Demokratins dödgrävare

27 SEPTEMBER, 2024

Som debattör och skribent frågar jag mig ofta om det är rimligt att fortsätta varna för de snart dagliga händelser som pekar ut vägen mot det totala kriget, WW3, det slutliga kriget som för alltid kommer att förändra världen, eller om det är bättre att bara tiga och hoppas på det bästa. Finns det någon nytta med att skrämma alla med visioner om en annan verklighet som, om de infrias, ändå ingen kan påverka eller undkomma? För bara en mycket liten minoritet kan ställa om sina liv inför ett sådant hot. Vi är beroende av våra arbeten och de inkomster det ger, de bostäder vi investerat våra tillgångar i och våra familjemedlemmars närhet och mentala stöd.

Kort sagt, vi sitter där vi sitter och lär inte komma undan om det värsta händer. Så kanske är det bäst att bara strunta i alla nyheter som egentligen bara skrämmer oss och därmed förpestar våra dagliga liv? Är det en bättre idé att ta ut lite pengar och gå ut på krogen för en brakmiddag med en flaska gott vin, ha en skön dag och sova gott den natten?

För många är det säkert ett bättre alternativ att lita på våra kvalificerade politiker, som vi ju har valt för att ta de viktiga besluten även i våra liv. Alla förstår säkert ironin. Jag skulle aldrig sätta mig i en bil om föraren var en femåring som knappt når upp till ratten. Hur har vi hamnat i den här situationen, där vårt samhälle styrs av människor som man inte ens hade haft förtroende för att låta gå ut med hunden ens? För om vi hade kunnat lita på våra politiker så hade vi kunnat känna den trygghet som demokratin egentligen skall stå för. Vad är det som gått snett i vår utveckling sedan WW2, när stora delar av Europa låg i ruiner? Vi kom lindrigt undan och märkte knappt att världen stod i lågor. Vi hade partiledare då som var akademiker med gedigen livserfarenhet, till och med Nobelpristagare. Med få undantag visste de vad de gjorde och vi fick en period av lugn och ro och växande välstånd som varade i minst 50 år, jag som är född under kriget har fått leva större delen av mitt liv under den perioden.

Det är jag tacksam för. Samtidigt är kontrasten svindlande mot dagens yrkespolitiker som – ärligt talat – aldrig har haft någon funktion i ett fungerande samhälle förutom sina egna ekonomiska preferenser. Produkter av ett maskineri med syfte att konservera en maktapparat, väl isolerad från väljarna, som skall vara självgående som en evighetsmaskin som ingen får störa eller ändra riktning på. Tyvärr tycks inte ens de själva förstå vad de gör. De hindrar oss från insyn, dunkar varandra i ryggen och tycker att den livslånga riksdagspensionen är det högsta målet i tillvaron. När det råder lugn och ro i världen kan man ta det med en axelryckning, men när världen går mot ett till synes oundvikligt världskrig som de inte tycks se, ens med putsade glasögon, är läget faktiskt allvarligt. Vi måste plötsligt granska dessa ”ledare” vad gäller kompetens, intelligens och dolda agendor för att kunna förskaffa oss den säkerhet vi har rätt att kräva.

Förr var det adeln, prästerna, borgare och bönder som formade politiken. Det gjorde de i syfte att stärka nationen, som var grundbulten för att kunna garantera deras överlevnad. Dagens partistrukturer har mer än 100 år på nacken och har fram till nu behållit sin nationella strävan. Den har räddat oss från krig och elände utanför våra gränser. Idag har samma partier och nya politiker lagt fokus på världen utanför dessa gränser. Genom att vi har kvar samma partistrukturer kan vi inte påverka denna omsvängning av fokus från vårt land till världen i sin helhet. Den förekommer inte i någon valdebatt eller ens i de media som förutsätts ha rätten att forma våra åsikter. Vem har då tagit på sig rätten att förändra ett tusenårigt förhållningssätt till något som bara gynnar tredje part utan folkets godkännande?

Argumentet fred på jorden duger inte eftersom detta förhållningssätt istället innebär krig på jorden. Därom råder inte minsta tvekan. Vi står nu på randen till det värsta kriget i världshistorien och det är våra egna politiker (partier) som driver den utvecklingen. Har vi någon anledning att acceptera det?

Begreppet demokrati föddes inte efter den franska revolutionen, om någon nu trodde det. Samhället var lika feodalt efter som före maktskiftet men några kungar, grevar och baroner ersattes av den nya regimens politiker som snabbt tog över de lediga storgodsen och maktpositionerna. Man fick vänta tills industrialismen var ett faktum med en ny arbetarklass i fabrikerna som behövde styras för att hållas på mattan i syfte att inte äventyra lönsamheten i det snabbt växande oligarkernas industriimperium. ”Arbetarpartier” bildades, finansierade av bankägande oligarker och styrda med hjälp av godtrogna poeter, författare och andra intellektuella som inte kunde skilja sin egen idealism från arbetarnas kärva och bestående fattigdom, där de vajande fanorna var den enda ljusglimten i tillvaron. Genom allmänna val, öppna för ett fåtal, skapades begreppet demokrati, av oligarkerna själva kallat ”ett nödvändigt ont för att kunna åstadkomma en successiv övergång till det system med dem själva vid makten som vi nu kallar totalitärt”. I syfte att påskynda den utvecklingen startade man ekonomisk utbildning för framtidens lydiga och välavlönade lakejer. London School of Economics blev förebilden för en kedja av sådana skolor över världen, finansierade och styrda av oligarkerna. När mönstret blev för tydligt döpte man om exempelvis Stockholm School of Economics till Handelshögskolan, låter mer svenskt och oskyldigt, men styrt av klanen Wallenberg.

Idag har WEF tagit över utbildningen av politiker på samma sätt och med samma syfte – att producera politiker finansierade och styrda av oligarker, inte i samhällets tjänst utan i det globala kapitalets. Vi har idag en lång rad av politiker som trott sig kunna styra i kraft av sin väljarbas men som istället blivit brutalt mördade. Sverige är inget undantag, vilket alla vet.

Dessa politiker styr idag västvärlden. De betalas genom ett lyxliv som är få förunnat och vet vad som väntar den som inte lyder. Deras uppdrag är att utöka oligarkernas välde till en sammanhållen global enhet, där befolkningens röst för evigt har tystnat. För att nå det målet måste de olydiga BRICS-länderna inordnas och underkastas det globala styret. Därför har vi ett krig i Ukraina som är kroken Ryssland skall svälja och enligt deras förhoppningar dras upp på land med. Det tycker man kan kosta ett världskrig, oligarkerna sitter ju ändå säkert i sina bunkrar på andra sidan Atlanten och vi i Europa är ju vana vid att vara offer för deras syften. Det budskapet fick vi i Paris för ett par månader sedan, så vi kan ju inte klaga på att vi inte fått veta vårt öde…

Har vi då en riksdag som kör oss rakt in i väggen? Uppenbarligen är det så, ingen normal människa kastar in ett land som Sverige i en global krigssituation utan ett enda hållbart argument för att det skulle vara rätt beslut. Ändå gäller detta för 90% av våra riksdagsmän och -kvinnor. Vår riksdag har paradoxalt nog själva avskaffat demokratin, förvisso enligt programmet men likväl obegripligt för oss som tror att vi valt politiker som skall värna om våra intressen.

Det jag kan se som en sista desperat lösning är att en politiker som Elsa Widding, som lämnat sitt parti av nämnda skäl bildar en grupp av avhoppande riksdagsmän från samtliga partier i tillräcklig mängd för att kunna bilda ett avgörande röstunderlag under det informella mottot ”Rädda Sverige” och därmed undanröja alla beslut som inte tjänar folkets intressen. Första uppgift blir att avsätta statsminister och försvarsminister genom misstroendeförklaring och kräva folkomröstning om Sveriges deltagande i krigsallianser samt att fastslå att svenska folkets skattemedel skall användas till folkets välfärd och inte till att skörda lik på ett främmande slagfält.  Men det kommer inte att ske.

Så min slutsats blir: Vi kan inte, med den utveckling som politiken fått, påverka det som sker, så tänk igenom er egen situation och planera för det värsta, bollen ligger hos er själva. Ingen kommer att hjälpa er. Det är bråttom! Demokrati är ett begrepp som ni fortsättningsvis får slå upp i historieböckerna. Peter Krabbe https://peterkrabbe.wordpress.com/2024/09/27/demokratins-dodgravare/