Jag hörde alla berättelser om stackars flyktingar som flyr krig – kvinnor och barn som drunknar ute i Medelhavet på jakt efter ett bättre liv i Europa.

Så jag tog mig ner till Sicilien, frontlinjen där många invandrare först sätter sin fot i Europa, för att ta reda på sanningen om den så kallade flyktingkrisen.

På plats verkar allt lugnt på ytan: Man ser inte till många invandrare och för det mesta känns det som om man befinner sig på en trevlig semesterort vid Medelhavet. Men gräver man lite djupare märker man snart att allt inte står rätt till.

Vad jag fann på Sicilien var en organiserad och storskalig operation. Det rör sig om så kallade icke-statliga organisationer (NGO:er) såsom Oxfam, Rädda barnen, Läkare utan gränser med flera som samarbetar med regeringar från olika EU-länder i syfte att föra in en ny befolkning i Europa. Och mest skrämmande av allt – det sker i praktiken i det tysta.

I Catania träffade jag en invandrare vid namn Mohari som anlänt bara några dagar tidigare. Hans resa började i Eritrea, varifrån han tog sig hela vägen upp till Libyens kust. Väl där betalas det pengar till människosmugglare som skickar ut invandrare i små, ostadiga gummibåtar. Efter sex misslyckade försök blev denne eritrean äntligen upplockad av en båt från Rädda barnen, endast några kilometer från Libyens kust.

Enligt internationell lag måste man plocka upp folk i sjönöd och släppa av dem vid närmaste säkra hamn. Då skulle man väl kunna tänka att det finns många länder närmare Libyen än Italien som är säkra? Nej då – varenda invandrare som plockas upp nere vid Libyens kust körs direkt upp till Europa, oftast till Sicilien, där de sedan får hjälp att ta sig vidare till norra Europa. Det är helt enkelt en taxitjänst.

Mohari berättade att han ville till antingen Sverige eller England. Jag frågade honom varför han valt ut just dessa länder.

– Money, löd hans korta svar.

Det är ett gäng olika fartyg som opererar i Medelhavet för att hjälpa invandrare. Dels har vi fartyg från NGO:er, men vi har även kustbevakningen från olika EU-länder, inklusive Sverige.

I Catania träffade jag besättningen på Triton, ett svenskt kustbevakningsfartyg som opererar i Medelhavet på begäran av EU. Fartyget är formellt där som kustbevakning, men jag fick reda på att de även samarbetar med NGO-fartyg för att plocka upp invandrare vid Libyens kust och transportera dem till Europa.

Man tänker att svenska Kustbevakningen borde bevaka Sveriges kuster – inte plocka upp afrikaner i Medelhavet. Det är ju trots allt svenska skattepengar som står för kostnaden. Svenskarna är dock där på uppdrag av EU:s kustbevakning Frontex tillsammans med kustbevakningen från andra EU-länder.

Så vad sker när NGO:ernas fartyg anländer till Europa fyllda med invandrare? Det ville jag ta reda på. Efter en timmes körning genom Sicilien tidigt på morgonen anlände jag till Pozzallo, en trevlig stad i södra Sicilien. Där skulle nämligen fartyget Aquarius, som drivs av Läkare utan gränser, anlända tidigt på morgonen efter att ha plockat upp cirka 420 invandrare vid Libyens kust.

Jag var där i god tid när fartyget anlände. Allt var i full sväng för att förbereda för Europas nya medborgare. Röda korset, polisen, italienska inrikesministeriet med flera var på plats. Fartyget anlände med vad som såg ut att vara nästan uteslutande unga afrikanska män. Inga kvinnor eller barn fanns att skåda ombord.

Helt plötsligt kom italienska polisen fram till mig, bad att få se mina id-handlingar och avvisade mig från hamnen. Uppenbarligen vill inte regeringen ha alternativ media på plats för att berätta om vad som sker. Jag tog mig lite längre bort för att dokumentera vad som precis hade skett, när jag märkte att civilpoliser skuggade mig.

Man börjar verkligen undra vad de har att dölja.

Lite senare samma dag var det ytterligare ett fartyg som skulle anlända. Detta fartyg, Phoenix från organisationen MOAS, anlände vid hamnen i Augusto med cirka 300 invandrare. Återigen rörde det sig nästan uteslutande unga afrikanska män. Inte flyktingar som flyr undan krig i Syrien som man normalt läser om i mainstreammedia.

Men snart dök polisen upp igen. Jag blev underrättad om att alla bilder och videor jag tagit måste raderas – annars skulle jag bli arresterad. Därefter fick jag poliseskort ut ur hamnen.

Nu började det kännas riktigt skumt. Bli tvingad att radera bilder under hot om arrest och därefter eskorteras ut ur hamnen? Regeringen vill uppenbarligen inte att folk ska veta om vad som sker. Var är pressfriheten?

Min resa fortsatte och jag ville nu ta reda på vart invandrarna tar vägen efter de har kommit till Europa. Vid hamnen fanns det bussar uppradade, redo att ta invandrarna vidare. Många hamnar i flyktingläger. Ett av dessa är Cara Mineo. Det som förvånade mig var hur otroligt fint flyktinglägret är jämfört med hur den inhemska befolkningen lever. Nybyggda hus, lekplatser, fotbollsplaner, basketplaner med mera.

En lokalbo berättade att invandrare får allt de behöver. Mobiltelefoner, cigaretter. De får även gratis sjukvård, gratis juridisk hjälp och så vidare. Återigen verkade det som om mycket försökte döljas. Cara Mineo är en tidigare militärbas och militären är fortfarande där och vaktar. Jag blev inte avvisad denna gång, men var starkt begränsad i vilka bilder som jag kunde ta på lägret.

Det finns dock än mer hjälp att få om du är en invandrare från tredje världen. Nära tågstationen i Catania satt organisationen Oxfam med sitt pop-up-tält och hjälpte invandrare. Där sitter de med tolk och berättar för invandrarna vad de behöver göra för att söka asyl och ta sig upp till norra Europa. De går till och med så långt att de delar ut flygblad med titeln #OPENEUROPE Guide To Rights. Däri hittar man massor av nyttig information, som vilka tåg man kan ta norrut och vad priserna är. Man får också reda på vilka rättigheter man har (som tillgång till telefon och internet). Självklart ingår även länkar till webbsidor som enkelt visar hur man går tillväga för att kunna stanna i Europa.

Hjälparbetaren hos Oxfam beskrev för mig hur de helt enkelt hjälper invandrarna med all information som behövs. De delar även ut ryggsäckar med förnödenheter, såsom tandborste, skor, handdukar, papper och penna. Hon berättade att de därefter ber invandrarna ge betyg på servicen de fått från Oxfam på organisationens app.

Min resa i Sicilien drog mot sitt slut – men jag hade börjat förstå hur det fungerar.

Detta är en mycket organiserad verksamhet. Det märks i alltifrån hur invandrarna plockas upp utanför Libyens kust av bland annat svenska Kustbevakningen i samarbete med NGO:er, till hur de sedan hjälps att söka asyl i Europa och får allt de behöver serverat på silverfat. Miljarder av kronor går åt till detta och det är alldeles för organiserat och välplanerat för att vara organiskt. Självklart ska det tilläggas att många av de afrikanska invandrarna är trevliga människor – detta är inte deras fel. De tror att de kommer till Europa för ett bättre liv, när det som egentligen sker är att de blir smugglade hit i en organiserad operation av de europeiska regeringarna i samarbete med NGO:er.

Det är helt enkelt inte hållbart att flytta hela Afrikas befolkning till Europa. Mångkultur är egentligen motsatsen till mångfald. Då förstörs både den unika kulturen i Europa och den i Afrika. Alla förlorar på det.

Flyktingkrisen är en lögn. Det rör sig i själva verket en storskalig och organiserad omflyttning av befolkningar från Afrika till Europa och det är de europeiska regeringarna som står bakom operationen. Icke-statliga organisationer som Rädda barnen, Oxfam med flera används som fronter som gör smutsjobbet åt regeringarna. Det värsta av allt är allt hemlighetsmakeri kring hanteringen. Om företrädare för alternativ media försöker rapportera om vad som sker utsätts de för förföljelse från staten. Man blir tvungen att radera bilder, förföljd av polisen, utkastad från hamnar – allt i syfte att hindra sanningen från att komma ut.

Därför blir det allt viktigare att sprida information om vad som faktiskt sker. För om folk visste hur det egentligen ligger till med den så kallade flyktingkrisen kunde vi vara helt säkra på att situationen inte hade tolererats allt för länge till.

PETER IMANUELSEN

Peter Imanuelsen är en svensk fotograf och journalist bosatt i Storbritannien. Under namnet Peter Sweden är han känd för en större internationell publik, inte minst för sina rapporter om utvecklingen i Sverige på Twitter och Youtube.

*

Vad säger man om detta förfarande?  Ja man kan säga mycket men det får man ju inte…… Men du kan ju läsa artiklarna IGEN och tänka till så kanske du förstår hur allvarligt läge vi har i världens Europa-