Bara Gud kan förändra liv

Hindumystiker och yogamästare medger att yoga inte på något sätt är kompatibelt med kristen tro

The Huffington Post, Rajiv Malhotra, Infinity Foundation, the Dharma Initiative.

Även om yoga inte är en ”religion” på samma sätt som de abrahamitiska religionerna är det, så är det en väletablerad mystisk väg. Dess kroppsliga positioner är bara toppen av isberget, och under den finns en distinkt metafysik av avsevärt djup och vidd. Dessa andliga fördelar är självklart tillgängliga för vem som helst, oavsett religion. Men, yogans utgångspunkt och eftersträvande går tvärsemot mycket av kristendomen, så som den förstås idag. Det är därför jag, som hinduisk yogautövare och mästare, håller med presidenten av Southern Baptist Seminary, Alert Mohler, när han säger att yoga och kristendom är oförenliga, med argumentet att tanken att ”kroppen är ett redskap för att nå medvetande av det gudomliga” går fundamentalt emot den kristna läran. Denna oförenlighet går mycket djupare än så.

Yogans metafysik är grundat i ett sökande efter befrielse från de villkor som orsakats av tidigare karma. Karma innefattar bagaget från tidigare liv, och betonar vikten av reinkarnation. Även om det är populärt bland många västerlänningar att säga att man tror på karma och reinkarnation, så har man sällan tagit itu med motsättningarna mot centrala bibliska doktriner. Enligt lagen om karma, så skulle Adam och Evas agerande påverka bara deras egna framtida liv, men inte påverka all deras avkomma, för all framtid. Karma är inte ett sexuellt överförbart problem som förs vidare från förfäderna,. Detta synsätt gör doktrinen om arvssynd och evig förtappelse överflödig. En individs karmiska skuld uppstår endast genom personligt agerande, på ett individuellt och separat konto. Synen på att samma individ skulle kunna återfödas många gånger strider också mot den kristna tanken om himmel och helvete som ett system för belöning och bestraffning i livet efter detta. Yogisk befrielse är här och nu, i det kroppsliga tillstånd som refereras till och firas som jivanmukti, ett koncept som inte återfinns inom kristendomen eller i något liv efter detta någon annanstans. Ironiskt nog, så längtar samma kristna, som tror på reinkarnation, efter att återförenas med sin familj i himmelen.

Den yogiska befrielsen är därför inte beroende av någon unik historisk händelse, eller något ingripande. Varje individs slutliga väsen är sat-chit-ananda, till ursprunget gudomlig, och inte till ursprunget syndig. Alla människor kommer utrustade för att kunna återvinna sin gudomlighet utan att behöva ta till någon historisk persons lidande för deras skull. Karmas dynamik och de andliga övningar som tillägnas den, är ett strikt individuellt företagande, och det ges inga särskilda lättnader för någon enskild grupp, vare sig genom födsel, eller genom att acceptera vissa dogmer som saluförs av en viss institution. De abrahamitiska religionerna placerar en oändlig klyfta mellan Gud och kosmos, som bara har överbryggts i det avlägset förflutna genom unika profetiska uppenbarelser, vilket gör den exklusiva profetrollen helt avgörande. (Jag skriver på andra ställen om denna doktrin som historie-centrism.) Yogan har, som kontrast, en icke-dualistisk kosmologi, där Gud är allting och genomsyrar allting, och på samma gång också är transcendent.

Den yogiska vägen till kroppsligt vetande söker att upplösta det historiska jaget, både det individuella och det kollektiva, som falska. Den ser den kristna fixeringen på historien och den associerade skulden som fjättror och illusioner som måste bortraderas genom andliga övningar. Yoga är en gör-det-själv-väg som eliminerar behovet av medlare såsom ett prästerskap eller annan institutionell auktoritet. Dess betoning av kroppen går tvärsemot den kristna uppfattningen att kroppen kan leda människor vilse. Till exempel, så var aposteln Paulus plågad av striden mellan kropp och ande, och skrev: ”Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?” (Rom. 7:22-24)

Merparten av alla 20 miljoner amerikanska yogautövare stöter på denna frågeställning och bekymras av den. Vissa har försökt hitta en lösning genom att förvrida den yogiska läran för att göra den mer rumsren i kristna sammanhang, såsom i självmotsägelsen ’kristen yoga’. Andra undviker ämnet eller förnekar motsättningarna. Likaledes tonar många gurur ner skillnaderna, och utmålar Jesus som en stor yogi och/ eller som en av Guds många inkarnationer. Dessa läror går tvärsemot principerna i den Niceanska Bekännelsen, till vilken medlemmar av kristendomens mittfåra måste bekänna sig.

De adresserar inte de tidigare nämnda underliggande motsättningar, som riskerar att undergräva dess popularitet hos jude-kristna amerikaner. Detta är reduktionistiskt, och till ingen hjälp för vare sig yogan eller kristendomen. I min kommande bok, The Audacity of Difference, propagerar jag för att båda sidor bör adoptera den dharmiska attityd som kallas purva-paksha, konsten att syna sin motståndares åsikter på ett ärligt sätt. Denna attityd innebär att bemästra det egna jaget, och att respektera skiljaktigheter, och förhoppningsvis skulle det kunna få tillstånd en helt ny nivå av inter-religiöst samarbete. www.elvorochjanne.se                /Maria