygga? Det finns så mycket som handlar om att bygga. Vi samlar för att bygga, vi har penningpungar, vi har ränslar, vi har förråd i den religiösa världen för att bygga något åt Gud. Men Gud behöver inte vår insats att bygga något för honom. Han behöver sådana som är trogna och förstår att vänta på honom.
Amen.

Artikeln:  https://www.midnattsropet.se/2018/07/se-jag-sander-eder-sasom-lamm-mitt-in.html

One of my favorite scripture because this is the first scripture the Lord led me to read to let me know what is about to take place and He did! 🙌 Praise Him!

Vad säger Jesus? Förstår man hans ord? Ljuset är Jesus

Jesus är ju vår Frälsare och Nya testamentet har många böcker som berättar klart och tydligt om VEM JESUS ÄR.
Det går inte att missförstå texten. Texten har översatts till många språk och människor tvistar om VAD som står i texterna, och kommer inte överens, men det är ju så att den som har den helige Ande till hjälp kan förstå vad Jesus berättar och talar om och vi troende tror på Guds ord.

Att komma in i himmelriket, det vill inte de rika, nej de ska ha framgång här på jorden och inte bry sig om något som kallas för TRO. De tror på rikedom och välstånd men det tar dem INTE till himmelen.
Jesus ber den troende att vara MÄNNISKOFISKARE, d v s att man skall vara med honom i tjänst för honom och fiska människor, d v s dela evangelium och berätta om Jesus och tro och det eviga livet för dem som inte känner till det.

I församlingarna idag kan man se både guldstoft och annat sväva omkring i lokalen och en del s k pastorer skriver i tungor och brer ut sig om vad tro är, det är ockulta saker som pågår, och det är farligt.
Så det är många människor som blir lika lurade idag som på Jesu tid, då det också fanns villo-lärare och spåmän m m!

Människor är andligt blinda och det tar Jesus upp och berättar om mer än en gång. När man möter Jesus och kommer till tro då blir man seende och får sitt hjärta öppnat!
Människor idag väljer hellre mörkret än ljuset (som är sanningen: JESUS) och det beror på att inte ngn i dess närhet har visat dem LJUSET som är JESUS!
Ja Jesus ÄR, ja han säger det ju själv!
Han säger också att vi ska vara heliga, vi ska arbeta på vår frälsning och har en lång väg att gå innan vi är framme. Vi är präster och skall förkunna evangelium. Ett heligt folk:
1 Pet 2:9 Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus1 Pet 1:16 Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig. Se övriga bibelord:

Matt 19:23 Jesus sade till sina lärjungar: “Jag säger er sanningen: det är svårt för en rik att komma in i himmelriket.
Matt 19:28 Jesus sade till dem: “Jag säger er sanningen: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.
Mark 1:17 Jesus sade till dem: “Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.”
Luk 17:1 Jesus sade till sina lärjungar: “Förförelserna måste komma, men ve den genom vilken de kommer!
Joh 4:48 Jesus sade till honom: “Om ni inte får se tecken och under, tror ni inte.”
Joh 9:39 Jesus sade: “Till en dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se och för att de som ser ska bli blinda.”
Joh 12:35 Jesus sade till dem: “Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset så att inte mörkret övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.
Joh 18:6 När Jesus sade till dem: Jag Är, ryggade de tillbaka och föll till marken.
Joh 20:17 Jesus sade till henne: “Rör mig inte, för jag har inte stigit upp till Fadern än. Men gå till mina bröder och säg till dem att jag stiger upp till min Far och er Far, till min Gud och er Gud.”
Joh 20:21 Jesus sade än en gång till dem: “Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”Joh 20:29 Jesus sade till honom: “Du tror därför att du har sett mig. Saliga är de som inte har sett men ändå tror.”
2 Kor 4:14 Vi vet ju att han som uppväckte Herren Jesus också ska uppväcka oss med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.
Mark 8:38 Den som skäms för mig och mina ord i det här trolösa och syndiga släktet, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin Fars härlighet med de heliga änglarna.”
1 Pet 1:16 Det står ju skrivet: Ni ska vara heliga, för jag är helig.

Att vara en kristen kräver en ständig förändring/framåtskridande. Utveckling.

I Ständig Förändring! Är du det?

 

Godly Quotes Encourage Spiritual growth Motivation Jesus Christ Christian Bible Recovery

Att gå med Jesus är svårt. Att ständigt förändras så som HAN vill är inte det lättaste, det är mycket jobbigt. Vissa tycks gå framåt väldigt fort, d v s de säger att ALLT är underbart och ALLT är BRA! ALLTID.

Men då undrar jag om de har gått den smala vägen och inte velat ta de steg som gör ont och som utvecklar, de tycks då ha STANNAT på vägen.  Bilden här ovan berättar om att UTVECKLAS som kristen, inte att vara Perfekt, men att gå med Jesus.

Jag är INTE perfekt, jag gör bara så gott jag kan och vill gå framåt och utvecklas som lärjunge och människa. 

Apg 4:19 Men Petrus och Johannes svarade dem: “Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? 20 Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Vi ska LYDA GUD och INTE MÄNNISKOR!  Det tror jag att man missförstått idag, precis som förr, för man är så rädd att stå upp för Gud och vilja göra HANS vilja istället för att vara radikal och följa JESUS vad som än händer!

Evangelium kommer till hedna-världen.  

(Så länge sedan det var, och idag blir människor också hånade för sin tro på Jesus och det eviga livet, och människor försöker sprida Guds budskap, men det är inte alldeles lätt).

19 De som hade skingrats på grund av den förföljelse som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia, och de predikade ordet endast för judar. 20 Men bland dem fanns några män från Cypern och Cyrene, och när de kom till Antiokia började de tala också till grekerna och predika evangeliet om Herren Jesus. 21 Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. 22 Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. 23 När han kom dit och såg vad Guds nåd hade uträttat, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. 24 Barnabas var en god man, uppfylld av den helige Ande och tro. Och en stor skara människor fördes till Herren. 25 Han begav sig därefter till Tarsus för att söka upp Saulus. 26 Han fann honom och tog honom med sig till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna. 27
Vid den tiden kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. 
28 En av dem som hette Agabus trädde fram, och genom Anden förutsade han att en svår hungersnöd skulle komma över hela världen. – Den kom också under Claudius regering. – 29 Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde till hjälp åt bröderna som bodde i Judeen. 30 Detta gjorde de också, och de sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste.

Godly Quotes Encourage Spiritual growth Motivation Jesus Christ Christian Bible Recovery