Predikan av D.L Moody i Chicago 1876
Jesus skall läka era krossade hjärtan

Om jag frågade denna åhörarskara, varför Kristus kom till världen, skulle varenda en svara:

– För att frälsa syndare.
Och man skulle inte lägga till något. Många tänker också, att detta var allt, vad Kristus kom för att göra här i världen. Vi vet, att han kom till världen för “att uppsöka och frälsa det som var förlorat”. Men detta var inte allt. Han kom även för att läka alla förkrossade hjärtan.

I Luk. 4:18 säger han, att Herrens Ande var över honom, att han var smord till att predika evangelium för de fattiga och till att läka förkrossade hjärtan. På ett annat ställe läser vi, att han kom till världen för att förklara sin Fader och uppenbara honom för människorna.

I kväll vill vi betrakta den sanningen, att Kristus kom till världen för att läka förkrossade hjärtan.
När prinsen av Wales för några år sedan kom hit till Amerika, var faktiskt hela landet i uppror för att se honom. Alla undrade, i vilken avsikt han kommit till oss. Hade han kommit för att betrakta vår republikanska styrelse och våra stiftelser, eller hade han kommit blott och bart för att se sig omkring eller för att bli sedd? Han kom och reste åter utan att säga oss, varför han varit här.

När Fridsfursten kom till denna mörka värld, skedde det inte för hans egen del. Han säger oss, att han kom, inte för att se och bli sedd, utan för att uppsöka och frälsa det, som var förlorat, och för att läka krossade hjärtan.
Då man vet detta, synes det mig som ett under att se, att så många som har krossade hjärtan hellre vill bära dem år ut och in än att lämna dem till denne store läkare.

Hur många finns det inte här i Chicago, som går i graven med brustet hjärta. De har under åratal känt sina hjärtan nedtyngda av sorg, fastän de, när de öppnar Skriften, likväl kan se det ställe, där det står skrivet, att han kom hit ned för att läka de förkrossades hjärtan. Han lämnade himlen med all sin härlighet för att komma hit till jorden. . . han säger själv, att han var sänd av Fadern för att läka alla hjärtesår.

Mina vänner! Bland alla stånd och klasser finns människor med krossade hjärtan. De rika och de fattiga lider lika mycket.
Det var en tid. jag brukade besöka endast de fattiga. Jag trodde, att endast de hade krossade hjärtan. Men på senare år har jag funnit, att de finns lika mycket bland de lärda som de olärda, bland de bildade som bland de obildade, bland de rika som bland de fattiga.
Om ni kunde gå gata upp och ned för att söka nå människornas hjärtan, om ni kunde få dem att utgjuta sina hjärtan för er, skulle ni bli förvånad över varje familjs historia.

Att lägga alla sina sorger på Kristus:
För några år sedan hade jag ett par veckor varit borta från staden. Och när jag kom hem, gick jag och besökte några. På det första stället fann jag en mor med förgråtna ögon. Jag sökte få reda på vad det var, som oroade henne. Men fastän hon motvilligt öppnade sitt hjärta för mig, sade hon likväl allt för mig.

– Förra natten natt kom min son hem drucken, sade hon. Jag visste inte, att han var begiven på starka drycker.
– Och, tillade hon, jag skulle hellre ha sett honom läggas ned i graven än att få hem honom i ett sådant tillstånd som i går kväll.
Jag försökte trösta henne, så gott jag kunde, då hon talat om sin sorgliga historia. När jag gick därifrån, önskade jag, att jag inte åter skulle komma in i ett hus, där det rådde sorg.

I nästa hus jag besökte bodde några av mina söndagsskolebarn. Och där fann jag, att döden gästat och tagit bort ett av dem. Modern talade om sin sorg samt visade mig under tårar sitt döda barns leksaker och skor. Jag gick så fort som möjligt därifrån i hopp om att den dagen inte mer få höra något sorgligt omtalas.

Nästa besök jag gjorde, var i ett hem, där jag fann en hustru, som hade sin sorgliga historia att berätta för mig.
– Min man har under en lång tid försummat mig, sade hon. Nu har han övergett mig. Och jag vet inte, vart han tagit vägen. Vintern är snart här. Och jag vet inte, vad det skall bli av min familj.
Jag sökte trösta henne, bad med henne och uppmanade henne att lägga alla sina sorger på Kristus.
I ett annat hem, som jag besökte, fann jag åter en kvinna, som även ägde ett krossat hjärta. Hon berättade för mig, att hennes son lämnat hemmet. Och nu hade hon ingen aning, vart han rest.

Sorgen i era hjärtan:
Den eftermiddagen gjorde jag fem besök. Och i varje hem fann jag ett krossat hjärta. Var och en hade sin sorgliga historia att berätta. Och om ni besökte varje hem här i Chicago, skulle ni alltid finna något, som förorsakade sorg.
Under det jag talar här, tänker ni kanske på den stora sorgen i era hjärtan. Jag vet inget om er. Men om jag gick från den ene till den andre, och ni sade mig sanningen, finge jag säkert höra mer än en sorglig historia.

Den jag sist talade med i går kväll var en ung köpman, som sade sig ha så många bekymmer, att han ofta under den senaste veckan gått ned till sjön och känt sig frestad att göra slut på sitt liv. Hans börda syntes honom för stor.
Tänk i afton på alla krossade hjärtan här i Chicago.
De kan väl räknas i hundratal – ja, i tusental. Överallt i hela staden finns krossade hjärtan. Om all den sorg, som finns i denna stad, skulle skrivas ned i en bok, kunde denna byggnad inte rymma den boken, och ni skulle inte hinna med att läsa den under hela ert liv.

Denna jord är inte främmande för tårar. Och det är inte endast i våra dagar, som dessa ymnigt gjutas. Alltifrån Adams tid har människorna fällt tårar. Och en oupphörlig klagan har stigit upp till Gud.
Jag säger det ännu en gång. Det är oförklarligt för mig, hur alla dessa sorgsna hjärtan kunnat låta bli att gå till honom, som kan läka alla sår. I sextusen år har detta sorgens rop stigit upp till Gud.

Vi finner, att Jakob grät, när han trodde sin son vara död. Hans söner försökte trösta honom, men förgäves. Vi läser även om konung Davids tårar. Jag tycker mig se honom, då han får underrättelse om sin sons död. Och jag hör honom med smärta utropa:
– Absalom, Absalom, min son Absalom. O, att jag hade fått dö i ditt ställe.
När Kristus kom till jorden, var klagorop det första han fick höra. Det var ropet från mödrarna i Betlehem. Och från krubban till korset var han omgiven av sorg. Vi läser att han ofta såg upp mot himmelen och suckade. Jag tror, att han gjorde det vid tanken på det myckna lidande, som omgav honom.

Han såg lidande både till höger och vänster, ja överallt på jorden. Och den tanken att han var kommen för att lyfta av dem deras bördor, men såg så få, som ville ta emot hans hjälp, gjorde honom sorgsen. Han kom för detta ändamål.

De män som Gud har sänt har aldrig misslyckats
Må hundratusentals kasta sina bördor på honom. Ty han har kommit för att bära dem såväl som deras synder. Han vill bära våra lidanden och sorger. Det finns ingen betungad Adams son här i Chicago, som inte kan bli fri sorgen, om han kommer till honom. Låt mig fästa er uppmärksamhet på det lilla ordet “sänt”. “Han har sänt mig”. Tag era biblar och läs om dem, som blivit sända av Gud. Och den tanken skall bemäktiga sig er, att ingen som blivit sänd av Gud att göra hans verk, har misslyckats.

Hur stort verket än var, hur vidlyftigt än företaget, hur många svårigheter de än mötte, var de dock vissa om att lyckas, om Gud sänt dem.
Gud sände Mose ned till Egypten för att föra tre miljoner människor ut ur träldomen. Denna tanke skulle för de flesta ha synts orimlig. Tänk er en man med ett tungt mål framför sig, utan armé och generaler. Och han skulle föra tre miljoner människor ifrån en så mäktig nation som egyptiernas. Men Gud sände honom. Och vad blev följden?
Farao ville inte, att de skulle tåga ut. Den store konungen och hans krigshär ville hindra dem.
Men lyckades han?

Gud sände Mose och han misslyckades inte.
Vi vet, att Gud sände Josua till Jerikos murar. Folket gick omkring murarna, vilka föll omkull, och staden blev intagen.
Gud sände Elia till Ahab och vi läser om följden därav. Simson och Gideon sändes av Gud. Och vi hör i Skriften vad de gjorde. De män, som Gud har sänt, har aldrig misslyckats.

Skall ni då tro, att Guds egen Son, sänd till oss, skulle misslyckas? Om Mose, Elia, Josua, Gideon och Simson och alla dessa kraftfulla av Gud sända män lyckades, skulle inte då Människosonen ha framgång?
Tror ni han misslyckas i att läka krossade hjärtan? Tänker ni, att det finns ett hjärta, som är så krossat, att det inte går att läka det? Han kan läka det.
Men saken är den, att människorna vill inte komma till honom. Om det finns något krossat hjärta här inne i afton, så lämna det åt honom.

Om ni bryter en arm eller ett ben, så skyndar ni genast till den bästa läkaren. Om ni har ett krossat hjärta, behöver ni inte gå till doktorn eller predikanten. Ty den bästa läkaren är Jesus.

På Kristi tid hade de inte sådana sjukhus och läkare som nu. När någon insjuknade, fördes han ut framför dörren till huset, och de som gick förbi ordinerade åt honom. Om en man gick förbi, som hade haft samma sjukdom, talade han om, vad han gjort för att bli frisk.
För några månader sedan var jag sjuk. Och om jag, sedan jag tillfrisknat, hade mött en man, som led av samma sjukdom, skulle jag ha sagt honom, vad som botade mig. Jag kunde inte behålla läkemedlet för mig själv.

Gå till Frälsaren:
När Kristus kom hit ned och fann de sjuka utanför dörrarna, fick de lidande mera medicin av hans ord än det fanns i landets alla vanliga läkemedel.
Han är en mäktig läkare, som kommit för att hela varje krossat hjärta i denna byggnad och i hela Chicago. Ni behöver inte gå till någon annan läkare. Den stora svårigheten är den, att människorna löper efter andra läkare. De går till den och den bekännelsen, till den och den teologen, i stället för att gå till Frälsaren direkt.

Han har sagt sig vara sänd att läka alla krossade hjärtan. Och om han sagt det, så låt oss ta honom på orden och bedja honom hela oss.
Jag har i dag tänkt på olikheten mellan dem, som känner Kristus i sin sorg, och dem, som inte känner honom.

Jag känner flera familjemedlemmar i denna stad, som är färdiga att dö av sorg. Jag känner två änkor här i Chicago, som sörjer sig till döds över sina mäns död. I stället för att lämna sina bördor åt Kristus sörjer de dag och natt. Och följden blir att sorgen efter några veckor lägger dem i graven. Likväl borde de ha burit sina krossade hjärtan till den store läkaren.

För tre år sedan tog en fader sin hustru och sina barn med ombord på en fransk ångbåt. De skulle resa till Europa. Men under vägen stötte ett annat fartyg emot den franska ångbåten, så att den sjönk.
När jag predikade i Chicago, brukade denna mor varje kväll föra sina båda barn med sig till mötet. Det var en vacker syn att se, hur dessa små brukade sitta och lyssna, samt hur tårarna rann nedför deras kinder, när man talade om Kristus. Det syntes, som om ingen i hela mötet så ivrigt slukade sanningen som dessa små.

En kväll, då vi uppmanade de bekymrade att gå ned i samtalsrummet, sade ett av dessa barn:
– Mamma, varför kan inte även jag få gå in?
Modern tillät dem det. Och då en vän talade vid dem, syntes de förstå frälsningsplanen lika bra som de vuxna.

När den där minnesvärda aftonen var inne, kom denna moder till mötet utan sina barn. Då jag läste underrättelsen om fartygets förolyckande och namnen på de omkomna, sade jag:
– Detta skall döda henne.
Jag lämnade Edinburgh och for till Liverpool för att trösta henne. Men när jag kom dit, fann jag att Guds Son varit före mig. Och i stället för att jag tänkt trösta henne, tröstade hon mig. Hon sade, att hon kunde inte tänka sig, att hennes båda barn låg i det djupa havet. Det syntes henne, som om Kristus hade tillåtit henne att föra dem ombord på skeppet, för att han skulle få ta dem till sig i himlen. Och han hade räddat hennes liv för att hon litet längre skulle få fortsätta att verka hans verk på jorden. Sedan hon på ett mödramöte i Farwell Hall omtalat denna sin historia, tänkte jag, att även jag vid något tillfälle skulle få nåd att tala om den för sörjande mödrar.

Om någon av er har en stor sorg, om ni har mist en älskad far, mor, bror, man eller hustru, så kom till Kristus, eftersom Gud har sänt honom för att läka krossade hjärtan.
Jag tänker mig väl, att någon av er skulle vilja säga:
– Ack, den sorgen kunde jag väl uthärda. Men jag har ett svårare bekymmer att bära på.
Jag minns en mor, som en dag sade till mig:
– Det är lätt för er att tala på det sättet. Men om ni hade en sådan börda, som jag har, kunde ni inte kasta den på Herren.
– Är er börda så tung, att Kristus inte kan bära den?
frågade jag.
– Nej, den är inte för stor för honom att bära, men jag kan inte kasta den på honom.
– Det är ert eget fel, svarade jag.

Tala om era bekymmer för Gud:
Jag ser många, som i stället för att bära fram sina bördor till honom, spänner dem fastare omkring sig och går framåt, sviktande under deras tyngd.
Jag frågade henne, vad det var för en börda. Och hon svarade:
– Jag har en enda son, som irrar omkring på jorden. Jag vet inte var. Om jag bara visste det, skulle jag vandra runt jorden för att söka upp honom. NI anar inte, hur jag älskar min gosse. Denna sorg tar död på mig.
– Varför går ni inte till Kristus? Han kan nå er son, om han än bodde vid världens ände. Tala om era bekymmer för Gud, så skall han ta bort dem, och om ni inte får se er son här på jorden, skall Gud likväl ge er den trösten, att ni får möta honom i himlen.

Sedan berättade jag för henne om en mor, som bodde i södra Indiana. För några år sedan kom hennes son till denna stad. Han litade fullt och helt på sin egen dygd. Men mina vänner, människan behöver mer än blott sedlighet att stödja sig vid i denna stora stad. Han hade inte heller varit här länge, förrän han blev vilseledd. En kväll fann en granne honom drucken ute på gatan. När denne granne reste hem, tänkte han i början, att han inte skulle tala om något för hans far. Men sedan kom han underfund med att det var hans plikt att tala om det. Sålunda fick fadern veta det. Och det blev ett svårt slag för honom.

När barnen om kvällen gått till vila, sade han till sin hustru:
– Hör du, jag har sorgliga nyheter att berätta.
Jag har i dag haft underrättelser från Chicago.
Modern släppte sitt arbete och sade:
– Säg mig, vad det är.
– Man har sett vår son drucken på en av Chicagos gator.
De sov inte den natten. Men de bar sin börda till Kristus. I gryningen yttrade modern:
– Jag vet inte när eller var. Men Gud har gett mig den förvissningen, att min son skall bli frälst och slippa att dö en drinkares död.

En vecka senare lämnade ynglingen Chicago. Han kunde inte säga varför. Men han kände, som om en osynlig makt drev honom därifrån hem tillbaka till sin moders hydda. Och det första han sade, då han steg över hemmets tröskel var:
– Mamma, jag har kommit hit för att be dig bedja för mig.
Kort därefter återvände han till Chicago. Då var han en ny människa såsom ett brinnande och skinande ljus.

Om ni har fått en sådan börda, ni fäder och mödrar, bär den till Jesus. Kasta den på honom. Och han, den store läkaren, skall läka era krossade hjärtan.
Någon torde säga:
– Hur skall det gå till?
Mina vänner, gå till honom som till en personlig vän. Han är inte en mytologisk personlighet, utan vi får verkligen behandla honom som en jordisk vän.
Om ni har synder, som trycker er, tala om dem för honom. Om ni har någon tung börda, lägg ned den vid hans bröst. Om ni talar om era synder för människorna, så säger de, att de inte har tid att lyssna på er. Men han skall inte endast lyssna till er historia, hur lång den än är, utan han skall också läka era krossade hjärtan.
Om det här i kväll finns ett krossat hjärta, bär fram det till Jesus. Jag ansvarar för att han skall läka det.

Jag minns från krigstiden en ung man. Han hade inte fyllt tjugo år. Men han skulle likväl för en förseeIses skull på krigsrättens befallning föras fram för fronten och skjutas.
Det förhöll sig nämligen så. Den unge mannen hade tagit värvning. Han hade inte blivit tvingad därtill utan hade frivilligt gått ut i kriget tillsammans med en annan ung man. De var goda kamrater och kunde inte skiljas åt.

En kväll fick hans kamrat befallning att gå på vakt, och han bad nu den unge mannen att gå i hans ställe, eftersom han var upptagen på annat håll den kvällen. Och det gjorde han. Följande natt blev ynglingen själv befalld därtill. Då han nu vakat i två nätter och inte var van vid sådant, somnade han på sin post. För denna försumlighet förhördes han och dömdes till döden. Enligt presidentens påbud fick ingen benådning ske i sådana fall. Dessa försummelser hade ägt rum för ofta och måste hejdas.

Dottern gick till presidenten:
När nyheten nådde föräldrarnas öron, krossades nära nog deras hjärtan. De bodde i Vermont. Och de hade intet hopp om att kunna rädda honom. Men de hade en liten dotter, som läst en skildring över Abraham LincoIns liv. Och hon visste, hur han själv älskade sina barn. Därför sade hon:
– Om Abraham Lincoln visste, hur mycket pappa och mamma älskar min bror, skulle han inte låta skjuta honom.
Den lilla flickan tänkte på det. Och hon beslöt, att hon skulle söka upp presidenten.

Hon gick till Vita huset. Vaktposten, som såg hennes bedjande blickar, kunde inte stå emot utan släppte in henne. När hon kom till dörren och bad sekreteraren att få tala vid presidenten, kunde inte heller han neka henne. Hon kom in i Abraham Lincolns enskilda rum, och fann honom omgiven av sina generaler och rådgivare.
När han såg den lilla lantflickan, frågade han, vad hon ville. Barnet talade om sin enkla berättelse, hur hennes bror, som hon och hennes föräldrar älskade så högt, hade blivit dömd att skjutas, hur de sörjde däröver, och hur deras hjärtan skulle krossas, om han måste dö.

Presidenten rördes till medlidande. Genast skickade han ett bud ut till fronten. Och domen gick inte i verkställighet. Dessutom gav han ynglingen tillåtelse att resa hem och hälsa på sina föräldrar.
Jag berättar detta för att visa, hur Abraham Lincolns hjärta rördes till medlidande över dessa föräldrars sorg. Om han hyste så stort medlidande, hur mycket större skall inte då Guds Sons medlidande vara med alla syndare, om dessa bara ville lämna sitt krossade hjärta åt honom.

Han kan läsa ditt hjärta som en uppslagen bok.
Har någon av er en drinkare till man? Bär fram honom till Kristus. Han skall trösta dig och läka och hela. Han kan förvandla honom och göra honom till en välsignelse för församlingen och samhället.
Har någon en förlorad son, så tala om det för Jesus. Vilken välsignelse är det inte att ha en sådan Frälsare! Han blev sänd att läka de krossade hjärtan.

Måtte texten röra er här i kväll, om inte predikan kan göra det. Måtte alla krossade hjärtan föras till denne Frälsare. Då skall de få tröstens ord. Han skall trösta er, som en mor tröstar sitt barn, om ni bara vill lägga fram alla bekymmer för honom.

—-

Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna. Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.

/Maria