https://midnattsropet.se/midnattsropet/jesus-lev-genom-mig/

– Jesus, lev genom mig!

Bibelstudium: Berno Vidén

Lagen får oss att säga: ”Herre, hjälp mig att göra vad du vill att jag ska göra.” Eller med andra ord: ”Hjälp mig att hålla din lag.” Nåden däremot säger: ”Jesus, lev genom mig, på det sätt du önskar.”

Frälsning är nåd, från början till slut. Gud har i och genom sin enfödde son Jesus Kristus, slutit ett förbund som helt och hållet gör oss till förmånstagare – utan att vi behöver åstadkomma något i oss själva:

-Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar icke människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord.

I den materialistiska kultur vi lever krävs det mycket av ansträngning för att lyckas med sina förehavanden. Rådande krassa villkor på exempelvis arbetsmarknaden innebär att man måste kämpa och prestera för att uppnå framgång. Med goda referenser och bra resultat, slår den ena gruppen ut den andra i en stenhård konkurrens. Det som gäller är: – Ge inte upp! Kämpa! Fortsätt försöka till dess du når dina mål!
Då det gäller Guds rike är det däremot tvärtom. Frälsningen och det nya livet är en gåva som ingen genom gärningar kan göra sig förtjänt utav; det är Gud som har gjort allt färdigt och vad du och jag får göra är att ta emot denna Guds gåva – fritt och för intet. Paulus förklarar:

– Men har den skett av nåd, så har den icke skett på grund av gärningar; annars vore nåd icke mer nåd. (Rom 11:6)

När vi har tagit emot Jesus som Frälsare och Herre i våra liv, upphör då nåden? Självklart inte! Nåden är ett pågående verk. Trots detta menar många kristna att om vi vill leva ett framgångsrikt andligt liv i seger, så måste vi göra vårt yttersta. Men sanningen är den att ett liv i seger är också det en gåva från Gud och absolut ingen belöning för våra gärningar. Om ett segerrikt liv skulle bero på vår förmåga skulle vi lätt hamna i frustration och otillräcklighet, och det skulle alltid finnas ett glapp mellan vad vi är och vad vi önskar bli.
Att genom sina gärningar sträva inför Gud ger en ständig känsla av otillräcklighet, tvivel på om man är i Guds vilja, misslyckanden och ständigt förnyade nyårslöften om mer överlåtelse. Vi lovar inför Gud att bättra oss, läsa bibeln mer, bedja mer, mer tid för själavinnande, tiondegivande och så vidare… Hela det kristna livet blir med andra ord en prestation.
I samband med omvändelsen, i den stund vi lämnar vårt liv i Guds hand, verkar vi ha lättare att förstå nåden, än under den fortsatta vandringen med Jesus. Alltför många tror att religiösa regler hjälper oss att växa i det kristna livet; att Gud accepterar oss mer om vi anstränger oss riktigt mycket i exempelvis bön och fasta, eller genom att tjäna honom mer aktivt. Den ene gör mer än den andre, som är duktigare än den tredje. Vi uppmanar varandra med rader av måsten: Vittna mer, be mer, gör mer! Använd vad Gud gett dig osv.
I Guds rike kan framgång aldrig vinnas genom gärningar, oavsett hur hängivna och ärliga dessa synes vara. Skilj på världens sätt att tänka, och Guds tankar. I världen måste du producera resultat för att lyckas. Guds rike däremot är ingen plats för konkurrerande verksamhet.
Ett stort misstag som ofta görs är att föra världens sätt att tänka in i församlingen, exempelvis genom att räkna framgång i numerär, hur många man är, ekonomisk välgång och annat som andas produktion och resultat. Hela vårt liv kommer på detta sätt att handla om verksamhetsfrälsning istället för det som är det absolut mest väsentliga och livsavgörande.

Det är idag populärt att tala om våra hebreiska rötter med hänvisning till Gamla testamentets förbundsfolk. Vi uppmanas att fira sabbaten enligt judiska seder och bruk, att hålla vissa utvalda budord och att uppmärksamma speciella riter från Gamla testamentets tid, som exempelvis handtvagning. Ett bruk som man då och då ser i frikyrkliga sammanhang som något pittoreskt.
Vad som också har stor och förödande ingång i evangeliska församlingar är den romerskt katolska religionen med alla sina hedniska riter och bruk. Där har främst den svenska pingströrelsen tillsammans med Livets ord varit med och banat väg så att det idag råder ett fullständigt kaos av villrådighet inom de egna leden.
Även om vi varnar för dessa sidosteg och avarter och värnar om en sund biblisk lära, ska vi komma ihåg att även ett vanligt, och som vi ser normalt gudstjänstfirande, till formen är starkt färgat av den katolska och judiska traditionen. Resultatet blir detsamma, som alltid då regler och former hamnar i fokus; otillräcklighet. Oavsett hur mycket vi försöker och strävar för att ännu mer söka förverkliga vårt kristna liv, så kommer vi aldrig att nå fram till en sann vila i Kristus.
Vi vill gärna göra väldigt mycket för Gud utifrån våra egna villkor. Men Gud vill inte ha våra gärningar; han vill ha mera än så. Han vill i och genom våra liv själv utföra sina gärningar. Det är därför vi fått den helige Ande, vilken kommer vår svaghet till hjälp. I Guds rike är det inte ”hårt arbete” eller ”stress”, med prestationsångest till följd, som hjälper oss att uppnå mål.
Nyckeln till andlig framgång är vila – andlig vila. Trons vila är en gåva Gud gett som hjälper oss att förstå att Guds tankar är långt högre än människotankar, att Guds sätt att arbeta skiljer sig markant från världens sätt.
Världen säger att den starke segrar men Gud leder oss in i svaghet och misslyckanden så att vi ska förstå att Guds kraft fullkomnas i svaghet. När vi är svaga – då är vi starka. Bibeln säger att Anden kommer vår svaghet till hjälp, att Guds dårskap är visare än människor, och att Guds svaghet är starkare än människor.
Vill du ha Guds kraft i ditt liv? Tänk på att den fullkomnas i svaghet.

Abraham kallades för Guds vän och beskrivs som trons fader. Han trodde Gud och det räknades honom till rättfärdighet. Dock möter vi hos denne gudsman att han vid vissa tillfällen började tvivla på att han var i Guds vilja. Han bar på bördor större än han klarade av att bära och tankarna kom att han kanske behövde hjälpa Gud. Åren gick och den son som Gud lovat att han och Sara skulle få, löftessonen, såg inte ut att bli en verklighet. Rent mänskligt var allt hopp ute. Sara var gammal och oförmögen att bli gravid, så vad skulle de göra? Gemensamt tog makarna beslutet att hjälpa Gud.
Abraham fick en son tillsammans med Saras tjänstekvinna Hagar, och trodde för en tid att nu var Guds löfte uppfyllt; med denna Abrahams hjälp kunde nu Guds plan gå i fullbordan. Men ack så fel han hade. Gud hade vare sig sagt eller tänkt att det var genom Hagar som löftet skulle fullbordas. När Guds tid var inne uppfylldes löftet och Isak föddes genom ett under, då den åldriga Sara blev fruktsam. Gud kommer aldrig försent.
Abrahams hjälp ledde visserligen också till ett resultat. Ett helt nytt folk uppstod genom Ismael, och en fiendskap mellan araber och judar, som råder än idag.
Ofta hör man sägas att Gud inte ger bördor större än vi kan bära. Jag håller inte med om det. Snarare tror jag att det är tvärtom, att Gud ger oss sådana bördor som vi omöjligt kan klara av att bära, just för att hjälpa oss att förstå frälsningens underbara väg. Den är inte avhängig av vad du eller jag klarar av att bära. Vi förmår inte och vi bör inte ens försöka göra det som hör Gud till.
Om du hör till dem som bett till Gud om att han ska använda ditt liv, så bli inte förvånad när svårigheterna börjar dyka upp. Watchman Nee skrev i en av sina böcker att det största hindret i vårt arbete är inte hos andra utan i oss själva. Om Gud fullt ut ska kunna använda oss är det nödvändigt att vi kommer till den punkten att vi inte längre förlitar oss på vår egen mänskliga förmåga eller talang.
Aposteln Paulus brottades med den här frågan då han skrev till församlingen i Rom om den oerhörda kamp som finns mellan köttet och anden. Vad jag vill det gör jag inte, och i desperation utropar han: Vem ska frälsa mig från denna dödens kropp, innan lösningen presenteras: Gud vare tack, genom Jesus Kristus vår Herre!
Gud förbättrar inte vårt gamla liv för att det ska användas i tjänst för honom. Han låter det dö bort och istället blir det den nya skapelsen – Kristus i oss – som räknas. ”Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig.” (Gal 2:20)
Än en gång: Gud är inte intresserad av vad vi kan eller är beredda att göra för honom. Vad Kristus vill är att leva sitt liv genom oss, vilket är en väsentlig skillnad. Det är skillnaden mellan lag och nåd. Lagen får oss att säga: ”Herre, hjälp mig att göra vad du vill att jag ska göra.” Eller med andra ord: ”Hjälp mig att hålla din lag.” Nåden däremot säger: ”Jesus, lev genom mig, på det sätt du önskar.”
Jesus har inte bara kallat oss att leva ett kristet liv. Han vill också leva det för oss: ”Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.” (1 Tess 5:24)
Faktum är att den enda som kan leva ett Kristusliv är just Jesus Kristus!

I evangelierna berättas det om en ”synderska” som kom till Jesus. I människors ögon var hon inte lämpad att uttala sig offentligt. Fördömd skulle hon tiga och skämmas. Trots detta yttre religiösa tryck som omgav henne, ägde hon en inneboende kärlek till Jesus som ingen makt i denna världen kunde hindra att den kom till uttryck. Kvinnan hade en dyrbar smörjelse i en alabasterflaska, vilken hon öppnade genom att bryta sönder flaskan och ösa innehållet över Jesus, varefter hon kysste hans fötter och torkade dem med sitt hår.
Handlingen var en skymf mot lagen och traditionen, skamfull och utomparlamentarisk i allra högsta grad. Men berättelsen ger oss en inblick i hur Jesus går tillväga för att sprida denna väldoft som ett inneboende Kristusliv för med sig. Ditt liv är detta bräckliga kärl. När kärlet – självlivet, det egna jaget – bryts sönder, bryter det samtidigt fram en himmelsk smörjelse som direkt sätter sina spår i omgivningen. Alla berörs på olika sätt av denna handling. Det är Jesus själv som kommer till tals genom dig och mig. Det är Kristus som agerar – i och genom församlingen.