Argument mot avskiljande från villfarelse
1. Att alliera sig med icke-evangeliska kristna medför möjligheter för evangeliet
”Det kan inte vara fel att samarbeta med icke-evangeliska kristna i försök att missionera och i läromässigt blandade kyrkosamfund när dessa skapar möjligheter för evangeliet. Om evangelisten kan nå en större mängd människor genom att man slår sig ihop med nyteologer, katolska och liberala, måste detta vara bra.”
Svar: Detta sätt att tänka grundar sig på uppfattningen att ändamålet helgar medlen. Om det verkar fungera, måste det vara rätt. Resultaten räknas mer än renheten i de metoder vi använder. Detta är tankegången i en ogudaktig och omoralisk tidsålder, och den besudlar ofta tänkandet hos kristna människor. Således, om en evangelist verkar vinna själar, då tas det för givet att Gud måste vara med honom, och om han kompromissar med icke-evangeliska kristna eller inte spelar ingen roll – han måste ha rätt.
Bibeln fördömer emellertid inställningen som påstår – ”Låt oss göra det onda, för att något gott skall komma av det” (Romarbrevet 3:8 ). Kristna får aldrig förbigå bibelns föreskrifter, därför att en kompromiss verkar medföra framgång. Herren fortsätter ibland, genom sin nåd, att använda sitt folk (åtminstone en tid), även om de gör fel och bedrövar honom, men de har fortfarande en skyldighet att anpassa sina metoder efter hans ord. Kristna borde aldrig utnyttja Guds tålamod mot dem, genom att uppfatta det som ett privilegium för dem att göra som de vill. Vi har flera bibliska exempel på detta.
Mose t. ex. lydde inte Gud när han slog på klippan (andra gången) för att skaffa fram vatten till församlingen (4 Mosebok 20:7-13 ). Trots hans olydnad ärade Gud honom och vatten flödade. Likväl gjorde Mose fel och fick senare svara för sin olydnad. Välsignelse fritar oss aldrig från skyldigheten att pröva oss själva, att lyda och att omvända oss. (Se t. ex. Romarbrevet 6:1-2 och Hebreerbrevet 3:7-10 ).
Gud tillrättavisar sitt folk – ”som rådslår utan mig, som sluter förbund utan att min Ande är med… de som drar ner till Egypten, utan att ha rådfrågat min mun, för att söka skydd hos farao och en tillflykt under Egyptens skugga… Ve dem som drar iväg till Egypten för att få hjälp” (Jesaja 30:1- 2; 31:1) . Lydnad är ytterst viktigt i det kristna livet. Herren älskar lydnad mer än offer. ”Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud,” säger Herren (Johannes 14:15) . Aposteln Johannes säger: ”Låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning” (1 Johannes 3:18) .
Bibeln ger mycket bestämda föreskrifter, både när det gäller vem vi har gemenskap med och vem vi samarbetar med i hans verk. Gud vill inte att människor ska vinnas (eller att andra saker ska uppnås) med hjälp av hans fiender. Han behöver inte samverkan med katoliker och teologiskt liberala. Han manar sitt folk till att verka oberoende av alla falska lärare och i beroende av hans väldiga makt.
2. Herren Jesus Kristus avskilde sig aldrig från falska lärare
”Det är tillåtet att samarbeta och ha gemenskap med dem som inte delar våra evangeliska uppfattningar eftersom Jesus gjorde det. Han tog emot fariséernas och de judiska ledarnas inviter när han talade i templet och synagogorna och han avskilde sig aldrig från dem”.
Svar: Argumentet är så i motsats till rena fakta, att det är förvånande att man hör det användas så ofta. Herren hade ett uppdrag att gå till templet och synagogorna, delvis därför att han levde ett liv i lydnad under lagen och delvis därför att han var den rättfärdige Kungen och Herren för folket. Men när han var på dessa ställen, avslöjade och vände han sig emot de religiösa ledarna, med följden att han uppväckte deras ständiga fientlighet och deras angrepp på hans liv. Alla i Israel på den tiden kunde se den djupa klyftan mellan Herren och de judiska ledarna! Jämför Herrens inställning med den som de ekumeniska evangeliska kristna har idag. När Frälsaren besökte templet, anslöt han sig till de icke-troende fariséerna och bad med dem? Gav han ett allmänt intryck av andligt bifall eller utbytte innerliga hälsningar? Arbetade han med dem i kommittéer och gemensamma strävanden? Samtalade han med dem om hur hans lära och deras kunde fås att stämma överens? Naturligtvis inte.
Faktum är att han offentligt fördömde de flesta av dessa judiska lärare som blinda och självrättfärdiga hycklare, och t.o.m. kallade dem huggormsyngel. Han anklagade dem för att utestänga människor från himmelriket och han klargjorde att de själva var utestängda. Han kallade deras böner en förevändning (”för syns skull” – Matt 23:14 i Reformationsbibeln, KTS-anm.) och fördömde deras religiösa utövningar. Han sa att de förstörde Guds sanna budskap och att de (om de inte omvände sig) inte skulle undgå att dömas till Gehenna. Allt detta står att finna i Matteus 23:13-33 . I ett tal yttrade Herren inte mindre än 8 ve över de judiska ledarna, så att folkmassan hörde till fullo. I många andra tal sa han liknande saker.
Hela Herren Jesu offentliga verksamhet stod i motsats till de judiska ledarnas falska undervisning, och detta var (mänskligt talat) grunden för deras hat till honom som ledde till Golgata kors. I nästan varenda offentliga anförande gjorde Frälsaren några uttalanden för att ta avstånd från de judiska ledarna, de skriftlärde och fariséerna. Ingen uppriktig person som läser evangelierna kan undgå att märka Herrens fördömelse av falska lärare vid nästan varje besök i templet och synagogorna. Alla utom ett av Herrens besök i templet medförde en konfrontation med judarna, och två gånger försökte de ta hans liv. Besöken i synagogorna ledde till fientlighet och motstånd, med ytterligare två attentat mot hans liv.
Har Herrens inställning någon likhet med hur dagens ekumeniska evangeliska kristna uppträder, när de sluter sig samman med icke-evangeliskt kristna? Ekumeniska evangeliska kristna gör raka motsatsen till allt som Frälsaren gjorde. Att säga att Herren aldrig avskilde sig från de falska lärarna på hans tid är nästan skrattretande, eftersom han muntligt avskilde sig själv från dem så gott som varje dag av sin jordiska verksamhet.
3. Korintierna och galaterna uppmanades aldrig att avskilja sig
”Paulus uppmanade aldrig sunda medlemmar i församlingen i Korint att avsäga sig sitt medlemskap, även om deras församling var full av stora problem. Inte heller tillrådde Paulus de sunda troende i församlingarna i Galatien att ge sig av, även om dessa församlingar i realiteten hade lämnat tron.”
Svar: Argumentet är felaktigt av två orsaker. För det första var församlingarna som nämndes inte ”falska”, utan besmittade med falska uppfattningar. För det andra fick båda församlingarna undervisning om avskiljande, för de fick befallning att utesluta en minoritet av egensinniga människor i varje särskilt fall. Ta först församlingen i Korint. Trots dess brister, var den inte översvämmad av grundläggande doktrinär villfarelse. Dess problem kunde rättas till. Det allvarligaste problemet var att man tolererade en person som hade syndat moraliskt. Aposteln tillrådde inte att man skulle lämna församlingen, av den enkla orsaken att han befallde dem att utesluta denna medlem som var skyldig. Han undervisade därför om avskiljande, men genom uteslutning av den som hade syndat, snarare än att majoriteten skulle begära sitt utträde.
I 1 Korintierbrevet 5:9-11 undervisar Paulus om skyldigheten att utesluta (en form av avskiljande) för en hel rad av synder. Han uppmanar korintierna, att de måste avskilja sig från bekännande kristna som begår dessa synder. De måste avskilja sig från otuktiga, giriga människor, avgudadyrkare (de som kompromissar med tron), förtalare, drinkare och utsugare. Dessutom måste de hålla sig undan från sådana syndare på ett socialt plan också, genom att inte äta med dem.
I sitt andra brev till korintierna ger Paulus ännu en kraftig befallning att avskilja sig från falsk andlighet – den som oftast citeras – i 2 Korintierbrevet 6:14-18 . Korintierbreven är så fulla med anvisningar om avskiljande, att det är ytterst förbryllande att de används som motivering för att inte avskilja sig!
Vad ska vi säga om församlingarna i Galatien? Är det riktigt att påstå att de aldrig tillråddes att avskilja sig från falsk undervisning? Det är inte riktigt. Paulus visste mycket väl att medlemmarna i dessa församlingar för det mesta var omvända människor, som hade fått besök och blivit förvirrade av falska lärare. Hans uppgift var att göra invändningar mot dem och att mana dem att hålla sig till sanningen. Samtidigt befallde han dem att inte vidare ha något att göra med dessa falska lärare. Med andra ord ansatte han dem hårt angående skyldigheten att avskilja sig. I Galaterbrevet 1:8-9 fastslog han klart att falska lärare måste vara under förbannelse (bannlysta). I Galaterbrevet 5:12 förstärkte han detta och sa att falska lärare borde stympas , vilket bokstavligen innebär ”amputeras”. Han fördömde sådan undervisning i starkast möjliga ordalag.
Befallningarna att avskilja sig från villfarelse i Korintier- och Galaterbrevet kunde inte vara starkare betonade. I ljuset av detta kan vi inte förstå, hur de som motsätter sig bibliskt avskiljande kan motivera sin uppfattning i dessa brev. Deras argument kan knappast anses som trovärdiga.
4. Bibeln framställer tro på Kristi gudom som det enda villkoret för gemenskap
”Bibeln godkänner avskiljande bara när Kristi gudom förnekas. 2 Joh.7 definierar en falsk lärare som någon som förnekar att Jesus Kristus kom lekamligen. Alla som erkänner att Jesus Kristus har kommit lekamligen ska accepteras för gemenskap och samarbete oavsett deras uppfattningar om andra doktriner.”
Svar: Fastän vi redan har övervägt denna typen av resonemang, vill vi något mer utförligt behandla denna punkt, eftersom detta är det viktigaste argumentet som används till förmån för ekumeniken nuförtiden. Denna tillämpning av 2 Joh.7 är felaktig därför att den ger en mycket ytlig uppfattning av bibeltexten, och bortser från den tydliga innebörden av Johannes ord. Texten lyder: ”Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist.”
Johannes uttalande ska tas seriöst och logiskt . Vad innebär accepterandet av Kristi gudom? Om en människa verkligen tror att en del av gudomen kom till jorden lekamligen, kommer han ofrånkomligen att tro på följderna av det. Han kommer att tro att varje Kristi ord var ofelbart och ska åtlydas. Han kommer att tro på hans syndfrihet, hans makt, hans underverk och hans egen förklaring av sin uppgift.
Hur kan någon uppriktigt tro att Kristus var Gud och samtidigt tro att han hade fel om det han sa och gjorde? Om en teologiskt liberal förnekar ofelbarheten i Kristi ord, inte tror på uppståndelsen och underverken och förnekar Kristi försoning, ska vi inte godta hans påstående att han tror att Kristus var Gud. Det är ett lättvindigt och tomt påstående. Det är ett meningslöst påstående. Det stämmer inte överens med hans kritiska ande mot Kristus och hans förkastande av hans undervisning. Hans påstående är bara ord.
Vi behöver faktiskt inte fråga om hans uppfattningar om Kristi gudom, eftersom hans otro inom andra avgörande doktriner talar högre än hans ord. Han kan inte allvarligt och uppriktigt tro att Gud har kommit lekamligen, eftersom han har bristande vördnad för honom, och därför ska vi inte ge andligt erkännande och godkännande till denna liberalt troende.
Om vi tar en ännu närmare titt på det som Johannes säger, lägger vi märke till att han ger Herren sin titel , liksom hans personliga namn. Han fördömer alla de lärare ”som inte bekänner att Jesus KRISTUS har kommit i köttet”. Uttrycket Kristus , eller den smorde , vittnar om Guds utvalde Messias , som skulle frälsa människor från synden. Varje gång ordet Kristus nämns är det som ljudet av en underbar klocka, som påminner oss om Frälsarens fullbordade verk på Golgata och om den underbara doktrinen om rättfärdiggörelse av nåd, genom tro.
Johannes definierar en falsk lärare som någon som inte tror, att den som Gud utvalt till att bära synd, den fullkomliga försoningen för alla våra synder, har kommit. Han säger i själva verket att var och en som påstår sig vara kristen, men inte tror på att Kristus på Golgata fullkomligt försonade synden och att hans verk är den enda grunden för förlåtelse för alla synder, är en bedragare.
Vi påminner oss om att den Romersk katolska kyrkans officiella inställning är att fullständigt fördöma sådan undervisning. Katolsk undervisning bestrider uttryckligen den enastående tillräckligheten i Kristi förtjänster och rättfärdiggörelse genom enbart tro. Men detta är den doktrin som Johannes vidhåller. Johannes menar inte att hans ord ska tas som en ren formalitet. Han framställer ett effektivt och adekvat prov på en människas tro. Han menar att vi ska ställa frågan: ”Tror du att Guds ofelbara Son, som utförde underverk, kom för att lida och dö på Golgata för att ta våra synder på sig och vara vår enda rätta präst och medlare? Tror du att dina synder, genom att du förtröstar på honom enbart (och inte på dig själv eller din kyrka eller några sakrament), fritt kommer att bli borttvagna och din själ frälst?
Om en person inte kan svara ja på denna slags fråga, då är det vår uppgift att, så hjärtligt och kärleksfullt som vi kan, visa honom vägen till frälsning, men inte erkänna och ha gemenskap med honom som en frälst person. Det är vår plikt att visa människor de fullständiga konsekvenserna av vår Herres gudom, inte att bekräfta dem i en falsk form av kristendom med dess mörker och falska föreställning.
Johannes test-fråga har gjorts till en smart och ytlig fråga som är berövad dess konsekvenser. Detta är det tillvägagångssätt som många evengeliska kristna har lagt sig till med, för att försvara sina sätt att kompromissa i samarbete med falska lärare.
Aposteln Johannes säger två verser senare: ”Den som inte förblir i Kristi lära… han har inte Gud”. Han syftar på doktrinen att Kristus kom i köttet, led och dog för syndare på Golgata och blev den fullkomliga, fullt tillräckliga medlaren och Frälsaren för dem som kommer till Gud genom honom. Doktrinen om Kristus innefattar hela sanningen om hans syndfria person, hans ofelbara undervisning och auktoriteten i alla hans uttalanden. Johannes säger att om en lärare förkastar doktrinen om Kristus, ska han inte anses som en sann kristen, och människorna ska göras uppmärksam på att han är en falsk lärare. Samarbete med icke-evangeliska kristna står i strid mot bibeln och är djupt allvarligt för Gud. Användningen som ekumeniska evangeliska kristna har kommit fram till av 2 Joh.7-9 är en travesti av en uppriktig och noggrann exeges av Guds ord.
5. Avskiljande är splittringens synd
”Avskiljande är fel därför att den är splittringens synd som fördöms 1 Korintierbrevet 1:10 , där Paulus anbefaller ’att inte låta stridigheter förekomma bland er’. Under inga omständigheter får vi söndra Guds församling.”
Svar: Det första svaret på detta argumentet är helt enkelt att fullfölja citatet från 1 Korintierbrevet 1:10 , där Paulus säger: ”… uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.”
Frågan måste ställas – var aposteln ”fullkomligt enad” i uppfattning och mening med judaisterna, eller med andra icke-troende falska lärare? Det är uppenbart att den helige Ande (som talar genom Paulus) manar till enhet mellan dem som kan förenas i uppfattning och mening, därför att de älskar och tror på samma evangelium. Det är dåraktigt och fel att tillämpa versen för att verka för enhet med falska lärare, eftersom vi har fått befallning att inte enas med dem!
Splittring är ett uttryck som innefattar varje form av delning som är oberättigad, såsom den som är orsakad av småsinta tvister, dåligt humör, en oförlåtande ande, egoism, stolthet, avundsjuka, partianda eller brist på kärlek. Varje avskiljande som görs i lydnad för bibelns tydliga bud (p.g.a. motstånd mot falsk lära eller någon annan allvarlig villfarelse) kan omöjligen vara splittringens synd.
6. Den goda säden och ogräset måste växa tillsammans
”Det är vår plikt att stanna i samfunden oavsett hur dåliga de har blivit, och också att samarbeta i vår förkunnelse med dem som inte delar våra evangeliska uppfattningar, därför att Herren förklarar för oss att hans församling måste nödvändigtvis innehålla goda och dåliga element tills domens dag. Liknelsen om den goda säden och ogräset uppmanar oss inte att försöka bygga en ren församling, utan att låta båda växa tillsammans ända tills skördetiden.”
Svar: De som använder detta argument för att inte avskilja sig från villfarelse, räknar inte med Herrens egen tolkning av hans liknelse. De verkar tro att åkern i vilken den goda säden och ogräset växer tillsammans representerar församlingen . De drar därför slutsatsen att liknelsen talar om församlingen, när den påstår att kristna och ofrälsta människor kommer att finnas tillsammans ända tills skördetiden.
Men Herren säger i Matteus 13:38 att åkern representerar världen , inte församlingen! Liknelsen talar inte om församlingen alls. Det grundläggande misstaget med att tolka liknelsen har medfört undervisning som motsäger många ställen i Nya testamentet. Vers efter vers manar oss till att se upp för falsk undervisning, att hålla den utanför våra församlingar och att avvisa dem som är ansvariga för den. Det är inte vår Herres vilja, att sund lära ska utvecklas tillsammans med onda andars läror i hans församling tills tidsålderns slut!
7. Herren bad om enhet mellan kristna, inte avskiljande
”Det är rätt att arbeta tillsammans med bekännande kristna, vare sig de är evangeliska kristna eller inte, därför att Herren bad om sådan enhet i Joh. 17:21. Han bad – ’Att de alla skall vara ett… för att världen skall tro att du har sänt mig.’ Avskiljande splittrar alltid, och är därför motsatsen till det som Herren önskar och ber för.”
Svar: För att förstå Kristi ord måste vi veta exakt vilka de människor var som han bad för. Bad han för alla människor i världshistorien som bara påstod sig vara hans efterföljare? Eller bad han för sant troende? Uppenbarligen bad han inte för skenkristna, eftersom han sa: ”Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn… och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni laglösa!” (Matteus 7.22-23 ).
I Johannes 17 bad Herren uteslutande för sant kristna. När vi läser hans bön, konstaterar vi att han bad för dem som har evigt liv och känner Gud (v.3), de som har kommit till Kristus och håller fast vid hans ord (v. 6), de som har tagit emot sanningen (v. 7-8), de som inte är av världen (v. 14 och 16), de som är ett med gudomen (v.21), de som har smakat Guds härlighet (v.22), de som har tagit sin boning i Kristus (v.23), de som definitivt kommer till himlen (v. 24) och de som har Herrens kärlek i sig (v.26).
Med andra ord gjorde Herren det helt klart, att hans storslagna bön var uteslutande för pånyttfödda människor som känner och älskar honom och obetingat tror på hans ord. Herren bad definitivt inte denna bön för teologiskt liberala, för de som förnekar avgörande doktriner, eller förkastar rättfärdiggörelse genom tro eller stöder rättfärdiggörelse genom gärningar. Förvisso är den enhet som Kristus bad för en enhet som kan finnas endast mellan sant troende, därför att den är en enhet i vilken hans folk är ett på samma sätt som Fadern, Sonen och den helige Ande är ett – ”för att de skall vara ett, liksom vi är ett” (v.22). Personerna i gudomen är förenade i sanningen och i andligt liv . Vi finner aldrig att personerna i den underbara gudomen kan tro eller säga olika saker!
Som evangeliska kristna kan vi vara sant förenade endast med dem som har del i sanningen, och som har del i det andliga liv som kommer genom omvändelse. Vi får aldrig låtsas, att det finns någon andlig enhet mellan oss själva och dem som inte har funnit Kristus eller som förnekar hans evangelium.
8. Herren uppmanade oss aldrig att döma varandra
”Vi kan inte avskilja oss från andra bekännande kristna, därför att Herren sa att vi inte får döma andra. De som är separatister har en kritiserande ande och fördömer andra på ett sätt som Frälsaren förbjöd när han sa: ’Döm inte, så blir ni inte dömda’ (Matteus 7:1 ).”
Svar: De som kommer med detta argument tar ingen hänsyn till de många bibelställen, som befaller oss att bruka urskillningsförmåga, för att skydda oss mot falska lärare. T. ex. 1 Johannes 4:1 lyder: ”Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen.” Dessutom lyder Romarbrevet 16:17 : ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.”
Det borde vara självklart, att Herren i Matteus 7 talar om skenheligt kritiserande. Han riktar speciellt in sig på människor som kritiserar andra, för att de gör saker som de själva gör, och inte bryr sig om att tänka på bjälken i deras eget öga. Han uttalar sig inte mot skyldigheten att bruka urskillningsförmåga.
De som tror att Herren i Matteus 7:1 uttalar sig mot kristen urskillning bör fortsätta med att läsa verserna 15-23 i samma kapitel. I vers 15 befaller Herren oss att akta oss för de falska profeterna, som kommer till oss klädda som får, men som i själva verket är vargar. Vargar får aldrig tillåtas att finnas bland fåren. Men hur ska vi känna igen vargar som är förklädda till får, utan att bruka urskillningsförmåga? Han säger sedan att vi skall känna igen falska lärare av deras frukt, och ger alltså vägledning för hur vi kan upptäcka dem som vi ska ta avstånd från. Teologiskt liberala publicerar mycket ”frukt” i form av böcker som förnekar tron. ”Frukten” av Romersk katolicism är hädelsen i mässan och en massa andra obibliska utövanden.
I Matteus 7:21-23 varnar Herren för många som påstår att de gör underbara saker i hans namn, men de är orättfärdiga arbetare och han har ingenting överhuvudtaget med dem att göra. Han hade ingen gemenskap med dessa falska arbetare och han är vår förebild.
Om bara de som använder det argument som citeras ovan ville läsa hela Matteus 7 , skulle de upptäcka, att de har tillämpat Frälsarens ord fullständigt felaktigt, och fått honom att lära raka motsatsen till allt han säger genom hela återstoden av kapitlet.
Stå upp för sanningen! En sammanfattning
Varje läsare som bedömer argumenten mot avskiljande med ett förnuftigt och ärligt sinne, kommer snart att komma fram till att dessa utgör oroväckande svaga och mindre välbetänkta argument. När kunniga och begåvade pastorer tvingas ta till argument som dessa, är ekumenikens och inklusivismens bankrutt uppenbar. Vår klara bibliska skyldighet är att hålla oss borta från, att förbli åtskilda från, alla former av falsk undervisning och att försvara ett utpräglat evangeliskt vittnesbörd till Guds ära och för den eviga frälsningen för dyrbara själar. Detta är, som vi konstaterade tidigare, den ståndpunkt som våra evangeliska förfäder intog. Detta är inställningen inom renlärig, traditionell evangelisk kristendom. Det som vi ser idag är en ny och genomgripande avvikelse från sann evangelisk kristendom. Hur kommer vi att förhålla oss?
Peter Masters ///Tack./Maria
www.kts.just.nu
