D. L Moody Predikan /Maria och Marta

Marta och Maria tillsammans med Jesus i Betania

Jesus i Maria och Martas hem
Målning av J.Vermeer – Holland 1655

 

Maria och Marta
Predikan av D.L Moody i Kansas City 1899
 
Jesus i Maria och Martas hem
Målning av J.Vermeer – Holland 1655
 

Maria i Betania är en av historiens mest beryktade kvinnor, och likväl gjorde hon ingenting som världen skulle kalla stort. Jag finner endast elva ord som någonsin blivit nedtecknade, uttalade av henne. Ingenting sägs om, att hon var skön eller fint bildad, vi är tämligen säkra på att hon aldrig gått i någon högskola eller talat offentligt, varken i form av förmaning eller undervisning i en söndagsskola. Ingenting sådant sägs om henne, ändock är hon en av de mest omtalade kvinnor i världshistorien.
Marta bekymrar sig – Maria lyssnar till Jesus
Alla fyra evangelisterna har något att säga om Maria. I Lukas tionde kapitel får vi först göra hennes bekantskap. I detta kapitel berättas hur Jesus utsände sina sjuttio lärjungar. De kom jublande tillbaka, men han hejdade deras glädje och sade dem, att de skulle fröjdas att deras namn var skrivna i himmelen. Litet längre fram finner vi en slags praktisk religion i berättelsen om den barmhärtige samariten. Och sedan berättas det om Maria, vilken många som gillar den barmhärtige samariten, anses som en mycket opraktisk kvinna.

Den första skymten vi ser av hemmet i Betania är en mycket nedslående scen. Marta anklagar sin syster. Föreställ dig sällskapet som är samlat. Kristus och hans apostlar samt Maria sitter där, då Marta rusar in i rummet och framför klagomål mot sin syster. Luk 10:38-42.
Medan de var på väg gick Jesus in i en by, där en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning, och hon gick fram och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig.”

Maria valde det goda

Nu kommer tillrättavisningen: Herren svarade henne: “Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.”
Jesus, den hemlöse predikaren, hade kommit in i detta hem för att upplysa det och han gjorde det till ett av de mest kända hem i all världens historia. Jesus tillrättavisade Marta. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att hon var en Jesu efterföljare såväl som Maria. De älskade frälsaren båda två. Marta hade tagit emot honom i sitt hem och det är möjligt att hon var den första i denna familj som tog emot Jesus i sitt hjärta. Men de två systrarna var varandra mycket olika.

Den ena ville arbeta för- och betjäna mästaren, den andra önskade ta emot mer från honom, på det hon skulle kunna tjäna honom bättre.
Det var också en annan skillnad mellan dem som jag bäst kan belysa med följande erfarenhet från min verksamhet. En gång fick jag ett besök i Chicago av en välkänd man som sade:
– Herr Moody, ni måste vara så vänlig och hjälpa mig!
Hans ögon var fyllda av tårar.
– Vad är det? frågade jag. Ni har väl inte blivit efter på vägen, det är väl inte möjligt?
– Nej, inte så, svarade han.
– Är ni inte längre föreståndare för söndagsskolan?
– Jo.
– Och ni har ju ett gott anseende i er kyrka?
– Jo.
– Är det någon medveten synd i ert liv som skilt er från gudsgemenskapen?
– Nej.
Då frågade jag:
– Vad är det då på färde? Vad önskar ni?
– Det är så sade han, att min hustru har något i kristendomen som jag saknar. Hennes kristendom bevarar henne i ett ständigt lugn, en beständig frid, medan jag måste göra allt för att bevara min religion. Ni måste hjälpa mig!

Många kristna arbetare är överarbetade

Detta var skillnaden mellan dessa båda systrar. Båda älskade Kristus, men Marta var en av dessa lättretliga, oroliga och gnatiga kvinnor som lätt kommer i misshumör. Vet du om någon sådan? Jag fruktar vi skall finna tiotusen Martor mot en Maria. Många har uppfattningen att deras lättretlighet inte är något farligt ont och de ursäktar sig med att de är trötta och utslitna. Jag tvivlar inte på att detta var händelsen med Marta. Många kristna arbetare är överarbetade, men detta ursäktar inte deras obehärskade lynne.

En framstående predikant i London gjorde för några år sedan det påståendet, att han inte blivit förargad under de sista tjugo åren. Jag menade att detta vore något högst egendomligt, att en man som hade en stor församling i själva Londons centrum och som måste ha med en hel del medhjälpare att göra och så mycket att övervaka, skulle kunna vara lika lugn jämnt. Jag hade ett samtal med honom och en herre som var närvarande sade:
– Jag hoppas broder Moody kan ursäkta, han har så mycket att göra.
– Inte alls, svarade pastorn, ingen människa borde åta sig så mycket arbete för Gud, att det sliter ut honom och gör honom lättretlig och vid misshumör.

Jag bekänner, att jag verkligen på den tiden lät småsaker förarga mig. Så var förhållandet med Marta. Somliga människor har denna vana. Jag känner en del kristna som är så otåliga och lättretliga, att det är svårt kunna umgås med dem.
En moder stod en dag vid sitt bakbord då hennes lilla flicka som hon höll kärare än allt i världen, kom och fick tag i bordet som föll i golvet och degen kom också på golvet. Modern slog till barnet i vredesmod och sade, att hon alltid var i vägen för henne. Endast några veckor efter detta insjuknade flickan och i yrseln frågade hon sin mor:
– Mamma, skall jag vara i vägen för änglarna också?
Tror du att denna moder någonsin kunde förlåta sig, att hon talade och handlade i vrede mot sitt barn?

Jag hörde om en liten flicka som varit ute på ängen och plockat en bukett vilda blommor åt sin mor. Just då hon kom hem, var modern upptagen i ett samtal med en grannkvinna. Flickan rusade fram till henne och sade:
– Mamma, dessa blommor har jag plockat åt dig!
Modern svarade:
– Tig unge, jag talar med vår granne.
Men den lilla flickan drog i sin mammas klänning och sade:
– Jag har plockat blommorna åt dig, mamma!
Och hon var så glad att hon kunde ge sin mamma denna vackra blombukett. Modern stötte undan henne och då hon började gråta, förde hennes mor henne in i en mörk skrubb för att straffa henne.
Detta var den belöning den lilla flickan fick för sin kärleksgåva till sin mor.
Vi kanske inte anser att det betyder så mycket hurdana vi är i vårt hem, men vad har det för inverkan på vår familj?

Kvinnornas synd
Nåväl, jag tror att detta är speciellt kvinnornas stora synd. Vi män har våra synder och gör oss skyldiga till mycket och våra fängelser är fulla av män. Kvinnorna stannar hemma mer än männen och det är mest i hemlivet som kvinnorna syndar. En kvinnas tunga kan stundom vara skarp, den sårar, den sticker. Detta var förhållandet med Marta. Det var mycket ovänligt av henne, att komma inför detta sällskap av män och anklaga Maria.

Anser du inte att hon borde haft mer självkontroll? Skulle Jesus ha förebrått henne som han gjorde, om hon inte handlat orätt? Denna förebråelse har ekat genom nittonhundra år:
“Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket!”
Vi måste upphöra med att gräla och vara förargliga, om vi skall få makt med Gud och människor.

Några män diskuterade vilken av dessa två systrar som kunde ha varit den bästa hustrun. En sade:
– Jag skulle föredra Marta före middagen och Maria efter densamma!
Jag ber att få anföra en avvikande mening. Jag skulle föredra Maria både före och efter måltiden. Om jag skulle äta en middagsmåltid som vore lagad av en vresig, gnällig kvinna, det skulle inte göra maten hälften så smakfull. Jag tror att Maria vore bättre som hustru nu som förr.

Undan för att höra Kristus
Jag kan föreställa mig att Maria ganska ofta smög sig iväg för att höra Jesus, varje gång han kom till templet var hon där. Marta gjorde invändningar och sade:
– Idag är det måndag och vi måste tvätta. Vi måste ha rent, det är klart.
Men Maria svarade:
– Jesus kommer inte att stanna här så länge. Snart lämnar han Jerusalem och jag vill ha så mycket gott jag kan få, innan han försvinner.
Kanske det var en måndag, då Marta hade stannat hemma och arbetat med tvätten och Maria hade varit till templet och hört de underbara orden, vilka hon repeterade för Marta: “Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.”
Var inte detta bättre än att stå hemma och tvätta? Jag säger dig, låt tvätten vara tills vidare då du kan få ha ett sådant gästabud med goda rätter.
Så kom tisdagen då tvätten skulle strykas. Maria gick igen, men Marta gjorde invändningar. Maria drack av det levande vattnet i fulla drag, ty hon behövde det. Det är någonting härligt att dricka av Kristi fullhet, då du kan få göra det, så att du blir bevarad genom Guds nåd i fullkomlig vila och frid, när prövningsstunden är inne.

Jag tror inte att Maria skolkade från sina plikter. Jesus gjorde inte och kommer aldrig att göra, människor lata. När Maria kom hem, satt hon troligen länge uppe om kvällen för att hjälpa Marta med lagning. Eller hon kanske gick upp tidigt på morgonen och hjälpte till med strykningen. Jag tror inte att hon försvårade Martas liv genom att hon följde Kristus. Om du verkligen tjänar honom, gör du det inte svårare för din omgivning, nej, du kommer att hjälpa dem och bespara dem arbete så mycket du kan.

Jag tycker om vad Morgan anmärker om detta. Han påstår att ordet “också” i trettionionde versen* betyder, att Maria gjorde sin del av arbetet, men att hon som ett tillägg till det också satt ned vid Jesu fötter. Hon skyndade på med sitt arbete, på det hon skulle få tid att sitta vid Jesus.

*King James bibel: “And she had a sister called Mary, which also sat at Jesus’ feet, and heard his word.”

Faran av för mycket arbete
En annan sak. Det är möjligt att Marta inte blott tog sig sig an för mycket arbete utan att hon också misskötte sin hälsa. Några är så upptagna med arbete för Gud, att de inte äter eller sover tillräckligt.
Jag träffade en gång en kvinnlig stadsmissionär som var den mest tröttkörda varelse jag mött på länge. Hon var nästan utsliten och såg ut som om hon inte hade en enda vän i världen.
Jag sade:
– Jag hoppas ni är lycklig i ert arbete.
– Ja sade hon, det är ett välsignat arbete.
– Jag antar att ni tycker om det?
– Ja, men jag är så trött.
– Är Ni trött av arbetet eller i det?
– Åh, jag är aldrig trött av arbetet men jag är trött i det.
Jag sade:
– Jag tror inte att Kristus är en hård husbonde att tjäna som vill att hans tjänare och tjänarinnor skall slita ut sig. Tar ni inte en av veckans sju dagar att vila på?
– Nej, det är aldrig att tänka på detta. Tretton av oss är anställda av en rik dam som har uppfattningen att medan vi utför Herrens verk, behöver vi ingen vila för kroppen.

Detta är ett stort misstag. Denna kvinna arbetade tretton eller fjorton timmar om dagen sju dagar i veckan och naturligtvis blev hennes kropp utsliten. När kroppen blir trött, blir sinnet trött och då blir man lättretlig. Så det är mycket betydelsefullt att vi har god vård om kroppen. Ofta blir människor övernervösa då de inte får tillräckligt med mat och sömn.

Du kommer ihåg att Elia lade sig under ginstbusken och önskade sig döden. Där var Guds representant på jorden, en man, som stod närmare Guds tron än någon annan på hela jordens rund på hans tid och önskade sig döden. Och en ängel kom till honom, väckte upp honom och sade: “Stå upp och ät!” Där fanns en kaka på eldsglöden och ett vattenkrus bredvid och han blev vederkvickt. Sedan föll han i sömn igen. Jag antar han hade inte haft sömn på flera nätter, kanske inte heller mat på flera dagar, han var så full av iver. Nitälskan för Gud höll på att förtära honom.

Efter denna andra sömn blev han åter väckt av ängeln med samma tilltal: “Stå upp och ät!” Och han åt och drack. Gud förebrådde honom ingenting då. Han gav honom mat och vila, men när han kom till Horeb sade Gud: “Vad gör du här, Elia?” Då tog Gud hand om honom och gav honom sina föreskrifter. Men först mättade han honom och lät honom vila.

Jag tror att de kristnas nervositet ofta beror på saknaden av föda och sömn. I dessa brådskans tider tror många människor att världen går under utan dem. Detta är likt Marta. Hon trodde att hela huset berodde på henne, att tingen måste utföras på bestämd tid, att när Jesus kom till hennes hus, måste han få den bästa måltid som kunde uppbringas i hela Betania. Och medan hon grälade och arbetade, satt Maria vid Jesu fötter och drack av hans fullhet, till dess hennes själ blev vederkvickt.

Gemenskap med Gud
Det finns två faror som vi bör beakta. Om vi är för mycket verksamma och försummar gudsgemenskapen, kommer vi in i Martas ställning. Vi kommer dit, det är oundvikligt. Men så kanhända det slår över till den andra ytterligheten, för mycket av hörande, att vi blir opraktiska. Detta är den andra faran. Om vi skall bli verkligt lyckliga kristna, så må vi hålla fast vid båda. Vi må vara praktiska i vårt arbete och vi må se till, att vi aldrig förlorar gudsgemenskapen.

Jag har inte funnit en kristen arbetare i detta eller något annat land som haft framgång i sitt arbete, om han inte övat gemenskap med Gud i det dagliga livet. Du förlorar ingenting i ditt arbete, om du går avsides med Herren en stund varje dag. Det är då du behåller makt och styrka. Och det är inte bara att gå avsides för att bedja.
Somliga säger till mig:
– Ser ni herr Moody, jag ber men efter det jag bett i fem minuter, blir jag så förströdd i mitt sinne, tankarna ilar i alla riktningar. Jag kan inte bedja mer än fyra eller fem minuter åt gången och behålla mina tankar samlade.

Nåväl, det finns något som är viktigare än detta. När vi har verklig gemenskap med Gud, så är det inte bara vi som skall tala med Gud, utan han vill också tala till oss. Menar du kanske när Mose var uppe på berget med Gud i fyrtio dagar och fyrtio nätter, att han bad till Gud hela tiden? Nej, ingen människa av kött och blod skulle stå ut med sådant. Jag föreställer mig, att Mose under dessa fyrtio dygn framställde en hel del frågor till Gud och Gud besvarade många av dem.

Och jag tror att om Gud skulle ta mig upp på ett berg för att samtala med mig, skulle även jag ställa en mängd frågor. Jag tvivlar inte på att Mose under denna tid frågade Gud om många saker. Gud tog honom in i sin hemliga hydda och berättade för honom om världens skapelse. Jag tror inte att han skrivit de fem böcker som bär hans namn, om han inte fått dessa dagar och nätter på berget tillsammans med Gud. Och vilken tid det måste ha varit! Det är efter den tiden, som han kommer ned med skinande ansikte. Hans ansikte hade blivit upplyst från den andra världen.

Jag tror att Maria ställde en del frågor till Jesus och att han sade henne många hemligheter. Kanske hon fick veta en del saker som inte ens lärjungarna kände till.
Alla Jesu lärjungar stod honom nära har någon påpekat, men de sjuttio var närmare än kretsen där utanför och de tolv var närmare än de sjuttio och de tre, Petrus, Jakob och Johannes, var närmare än de övriga bland de tolv. Men jag har den tanken, att Maria var närmare än någon av dem.
Dessa män diskuterade ständigt, vilken av dem som kunde vara störst, men Maria hyste inga sådana tankar. Enligt Jesu uppskattning måste hon ha varit störst, då hon likt ett barn satt ned vid hans fötter för att lära av honom och för att lyda honom.

Maria i bekymmer
Marias förening med Jesus förde henne så nära hans hjärta att när hon kom i bekymmer, visste hon vart hon skulle vända sig för att få tröst och hjälp. Många människor lär sig inte detta i framgångens dagar och när så vågorna tornar upp sig emot dem, vet de inte vart de skall vända sig. Jag tänker att ett hem där döden inträtt, men där Jesus är okänd, är den mörkaste plats på jorden. Där finns inget hopp om återuppståndelse eller om en ljusare dag efter detta.

Jag förmodar att en dag kom Lasarus in till sina två systrar med värkande huvud och sade:
– Jag fruktar att jag har feber.
Kanske samma slags feber som tagit ifrån dem både fader och moder.
Hans systrar blev mycket förskräckta. Allt försöktes för att hejda denna feber, men allt var förgäves. Så kanske de sände efter en läkare från Jerusalem, men också hans läkemedel var hjälplösa. Till sist kommer han ut från sjukrummet och säger:
– Det finns inget hopp.
Lasarus var döende och Marias första tanke var denna:
“Var är Jesus från Nasaret?”
Aldrig hade de behövt honom bättre än nu. Det har blivit berättat om Jonatan Edwards när han var färdig att dö i kopporna, att han sade:
– Var är min gamle vän, Jesus av Nasaret?

Min vän, den stunden skall komma då du behöver honom. Kom ihåg det! Du kanske nu tänker att du kan reda dig ganska bra utan honom, men den stund skall säkert komma, då du behöver honom. Den stunden hade nu kommit, då Maria och Marta behövde hans tröst och hjälp.
De skickade iväg en budbärare för att söka upp honom. Det är möjligt att Lasarus dog två timmar efter det budbäraren gått iväg. I detta varma klimat måste en människa begravas samma dag hon dör. Jag såg i Jerusalem en man som dog på morgonen och blev begraven på aftonen. Ibland kan det hända att en man är vid god vigör på morgonen och på aftonen ligger han i graven.

Maria och Marta väntar på Jesus
Dessa två systrar tillslöt sin broders ögon i döden, sedan de hört hans sista hälsning. Säkert hade han sagt något om Jesus. De tryckte en sista kyss på hans kind och så följde de honom till graven och såg stenen bli rullad framför gravens dörr. Sedan återvände de till sitt ödsliga hem, nedbrutna av sorg. Hur de längtade att Jesus skulle komma!
En dag och en natt gick och han kom inte. Den andra och den tredje dagen kom och gick, men Jesus kom inte. När döden gästat vårt hem och några familjemedlemmar vistas på annat håll, hur väntar vi inte på tåget som skall föra dem hem! Hur längtar vi inte efter deras tröst och sympati!

På fjärde dagen återvände budbäraren. Hur ivrigt systrarna frågade honom om han funnit Jesus!
– Ja säger han, jag har funnit honom.
– Var?
– På andra sidan Jordan, där Johannes döpte.
– Och berättade du, att Lasarus var sjuk?
– Ja, jag sade att han var allvarligt sjuk, så att det var fråga om livet.
– Och vad sade han då?
– Han sade att sjukdomen inte var dödlig.
– Talade han om att han skulle komma?
– Ja, han sade att han skulle komma.
– Följde han inte med dig?
– Nej, han fortsatte att predika?
– Såg han besvärad ut?
– Nej.
– Såg han bekymrad ut?
– Nej, han sade att sjukdomen inte var dödlig.
De båda systrarna gav varandra en undrande blick.

Kanske sade Marta till Maria, när de var ensamma:
– Kan det vara möjligt, att vi bedragit oss på denne predikant? Om det varit Elia eller Elisa, så hade han vetat att Lasarus var död, redan innan budet kommit fram och han säger att sjukdomen inte är dödlig.
Men likväl vakade och väntade de att Jesus skulle komma. De lyssnade om natten för att höra hans fotsteg, men den fjärde natten försvann och den femte morgonen randades och han hade inte kommit. Hur långa dessa dagar och timmar var! Timmarna syntes långa som hela dagar. Kanske det var vid fyratiden på eftermiddagen, medan solen sakta sjönk bakom husen i Jerusalem och kastade skuggor över dalsänkan mot Betania som Jesus och hans lärjungar kom upp från Jordandalen.

Kanske en liten pojke först kom till huset och underrättade Marta, att Kristus hade kommit. Hon kanske stod i köket för att tillreda en måltid, för de sörjande som kommit på besök från Jerusalem. Hon gav sig inte tid att kalla på Maria utan rusade iväg till Jesus och sade, när hon mötte honom:
– Herre, om du hade varit här, skulle min broder inte ha dött.
Jesus sade till henne:
– Din broder skall uppstå.
Marta svarade honom:
– Jag vet att han skall stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen.
Jesus sade till henne:
– Jag är uppståndelsen och livet.

Lasarus uppväckelse
Då föreställer jag mig att Jesus såg sig omkring litet missräknad och han sade till Marta:
– Var är Maria? Gå och kalla på henne.
Hon skyndade tillbaka till huset och sade till Maria:
– Mästaren är här och han kallar dig till sig.
Maria sprang till Jesu möte och när hon träffade honom, sade hon dessa elva ord, som Marta förut uttalat:
– Herre, om du hade varit här, skulle min broder inte ha dött.
Maria grät, och hennes tårar syntes ha vidrört tårekällan i Jesu eget inre, så att han grät med henne. O, hur mycket tröst jag erhållit av att Jesus kan bli rörd av våra sorger och att han grät, tillsammans med dessa två systrar i Betania.

När han frågade var de hade lagt honom, visade de honom platsen utan någon tanke på att Lasarus skulle uppstå. Men Jesus hade makt över döden, allt han behövde göra var att tala och hans gamle vän Lasarus hörde rösten och kände igen den, så kom han ut ur graven och återvände till sitt hem i Betania. Vilken kväll detta måste ha blivit! Jag har ofta försökt föreställa mig bilden av Betaniahemmet den aftonen. Marta sysselsatt med sitt tjänande arbete och Maria lyssnande.
– O, hur hon drack in varje nådens ord som utgick från hans mun, under dessa sena timmar!

Att uppmuntra Kristus
Men nu förändras scenen. Kristus hade kommit till Maria för att trösta och uppmuntra henne i hennes nöd. Sedan kom hon till honom i hans mörka stund. Tag hem denna tanke! Har du någonsin tänkt på att du kan uppmuntra Jesus? Vi ser alltid upp till honom efter tröst och hjälp, men det finns tillfällen tror jag, då även vi kan uppmuntra honom, om vi vill. Maria hade kanske inte fattat att Jesus skulle stå upp igen från döden, men att han skulle dö, det hade hon hört och det trodde hon.

Om hon hade haft klart för sig, att han skulle stå upp igen är jag säker på att hon tidigt på den tredje dagens morgon, skulle ha varit vid graven. Inga romerska soldater och ingen makt på jorden, skulle ha kunnat hindra henne att infinna sig vid graven. Men hon hade endast fattat att han skulle dö och hon tog sin alabasterflaska med dyrbar olja och bröt upp den över honom.

Två gåvor som Jesus inte kunde ge bort
Har du tänkt på att det var endast två gåvor som Guds Son fick, då han vandrade här på jorden som han inte kunde ge bort till någon annan? I det sjunde kapitlet hos Lukas läser vi om en stackars kvinna som kom med en alabasterflaska och smorde honom med oljan, och här är det Maria som handlar likadant.
Lärjungarna var harmsna och tyckte det hela var ett misstag.

Det bästa jag gjort sedan jag blev en kristen, har jag blivit klandrad för. Människor har påstått att jag handlat felaktigt. Även religiösa tidningar har angripit mig för det bästa jag uträttat. När jag en gång är död, då skall de nog ge sitt erkännande. O, det är så smärtsamt, när Jesu lärjungar är förbittrade på dig och uttalar hårda ord, när du gör ditt bästa för Kristus.

När Maria bröt upp alabasterflaskan och smorde Jesus, blev det stor bitterhet bland lärjungarna. Judas, förrädaren som redan planerat att sälja sin Herre, var den bittraste av alla. Han var sällskapets skattmästare. Maria satte honom högt i anseende, hon hade mycket små tankar om sig själv, hon menade att hon var den allra ringaste av alla Jesu vänner. Men lovad vare Gud, hennes kärlek överflödade och hon bröt upp sin alabasterflaska och smorde Jesus med dess innehåll.

Det var en stor händelse när Samuel smorde David, men ingen konung har någonsin fått en sådan kunglig smörjelse som när Maria smorde Kristus, så skön och så dyrbar var den. En av lärjungarna uppskattade den till trehundra silverpenningar. Efter den tidens pris hade detta varit tillräckligt till att avlöna en arbetare ett helt år, således motsvarade denna olja i värde ett års arbete.

Men Jesus värderade den på ett annat sätt. Han sade till lärjungarna:
“Varför oroar ni kvinnan? Hon har gjort en god gärning mot mig…
När hon hällde denna olja över min kropp, gjorde hon det inför min begravning. Amen säger jag er: Överallt i hela världen där detta evangelium predikas, skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg det.”
Tänk på detta! Varhelst Guds Sons evangelium predikas i hela världen, framhålls denna berättelse. Ingenting av det vi gör för Kristus är utan mening.

Odödliga gåvor
Jag tänker att Maria resonerade: Om jag väntar till dess han är död, då får jag intet tillfälle att smörja honom. Och därför kom hon medan han ännu levde och smorde hans kropp. Det är något att lära här. Hur ömma och omtänksamma är vi inte mot en familj, som mist någon anhörig! Och vilka vackra ord det sägs om en person som är död. Vore det inte bättre att säga några få av dessa goda ord medan personen är kvar i livet. Vore det inte bra att ge några buketter innan en man dör och inte bara överhölja hans likkista med dem? Vad har han för glädje av dem då?

Det var väl gjort av Maria att hon kom till Jesus i denna mörka stund, då korset redan kastade sin skugga över hans väg och smorde hans kropp för begravningen. Johannes säger:
“Då tog Maria en flaska dyrbar äkta nardusolja och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften av oljan.”
“Huset fylldes.” Inte blott huset utan hela Jerusalem, inte blott Jerusalem utan hela Judeen, inte blott hela Judeen utan hela Palestina, och inte blott hela Palestina utan, lovad vare Gud, hela världen har blivit uppfylld av denna vällukt, och den har inte ännu förlorat något av sin rika doft. Jag tror att denna härliga parfym stiger upp till själva himmelen.

Detta var den bästa handling Maria någonsin gjorde, men om hon hört sig för med någon av de tolv, hade var och en svarat:
“Nej, det var ett slöseri. Du skulle ha sålt alabasterflaskan och givit pengarna till de fattiga.” Pris ske Gud, hon glömde bort de fattiga för ett ögonblick, hon glömde Jesu lärjungar och hon glömde sig själv, hennes kärlek överflödade och hon slösade sin dyrbaraste egendom på Herren Jesus.

Det finns även hos Markus ett yttrande av Jesus om detta:
“Vad hon kunde, det gjorde hon. Hon har i förväg smort min kropp till min begravning.”
“Vad hon kunde, det gjorde hon.” Gud fordrar inte av någon att göra mer än detta, men om varje kristen man och kvinna gjorde det, hur mycket skulle då inte bli uträttat varje dag under vårt liv! En ängel kan inte göra mer än så.

Kvinnor lämnar barnen för missionsfältet
Det berättas om fru Comstock, en gudhängiven missionär i Indien, att hon följde sina barn till ångbåten då dessa skulle sändas åter till Amerika för att få uppfostran, vilken hon inte kunde ge dem i Indien. Hon hade aldrig förut varit skild från dem alltifrån deras födelse och hon dröjde kvar ombord i det längsta.
Båtens kapten kom och sade till henne:
– Ledsamt nog måste jag underrätta er att vi nu skall dra in landgången, så ni måste gå i land.
Hon föll då ned på sina knän och ropade:
– Herre Jesus, jag gör detta för dig!
Det sägs att den bästa historien har än inte blivit skriven. Det har den inte. Detta vore för litet för historieskrivare att berätta, men tror du inte det blev noterat i himlen? Denna moder var villig att skiljas från sina barn och sända dem till sitt hemland för att uppfostras, medan hon själv stannade på missionsfältet för att utföra Guds verk.

En missionärsson
För rätt många år sedan gästade jag ett hem i Västern och såg där en gosse i trettonårsåldern. Han bar inte den familjs namn där han bodde, men han behandlades som familjemedlem. Jag frågade frun i huset, hur detta förhöll sig och hon upplyste:
– Han är en missionärsson. Hans föräldrar kunde inte i Indien få sina barn uppfostrade, varför de återvände hit. Men de hade lärt språket därute och de kände att det inte vara rätt att stanna här. Mannen sade:
– Du må stanna och övervaka barnens skolgång, men jag måste återvända.
Hans hustru svarade:
– Nej, Gud har använt mig till välsignelse därute såväl som dig, vi skall göra sällskap ditut.
Han invände:
– Du har aldrig varit skild från barnen sedan de föddes och du kan inte lämna dem här i landet och själv gå ut på missionsfältet.
Hon sade:
– Jag kan göra det för Jesus, om han vill att jag skall gå.

De bad över saken och sedan satte de in en notis i tidningarna, att de skulle återvända till missionsfältet och frågade om några kristna vänner, ville ta emot deras barn för att uppfostra dem. Min värdinna såg denna notis och beslöt att ta emot ett av barnen och uppfostra det för Herrens skull. Hon sade:
– Gossens mor kom och stannade en vecka och såg runt på allt i vårt hem. Sedan hon blivit övertygad att hon kunde lämna honom här, bestämde hon dagen för sin avresa.

Hon hade sitt rum bredvid mitt och jag hörde henne bedja:
“Herre Jesus, hjälp mig nu, jag behöver din hjälp! Hjälp mig att lämna min käre gosse utan tårar. Den sista gången han ser mig vill jag inte gråta, utan jag vill ta farväl av honom med ett leende. O, Gud, hjälp mig och giv mig kraft.”
Sedan kom hon ner, omfamnade honom och kysste honom med ett leende över sitt ansikte, inte en tår, och reste. Hon upprepade detta i fem hem och sedan återvände hon i sällskap med sin man till Indien. Hon levde blott ett år efter detta, då hon gick för att möta sin Herre.

Några år efter besöket i detta hem, predikade jag i Hartford. Där såg jag en yngling som hade tagit som sin uppgift att föra till mötena dåliga gatpojkar, för att dessa skulle få höra livets ord. Han satt bredvid dem och i eftermötet försökte han få dem med i bönerummet, för att leda dem till Kristus. Detta tyckte jag mycket om och jag frågade vem denne yngling var. De sade mig hans namn och berättade att han var på ett teologiskt seminarium. Jag fick reda på att han var en av de fem söner som missionärsparet hade lämnat och alla fem höll på att förbereda sig för missionsfältet. Om sådana ting nämns aldrig i världshistorien, men de är bokförda i himlen.

Maria i himlen
Jag tror det väckte inte liten uppmärksamhet, när Maria kom till himlen. Hon har en så hög rangplats i den kristna historien som någon kvinna kan ha, ja, troligen högre än någon annan som levt. Högre än Eva eller Sara eller Rebecka eller Rakel och hela raden av dem. Jag kan se hur när hon nalkas tronen, Jesus reser sig och säger:
“Fader, detta är Maria, som smorde min kropp till min begravning.”
Jag är förvissad att hon utförde sitt verk, lika troget som Paulus gjorde.

När böckerna en gång öppnas, skall vi finna några okända Jesu lärjungar som utfört så stora gärningar att de överglänser deras som vi räknat såsom allra främst, i Guds rikes tjänst. Må Gud hjälpa oss att glömma oss själva och arbeta endast för honom! Låt folk säga vad de vill! Ja, låt till och med Jesu lärjungar klandra. De klandrade Maria, men Kristus var nöjd med henne. Må vi behaga honom!

Jag har mött några sådana Marior nu och då, det är uppfriskande för mig. Det fanns en i Wellesley för några år sedan. Hon var lärarinna i en lägre skola men studerade och var mycket ivrig att ta en högre examen i Wellesley. Men då dog hennes far och hon avbröt genast sina studier och återvände till sin lärarinneplats, för att kunna sända sina två bröder till läroverket och till akademin. Hon fortsatte så i femton år, till dess hon hade båda sina bröder i talarstolen såsom evangeliets förkunnare. Sedan fortsatte hon sina avbrutna studier och tog sin examen. Heder åt en sådan kvinna!

Marias eftermäle
Jag tänker att om Gud hade sänt en ängel att skriva ett minnesord på Marias gravsten, hade han inte funnit en lämpligare text än Jesu ord, när han sade:

VAD HON KUNDE, DET GJORDE HON.

Jag ville hellre ha en sådan gravskrift, ifall den sanningsenligt kunde skrivas, än att äga all Rotschilds egendom. Kristus reste över Maria ett monument som är varaktigare och bättre än Napoleons och Cesars. Deras monument förvittrar, men hennes förbliver. Hennes namn förekom aldrig i tryck medan hon levde. Men nu är hon beryktad på över trehundrafemtio språk. Vi kanske aldrig skall räknas bland de stora, vi kanske aldrig skall bli omtalade utanför vår egen trånga krets, men vi må, likt Maria, göra vad vi kan. Må Gud hjälpa oss därtill var och en. Vårt liv är snart tillända, det må bli kortare eller längre. Må vi alla handla som Maria i Betania.
————
Dwight Lyman Moody (1837-1899) var en amerikansk evangelist och predikant. Han startade Moody Church i Chicago och predikade i slumkvarteren för de fattiga och de utstötta, även vid krigsfronten, i städerna och utomlands. Han kom med nytt liv som fick folket att vakna upp, både i och utanför kyrkorna.

Moody var ett av de svaga instrument som Gud hade utvalt för att göra det starka om intet.

http://www.minfrid.se/moody/maria-marta.shtml        Tack till Johnny Dahl /Maria

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.