foto Maria
Nåden hör de ödmjuka till.
Använd aldrig din tid till att grubbla över de yttersta orsakerna till någon händelse. Vi har nämligen fallenhet att fundera över varför någon svårighet har drabbat oss och ofta också att fråga, om denna svårighet innehåller ett Guds straff för någon synd.
Ett sådant resonemang är totalt fruktlöst. Du finner inte svaret genom att grubbla. Ju mera du funderar, desto större plats ger du åt åklagaren, tills anklagelsernas störtskur blir så häftig, att du formligen begravs under den.
Gör upp ditt mellanhavande med Gud. Bekänn uppriktigt också dina hemligaste synder och nämn dem vid deras rätta namn. Men tro sedan också, att Herrens löfte om förlåtelse för alla dina synder är sant och orubbligt. När du så har klarat upp ditt förhållande till Gud, skall du upphöra att grubbla över orsakerna till ditt lidande.
Jag har märkt, att det är lättast att bära ett lidande, när man tar det direkt ur Herrens hand. Det har varit Herrens vilja, att jag hamnat på detta sjukläger. Varför vet han ensam.
Allt lidande är ingalunda strafflidande. När det gäller Job till exempel, finner vi, att hans lidande för honom rentav var ett reningslidande. I denne fromme mans hjärta hade kanske innästlat sig rätt höga tankar om hans eget jag. Herren erkände, att Job var sin tids frommaste man, men kanske Job också tänkte något ditåt om sig själv.
Därför måste Herren föra honom in i sådana djup av lidande, att hans naturliga fördärv skulle bli uppenbart också för hans egna ögon. Och det blev uppenbart. Job erkände visserligen inte, att någon bestämd synd skulle ha orsakat hans lidande, så som hans vänner påstod. Men han bekände tydligt sin syndfullhet inför Herren. Och nu såg han den också klarare än förr. En sådan inre rening avser Herren många gånger, då han lägger oss på smärtans läger. Mitt i plågorna där lär vi känna de svaga sidorna i vår natur. Vi blir lätt sårade, missnöjda, fordrande och otrevliga på många sätt också i de människors ögon, som trott så mycket bättre om oss.
Detta är mycket förödmjukande för oss. Men vi måste ta denna förödmjukelse ur Herrens hand. Herren har sin egen goda avsikt när han på detta sätt inför våra ögon blottar vårt inre fördärv. När vi kommit ut ur denna degel, är vi mildare mot andra lidande människor, vi orkar bättre bära denna avoghet och vi förstår, att de också själva lider av den, på samma sätt som vi led, när vi råkade in i en liknande reningseld. Nåden hör de ödmjuka till. Ju ödmjukare, desto större nåd. När du stigit upp från denna sjukbädd, väntar dig således en ännu större nåd än förut.
Herre, jag erkänner inför dina heliga ögon, att jag förtjänat detta lidande. Jag har förtjänat till och med ännu mera. Men nu vill jag inte se det i ett sådant ljus utan ta denna tid ur din hand som en reningstid. Låt detta lidande bli mig till välsignelse och till rening av mitt hjärtas inre. Då kommer dessa dagar att ha ett bestående värde i mitt liv.
Ps 51:12-14, Mal 3:3
av U Muromaa.
Att bli ödmjuk tar tid, och under mina egna prövningar har jag lidit mer än jag orkar, och de är inte slut ännu. Det betyder inte att jag är elak emot Gud och människor, det betyder att jag skall lära mig det som Gud vill om NÅD och om det eviga livet och att kunna förstå andra människor, m m. En del som säger sig vara kristna, säger att lidande och värk och elände beror på att man har skilt sig, eller att man inte är nära Gud eller att man på något sätt inte är så troende som man borde vara! Jag tror inte att de har läst t ex Job´s bok. Hoppsan, vad FEL de har som uttrycker sig på det oerhört okunniga viset. Men det går bra att sitta i en församling och vara skenhelig och upphöja sig själv, eller att lära ”sin församling” att se NED på den som är i NÖD. FY SKÄMS.
