Frågan kan tyckas provokativ, men är faktiskt väl motiverad. Klyftan mellan det svenska folket i gemen och det styrande skiktet av politiker och höga tjänstemän, flertalet styrda av en allt mer distinkt politisk agenda utan den sakkunskap som alla förväntat sig, blir allt djupare och får allt svårare konsekvenser för det svenska samhället.

Under mer än tjugo år, sedan Barcelonaavtalet undertecknades 1995, har mångkulturen stått i fokus för svensk politik utan att folket varit medvetna om avtalets innehåll och målsättningar. Under regeringskrisen förra året undertecknades dessutom dess fortsättning genom FN:s Global Compact av den svenska provisoriska regeringen. Man har gått till valurnorna i den goda tron att höger var höger och vänster var vänster. Floskelpolitiken har medvetet fått väljarna att tro att allt var som vanligt. Media har effektivt hindrat alla politiska alternativ från att få utrymme i debatten. Såväl statsstyrda SVT som våra större tidningar har bombat ut sin propaganda för mångkulturen på ett sätt som hade kunnat få vilken diktator som helst att bli grön av avund. Hela filmindustrin, såväl den amerikanska som den svenska, har producerat filmer vars smygindoktrinering har varit både så subtil och medveten att vi inte själva märkt hur våra åsikter och attityder anpassats till de nya målen. Värdegrund, globalisering, påstådd antisemitism och brunsmetning, hatet mot nationalismen, krossandet av könsroller och familjeband har varit nya vapen i kampen mot dem som älskat sitt land.

Mångkulturen handlar inte längre om att hjälpa migranter till ett bättre liv, den handlar om att genomföra ett utbyte av Sveriges urbefolkning mot ett spektrum av jordens alla folkgrupper, där svensk identitet begränsar sig till en blågul tröja på en fotbollsmatch. Om 40 år kommer den utländska, invandrade befolkningen att styra Sverige med majoritet. Detta innebär att svenska traditioner och svensk kultur kommer att väljas bort av samhällets nya herrar. Det finns ingen återvändo i detta scenario eftersom vår nativitet aldrig kommer att kunna mäta sig med invandrargruppernas annorlunda syn på betydelsen av storleken på den egna familjen, klanen eller trossamfundet.

Många undrar i sitt stilla sinne varför invandrare med muslimsk tro favoriseras framför kristna från samma problemområden. I muslimska länder idag är de kristna grupperna de mest förföljda och därför de mest skyddsbehövande. Ändå skickas de hem på grund av triviala administrativa misstag, medan motsvarande muslimska får stanna trots hårresande våldsbrott, begångna i det nya samhälle de förväntas bli en fungerande del av. Representanter för vår egen kristna kyrka orienterar sig alltmer mot islam. Kristna symboler monteras ner och kyrkorna förväntas bli lokaler för gemensam trosutövning, ett hån mot vår tusenåriga kristna kultur. Vi gnäller lite och accepterar. Vad kan vi göra?

På kontinenten ökar vandaliseringen av de kristna kyrkorna lavinartat. Varje dag härjas någon kyrka. Mordbränder antänds omväxlande med spontana rivningar av kors och helgonbilder. I flertalet av dessa handlar det om islamisters maniska hat mot kristendomen. Västvärlden skall underordnas islam. När det handlar om kvalificerade attentat som branden i Notre Dame i Paris är det uppenbart för många bedömare att en elit av annat märke vill ge oss en förvarning om att hela kristenheten kommer att gå samma väg. Vad vi inte får läsa i tidningarna är att det finns en kombinerad sionistisk och jesuitisk agenda att låta islam utrota kristendomen, till förmån för den nya gemensamma världsreligionen, utarbetad av globalismens företrädare. Under augusti 2019 hölls i Tyskland en konferens med tusentalet deltagare under mottot Global Alliance of Religions for Peace, sponsrad av Soros, Rockefellers, Ford Foundation och med stort deltagande från FN och det amerikanska utrikesdepartementet – kort sagt hela det globalistiska garnityret som vill införa New World Order, ett världsstyre under sionistisk kontroll.

En grundbult för denna agenda är FN:s Agenda 2030, som Sverige villigt undertecknat och som är en fortsatt utveckling av Barcelonaavtalet, syftande till fri migration dit där pengarna fortfarande finns, en inkomstutjämning globalt som konkret innebär att de länder som har en välfärd över medelnivå skall dela sina tillgångar med dem som ligger under densamma, avskaffandet av demokratierna till förmån för ett totalitärt system, styrt av en självutnämnd elit och en gemensam världsreligion.

Någon ny religion lär knappast behövas eftersom Agenda 2030 är en religion i sig självt, tillsammans med sina nya evangelier klimatrörelsen, AI och könsutplåningen. Dess biskopar är bankdirektörerna och de globala företagsledarna. Under den nya världsordningen kommer ingenting att vara som förr. Världens arbetande befolkning kommer successivt att ersättas av robotisering och datorisering, det blir enklare så när ingen mänsklig hjärna kan ställa till med trubbel och opposition.

Vad man med fog kan fråga sig är hur praktiskt taget alla våra politiker, både här hemma och i globalismens flaggskepp EU, så okritiskt kan ansluta sig till dessa systemskiften som så uppenbart går på tvärs mot väljarnas intressen. Därav rubriken. Varför protesterar vi inte mer handgripligt? Få våra politiker att inse att de skall främja våra intressen, inte Afrikas, Mellanösterns eller Asiens. Det vi kan göra för dessa miljarder människor står inte i proportion till den uppoffring vi nu ställs inför genom ett allt mer absurt skattetryck.

Är våra politiker korrumperade av globalismens intressenter eller bara totalt ignoranta mot sina väljare? Kan vi inte vända denna trend inom de närmaste åren, är vi hopplöst förlorade. Det är nu eller aldrig. Våra barnbarn kommer aldrig att förlåta oss.

Peter Krabbe

bilden: branden i Notre Dame – inledningen av kristendomens utplåning?