Att vara känd av Gud
av Alan Morrison mars 2000

Om någon skulle komma fram till dig och påstå att han känner Gud, hur ska du då veta om det verkligen är så? Påståendet är ju helt och hållet subjektivt och miljontals människor från världens alla religioner hävdar alla att de känner Gud.

När artikelförfattaren befann sig inom New Age-rörelsen var det på modet att citera Psaltaren 46:10 – “Bli stilla och besinna att jag är Gud…” – och att ta det som intäkt för att Bibeln uppmuntrar österländsk meditation! Vi trodde alla att vi kände Gud eftersom vi kunde sitta med benen i kors i lotusställningen en timme eller mer och “komma i stämning”. Vi kände Gud och Han kändes bra – så gick resonemanget !

Så kommer den kristne in i samtalet och undrar: “Javisst, men har du en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus? Det är ju det som avgör om man känner Gud eller inte.” Det är förvisso sant att var och en måste känna Gud (1 Tess 4:5) och känner man Honom inte leder det till evig förkastelse (2 Tess 1:8). Men i detta finns ett inslag av subjektivitet fortfarande kvar.

När jag påstår mig känna Gud finns det en risk att jag har fel, och att mitt läge inte är ett dugg gynnsammare än det är för anhängare av vilken religion som helst – de menar sig ju också känna Gud.
Falska profeter, folk som menar sig utöva “befrielse”, och falska undergörare – alltså de tre kategorier Jesus syftar på i Matteus 7:22 – trodde samtliga att de kände Gud så väl att de med all rätt kunde kalla Honom sin “Herre”, och att de var garanterade en säker biljett till himmelriket (Matt 7:21).

Men av denna text lär vi oss att frälsningens objektiva huvudsak inte handlar om att man känner Gud, utan att man är KÄND AV HONOM. Han försäkrar ju dessa, som litade till sina subjektiva upplevelser: “Jag har aldrig känt er; gå bort ifrån mig, ni ogärningsmän!” (7:23).

Det är svårt att föreställa sig något mera fasansfullt än att få höra dessa ord från Herren Jesus Kristus, just när man står i begrepp (tror man) att träda in genom himlens port: “Jag har aldrig känt er!”
På samma sätt illustreras detta i liknelsen om de tio jungfrurna, vars inträde i himmelriket inte grundade sig på att de “kände Gud”, utan på att Han kände dem: “Omsider kom också de andra jungfrurna och sade: ‘ Herre, Herre, låt upp för oss.’ Men Han svarade och sade: ‘ Sannerligen säger jag er: Jag känner er icke.’ Vaka fördenskull; ty ni vet icke dagen, ej heller stunden [när Människosonen kommer tillbaka]’ ” (Matt 25: 11-13).

Som en slående återspegling av Jesu ord i Matteus 7:21-23 yttrar Paulus följande: “Dock, Guds fasta grundval förbliver beståndande och har ett insegel med dessa ord: ‘ Herren känner de sina’, och ‘ Var och en som åkallar Herrens namn, han vände sig bort ifrån orättfärdighet.’ ” (2 Tim 2:19).

Det räcker inte med att bara “nämna Jesu namn”. Också de falska profeterna, “befriarna” och undergörarna i Matteus 7:22 uttalade Jesu namn i sin verksamhet och utförde sina handlingar i Hans namn. De trodde att de kände Gud. Men det är inte nog att bara tro att man känner Honom. Faktisk omvändelse från synd och laglöshet är ett mäktigt tecken på att man är en sann kristen. Den äkta troende särskiljer sig från andra genom att han är “känd av Gud”, och inte bara genom att han själv anser sig känna Gud.

“Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig”, säger Jesus i Johannes 10:14. Det är givetvis av största betydelse att man i sanning känner Gud, men detta är inte nog! Man måste dessutom vara KÄND AV HONOM: “Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” (Joh 10:27).

Om vi verkligen känner Honom kommer vi också ofelbart att vika bort ifrån laglösheten – med andra ord följa Honom såsom Hans lärjunge. Och även om vi aldrig blir fullkomliga på den här sidan graven, kommer vårt liv att vara helt inriktat på att till varje pris fly det onda.

Sanningen är att om vi verkligen känner Gud beror det uteslutande på det faktum att vi är kända av Honom. Det är huvudpoängen i det sammanhang där Paulus uttrycker sin förbittring över de troende i Galatien för att de låtit sig förföras av judaisterna. Han säger till dem:

“Förut, innan ni ännu kände Gud, var ni trälar under gudar, som till sitt väsende icke är gudar. Men nu, sedan ni har lärt känna Gud och, vad mer är, har blivit kända av Gud, hur kan ni nu vända tillbaka till de svaga och arma ‘makter’, under vilka ni åter på nytt vill bli trälar?” (Gal 4:8-9).

Paulus försöker här få galaterna att inse att deras frälsning inte kommer av att de känner Gud, utan av att Gud känner dem.

Men vad innebär det då att vara “känd av Gud”? Jo, det hänger samman med läran om utkorelsen, dvs att Gud utvalt de människor som “förrän världens grund var lagd” förutbestämts av Honom att bli Hans egna (Ef 1:4-6, 11-12; Joh 17:2, 6; Rom 8:29-30; 9:10-24; 1 Tess 1:4; 2 Tess 2:13; Upp 17:8).
Det var precis detta Paulus menade när han sa att “Gud har icke förskjutit sitt folk, som redan förut hade blivit känt av Honom…” (Rom 11:2). Israel såsom Guds gammaltestamentliga teokrati har blivit förskjutet. Men Israels folk har under alla tider bestått av både troende och icke troende; de förra alltid en minoritet, känd som “en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd” (Rom 11:5). Dessa som “förut har blivit kända av Gud” blir som individer naturligtvis INTE förkastade av Honom, eftersom de varit “kända” av Honom redan innan världen blev till.

Ni kanske tycker att min distinktion mellan “att känna Gud” och “att vara känd av Honom” inte är något annat än en mycket akademisk, teologisk åtskillnad? Ungefär i stil med att man strider om hur många änglar det kan rymmas på en nålspets.

Men det vore ett svårt misstag att avfärda denna fråga, med tanke på alla de växande religiösa rörelser vi kan finna i världen idag. Låt mig förklara:

Många av de människor i vår tid som djärvt påstår att de känner Gud (på vilken grund de nu kan hävda detta) hänger sig åt en panteistisk kraft som genomsyrar naturen och något man kan koppla in sig på med hjälp av olika slags tekniker. Det må vara meditation, yoga, hallucinogena droger (som de mycket trendiga shamanerna använder), eller andra tekniker och medel. Eftersom vår tids religiösa verklighet ser ut så här, är det särskilt viktigt att kunna säga att man är KÄND av Gud samtidigt som man också känner Honom. Det är ju fullt möjligt att säga att man känner Gud såsom en panteistisk kraft, men det är helt omöjligt att VARA KÄND av en sådan kraft.

Om vi är “kända” av Gud och inte bara känner Honom, måste den Gud som känner oss vara identisk med Bibelns allsmäktige transcendente Gud – dvs en person som är skild från, och är någon annan än, sin egen skapelse. Den stora striden de närmaste åren kommer att föras på just detta område. Vi talar om hjärtat i den andliga striden: Den objektiva existensen av den övernaturlige och transcendente Guden på den ena sidan, och på den andra, den subjektiva, människoformade, demoniskt understödda, mystiska panteistiska kraften.

Här kommer kampen att ha sitt centrum den närmaste framtiden, och därför är läran om Guds utkorelse också ett avgörande inslag i Kristi kropps samlade undervisning.

Naturligtvis är det helt nödvändigt att vi frimodigt kan bekänna att vi känner den sanne Guden personligen. Men att endast säga detta är inte tillräckligt, eftersom många som menar sig känna Gud inte automatiskt är kända av Honom. De kan påstå sig känna Honom utan att för den skull vilja överge laglöshetens väg. Men de som däremot är kända av Gud känner Honom också på ett äkta sätt, såsom sin Herre och Frälsare, och är därmed också villiga att göra allt de förmår för att hålla sig borta ifrån onda gärningar.

När tiden är inne för oss att lämna vår jordiska hydda, vilka ord skulle vi då helst vilja höra: “Gå bort ifrån mig, ni ogärningsmän!”, eller “Kom, ni min Faders välsignade, och tag i besittning det rike, som är tillrett åt er från världens begynnelse”?

Om vi bara kan hävda att vi känner Gud, är det inte uteslutet att vi får höra det första av dessa domsord. Men är vi dessutom kända av Gud, kommer det andra uttalandet att klinga ljuvligt i våra öron – mer än något annat vi hört.

“Vinnlägg er därför, mina bröder, så mycket mer om att göra er kallelse och utkorelse fast…” (2 Petrus 1:10 – men läs helst hela kapitlet för att få ett begrepp om sammanhanget).
Frågor och svar angående artikeln

DU SÄGER ATT LÄRAN OM UTVÄLJELSEN ÄR AV STÖRSTA VIKT IDAG. MEN ÄR DET INTE SÅ ATT DEN HÄR LÄRAN ALLTID HAR ORSAKAT SPLITTRING OCH FÖRVIRRING DÄR DEN HAR FRAMHÅLLITS?

Den enda orsaken till att den här läran har skapat splittring och förvirring är, att den antingen blivit missförstådd, missbrukad eller att människor har gjort uppror emot den. Om bekännande kristna hade varit mer beredda att låta “Gud vara Gud” (som Luther sade) så hade aldrig detta dividerande kring läran om utväljelsen funnits.

Det är speciellt viktigt idag att hålla fast vid läran om utväljelsen eftersom den framhäver Guds personliga och upphöjda natur. Den framhåller också Guds Treenighet vilket är själva hjärtat i den kristna tron. Jag har sagt många gånger att under de år vi har kvar så kommer den stora striden för tron och sanningen, kretsa kring om Gud är en upphöjd andlig Varelse som är skiljd ifrån sin skapelse, eller om Han är en mystisk, panteistisk kraft som genomsyrar kosmos. Om nu Gud är den senare så underminerar det fullständigt Hans gudomliga initiativ i skapelsen och frälsningen.

En mystisk, panteistisk kraft som genomsyrar och är ett med kosmos kan omöjligt ha existerat före kosmos. En mystisk, panteistisk kraft kan inte personligen utvälja människor till frälsning innan de existerar och t o m innan kosmos existerade. Bibeln talar tydligt om att Gudomen, d v s, Fadern, Sonen och den Helige Ande existerade innan universum skapades. När Jesus bad till Gud Fadern sa Han “Och nu Fader, förhärliga du mig hos dig själv med den härlighet, som jag hade hos dig, förrän världen var till.” (Joh. 17:5). Detta är inte någon sorts interaktion mellan mystiska krafter, detta är något som sker mellan två personer. Det blir ännu mer personligt senare i bönen då Jesus säger till Fadern “Å du har älskat mig före världens begynnelse”.(Joh. 17:24).

Läran om utväljelsen hör intimt samman med läran om Treenigheten‹den personligt upphöjda Gudomen. I den mäktiga bönen i Joh.17 säger Herren Jesus till Fadern: “..du har givit honom makt över allt kött, för att han skall giva evigt liv åt alla dem som du har givit åt honom”. (Joh.17:2). Här ser vi något som absolut inte kommer ifrån en mystisk, panteistisk kraft. Gud Fadern har givit ett folk till Sin Son. Detta är ett av evangeliets teman. Gud Fader sände Gud Sonen in i världen för att bli Människosonen Jesus Kristus så att Han kunde ta på sig straffet för det folks synder som Gud Fadern hade givit till Honom. Ängeln sa till Josef: “Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder”. (Matt.1:21). Han räddar inte alla ifrån syndens straff utan enbart “Sitt folk” ­ folket som Fadern har givit Honom och för vilka Han blivit sänd. “Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:39). Detta folk har inte bara blivit “givet” till Sonen av Fadern utan Jesus säger också att “Ingen kan komma till mig, om icke Fadern, som har sänt mig, drager honom.” (Joh. 6:44). Bakom dessa personliga och specifika frälsningsaktiviteter kan det knappast ligga en mystisk panteistisk kraft! Detta är ett verk av den Treenige Guden! Gud Fader sänder Sin Son in i världen och garanterar att kallelsen ifrån evangelium ger effekt på dem som Han (Fadern) har givit till Sonen. Guds Son träder in i världen för att fullborda allt det som Fadern har givit Honom att göra igenom frälsningen. Detta manifesterar Han på korset när Han ropar ut att “Det är fullbordat!”. Gud den Helige Ande ingjuter personligen i de utvaldas hjärtan, allt det som Sonen fullbordat för dem (Joh. 3:5-8; Rom. 5:5; Joh. 6:63; 1 Kor. 6:11).

Det Treenigheten utför är ett personligt verk. Det utväljande och frälsande verket som Gud Fader, Gud Sonen och Gud den Helige Ande utför. Alltså kan de troende säga “såsom Han ju förrän världens grund var lagd, har utvalt oss i Honom till att vara heliga och ostraffliga inför Sig. Ty i Sin kärlek förutbestämde Han oss till barnaskap hos sig, genom Jesus Kristus, efter Sin viljas behag.” En mystisk panteistisk kraft skulle aldrig kunna utföra något sådant. Om vi förnekar utväljelsen så förvanskar vi Guds övernaturliga makt.

Det är p g a detta som läran om utväljelsen är så viktig idag. Den går rakt emot New Age- tänkande och tron på en kosmisk kraft vilket är den syn på Gud som föredras inom den politiskt korrekta religionen i den Nya världsordningen. Det är p g a detta vi så starkt går emot “Torontovälsignelsen” och andra liknande aktiviteter. “Torontovälsignelsen” ger stöd för att Gud är en panteistisk kraft som kommer ned över människor som samlats. Rodney Howard Brown stöder dessa panteistiska idéer när han rör vid en bit av något material, vilket han sedan påstår blivit laddat med en mystisk kraft. Materialet kan sedan användas för att kastas på människor så att de ska komma under kraften. Detta gjorde han i Birmingham, England. (Med det inte sagt att det verkligen var någon kraft i materialet. Men en kombination av förförda människor och demonisk påverkan lade grunden till mycket vilseförande). “Torontovälsignelsen” var opersonlig och underminerade fullständigt de sanna evangeliet om Jesus Kristus. Den hade mycket mer gemensamt med den Nya Väldsordningens mystiska panteistiska påstådda gud, än med den personlige Treenige frälsande Guden i Bibeln. Jag tror att “Torontovälsignelsen” i huvudsak varit ett demoniskt verk för att föra kyrkan ännu djupare in i religiös synkretism. (Jag kan försäkra er om att det kommer komma ännu mörkare krafter som är till för att förföra kyrkan). Gud utför inte sitt frälsningsverk genom en mystisk kraft som inte har någon urskiljning utan genom en specifikt och personlig utväljande nåd.

JAG BLEV MYCKET UPPRYMD AV DITT BUDSKAP, MEN OCKSÅ BEKYMRAD: JAG LÄNGTAR EFTER ATT VARA KÄND AV GUD, MEN HUR SKA JAG FÅ FÖRVISSNING OM ATT GUD KÄNNER MIG? JAG TROR ATT JESUS KRISTUS HAR DÖTT FÖR MIN SYND OCH MINA ÖVERTRÄDELSER PÅ GOLGATA, MEN RÄCKER DET? KAN MAN VETA VILKA SOM ÄR BLAND DE UTVALDA?

Jag förstår att du blev bekymrad av det jag skrev. Det kan vara bra att bli bekymrad om det får leda till något gott. Jag skulle vilja svara på din huvudfråga: “Kan man veta vilka som är bland de utvalda?”

Den frågan har två sidor. Den första är om vi kan veta vilka som är utvalda innan vi predikar evangelium. Den andra är om vi själva kan veta om vi är bland de utvalda när vi en gång kommit till Kristus.

När det gäller den första aspekten så kan vi inte få insyn i Guds hemliga vilja när det gäller Hans utväljande av människor till frälsning. Detta får självklart ALDRIG hindra oss från att predika evangelium till alla utan undantag. Om vi tar Guds hemliga rådslut och vilja i utväljandet som startpunkt för hur vi ska predika evangelium, så hamnar vi i något som blivit känt som hyperkalvinism (detta är ganska vilseledande och förolämpande mot John Calvin ­ men det är en annan historia). Den andra sidan av kronan som är lika felaktig är, att säga till alla människor att Gud älskar dem, har dött för dem och att det enda som hindrar Gud från att frälsa dem är människans egen fria vilja som står emot. Då hamnar man i hela den röra av villfarelse såsom Pelagianism och “billig nåd”.

Vi kan på inget sätt få veta vilka som tillhör de utvalda när vi går ut i världen och predikar evangelium. Men vi ska predika för alla utan urskillnad och lämnar resultatet till Gud. Paulus skrev:

“Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud som giver växten. Den som planterar och den som vattnar ­ den ene såsom den andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete. Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds byggnad.” (1 Kor. 3:6-9).

När det gäller predikan av evangelium så är vi Guds medarbetare. Vi sprider Kristi vällukt ut över jorden genom att predika evangelium. Men ytterst är det Gud som väljer att göra kallelsen verksam i en människas hjärta. “Alltså är Han barmhärtig mot vem Han vill, och vem Han vill förhärdar Han.” (Rom. 9:18). Ett faktum som man bävar för är att Gud “i Kristus alltid för oss fram i segertåg och genom oss allestädes utbreder hans kunskaps vällukt! Ty vi äro en Kristi välluktande rökelse inför Gud, både ibland dem som bliva frälsta och ibland dem som gå förlorade. För dessa senare äro vi en lukt från död till död; för de förra äro vi en lukt från liv till liv. Vem är nu skicklig härtill? ” (2 Kor. 2:14-16).

När det gäller den andra sidan av din fråga, om det går att vara förvissad om att man är utvald efter att vi en gång blivit frälsta, så finner vi ett klart svar på det i Skriften. I 2 Petr. 1:10 säger aposteln: “Vinnläggen eder därför, mina bröder, så mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall.” Här har vi en väg på vilken vi kan försäkra oss om att vi har blivit kända av Gud från evighetens början och alltså är ibland de utvalda, genom att rannsaka vårt uppträdande och handlande. När Petrus säger att om vi gör det så ska vi aldrig någonsin komma på fall, så hänvisar han till den kedja av karaktärsdrag som vi kan utveckla när vi är kristna och har den Helige Ande boende i oss. Petrus har tidigare sagt att “Allt det som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss” (2 Petr. 1:3).

Sedan följer uppradandet av dessa karaktärsdrag: “Vinnläggen eder just därför på allt sätt om att i eder tro bevisa dygd, i dygden kunskap, i kunskapen återhållsamhet, i återhållsamheten ståndaktighet, i ståndaktigheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig kärlek, i den broderliga kärleken allmännelig kärlek. Ty om detta finnes hos eder och mer och mer förökas, så tillstädjer det eder icke att vara overksamma eller utan frukt i fråga om kunskapen om vår Herre Jesus Kristus.” (2 Petr. 1:5-8).

Vår förändrade karaktär som rättar sig mer och mer efter Kristus är ett säkert tecken på att någon är ibland de utvalda och alltså är känd av Gud ifrån evighetens början. Detta är i enlighet med Jakobs uttalande att “tron utan gärningar är död.” J. C. Ryle har sagt “Vi kan aldrig bli rättfärdiggjorda genom våra goda gärningar. Men en rättfärdiggjord människa gör goda gärningar.”. Detta är också vad Ef. 2:8-10 handlar om, att vi har blivit frälsta enbart av nåd och inte genom några gärningar. Det är helt riktigt enbart nåden som frälser oss, men vi har blivit utvalda inte enbart till frälsning utan också till en livslång förbättring av vår karaktär: “Ty hans verk äro vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, vilka Gud förut har berett, för att vi skola vandra i dem.” (Ef. 2:10). Samma innebörd har dessa ord ifrån Johannes: “Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra, som han vandrade.” (1 Joh. 2:6). Vi KAN försäkra oss om vår kallelse och utväljelse (vi kan försäkra oss om att vi är ibland de utvalda), först genom att vi vänder om och sätter tro till Jesus Kristus och för det andra att vår strävan är att växa, utvecklas och förbättras och få se detta ske i våra liv. Det är det som Herren Jesus syftar till när han säger att beviset på vilka som är Hans får är de gärningar som gjorts under våra liv (Matt. 25:31-46). En rättfärdiggjord människa verkar! När Herren Jesus hänvisar till “sina bröder” i Matt. 25:40, så menar Han inte alla människor i hela världen utan bara de som är lydiga Guds vilja, för de är Kristi sanna bröder (jämför Matt.12:46-50).

Vi kan alltså inte veta vilka människor som tillhör den utvalda skaran när vi är ute i världen, men vi har en litmustest på om vi själva tillhör den eller ej och är kända och älskade av Gud redan innan jorden blev skapad. Bara för att visa dig att detta inte är någon konstig undervisning av Alan Morrison så vill jag ta med vad Mattew Henry säger i detta ämne. Det är ifrån hans kommentar över 2 Petr. 1:10:

“I vers 5 står det att vi ska vinnlägga oss om att vi i vår tro ska bevisa dygd o s v. Det uttrycks i vers 10 med att vi ska vinnlägga oss om att göra vår kallelse och utkorelse fast. Här bör vi observera, 1) Det är den troendes plikt att göra sin kallelse fast, att göra det klart för sig själv att man är utvald av Gud. 2) Vägen till att bli säker på att man är utvald är att göra klart för sig att man verkligen blivit kallad. Ingen kan se in i Guds eviga rådslut, men vi kan läsa i Bibeln att det står att dem Han har förutbestämt, dem kallar Han ock. Kan vi finna ut att vi verkligen är kallade med en verksam kallelse så kan vi vara säkra på att vi också är utvalda till frälsning. 3) Det kräver mycket tålamod och arbete för att försäkra oss om vår kallelse och utväljelse. Vi måste rannsaka oss själva noga för att se om vi verkligen blivit födda på nytt, fått våra sinnen och vår vilja förnyade och vänt om med hela vår varelse. Ska vi alltså bli förvissade om detta så kräver det som vi förstår mycket strävan och arbete och tålamod och utan Guds hjälp skulle det inte gå som vi kan läsa i Ps. 139:23 och Rom. 9:16 “Alltså beror det icke på någon människas vilja eller strävan, utan på Guds barmhärtighet.”

[1] Genom detta kommer du att bli bevarad ifrån fall, även under de tider av frestelser och prövning som ska komma. När andra kommer att falla i stora, skandalösa synder så kommer du kunna stå fasta och vandra på rätt väg. Och när andra faller i villfarelser så blir du bevaras i den sunda läran och stå fast i Guds vilja. [2) De som utövar sin religion med flit kommer att träda in i härligheten med triumf, under det att andra får träda in i himlen med nöd och näppe (1 Petr. 4:18), t o m såsom genom eld (1 Kor. 3:15). De som växer i nåden och överflödar i Herrens verk ska rikligen få del av Herrens glädje och få regera med Kristus i Hans rike för evigt.” (Mattew Henry).

Min vän, jag hoppas att du är nöjd med mitt svar och inte behöver vara bekymrad längre. Kristus ger oss inte för tunga bördor att bära. Det är som att oroas över att ha begått den oförlåtliga synden. Om du skulle ha begått den synden så skulle det inte bekymra dig ett dugg! Likaså, om du inte skulle vara utvald så tvivlar jag på att du skulle oroas över detta som du gör! Men gör detta litmustest på ditt liv och se hur du förhåller dig? Du kanske inte ser så mycket som du skulle önska, men det viktiga är att viljan finns där och att du ser att du har växt i tron och är på väg framåt, det räcker.

Men vänta lite…! Även om vissa av oss inte räcker långt alls vid en test, så är det inte slutet, för vägen framåt är tydlig. Börja från början. Vi behöver bara vända om och tro, så blir vi inte bara frälsta utan vi får även en kraft som är verksam i oss (Ef. 3:20) och som “ger oss del av allt det som leder till liv och gudsfruktan” (2 Petr. 1:3). Detta gör det möjligt för oss att döda synden som så lätt snärjer oss (Rom. 8:13; Kol. 3:5).

A. Morrison

http://www.solascriptura.se

 

Psalm 139

HERREN, den allvetande
och allestädes närvarande.
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3. Evad jag går eller ligger, utforskar du det,
och med alla mina vägar är du förtrogen.
4. Ty förrän ett ord är på min tunga,
se, så känner du, HERRE, det till fullo.

5. Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6. En sådan kunskap är mig alltför underbar;
den är mig för hög, jag kan inte begripa den.
7. Vart skall jag gå för din Ande,
och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8. Fore jag upp till himmelen, så är du där,
och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du också där.
9. Toge jag morgonrodnadens vingar,
gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10. så skulle också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
11. Och om jag sade: “Mörker må betäcka mig
och ljuset bli natt omkring mig”,
12. så skulle själva mörkret inte vara mörkt för dig,
natten skulle lysa såsom dagen:
ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13. Ty du har skapat mina njurar,
du sammanvävde mig i min moders liv.
14. Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;
ja, underbara är dina verk,
min själ vet det väl.
15. Benen i min kropp var inte förborgade för dig,
när jag bereddes i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
16. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad;
alla mina dagar blev uppskrivna i din bok,
de var bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17. Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, o Gud,
hur stor är inte deras mångfald!
18. Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;
när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19. Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!
Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20. de som tala om dig med ränker i sinnet,
de som har bragt dina städer i fördärv!

21. Skulle jag inte hata dem som hata dig, HERRE?
Skulle jag inte känna leda vid dem som stå dig emot?
22. Jag hatar dem med starkaste hat;
ja, mina fiender har de blivit.
23. Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;
pröva mig och känn mina tankar,
24. och se till, om jag är stadd på en olycksväg,
och led mig på den eviga vägen.

***