Ni är alla präster – alla kan ni profetera!

Ledare av Berno Vidén

I det här numret av MR publicerar vi en predikan av Arne Imsen från 1975, som är en uppgörelse med en institutionaliserad kristenhet. Jesus sa till sina lärjungar att de skulle vara beredda på att möta motstånd, dels från den sekulära världen, men främst från religiöst håll.
Då motstånd nämns i Guds ord är det primära målet att söka avväpna Guds folk dess andliga vapen, att beröva församlingen hennes Kristuscentrerade vitalitet.
Förföljelserna mot den kristna församlingen har under historiens gång varit många – både från världen och från en kyrka med erhållen statsmakt. Samtidigt kan vi läsa om viktiga uppgörelser som gjorts i kampen för den fria församlingen, där tider av reformation och uttåg från exempelvis romersk katolicism har varit nödvändiga steg.

Det är inte världen som är församlingens farligaste motståndare. Inte heller det allt större inflytandet från Vatikanen över delar av kristenheten. Visserligen är samhällsklimatet idag högst kristendomsfientligt, men det hjälper samtidigt Guds församling att tydligare se hur den bibliska vägen kompromisslöst går Utanför lägret! Samma sak gäller församlingens förhållande till kyrkopolitisk ekumenik och religionssynkretism. För en bibeltroende är vägen klar.

Rubriken i Imsens predikan; ”Kyrkan – det bedrövligaste som existerat i hela historien”, är verkligen sann. Det finns ingen makt som på ett så effektivt sätt lyckats pacificera levande kristendom som det den förvärldsligade kyrkan gjort. Med hjälp av traditionen har väckelse efter väckelse som dragit fram i Sverige och i andra länder, med tiden återanpassats till att anamma en traditionell kyrklig liturgi.
Andliga folkväckelser leder ofta fram till att allt Guds folk kommer i funktion. Traditionella predikostolar och kyrkorum förlorar i en sund andlig miljö sin betydelse, och församlingsgemenskap och gudstjänst placeras på folkets nivå, in i naturliga umgängesmiljöer, som på Bibelns tid. Med tiden brukar dock den första kärlekens eld slockna och väckelsen avtar i form av samfundsbildningar och kyrkliga organisationer. Resultatet blir de troendes pacificering En väckelse kan aldrig traderas från en generation till en annan.

Bibeln ger ingen som helst anvisning om att en församling ska ledas av en präst eller pastor. Lika lite finner vi där uppmaningar om att bilda samfund, koncilier, evangelisationsorganisationer eller andra från den lokala församlingen fristående organisationer. Den enda modell bibeln beskriver samt undervisar om är den lokala församlingen på varje plats – med en enda ledare; nämligen Jesus Kristus som församlingens huvud.
– Ni är ett konungsligt prästerskap! proklamerar Petrus i sitt brev till alla troende vilka levde som kringspridda främlingar på olika platser i det gamla romarriket. Det var en utmanande uppmaning i en värld där endast några få utvalda enligt den djupt rotade traditionen ansågs ha kapacitet och befogenheter att agera präster, dels inom judendomen och dels bland det hedniska prästerskapet.

På samma sätt har den kristna församlingen under historiens gång fallit offer för den kyrkliga traditionens förmåga att binda människor. Dagens toppstyrda kristenhet med påvar, bis-kopar, präster och pastorer som självutnämnda språkrör mellan Gud och människa härstammar från gamla hednareligioner.

Vi menar oss ta avstånd från katolicismen men låter oss samtidigt styras av dess mäktiga tradition i form av den för så många fria församlingars antagna liturgi. Låt istället Kristus återfå sin position som församlingskroppens huvud, även i gudstjänslivet: ”Från Jesus hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bliva uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver.”
Lånat från:
http://www.midnattsropet.se/2012/11/ni-ar-alla-praster-alla-kan-ni-profetera.html

/Maria