Alla människor får komma till Gud, alla kan bli frälsta, alla får vi ropa på Herren, och han kommer till vår hjälp. Hans ord står fast.
__
Bioetik och medicinsk etik
Etisk utvärdering av implanterbara Brain Chips
Twentieth World Congress of Philosophy, in Boston, Massachusetts from August 10-15, 1998
Ellen M. McGee och GQ Maguire Jr svensk översättning av Stig Olsson
Sammanfattning:
Mitt syfte är att initiera en diskussion om etik av att implanterbara datachips i hjärnan och att ta upp några grundläggande etiska och sociala frågor. Dataforskare förutspår att inom de närmaste tjugo åren skall det neurala gränssnittet utformas så att det inte bara kommer att öka det dynamiska omfånget av sinnena, utan kommer också att förbättra minnet och möjliggöra ”cybertänkande” d v s att ha osynlig kommunikation med andra. Tekniken kommer att utvecklas och göra det lättare till att ständigt ha tillgång till information när och var den behövs.
Den etiska utvärderingen i detta dokument fokuserar på frågor om ett säkert och informerat samtycke, frågor som oroar vad gäller tillverkning och vem som är vetenskapligt ansvarig, ökar oron över de psykologiska effekterna på människans natur, oro över möjlig användning på barn, och de mest oroväckande frågorna om integritet och självbestämmanderätt. Eftersom denna teknik kan radikalt förändra den mänskliga naturen och att den är fylld med farliga konsekvenser, om kränkningar av privatlivet och möjliggör en statlig kontroll av individer, bör en offentlig diskussion om dess fördelar och bördor inledas, och politiska beslut bör fattas om huruvida dess utveckling bör förbjudas eller regleras, snarare än att den lämnas åt tillfälliga experter och svängningarna i den kommersiella marknaden.
Framtiden kan mycket väl innebära att det blir en verklighet av science fiction-världens cyborg, människor som har utvecklat en intim och ibland nödvändig relation med en maskin. Det är troligt att implantat av datachips i egenskap av sensorer eller ställdon, snart kan hjälpa, inte bara ett sämre minne, utan även ge personer ett helt nytt språk, eller lära en ”känna igen” människor man aldrig sett förut. De framsteg som redan gjorts i terapeutiska produkter, i protetik och i datalogi visar att det mycket väl kan vara möjligt att utveckla ett direkt gränssnitt mellan hjärnan och datorer.
Det finns minst tre miljoner människor i världen som idag lever med artificiella implantat. I synnerhet forskning om cochlear/hörsel-implantat och retinal vision har främjat utvecklingen av gränssnitten mellan neurala vävnader och kiselbyggda mikrosonder.
De cochlear/hörsel-implantat, som direkt stimulerar hörselnerven ger över 10.000 helt döva möjligheten att höra ljud, näthinnans inplanterbara chip kan återställa synen för blinda. Forskningens vision om proteser har utvecklats parallellt via två vägar: 1) retinal-implantat, som undviker hjärnkirurgi och kopplar en kamera i glasögonbågen via laserdioder till en frisk synnerv och nerver på näthinnan, och 2) kortikala implantat, vilka kräver hjärnkirurgi och pneumatiskt införande av elektroder in i hjärnan för att penetrera den visuella hjärnbarken och producera mycket lokal stimulering.
Det senaste steget i utvecklingen mot ett implanterbart chip i hjärnan handlar om att kunna kombinera dessa framsteg inom protestekniken tillsammans med utvecklingen inom datavetenskapen. Sammankopplingen av mindre, lättare och kraftfullare datorsystem med radio-teknik kommer att göra det möjligt för användarna att få tillgång till information och kunna kommunicera överallt och när som helst. Genom att minimera komponenterna, har system tagits fram, som är bärbara och nästan osynliga, så att individer, med stöd av en personlig information struktur, kan röra sig och interagera fritt, samt, via nätverk, utbyta erfarenheter med andra. I bärbara-dator-projekt föreställer man sig att användare som har tillgång till minnet ”Remembrance Agent”, har det som en stor och gemensamt baserad datakälla.
”Datakläder” och/eller kroppsnät är en mellanliggande teknik, ett logiskt nästa steg i denna utveckling är ett implanterbart hjärnchip med direkt neurala gränssnitt.
Så tidigt som 1968, förutsade Nicholas Negroponte, för närvarande chef för MIT’s Media Lab, först denna symbios mellan människa och maskin. Hans kollega, professor Gershenfeld, hävdar att ”om 10 år kommer datorerna att finnas överallt, om 20 år kommer de att vara inbäddade i våra kroppar, med hjälp av biotekniska ingenjörer …Ingen visionär bekänner några betänkligheter om detta projekt, som de förväntar sig kunna ändra själva den mänskliga naturen. ”Plötsligt har tekniken gett oss makt att manipulera inte bara den yttre verkligheten – den fysiska världen – utan också mycket mer hotfullt, oss själva.” När nätverksresultat blivit ett ”kollektivt medvetande”, ”bikupesinne” ”The Hive mind” … handlar det om att ta alla dessa triljoner celler i våra skallar som skapar individuellt medvetande av dessa samt sätta ihop dem och finna en ny typ av medvetande som sträcker sig över alla individer”.
Tekniken för implantat blir tillgängliga och till priser som gör sådana system mycket kostnadseffektiva. Tre faser av införandet av sådana enheter kan enklast beskrivas på detta sätt. De första tidiga brukarna kommer att vara personer med funktionshinder, som kommer att använda detta som en mer kraftfull protes. Nästa steg innebär förflyttning från behandling till förbättring, och det är på denna punkt som etisk bedömning blir nödvändig. En av de första grupper av icke-funktionshindrade ”frivilliga” kommer troligen att vara de yrkesmilitärer, där användningen av en inopererad dator och en enhet med ett nytt gränssnitt till vapen där information och kommunikation kan vara livräddande. Den tredje gruppen av användare, som kommer att använda dessa anordningar för att utveckla en utökad kapacitet för informationsöverföring, kommer förmodligen vara de som arbetar på mycket informationsintensiva företag,.
Som intelligens eller sensoriska ”förstärkare”, kommer ett implanterbart chip att generera minst fyra fördelar: 1) Det kommer att öka det dynamiska omfånget av sinnen, som t ex att se IR, UV och kemiska spektra, 2) Det kommer att förbättra minnet; 3) Det kommer att möjliggöra ”cyberthink” – osynlig kommunikation med andra för att fatta beslut, och 4) det kommer att ge jämn och ständig tillgång till information var och när det behövs. För många av dessa funktioner kommer det att ge stora förbättringar i livskvalitet, överlevnadsförmåga och arbetsresultat. Den första prototypen anordningar för dessa förbättringar i mänsklig verksamhet bör finnas tillgängliga inom fem år, de militära prototyperna kommer att bli tillgängliga inom tio år, och arbetstagarnas information inom femton år, den allmänna acceptansen kan ta cirka tjugo till trettio år. Hjärn-chipet kommer förmodligen att fungera som en kortikalt implanterad protes. Användarens syncentrum kommer att få stimulans från en dator, baserad antingen på vad en kamera ser eller baserad på ett konstgjordt ”fönster-gränssnitt”.
Inte alla dataforskare tar sådana framtidsutsikter med jämnmod. Michael Dertouzos skriver, ”även om det någon gång skulle vara möjligt att förmedla en sådan högre nivå för information till hjärnan – och det är ett enormt stort OM ”- så bör vi inte göra det. Att föra ljusimpulser till syncentrum för en blind person skulle motivera ett sådant intrång, men onödigt petande i hjärnan är för väldigt många en kränkning av våra kroppar, naturen och Guds design”.
Detta formulerar kortfattat väsentliga och kreationistiska argument mot ett implanterbart chip. Rädslan för manipulering av den mänskliga naturen är utbredd, och tankesättet att naturen är god och tekniken ond, att makten att återskapa sig själv är arrogant, och att ”återskapa” mänskligheten kan bara leda till katastrof, är en välbekant respons för varje ny kontrollnivå som människan utövar och når. Mystiken av det naturliga drivs av den romantiska världsbilden om en välvillig tid när människor levde i harmoni med naturen.
Trots det attraktiva i denna bild, är det troligt att denna syn är felaktig eftersom människan alltid använt tekniken för att överleva och för att förbättra livet. Det är naturligt för människan att använda teknik. Trots att denna negativa reaktion på utsikterna för implantation är otillräcklig, pekar det trots allt på ett behov av att utvärdera tekniken i fråga om de goda eller onda möjligheterna för att använda tekniken både av människor och/eller regeringar.
Uppmaningen att inte ”leka Gud” är också bekant, och lider av samma problem som formulerats av David Hume. Denna kritik bygger på en religiös känsla av att en förbättring av skapelsen är en förolämpning mot Skaparen. Framför allt kan ett försök att ändra funktionerna i hjärnan, med syftet att skapa en bättre människa, tolkas som ett försök att tillskansa sig Guds makt. För att vara övertygande måste argumenterandet, även för religionsutövare, bero på en restriktiv syn på skapande, en som inte ser någon roll i människans kreativitet.
Förkastande av kommunikation direkt till hjärnor från en dator beror också på en längtan efter kroppslig integritet och intuitionen om heligheten i kroppen. Trots att många accepterar den organiska invasionen av mekanik i botande syfte, anser de ändå att dessa användningar för förbättring är fel. Denna övertygelse, är en version av att respekten för människor kräver en fysisk integritet för kroppen sett ur ”människans okränkbarhetperspektiv”, sett ur en etisk synvinkel. Med hjälp av denna standard, är en distinkt linje dragen, mellan terapeutiska och förbättrande förfaranden; ”Ett ingrepp som räddar liv, rehabilitering, eller något annat terapeutiskt, kan vara förenligt med principen att den fysiska integriteten av kroppen bör bevaras, även om det innebär en kroppslig ”könsstympning” eller intrång, förutsatt att det främjar integriteten av det hela”. Implanterbara chips som förstärker sinnena, förbättrar minnet eller nätverkskapaciteten skulle således vara misstänkta.
För andra däremot, finns det dock ingen klar linje mellan terapi och förbättring – hur bristfälligt måste mitt minne vara innan det skulle vara etiskt rätt att koppla min hjärna till en dator? – Och argumentet, för att hindra användningen av denna teknik är för svagt, det är heller inte längre möjligt att förbjuda kosmetisk kirurgi, eller användning av stämningsskapande förbättrande droger om fördelarna synes väga tyngre än de medicinska riskerna. Emellertid, även om vi avfärdar dessa tre argument, finns det ändå en mängd andra tekniska, etiska och sociala aspekter att överväga innan forskningen fortsätter med implanterbara chips.
De områden som är intressanta för teknisk utvärdering är omfattande, inklusive risker, lämplighet, samhälleliga konsekvenser, kostnader och rättviseaspekter som måste utvärderas av tvärvetenskaplig och mångkunniga arbetsgrupper. En studie inom dessa områden kommer att behöva deltagare från områden inom både datavetenskap, biofysik, medicin, juridik, filosofi, allmän ordning och internationella ekonomi. Till skillnad från det vetenskapliga samfundet vid tillkomsten av genetiska tekniker har datorindustrin, ännu inte, deltagit i en offentlig dialog om dessa lovande, men riskfyllda tekniker. Ett undvikande av diskussioner och enkel förtröstan på principerna om fri vetenskaplig undersökning och marknadsekonomin i sig är en moralisk hållning som inte är tillräcklig. Detta område kräver en lagjustering.
En etisk bedömning gällande implanterbara datachips bör bedömas utifrån åtminstone följande problemområden: Frågor om säkerhet och informerat samtycke, frågor om tillverkning och vetenskapligt ansvariga, oron över de psykologiska effekterna av förhöjandet av den mänskliga naturen, oro över eventuell användande av barn, och det allra besvärligaste, frågor om integritet och självständighet. Såsom fallet är inom utvecklingen av framtida teknologi, är det osannolikt att vi säkert kan förutsäga alla effekter. Icke desto mindre måste risken för skada övervägas.
Det mest uppenbara och grundläggande problemet inkluderar etik och säkerhet. Det kommer att krävas en utvärdering och bedömning av kostnaderna och fördelarna med dessa implantat samt dess kirurgiska och långsiktiga risker. En fråga, – kommer svårigheterna med utvecklingen av giftfria material att möjliggöra långtidsanvändning? – Denna fråga bör besvaras via studier av alternativa utvecklingsmetoder och därmed inte vara ett bekymmer för en förbättring av implantaten
.Det är dock tänkbart att det bör finnas en högre standard för säkerhet när tekniken används för förbättring snarare än terapi, och denna fråga måste tas in i den offentliga debatten. Oavsett om informerat samtycke från mottagarna skulle vara ett tillräckligt skäl för att tillåta genomförandet kan detta ifrågasättas med tanke på den inverkan den potentiella samhällsnyttan kan ha. Andra frågor, såsom vilka typer av garantier användarna bör få, om den förpliktelse och ansvar för kvalitetskontroll av hård/mjuk-vara inte är upp till tänkt standard, skulle detta kunna åtgärdas via lagstiftning.
Bestämmelser bör införas för att underlätta uppgraderingar eftersom användarna troligtvis inte vill genomgå flera operationer, eller vara innehavare av föråldrade system. Tillverkarna måste förstå och utveckla program för att lära användarna hur de ska kunna implementera de nya systemen. Det kommer att finnas ett behov av att ta fram data om användbarheten för mottagare av enskilda implantat, och så att alla användare erhåller likvärdig nytta av detsamma. Ytterligare praktiska problem med etiska konsekvenser kommer att omfatta huruvida det kan bli en konkurrenskraftig marknad för sådana system och branschgemensamma standarder för utformning av denna teknik.
En av de minst kontroversiella användningarna av denna förbättring av tekniken kommer att ske via dess genomförande inom terapiområdet. Det är möjligt att tekniken skulle kunna användas för att göra det möjligt för dem som av naturen är mindre kognitivt utrustade för att uppnå en mer rättvis förutsättning.
Används tekniken för att återställa eller ersätta förlorad minnesförmåga vid en progressiv neurologisk sjukdom så kan den också komma att bli ett dolt objekt inom vårdplanering. Att möjliggöra för människor att bevara olika arters typiska funktion skulle förmodligen ses som önskvärt, ja kanske t o m bli ett krav, även om detta skulle bli en ständigt föränderlig standard. Kostnaderna för att genomföra denna teknik måste vägas mot en kostnadsförsämring, även om det innebär att beslut ska fattas på grundval av rättigheter snarare än användbarhet.
Hänsyn måste också tas till de psykologiska effekterna av en förhöjning av den mänskliga naturen. Kommer användningen av dator-hjärna-gränssnitt ändra vår uppfattning om människan och vår känsla av identitet? Om människor faktiskt är uppkopplade via deras hjärnor kommer gränserna mellan jaget och samhället att minskas betydligt. Pressen att agera som en del av en helhet snarare än som en isolerad person skulle öka, mängden och mångfalden av information skulle kunna bli överväldigande, och känslan av själv som en unik och isolerad person skulle förändras.
Eftersom användning också kan skapa en mänsklig varelse med utökad sensorisk kapacitet vilket också med inblandning, om än positiv, så behöver de beaktas. Supersensorsyn kommer att se radar, infraröda och ultravioletta bilder, utökad hörsel kommer att upptäcka mjukare, högre och lägre anpassade ljud kommer att förbättra vårt luktsinne och öka vår förmåga att urskilja dofter, och en förstärkt känsla av beröring möjliggör urskiljande av miljö-stimuli som förändringar i lufttrycket.
Denna kapacitet skulle ändra det ”normala” för människor, och skulle vara exceptionellt tillämpbar i farliga situationer, särskilt i strid. Continue reading →
