Ja, låt oss prata lite om kärnvapen

USA: Iran närmar sig språnget fram till den första raketladdningen.

De olika amerikanska underrättelsetjänsterna har kommit fram till samma bedömning under sommaren: Iran har tillräckligt med anrikat uran för att kunna ta “språnget” och börja producera kärnvapen.

Det uppgav New York Times häromdagen och man stödde sig på källor i de amerikanska underrättelsetjänsterna.

Ungefär samtidigt signalerade Iran vilja att inleda samtal med USA för att förhindra att USA och europeiska stater som Tyskland och Frankrike fattar beslut om skärpta sanktioner mot Iran. Inte meddetsamma, men nästa år.

Den här senaste ronden inleddes när den amerikanska representanten vid IAEA, Internationella atomenergikommissionen i Wien, rapporterade om de slutsatser man nått på högsta håll i Washington, nämligen att den iranska regimen nu har tillräckligt med nukleärt bränsle för att kunna producera egna kärnvapen.

Däremot har iranierna till synes inte nått fram till det stadiet att man redan kan konstruera en stridsspets för en långdistansraket, som skulle kunna bära och detonera en atombomb, exempelvis över Israel.

Enligt New York Times rapport kom USA:s representant vid IAEA, Glyn Davies, med de alarmerande uppgifterna för att sätta press på övriga stater i väst att inte vänta längre, utan gå samman med USA, om ett beslut att införa nya och striktare sanktioner mot Iran, om Iran vägrar ge mera insyn i landets verkliga kärnvapenpotential. Det framgick också att experterna i USA verkar vara väl medvetna om att Iran har många fler underjordiska installationer och nukleära fabriker än man känner till i västvärlden.

Amerikanerna har velat fram och tillbaka en hel del i sina analyser om hur snabbt den iranska potentialen faktiskt vuxit de senaste åren. För cirka två år sedan offentliggjordes en tungt vägande säkerhetsrapport i USA som gick ut på att Iran hade bromsat eller rentav lagt ner planerna på att framställa egna kärnvapen. Nu har man tänkt om igen i Washington. Och man tvekar inte att säga att makthavarna i Teheran verkar vara fast beslutna att genomföra en egen kärnvapenproduktion, även om man absolut förnekar det.

Iran fortsätter som förut att hävda att produktionen av anrikat uran bara är till för fredligt bruk, för produktion av elkraft och liknande. Men man fortsätter samtidigt att anrika uran långt över det fredliga behovet.

Det är just mängden uran som man accelererat fram vartefter, som stärker misstankarna i USA och resten av världen om att Iran redan inlett en hemlig produktion av de komponenter som behövs för att framställa en atombomb och att det nu bara är en tidsfråga innan man nått målet.

“Det är alltså hög tid för västvärlden att börja agera på samlad front mot de iranska ambitionerna”, sade den israeliske ställföreträdande premiärministern Dan Meridor under veckoslutet. Han underströk samtidigt att det inte rör sig om något slags israeliskt ultimatum. Han förnekade bestämt att det israeliska flygvapnet redan skulle “ligga i startgroparna” för att angripa de iranska installationerna. Det är väl också i sammanhanget en myt att israelerna måste förstöra rubb och stubb, som Iran gömmer under jord.

Det räcker med att slå ut acceleratorerna vid anläggningen i Natanz för att göra klart att Israel inte inte tänker tolerera utplåningshot, något som Iran inte alls hållit under lock utan riktat direkt mot den judiska staten.

Det är givetvis också en myt att israelerna inte skulle kunna slå ut hotet vartefter – i flera omgångar – om den israeliska statsledningen anser att det iranska utplåningshotet håller på att bli genomförbart.

Redan de underförstådda beskeden om att de israeliska angreppen kan komma att upprepas skulle kunna uppskjuta det iranska vapenprogrammet med flera år och rentav få de islamiska prästerna, som har makten i Iran, att tänka om och skrinlägga planerna mot Israel.

Men vad sitsen också handlar om idag är tyvärr faktum att USA funnit sig i att Iran blir nästa kärnvapenmakt i världen. Och att Iran som en följd kan komma att dominera all politik i Mellanöstern. Man kan inte bara bli ett dödligt hot mot Israel, man kommer dessutom att kunna sabotera alla de amerikanska intressena i Mellanöstern eller bli en förlamande och farlig motpol till alla USA:s arabiska allierade i området. Och det gäller både Saudi Arabien och Egypten och andra mindre viktiga arabstater som redan uppfattar prästväldet i Iran som ett direkt hot mot de egna intressena.

Intressant nog varnar Ryssland i den vevan Israel för att söka slå ut de iranska installationerna med vapenmakt. “Det vore en katastrof för hela Mellanöstern om det skedde”, sade Vladimir Putin under veckohelgen. Inte många i dagens läge skulle våga komma med motsatta överslag, att det kunde bli en katastrof, om Iran satte in kärnvapen mot Israel.

Det enda som skulle kunna uppmuntra en kalenderbitare i Israel är kanske att dagens amerikanska experter tror att Iran på sistone inte har intensifierat en produktion som skulle bana väg för en kärnvapenladdning lämpad för en av Irans existerande långdistansraketer. Samma raketer, med en räckvidd på mellan 1300 och 1600 km, som lätt skulle nå Israel.

Kampen om Tempelplatsen i Jerusalem handlar om en strid på högsta andliga nivå. Här kommer ytterligare förändringar att ske och därför är det bra att känna till bakgrundshistorien.

Gud själv utvalde Jerusalem till den plats där han skulle fästa sitt namn. Så här säger Gud om detta: “Jerusalem den stad som jag har utvalt åt mig för att där fästa mitt namn”. 1 Kung.11:36.

När vi skådar in i Guds plan får vi ett större perspektiv på det som sker i vår tid. Det är här den andliga verkligheten kommer in i bilden, för att vi skall kunna få en hel förståelse av dagens händelser.

Om vi gå så långt tillbaka i tiden som till 950 f Kr, så är vi vid tiden för Salomos invigning av det första templet i Jerusalem. Vi kan läsa om denna invigning i 1 Kon. 8. 10-13: “Och det hände att när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes HERRENS hus av molnet, så att prästerna inte kunde stå och göra tjänst på grund av molnet. Ty HERRENS härlighet uppfyllde HERRENS hus. Då sade Salomo: “HERREN har sagt att han vill bo i dunklet. Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig, en plats där du kan bo till evig tid.”Här kan vi se hur Herrens härlighet uppfyllde templet och att det omtalas som en boning åt Herren. Detta är endast ett av de bibelställen där vi kan se hur Gud på ett särskilt sätt är förbunden med Jerusalem.

Jerusalem är alltså den stad som Gud själv har utvalt. Utifrån denna synvinkel är det inte att undra på att det är så stor uppståndelse kring denna stad. Guds avsvurne fiende, djävulen, har ett stort intresse av att radera ut allt som är ett vittnesbörd om Gud och hans förknippande till denna stad. Om man med detta perspektiv blickar tillbaka kan man se verkligheten av detta. På tempelplatsen finns i dag inget tempel, men det finns däremot två muslimska byggnader, Klippdomén och El Aksamoskén.

Detta kan ses som mer än en tillfällighet att dessa muslimska byggnader finns där. Det kan ses som ett uttryck för att djävulen vill försöka förvilla människor om vad platsen egentligen skall bära vittnesbördet om, nämligen Gud. Man kan tala om en andlig strid om denna plats och det har också getts uttryck genom de strider som också förekommit på och omkring tempelplatsen. Efter det att templet fördärvades vid Jerusalems förstörelse år 70 e Kr, kom tempelplatsen att ligga öde. Den romerske kejsaren Hadrianus lär uppföra en helgedom till Jupiters ära på denna plats. Den fanns fram till 300-talet då kejsaren Konstantin lät riva ner den.

År 614 stormade de persiska arméerna Jerusalem. De utförde ett stort blodbad på de kristna och kyrkor och kloster skövlades. Det persiska väldets inflytande över Jerusalem blev inte långvarigt. Det skulle däremot den muslimska eran bli och det är denna som har präglat tempelplatsen sedan dess.

Skovgaard-Petsersen ger i boken Källsprångens land, en talande beskrivning av platsen öde: “Den har varit valplats och gödselhög, den har sett ett Jupitertempel resa sig och sjunka i grus, och den har i över 1000 år stått under halvmånens tecken. Men en kort tid, under de bysantinska kejsarna och korstågstiden har Kristi evangelium haft fotföste på den gamla platsen. För övrigt har templet efter Kristus varit ett tillhåll för fiender till Kristi kors. Ty halvmånen hatar korset.” Slut citat.

När kalifen Omar erövrade Jerusalem år 538 gick han upp på tempelplatsen och tillbad Allah. Han lät uppföra en moské i trä över den heliga klippan. Det var en senare kalif, Abdul al-Malik, som lät uppföra Klippdomen, som idag ses på tempelplatsen. Denna blev färdig år 691.

Under korstågstiden förändrades dock bilden for en tid: Klippdomén på tempelplatsen bar då ett gyllne kors under den tid då kristna hade kontroll över platsen. Den scenen förändrades dock på ett dramatiskt sätt när sultanen Saladin bröt det kristna inflytandet vid sin erövring av Jerusalem i oktober 1187. Det berättas då att det kristna korset över Omarmoskén kastades ner till marken under gränslöst jubel. Därefter släpades det på gatorna i två dygn, innan det till slut blev sönderhugget i bitar.

I dag ser man den islamiska halvmånen placerad på toppen av Klippdomén. Vidare kan man skåda synen av muslimer böjda mot marken på tempelplatsen i bön till Allah. Detta är en manifestation om att tempelplatsen domineras av den korshatande religionen.

Med dessa bakgrundsfakta om vad som nu finns på tempelplatsen, kan vi förstå hur vittnesbördet om Gud på denna plats har släckas genom de byggnadsverk som nu finns där. Den som är angelägen om det är Guds fiende, djävulen. Genom att förändra bilden av vad tempelplatsen, har vittnesbördet från denna plats, blivit ett helt annat än vad det var tänkt att vara. Men denna bild kommer inte att vara den slutliga. Gud har sin återupprättelseplan klar och det är den som vi ser förverkligas i vår tid. Vi ser hur judarna återvänt till sitt land och staden Jerusalem.

Nu står vi inför nästa steg i återupprättelseplanen. Om detta försäkrar oss profeten Sakarja, när han får frambära Herrens ord: “Så säger HERREN: Jag skall vända åter till Sion för att bo mitt i Jerusalem, och Jerusalem skall kallas “sanningens stad” och HERREN Sebaots berg “det heliga berget”. Sak. 8.3. http://www.flammor.com/

http://hanlever.bloggagratis.se

http://jihadimalmo.blogspot.com/

* * *

Usel diplomati ur den lägre skolan

På tal om vräkningar och obetald hyra i 25 år i östra Jerusalem.

Ännu en rond har just avslutats i den oavgjorda sluggermatchen mellan USA:s pojkpresident Barack Obama och Israels likaledes pojkaktige premiärminister Benjamin Netanjahu. En av Obamas sekonder på amerikanska UD kallade till sig den israeliske ambassadören i Washington som läxades upp på grund av söndagens vräkning av två palestinska familjer i östra Jerusalem. Klarspråk: “Vi amerikaner gillar inte ert beteende. Det är provocerande.”

Den israeliske ambassadören svarade bland annat att de vräkta palestinska familjerna länge vägrat att betala hyran för de sex evakuerade lägenheterna, och efter ett beslut av Högsta domstolen i Israel fick den israeliska polisen order att avhysa de 38 hyresgästerna.

I en av lägenheterna hade för övrigt några anarkister, bland annat också en svensk anarkist, tillfälligt bosatt sig. Också de tvångsevakuerades. På amerikanska UD sade den israeliske ambassadören också att palestinierna fick lägenheterna på 1950-talet av den jordanska armén i samarbete med ett nyupprättat FN-organ, UNWRA, som skapades enbart för de palestinska krigsflyktingarna.

 Med följden att tusentals palestinier tilldelades bostäder som varit i judisk ägo i den östra delen av Jerusalem. Det var sådant som hände omedelbart efter det första arabiska angreppskriget mot Israel åren 1948 och 49. Israelerna gjorde likadant med många övergivna palestinska hus, de gavs ofta till judiska krigsflyktingar från arabvärlden och överlevande från de tyska koncentrationslägren i Europa.

Aktivist i det just nu aktuella fallet i kvarteret Sheikh Jarrah i östra Jerusalem var den jordanska armén, kallad arablegionen, som genomförde etniska rensningar: man fördrev samtliga av de 6 000 judarna som varit bosatta i årtionden i östra Jerusalem fram till krigsvåren 1948. Jordanien annekterade både östra Jerusalem och resten av Judéen och Samarien och mycket snart började diplomater i Europa kalla det annekterade området “Västbanken” för att inte “i onödan” påminna världen om att judar bott i Judéen i 2 000 år.

Västbanken var ett neutralare namn, ungefär som “Göta” kanske hade varit ett neutralare namn på svenskarnas hemvist än “Sverige”. Dessutom var det nya namnet “Västbanken” en någorlunda acceptabel geografisk beskrivning på området som låg väster om den lilla älven Jordan – till skillnad från områdena öster om Jordan, som kom att kallas Transjordanien eller: “på andra sidan Jordan” vilket de ju var, om man satt och ritade om Mellanöstern-kartorna i London, och det gjorde man. Den brittiska kolonin Palestina efter första världskriget omfattade till en början hela landet Israel samt det nya och konstruerade schejkdömet Transjordanien.

Käre läsare, tror du att stormakterna och exempelvis Sverige protesterade mot annekteringen, som gjorde att Transjordanien över en natt kom att heta Jordanien? Tror du att man protesterade mot den etniska rensningen i östra Jerusalem, där tusentals judar fördrevs från sina hem?

Käre läsare, du gissade rätt! Man protesterade inte.

Varken USA eller Sverige lade någonsin in formella protester mot Jordaniens ockupation och den åtföljande etniska rensningen. Att den svenska vinkeln tas upp här beror på att Israels Sverige-ambassadör kallades till UD i Stockholm för att ta emot en reprimand i början av den här veckan.

Det ledde i sin tur till att den svenska ambassadören i Israel kallades till israeliska UD i Jerusalem för “klargöranden”, ett annat ord för reprimander på gängse diplomatiskt fikonspråk.

Det är klart att man kan påstå att det är en aning sent att i detalj ta upp en 60 år gammal bakgrund till vräkningen av palestinierna i söndags. Och i övrigt vet ju de flesta av oss att många utrikesministerier världen runt kan vara svårt enögda och enkelspåriga. Det är ingenting nytt.

I övrigt behöver man numera inte hysa tvivel om var svenska UD har sina sympatier när det gäller Mellanöstern och man kan också lägga märke till att de svenska officiella attityderna blivit nästan okritiskt proamerikanska, och det bara på ett halvår. Det beror förmodligen på att en del svenska massmedier tycker att USA tagit till sig specifikt svenska ståndpunkter i den israelisk-palestinska konflikten på sistone, och sådant bör ju premieras… särskilt om man ser allt ur en svensk synvinkel. Ännu i fjol framgick det att det halvofficiella Sverige, anförda av radion och diverse tidningar, uppfattade USA:s dåvarande president som en inskränkt krigshetsare, medan efterträdaren som tillträdde i år är av en annan sort. Han beskrivs nästan på ett lyriskt sätt.