Om Bibeln:

Varför är evangelierna så lika varandra?

Tobias Hägerland, Lunds universitet

De tre första evangelierna i Nya testamentet påminner så mycket om varandra att likheten inte kan bero på en slump. I över 250 år har forskare funderat intensivt på i vilken ordning evangelierna har tillkommit och hur evangelisterna kan ha använt sig av varandra. Allt fler anar att gåtans lösning inte kan bestå i en enkel modell, utan att förhållandet mellan evangelierna är mer komplicerat än man ofta har antagit. Det mesta pekar på att evangelisterna använde texter som inte längre finns bevarade och att också det äldsta evangeliet, Markusevangeliet, har genomgått en redigering innan det fick sin plats i Nya testamentet.

De synoptiska evangelierna

De flesta bibelläsare funderar kanske inte så mycket över om ett ord av Jesus eller en episod ur hans liv står hos Matteus, Markus, Lukas eller Johannes. Kristna i alla tider har format sin bild av Jesus utifrån alla fyra evangelierna, och har kunnat konstatera att berättelserna är tillräckligt samstämmiga för att bekräfta varandra samtidigt som varje evangelist bidrar med något eget. Redan fornkyrkans teologer lade dock märke till att likheterna mellan de tre första evangelierna är betydligt mer omfattande än deras likheter med Johannesevangeliet. Med början på 1700-talet har forskare jämfört dessa tre skrifter, som man kallar för de synoptiska evangelierna eller synoptikerna, och föreslagit olika teorier för att förklara hur likheterna har uppstått.

De synoptiska evangelierna följer en gemensam tidslinje när de berättar om Jesu liv och verksamhet från det att Jesus döps av Johannes döparen. Man får ett intryck av att Jesu verksamhet varar i ungefär ett år. Först berättas det om hur Jesus förkunnar, undervisar, botar, driver ut andar och gör andra underverk i Galileen. Synoptikerna är överens om att Petrus erkännande av Jesus som Messias är en vändpunkt (Matt 16:16; Mark 8:29; Luk 9:20). Efter den börjar Jesus tala om hur han kommer att lida och dö i Jerusalem, och snart får vi också följa Jesus och hans lärjungar på vandringen till denna stad, dit de går i samband med påskhögtiden. Besöket i Jerusalem skildras utförligt, särskilt Jesu sista vecka då han rensar templet, håller påskmåltid med lärjungarna och till sist blir anklagad och dömd till döden. Jesus korsfästs, dör och blir lagd i graven. Den gemensamma tidslinjen avslutas med att några kvinnor finner graven tom två dagar senare och får veta att Jesus har uppstått.

Jämför man denna tidslinje med Johannesevangeliets är det lätt att se hur samstämmiga synoptikerna är. Johannes nämner en påskhögtid redan i början av sitt evangelium (Joh 2:13) och ytterligare en påsk något längre in i berättelsen (6:4), innan vi kommer fram till Jesu sista påskfirande (11:55). Johannes förutsätter alltså att Jesu verksamhet varade mellan två och tre år. Jesus gör också flera resor mellan Galileen och Jerusalem enligt Johannesevangeliet, ofta i samband med religiösa högtider som synoptikerna inte ens nämner (5:1; 7:2, 10; jfr 10:22). Johannes har inte som synoptikerna något dramatiskt avslöjande av Jesu identitet som Messias, utan lärjungarna är från första stund medvetna om vem Jesus är (1:41, 45, 49). Jesus rensar templet vid den första påskhögtiden (2:14–22), inte under sin sista vecka. Den sista måltiden är ingen påskmåltid och Jesus dör samtidigt som påsklammen slaktas. Det här visar att Jesu liv kunde berättas på rätt olika sätt under det första kristna århundradet. Ändå berättar de synoptiska evangelierna ungefär på samma sätt.

Likheterna mellan synoptikerna blir ännu mer slående om vi vänder oss till innehållet på en mer detaljerad nivå. Man har räknat ut att 90% av de händelser och Jesusord som berättas i Markusevangeliet också finns hos Matteus. Över 50% av samma material finns även hos Lukas. I många fall är dessutom formuleringarna nästan ordagrant de samma. Här följer ett exempel, där den svenska översättningen är hämtad ur Bibel 2000. Ibland skapar översättningen ett intryck av likheter och skillnader som inte finns i den grekiska grundtexten, och därför anges de avgörande uttrycken på grekiska inom parentes.

Matt 9:9–10Mark 2:14–15Luk 5:27–29 
Jesus fortsatte (paragon)därifrån, och då han såg (eiden) en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset (kathemenon epi to telonion) sade han till honom (kai legei auto): ”Följ mig (akolouthei moi)!” När han gick där (paragon) fick han se (eiden) Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset (kathemenon epi to telonion), och han sade till honom: (kai legei auto): ”Följ mig (akolouthei moi)!” Sedan gick Jesus därifrån (exelthen) och fick då se (etheasato) en tullindrivare vid namn Levi sitta utanför tullhuset (kathemenon epi to telonion). Han sade till honom (kai eipen auto): ”Följ mig (akolouthei moi)!”
Och Matteus steg upp och följde honom (kai anastas ekolouthesen auto).Och Levi steg upp och följde honom (kai anastas ekolouthesen auto).Levi lämnade allt och steg upp och följde honom (anastas ekolouthei auto).
När Jesus sedan låg till bords i hans hus (en te oikia) kom många tullindrivare och syndare (polloi telonai kai hamartoloi) dit och lade sig till bords tillsammans med honom och hans lärjungar (synanekeinto to Iesou kai tois mathetais autou).När Jesus sedan låg till bords i hans hus (en te oikia autou) var det många tullindrivare och syndare (polloi telonai kai hamartoloi) som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar (synanekeinto to Iesou kai tois mathetais autou), för det var många som följde honom.Levi gav en fest för Jesus i sitt hus (en te oikia autou), och där var en mängd tullindrivare och andra (ochlos polys telonon kai allon), som låg till bords med dem (esan met’ auton katakeimenoi).

Vi behöver inte tvivla på att de tre synoptikerna berättar om samma händelse, fastän mannen som blev Jesu lärjunge heter Matteus i evangeliet med samma namn och Levi hos de två andra. En del av Lukas formuleringar avviker också språkligt från Matteus och Markus. Alla tre berättar ändå episoden på ett så likartat sätt att det inte kan vara en tillfällighet. Tre av varandra oberoende vittnen till händelsen hade inte kunnat återge den så samstämmigt. Forskare har med rätta slagit fast att synoptikerna måste ha använt sig av varandra, eller av gemensamma källor.

Vilket evangelium är äldst?

Under lång tid diskuterade man framför allt vilket evangelium som är äldst och som därför kan ha legat till grund för de två andra. Numera är de flesta forskare överens om att det är Markusevangeliet, och det finns goda skäl för den slutsatsen, som vi skall se. Länge ansåg man dock att Matteusevangeliet var äldre. Matteusevangeliet står först i Nya testamentet och det var också den allmänna uppfattningen i fornkyrkan att Matteus skrevs först. Papias (100-talet) menade till och med att Matteus hade sammanställt Jesu ord på hebreiska, men det är osäkert om Papias verkligen tänkte på vårt Matteusevangelium. Johann Jakob Griesbach lanserade under 1700-talets senare del en hypotes som vetenskapligt försökte förklara förhållandet mellan de synoptiska evangelierna utifrån tanken att Matteus var det äldsta evangeliet. Enligt den här hypotesen använde Lukasevangeliets författare Matteusevangeliet, och till sist skrevs Markusevangeliet. Man tänker sig då att Markus ville göra en koncis sammanfattning av det viktigaste som Matteus och Lukas har gemensamt, och att han utelämnade i princip allt sådant som bara finns hos en av de andra. Det skulle kunna förklara varför Markus nästan inte har något eget material alls.

Det finns fortfarande en del amerikanska forskare som håller på Griesbachs hypotes, men i övrigt anser de flesta att det är osannolikt att Markus skulle ha använt sig av Matteus och Lukas. Det är nämligen svårt att förklara varför Markus i så fall valde att utelämna en rad viktiga traditioner som finns hos de två andra men inte alls i Markusevangeliet. I stället är Markus ofta mer detaljrik i de episoder som är gemensamma med Matteus och Lukas. Till exempel är inledningen till berättelsen om hur Jesus botar en lam man i Kafarnaum mer målande hos Markus än hos de andra:

Matt 9:1–2Mark 2:1–3Luk 5:17–18 
Han steg i en båt och for över sjön till staden där han bodde.Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. 
 Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem.En dag höll han på att undervisa, och där satt fariseer och laglärare, som hade kommit från varenda by i Galileen och Judeen och från Jerusalem. Och han hade Herrens kraft så att han kunde bota.
Där kom de till honom med en lam som låg på en bår.Då kom de dit med en lam som bars av fyra män.Då kom det några bärande på en bår med en man som var förlamad…

Lukas storslagna inledning till episoden är lätt att begripa sig på. Fariseerna får en viktig roll senare i berättelsen och det är inte så underligt att Lukas väljer att omnämna dem redan i början. Däremot har de fyra bärarna som Markus nämner ingen funktion alls i berättelsen, förutom möjligen att detaljen får skildringen att framstå som mer levande och realistisk. De allra flesta forskare har svårt att föreställa sig att Markus skulle ha lagt till sådana ovidkommande detaljer och samtidigt ha uteslutit sådant material som saligprisningarna (Matt 5:3–12; Luk 6:20–23) och Herrens bön (Matt 6:9–13; Luk 11:2–4). Det är lättare att förstå varför Matteus och Lukas utelämnade de få episoder som är unika för Markus. Berättelserna om hur Jesus helar en döv man (Mark 7:32–36) och en blind man i Betsaida (8:22–26) kan till exempel ha uppfattats som opassande, eftersom Jesus här använder saliv för att bota.

Markus uppvisar över huvud taget en mer opolerad bild av Jesus än de två andra synoptikerna. Jesusbilden är mer tillrättalagd hos Matteus och Lukas, och även det talar mot att Markus skulle vara beroende av dem. Ett bra exempel finns i episoden om hur Jesus möter otro och motstånd i sin hemby Nasaret. Jesus ”kunde inte göra några underverk där”, konstaterar Markus (Mark 6:5), medan Matteus skriver ”han gjorde inte många underverk där” (Matt 13:58). Matteus har troligen ändrat formuleringen för att undvika bilden av en Jesus som ville men inte kunde göra underverk. Vi kan också tänka på hur Jesus enligt Lukas dör med ett förtröstansfullt ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:46; jfr Ps 31:6), men hos Markus (och även hos Matteus) i stället ropar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Mark 15:34; Matt 27:46; jfr Ps 22:2) vilket kan uppfattas som att Jesus på korset faktiskt upplevde att Gud hade lämnat honom. Även här måste Markus version vara mer ursprunglig.

Markusevangeliet innehåller också en del sakliga tveksamheter som Matteus och Lukas har korrigerat eller uteslutit, till exempel påståendet att citatet ur Mal 3:1 står hos profeten Jesaja (Mark 1:2), orden om att det var på översteprästen Evjatars tid som David åt av skådebröden i templet (2:26) och den alldeles för generaliserande bilden av hur ”alla… judar håller fast vid fädernas regler” (7:3–4).

Mark Goodacre har uppmärksammat ytterligare ett fenomen som pekar på att Matteus och Lukas använde sig av Markusevangeliet. Goodacre visar hur Matteus och Lukas ibland har misslyckats att integrera material som de hämtat från Markus i sina egna evangelier. Episoden om hur Jesus botar en spetälsk man finns hos alla tre synoptikerna och är en god illustration av det här fenomenet. Hos Markus får vi inte veta var eller i vilket sammanhang den spetälske mannen kommer till Jesus, men mötet verkar äga rum i avskildhet, eftersom Jesus kan förmana den botade mannen att hålla tyst om det inträffade—en förmaning som inte blir åtlydd (Mark 1:40–45). Både Matteus och Lukas placerar händelsen i offentliga miljöer; hos Matteus är Jesus i sällskap med ”stora folkskaror” och enligt Lukas utspelar sig det hela ”i en av städerna”. Därför blir det rätt märkligt när Jesus här, precis som i Markusevangeliet, förväntar sig att botandet skall förbli en hemlighet (Matt 8:1–4; Luk 5:12–16). Det är som om Matteus och Lukas efter en stund har glömt bort hur de inledde episoden och i stället fallit tillbaka i en mer mekanisk återgivning av förlagan, det vill säga Markusevangeliet. Goodacres undersökningar visar att detta inträffar flera gånger i evangelierna, och hans resultat bekräftar andra forskares aningar att Markusevangeliet är det äldsta synoptiska evangeliet. 

Använde Lukas Matteusevangeliet?

Om Markusevangeliet skrevs först, återstår det att ta reda på hur Matteus och Lukas är relaterade till varandra. Här är oenigheten större bland forskarna. Austin Farrer föreslog 1955 en lösning som är ganska enkel: Lukas använde helt enkelt både Markus och Matteus som förlagor när han skrev sitt eget evangelium. Lukas skriver i inledningen till sitt evangelium att ”många” redan har försökt skriva en sammanhängande berättelse om händelserna kring Jesus (Luk 1:1). Enligt Farrer är det Markus och Matteus som Lukas syftar på.

Styrkan i denna hypotes är just att den är så enkel. Till skillnad från tvåkällshypotesen, som vi skall komma till senare, förutsätter Farrers hypotes inte några okända texter vilkas existens är osäker. Åtskilliga, framför allt brittiska, forskare har tilltalats av hypotesen och argumenterat för den. Mycket talar för att Lukasevangeliet verkligen är det synoptiska evangelium som skrevs sist. Lukas grekiska håller en något högre nivå än språket hos Markus och Matteus, och på många ställen kan man se hur Lukas förbättrar formuleringarna hos de två andra. Till exempel kallar Lukas Galileiska sjön för just en ”sjö” (limne på grekiska) och inte för ett ”hav” (thalassa) som Markus och Matteus lite missvisande gör. Vi har redan sett ett exempel på hur Lukas är den mest välplanerade berättaren: i episoden om den lame mannen i Kafarnaum ser Lukas till att introducera Jesu motståndare redan i början, medan de dyker upp halvvägs in i berättelsen hos Markus och Matteus.

Om vi tänker oss att Lukas använde de två andra evangelierna förklarar det, enligt anhängarna till Farrers hypotes, varför Lukasevangeliet ibland ligger nära Markusevangeliet men andra gånger stämmer bättre överens med Matteusevangeliet. Lukas och Matteus har nämligen en hel del gemensamt material som inte alls finns i Markusevangeliet. Vi har redan konstaterat att saligprisningarna och Herrens bön saknas hos Markus. Totalt rör det sig om ca 200 verser material som är gemensamt för Matteus och Lukas, varav det mesta är Jesusord (till exempel en stor del av innehållet i Bergspredikan i Matt 5–7 eller Slättpredikan i Luk 6) och i mindre utsträckning berättelser (till exempel episoden där Jesus sätts på prov i öknen, Matt 4:1–11; Luk 4:1–13). Kan det vara så att allt detta är stoff som Matteus lade till det som han hittade i Markusevangeliet, och att Lukas sedan i sin tur tog över det från Matteus?

De flesta forskare tror ändå inte att Lukas verkligen använde Matteusevangeliet. En viktig invändning mot den tanken är att Matteusevangeliet har en mycket välordnad struktur, som Lukas inte alls har tagit över, och det är svårt att förklara varför han inte har gjort det. Matteus utmärker sig genom att han har separerat det mesta av Jesu undervisning från berättelserna om honom och samlat denna undervisning i fem sammanhängande tal. Det mest omfattande talet är Bergspredikan, som redan omnämnts (Matt 5–7). Hos Matteus hittar vi också Utsändningstalet (kap. 10), Liknelsetalet (kap. 13), Kyrkoordningstalet (kap. 18) och Talet om tidens slut (kap. 24–25). Mycket av det som står i dessa tal är just sådant som inte finns i Markusevangeliet, men däremot i Lukasevangeliet. Hos Lukas kommer dock denna undervisning inte i stora sjok som hos Matteus, utan insprängd på flera olika platser i den större berättelsen och på ett sätt som verkar mindre genomtänkt. För de flesta forskare är det mycket osannolikt att en kompetent författare som Lukas skulle ha slagit sönder Matteusevangeliets goda struktur på det sättet.

En annan invändning mot Lukas beroende av Matteusevangeliet är kanske ännu mer uppenbar. De flesta av oss har väl en rätt klar bild av hur Nya testamentet skildrar Jesu födelse, men om vi verkligen jämför berättelserna om Jesu bakgrund, födelse och uppväxt hos Matteus och Lukas upptäcker vi snart hur olika de egentligen är (Matt 1–2; Luk 1–2). Inte nog med att Matteus berättar ur Josefs perspektiv medan Lukas ser händelserna med Marias ögon. Matteus har dessutom med en rad episoder som Lukas inte alls nämner: de österländska stjärntydarnas besök, flykten till Egypten och barnamordet i Betlehem (Matt 2:1–18). Lukas å sin sida berättar exempelvis om Betlehems herdar, som inte finns med i Matteusevangeliet (Luk 2:8–20). På somliga punkter verkar Matteus och Lukas direkt motsäga varandra. Medan Matteus förutsätter att Josef bosatte sig med sin familj i Nasaret en tid efter Jesu födelse (Matt 2:23), tänker sig Lukas att Maria och Josef från början bodde i Nasaret och tillfälligt besökte Betlehem i samband med en skattskrivning (Luk 2:1–5). De båda evangelisternas släkttavlor är också motstridiga, vilket många teologer genom historien har grunnat över (Matt 1:1–17; Luk 3:23–38). En sak är säker: Lukas har knappast använt Matteusevangeliet när han komponerade sin berättelse om Jesu födelse och barndom. Först när Jesus i vuxen ålder låter döpa sig av Johannes döparen börjar likheterna mellan Matteus och Lukas berättelser, och det är också där som Markusevangeliets berättelse om Jesus börjar. Av det borde man dra slutsatsen att Matteus och Lukas använde Markusevangeliet var för sig, utan att använda sig av varandra.

Q, ett förlorat evangelium

Vi har konstaterat att den främsta orsaken till att de synoptiska evangelierna är så lika varandra är att Matteus och Lukas bygger på Markusevangeliet. Däremot verkar det inte som om Matteus och Lukas har använt sig av varandra. Hur skall vi då förklara det gemensamma stoff hos Matteus och Lukas som inte har någon motsvarighet hos Markus? Den vanligaste förklaringen sedan 1830-talet kallas tvåkällshypotesen. Enligt tvåkällshypotesen har både Matteus och Lukas haft tillgång till ytterligare en text, som inte längre finns kvar. Detta hypotetiska dokument brukar man kalla ”Q”. Matteus och Lukas har då tagit material från Markusevangeliet och Q, kombinerat materialet på olika sätt och dessutom lagt till eget material.

LÄS FORTSÄTTNINGEN HÄR: https://old.bibeln.se/bibelvetenskap/artiklar/2011/01/20/varfor-ar-evangelierna-sa-lika-varandra/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.