Att föra sin broder till Jesus Kristus
Predikan av D.L Moody i Chicago 1876
 
Bön inför Gud för andras frälsning
Foto: Adrian van Leen – Australien

-Jag vill i kväll föra era tankar till en text som vi återfinner i Joh. 1 :41. Den lyder:
”Han fann först sin broder och förde honom till Jesus.” Jag tänkte i morse anföra något ur mitt eget förflutna liv för att måhända vara dem till hjälp, som har kära bröder och systrar,vilka står utanför Kristus.
Bön till Gud för bröder, systrar och vänner
För tjugo år sedan, då Gud omvände mig, var min första tanke mina sex bröder. Jag började genast bedja för dem. Jag hade aldrig förr bett för dem. Men nu började jag ropa till Gud, att de måtte finna frid. I tjugoett år har jag bett Gud om det.

Jag kommer ihåg första gången jag kom hem efter min omvändelse. Jag tänkte, att jag endast behövde tala om, vad Gud hade gjort för mig, att jag bara behövde förklara saken för dem för att få dem fram till ljuset. Hur besviken kände jag mig inte, när jag for tillbaka, utan att de hade funnit sanningen. Jag var då inte van att ropa till Gud om själars frälsning. Kanske jag inte gick till väga på rätt sätt. Men jag höll i så gott jag kunde.

Tre år därefter, då jag var i denna stad, kom en dag en brevbärare och lämnade mig ett brev. I detta fick jag veta, att läkaren sagt, att min yngste bror inte kunde leva länge till. Han var således döende. Jag gick upp i femte våningen av det hus, där jag hade mitt arbete. Om jag någonsin i mitt liv bett allvarligt, så var det den dagen, då jag kämpade med Gud om min bror. Han var familjens Benjamin, ty han var född efter min fars död.

Jag skulle nog ha kunnat skiljas från honom, om jag vetat, att han var en sann kristen. Men jag hyste intet hopp om det. Tanken att min bror, som var mig kärare än mitt eget liv, skulle dö i sina synder, var för mycket för mig att uthärda. Jag kämpade med Gud i bön. Och Gud bönhörde mig, ty i nästa brev stod det, att han var på bättringsvägen.

Han hade fått tyfusfeber. Denna varade i fyrtiotvå dagar. Då han därefter tillfrisknade, var han mig kärare än någonsin förr. För fjorton år sedan kom han till denna stad. Då trodde jag, att tillfället var inne att föra honom till Kristus. Därefter blev han åter sjuk. Men jag kunde inte ha honom här. Doktorn sade, att han kunde leva i många år, fastän det inte gick att bota sjukdomen. Och han borde resa hem, vilket han inte ville. Till sist reste jag med honom hem. Hela resan talade jag om Kristus med honom. Men han brydde sig inte om, vad jag sade. Ingenting tycktes göra intryck på honom, fastän han älskade mig mycket.

I fjorton år låg han mig om hjärtat. Och jag fortsatte att bedja för honom. År efter år tillbringade jag några dagar i hemmet för att om möjligt vinna honom för Kristus. Han visste, att jag ville, att han skulle bli en kristen. Men han tycktes inte vilja gå in på det . Han intresserade sig varken för bibeln eller kristendomen. Han talade gärna om politik, ja, om allt annat utom om Kristus och kristendomen.

Efter många böner blev brodern frälst
För ett år sedan reste jag hem med ett hjärta, som var tungt av bekymmer över min familjs frälsning. Jag brann av längtan att få föra dem alla till Kristus. Jag predikade i staden där.
För en månad sedan, då mitt hjärta var krossat vid tanken på min egen bror, anmodade jag alla närvarande på mötet, som önskade att bli kristna, att resa sig upp. Och han min länge efterlängtade bror, stod upp och bad om förböner. Vilken underbar tröst för mitt hjärta!

Han blev en allvarlig kristen. Och den aftonen vände han sitt ansikte mot den himmelska staden. Ja, han blev en verksam kristen. När de en tid efteråt ville bilda en ynglingaförening där i staden, valde de unga männen min bror till ordförande.
Det var en salig dag för mig, när jag efter tjugo års böner fick se min bror ta hand om denna lilla skara. Jag hörde honom hålla sitt första föredrag. Och denna dag var den lyckligaste i mitt liv.

Han var en mycket begåvad man, familjens hopp och den mest lovande av oss alla. Om han i sina tidigaste år blivit förd till Kristus, hade ingen av oss fått verka så mycket som han. Han ledde mötena, och gick till sina svagare bröder för att uppliva och stärka dem. Han sökte överallt att omvända själar. Och flera omvändelser ägde rum efteråt, än när jag var där. Varje söndag brukade han resa ut på landet för att leda mötena. Och då jag såg, hur min bror var nitisk, vet ingen mer än Gud, hur min själ upptändes av kärlek till honom. När Gud tog hem honom, var han sysselsatt med att vinna själar för Kristus.

Jag sörjde djupt min käre bror. De Skriftens ord, som David uttalade, när han förlorade Jonathan, kom i mina tankar:
”Jag sörjer över dig, du min broder Jonathan; mycket ljuvlig var du mig. Dyrbar var mig din kärlek, mer än kvinnokärlek.”
Under tjugo år hade han alltid mött mig vid järnvägsstationen, och om jag än inte kom förrän på det fjärde eller femte tåget, stod han likväl där och väntade. Den vemodiga sången kom ofta för mig:
”Vi skall mötas igen, men likväl sakna honom, ty en stol är ju tom.”

Men högre än allt annat ljöd till sist orden:
”Din broder skall stå upp igen.” Molnet var skingrat. Och under min långa hemresa kom dessa ord åter och åter för mig:
”Din broder skall stå upp igen.”
Den dyrbara bibeln! Den har aldrig synts mig så underbar som den dagen. Min sorg var i sanning stor, ty näst min hustru, mina två barn och min gamla mor älskade jag ingen så högt som denne käre bror.

Vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft

Men detta dyrbara löfte kommer hjärtat att glädjas t.o.m. vid sorgen efter de avlidna. Och vilken tröst fann jag inte i 1 Kor 15.
”Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag.
Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt.Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.”
Svaghet!

Vi lade ned honom i den kalla graven. Och då vi gjorde det, tänkte jag på de maskar, som skulle förtära hans kropp samt på dödens svaghet. Men med vilken kraft kom inte Guds ord till min själ med dessa ord:
”Det skall uppstå i härlighet.”
Vi sådde det i svaghet. Men det skall uppstå i kraft. Det såddes förgängligt, men skall uppstå oförgängligt. Det såddes dödligt och skall uppstå odödligt. Det såddes som en naturlig lekamen och skall uppstå som en andlig lekamen.
Och som han burit den jordiskas gestalt, så skall han ock bära den himmelskas.
Jag skall en gång få se min broder förklarad i härligheten.

Ja, mina vänner, jag kunde glädjas, då jag läste dessa Skriftens välsignade försäkringar. Guds ord kom till min själ som aldrig förr.
Välsignade bibel!
Hur mörkt allt skulle ha varit, om icke den kära boken funnits. Men genom dess strålar fördrevs allt mörker. Jag kunde nu nästan tacka Gud för min brors saliga död. Ja, jag avundades honom nära nog.
Nej, jag ville inte, att Gud skulle kalla honom tillbaka till denna mörka värld. Det saliga hemmet bortom graven är bättre. Vilken glädje jag har i att berätta om allt det, som min bror utfört.

En predikant från den trakten sade mig, att han för en kort tid sedan inte kunde höra en enda ung man bedja. Men nu fanns det en talrik och nitisk skara av kristna bedjare som frukten av min broders liv. Och den textens ord kom livligt för mig:
”Saliga är de döda som härefter dör i Herren, deras gärningar ska följa dem.”
De unga nyomvända följde honom till graven. Hans gärningar följde honom. På kyrkogården såg jag femtio av dessa unga män, vilka blivit omvända förra året. Jag kunde inte låta bli att jubla vid graven:
”Du död, var är din udd? Du dödsrike, var är din seger?”
Och jag tyckte mig höra en röst som från Gud själv:
”Jag lever, ni ska också leva.”

Då jag reste hemifrån och hit, tänkte jag under vägen att be er, kära kristna vänner, att om ni har en bror, så sök att föra honom till denne Frälsare. Hur skulle du kunna stå vid en kär broders öppna grav, om denne bror i livet icke hade känt Kristus? Låt mig därför uppmana er, att först gå och söka upp er egen broder. Om ni har en bror, som inte älskar Jesus, så gå i dag till honom, säg honom, hur kär Kristus är er, och hur innerligt ni önskar, att han skall bli en kristen, hur bekymrad ni är över hans själs frälsning. Gå sedan till era vänner, systrar och kusiner.

O, att ni i dag ville skriva till någon vän, som är långt borta härifrån och uppmana honom att söka Kristus. Jag tackar Gud, att min bror blev vunnen för Kristus och började verka hans verk. Jag tackar Gud, att hans gärningar följer efter honom.

Strax efter hans död möttes de unga kristna för att utvälja någon i hans ställe. Hur gladdes inte mitt hjärta, att George Moody intagit Samuels plats och ivrigt gått till verket!
– Från denna stund vill jag mera troget söka följa Kristus, sade han.
På tisdagen begravdes min bror. På onsdagskvällen blev en annan av mina bröder kallad till arbetet i den avlidnes ställe.

Kära vänner! Om själars frälsning tynger på våra hjärtan, så låt oss föra dem till Jesus. Låt oss skriva brev till dem, om vi inte kan nå dem på annat sätt.
Låt oss inte vila varken dag eller natt. Låt oss denna morgon gå ut och föra våra vänner till Kristus. Låt oss börja med våra egna familjer och först finna våra bröder, därefter våra vänner. Uppmana dem både skriftligen och muntligen. Börja genast er mission, så att det inte blir för sent. Och prisa Gud för hans nåd, att ni får föra själar till honom.

_____

Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.  /Maria

Predikan av D.L Moody i Chicago 1876
Jesus skall läka era krossade hjärtan

Om jag frågade denna åhörarskara, varför Kristus kom till världen, skulle varenda en svara:

– För att frälsa syndare.
Och man skulle inte lägga till något. Många tänker också, att detta var allt, vad Kristus kom för att göra här i världen. Vi vet, att han kom till världen för ”att uppsöka och frälsa det som var förlorat”. Men detta var inte allt. Han kom även för att läka alla förkrossade hjärtan.

I Luk. 4:18 säger han, att Herrens Ande var över honom, att han var smord till att predika evangelium för de fattiga och till att läka förkrossade hjärtan. På ett annat ställe läser vi, att han kom till världen för att förklara sin Fader och uppenbara honom för människorna.

I kväll vill vi betrakta den sanningen, att Kristus kom till världen för att läka förkrossade hjärtan.
När prinsen av Wales för några år sedan kom hit till Amerika, var faktiskt hela landet i uppror för att se honom. Alla undrade, i vilken avsikt han kommit till oss. Hade han kommit för att betrakta vår republikanska styrelse och våra stiftelser, eller hade han kommit blott och bart för att se sig omkring eller för att bli sedd? Han kom och reste åter utan att säga oss, varför han varit här.

När Fridsfursten kom till denna mörka värld, skedde det inte för hans egen del. Han säger oss, att han kom, inte för att se och bli sedd, utan för att uppsöka och frälsa det, som var förlorat, och för att läka krossade hjärtan.
Då man vet detta, synes det mig som ett under att se, att så många som har krossade hjärtan hellre vill bära dem år ut och in än att lämna dem till denne store läkare.

Hur många finns det inte här i Chicago, som går i graven med brustet hjärta. De har under åratal känt sina hjärtan nedtyngda av sorg, fastän de, när de öppnar Skriften, likväl kan se det ställe, där det står skrivet, att han kom hit ned för att läka de förkrossades hjärtan. Han lämnade himlen med all sin härlighet för att komma hit till jorden. . . han säger själv, att han var sänd av Fadern för att läka alla hjärtesår.

Mina vänner! Bland alla stånd och klasser finns människor med krossade hjärtan. De rika och de fattiga lider lika mycket.
Det var en tid. jag brukade besöka endast de fattiga. Jag trodde, att endast de hade krossade hjärtan. Men på senare år har jag funnit, att de finns lika mycket bland de lärda som de olärda, bland de bildade som bland de obildade, bland de rika som bland de fattiga.
Om ni kunde gå gata upp och ned för att söka nå människornas hjärtan, om ni kunde få dem att utgjuta sina hjärtan för er, skulle ni bli förvånad över varje familjs historia.

Att lägga alla sina sorger på Kristus:
För några år sedan hade jag ett par veckor varit borta från staden. Och när jag kom hem, gick jag och besökte några. På det första stället fann jag en mor med förgråtna ögon. Jag sökte få reda på vad det var, som oroade henne. Men fastän hon motvilligt öppnade sitt hjärta för mig, sade hon likväl allt för mig.

– Förra natten natt kom min son hem drucken, sade hon. Jag visste inte, att han var begiven på starka drycker.
– Och, tillade hon, jag skulle hellre ha sett honom läggas ned i graven än att få hem honom i ett sådant tillstånd som i går kväll.
Jag försökte trösta henne, så gott jag kunde, då hon talat om sin sorgliga historia. När jag gick därifrån, önskade jag, att jag inte åter skulle komma in i ett hus, där det rådde sorg.

I nästa hus jag besökte bodde några av mina söndagsskolebarn. Och där fann jag, att döden gästat och tagit bort ett av dem. Modern talade om sin sorg samt visade mig under tårar sitt döda barns leksaker och skor. Jag gick så fort som möjligt därifrån i hopp om att den dagen inte mer få höra något sorgligt omtalas.

Nästa besök jag gjorde, var i ett hem, där jag fann en hustru, som hade sin sorgliga historia att berätta för mig.
– Min man har under en lång tid försummat mig, sade hon. Nu har han övergett mig. Och jag vet inte, vart han tagit vägen. Vintern är snart här. Och jag vet inte, vad det skall bli av min familj.
Jag sökte trösta henne, bad med henne och uppmanade henne att lägga alla sina sorger på Kristus.
I ett annat hem, som jag besökte, fann jag åter en kvinna, som även ägde ett krossat hjärta. Hon berättade för mig, att hennes son lämnat hemmet. Och nu hade hon ingen aning, vart han rest.

Sorgen i era hjärtan:
Den eftermiddagen gjorde jag fem besök. Och i varje hem fann jag ett krossat hjärta. Var och en hade sin sorgliga historia att berätta. Och om ni besökte varje hem här i Chicago, skulle ni alltid finna något, som förorsakade sorg.
Under det jag talar här, tänker ni kanske på den stora sorgen i era hjärtan. Jag vet inget om er. Men om jag gick från den ene till den andre, och ni sade mig sanningen, finge jag säkert höra mer än en sorglig historia.

Den jag sist talade med i går kväll var en ung köpman, som sade sig ha så många bekymmer, att han ofta under den senaste veckan gått ned till sjön och känt sig frestad att göra slut på sitt liv. Hans börda syntes honom för stor.
Tänk i afton på alla krossade hjärtan här i Chicago.
De kan väl räknas i hundratal – ja, i tusental. Överallt i hela staden finns krossade hjärtan. Om all den sorg, som finns i denna stad, skulle skrivas ned i en bok, kunde denna byggnad inte rymma den boken, och ni skulle inte hinna med att läsa den under hela ert liv.

Denna jord är inte främmande för tårar. Och det är inte endast i våra dagar, som dessa ymnigt gjutas. Alltifrån Adams tid har människorna fällt tårar. Och en oupphörlig klagan har stigit upp till Gud.
Jag säger det ännu en gång. Det är oförklarligt för mig, hur alla dessa sorgsna hjärtan kunnat låta bli att gå till honom, som kan läka alla sår. I sextusen år har detta sorgens rop stigit upp till Gud.

Vi finner, att Jakob grät, när han trodde sin son vara död. Hans söner försökte trösta honom, men förgäves. Vi läser även om konung Davids tårar. Jag tycker mig se honom, då han får underrättelse om sin sons död. Och jag hör honom med smärta utropa:
– Absalom, Absalom, min son Absalom. O, att jag hade fått dö i ditt ställe.
När Kristus kom till jorden, var klagorop det första han fick höra. Det var ropet från mödrarna i Betlehem. Och från krubban till korset var han omgiven av sorg. Vi läser att han ofta såg upp mot himmelen och suckade. Jag tror, att han gjorde det vid tanken på det myckna lidande, som omgav honom.

Han såg lidande både till höger och vänster, ja överallt på jorden. Och den tanken att han var kommen för att lyfta av dem deras bördor, men såg så få, som ville ta emot hans hjälp, gjorde honom sorgsen. Han kom för detta ändamål.

De män som Gud har sänt har aldrig misslyckats
Må hundratusentals kasta sina bördor på honom. Ty han har kommit för att bära dem såväl som deras synder. Han vill bära våra lidanden och sorger. Det finns ingen betungad Adams son här i Chicago, som inte kan bli fri sorgen, om han kommer till honom. Låt mig fästa er uppmärksamhet på det lilla ordet ”sänt”. ”Han har sänt mig”. Tag era biblar och läs om dem, som blivit sända av Gud. Och den tanken skall bemäktiga sig er, att ingen som blivit sänd av Gud att göra hans verk, har misslyckats.

Hur stort verket än var, hur vidlyftigt än företaget, hur många svårigheter de än mötte, var de dock vissa om att lyckas, om Gud sänt dem.
Gud sände Mose ned till Egypten för att föra tre miljoner människor ut ur träldomen. Denna tanke skulle för de flesta ha synts orimlig. Tänk er en man med ett tungt mål framför sig, utan armé och generaler. Och han skulle föra tre miljoner människor ifrån en så mäktig nation som egyptiernas. Men Gud sände honom. Och vad blev följden?
Farao ville inte, att de skulle tåga ut. Den store konungen och hans krigshär ville hindra dem.
Men lyckades han?

Gud sände Mose och han misslyckades inte.
Vi vet, att Gud sände Josua till Jerikos murar. Folket gick omkring murarna, vilka föll omkull, och staden blev intagen.
Gud sände Elia till Ahab och vi läser om följden därav. Simson och Gideon sändes av Gud. Och vi hör i Skriften vad de gjorde. De män, som Gud har sänt, har aldrig misslyckats.

Skall ni då tro, att Guds egen Son, sänd till oss, skulle misslyckas? Om Mose, Elia, Josua, Gideon och Simson och alla dessa kraftfulla av Gud sända män lyckades, skulle inte då Människosonen ha framgång?
Tror ni han misslyckas i att läka krossade hjärtan? Tänker ni, att det finns ett hjärta, som är så krossat, att det inte går att läka det? Han kan läka det.
Men saken är den, att människorna vill inte komma till honom. Om det finns något krossat hjärta här inne i afton, så lämna det åt honom.

Om ni bryter en arm eller ett ben, så skyndar ni genast till den bästa läkaren. Om ni har ett krossat hjärta, behöver ni inte gå till doktorn eller predikanten. Ty den bästa läkaren är Jesus.

På Kristi tid hade de inte sådana sjukhus och läkare som nu. När någon insjuknade, fördes han ut framför dörren till huset, och de som gick förbi ordinerade åt honom. Om en man gick förbi, som hade haft samma sjukdom, talade han om, vad han gjort för att bli frisk.
För några månader sedan var jag sjuk. Och om jag, sedan jag tillfrisknat, hade mött en man, som led av samma sjukdom, skulle jag ha sagt honom, vad som botade mig. Jag kunde inte behålla läkemedlet för mig själv.

Gå till Frälsaren:
När Kristus kom hit ned och fann de sjuka utanför dörrarna, fick de lidande mera medicin av hans ord än det fanns i landets alla vanliga läkemedel.
Han är en mäktig läkare, som kommit för att hela varje krossat hjärta i denna byggnad och i hela Chicago. Ni behöver inte gå till någon annan läkare. Den stora svårigheten är den, att människorna löper efter andra läkare. De går till den och den bekännelsen, till den och den teologen, i stället för att gå till Frälsaren direkt.

Han har sagt sig vara sänd att läka alla krossade hjärtan. Och om han sagt det, så låt oss ta honom på orden och bedja honom hela oss.
Jag har i dag tänkt på olikheten mellan dem, som känner Kristus i sin sorg, och dem, som inte känner honom.

Jag känner flera familjemedlemmar i denna stad, som är färdiga att dö av sorg. Jag känner två änkor här i Chicago, som sörjer sig till döds över sina mäns död. I stället för att lämna sina bördor åt Kristus sörjer de dag och natt. Och följden blir att sorgen efter några veckor lägger dem i graven. Likväl borde de ha burit sina krossade hjärtan till den store läkaren.

För tre år sedan tog en fader sin hustru och sina barn med ombord på en fransk ångbåt. De skulle resa till Europa. Men under vägen stötte ett annat fartyg emot den franska ångbåten, så att den sjönk.
När jag predikade i Chicago, brukade denna mor varje kväll föra sina båda barn med sig till mötet. Det var en vacker syn att se, hur dessa små brukade sitta och lyssna, samt hur tårarna rann nedför deras kinder, när man talade om Kristus. Det syntes, som om ingen i hela mötet så ivrigt slukade sanningen som dessa små.

En kväll, då vi uppmanade de bekymrade att gå ned i samtalsrummet, sade ett av dessa barn:
– Mamma, varför kan inte även jag få gå in?
Modern tillät dem det. Och då en vän talade vid dem, syntes de förstå frälsningsplanen lika bra som de vuxna.

När den där minnesvärda aftonen var inne, kom denna moder till mötet utan sina barn. Då jag läste underrättelsen om fartygets förolyckande och namnen på de omkomna, sade jag:
– Detta skall döda henne.
Jag lämnade Edinburgh och for till Liverpool för att trösta henne. Men när jag kom dit, fann jag att Guds Son varit före mig. Och i stället för att jag tänkt trösta henne, tröstade hon mig. Hon sade, att hon kunde inte tänka sig, att hennes båda barn låg i det djupa havet. Det syntes henne, som om Kristus hade tillåtit henne att föra dem ombord på skeppet, för att han skulle få ta dem till sig i himlen. Och han hade räddat hennes liv för att hon litet längre skulle få fortsätta att verka hans verk på jorden. Sedan hon på ett mödramöte i Farwell Hall omtalat denna sin historia, tänkte jag, att även jag vid något tillfälle skulle få nåd att tala om den för sörjande mödrar.

Om någon av er har en stor sorg, om ni har mist en älskad far, mor, bror, man eller hustru, så kom till Kristus, eftersom Gud har sänt honom för att läka krossade hjärtan.
Jag tänker mig väl, att någon av er skulle vilja säga:
– Ack, den sorgen kunde jag väl uthärda. Men jag har ett svårare bekymmer att bära på.
Jag minns en mor, som en dag sade till mig:
– Det är lätt för er att tala på det sättet. Men om ni hade en sådan börda, som jag har, kunde ni inte kasta den på Herren.
– Är er börda så tung, att Kristus inte kan bära den?
frågade jag.
– Nej, den är inte för stor för honom att bära, men jag kan inte kasta den på honom.
– Det är ert eget fel, svarade jag.

Tala om era bekymmer för Gud:
Jag ser många, som i stället för att bära fram sina bördor till honom, spänner dem fastare omkring sig och går framåt, sviktande under deras tyngd.
Jag frågade henne, vad det var för en börda. Och hon svarade:
– Jag har en enda son, som irrar omkring på jorden. Jag vet inte var. Om jag bara visste det, skulle jag vandra runt jorden för att söka upp honom. NI anar inte, hur jag älskar min gosse. Denna sorg tar död på mig.
– Varför går ni inte till Kristus? Han kan nå er son, om han än bodde vid världens ände. Tala om era bekymmer för Gud, så skall han ta bort dem, och om ni inte får se er son här på jorden, skall Gud likväl ge er den trösten, att ni får möta honom i himlen.

Sedan berättade jag för henne om en mor, som bodde i södra Indiana. För några år sedan kom hennes son till denna stad. Han litade fullt och helt på sin egen dygd. Men mina vänner, människan behöver mer än blott sedlighet att stödja sig vid i denna stora stad. Han hade inte heller varit här länge, förrän han blev vilseledd. En kväll fann en granne honom drucken ute på gatan. När denne granne reste hem, tänkte han i början, att han inte skulle tala om något för hans far. Men sedan kom han underfund med att det var hans plikt att tala om det. Sålunda fick fadern veta det. Och det blev ett svårt slag för honom.

När barnen om kvällen gått till vila, sade han till sin hustru:
– Hör du, jag har sorgliga nyheter att berätta.
Jag har i dag haft underrättelser från Chicago.
Modern släppte sitt arbete och sade:
– Säg mig, vad det är.
– Man har sett vår son drucken på en av Chicagos gator.
De sov inte den natten. Men de bar sin börda till Kristus. I gryningen yttrade modern:
– Jag vet inte när eller var. Men Gud har gett mig den förvissningen, att min son skall bli frälst och slippa att dö en drinkares död.

En vecka senare lämnade ynglingen Chicago. Han kunde inte säga varför. Men han kände, som om en osynlig makt drev honom därifrån hem tillbaka till sin moders hydda. Och det första han sade, då han steg över hemmets tröskel var:
– Mamma, jag har kommit hit för att be dig bedja för mig.
Kort därefter återvände han till Chicago. Då var han en ny människa såsom ett brinnande och skinande ljus.

Om ni har fått en sådan börda, ni fäder och mödrar, bär den till Jesus. Kasta den på honom. Och han, den store läkaren, skall läka era krossade hjärtan.
Någon torde säga:
– Hur skall det gå till?
Mina vänner, gå till honom som till en personlig vän. Han är inte en mytologisk personlighet, utan vi får verkligen behandla honom som en jordisk vän.
Om ni har synder, som trycker er, tala om dem för honom. Om ni har någon tung börda, lägg ned den vid hans bröst. Om ni talar om era synder för människorna, så säger de, att de inte har tid att lyssna på er. Men han skall inte endast lyssna till er historia, hur lång den än är, utan han skall också läka era krossade hjärtan.
Om det här i kväll finns ett krossat hjärta, bär fram det till Jesus. Jag ansvarar för att han skall läka det.

Jag minns från krigstiden en ung man. Han hade inte fyllt tjugo år. Men han skulle likväl för en förseeIses skull på krigsrättens befallning föras fram för fronten och skjutas.
Det förhöll sig nämligen så. Den unge mannen hade tagit värvning. Han hade inte blivit tvingad därtill utan hade frivilligt gått ut i kriget tillsammans med en annan ung man. De var goda kamrater och kunde inte skiljas åt.

En kväll fick hans kamrat befallning att gå på vakt, och han bad nu den unge mannen att gå i hans ställe, eftersom han var upptagen på annat håll den kvällen. Och det gjorde han. Följande natt blev ynglingen själv befalld därtill. Då han nu vakat i två nätter och inte var van vid sådant, somnade han på sin post. För denna försumlighet förhördes han och dömdes till döden. Enligt presidentens påbud fick ingen benådning ske i sådana fall. Dessa försummelser hade ägt rum för ofta och måste hejdas.

Dottern gick till presidenten:
När nyheten nådde föräldrarnas öron, krossades nära nog deras hjärtan. De bodde i Vermont. Och de hade intet hopp om att kunna rädda honom. Men de hade en liten dotter, som läst en skildring över Abraham LincoIns liv. Och hon visste, hur han själv älskade sina barn. Därför sade hon:
– Om Abraham Lincoln visste, hur mycket pappa och mamma älskar min bror, skulle han inte låta skjuta honom.
Den lilla flickan tänkte på det. Och hon beslöt, att hon skulle söka upp presidenten.

Hon gick till Vita huset. Vaktposten, som såg hennes bedjande blickar, kunde inte stå emot utan släppte in henne. När hon kom till dörren och bad sekreteraren att få tala vid presidenten, kunde inte heller han neka henne. Hon kom in i Abraham Lincolns enskilda rum, och fann honom omgiven av sina generaler och rådgivare.
När han såg den lilla lantflickan, frågade han, vad hon ville. Barnet talade om sin enkla berättelse, hur hennes bror, som hon och hennes föräldrar älskade så högt, hade blivit dömd att skjutas, hur de sörjde däröver, och hur deras hjärtan skulle krossas, om han måste dö.

Presidenten rördes till medlidande. Genast skickade han ett bud ut till fronten. Och domen gick inte i verkställighet. Dessutom gav han ynglingen tillåtelse att resa hem och hälsa på sina föräldrar.
Jag berättar detta för att visa, hur Abraham Lincolns hjärta rördes till medlidande över dessa föräldrars sorg. Om han hyste så stort medlidande, hur mycket större skall inte då Guds Sons medlidande vara med alla syndare, om dessa bara ville lämna sitt krossade hjärta åt honom.

Han kan läsa ditt hjärta som en uppslagen bok.
Har någon av er en drinkare till man? Bär fram honom till Kristus. Han skall trösta dig och läka och hela. Han kan förvandla honom och göra honom till en välsignelse för församlingen och samhället.
Har någon en förlorad son, så tala om det för Jesus. Vilken välsignelse är det inte att ha en sådan Frälsare! Han blev sänd att läka de krossade hjärtan.

Måtte texten röra er här i kväll, om inte predikan kan göra det. Måtte alla krossade hjärtan föras till denne Frälsare. Då skall de få tröstens ord. Han skall trösta er, som en mor tröstar sitt barn, om ni bara vill lägga fram alla bekymmer för honom.

—-

Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.

/Maria

Maria och Marta
Predikan av D.L Moody i Kansas City 1899
 
Jesus i Maria och Martas hem
Målning av J.Vermeer – Holland 1655
 

Maria i Betania är en av historiens mest beryktade kvinnor, och likväl gjorde hon ingenting som världen skulle kalla stort. Jag finner endast elva ord som någonsin blivit nedtecknade, uttalade av henne. Ingenting sägs om, att hon var skön eller fint bildad, vi är tämligen säkra på att hon aldrig gått i någon högskola eller talat offentligt, varken i form av förmaning eller undervisning i en söndagsskola. Ingenting sådant sägs om henne, ändock är hon en av de mest omtalade kvinnor i världshistorien.
Marta bekymrar sig – Maria lyssnar till Jesus
Alla fyra evangelisterna har något att säga om Maria. I Lukas tionde kapitel får vi först göra hennes bekantskap. I detta kapitel berättas hur Jesus utsände sina sjuttio lärjungar. De kom jublande tillbaka, men han hejdade deras glädje och sade dem, att de skulle fröjdas att deras namn var skrivna i himmelen. Litet längre fram finner vi en slags praktisk religion i berättelsen om den barmhärtige samariten. Och sedan berättas det om Maria, vilken många som gillar den barmhärtige samariten, anses som en mycket opraktisk kvinna.

Den första skymten vi ser av hemmet i Betania är en mycket nedslående scen. Marta anklagar sin syster. Föreställ dig sällskapet som är samlat. Kristus och hans apostlar samt Maria sitter där, då Marta rusar in i rummet och framför klagomål mot sin syster. Luk 10:38-42.
Medan de var på väg gick Jesus in i en by, där en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning, och hon gick fram och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig.”

Maria valde det goda

Nu kommer tillrättavisningen: Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.”
Jesus, den hemlöse predikaren, hade kommit in i detta hem för att upplysa det och han gjorde det till ett av de mest kända hem i all världens historia. Jesus tillrättavisade Marta. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att hon var en Jesu efterföljare såväl som Maria. De älskade frälsaren båda två. Marta hade tagit emot honom i sitt hem och det är möjligt att hon var den första i denna familj som tog emot Jesus i sitt hjärta. Men de två systrarna var varandra mycket olika.

Den ena ville arbeta för- och betjäna mästaren, den andra önskade ta emot mer från honom, på det hon skulle kunna tjäna honom bättre.
Det var också en annan skillnad mellan dem som jag bäst kan belysa med följande erfarenhet från min verksamhet. En gång fick jag ett besök i Chicago av en välkänd man som sade:
– Herr Moody, ni måste vara så vänlig och hjälpa mig!
Hans ögon var fyllda av tårar.
– Vad är det? frågade jag. Ni har väl inte blivit efter på vägen, det är väl inte möjligt?
– Nej, inte så, svarade han.
– Är ni inte längre föreståndare för söndagsskolan?
– Jo.
– Och ni har ju ett gott anseende i er kyrka?
– Jo.
– Är det någon medveten synd i ert liv som skilt er från gudsgemenskapen?
– Nej.
Då frågade jag:
– Vad är det då på färde? Vad önskar ni?
– Det är så sade han, att min hustru har något i kristendomen som jag saknar. Hennes kristendom bevarar henne i ett ständigt lugn, en beständig frid, medan jag måste göra allt för att bevara min religion. Ni måste hjälpa mig!

Många kristna arbetare är överarbetade

Detta var skillnaden mellan dessa båda systrar. Båda älskade Kristus, men Marta var en av dessa lättretliga, oroliga och gnatiga kvinnor som lätt kommer i misshumör. Vet du om någon sådan? Jag fruktar vi skall finna tiotusen Martor mot en Maria. Många har uppfattningen att deras lättretlighet inte är något farligt ont och de ursäktar sig med att de är trötta och utslitna. Jag tvivlar inte på att detta var händelsen med Marta. Många kristna arbetare är överarbetade, men detta ursäktar inte deras obehärskade lynne.

En framstående predikant i London gjorde för några år sedan det påståendet, att han inte blivit förargad under de sista tjugo åren. Jag menade att detta vore något högst egendomligt, att en man som hade en stor församling i själva Londons centrum och som måste ha med en hel del medhjälpare att göra och så mycket att övervaka, skulle kunna vara lika lugn jämnt. Jag hade ett samtal med honom och en herre som var närvarande sade:
– Jag hoppas broder Moody kan ursäkta, han har så mycket att göra.
– Inte alls, svarade pastorn, ingen människa borde åta sig så mycket arbete för Gud, att det sliter ut honom och gör honom lättretlig och vid misshumör.

Jag bekänner, att jag verkligen på den tiden lät småsaker förarga mig. Så var förhållandet med Marta. Somliga människor har denna vana. Jag känner en del kristna som är så otåliga och lättretliga, att det är svårt kunna umgås med dem.
En moder stod en dag vid sitt bakbord då hennes lilla flicka som hon höll kärare än allt i världen, kom och fick tag i bordet som föll i golvet och degen kom också på golvet. Modern slog till barnet i vredesmod och sade, att hon alltid var i vägen för henne. Endast några veckor efter detta insjuknade flickan och i yrseln frågade hon sin mor:
– Mamma, skall jag vara i vägen för änglarna också?
Tror du att denna moder någonsin kunde förlåta sig, att hon talade och handlade i vrede mot sitt barn?

Jag hörde om en liten flicka som varit ute på ängen och plockat en bukett vilda blommor åt sin mor. Just då hon kom hem, var modern upptagen i ett samtal med en grannkvinna. Flickan rusade fram till henne och sade:
– Mamma, dessa blommor har jag plockat åt dig!
Modern svarade:
– Tig unge, jag talar med vår granne.
Men den lilla flickan drog i sin mammas klänning och sade:
– Jag har plockat blommorna åt dig, mamma!
Och hon var så glad att hon kunde ge sin mamma denna vackra blombukett. Modern stötte undan henne och då hon började gråta, förde hennes mor henne in i en mörk skrubb för att straffa henne.
Detta var den belöning den lilla flickan fick för sin kärleksgåva till sin mor.
Vi kanske inte anser att det betyder så mycket hurdana vi är i vårt hem, men vad har det för inverkan på vår familj?

Kvinnornas synd
Nåväl, jag tror att detta är speciellt kvinnornas stora synd. Vi män har våra synder och gör oss skyldiga till mycket och våra fängelser är fulla av män. Kvinnorna stannar hemma mer än männen och det är mest i hemlivet som kvinnorna syndar. En kvinnas tunga kan stundom vara skarp, den sårar, den sticker. Detta var förhållandet med Marta. Det var mycket ovänligt av henne, att komma inför detta sällskap av män och anklaga Maria.

Anser du inte att hon borde haft mer självkontroll? Skulle Jesus ha förebrått henne som han gjorde, om hon inte handlat orätt? Denna förebråelse har ekat genom nittonhundra år:
”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket!”
Vi måste upphöra med att gräla och vara förargliga, om vi skall få makt med Gud och människor.

Några män diskuterade vilken av dessa två systrar som kunde ha varit den bästa hustrun. En sade:
– Jag skulle föredra Marta före middagen och Maria efter densamma!
Jag ber att få anföra en avvikande mening. Jag skulle föredra Maria både före och efter måltiden. Om jag skulle äta en middagsmåltid som vore lagad av en vresig, gnällig kvinna, det skulle inte göra maten hälften så smakfull. Jag tror att Maria vore bättre som hustru nu som förr.

Undan för att höra Kristus
Jag kan föreställa mig att Maria ganska ofta smög sig iväg för att höra Jesus, varje gång han kom till templet var hon där. Marta gjorde invändningar och sade:
– Idag är det måndag och vi måste tvätta. Vi måste ha rent, det är klart.
Men Maria svarade:
– Jesus kommer inte att stanna här så länge. Snart lämnar han Jerusalem och jag vill ha så mycket gott jag kan få, innan han försvinner.
Kanske det var en måndag, då Marta hade stannat hemma och arbetat med tvätten och Maria hade varit till templet och hört de underbara orden, vilka hon repeterade för Marta: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.”
Var inte detta bättre än att stå hemma och tvätta? Jag säger dig, låt tvätten vara tills vidare då du kan få ha ett sådant gästabud med goda rätter.
Så kom tisdagen då tvätten skulle strykas. Maria gick igen, men Marta gjorde invändningar. Maria drack av det levande vattnet i fulla drag, ty hon behövde det. Det är någonting härligt att dricka av Kristi fullhet, då du kan få göra det, så att du blir bevarad genom Guds nåd i fullkomlig vila och frid, när prövningsstunden är inne.

Jag tror inte att Maria skolkade från sina plikter. Jesus gjorde inte och kommer aldrig att göra, människor lata. När Maria kom hem, satt hon troligen länge uppe om kvällen för att hjälpa Marta med lagning. Eller hon kanske gick upp tidigt på morgonen och hjälpte till med strykningen. Jag tror inte att hon försvårade Martas liv genom att hon följde Kristus. Om du verkligen tjänar honom, gör du det inte svårare för din omgivning, nej, du kommer att hjälpa dem och bespara dem arbete så mycket du kan.

Jag tycker om vad Morgan anmärker om detta. Han påstår att ordet ”också” i trettionionde versen* betyder, att Maria gjorde sin del av arbetet, men att hon som ett tillägg till det också satt ned vid Jesu fötter. Hon skyndade på med sitt arbete, på det hon skulle få tid att sitta vid Jesus.

*King James bibel: ”And she had a sister called Mary, which also sat at Jesus’ feet, and heard his word.”

Faran av för mycket arbete
En annan sak. Det är möjligt att Marta inte blott tog sig sig an för mycket arbete utan att hon också misskötte sin hälsa. Några är så upptagna med arbete för Gud, att de inte äter eller sover tillräckligt.
Jag träffade en gång en kvinnlig stadsmissionär som var den mest tröttkörda varelse jag mött på länge. Hon var nästan utsliten och såg ut som om hon inte hade en enda vän i världen.
Jag sade:
– Jag hoppas ni är lycklig i ert arbete.
– Ja sade hon, det är ett välsignat arbete.
– Jag antar att ni tycker om det?
– Ja, men jag är så trött.
– Är Ni trött av arbetet eller i det?
– Åh, jag är aldrig trött av arbetet men jag är trött i det.
Jag sade:
– Jag tror inte att Kristus är en hård husbonde att tjäna som vill att hans tjänare och tjänarinnor skall slita ut sig. Tar ni inte en av veckans sju dagar att vila på?
– Nej, det är aldrig att tänka på detta. Tretton av oss är anställda av en rik dam som har uppfattningen att medan vi utför Herrens verk, behöver vi ingen vila för kroppen.

Detta är ett stort misstag. Denna kvinna arbetade tretton eller fjorton timmar om dagen sju dagar i veckan och naturligtvis blev hennes kropp utsliten. När kroppen blir trött, blir sinnet trött och då blir man lättretlig. Så det är mycket betydelsefullt att vi har god vård om kroppen. Ofta blir människor övernervösa då de inte får tillräckligt med mat och sömn.

Du kommer ihåg att Elia lade sig under ginstbusken och önskade sig döden. Där var Guds representant på jorden, en man, som stod närmare Guds tron än någon annan på hela jordens rund på hans tid och önskade sig döden. Och en ängel kom till honom, väckte upp honom och sade: ”Stå upp och ät!” Där fanns en kaka på eldsglöden och ett vattenkrus bredvid och han blev vederkvickt. Sedan föll han i sömn igen. Jag antar han hade inte haft sömn på flera nätter, kanske inte heller mat på flera dagar, han var så full av iver. Nitälskan för Gud höll på att förtära honom.

Efter denna andra sömn blev han åter väckt av ängeln med samma tilltal: ”Stå upp och ät!” Och han åt och drack. Gud förebrådde honom ingenting då. Han gav honom mat och vila, men när han kom till Horeb sade Gud: ”Vad gör du här, Elia?” Då tog Gud hand om honom och gav honom sina föreskrifter. Men först mättade han honom och lät honom vila.

Jag tror att de kristnas nervositet ofta beror på saknaden av föda och sömn. I dessa brådskans tider tror många människor att världen går under utan dem. Detta är likt Marta. Hon trodde att hela huset berodde på henne, att tingen måste utföras på bestämd tid, att när Jesus kom till hennes hus, måste han få den bästa måltid som kunde uppbringas i hela Betania. Och medan hon grälade och arbetade, satt Maria vid Jesu fötter och drack av hans fullhet, till dess hennes själ blev vederkvickt.

Gemenskap med Gud
Det finns två faror som vi bör beakta. Om vi är för mycket verksamma och försummar gudsgemenskapen, kommer vi in i Martas ställning. Vi kommer dit, det är oundvikligt. Men så kanhända det slår över till den andra ytterligheten, för mycket av hörande, att vi blir opraktiska. Detta är den andra faran. Om vi skall bli verkligt lyckliga kristna, så må vi hålla fast vid båda. Vi må vara praktiska i vårt arbete och vi må se till, att vi aldrig förlorar gudsgemenskapen.

Jag har inte funnit en kristen arbetare i detta eller något annat land som haft framgång i sitt arbete, om han inte övat gemenskap med Gud i det dagliga livet. Du förlorar ingenting i ditt arbete, om du går avsides med Herren en stund varje dag. Det är då du behåller makt och styrka. Och det är inte bara att gå avsides för att bedja.
Somliga säger till mig:
– Ser ni herr Moody, jag ber men efter det jag bett i fem minuter, blir jag så förströdd i mitt sinne, tankarna ilar i alla riktningar. Jag kan inte bedja mer än fyra eller fem minuter åt gången och behålla mina tankar samlade.

Nåväl, det finns något som är viktigare än detta. När vi har verklig gemenskap med Gud, så är det inte bara vi som skall tala med Gud, utan han vill också tala till oss. Menar du kanske när Mose var uppe på berget med Gud i fyrtio dagar och fyrtio nätter, att han bad till Gud hela tiden? Nej, ingen människa av kött och blod skulle stå ut med sådant. Jag föreställer mig, att Mose under dessa fyrtio dygn framställde en hel del frågor till Gud och Gud besvarade många av dem.

Och jag tror att om Gud skulle ta mig upp på ett berg för att samtala med mig, skulle även jag ställa en mängd frågor. Jag tvivlar inte på att Mose under denna tid frågade Gud om många saker. Gud tog honom in i sin hemliga hydda och berättade för honom om världens skapelse. Jag tror inte att han skrivit de fem böcker som bär hans namn, om han inte fått dessa dagar och nätter på berget tillsammans med Gud. Och vilken tid det måste ha varit! Det är efter den tiden, som han kommer ned med skinande ansikte. Hans ansikte hade blivit upplyst från den andra världen.

Jag tror att Maria ställde en del frågor till Jesus och att han sade henne många hemligheter. Kanske hon fick veta en del saker som inte ens lärjungarna kände till.
Alla Jesu lärjungar stod honom nära har någon påpekat, men de sjuttio var närmare än kretsen där utanför och de tolv var närmare än de sjuttio och de tre, Petrus, Jakob och Johannes, var närmare än de övriga bland de tolv. Men jag har den tanken, att Maria var närmare än någon av dem.
Dessa män diskuterade ständigt, vilken av dem som kunde vara störst, men Maria hyste inga sådana tankar. Enligt Jesu uppskattning måste hon ha varit störst, då hon likt ett barn satt ned vid hans fötter för att lära av honom och för att lyda honom.

Maria i bekymmer
Marias förening med Jesus förde henne så nära hans hjärta att när hon kom i bekymmer, visste hon vart hon skulle vända sig för att få tröst och hjälp. Många människor lär sig inte detta i framgångens dagar och när så vågorna tornar upp sig emot dem, vet de inte vart de skall vända sig. Jag tänker att ett hem där döden inträtt, men där Jesus är okänd, är den mörkaste plats på jorden. Där finns inget hopp om återuppståndelse eller om en ljusare dag efter detta.

Jag förmodar att en dag kom Lasarus in till sina två systrar med värkande huvud och sade:
– Jag fruktar att jag har feber. Continue reading →

Att stå emot frestelser
Predikan av D.L Moody – Kansas City 1899

 Artikel fr  http://www.minfrid.se/    Tack till Johnny Dahl och hans fina hemsida och tillåtelse att ta med predikningar…

En kedjas styrka visas i dess svagaste länk
Något av det mest verkliga i världen är frestelser, och ju förr vi bli vakna över detta, desto bättre. När Kristus bad i Getsemane, sov hans lärjungar. Han väckte dem med dessa ord: ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.” Är det någon som vill bestrida, att köttet är svagt? Finns det under solen något svagare? Anden är villig.
Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse
De flesta människor ville hellre göra det rätta, och de ämna göra det längre fram. Säg dem att de skall utföra en del onda ting inom ett år och de skall svara som den där konungen: ”Är din tjänare en hund, eftersom han skulle göra sådant? Aldrig skall det ske!” Men det sker i alla fall. ”Anden är villig, men köttet är svagt.” Jag förmodar att ingen av de elva, som var med Jesus den natten trodde detta. Han talade dessa ord till de tre, som tillhörde den inre cirkeln: Petrus, Jakob och Johannes.

Utan tvivel tänkte de: ”Ingen fara att vi skall falla! Vi kan sova en stund, fastän han bad oss att vaka.” Men en av de tolv hade redan fallit, fastän detta visste de övriga inte ännu. Och Petrus den förnämste talaren bland de tolv, skulle denna natt förbanna sig och svära på, att han inte kände Jesus. Johannes och Jakob skulle lämna honom, ty ”då övergav alla lärjungarna honom och flydde”. Kanhända du inte kunde leta upp elva bättre män på hela jorden än vad dessa elva var, men ändå uppmanade Jesus dem att vaka och bedja, eftersom ”anden var villig, men köttet var svagt”. Det har aldrig funnits en människa på jorden som inte någon gång fallit, utom människan Jesus Kristus.

Frestelsetiden kommer
Ingen är utanför frestelsens område, behåll detta i minnet. Livet må förflyta jämnt och stilla till en tid, men frestelsetiden kommer. Dessa elva skulle denna natt bli frestade såsom aldrig förr och i frestelsestunden föll de allesammans. ”Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.” O, att Gud finge öppna våra ögon att inse, hur svagt köttet är! Om inte den andliga plogen skurit djupt i en människas samvete och där har blivit en grundlig omvändelse, så kommer hon att falla i frestelsens stund.

Se vad Kristus säger i liknelsen om såningsmannen.
Luk 8:12 ”De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det. Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall.” En stengrund är bra för ett hus, men att så eller plantera på är den olämplig. ”De har ingen rot.” Ser du inte detta i vardagslivet? Känner du inte detta i vardagslivet? Känner du inte en del unga män, vilka började väl och syntes förhoppningsfulla till en tid? Var är de nu? De föll i frestelsens stund.

En kedjas styrka består i hennes svagaste länk, märk detta: i hennes svagaste länk. Antag att en arbetare har något att utföra uppe i taket av ett högt rum, till exempel i en kyrka. Man har gjort en hängande byggnadsställning åt honom, vilken hissas upp med en kedja. Han bestiger ställningen och hissas upp, men en länk brister. Mannen ramlar ned lika visst som om varje länk brustit. Och kom ihåg, att söndagskristna håller inte stånd i prövningen. När frelstelsestormen sveper över dem, avfaller de.

Den som byggt på klippan kan stå emot frestelsen
Kristendomen är ingen paraduppvisning. När striden blir het, var har du dessa paradkristna? De är alla borta. Och likadant är det med den kristne som måste hållas under armarna av en gudfruktig far eller mor eller vän, kanske hustru. När de är borta, är han borta. Detta har jag lagt märke till om och om igen. Lot stod upprätt, så länge han var i Abrahams sällskap. Men när han hade lämnat Mamres flärdfria liv och kom till Sodom utanför Abrahams inflytande, stapplade han och föll. Endast de som har byggt på klippan kan bestå i frestelsens stormar. Alla de övriga faller bort.

Har du någon gång kommit till skogen, sedan en svår storm gått fram där? När trädens rötter löper rätt ut efter jordytan och inte har trängt djupt ned i jorden, så vräks träden omkull. Tunnland efter tunnland ödeläggs på detta sätt. En vän från Skottland nämnde om en plats, där jag hade varit. Han berättade att en storm hade fällt ned fyra- eller femtusen av de bästa timmerträden på den gamla egendomen. Stormen hade kommit från en oväntad riktning, det hade aldrig stormat så från det hållet förr. Träden var inte härdade från den sidan och så föll de.

Det har sagts att under alla krig som Skottland haft, har dess befästa borg aldrig blivit erövrad mer än en enda gång. Då klättrade fienden uppför klippvägen på en plats som ansågs otillgänglig, så att garnisonen inte bevakade den. Ofta kommer frestelsen i en oväntad skepnad eller från oväntat håll, där man inte är på vakt. Lär av nödvändigheten att vaka och bedja, att du inte må falla i frestelsen.

Frestaren följer oss
Guds ord säger därför: ”Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller.” 1 Kor 10:12. Ingen människa i världen är utom räckhåll för frestaren. Jag trodde förr att när jag kommer så eller så långt i mitt kristna liv, måste jag väl vara utanför frestarens område så att han inte vidare skulle kunna besvära mig. Men detta har jag måst ge upp. Frestaren kommer att följa oss från vaggan till graven och desto närmare vi lever med Kristus, desto hårdare blir striden.

Någon har anmärkt: Satan syftar högt. När han ville sälja Jesus for han in i Judas, lärjungaskarans skattmästare. Och när han ville ha Jesus förnekad, använde han därtill Petrus, den förnämsta bland apostlarna. När han ämnade bränna upp samariterna använde han sig av Johannes, den lärjungen som låg närmast intill Jesu bröst. Änglarna föll i själva himlen. Adam föll i Paradiset. Tänk på detta!

På tal om de fyra nattväkterna* har någon anmärkt, att en människa är i största fara att falla under den andra och den tredje väkten. I den första är man vaken och vet sin svaghet, varför man håller sin blick på Mästaren och hämtar ständig hjälp hos honom. Därför är man inte så utsatt för att falla. Men så vaknar den egna styrkan hos människan, när man kommit in i andra och tredje nattväkterna. Man resonerar således: ”Jag är stark nu, ingen kan slå omkull mig.” Då förtröstar man på en arm av kött, faran är där och man faller.
När man kommer in i den fjärde nattväkten, är man närmare målet och inser denna världs fåfänglighet. Man inser sin svaghet därför att man så ofta felat och så är man bättre på vakt. Faran att falla är inte så stor, fastän den aldrig helt upphör.

En annan sak angående frestelser. Vi tror att våra egna är enastående, säregna, att vi frestas mer än andra. Det är inte alls på det sättet! De är allas erfarenheter. Hör vad Paulus säger:
”Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut” 1 Kor 10:13.
Behåll detta i minnet. De frestelser som möter dig och mig, kommer till varje människa. Och alla som gått före oss har haft samma frestelser, även om de kommer till oss på annat sätt. Människor har alltid haft att dras med samma avund och högmod och girighet och nöjeslystnad, som vi har i vår tid.

Teatern och nöjesplatser
Vi skall först tala litet om teatern. Du säger: ”Mina anhöriga går dit.” Det må så vara, de kanske utför mångahanda ting. Frestelsen är densamma.
Jag känner inte till en teater från Maine till Kalifornien som inte har en kroglokaI i anslutning till teatern eller strax intill. Dit samlas fallna kvinnor i dåliga syften, så ofta de kan.
Du säger att det tillhör ens bildning att se goda skådespel. Jag svarar, låt denna slags bildning blåsa bort med alla himlens vindar. För en kristen att medverka till att uppbygga en sådan institution som teatern i vår tid, är en missgärning.

En framstående och välbärgad församlingsäldste i en kyrka i Västern, vilken vid flera tillfällen sagt mig att jag var trångsint och puritansk i min uppfattning i denna fråga, hade en son som blev gift. Snart därefter kom en kvinna och sköt en kula genom hans hjärta och dödade honom. Hon hade blivit bekant med honom på teatern och hade sina anspråk på honom. Hans fader stapplade fram sitt glädjelösa liv till dess han för några år sedan lades i graven.

Jag vill hellre vara trångsint och ha rätt än att vara vidhjärtad och ta miste. Jag vill inte ta med mina två gossar till en plats, där de skulle utsättas för frestelser. Människor önskar bli kristna om det inte kostar dem något, om det inte förekommer någon självförnekelse. Men jag ville inte ge en fingerknäpp för en sådan kristen som går till dessa nöjesplatser. Vad vi behöver idag är skilsmässa från världen. Det är en god sak att du ber Gud fylla dig med sin Helige Ande, men om han skall bönhöra dig i detta stycke, måste du skilja dig ifrån världen.

Om du skall kunna fylla en man med elektricitet, måste du sätta honom i en stol med glasfötter och då han är isolerad från jorden kan du fylla hans kropp med elektricitet, så att gnistorna sprakar ifrån honom. Och om du önskar bli fylld med himmelsk kraft, måste du bli avskild från världen.

Skulle du önska se din dotter eller syster på scenen? Eller din mor eller din hustru? Om inte, varför då gynna en annans syster eller uppmuntra en annans hustru? Det förekom tjugofemtusen skilsmässor förra året i detta land och många av dem var en följd av teaterbesök. Har du någonsin sett ett sällskap, som skulle gå till teatern, böja sina knän och bedja, att skådespelarna måtte få en underbar makt över dem till att göra dem ädla och goda? Du skulle häpna över ett sådant bönemöte, du finner det aldrig heller.
Men du invänder: ”Jag känner en hel del präktigt folk som går på teatern.”

Det gör jag också. Men de får skörda det hos sina barn, om inte förr. Jag har fått del av hundratals föräldrars sorg och elände som kommit in i deras hem genom teaterns inflytande. Det är ganska lätt att föra dina barn till Sodom, men det är inte lika lätt att få dem ut därifrån. Det är lätt nog för en far eller mor att ta med sitt barn in på frestelsens väg, men när de vill ta dem därifrån är det en annan sak.

Skillnaden mellan inflytande och kraft
Om du önskar kraft, så måste du vara avskild från världen.
Du säger: ”Då kommer jag att mista mitt inflytande?” Kanske det. Men låt detta slags inflytande fara, ty du kan inte äga det och den himmelska kraften samtidigt.
Kan du säga mig skillnaden mellan inflytande och kraft? Jag skall säga dig det. Ahab hade inflytande och Elia hade kraft. Jag har aldrig sett kortspelande, teaterbesökande och kappridande kristna föra någon själ till Jesus.

De talar om sitt ofantliga inflytande. Jag tvivlar inte på att om du kommit till Sodom en vecka före dess förstöring så hade folket talat om för dig, vilket stort inflytande Lot hade i staden. Du skulle ha funnit honom sitta i porten. Han var en offentlig man. Kanske var han vald till domare eller borgmästare. Han hade haft en märkvärdig karriär. Han ägde några av de bästa hörntomterna i Sodom. Fru Lot rörde sig i de högsta cirklarna bland societeten. Sodomiterna skulle ha berättat för dig, att Lot var en mycket förståndigare affärsman än hans farbroder Abraham och om han finge leva tjugo år till, skulle han vara den rikaste av de två.

Han var en man med ett förvånande inflytande. Men vad hade han av kraft? Jag tror att Abraham, när han bad för Sodom, tänkte:
”Lot har ett stort inflytande i Sodom, det hörde jag av folket där vid mitt besök för några månader sedan. De berömde honom högeligen. Han har nu bott där i tjugo år och det minsta jag kan räkna med är att han fått en omvänd, vartannat år. Det måste finnas tio rättfärdiga i Sodom.”
Men Sodom blev förstört. Lot hade inte fått någon enda omvänd, men han förlorade sin egen familj.

Försök att vinna världen med inflytande, om du har lust. Men den skall dö, när du dör. Var är Ahabs inflytande idag? Var är Nebukadnessars och alla de andra forntida konungarnas? Annat är det med Elias och Daniels. Det är tvåtusenfemhundra år sedan Daniel gick hädan och han skall komma att lysa för evigt. Han övervann frestelsen. Den skulle ha störtat honom i avgrunden, om han inte gjort det och han skulle ha försvunnit liksom hans samtida.

Han kunde ju ha resonerat som så:
”Jag kommer att mista rang och ställning, ifall jag vägrar att äta av konungens mat och dricka av hans vin. Jag skall säkert förlora mitt inflytande.”
Han kanske förlorade sitt inflytande, men lovad vare Gud, han fick kraft i stället. Kan du säga, vilka som var Babylons miljonärer? Eller dess generaler? Deras namn har ruttnat tillsammans med deras kroppar och deras inflytande har försvunnit med dem. Men Daniel lever fortfarande. Varför? Därför han valde det rätta och övervann frestelsen.

Vanhelgandet av Herrens dag
En annan stor frestelse är att åsidosätta Herrens dag. Vi har många fler och värre fiender i vår mitt, än någon främmande makt kunde besvära oss med. Detta land skall gå i stycken, om det överger sabbatens helgd. Inget land har existerat och haft framgång som har utelämnat sabbaten. Det är lätt att förstöra och bryta ned, men farligt. Det är tiotusen gånger bättre att bygga upp.

En stor orsak till sabbatsbrytande är cykelåkningen (idag bilismen/Red.) Du säger: ”Vad är det för fel med cyklarna? Är de inte en stor välsignelse?”
Jo, men likt allt annat gott kan de genom missbruk bli en förbannelse. Även Herrens dag har blivit en förbannelse för många. Det finns många fler i polisfinkan på måndagsmorgnarna än några andra morgnar i veckan. När en man säger:
”Jag vill inte gå till söndagsskolan eller till gudstjänsten idag, jag skall ta en tur utåt landet och dyrka Gud i naturen”, då har hans cykel (eller bil) blivit honom en snara och den för honom till andlig ruin.
Jag vet inte vad som skall bli av Guds församling, om vi inte kan hejda den onda flodvåg, som kommit över oss.

Jag var i Brooklyn för inte så länge sedan och där såg jag något för mig ovanligt. Mitt emot den kyrka där jag predikade, hade en cykelklubb samlats för att tävla.
Just då folket samlades till gudstjänst klockan halv elva, startade dessa cyklister. Blott för några år sedan skulle något sådant varit otänkbart i Brooklyn, denna kyrkornas stad. Och det var inte Brooklyns drägg, utan flera unga män av ansedda familjer som var där. Och vid sammankomsten där jag predikade, fanns knappast tjugofem unga män.
Din cykel kan bli en välsignelse, men när du vanhelgar Herrens dag med den, hur skall det gå med din själ? Utsätter du dig inte själv för frestelse på detta sätt? ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den!” Förvandla inte Guds heliga dag till en fridag, en nöjesdag.

Söndagstidningar
Så har vi söndagstidningarna. Jag ska inte bemöda mig att fråga, hur många av er som läser söndagstidningar. Du tror att du måste ha dem för nyheternas skull. Och så har de predikningar också, fina predikningar. Någon åtog sig det plågsamma arbetet att studera sju söndagstidningar, för att se vad de verkligen innehöll. Och här är vad han fann i dem:
•Mord och rån, tolv spalter.
•Äktenskapsbrott, sju spalter. (Förstklassig söndagsläsning.)
•Stölder, tjugofyra spalter.
•Sportnyheter, åttioen spalter. (Storslagen söndagslektyr.)
•Teaterrecensioner, fyrtiofyra spalter. (Detta är en god uppbyggelseläsning, förstår du.)
•Modesaker och struntprat, sjuttiosju spalter. (Hur fet din själ måste bli av sådan läsning!)
•Sensationella samtalsämnen, fyrtiotvå spalter. (Folk tycker inte om sensationella predikningar, men de älskar det rafflande i söndagstidningarna.)
•Romantiska skildringar, nittionio spalter.
•Osedlighet åtta spalter. (Tänk på en kristen, som sätter sådan läsning under sina barns ögon!)
•Utländska nyheter, fyrtiosju spalter.
•Politiska nyheter, etthundratretton spalter.
•Nyheter av blandat innehåll, nittiotvå spalter.
•Redaktionella ledare, trettionio spalter.
Specialartiklar, etthundranittionio spalter.
•Konst och litteratur, tjugofyra spalter.
•Religiös läsning, tre och en fjärdedeles spalter. (Storslaget utrymme för predikningar i söndagsbladen!)

Niohundraelva spalter, och endast tre och en kvarts för andliga ting. Detta är söndagsläsning! Själva Gabriel kunde inte intressera en samling, som vore fullproppad med sådan smörja. Jag skall säga dig att vi behöver en väckelse, som bortsopar dessa söndagsdrakar från vårt land.

Det fanns en tid, då en affärsman brukade stänga sin butik ordentligt på lördagskvällen och vila på sabbaten. Den var en dag för betraktelse och bön samt föda för själen. Men nu slår han upp sin butik på söndagsmorgonen och sätter upp braskande affischer om sina söndagstidningar och gör större affär på söndagen än på veckans övriga dagar. Han läser i söndagstidningen, för att se om hans annons om ”Måndagsrealisation” är riktigt införd. Hans barn söker efter spelrapporter och att få en utförlig skildring av den senaste veckans skandalhistoria.

Så undrar föräldrar över, att deras barn komma på villovägar. Det är mera underligt att inte fler gör det. Människor, var är era samveten? Har ni inga? Jag vill hoppas ert samvete skall slå er nästa gång ni gynnar ett söndagsblad.
Ja, somliga vandrar rakt in i frestelserna och sedan undrar de på att de inte bevaras därifrån. Vad världen behöver nu är män, som går emot mot dessa söndagsdrakar och stå för det rätta, även om de skall stå allena.

Falska läror och falska lärare
Det finns ett fjärde slag av frestelser, och det är falska läror och falska lärare.
Jag frågade en ateist för några år sedan, hur han ansåg att världen hade kommit till.
– Åh, sade han, kraft och materia samverkade och så kom världen till av en slump. Detta är för mig så klart som gyttja! Det är underligt, att inte en människas tår sticker upp genom håret på hennes huvud, om tingen blivit till på detta sätt.
En man tror inte att ett fickur blivit till, utan en urmakare. Men han tror på orimligare saker än detta, att allt det som finns till har frambringat sig själv. Och somliga lär, att det finns ingen materia någonstans. En man tror att han är till, men han existerar inte alls. Och det värsta är att man tror inte på syndens tillvaro.

Jag frågade en gång en dam, som hade denna uppfattning:
– Vad skulle ni kalla det, om jag uppsåtligt och kallblodigt tog en annans liv?
– Det vore en felbedömning, ett misstag, svarade hon.
Under de fyra åren 1895-98 hade vi i detta land 38.512 mord medan England under samma tid hade mindre än 600. Mindre än 300 liv gick förlorade vid Maines undergång, men under varje dygn gå i detta land gick 300 drinkare ned i graven.

Och ändå finns det män och kvinnor, som lär att det inte existerar något sådant som synd! O, kom fram och stå emot dessa falska läror såsom verkliga män!
Frestelserna är överallt omkring oss. Men så säger ordet: ”Salig är den som är ståndaktig i frestelsen.” Det står inte: ”Salig är den som prövas och frestas”, utan ”Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona.”

/Ytterligare en predikan som tar tag i en!/ Maria