Att vara känd av Gud
av Alan Morrison mars 2000
Om någon skulle komma fram till dig och påstå att han känner Gud, hur ska du då veta om det verkligen är så? Påståendet är ju helt och hållet subjektivt och miljontals människor från världens alla religioner hävdar alla att de känner Gud.
När artikelförfattaren befann sig inom New Age-rörelsen var det på modet att citera Psaltaren 46:10 – ”Bli stilla och besinna att jag är Gud…” – och att ta det som intäkt för att Bibeln uppmuntrar österländsk meditation! Vi trodde alla att vi kände Gud eftersom vi kunde sitta med benen i kors i lotusställningen en timme eller mer och ”komma i stämning”. Vi kände Gud och Han kändes bra – så gick resonemanget !
Så kommer den kristne in i samtalet och undrar: ”Javisst, men har du en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus? Det är ju det som avgör om man känner Gud eller inte.” Det är förvisso sant att var och en måste känna Gud (1 Tess 4:5) och känner man Honom inte leder det till evig förkastelse (2 Tess 1:8). Men i detta finns ett inslag av subjektivitet fortfarande kvar.
När jag påstår mig känna Gud finns det en risk att jag har fel, och att mitt läge inte är ett dugg gynnsammare än det är för anhängare av vilken religion som helst – de menar sig ju också känna Gud.
Falska profeter, folk som menar sig utöva ”befrielse”, och falska undergörare – alltså de tre kategorier Jesus syftar på i Matteus 7:22 – trodde samtliga att de kände Gud så väl att de med all rätt kunde kalla Honom sin ”Herre”, och att de var garanterade en säker biljett till himmelriket (Matt 7:21).
Men av denna text lär vi oss att frälsningens objektiva huvudsak inte handlar om att man känner Gud, utan att man är KÄND AV HONOM. Han försäkrar ju dessa, som litade till sina subjektiva upplevelser: ”Jag har aldrig känt er; gå bort ifrån mig, ni ogärningsmän!” (7:23).
Det är svårt att föreställa sig något mera fasansfullt än att få höra dessa ord från Herren Jesus Kristus, just när man står i begrepp (tror man) att träda in genom himlens port: ”Jag har aldrig känt er!”
På samma sätt illustreras detta i liknelsen om de tio jungfrurna, vars inträde i himmelriket inte grundade sig på att de ”kände Gud”, utan på att Han kände dem: ”Omsider kom också de andra jungfrurna och sade: ’ Herre, Herre, låt upp för oss.’ Men Han svarade och sade: ’ Sannerligen säger jag er: Jag känner er icke.’ Vaka fördenskull; ty ni vet icke dagen, ej heller stunden [när Människosonen kommer tillbaka]’ ” (Matt 25: 11-13).
Som en slående återspegling av Jesu ord i Matteus 7:21-23 yttrar Paulus följande: ”Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett insegel med dessa ord: ’ Herren känner de sina’, och ’ Var och en som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån orättfärdighet.’ ” (2 Tim 2:19).
Det räcker inte med att bara ”nämna Jesu namn”. Också de falska profeterna, ”befriarna” och undergörarna i Matteus 7:22 uttalade Jesu namn i sin verksamhet och utförde sina handlingar i Hans namn. De trodde att de kände Gud. Men det är inte nog att bara tro att man känner Honom. Faktisk omvändelse från synd och laglöshet är ett mäktigt tecken på att man är en sann kristen. Den äkta troende särskiljer sig från andra genom att han är ”känd av Gud”, och inte bara genom att han själv anser sig känna Gud.
”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig”, säger Jesus i Johannes 10:14. Det är givetvis av största betydelse att man i sanning känner Gud, men detta är inte nog! Man måste dessutom vara KÄND AV HONOM: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” (Joh 10:27).
Om vi verkligen känner Honom kommer vi också ofelbart att vika bort ifrån laglösheten – med andra ord följa Honom såsom Hans lärjunge. Och även om vi aldrig blir fullkomliga på den här sidan graven, kommer vårt liv att vara helt inriktat på att till varje pris fly det onda.
Sanningen är att om vi verkligen känner Gud beror det uteslutande på det faktum att vi är kända av Honom. Det är huvudpoängen i det sammanhang där Paulus uttrycker sin förbittring över de troende i Galatien för att de låtit sig förföras av judaisterna. Han säger till dem:
”Förut, innan ni ännu kände Gud, var ni trälar under gudar, som till sitt väsende icke är gudar. Men nu, sedan ni har lärt känna Gud och, vad mer är, har blivit kända av Gud, hur kan ni nu vända tillbaka till de svaga och arma ’makter’, under vilka ni åter på nytt vill bli trälar?” (Gal 4:8-9).
Paulus försöker här få galaterna att inse att deras frälsning inte kommer av att de känner Gud, utan av att Gud känner dem.
Men vad innebär det då att vara ”känd av Gud”? Jo, det hänger samman med läran om utkorelsen, dvs att Gud utvalt de människor som ”förrän världens grund var lagd” förutbestämts av Honom att bli Hans egna (Ef 1:4-6, 11-12; Joh 17:2, 6; Rom 8:29-30; 9:10-24; 1 Tess 1:4; 2 Tess 2:13; Upp 17:8).
Det var precis detta Paulus menade när han sa att ”Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av Honom…” (Rom 11:2). Israel såsom Guds gammaltestamentliga teokrati har blivit förskjutet. Men Israels folk har under alla tider bestått av både troende och icke troende; de förra alltid en minoritet, känd som ”en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd” (Rom 11:5). Dessa som ”förut har blivit kända av Gud” blir som individer naturligtvis INTE förkastade av Honom, eftersom de varit ”kända” av Honom redan innan världen blev till.
Ni kanske tycker att min distinktion mellan ”att känna Gud” och ”att vara känd av Honom” inte är något annat än en mycket akademisk, teologisk åtskillnad? Ungefär i stil med att man strider om hur många änglar det kan rymmas på en nålspets.
Men det vore ett svårt misstag att avfärda denna fråga, med tanke på alla de växande religiösa rörelser vi kan finna i världen idag. Låt mig förklara:
Många av de människor i vår tid som djärvt påstår att de känner Gud (på vilken grund de nu kan hävda detta) hänger sig åt en panteistisk kraft som genomsyrar naturen och något man kan koppla in sig på med hjälp av olika slags tekniker. Det må vara meditation, yoga, hallucinogena droger (som de mycket trendiga shamanerna använder), eller andra tekniker och medel. Eftersom vår tids religiösa verklighet ser ut så här, är det särskilt viktigt att kunna säga att man är KÄND av Gud samtidigt som man också känner Honom. Det är ju fullt möjligt att säga att man känner Gud såsom en panteistisk kraft, men det är helt omöjligt att VARA KÄND av en sådan kraft.
Om vi är ”kända” av Gud och inte bara känner Honom, måste den Gud som känner oss vara identisk med Bibelns allsmäktige transcendente Gud – dvs en person som är skild från, och är någon annan än, sin egen skapelse. Den stora striden de närmaste åren kommer att föras på just detta område. Vi talar om hjärtat i den andliga striden: Den objektiva existensen av den övernaturlige och transcendente Guden på den ena sidan, och på den andra, den subjektiva, människoformade, demoniskt understödda, mystiska panteistiska kraften.
Här kommer kampen att ha sitt centrum den närmaste framtiden, och därför är läran om Guds utkorelse också ett avgörande inslag i Kristi kropps samlade undervisning.
Naturligtvis är det helt nödvändigt att vi frimodigt kan bekänna att vi känner den sanne Guden personligen. Men att endast säga detta är inte tillräckligt, eftersom många som menar sig känna Gud inte automatiskt är kända av Honom. De kan påstå sig känna Honom utan att för den skull vilja överge laglöshetens väg. Men de som däremot är kända av Gud känner Honom också på ett äkta sätt, såsom sin Herre och Frälsare, och är därmed också villiga att göra allt de förmår för att hålla sig borta ifrån onda gärningar.
När tiden är inne för oss att lämna vår jordiska hydda, vilka ord skulle vi då helst vilja höra: ”Gå bort ifrån mig, ni ogärningsmän!”, eller ”Kom, ni min Faders välsignade, och tag i besittning det rike, som är tillrett åt er från världens begynnelse”?
Om vi bara kan hävda att vi känner Gud, är det inte uteslutet att vi får höra det första av dessa domsord. Men är vi dessutom kända av Gud, kommer det andra uttalandet att klinga ljuvligt i våra öron – mer än något annat vi hört.
”Vinnlägg er därför, mina bröder, så mycket mer om att göra er kallelse och utkorelse fast…” (2 Petrus 1:10 – men läs helst hela kapitlet för att få ett begrepp om sammanhanget).
Frågor och svar angående artikeln
DU SÄGER ATT LÄRAN OM UTVÄLJELSEN ÄR AV STÖRSTA VIKT IDAG. MEN ÄR DET INTE SÅ ATT DEN HÄR LÄRAN ALLTID HAR ORSAKAT SPLITTRING OCH FÖRVIRRING DÄR DEN HAR FRAMHÅLLITS?
Den enda orsaken till att den här läran har skapat splittring och förvirring är, att den antingen blivit missförstådd, missbrukad eller att människor har gjort uppror emot den. Om bekännande kristna hade varit mer beredda att låta ”Gud vara Gud” (som Luther sade) så hade aldrig detta dividerande kring läran om utväljelsen funnits.
Det är speciellt viktigt idag att hålla fast vid läran om utväljelsen eftersom den framhäver Guds personliga och upphöjda natur. Den framhåller också Guds Treenighet vilket är själva hjärtat i den kristna tron. Jag har sagt många gånger att under de år vi har kvar så kommer den stora striden för tron och sanningen, kretsa kring om Gud är en upphöjd andlig Varelse som är skiljd ifrån sin skapelse, eller om Han är en mystisk, panteistisk kraft som genomsyrar kosmos. Om nu Gud är den senare så underminerar det fullständigt Hans gudomliga initiativ i skapelsen och frälsningen.
En mystisk, panteistisk kraft som genomsyrar och är ett med kosmos kan omöjligt ha existerat före kosmos. En mystisk, panteistisk kraft kan inte personligen utvälja människor till frälsning innan de existerar och t o m innan kosmos existerade. Bibeln talar tydligt om att Gudomen, d v s, Fadern, Sonen och den Helige Ande existerade innan universum skapades. När Jesus bad till Gud Fadern sa Han ”Och nu Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.” (Joh. 17:5). Detta är inte någon sorts interaktion mellan mystiska krafter, detta är något som sker mellan två personer. Det blir ännu mer personligt senare i bönen då Jesus säger till Fadern ”Å du har älskat mig före världens begynnelse”.(Joh. 17:24).
Läran om utväljelsen hör intimt samman med läran om Treenigheten‹den personligt upphöjda Gudomen. I den mäktiga bönen i Joh.17 säger Herren Jesus till Fadern: ”..du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom”. (Joh.17:2). Här ser vi något som absolut inte kommer ifrån en mystisk, panteistisk kraft. Gud Fadern har givit ett folk till Sin Son. Detta är ett av evangeliets teman. Gud Fader sände Gud Sonen in i världen för att bli Människosonen Jesus Kristus så att Han kunde ta på sig straffet för det folks synder som Gud Fadern hade givit till Honom. Ängeln sa till Josef: ”Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder”. (Matt.1:21). Han räddar inte alla ifrån syndens straff utan enbart ”Sitt folk” folket som Fadern har givit Honom och för vilka Han blivit sänd. ”Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:39). Detta folk har inte bara blivit ”givet” till Sonen av Fadern utan Jesus säger också att ”Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom.” (Joh. 6:44). Bakom dessa personliga och specifika frälsningsaktiviteter kan det knappast ligga en mystisk panteistisk kraft! Detta är ett verk av den Treenige Guden! Gud Fader sänder Sin Son in i världen och garanterar att kallelsen ifrån evangelium ger effekt på dem som Han (Fadern) har givit till Sonen. Guds Son träder in i världen för att fullborda allt det som Fadern har givit Honom att göra igenom frälsningen. Detta manifesterar Han på korset när Han ropar ut att ”Det är fullbordat!”. Gud den Helige Ande ingjuter personligen i de utvaldas hjärtan, allt det som Sonen fullbordat för dem (Joh. 3:5-8; Rom. 5:5; Joh. 6:63; 1 Kor. 6:11). Continue reading →
