D.L Moody Predikan/Saulus omvändelse. Älska Jesus

 

Saulus omvändelse

Predikan av D.L Moody i Chicago 1876 
 

Saulus slagen till marken av Jesus

Saulus på vägen mot Damaskus
Målning av Caravaggio Italien 1601
 

De som var här i går minns, att jag talade om den förlorade sonen. I kväll vill jag tala om en annan man – ett mycket svårare fall än den förlorade sonen därför han inte trodde sig behöva någon Frälsare. Du skulle inte ha behövt tala länge med den förlorade sonen, förrän du kunnat övertyga honom om att han behövde en Frälsare. Det är lätt att nå den förlorade sonens hjärta, när han råkat i yttersta nöd. Saulus åter stod högt i folkets aktning.
Saulus resa till Damaskus för att utrota de kristna
Han stod så att säga på spetsen av stegen, medan den förlorade sonen stod vid dess fot. Saulus var full av självrättfärdighet. Och om du i Jerusalem försökt att finna en man, som tycktes vara mer hopplös i det avseendet att ta emot Jesus av Nasaret som sin Frälsare, skulle du ha ställt fram Saulus. Han var troligen den mest hopplöse du kunde ha tänkt dig. Jag skulle snarare ha trott på Pilatus omvändelse än på den mannens.

När de plågat martyrerna, hade han uppmuntrat mördarna. Men trots allt detta kommer Guds Son och klappar på hans hjärta. Och inom kort tog han emot honom som sin Frälsare.

Du kan se honom, då han går till översteprästerna i Jerusalem för att få de nödvändiga pappren, som ger honom fullmakt att resa till Damaskus och i synagogorna binda alla dem som åkallar Herrens namn. Hans ämnade utrota det nya evangeliets förkunnare. En sak som därför tydligen gjorde honom rasande var att lärjungarna, när de drevs bort från Jerusalem, gick omkring och predikade i stället för att sluta upp med det. Filippus for ända till Samarien. Troligen hade en väckelse brutit ut där och underrättelse hade gått till Damaskus, att predikanterna kommit även dit.

Denne man var full av iver och religion. Han var en religiös man och kunde utan tvivel upprepa långa böner som ingen annan i Jerusalem. Han hade troget hållit lagen och varit en ärlig och uppriktig man. Folket skulle aldrig kunnat tro att han behövde en Frälsare. Många här i Chicago skulle nog ha sagt om honom:
– Han är god nog. Han tror visserligen inte på Jesus Kristus, men han är en god man.

Hatet mot Kristus

Det finns många här i Chicago, som inte tror på honom. De tycker att om de betalar sina skulder och lever ett sedligt liv, behöver de ingen omvändelse. De vill inte ropa på honom. De vill som Saulus ha Kristus ur vägen. Detta har de försökt göra i artonhundra år. Han försökte utplåna kristendomen genom ett enda drag. Därför skaffade han sig den nödvändiga fullmakten och reste ned till Damaskus.

Antag att någon sagt då han red ut från Jerusalems port i denna, sin mission:
– Du reser nu ut för att förfölja de kristna. Men du skall komma tillbaka som en predikant.
Då skulle nog Saulus ha svarat:
– Jag hatar Kristus. Jag avskyr honom.
Han ville försöka utrota Kristus och hans lärjungar.
Kristus var inte främmande för honom. Han kände till hans verk, ty som han sade till Agrippa, ”detta hade inte skett i en vrå.” Han kände till allt angående Kristi död. Han var troligen även bekant med Nikodemus och de medlemmar av stora rådet, som var emot Kristus. Kanske han kände till Jesu lärjungar och deras goda gärningar.

Men han hyste ett fullkomligt hat mot evangelium och dess lärare samt reste ned till Damaskus för att kasta alla dess kristna i fängelse.
Du kan tänka dig honom, när han rider ut från Jerusalem med sitt lysande följe och reser genom Samarien, där Filippus predikar. Likväl ville han inte tala med någon samarit, ty judarna avskydde samariterna. Tanken på att tala med en samarit skulle ha förefallit honom löjlig. Sålunda red han stolt genom detta land. Han bar sitt huvud högt. Och han flåsade tungt under sitt hot och sitt agg mot Guds barn.

Damaskus låg ungefär tjugotre mil från Jerusalem. Men vi vet inte, hur länge han var på vägen. Föga anade han, att artonhundra år efter skulle tusentals människor samlas i detta då vilda land, för att höra berättelsen om hans resa till Damaskus. Han har nalkats stadens portar. Och hans vrede har ännu inte lagt sig. Ännu andas han hat och hämnd. Se honom, då han står framför den sköna staden! Någon har sagt, att detta är den skönaste staden i världen. Och det berättas, att när Mohammed kom dit, vände han bort sitt huvud, så att inte dess skönhet skulle leda hans hjärta bort från Gud.

Saul, Saul, varför förföljer du mig?
Den unge mannen nalkas alltså staden och säger oss timmen, när han uppnådde den. Den timmen glömmer han aldrig. Ty det var då Kristus mötte honom. Han säger, att han såg ett sken från himlen, klarare än solskenet. Han såg himlens ljus och en skymt av det ljuset slog honom till marken.

Detta är syndarens rätta plats, när Gud talar till honom. Varje människa borde falla ned på sitt ansikte. Från detta sken ropade en röst till honom:
– Saul! Saul!
Ja, Guds Son känner hans namn. Syndare! Gud känner ditt namn. Han vet allt om dig. Han känner gatan där du bor. Och även husnumret, eftersom han visste var Saulus bodde, då Ananias skulle gå dit.
– Saul, Saul, varför förföljer du mig?

Hur dessa ord måtte ha trängt in i hans själ! Han stannade. Orden var ställda till honom. Predikan tjänar ingenting till, förrän människorna stannar och tar emot evangelium.
Måtte varje syndare här i kväll höra Jesus kalla sig vid namn. Vi behöver en personlig Kristus.
Nåväl, när frågan ställdes till honom: ”Varför förföljer du mig?” kunde han ge något skäl till det? Kan någon syndare ge ett skäl till varför han förföljer Kristus? .
Ack, varför förföljer du Kristus?

Jag tycker mig höra någon av er säga:
– Jag har aldrig förföljt Kristus. Jag har visserligen många synder; jag svär och dricker starka drycker, men jag talar alltid vördnadsfullt om Kristus.
Gör du det? Talar du aldrig utan vördnad om hans lärjungar, Guds barn?
Kom ihåg, att om du talar utan vördnad om dem, behandlar du även honom utan vördnad.

När Kristus ställde frågan: ”Varför förföljer du mig?” kunde han ha tillagt:
– Jag var på jorden i trettiotre år. Och jag har aldrig gjort dig något, aldrig förolämpat dig eller dina vänner, utan jag kom till jorden för att välsigna dig. Varför förföljer du mig?
Ja, mina vänner. Alla de välsignelser ni har fått, kommer från honom. Varför kan ni då inte leva för honom? Varför fortsätter ni att hata Kristus? Finns det någon här som kan ge ett skäl, varför han inte älskar Kristus? Finns det i hela vida världen något skäl, varför män och kvinnor inte älskar Kristus?

Varför älskar ni inte Jesus?

Jag minns, att jag hört talas om en söndagsskollärarinna, som hade lett alla sina barn till Kristus. Hon var en trogen lärarinna. Sedan försökte hon förmå dem att skaffa andra barn till skolan. En dag kom ett av dem och sade sig ha försökt att få barnen till en fritänkare med. Men han ville inte låta barnen gå dit.
– Vad är en fritänkare? frågade barnet, ty det hade aldrig hört talas om en sådan.
Lärarinnan talade om vad det betydde. Och barnet blev mycket förskräckt.

Någon morgon därefter gick flickan förbi ett postkontor på sin väg till skolan. Då fick hon se den icke troende fadern komma ut därifrån. Hon gick fram till honom och frågade:
– Varför älskar ni inte Jesus?
Om det hade varit en man, som sagt så åt honom, hade han troligen slagit till honom. Nu såg han bara på henne och gick vidare. Men flickan ställde för andra gången samma fråga till honom:
– Varför älskar ni inte Jesus?
Han räckte ut sin hand för att milt skjuta henne ifrån sig, när han fick se hennes tårar.
– Herrn, var god och säg mig, varför ni inte älskar Jesus?
Åter sköt han henne åsido och gick vidare.

När han kom till sitt kontor, kunde han inte få flickans fråga ur sina tankar. Alla breven han skulle expediera tycktes innehålla de orden:
– Varför älskar ni inte Jesus?
När han försökte skriva, ville hans penna forma dessa ord:
– Varför älskar ni inte Herren Jesus?
Han kunde inte få någon ro. Och då han på gatan kom i sällskap med affärsmännen, tyckte han sig ständigt höra en röst viska inom sig:
– Varför älskar ni inte Jesus?
Han tänkte, att han skulle glömma det till kvällen, då han kom hem till sin familj, men han kunde det inte. Han sade sig inte vara riktigt frisk och gick tidigt till sängs. Men när han lade sitt huvud till vila på kudden, hörde han ännu rösten viska:
– Varför älskar ni inte Jesus?

Johannes evangelium om kärlek

Han kunde inte sova. Vid midnatt steg han upp och sade:
– Jag vill ta fram bibeln och se efter, hur Jesus motsäger sig själv. Och då skall jag få ett skäl emot honom.
Han slog upp Johannes evangelium. Men mina vänner; om ni vill finna ett skäl för att inte älska Jesus så läs inte Johannes evangelium. Johannes kände Jesus så länge. Jag tror inte att någon kan läsa Johannes evangelium utan att bli förd till Kristus.

Nåväl, han läste igenom evangeliet utan att finna något skäl, varför han inte skulle älska honom, och han fann många skäl för att göra det. Han läste bibeln, och innan morgonen låg han på sina knän. Det lilla barnets fråga ledde till hans omvändelse.

Min vän, om du beslutat att inte gå till vila i kväll, förrän du funnit ett gott skäl för att inte älska Jesus, ska du i stället komma att älska honom. Det finns som jag förut sade, intet skäl i världen varför du inte skulle älska honom. Gå till jordens mörkaste ställen, ja till och med till helvetet och fråga dem där, om de kan ge något skäl för att inte älska Kristus. Min vän, de förlorade andarna kan inte ge dig något skäl till det. Varken på jorden eller i helvetet kan något skäl ges, för att man inte skulle älska honom.

Ställ i kväll denna fråga till dig själv:
– Vad är det, som hindrar mig att komma till Kristus?
– Saul, Saul, varför förföljer du mig?
O, må denna fråga i kväll tränga ned i våra hjärtan.
Måtte du inte komma, förrän du kan säga:
– Kristus är min Frälsare, min återlösare, inte förrän du vet dig ha arvsrätt till en av de boningar han gått för att bereda.

Det är dig svårt att spjärna mot udden
När denna fråga ställdes till Saulus: ”Varför förföljer du mig? tillade Jesus:
”Det är dig svårt att spjärna mot udden.” Du och jag skulle inte haft något medlidande med Saulus, om vi hade varit i Kristi ställe. Vi skulle ha sagt att det var de stackars kristna i Damaskus, som hade det svårt.
Men Herren dömde annorlunda. Han sade:
– Det är dig svårt att spjärna mot udden.
På den tiden då de inte drev sina kameler med en piska hade de ett slags käpp, vid vars ända det var fäst ett stålstycke som kallades udd. Detta användes till att sporra djuret.

En kvinna sade till mig för en tid sedan:
– Det är lätt att synda, men svårt att göra rätt.
Eller med andra ord:
– Det är svårt att tjäna Gud men lätt att tjäna djävulen.
Det finns väl hundratals människor här i Chicago, som tänker så. Aldrig har någon så bedräglig lögn som denna kommit från helvetet.
Den är lika falsk som varje annan av djävulen påhittad lögn. Vi vill förjaga den lögnen till den plats, varifrån den kom.

Mina vänner! Det är inte sant. Gud är inte en hård utan en mild herre. Vad sade Kristus till Saulus?
– Det är dig svårt att spjärna mot udden.
Det är en viss period, då syndaren inser detta. Hur många har inte sagt till mig:
– Herr Moody, överträdarens väg är hård.

Det är ett vanligt uttryck. Jag har både vid domstolar och i fängelser varit hos människor, som har intygat detta. Det är inte svårt att tjäna Gud, om man är född av Gud. Men det är svårt att tjäna Satan. Syndens väg blir allt mörkare och svårare, ju längre man vandrar på den. Innan jag kom hit, läste jag i en tidning om en man i Boston som hade förfalskat. Berättelsen slutade med att säga att hans väg var hård och odräglig.

Stå inte emot din Skapare!

Tänk er vilken klass som helst här i Chicago. Vi har representanter av dessa här i afton. Vi kan tänka oss en sköka. Tror du att hennes väg är lätt? Den är kort, ty den varar i medeltal blott sju år. Se henne, då hon kommer till staden från sitt hem, där hon oskyldig och ren lämnat syskon och mor. Hon kom hit till staden och vistas nu i ett skökohus. Men ibland vandrar hennes tankar tillbaka till det rena hem, där hennes moder bad för henne, där hon fick luta sitt huvud mot sin mors bröst, medan hon tryckte sitt barns ansikte mot sitt hjärta.

Hon minns, när hon gick i söndagsskolan, samt hur hennes mor försökte lära henne att tjäna Gud… och nu är hon landsflyktig. Hon vill inte gå hem, ty hon skäms. Hon blickar in i framtiden och ser endast mörker framför sig. Efter några år dör hon en skökas död och läggs i en okänd grav. Hennes älskares smicker var ihåligt och falskt. Är hon lycklig i sitt liv? Fråga en sköka i kväll, och hon skall säga dig, att överträdarens väg är hård. Fråga sedan den renhjärtade och dygdige, om Kristus är en hård herre. Gå och fråga drinkaren, om hans väg är lätt.

Jag kände en gång en man, som var en djupt fallen drinkare. Han hade hustru och barn. Denne man trodde, att han skulle kunna sluta upp att dricka närhelst han ville. Men han gick samma väg som de flesta måttlighetssupare. Jag hade inte varit borta mer än tre år, men när jag kom tillbaka fick jag höra, att hans hustru dött av ett brustet hjärta. Och den mannen var sin hustrus mördare. Han har mist alla sina barn. Hemlös driver han omkring gata upp och gata ned. Men för fyra år sedan hade han ett vackert hem samt hustru och barn. De är borta, och han får kanske aldrig mer återse dem. Kanske är han här i kväll. Är så fallet vill jag fråga:
– Är inte överträdarens väg hård? Är det inte svårt att strida mot Gud?

Stå inte emot din Skapare! Tro inte på djävulens lögner och tänk inte, att Gud är en hård herre. Om du fortsätter med att göra orätt, skall du få erfara sanningen av det, som sades till Saulus:
– Det är dig svårt att spjärna emot udden.
Betrakta krögaren! När man talar till honom skrattar han åt oss. Han säger oss, att det inte finns något helvete, intet liv efter detta, att det inte finns någon vedergällning.

Varje människa får skörda, vad hon sår

Jag kommer nu ihåg en man, som fördärvat nästan alla söner där i trakten. Mödrar och fäder gick till honom och bad honom att han inte skulle ge deras barn rusdrycker. Han svarade dem, att det var hans yrke att sälja rusdrycker, och han ämnade göra det åt vem som helst. Hans krog var en mörk plats där i trakten, lika svart som helvetet. Men den mannen hade även ett faders hjärta, ty han hade en son. Han dyrkade inte Gud, men han dyrkade sin son. Han mindes inte att vad man sår, får man skörda.

Mina vänner! Varje människa får skörda, vad hon sår. Det blir kanske inte så snart. Men vedergällningen skall likväl komma. Om du fördärvar andras söner, skall någon annan fördärva dina!
Kom ihåg, att Gud är rättfärdig. Han är rättvisans Gud. Han tillåter dig inte att fördärva människor och sedan själv komma undan. Om vi står emot hans lagar så får vi lida.

Tiden rullade framåt. Och den unge mannen blev en slav under rusdryckerna. Livet blev honom en sådan börda, att han fattade en pistol och sköt sig genom huvudet. Fadern överlevde honom några år, men hans liv var bittert som galla. Han steg med sorg ned i sin grav.
Ack, mina vänner! Det är svårt att spjärna mot udden. Ni går måhända ut från detta tabernakel medan ni skrattar åt varje ord jag säger. Men så sant Gud lever, skall vedergällningens tid komma. Det är endast fråga om tiden, när den kommer.

Himlens domstol

Se på den hycklande veklingen. Den dag kommer då han skall skörda, vad han sått. Han straffas måhända inte här i tiden, men han skall ställas inför himlens domstol. Där skall han få sin skörd.
Dessa män med sina lena, smickrande tungor överses av samhället och går omkring som om ingenting vore. Men om en stackars kvinna faller, blir hon föraktad, medan dessa falska veklingar fritt få vara med överallt. Rättvisans ögon kan inte upptäcka dem. De tror sig gå säkra. Men de misstar sig. Om någon tid skall himlens Gud kalla dem till räkenskap. De säger att inte Gud skall straffa dem. Men befallningen från himlen lyder:
”Vad människan sår, skall hon också skörda.”

För en vecka sedan predikade jag över texten:
”Kristus kom för att läka de förkrossade.” Jag talade om att jag fått ett brev från en hustru, som var alldeles förkrossad. Hennes man kom hem en kväll till hennes förvåning och sade sig vara stämd inför rätta, varför han måste rymma sin väg.
Han reste. Hon visste inte vart. Han övergav henne och två barn. Det var ett sorgligt brev och den stackars kvinnans klagan ljuder ännu i mina öron.

När jag härom kvällen omtalade denna berättelse satt på läktaren en man, vars hjärta började slå hårdare, därför att han trodde, att det var honom jag menade, ända tills jag talade om de två barnen. Jag fick sedan veta, att han tagit pengar, som inte varit hans i tanke att ersätta dem. Men då han inte kunde det, hade han rymt.
– Jag har en vacker hustru och tre barn, sade han.
Men jag har måst överge henne för att gömma mig här i Chicago. Guvernören i min stat har erbjudit belöning åt den, som kan få tag på mig.

Mina vänner! För en vecka sedan erfor den mannen sanningen av min text. Han var i stor ångest. Han tyckte sig inte kunna bära denna börda och sade åt mig:
– Herr Moody, jag vill, att ni ber för mig. Bed Gud ha förbarmande med mig.
Därpå föll vi på våra knän. Jag vet inte om jag någonsin i mitt liv känt så stort deltagande med någon.
Han frågade mig, om han borde resa tillbaka. Jag uppmanade honom att fråga Herren om det. Och vi bad åter en bön.

Detta skedde på söndagskvällen. Jag bad honom möta mig på måndagskvällen. Han talade om hur svårt det var att resa tillbaka till sin stad och överlämna sig samt därmed vanära både hustru och barn. Han skulle då få tio års fängelse.

Måndagen kom. Då mötte han mig med dessa ord:
– Herr Moody, jag har bett till Gud angående denna sak. Och jag tror att Kristus har förlåtit mig. Men jag är inte min egen. Jag måste resa tillbaka och överlämna mig i rättvisans händer. Jag får nog tukthus. Men jag måste resa.
Han uppmanade mig att be för hans hustru och barn, varefter han reste. Nu är han tillrätta i rättvisans händer.

Min vän, säg inte att överträdarens väg inte är hård. Det är svårt att strida mot synden. Men det är tusen gånger värre att dö utan hopp. Vill du inte ta emot Kristus? Ta emot honom som ditt hopp, ditt liv, din sanning!
———

Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.