Då allt hopp var ute …
Ledare av Berno Vidén 2018

Jesus är suverän! Att läsa evangeliernas berättelser om hur olika människor vid skilda tillfällen kom i kontakt med honom är inspirerande. Skildringarna visar tydligt att för Jesus så finns det inga hopplösa fall. Hur kompakt mörkret än är och hur svåra motgångarna än kan vara så är han Herre över situationen.
Ingen av alla de människor som under Nya testamentets tid mötte Jesus blev oberörd. Inte ens de som stötte honom ifrån sig. Faktum är att de flesta som kom i hans väg ville inte veta av honom. ”Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11).

Då han i vuxen ålder kom till sin barndoms by Nasaret, bad folket honom att gå därifrån. ”De reste sig och drev ut honom ur staden och förde honom fram till branten av det berg där deras stad var byggd för att kasta ner honom” (Luk 4:29). Genom sin undervisning förberedde Jesus sina egna lärjungar på att också de kommer att bli förföljda på liknande sätt, men tillsammans med ett underbart löfte: ”Jag är med er!” ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen” (Joh 16:33).
Trots att Jesus inte blev mottagen så kom han som en av Gud given dyrbar gåva till hela mänskligheten. Han mötte hat med gudomlig, utgivande kärlek; lögn och förtal med sanning och rättfärdighet. Budskapet Jesus förkroppsligade och förmedlade var i sin enkelhet så kraftfullt att den mest förhärdade människan kunde brytas ner och gråta som ett barn, överbevisad om sina synder och brister.
Jesaja profeterade om att då Messias skulle komma så var det inte med skönhet eller majestät, inte heller fanns det något i hans yttre som attraherade; han var föraktad och ringaktad. Dock tog han våra sjukdomar och smärtor på sig och bar dem i sin kropp upp på Golgata kors. ”Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (53:5).

Vad var det som gjorde att så många människor vände Jesus ryggen och föraktade honom? Av olika orsaker såg man inte vem han verkligen var. De vi kan läsa om i Nya testamentet var ofta personer som var rädda om sina höga positioner och som kände sig hotade och avslöjade i Jesu närhet. De beslutade sig för att döda honom. Men de som trodde på evangelium fick i mötet med Jesus se Guds härlighet: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Joh 1:11).
Gud har lagt frälsningen på ett sådant plan att ingen människa ska kunna ta åt sig äran. Det ligger ingen berömmelse i att komma till Gud. Snarare kommer Jesus in i våra liv på ett sätt som ingen annan kan göra. Han ser rakt igenom fasader och attityder, han ser hur det är ställt i vårt hjärta. Han ser stoltheten, egoismen och annat som kan vara ett hinder, men också nöden, ångesten, ensamheten, och så säger han: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt” (Matt 11:28-30).

En alltför vanlig situation många befinner sig i är gemenskapens motsats – ensamheten. Det är en känsla som stärks speciellt inför stora helger som julen. Förväntningarna är då större än normalt. I det här numret av tidningen finns en predikan av Arne Imsen som lyfter fram grannens gråt och nöd, men också den läkande kraft som finns i evangelium – det glada budskapet.
Jesus kom med budskapet och överlämnade det till församlingen, vilken är hans kropp i tiden. Samma frid som Jesus ger finns i den gemenskap där han får vara i centrum. Om två eller tre kommer tillsammans i hans namn så finns han där. Till den gemenskapen är alla välkomna!
I Jesu närvaro byts det kompakta mörkret ut mot ett himmelskt ljus och ångesten får ge vika. Han bär inte sina namn utan anledning: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Far, Fridsfurste.
/Berno Vidén Midnattsropet