från: https://www.midnattsropet.se/2019/08/senapskornet-och-surdegen.html

Ur boken Vedergäll Babylon av Arne Imsen

I en bibelstudieserie Arne Imsen hade under 1980-talet utifrån Uppenbarelsebokens undervisning och varning för Babylon, jämförde han med Jesu liknelser om himmelriket i Matteus evangelium. Bibelstudierna gavs ut i bokform under titeln Vedergäll Babylon. Från denna mycket aktuella undervisning publicerar vi här utdrag ur ett av kapitlen där Jesus för fram liknelserna om senapskornet och surdegen.

Här lägger vi märke till att senapskornet är minst av alla frön. Senapskornets uppgift är att utvecklas till en kryddväxt. I föregående liknelse läste vi att det äkta och det oäkta växte upp ur samma åker. Kryddväxtens frö rotar sig och växer upp till en relativt kraftig växt. Större än övriga växter. Då har den nått sitt mål som kryddväxt. Men här händer något. Kryddväxten blir ett träd. Ett jätteträd!
Jesus talar alltså om två utsäden ur samma åker, och två växter på samma rot. Jesus talade om det förfärliga problem som uppstår när folket sover och fienden får möjlighet att fritt operera och så ut ogräs på en åker som är reserverad och bearbetad för ett speciellt ändamål. I den här nya situationen beskrivs något annat. Det är inte sömnaktighet som är problemet, utan övermod och högmod. Det inställer sig när man blivit stor. Då vill man bli större. När man blivit större än övriga växter, börjar man jämföra sig med träden. Den första etappen av växandet var naturlig, så länge växten höll sig inom ramarna för det givna och lagbundna. Men när den börjar jämföra sig med träden, forceras de naturliga gränserna.

Vid ett tillfälle sa Israels barn: Vi vill bli lika våra grannfolk och styras av en konung. Vi vill ha en armé, vi vill ha makt. Det lilla Filadelfia, om vilket det heter: ”Väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt Ord och inte förnekat mitt namn”, detta lilla Filadelfia blir ett jättestort Laodicea, som istället säger: ”Jag är rik, mig fattas intet.” Det är en väldig skillnad mellan Filadelfia och Laodicea. Men skillnaden visar sig först då man nått ett visst stadium i utvecklingen.
Kryddväxten blir större än andra växter, men är ändå mycket mindre än alla träd. Varför skall vi, som Guds folk, vi som representerar så mycket, leva så instängt och isolerat? Vi har ju makt och resurser som vi kan använda till att genomsyra samhället eller för att skaffa oss politisk och ekonomisk makt. Så kan man utöva inflytande. Och helt andra visioner och ambitioner börjar förändra verksamhetsmetoderna. Allt får en helt ny prägel av sociala, politiska, inomvärldsliga reformsträvanden. I varenda människa ligger en strävan efter att göra något för att förändra och förbättra, och på detta sätt uppstår en fruktansvärd situation.

I Uppenbarelseboken ser vi hur denna ambition fullständigt fått välde. ”Kom, låt oss bygga en stad”, sa man i förstone. Det är inte rådligt att vi, som är så många, bor så åtskilda. Låt oss förena våra krafter i ett ekumeniskt arbete. Vi bygger en stad och ett torn, vars spets når ända upp till himmelen! Då har man sprängt gränserna. Precis som på Noas tid, då Guds söner förenade sig med människornas döttrar. Gränserna sprängdes. Det heter likaså om det stora Babylon att dess synder räcker ända upp till himlen. Man har ingått förbjudna förbindelser. Man etablerar förbindelser med utomvärldsliga krafter för att, inte bara konkurrera med, men för att annektera, ockupera och inta nya territorier.
Kryddväxten börjar, genom mutativa förändringar, få trädets form, och blir det största av alla träd. Kryddväxten blir ett stort träd, i vars grenverk fåglarna kommer och bygger sina nästen. Vi skulle kunna illustrera detta på många sätt. Det finns så otroligt många exempel i historien där detta skett. Kom, låt oss göra, kom, låt oss bygga, kom, låt oss samla våra krafter! Vilka oerhörda strävanden till enhet, gemenskap, samarbete, samförstånd, utveckling, tillväxt, framgång! När man lyckats organisera detta, träder man fram inför hela världen och demonstrerar vad man representerar.
Det är en slags konkurrens och uppvisning, som vill hävda att vi är minst lika många som de övriga. Vi är flera, mäktigare, starkare. Våra värderingar är betydelsefullare. Så börjar den vanliga kampen om politiska taburetter för att tvinga igenom s.k. ”kristna värderingar” i samhällena. Man etablerar kristna partier – allt möjligt växer fram. Och detta, för att det skedde en förändring i växten. Den blev något annat än vad som var bestämt från början. Men på samma rot!

Jämför med väckelserörelserna. Den som läser pingströrelsens budskap på tjugotalet, och jämför med vad som presenteras idag, kan bara av detta sekels mest markanta och påtagliga väckelse se hur växten blivit ett jätteträd, som omspänner hela jorden.
Idag talar man världsspråket, maktspråket i politiska, sociala termer, men sällan i andliga. Och då man talar i andliga termer, menar man egentligen något annat än man gjorde förr. Det var bra så länge växten förblev växt, men den lilla kryddväxten växte upp till något stort. Blev mäktig. Blev många. Man började ställa krav utifrån sin numerär. Utifrån sin moral och ekonomiska styrka. Så fick växten injektioner från samtiden, som åstadkom de mutativa förändringarna. Injektioner, exempelvis från ekumeniken, ingav storhetstankar. Man ser nya, kromosomliknande plantor växa upp, som blir träd.
I litteraturen som gavs ut av pingströrelsen på tjugo- och trettiotalet och den som ges ut idag, kan konstateras att visst härleder man till samma rot, men någonstans skedde en mutativ förändring. Det lilla Filadelfia har blivit ett jätte-Laodicea.

Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på samfund och organisation. Jag har i panik flytt organisationer, för jag vet att de har sin egen dynamik. Släpps den loss, kommer den att genom sin byråkrati ta väldet. Det som kanske i en tid av expansion var nödvändigt av förordningar och ordningar, blir betungande i ett stadium av återhämtning, då man istället för att vårda det inre livet måste satsa alla krafter för att klara de yttre formerna.
Det räcker inte längre med offer och bön. Man måste söka andra metoder för att klara av de yttre anordningarna. Och då blir det kommers eller subventioner. När man nått det stadiet, har man växt bort ifrån offerlivets hemligheter. Då ger man av sitt överflöd, och engagerar sig på fritiden. Vi får vara tacksamma när Gud slår sönder oss så att församlingen inte blir något träd som fåglarna kan bygga bo i.
Fåglarna är villfarelser som auktoriseras genom förvärldsligade och sekulariserade kyrkosamfund som står på väckelsens rot. Den hämtar näring ur sin historia, ur den jord, som den en gång placerades på. Hämtar näring, men tjänar helt andra syften. Det är sannerligen inte betydelselöst om vi är en växt eller har blivit ett  träd som ger utrymme för dessa fåglar, som lever och när sig på det vete såningsmannen kastade ut, men som föll på stengrunden.
Allt det oäkta har sin förutsättning i det äkta. Utan det äkta skulle ingenting oäkta existera. De stora, väldiga organisationerna har sin förutsättning i det lilla, roten utan vilken de inte kan existera. Dessa väldiga världskyrkor som växer fram, får sin näring från väckelseroten som står på den bearbetade jorden, gödslad genom Guds Ord och den helige Ande.

I detta sammanhang tar Jesus upp ytterligare något, som på ett påtagligt sätt belyser ett betydelsefullt område, Matteus 13:33:
– En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.
Vi har talat om åkern; det äkta och det oäkta. Och om växten, som blir träd. Båda slagen på samma åker. Båda på samma rot. Men nu handlar det om en surdeg, som en kvinna blandar i tre skäppor mjöl. Detta är en väldigt onaturlig handling. Surdeg är ingenting annat än gammal deg. Antingen gräddas degen i ugnen, eller så lagras den till surdeg. Antingen blir degen bröd för hungriga, eller surdeg. Man blir surdeg genom att förbli som man är. Enda sättet att bevaras ifrån surdegens effekter, är att genom förnyelse bli vad man skall vara.
Jesus vill illustrera hur mjölet på ett så tidigt stadium som möjligt blev förstört, och förlorade alla möjligheter att bli vad det egentligen skulle vara.
Kvinnan tog inte all surdeg som fanns på jorden och kastade den i allt mjöl som existerade. Hon tog det lilla som hörde hushållet till. Det här handlar inte om de jättelika kyrkorna, som uppträder volymiöst och mäktigt. Här är det den enkla, lilla församlingen. Det lilla Filadelfia blir genom en riktig undervisning bevarat, och blir inte något annat än vad det är avsett att vara. Det förnyas ständigt i processen fram till fullkomningen.

Surdegen är bilden på en sorts kristna. Mjölet är bilden på en annan sorts kristna, som har bevarat äktheten. Det är malt, pulveriserat, krossat.
Vad ser vi i kristenheten idag? Traditioner och surdeg finns precis överallt, och kastas in så fort det börjar komma fram något av det uräkta, det lilla, krossade, tillintetgjorda. Väckta människor börjar söka Gud i ödmjukhet och bedja. Mjölet är bilden på den förkrossade människan. Tre skäppor – det talar om spisoffret, som skulle bäras fram inför Gud. Det hade en speciell funktion för gudstjänsten, men också för gemenskapen, och det skulle vara absolut fritt ifrån surdeg. Men de kristna i vår tid kommer surdegs-jäsande och uppblåsta till sammankomsterna. Gud kommer aldrig till. De har varit i kontakt med den kristenhet som lever på gamla upplevelser och historiska erfarenheter. Alla har alltså något samband med mjölet, men istället för att bli gräddat till bröd, blev det surdeg. Hela kristenheten är full av denna surdeg. Så fort en liten ansats av färskt, nymalt mjöl uppenbarar sig, så är kvinnan där för att kasta surdeg i mjölet. Hon nöjer sig inte med att låta det stå oförstört och utvecklas i överensstämmelse med Guds plan.
Kvinnan kommer när säden är mald till mjöl. När själen är förkrossad, och man längtar efter Gud så att man kan förgås. Då kastas detta sura in för att ta bort äktheten i bönen, förkrosselsen, tillbedjan och ödmjukheten. Då börjar jäsningsprocessen. Man jäser och surnar. Hur kan något som började så bra, sluta så illa?
Tänk om Gud hade fått lyckas med alla erbjudanden, som han givit genom människor som överlämnat sig åt honom och i förkrosselse gått inför hans ansikte! I bekännelse, ånger och nöd. Tänk, om han fått lyckas genom dessa ödmjuka människor, som är färdiga med sig själva, reducerade till mikroskopiska små pulver – som små senapskorn. Ingenting att visa upp eller briljera med. Om Gud fått lyckas.
Men så finns hela hopen av gamla, förvarade erfarenheter, som legat lagrade i kristenheten och förs fram vid lämpliga, högtidliga tillfällen. Göm ingenting av det du har upplevt. Lämna det genast! Se till att alltid ha något nytt och färskt; friskt och levande. Annars blir det så lätt surt. Och då börjar jäsningen, uppblandningen. Till slut blir allt förstört.
Vi måste lära oss lagarna, som har med ursprung, natur, utveckling och tillväxt att göra. Det är fråga om liv och organism. Inte organisation.
Kvinnan kastade surdegen av vårdslöshet eller med avsikt. Hon är bilden på visdomen och kunskapen. Den lagrade och konserverade. Den som blivit sur. Det är väldigt lätt att surna. Man hör det på bönerna och vittnesbörden. Ödmjukheten går förlorad och blir en slags bitterhet. Något väsensfrämmade. Det är gammal deg, som magasinerats i förråden, istället för att gräddas i ugnen.
Det är lätt att bli sur. Man möter och ser saker och ting. Upplevelser, händelser, människor, och förlorar förståelsen för att dessa upplevelser är en del av reduceringsprocessen. Gud håller på med oss. Mal ner oss.
I bibeln är det klar uttalat om fariséernas surdeg, sadducéernas surdeg, Herodes surdeg. Olika slag av surdeg, som är bestämda till namnet. Sadducéernas surdeg – förräderiet. Fariséernas surdeg – egenrättfärdigheten, högmodet och girigheten. Herodes surdeg – maktbegäret.

Vad vi behöver i varje tid är en väckelserörelse som rycker oss upp ur passivitet och försoffning, och lär oss prioritera det som är viktigt. Den som prövar sig inför detta budskap, kan inte komma undan en oerhörd, försmäktande känsla av otillräcklighet. Här finns ingen möjlighet att gömma sig bakom surdegsupplevelser – sextiotalets surdegsupplevelser, som var så bra då de var på mjölstadiet, och som bakades till bröd för skaror av människor. Men det som blev kvar, det gömde vi i våra förråd och tänkte: det här skall jag ha för mig själv! Det har vi burit på tills det utvecklats till en ordentlig jäsningsprodukt i vårt väsen, så att allt som rör sig i vår andliga värld för oss bara är sextiotal eller sjuttiotal. Vi har våra årtal där vi ständigt hämtar ny näring.

I Uppenbarelseboken ser vi ytterligare sammanhanget. Detta är nämligen bara initialskedet. I Uppenbarelseboken ser vi slutresultatet. Mognaden. Om vi låter oss gripas av Ordet, kommer Herrens ande att tända eld på gammalt bråte, så att det brinner upp, och vi fylls med ny kraft och härlighet. Han vill tända oss med en eld som gör oss till brinnande, levande och fungerande kristna.
Vi har läst om skördetiden. Tidsbestämda operationer som sätts in i sitt rätta, nödvändiga sammanhang. Det är inte tillfälligheter som avgör, utan skeendet är lagbundet. I Matteus 25 fortsätter Jesus undervisningen: Då skall det vara … Den liknelse som följer, går inte skilja ifrån sin bakgrund och sitt sammanhang. Man måste avläsa förhållandet bland de tio brudtärnorna utifrån Herrens tjänare, som hade i uppgift att ge Guds folk mat i rätt tid, men istället började slå sina medtjänare och söka sitt eget.
Tjänaren var kluven, med delad håg. Han tjänade sig själv och egna syften, och samtidigt försökte han tjäna Herren. Då hans herre kom, sade han: Hugg honom i stycken. Hans kluvenhet blev uppenbar. Och han delades i lika många beståndsdelar, som han var splittrad i sitt väsen. Då skall det vara …  Tio gingo ut. Det handlar om hela kristenheten.

I varje generation har människor brutit upp. Alla som reser sig upp och går ut, har messiasförväntningar. Lutheraner, baptister – alla har sitt advent. Några har ett överflödsmått av andens liv. Andra har brist. Vad beror nivåskillnaderna på? Vi läser i Uppenbarelseboken om församlingen i Laodicea: Därför att du är ljum skall jag utspy dig ur min mun. Inte kall, inte heller varm. Att vara ljum innebär att ha vissa grader av energi, men inte tillräckligt. Det finns kristna, som har energi till att göra sådant som är typiskt för dem som vill följa Jesus. De har energi för vandringen, men de har inte kraft som räcker för att ryckas upp när Jesus kommer. Många är med i uttåget. De har olika kristusföreställningar. Somliga har baptisternas kristusbild, men har inte sett fullheten. Och eftersom de inte sett fullheten, har de inte känt sig uppfordrade att övervinna försumligheterna. Varför är man försumlig? Det beror på bristande energi. Den som inte har tillräckligt med energi, lägger ting åt sidan, som han menar inte är så viktiga. I varje fall inte för ögonblicket.
Kanske du inte har tillräckligt med energi. Du har tröttnat. Herrens tjänare var kluven, han gav dig en del – men inte helheten. Kristusbilden är stympad, beskuren, begränsad. Den uppfordrar dig inte att vara ivrig att undfå de andliga gåvorna. Faren efter helgelse, ty utan helgelse kan ingen se Herren. Varen ivriga att undfå …”Var finns ivern? En bristande iver markerar för lite energi. Man är inte medveten om detta, och därför nöjer man sig med ett halvdant liv.
Även om man klarar av vandringen tillsammans med övriga kristna, så är man inte redo vid uppryckelsen. Vad är det som fordras för att bli uppryckt? Den ande som bor i oss skall förvandla vår förnedringskropp och ikläda oss härlighetskroppen. Vi har Kristusideal, vi har gemenskap. Vi följer med, har vårt advent och predikar att konungen kommer. Var och en väntar på konungen, på sitt sätt. Man är i rörelse med olika aktiviteter: Arbete, mission. Men energin räcker inte till för uppryckelsen. Man har inte känt det angeläget och nödvändigt med ivern. Faren efter! Söken av hela hjärtat! Så prioriterar man på fel sätt, och tänker: Bara jag är med i verksamheten och gör si eller så, blir jag en god kristen. Så förstår man inte att det som är nödvändigast är att ha överflödslivet.
Vad är kännetecknande för överflödslivet? Säger jag att det är tillbedjan, så kan vi göra tillbedjan till en slags formel. Säger jag att det är tacksägelsen, så gör vi tacksägelsen till en formel. Det finns ingen möjlighet att säga vad som är speciellt kännetecknande för överflödslivet, för det som rör detta liv är inte sådant som syns i gemenskapen, men det som visar sig i uppenbarelsen.
När ropet ljöd: Se brudgummen kommer; då visade det sig att hälften saknade olja. Det var i mognaden man såg skillnaden mellan det äkta och det oäkta. Inte i början, inte i tillväxtprocessen, men vid skördetiden. Så är det också här. Frågan är: Har vi liv? Inte till att klara av mötesverksamheten. Inte för att vara med i offerinsatsen för själavinnande, men har vi liv och energi för uppryckelsen? Söker vi liv för att bli själavinnare? Om vi, liksom Paulus, sträcker oss framåt för att nå fram till uppståndelsen ifrån de döda, då kommer själavinnandet som en naturlig följd. Genom det korta perspektivet, närheten till Jesus Kristus, tvingas vittnesbördet fram. Om Jesus är levande för oss, om hans tillkommelse är verklig, då är det inte svårt att vittna om Honom. Då är det inte svårt att vara med i mötena, vittna och tjäna. Då känner man: Herre, jag måste vara med!

De tre liknelserna vi tidigare studerat handlar om det organiska livet och naturens lagar. I denna fjärde, handlar det om tio jungfrur som tog sina lampor – rörelse, aktivitet, vandring. De prioriterade rätta uppgifter på ett riktigt sätt. Medvetandet om att Jesus kommer, hjälper oss att leva i detta tillstånd av uppbrott, hemfärd. I varje situation måste vi pröva oss om vi är redo att möta honom, och se till att vi har livsöverflödet. Hur är din livsstil och din gudstjänst, med avseende på ljus, värme, energi? Har du kraft för uppryckelse och hemfärd? Då har du också kraft för vittnesbörd och tjänst. Där ligger hemligheten!