Undervisning av Paulus Eliasson

För att vi som människor ska kunna leva hela och fulla liv, behöver vi fyra ting:
Sanning, makt, mening och kärlek.
Varför just dessa fyra, och var finner vi dem?
Det ska jag tala lite om i denna artikel.

Sanning och lögn

Varför ljuger människor? Eller, för att vara mer personlig: varför ljuger jag? Jo, som regel för att upprätthålla en bild av mig själv som jag önskar att andra ska ha. Små eller stora lögner – det handlar oftast om att inbilla andra om att en önskad fantasivärld är sann. Jag tar en genväg till framgång genom att försöka dölja mina fel. Och som regel funkar det – de flesta av oss är nog ganska duktiga på att ljuga och upprätthålla bilden vi skulle önska var sann.

Att det är fel att ljuga är nog de flesta eniga i – men varför? Jo, för att en värld dominerad av lögn betyder kaos. Föreställ dig en värld där alla ljuger hela tiden. Det går inte att förhålla sig till en sådan verklighet, för det går inte att lita på någon, inte att planera något, eller få något gjort. Man blir isolerad och ensam – för det enda man vet är det som föregår inne i ens eget huvud. Den dystopiska världen finns naturligtvis inte – men varje gång man ljuger, så bygger man upp den världen.

Den lögn som antagligen är värst, är den som följer i otrohetens spår. En make eller maka har ljugit för sin livskamrat över en tid – men till slut kommer sanningen fram. Vad händer då med den som har utsatts för lögnen? Man börjar fråga sig vad som egentligen är sant. Var började lögnerna? Vad var sant och vad var det inte? Enligt många psykologer är äktenskapsbrott något av det värsta man kan gå igenom, därför att man mister greppet om verkligheten. Man har levt tillsammans med en person som man har litat på till hundra procent – och som man har byggt upp sitt liv runt. En trygg borg, ett säkert fäste. Men så brister bilden, och man måste plocka upp alla sina upplevelser och känslor igen, och undersöka dem. Var det sanna upplevelser? Var man verkligen lycklig? Är hela livet baserat på en lögn?

Vi behöver sanning – annars blir vi förvirrade så till den grad att vi inte vet vilken värld vi lever i. Sanningens värld är på alla sätt och vis bättre än lögnens. Sanningen gör ont – men alternativet är kaos. Om jag hade varit en psykolog, så hade jag sagt: ”Gör ditt allra bästa för att alltid tala sanning. Det kommer smärta dig ibland, och försätta dig i problem ibland – men till slut så kommer du bygga en personlighet som folk kan lita på, och det kommer vara gynnsamt för dig själv.” Men jag tror inte att problemet bara ligger i oss själva, men att vi behöver hitta ett sätt att leva i en värld full av lögner – vi behöver en klippa som det går an att stå på.

Dessutom är jag inte psykolog. Jag är evangelist. Och som karaktären Evangelist i den sällsamma boken Kristens resa av John Bunyan, så har jag ett uppdrag – och det är att peka på Den korsfäste, så att den som bär på en börda kan få utstakat riktningen de skall gå i.

Då Jesus kom, var han inte rädd för att tala sanning när det var som mest obekvämt. Han gjorde sig inte känd som en taktiker, då han talade barmhärtigt och omsorgsfullt till de svagaste i samhället – men avslöjande och varnande till dem som satt med makten. Något av det mest dramatiska Jesus gjorde var då han kom till Jerusalem strax innan påsken, och gick in i tempelområdet och slet masken av den kommers som pågick där. Han avslöjade att bakom påstådd gudsfruktan och vördnad för det gudomliga, hade man gjort om Guds hus till en handelsplats och rövarkula.

Det var naturligtvis impopulärt bland de styrande, och dessutom ett direkt hot mot deras ställning. Om de inte längre kunde använda templet som kontrollerande maktcentrum, vad hade de då kvar? Därför fängslade man Jesus, och med hjälp av falska vittnesbörd framställde man honom som ett hot mot templet och Romarriket.

Jesus dog, bland annat, som ett sanningsvittne – i protest mot en värld där opportunism och pragmatism var de främsta maktmedlen. Därför blev också hans efterföljare, apostlarna, starkt knutna till tanken på ärlighet, redlighet och sanning – i kamp mot lögn och falskhet. De hade som uppdrag att genom Den Helige Andes kraft forma en familj som präglats av sanningen. Aposteln Paulus säger till församlingen i Efesus:

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra. Vi är ju delar i samma kropp (Efeserbrevet 4:25).

Om vi är delar på samma kropp, så är lögn inte bara onödigt, men direkt skadligt. Om jag ljuger för min kropp att skadan i mitt ben inte är farlig, så hjälper det mig inte på något sätt. Bara sanningen leder till verklig utveckling i Jesu kropp.

Bär du på lögnens börda? Har du skapat en falsk bild av dig själv, din församling, din familj – eller något annat – och upplever att du inte kommer ut ur det du har trasslat in dig i? Ingenting är så smärtsamt som att bryta med lögnen, och den enda vägen ut är att få möta Den Sanne, han som Uppenbarelseboken kallar för Trofast och Sann (Uppenbarelseboken 19:11). Det är han som kommer att segra till slut, han som inte kan ljuga. Så fall ned vid hans kors – och kasta dig i Guds armar! Det är bara Fader, Son och Den helige Ande som kan göra dig till en sann människa. Som kan placera dig på en klippa där du inte behöver ljuga för att bli älskad och respekterad. Du behöver sanning för att kunna leva ett helt och fullt liv – och det är bara Jesus som kan ge dig den sanningen.

Makt och vanmakt

Makt låter inte bra. Man tänker automatiskt på ekonomisk makt, politisk makt – och kanske på manipulation och våld. Men motsatsen till makt är vanmakt, och vanmakt är absolut inte en bra upplevelse. Har du känt vanmakt? Någon som har makt har kanske tvingat dig att göra någonting – och du ville inte, men hade inte makt att göra det du ville. Det är vanmakt. Vanmakt är också när du vill ta dig ur en situation, men inte klarar det. Kanske du är slav under alkohol? Pornografi? Lögn? Lathet? Något annat?

Alla upplever vi någon slags vanmakt. Jag är inte så fysiskt stark – och ibland vill jag bära något jag inte klarar, och blir frustrerad. För det är just frustration som vanmakt skapar. Du kanske är i en arbetssituation som är frustrerande, för att du inte har makt över din arbetsvardag? Eller i ett förhållande där du kontrolleras? Eller en församling som kväver ditt andliga liv? Då upplever du helt säkert vanmakt.

I Bibeln talas det mycket om maktlösa människor, de som befinner sig längst ner på den sociala rangstegen. I Israel på profeternas och Jesu tid, var det framför allt änkor, faderlösa, invandrare och barn. De var utsatta ekonomiskt och socialt – och Bibeln talar strängt till resten av samhället, att de måste ta tillvara dessa utsatta gruppers intressen. Jesus berättade en gång en liknelse om en änka som var i en rättstvist, men hon visste att domaren var korrumperad, och att hon omöjligt skulle få en rättvis dom. Du känner helt säkert igen en sådan känsla från någon gång i livet – och när man känner vanmakt, drivs man åt ett av två håll: Apati eller kampvilja. Ibland hålls hela folk i vanmakt, när de som har makt inte delar den på något sätt. Det kallas för diktaturer – och diktaturer leder till både apati och kampvilja. Vi läser i dagspressen om hur modiga kvinnor i Iran bränner sina hijaber därför att de har låtit frustrationen få utlopp i kamp. Framtiden får visa om de får tillbaka makten över sina egna huvuden, eller om det unika upproret kommer att slås ner. Apati eller uppror är de vanligaste reaktionerna mot vanmakt. Men finns det ett tredje alternativ?

I liknelsen om änkan och domaren valde änkan varken underkastelse eller vapen – hon valde ståndaktighet, uthållighet och okuvlighet. Hon gick till den onde domaren varje dag, och nödgade honom: ”Ge mig rätt mot min motpart!” Hon hade makt – och den makten låg i hennes egen ostoppbara vilja till det rätta. Till slut gav domaren med sig, och gav henne rätt – för att hon skulle ge sig med sitt tjat.

Det intressanta är att poängen i berättelsen Jesus gav inte var ”När du möter orättvisa, så använd uthålligt tjat som vapen”, utan han använde detta som en parallell till bön. Bön är inte att träda fram för en onådig och ond domare – utan att vända oss till vår kärleksfulle himmelske Fader med våra önskningar. Vi har inte makt – men han har det. Bönen är vårt vapen mot vanmakt.

Nu vill kanske en kommunistisk revolutionär eller en socialistisk reformator invända och säga: ”Om vi alla bara ber, så kommer ingenting att förändras! För att få till en strukturell förändring i samhället måste vi ta upp kampen emot kvalen!” Och i det har de både rätt och fel. För bön är inte bara att stänga dörren till problemen och skapa en bubbla där man kan känna att vanmaktens bojor släpper taget – utan bönen är förutsättningen för den förändring som vår värld behöver.

Ett hundratal lärjungar bad i tio dagar efter att Jesus hade rest hem till himmelen. De var maktlösa inför de militära, politiska och sociala strukturerna som styrde den dåvarande världen – och de skulle bli ett lätt byte för de politiska rovdjurens vassa tänder. Men i bönen mötte de Gud. Där tillbad de Sonen. Och i bönen blev de beklädda med Andens kraft, som gav dem frimodighet att gå ut, utan att bekymra sig för vilka konsekvenser det skulle få.

Detta hade lärjungarna lärt sig av Jesus själv. Han som var och är Gud själv, avklädde sig sin makt och härlighet då han blev människa i inkarnationen – och under hela sitt liv identifierade han sig med de maktlösa människorna, nederst på rangstegen. Han var ingen karriär-jägare eller narcissistisk maktmänniska. I stället visade han vad sann makt består av – nämligen makten att tjäna. Han sa:

Den som är störst bland er ska vara de andras tjänare (Matteus 23:11).

Jesu filosofi – om man kan säga så – var att storhet inte mäts i muskler, pengar eller inflytande – utan kommer från förmågan att lyfta andra människor. Han beskrev och förverkligade en värld där de starka använder styrkan för att hjälpa de svaga, och de svaga tjänar de ännu svagare – motiverade av kärlek till alla människor. Och för Jesus var inte detta bara en filosofi, utan något han uttryckte tydligare än någon annan i historien, då han dog på korset:

Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Matteus 20:28).

Då Jesus dog på korset såg människorna runt honom en maktlös människa – en som hade misslyckats i sitt uppdrag, och som nu blev hänsynslöst mördad av de verkliga maktinnehavarna: Romarrikets hantlangare. Men uppståndelsens morgon vittnar om något mycket större, nämligen att han i sitt kors vann en evig seger:

Han avväpnade härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset (Kolosserbrevet 2:15).

Kanske du är en av dem som känner vanmakt och frustration ta överhanden – och det driver dig antingen till att kapitulera i maktlöshet, eller att ta till revolutionens vapen. Jesus visar en tredje väg – den där vi har gemenskap med honom som har all makt i himmelen och på jorden. Och med hans kärlek och ståndaktighet som vägvisare, utövar vi den himmelska makten på den här jorden. Makten att lyfta upp den som har fallit, och att styrka maktlösa händer och vacklande knän. Det är bara Jesus som besitter den makten.

Mening och meningslöshet

Något som ateister ofta säger till mig är att det inte finns någon mening eller mål med tillvaron. Vi kom från ingenting – och vi går till ingenting. Ingen placerade oss här, och vi är inte på väg till någon. Det finns ingenting att tro på, att hoppas på eller att älska – annat än det vi själva väljer att tro, hoppas och älska.

Det säger de. Men så lever de inte. De lever som om saker och ting spelar roll – som om lycka, hälsa, familj, vänskap och framgång är något objektivt gott. Den kristne filosofen Francis Schaeffer sa att ateister måste ha två ”avdelningar” i sitt sinne: En där de beskriver hur världen är förskaffad utan Gud. Där kom universum till utan mening, liv är resultatet av icke styrda processer – och framtiden är ett evigt kallt universum utan innehåll. I den världen finns ingen plats för mening. Men samtidigt kan man inte leva i den världen – och därför måste man skapa en annan avdelning. Det är den där man blir upprörd över rasism och orättvisor, där man genuint älskar sina barn, kämpar för en bättre framtid – och arbetar mot hat.

De två världarna kan inte mötas, för de passar inte ihop i en ateistisk världsbild. I sin yttersta konsekvens är det nämligen likgiltigt om man räddar ett barn från att drunkna, eller skanderar nazistiska slagord. Det finns ingen slutlig belöning eller straff för det ena eller andra. Ingenting är objektivt ont eller gott. Men, som sagt – ingen kan leva på det sättet. Vi behöver mening, lika mycket som vi behöver sanning och makt. Utan mening betyder det nämligen ingenting om vi sitter på all sanning och har all makt i världen. Vad ska vi göra med denna sanning och makt?

Sisyfos är mannen som i grekisk mytologi hamnar i Hades dödsrike, och döms till att rulla en sten upp för en kulle. Om stenen höll sig på kullen skulle Sisyfos bli fri – men varje gång han når toppen rullar stenen ner till botten igen. Det är i korthet mytologin bakom uttrycket ”sisyfosarbete”, ett i grunden meningslöst arbete, därför att det inte leder någonstans. Men Sisyfos har faktiskt en längtan – och längtan är löftet om befrielse från dödsriket. Det enda sättet han kände till, var att rulla sin tunga sten – och varje gång han misslyckades börja om igen. Utan tanken att stenen kanske skulle lägga sig till ro på toppen nästa gång, kunde han ha gett upp. Men det fanns en längtan om befrielse i honom, som drev honom till att fortsätta.

Det säger någonting sant om människan. Vi är inte nöjda med meningslösheten. Vi kommer fortsätta att kämpa för mening, även om vi misslyckas gång på gång – därför att vi djupast inne tror på meningen.

Som kristen upplever jag vissa saker som djupt meningsfulla. Egentligen upplever jag det allra mesta som meningsfullt – men vissa saker känns som så nära det jag skapades för, att det fyller mig med glädje. Att sjunga lovsånger till Gud, dela tröst med en som sörjer, dela ut kläder till fattiga, döpa en nyfrälst, dela brödsbrytelse i en sjuk persons hem, eller att vittna för en som inte tror. Sådana saker känns otroligt meningsfulla, därför att jag tror att det har ett evighetsvärde.

Men tänk om den nydöpte inte förblir i sin frälsning? Tänk om den fattige slänger kläderna jag har gett? Tänk om allt det goda du och jag har gjort i hela vårt liv, till syvende och sist inte gjorde något gott för någon? En gång stod jag i en rumänsk by och delade ut kläder. En gammal man kom bort till mig, och ville viska något till mig. Jag lutade mig till honom, och han sa: ”Ni gör ingenting gott!”, så spottade han på marken och gick sin väg. Då tänkte jag ”Vad gör jag här? Kanske han har rätt?” En vacker dag kanske det visar sig att allt jag har gjort brinner upp och blir till ingenting. Finns det då någon mening?

En liknande tanke måste ha fyllt Jesu lärjungar på påskaftonen, då Jesus var död. De hade upplevt livet med Jesus som extremt meningsfullt. De hade sett lama gå, stumma tala – och undertryckta återvinna sin värdighet. De hade hört Jesu ord om sanning och makt – och i all sin enkelhet hade de tagit till sig budskapet, och trott det. Men så hade påskhelgens trauma slagit allt i spillror. Jesus – han som hade fyllt livet med mening – var nu död. Vad spelade det då för roll? Och mitt i den meningslösa tillvaron föll de tillbaka till det de kände sig komfortabla med. Simon Petrus sa: ”Jag går och fiskar”, och alla de andra följde med honom. Om man inte kan fylla sitt liv med mening – så kanske man i alla fall kan fylla det med det man känner att man kan?

Det är efter en natt av lönlöst fiskande, som Jesus står på stranden i gryningen och ropar in dem på land. Den uppståndne frälsaren delar sin mat med de hungriga lärjungarna, och så spänner han blicken i Simon Petrus och säger de orden som är viktigare än alla andra: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Den frågan är en inblick i Jesu eget hjärta – och svarar på frågan vad han anser som meningsfullt. Vi vet att Jesus visste svaret på Simons fråga – men föreställ dig för ett ögonblick att han inte gjorde det. Att Jesus ställde en fråga till sin närmaste vän (som tidigare hade förnekat honom) utan att veta svaret. Då förstår du hur mycket Simons svar betydde för Jesus. Det som gjorde Jesu födelse, liv, död och uppståndelse meningsfull var inte vad han hade lyckats åstadkomma av helbrägdagörelse, undervisning och uppror – utan det hjärta som han hade lyckats öppna och flytta in i.

Det är det jag säger till mig själv när jag tänker tillbaka på den mannen som sa till mig: ”Ni gör ingenting gott!” Kanske det stämmer. Men det är inte detta som ger livet mening – det är bara ett sätt att uttrycka den mening som livet redan har. Kanske det misslyckas – men det jag ska stå med inför den vita tronen på domens dag är inte en lista på allt jag har åstadkommit. Det är en bekännelse: ”Jag älskar Jesus, därför att Jesus först älskade mig.” Det ger livet mening.

Det största av allt

Om sanning, makt och mening är nödvändiga delar i varje liv – så är kärleken ändå den delen som ger de andra innehåll. Utan kärlek är sanningen bara fakta som kan användas för att skada. Utan kärlek är makt ett fruktansvärt vapen i hatets tjänst. Och utan kärlek är mening innehållslöst.

Det är naturligtvis ingen chockerande nyhet att komma med påståendet att alla människor behöver kärlek; det kan du hitta i vilken Disney-film du vill. Men kärlekens vara eller icke vara i våra liv kan inte reduceras till musikaler och romantiska filmer – eller till klichéer i motivationstal. Kärleken, så som den presenteras i Bibeln, är det närmaste vi kommer till Gud själv. Inte bara på det sättet att när vi upplever kärlek, så ser vi någonting av det gudomliga – men att när vi ser på Gud, så ser vi hur sann kärlek ser ut, obesmittad av fördärvande lust och falsk ytlighet.

Vår värld är dominerad av två ting: Äkta hat – och falsk kärlek. Vad som är värst av de två får var och en göra sig tankar om. Vi har skapat en föreställning om att kärlek handlar om de känslor som Bibeln beskriver som begär. Och så får allting ge vika för dessa felstämplade lustar. Parollen ”Följ ditt hjärta” har blivit liktydigt med ”Följ dina begär, oavsett vad de förstör, ruinerar och skadar”. Därför blir människor ofta andliga vagabonder som söker efter det äkta och oförfalskade – på jakt efter kärleken.

Då Jesu apostlar ska beskriva vad kärleken är, och hur man själv ska uttrycka den – så pekar de alltid på korset:

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare (Romarbrevet 5:8).

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra (1 Johannes 4:10-11).

Vi älskar därför att han först har älskat oss. (1 Johannes 4:19)

Om man funderar på vad oförfalskad kärlek är, så ska man vända sin blick till den korsfäste. Och vill man få motivation och kraft till att själv älska så som han har älskat – då är det gemenskapen med den treenige Gud som är vägen. Fadern älskar oss. Sonen älskar oss. Och den kärleken är utöst i våra hjärtan genom Den Helige Ande som också älskar oss och bor i oss medan vi väntar på att vi ska få möta Jesus igen.

Gud kallar idag sin församling till att vara ett epicentrum för kärlekens utbredande, och en kraftstation där människor kan möta sanning, tjänande makt, verklig mening – och oförfalskad kärlek. Jag vet att de flesta församlingar inte ser ut på det viset, men det förhindrar inte Guds längtan och plan att utföras. För där två eller tre är församlade i hans namn, där är Jesus mitt ibland dem; och då finns det förutsättningar. Kom till Jesus, och låt honom få bli din sanning, din makt, din mening – och din kärlek!

/Paulus Eliasson/Midnattsropet

Tack för denna artikel säger jag, Maria