Dessa ord har jag fått från en vän/som vänt om från katolicismen och blivit en troende på Jesus Kristus. Jag tycker du ska läsa nedanstående text  DEL 1  nu och Del 2  i morgon den 17 /11-09

Se upp för EKUMENISKT SAMARBETE!

I flera tidningar har vi kunnat läsa följande rubriker: “Stor uppslutning om gemensamma möten”, “Allkyrklig bönevecka”, “Kyrkorna samlas i socialetiskt forum”, “Allkyrkligt råd bildas”, “Protestantar och katoliker förenas”, “Fougner (biskop i den norska Lutherska kyrkan) tar med sig präster till Vatikanen”, “Religiöst världsparlament”, “Ny världsordning genom global etik” osv.

Det är en stark rörelse på gång för att samla världen, inte bara på det politiska utan också på det religiösa området. Taktiken tycks vara klar. Precis som på det politiska planet har man arbetat för att få till stånd en centralisering. Biskopar och präster har skapat sitt eget system, ett hierarkiskt system, som genom flertalsbeslut stakar ut nya riktlinjer. I toppen av en maktpyramid, där de stora kyrkliga råden som Världsalliansen, Kyrkornas Världsråd och det Lutherska Världsförbundet sitter, utmejslas riktlinjer och dogmer som resten av kristenheten skall underordna sig.

MAJORITETSBESLUT

Den religiösa makteliten har för länge sedan fallit för den demokratiska modellen där majoritetsbeslut skall vara vägledande. Kyrkoledare har blivit tvungna att genomföra majoritetsbeslut, beslut som ofta strider mot Bibelns lära. Dessutom tar denna modell bort det personliga ansvaret.

Den religiösa eliten försöker förena de olika kyrkosamfunden med ekumenik, solidaritet och karismatik som gemensamma nämnare. Man håller gemensamma gudstjänster och bönemöten, genomför ekumenisk/katolsk nattvard, ger ut ny-teologiska gemen-samma sångböcker m.m. Kyrkoledarna har under lång tid försökt finna gemensamma trospunkter som sällan är det samma som “så säger Herren”. Trospunkter som de inte kan enas om låter de ligga, även om det är tydligt vad Bibeln undervisar om.

Den katolska kyrkan har hela tiden önskat samla världen under sina “vingar”. Metoderna har varit många, men efter det andra Vatikankonsiliet gick den katolska kyrkan mer öppet in för den ekumeniska rörelsen. Protestanterna kallades då inte längre “kättare”, utan “avskilda bröder”.

Både i påvens herdebrev (encyklikan) som utkom 1995, och i den nya Katolska Kyrkans Katekes, ivrar påve Johannes Paulus II starkt för kristen enhet – på den katolska kyrkans premisser.

SKÅPKATOLIKER

Många medel tas i bruk för att skapa enhet. “Ulvar i fårakläder” och “skåpkatoliker” är beteckningar som kan ge en föreställning om hur flera danska statskyrkopräster under lång tid har arbetat målmedvetet och systematiskt genom ett exklusivt, slutet brödraskap för att införa katolsk tankegång, filosofi och teologi i den danska folkekirken (statskyrkan i Danmark).1>

I Aftenposten 16 mars 1994 omtalas en norsk organisation under rubriken “Medieskygg orden för präster och lekmän”. I denna orden önskar man förnya kyrkan inifrån. Mottot är det latinska “Ordo Crucis” (Korsets Orden) och man arbetar med att införa bikt och nattvardspraxis som öppnar för ett mer katolskt trosinnehåll. Detta är ekumenik på hög nivå.

MOT RELIGIÖS ENHET

Vi ser också hur de stora världspredikanterna Benny Hinn, Billy Graham, Pat Robertson, Robert Schuller, Paul Crouch och många, många fler försöker förena kyrkosamfunden och vara brobyggare inte minst till den romersk-katolska kyrkan med påven i spetsen. Den kände predikanten Robert Schuller säger:”Nu är det tid för oss protestanter att komma till den Helige Fadern i Rom och säga: Hur kan vi komma hem?”2

Paul Crouch: “Det är slut på protestantismen. Jag stryker ordet protestantism i mitt ordförråd. Jag protesterar inte längre. Det är dags för katoliker och icke-katoliker att samlas i en enhet i Anden och en enhet i Herren”.2

Den karismatiska rörelsen gör alltså sitt för att samla kyrkorna under falska andemanifestationer med tjut och skrik, mirakel, kommandosvimningar, symbolberöring, hypnotiska repetitioner, suggererande ord och extatiskt och okontrollerat skratt. (Se mer om detta i traktaten “Se upp för den karismatiska rörelsen!”).

Låt oss också nämna mansrörelsen “Promise Keepers” (Löfteshållarna). Denna efterhand världsomspännande rörelse hjälper till att bygga broar, skapa tillit och upprätta förbindelser mellan pastorer av olika nationaliteter, kulturer och kyrkosamfund. Denna rörelse medverkar till att samla männen i de olika samfunden i löftesband, som leder alla kyrkor att acceptera den romersk-katolska kyrkan som den ledande kristna kyrkan. “Promise Keepers” är en av de mäktigaste rörelserna som förbereder kyrkorna för en global religiös enhet i en ny världsordning i slutet av detta århundrade. Här kommer ännu ett exempel på hur olika kyrkor förenar sig: “ENSTÄMMIGT, med acklamation följd av psalmsång antog kyrkomötet (15.11.94) att den norska kyrkan skall underteckna det så kallade Porvoo-avtalet. Avtalet innebär ett omfattande samarbete mellan de lutherska statskyrkorna i Norden och Baltikum och de anglikanska kyrkorna i Storbritannien och på Irland.

Vidare innebär avtalet ett fullständigt ömsesidigt erkännande av kyrkor och ämbete, ett avtal som alltså omfattar både praxis och teologi. I praktiken betyder det att präster kan förrätta gudstjänst i varandras kyrkor.”3