Alla inlägg här passar inte alla, men just för att Jesus är min Herre så kan jag inte annat än att tycka att man vill upplysa om hur världen och dess makthavare beter sig och hur de kör över sina medborgare m m. De som är födda på 30-, 40-, och 50-talen har sett utvecklingen och hur det gått utför med den’politik’ som skulle kunnat vara ett bra ’styre’ av ett land. Men icke…….och har man inte Gud med sig i det arbetet så går det inte alls.
*
Läs Olle Ljungbecks utmärkta inlägg om dagens politiker och massmedia
/Vårstundisverige säger: Den kommande tiden tillhör pragmatikerna och de som älskar sitt land och folk.
Därför måste vi med fortsatt risk för att bli kallade för både det ena och andra våga säga sanningen och endast sanningen. Så skriver Ljungbeck i sitt inlägg längre ner i denna artikel..
Ljungbeck:
Svenska folket är utsatta för experiment av sina regeringar sedan många mandatperioder bakåt.
Dessa experiment kan bl a härledas till två områden; Klimatet och Massinvandringen.
När Sverige från 1930-talet utvecklades till en av världens främsta välfärdsstater var socialdemokratin den drivande kraften för att förverkliga denna målsättning. Övriga politiska partier mjukade successivt upp sitt varierande motstånd mot denna strävan till ett gott samhälle för hela befolkningen. Ja, i många viktiga frågor fattades under 30-80-talet många beslut i full eller nästan full enighet i riksdagen.
Det som präglade dessa politiker var att deras politik i första hand var inriktad på det egna folket. Det utrikepolitiska engagemanget fick vika för omsorgen om det egna landet och medborgarna. Detta ledde – trots ibland stora politiska motsättningar – till ett starkt sammansvetsat folk. Efter ”Ådalskravallerna” förekom inga politiska motsättningar som tog sig uttryck i våld. Sverige kan väl sägas ha varit en av de tryggaste samhällena i världen tills nu. I dag är vi på väg att bli ett av de otryggaste samhällena på grund av de experiment politikerna utsätter oss för, i sin strävan att komma till eftervärlden som stora humanister eller miljökämpar.
Den tidens politiker var i stort sett ointresserade av att glänsa eller skapa sig en egen image där de ville uppfattas som stora humanister eller på annat sätt gentemot omvärlden framstå som större än de var. De nöjde sig med andra ord att osjälviskt verka för sitt folks bästa utan krav på att bli uppmärksammade. Dessa politiker rekryterades huvudsakligen ur arbetar- och lägre medelklassen. De tillhörde den s k begåvningsreserven, som pga ekonomiska skäl inte kunnat vidareutbilda sig efter folkskolan (som dessutom då endast var sexårig). Därför var politiken enda möjligheten för de som var framåt att hävda sig och utifrån sina goda begåvningsresurser få utlopp för dessa.
Går vi därefter till dagens politiker finner vi anmärkningsvärda skillnader mellan dessa och de ovan nämnda. Inte minst idealiseringen av globaliseringen och EU-anslutningen har inneburit att politikerna i dag ägnar allt mindre intresse åt det egna landet och dess invånare.
I stället för att osjälviskt tjäna de egna medborgarna satsar man i dag på självhävdelse och stärkandet av den egna imagen. Det är alltså i dag viktigare att genom skenbart goda handlingar framstå som världsförbättrande humanister, miljökämpar etc än att arbeta för sitt folks bästa.
Alla har vi väl i färskt minne hur inte minst Stefan Löfven i nästan varje framträdande – innan invandringskatastrofen var ett faktum – slog sig för bröstet och skröt över att vi tog in flest invandrare av alla. Han ville med detta framstå som den främste humanisten. Vilka konsekvenser hans självhävdelsebehov skulle få för det egna folket var han inte intresserad av. Detta visar ju inte minst att han överhuvudtaget inte funderade det minsta på kostnader, sociala konflikter, kriminalitet etc etc. Huvudsaken var att han framstod som den gode. Hur det sen gick för folket och landet var ointressant. Det enda han kunde säga när krisen var ett faktum var: ”Vi har varit naiva”!
Precis samma attityder uppvisar man när det gäller miljöpolitiken. Sverige skall vara bäst även där, kosta vad det kosta vill. Får Åsa Romson m fl framstå som de främsta värnarna av miljön offrar man gärna den svenska industrins konkurrensmöjligheter och bryr sig inte det minsta om ifall våra industrier tvingas till utlandet för att bli ekonomiskt bärkraftiga. Att vi redan är bäst i världen på detta område får dem inte att minska på de krav de ställer på näringslivet utan är snarare beredda, att driva dessa ut ur landet för att själva framstå som de enda värnarna av miljön.
Detta går att sakligt belysa från ett flertal områden. Jag skall här nöja mig med två. Nämligen klimatet och massinvandringen. Sverige är det land i världen som drivit och driver miljöfrågorna hårdare än några andra länder. Det har gått så långt att det inte går att utesluta att många av politikerna och regeringarna gör det av helt egoistiska skäl än av omsorg om miljön. Man vill helt enkelt skaffa sig en gloria som den mest miljömedvetna politikern etc.
Detta är på väg att få förödande konsekvenser. Jag vill därför påstå att politikerns ensidiga strävanden att framstå som den främste miljökämpen, den främste humanisten (massinvandringen) etc, och inte sitt folks tjänare, i stället blir ett slags experiment med det egna folkets överlevnad. Ser vi till de ständigt höjda miljökraven är vi i Sverige på väg att slå ut stora delar av vår industri men också jordbruk och andra näringar. Trots att vi skulle kunna ligga still ja tom sänka miljökraven vad gäller koldioxid etc ökar man kraven för att framstå som bäst i världen.
När det gäller invandringsfrågan har man drivit en politik som om invandring inte kostar något. Som om kulturella skillnader inte har någon betydelse. Den som har varit kritisk till de senaste årens oreglerade massinvandring har tystats med att du är rasist och främlingsfientlig varför du skall tiga.
Eftersom vi aldrig tidigare tagit emot så många från så annorlunda kulturer måste det ses som ett experiment. Vi vet i dag inte vad massinvandringen slutar med. Därför är det ett experiment. Men det är omoraliskt av flera skäl. Vi utsätter i dag den egna befolkningen för våld av olika slag som innebär att en stor del av befolkningen lever under så otrygga förhållanden att många känner rädsla även i sina bostadskvarter.
Dagens politiker saknar begåvning och politiken ställer varken behörighets- eller kvalifikationskrav
Det finns dessutom en stor och allvarlig skillnad mellan dagens politiker och de som verkade fram till åttiotalet. De senare rekryterades från en begåvningsreserv som på den tiden av ekonomiska skäl inte kunde gå vidare till högre studier. Deras enda alternativ var politiken eftersom i denna inte fanns några krav på utbildning.Dagens politiker har haft denna möjlighet och har i varierande grad högre utbildning. Denna har de emellertid oftast inte fullföljt. De representerar emellertid inte som dåtidens en begåvningselit utan snarare en grupp som pga begåvningsbrist tvingats söka sig till politiken i stället för till yrken där kraven är mycket högre. Man skulle kunna påstå att de som i dag valt politiken gjort det därför att de saknar begåvning och politiken inte ställer varken behörighets- eller kvalifikationskrav.
En annan bidragande orsak till att vår regering, riksdag och fullmäktigeförsamlingar befolkas av så många inkompetenta personer har sin grund i partiorganisationen och hur rekryteringen sker till nämnda politiska organ.
Släktskapsförhållanden gynnas på ett ur demokratisk synpunkt oförsvarligt sätt
Efter åttiotalet har partiernas medlemstal sjunkit katastrofalt. Det innebär bl a att partierna i dag i motsats till tidigare är helt skattefinansierade. Och eftersom partierna i riksdagen själva beslutar om detta har kostnaden för partiorganisationerna ökat enormt. Men det kanske ännu allvarligare är att det minskade medlemsantalet också innebär att demokratin gått förlorad. Eftersom medlemskretsen i respektive parti är så liten blir det en alltför liten krets som kandidaterna utses ifrån. Därtill kommer att det är denna lilla krets som utser sig själva eller närstående. Tittar man noga på släktskapsförhållandena mm skall man finna att sådana liksom vän- förhållanden gynnas på ett ur demokratisk synpunkt oförsvarligt sätt. Belysande för detta är ju också hur personer som varit helt misslyckade som ministrar eller kommunpolitiker ändå tillåts komma tillbaka på en ny post.
Skall Sverige fortfarande var en ledande industrination men också ett välfärdsland där medborgarna känner trygghet och gemenskap måste inte minst klimat och invandringspolitiken förändras.Realisterna måste våga träda fram såväl bland folket, företagarna som bland de politiskt aktiva och kräva förändringar enligt ovan.
Experimenterandet måste få ett slut, snäll- och tycka-syndom-ismernas tid är förbi liksom självgodhetsapostlarnas.
Den kommande tiden tillhör pragmatikerna och de som älskar sitt land och folk. Därför måste vi med fortsatt risk för att bli kallade för både det ena och andra våga säga sanningen och endast sanningen.
Olle Ljungbeck, Gävle http://varstundisverige.blogspot.se/2016/02/ljungbeck-svenska-folket-utsatts-for.html
*
Det var en del skarpa ord här och de behövs. Sanningen står JESUS för och HAN och bara HAN vet vad som ryms i hjärtan och hur allt borde vara.
*