Den förbannade kristne –
Benny Hinn under granskning

Förbannelsemyten nr 1: Raserianfall angående tionde

Inom vissa teologiska kretsar är det ett väletablerat faktum, att om du inte ge 10 procent av din bruttoinkomst, stjäl du från Gud och en förbannelse kommer att falla över din ekonomi. Givande betraktas inte som sådant förrän efter du betalat tionde och ger ett offer, eftersom tiondet bara är ”hyran” du är skyldig Gud för att du lever på hans gröna jord och andas hans luft. Bevistexten för denna tionde-eller-annars-undervisning är Malaki 3:8-10: ”Får en människa stjäla från Gud? Ändå stjäl ni från mig. Ni säger: ’Vad har vi stulit från dig?’ Tionde och offergåvor. Förbannelse har drabbat er, ty ni och hela folket stjäl från mig. För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus ”. Vem vid sina sinnens fulla bruk skulle stjäla från Gud?

Vi börjar med predikanterna som hävdar ett sådant heltäckande samband mellan Malaki 3 och givande i nya förbundet. För att om man undersöker syftet med tiondet, var det inte bara för att uppfylla behoven hos leviterna som inte hade någon arvedel ( 4 Mos. 18:21, 23-24), utan vart tredje och sjätte år användes det för att uppfylla behoven hos främlingarna, den faderlöse och änkan (5 Mos. 14:27-29). I många av dessa ”tionde”-församlingar finansieras detta behov, om de behövande alls tas hand om, typiskt nog genom ” välvilligt penningoffer” som ges utöver det så kallade tiondet.

Det sjunde året av den sju år långa tiondeperioden var ett år av sabbatsvila för landet, och tiondet från jorden det året (säd och frukt) stannade i folkets ägo. (3 Mos. 25:2-7). Låt oss se hur bra det går att predika om det!

Man kan undra varför man dogmatiskt håller fast vid att ordalydelsen i Malaki 3 utläggs som att det praktiskt ska tillämpas på vårt givande, när vi angående dess syfte och fördelning lägger märke till en radikal avvikelse från bibeln. Ännu mer tvivelaktigt är bruket att hävda att den som är fattig och i trängande behov av hjälp måste komma bort från skulderna genom att ”plantera säd” i församlingen, att underlåtelse att ge tionde är orsaken till deras besvärliga situation (d.v.s. förbannelsen). Antingen genom tionden eller genom andra medel har Guds hjärta alltid förordat: ”Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? ” (1 Joh. 3:17).

Sanningen är att det inte finns något heltäckande samband mellan föreskrifterna för tiondegivande och att ge till en lokal församling. Föreskrifterna för tiondegivande innebar t.ex. aldrig pengar, om inte det var för att köpa ett tionde i en avlägsen stad, eller att återköpa ett ett tionde (djur eller produkter) som tidigare offrats. För en utmärkt debatt om de vanliga missuppfattningarna om tiondeförordningarna och givande lett av Anden, rekommenderar jag starkt en bok med titeln Beyond Tithes & Offerings av Michael och Mitchell Webb. Den har vissa jämförelser som öppnar ögonen för det som vanligtvis undervisas i församlingarna idag kontra det som bibeln faktiskt säger om tiondegivande och offer.

Vi har en plikt att vara generösa mot den verksamhet där vi deltar i gudstjänsten, och 10 procent är en bra princip för vårt givande. Men om Anden manar dig att ge 20 procent, så känn dig inte nöjd med att bara ge 10 procent. Och om omständigheterna är sådana att du inte har råd med 10 procent, ge då som offer med glädje det som du kan, utan fruktan för en förbannelse.

Förbannelsemyt nr 2: Min väg eller den säkra vägen

Andlig auktoritet är ett populärt ämne bland många lärare som känner sig manade att ständigt påminna oss om deras. De ger ibland en ”fräsch” uppenbarelse från bibeln, eller försöker driva igenom en gemensam församlingspraxis, eller ger t.o.m. råd angående en högst personlig sak, och försöker tvinga fram lydnad med hot om förbannelse. Detta missbruk var vanligt förekommande inom ”shepherding” under 70- och 80-talen. Det förekommer fortfarande, med en annan förvrängning. ”Förbannelsen” kommer över dem som protesterar och ”ställer sig utanför det andliga beskydd” som den lokala församlingens ledare ger – förmodligen rätt in i djävulens snaror.

Det som det gäller här är friheten att leda sig själva. I början av den amerikanska nationens historia var ett av de viktigaste resonemangen, som människorna var tvungna att tänka igenom, den ”gudomliga rättigheten” som kungarna hade att styra över människorna. Det som de upptäckte var att de, när Kristus började att återlösa människorna från deras syndiga naturs inre tyranni, verkligen var fria att leda sig själva. Och ju mer inre ledning man hade, dess mindre yttre ledning behövdes. Alltså förkastades människors ”gudomliga rättighet” att styra över andra människor, till förmån för en republik där makten låg hos folket.

Så genom Guds försyn blev Amerika en republik – en regeringsmakt som fick sin makt från majoriteten och som innehöll 1) Skydd mot både kungliga regenters tyranniska makt, och 2) inskränkningar av majoritetsstyret för att värna varje individs rättigheter. Denna regeringsform var till nytta för både för majoriteten och minoriteten.

Församlingsledningen ska ge konkret uttryck åt liknande maktfördelning. De som har gåvan att leda ska erkännas och invigas av församlingen till ställning och auktoritet. Församlingsmedlemmarna ska sedan villigt överlåta sig till ledarna som ”vakar över era själar och skall avlägga räkenskap ” (Hebr. 13:17). Men denna överlåtelse är inte ovillkorlig eller blind underkastelse – den är baserad på bibeln. Om betydande doktrinell villfarelse undervisas, finns behov av en besvärsprocess eller något annat verkningssätt, genom vilket församlingen kan styra skutan rätt.

Denna fråga om ”gudomliga rättigheter” har dykt upp igen genom de som har ”smörjelsen”, de som vidmakthåller ”fem-faldiga” tjänster och som utnämner sig själva till ledande positioner inom Kristi kropp. Aposteln framstår som den ledande bland dessa och ordnar förhållandena inom den lokala församlingen. Den grundläggande premissen bakom denna form av ledning, är att Gud har gett dessa fem-faldiga tjänster som gåvor till Kristi kropp. ”De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus ” (Ef. 4:12-13). Detta förklaras innebära att man inte kan passa till att tjäna eller mogna i Kristus utan bibringandet av den fem-faldiga tjänsten.

Avsikten med denna artikel är inte att argumentera mot denna form av ledning. Men vad som framhålls är att undervisning som bara är baserad på Guds ord lämpar sig för att utrusta de heliga: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning. ” (2 Tim. 3:16). Om en undervisning inte är enligt skriften, vare sig den förs fram av en apostel eller en ljusets ängel, har du ingen skyldighet att acceptera den (Gal. 1:8). Och om man säger till dig att du måste acceptera den, eller om du protesterar mot dina andliga auktoriteter – gör då inte våld på ditt samvete ! I annat fall kommmer du till sist att förlora din förmåga att leda dig själv, och blir fast i ett beroende av ”smorda” äldste för din andliga insikt.

Johannes 7 ger ett utmärkt exempel på varför du inte endast får hämta dina trosuppfattningar från den ”andliga eliten”. I detta kapitel talade man allmänt i det tysta om Jesus vid högtiden. Människor talade i det tysta, eftersom de var rädda för de judiska ledarna, som hade beslutat att alla som bekände att Jesus var Messias, skulle uteslutas ur synagogan. Så starkt intryck gjorde denna fruktan att föräldrarna till en man som blivit botad från blindhet i kapitel 9, inte kunde vittna om hans underverk.

När Jesus anlände till högtiden och böjade undervisa, vägrade många att tänka själva, utan frågade i stället: ”Har då rådsherrarna verkligen blivit övertygade om att han är Messias? ”

I slutet av detta kapitel blir fariseernas hömodiga hjärtan uppenbarade. När tempelvakterna anlände utan Jesus och bekände att de hade blivit påverkade av Jesu undervisning, svarade fariseerna skarpt: ”Finns det någon i Stora rådet eller bland fariseerna som har trott på honom? Men den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad ” (Joh. 7:48-49).

Du borde begrunda över vem som blev lidande i detta scenario – de de som fruktade för de judiska ledarna och tog hänsyn till deras hotelser, eller de som tog emot Jesu ord? Du gör väl i att komma ihåg denna lärdom nästa gång någon försöker hota eller skrämma dig, för att du ödmjukt håller fast vid Ordet i ditt hjärta i stället för hans eller hennes undervisning eller förhållningsorder.

Förbannelsemyt nr 3: Lammens tystnad

Förbannelsen som uttalas i ett försök att tysta ner kritiker eller lättpåverkade församlingsmedlemmar, är mycket lätt att avfärda som obiblisk. Jesus sa tydligt: ”Välsigna dem som förbannar er och be för dem som förorättar er ” (Luk. 6:27). Jakob uttrycker det så här: ”Med den (vår tunga) välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara mina bröder ” (Jak. 3:9-10). När en människa hänger sig åt och allmänt uttalar ödesdigra följder över sina kritiker, kan du vara förvissad om att hon inte talar med auktoritet i Jesu namn eller i den helige Andes kraft.

Slutsats: Lev i frihet i nådens förbund

Som nämnts tidigare blev Jesus en förbannelse för oss under nådens förbund. Och vi har fått ett bud i detta förbund att välsigna, inte att förbanna, t.o.m. när vi är förföljda. Det finns ingen anledning at frukta dessa ”oförtjänta” förbannelser, så länge du sätter din tro till honom, som visar sig i kärlek till Gud och kärlek till dina medmänniskor.

Därmed inte sagt att dessa förbannelser inte kan orsaka skada, för de kan de – de kan föra in lagiska motiv hos dig och beröva dig din frihet. Det är detta som Paulus var tvungen att ta itu med hos de troende i Galatien när han skrev:

”Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek ” (Gal. 5:1, 13). Paulus var tvungen att kraftigt ta ställning mot den lagiska undervisningen, om att man för att bli frälst måste låta omskära sig.

Dagens typ av lagiskhet innefattar inte omskärelse som ett krav för frälsning. Vi är faktiskt allmänt sett klara över att frälsningen är genom tro på Kristus bortsett från att man håller lagen. I stället är vår lagiskhet mer fokuserad på hur vi lever det kristna livet . Det är ett krav på att vi anpassar oss till de regler, som är orsakade av människor och kraven inom vår religiösa krets, vilka ofta är outtalade men inte dess mindre mycket verkliga.

Om du har varit kristen mycket länge, har du troligtvis känt av trycket att anpassa dig till olika uppfattningar, eller att delta i vissa andaktsövningar, eller att allmänt ge efter för trycket att leva ditt liv i enlighet med det som andra tycker eller gör.

Du bör bry dig om vad andra tycker fram till en punkt, för att undvika att bli en stötesten. Men om du börjar bli alltför mycket driven av andras förväntningar, utan hänsyn till vad Gud önskar, drivs du bort från tron (ett krav i vårt nådesförbund) och drivs mot gärningar som behagar människor.

Ännu värre, du löper risken att faktiskt tänka att dessa gärningar gör dig förtjänt av förmåner från Gud. Då förlitar du dig på lagen och inte på tro.

Förbannelserna är ett effektivt sätt att skapa en överdriven likriktning inom lättpåverkade troende. Och där människor är rädda för att inte rätta sig efter vissa lagiska sedvänjor, kommer de också att bli otrygga och avvisa alla som har fått stämpeln ”rebelliska”.

Så till det yttre verkar man ha fått en församling av troende, som är andligt besläktade och verkar tillsammans i kärlek och harmoni. I själva verket är det som man ofta har en grupp av troende, vars vägran att acceptera nonkonformister uppenbarar ett engagemang som inte är bättre än ”skatteindrivarna och syndarna”, som älskar dem som älskar dem.

För att vara smärtsamt uppriktig, om jag ställdes inför valet, skulle jag föredra att vara med en grupp ”syndare” som tror på att ”man skall leva sitt eget liv och låta andra leva sitt”, än i en grupp troende som ställer fromma, skenheliga villkor för min vänskap.

Så håll fast vid din frihet och stå emot dessa kontrollerande influenser. Sök först Guds rike, och tillåt hans ledning att komma in i dig på Jesu skuldror. Överge aldrig ditt samvete av fruktan eller i försök att få människors gillande. Som puritanen Samuel Bolton uttryckte det (och jag avslutar med dessa ord):

”Låt oss aldrig överge vår bedömning eller våra samveten för att stå till andras förfogande eller överlåta oss till uppfattningar som andra har, och vara utsatta för människors domar och beslut…

Det är därför min uppmaning till alla kristna att bevara sin kristna frihet genom ständig vaksamhet. Du får inte bli frestad eller hotad av den, du får inte bli mutad eller skrämd av den, du får inte låta vare sig våld eller bedrägeri beröva dig den…

Vi får inte överlämna oss själva till människors uppfattningar, om än de är aldrig så lärda, aldrig så heliga, bara för att det är deras uppfattning. Aposteln befaller oss att pröva allt och behålla det goda (1 Tess. 5:21). Det inträffar ofta att en hög uppfattning om andra med avseende på deras lärdom och fromhet, får människor att sätta hela sin tillit till sådana och göra avkall på sin bedömning för deras uppfattningar, och sina samveten för deras föreskrifter. Så bör det inte vara”.

Om vi i sanning vill leva i nådens förbund, måste vi stå fasta och försvara den frihet vi har i Kristus Jesus.

Douglas Dean www.kts.just.nu

/Jag hoppas att du nu tagit till dig vissa klargöranden angående tionde och angående din frihet i Kristus.  /Maria

   Ge Gud all ära

DE RIKAS RELIGION

”Ty den tid kommer då de icke längre ska fördra den sunda läran, utan efter sina egna begärelser skall samla åt sig lärare hoptals, alltefter som det kliar dem i öronen, en tid då de skall vända sina öron ifrån sanningen och i stället vända sig till fabler ” (2 Tim 4:3-4).

Ett säkert sätt att pröva en ny lära eller undervisning, är att se vilken frukt den bär i ditt kristna liv. Fråga dig själv om den kliar dig i öronen eller om den utmanar ditt hjärta i en brinnande kärlek till Jesus och hans syften här på jorden.

Det finns en verklig ”öron-kliare” som under de senaste åren blivit alltmer populär i Amerika, något som jag skulle vilja kalla ”överflödsläran”. Även om undervisningen om överflödet varierar lite från plats till plats, så är deras undervisning i ett ”nötskal” följande:

”Gud ger! Han vill att vi ska ha ett överflödande liv (Joh 10:10). Materiell välfärd förhärligar honom och visar att han välsignar våra liv, eftersom fattigdom är en förbannelse. Han önskar att vi ska ha överflöd i allt. Vi är konungens barn, och om vi inte har ett ekonomiskt överflöd, innebär det att Satan rövar bort vårt arv i Kristus. Hemligheten bakom välfärden är denna: Ge och er skall vara givet (Luk 6:38). Om du ger till Herren, har han lovat dig hundrafalt igen redan i det här livet (Mark 10:30). Investera i Gud och få ett överflöd till hans ära!

VAD SÄGER BIBELN?

Paulus varnar oss för undervisning som kommer från ”människor som menar att gudsfruktan är ett medel till vinning ” (1 Tim 6:1). Citatet från läran om välfärd (ovan) verkar skriftenligt, men om man ser det utanför sitt sammanhang tillsammans med den övriga undervisningen om ägande och pengar i Nya testamentet, kan det leda till att någon skulle kunna få idén att kristendomen är ett bra sätt att snabbt bli rik, en slags ”snabbkurs”. Men inget kunde vara längre från sanningen än det.

Vilken inställning ska vi enligt bibeln ha till pengar? När vi ger våra liv till Kristus i omvändelsen, är vi kallade att ge honom herraväldet över våra liv och våra ägodelar. ”Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger ” (Luk 14:33). Vi är förvaltare över det vi har, inte ägare till det, därför att allt nu tillhör honom. Gud vill ge oss ett överflödande liv, men vad innebär det? Det kan inte gälla ägodelar, för Jesus sa själv: ”Se till att ni tar er till vara för all slags girighet , ty en människas liv beror inte därpå att hon har överflöd på ägodelar ” (Luk 12:15). Johannes skriver: ”I det (=Ordet, Kristus) var liv , och livet var människornas ljus ” (Joh 1:4). Eftersom livet är Herren Jesus själv, är ett överflödande liv ett fruktbärande liv i en nära, personlig relation till Jesus… ett överflöd på honom!

I 3 Joh 2, när Paulus säger till Gaijus att han önskar honom ett överflöd på allt (eng. övers.), finns inget skäl att anta att det gäller ett materiellt överflöd. Samma ord används av Paulus när han ber om en ”framgångsrik resa” (Rom 1:10) (eng. övers.) till Rom. Menade Paulus att han skulle tjäna en massa pengar på sin väg till Rom? Nej, naturligtvis inte! Att ha framgång betyder att lyckas med det vi gör (se Jes 54:17, Ps 1:3).

ATT FÅ HUNDRAFALT IGEN

De som undervisar om ”överflödsläran” är snabba att peka på bibelordet att vi ska få hundrafalt igen (Mark 10:30), och att det betyder materiella rikedomar. I det här sammanhanget skulle jag vilja peka på ett par saker: 1) Detta löfte gavs av Jesus efter samtalet med den rike ynglingen, efter att han uppmanat denne att sälja allt och ge det till de fattiga för att han skulle få en skatt i himmelen. 2) Det gavs som en uppmuntran till dem som bokstavligt talat redan hade lämnat sina hus, bröder, systrar, hustrur, landegendomar o.s.v. och inte till dem som för egen skull tänkte använda Guds löfte för att skaffa sig personliga ägodelar. När Jesus sa till dem att de skulle få hundrafalt igen redan i den här tiden, menade han att allt tillhör Herren (som ju är allt) och att vi i honom har allt, precis som Paulus säger: ”såsom fattiga , medan vi dock gör många rika, såsom utblottade på allt , men likväl ägande allt ” (2 Kor 6:10). Han menar inte bokstavligt talat att vi ska få hundra hus om vi lämnar ett. Han menar att han kommer att fylla alla våra behov här på jorden och ge oss tillbaka i överflöd ”i det tillkommande med evigt liv”. Många lärare använder detta bibelställe i Markus 10:30 som ett löfte på att Herren hundrafalt kommer att ge igen allt till oss (speciellt pengar… och särskilt om vi har givit bort till dem ). Men Jesus talade om att lämna saker och släktingar, inte om att skänka pengar. Faktum är att varken pengar eller givande nämns i det här sammanhanget i Markus.

Han som visste vad som fanns i människorna (Joh 2:25), varnade för all slags girighet (Luk 12:15) och ställde ”den orättrådige Mamons goda” i motsats till ”det sannskyldiga goda” (Luk 16:11) (se även Matt 6:19-21). Efter att ha förmanat oss att vara nöjda med mat och kläder (1 Tim 6:8), varnar Paulus oss för: ”de som vilja bli rika de råkar in i frestelser och snaror och hemfalla åt många och skadliga begärelser, som sänka människor ner i fördärv och undergång ” (v. 9). Med andra ord: Om vi är ute efter rikedomar, utsätter vi oss själva för frestelser som kan förstöra oss. Det är visserligen sant att en människa kan vara girig i sitt hjärta, och även om hon inte har ett öre varnar bibeln gång på gång för att hon löper risken att förhärda sitt hjärta för de andliga värdena. För vidare studier, läs: Matt 6:24, Luk 12:16-31, 2 Kor 8:9, Luk 6:20, 1 Tim 3:3, 8, Titus 1:7, Ef 5.5, Kol 3:5, Jak 5:1-5).

DEN VERKLIGA FRÅGAN

”… Ty där din skatt är, där kommer ditt hjärta också att vara ” (Matt 6:21)

Den verkliga frågan är inte om kan eller inte kan bevisa att ”överflödsteologin” är sann utifrån bibeln. Det viktiga är var vi har vårt hjärta. För även om du kan hitta tillräckligt med ”bevis” för din ståndpunkt i texten, så finns det ingen anledning att göra det, eftersom din skatt är i himmelen! (Matt 6:19-21). Vi amerikaner (svenskar) är så bortskämda, och samlar på oss så mycket ägodelar som vi inte behöver, och sedan ger vi Gud de 10% som blir över (om han har tur), så att det verk som ligger honom varmt om hjärtat ska kunna fortsätta. Jag har träffat kristna som uppför sig som om de förtjänar en guldmedalj, bara för att de givit tionde av sin lön till Gud. Kan du tänka dig hur det måste kännas för Herren? Han har ju givit oss allt vi har, och vi ger bara tillbaka 10% av det till honom, och sedan förväntar vi oss dessutom att få hundrafalt igen på det ! ! ! En ”överflödslärare” säger: ”Vill du få hundrafalt igen på dina pengar? Ge, och låt Gud ge det igen till dig många gånger om! Det finns ingen bank i världen som har sådana villkor! Prisad vare Herren! Viken skam! Att bara insinuera att Gud har något slags låneföretag i skyn, och sitter där som en slags jultomte för att ge oss höga räntor på de pengar vi ger till hans verk!

VARFÖR SKA VI GE?

Kan du föreställa dig att universums skapare och den som är upphovet till allt liv, har barn som ger till sitt verk för att få något igen? Är det ett barn som älskar sin far? NEJ ! Det är inget annat än själviskhet och manipulation med Gud, inlindat i kristna termer! Genom hela bibeln är Gud mer intresserad av våra inre motiv, än han är av våra yttre handlingar. Ja, Gud vill att vi ska ge rikligt till hans verk över hela världen och till de fattiga, men han vill att vi ska göra det med de rätta motiven och med rena hjärtan. Vi ska inte ge för att få, utan med ett glatt hjärta för att glädja Guds hjärta med det vi ger. Jesus sa att det är saligare att ge än att ta (Apg 20:35). Välsignelsen ligger i själva givandet, inte i det som vi eventuellt kan få ut av det. Ett exempel på sant givande har vi i Jesus själv. Han gav inte sitt liv på korset för att få hundrafalt igen. Han gav sitt liv helt enkelt för att han älskade sin Fader och för att han värderade våra liv högre än sitt eget. Det är kärlek, och kärlek ska vara vårt enda motiv i givandet!

Guds hjärta är krossat över allt uppror i världen (Hes 6:9). Men hur mycket mer ska inte hans hjärta bli krossat över all själviskhet i församlingen och över dem som använder hans Ord för att få en självisk vinning! Vi måste rannsaka våra hjärtan när vi ger, för att se om vi verkligen älskar Herren. Behoven finns överallt omkring oss. Låt mig bara nämna några: 2 700 milj. människor har aldrig hört evangeliet, en miljard människor svälter och/eller är undernärda, och det finns över 1 700 språkgrupper, som aldrig haft en enda bibelbok översatt till sitt eget språk. (Detta är siffror från 1984, KTS-anm.) Detta är bara några av de behov som ligger på Guds hjärta. Är det rätt av oss att leva i överflöd och göra anspråk på ännu mer, när miljoner håller på att förgås utan Kristus och andra håller på att dö av svält? Naturligtvis inte! Det finns många sätt som du kan leva enklare på, för att andra helt enkelt ska kunna överleva, Den helige Ande kommer att vägleda den som söker honom.

JAG BER ER…

Mina kära bröder och systrar, jag har inte skrivit den här artikeln, för att säga att det är gudomligt att vara fattig, eller att Gud inte kan välsigna dina ägodelar. Detta är ett rop från oss som har sett vad ”överflödsläran” har ställt till med i de amerikanska församlingarna. Den har åstadkommit en gren av självcentrerad kristendom, som tror att Gud och allt i universum cirklar kring dem själva och deras egna behov (och lycka). Upp 4:11 undervisar att allting skapades av Gud och för Gud – inte för vårt nöjes skull. Om vi söker honom och hans rike först, kommer vi att få glädje – en glädje i honom och av honom, inte av det vi kan få av honom. Han har lovat att möta våra behov, inte vår själviskhet, eftersom han vet vad som är bäst för oss och vad som är de verkliga rikedomarna. Vi ber dig att lyssna på de lärare som utmanar ditt hjärta att söka Gud och älska honom för den han är och inte för det han kan göra för dig, och att hålla dig borta ifrån dem som ”kliar dig i öronen”.  /Danny Lehmann http://www.kts.just.nu

/Det här är mycket bra för många att läsa, eftersom många tagit sina sista slantar att ge, för att de tror att de skall bli så välsignade- hur är det i kyrkorna idag? Sök Gud först och främst./Maria

Lita på Gud

Det diskuteras mycket om tiondegivande, och jag har funnit en text som jag borde lagt in..men nu kommer den.  Glädje eller tvång? Texten är viktig att ta till sig för jag tror många lever i okunskap och tvång då det gäller tionde, läs denna fråga och Lennart Jaretegs svar!

Fråga

Hej Lennart,
Jag funderar kring det här med tiondegivande. Läste din analys om boken ”heaven is so real att tiondet tillhör det gamla förbundet. Anser du att man som kristen ska ge tionde? Skickar med en länk från bibelfrågan där bla svaret är att tiondet tillhör också det nyaförbundet:http://web.telia.com/~u38010778/tionde.htm

*

Svar:

Hej

Det här med tiondegivande känns som om det skulle kräva ett längre Bibelstudium, men jag skall i alla fall dela med mig av de tankar som jag själv har kring detta just nu. Kort svar skulle kunna låta så här: du skall inte ge tionde, du skall ge allt! Varför jag säger så skall jag förklara.

Jag anser att frågan om tiondegivande nog trots allt har att göra med om vi talar om det Gamla eller Nya förbundet. I det gamla gällde vissa regler och lagar, och till dessa hörde vissa välsignelser. Det Nya förbundet handlar inte om att följa lagar och regler utan att tro på Guds nåd genom Jesus Kristi försoningsverk på korset. Tar vi emot denna nåd genom omvändelse är vi förklarade rättfärdiga trots att orättfärdigheten fortsätter att leva vidare i vår kropp, och till detta får vi dessutom löftet om ett evigt liv i salighet. Men till det Nya förbundet hör också vår fulla överlåtelse till Jesus och att vi är villiga att korsfästas med honom. Det innebär att vi är villiga att lämna vårt liv i hans händer och låta honom bli Herre och Gud i vårt ställe. Men Gamla förbundets välsignelser gäller inte med automatik i det Nya. Vi får istället den Helige Ande som en borgen/handpenning för det arv vi skall få EFTER denna tidsålder.

Rom 6:6: ”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.”

Gal 2:20: ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.”

Ef 1:14: ”Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.”

Kan då en död människa äga något? Nej, så klart inte. När jag blir en kristen korsfästs mitt gamla liv och jag överlåter allt till Jesus, och detta bör vara vår grundläggande hållning till allt det som vi därefter endast förvaltar. Allt är ju då hans, så varför skall jag då ge tionde av hans till honom? Jesus bestämmer istället vad som skall göras med allt detta som jag nu förvaltar år honom. Jesus tog straffet för min synd för att ge mig evigt liv, därför är jag villig att ge honom allt och låta mitt ego dö för att han skall få vara min Herre och Gud.

Vad innebär då detta i praktiken? Jo, att jag spenderar pengar så som jag upplever att Jesus leder mig till. Upplever jag att han vill att jag skall ge tionde till min församling så gör jag det. Skall jag ge mer eller mindre så gör jag det. Jesus förfogar ju egentligen över allt.

Observera nu, att om jag ger med avsikten att bli välsignad av Gud, så har jag börjat köpslå med Gud med mina gärningar. Men i Nya förbundet är allt beroende av Guds nåd. Blandar vi in att vi skall göra det eller det, så är vi tillbaka i den lagiskhet som inte kan frälsa en människa. Paulus säger att om vi börjar vara noga med en del av lagen, då måste vi leva i allt enligt lagen eftersom vi då trillar ur nåden. Galaterna hade t.ex. börjat tro att man var tvungen att omskära sig för att vara med på vägen. Det samma gäller om vi tror att tiondegivandet är nödvändigt för att vinna Guds välbehag.

Gal 5:3: ”Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen.”

Att vi har dött bort från lagen och vårt gamla liv, och att och vi då ger hela vårt liv till Jesus med allt vad det innehåller, är den viktigaste grunden till varför jag tror tiondegivandet är överspelat i och med det Nya förbundet. Då uppstår vi med Jesus i ett pånyttfött liv där vi är förvaltare av allt vad vi har tillgång till. Talet om tiondegivandet kan invagga oss i en felaktig bild av vår relation till Jesus. Det riskerar att låsa in oss i en lagisk syn på det kristna livet. Då tänker man, att har jag bara fullgjort mina plikter enligt regelboken, så kan jag göra vad jag vill med resten. Men det är alltså fel synsätt. Allt tillhör Jesus! Men visst måste vi helgas till att bli allt mer sådana att vi verkligen överlåter allt till Jesus. Och det tar sin tid.

Sedan finns det några mer praktiska problem med tiondegivandet som jag vill peka på. Dessa är inte direkt Bibliska utan i stället förnuftsmässiga. Kanske detta kan hjälpa oss till att förstå lite mer av Nya förbundets ordning.

Vi kan föreställa oss en ensamstående kvinna med två barn som är med i en församling som praktiserar tiondegivande. Hon tjänar 12.000 kr brutto i månaden och skall ge 1200 kr till sin församling per månad + eventuella s.k. ”kärleksoffer” som pastorn vill ha in då och då. Detta gör ett ganska stort ingrepp i hennes svaga ekonomi. Visst kan hon leva i tro på att Gud kommer att välsigna resten, men om den tron inte finns, så blir hennes kristna liv lagiskt. Vi kan jämföra med en miljardär som tjänar 100 miljoner kr i månaden. Om han ger 10 miljoner så har han 90 miljoner kvar att leva på per månad. Skall han då sitta där med gott samvete om han enbart ger tionde? Nej, här tror jag att Jesus skulle be honom att ge bort kanske 99% av sin månadslön istället för 10%. Så här är en tiondegivandets princip inte i linje med Jesu sinnelag, anser jag. Vi är inte kallade till att leva ett liv i missär om vi inte har tro för det. Vi är inte heller kallade till privat lyxliv (vad än framgångsteologin säger), vi är kallade till ett utgivande liv och till att gå korsets väg.

En annan sak är att församlingsverksamhet idag fungerar väldigt annorlunda jämfört med hur verksamheten i och kring Guds tempel fungerade på GT:s tid. Då var ju prästerskapet och templets verksamhet beroende av folkets gåvor, och då gällde tiondegivandet. Dagens församlingar lever till en viss del på statsbidrag och kanske kommunala bidrag. Församlingar bedriver också mycket verksamhet som studiecirklar och får då bidrag till det. Många anställda har lönebidrag. En del inkomster kommer från direkta skatteavdrag, osv. Så hur skall vi då bedöma vad tionde är i dessa sammanhang? En hel del av församlingarnas pengar kommer ju redan från våra skatteutgifter. Tar vi istället en husförsamling som exempel, som samlas i ett privat hem, och som enbart har ideellt arbetande förkunnare, varför skulle man då ge tionde dit? ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer” säger Bibeln. Många gånger tror jag faktiskt vi hellre borde skicka pengar till nödlidande eller liknande än att ge tionde till församlingarna (och nu blev inte Ulf Ekman mfl glada om de läser detta).

Till sist, apostlarna sa tydligt vilka bud som gäller för de hednakristna.

Apg 21:25: ”Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt.”

Här står ju inget om tiondegivandet. Läs även apostlagärningarna 15 om bakgrunden till detta beslut.

Skall jag då summera detta, tycker jag att du skall ge på ett sätt där du känner frihet och glädje. Skulle det innebära att du ger mer än vad som är förståndigt i världens ögon, har du troligen en tro som låter dig gå på vattnet. Då kan du också ge utifrån en sådan tro. Så ge alltså inte efter vad andra tycker och tänker utan utifrån vad du upplever som rätt för varje tillfälle. Då lever du följsamt efter Nya förbundets ordning och inte efter en stel princip. Och har du överlämnat rodret till Jesus så är det ju han som ansvarar för din vilja att ge. Han ansvarar för både viljan och gärningen.

Fil 2:13: ”Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.”

/Lennart

*Jag hoppas att du här ovan fått ett klart svar, eller fått ordning på dina egna frågor kring detta nu. Adressen till Lennarts sida:http://www.bibelfokus.se/question/081229   Här kan du läsa fler frågor och svar om mycket när det gäller tron. Kram Maria!*

Att ge. Visst skall man ge, men givandet/kollekten i församlingarna kan ofta gå till överdrift eller en slags övergrepp i ens ekonomi. Vad används pengarna till? det får man ofta inte reda på. Skall man ge så att man inte har något kvar själv? Jag har tagit upp detta tidigare, men många undrar..Därför kommer texten nedan från Bibelfokus.se väldigt lämpligt nu:

4. Ge med hjärtat istället för utifrån påbud

Om man nu med utgångspunkt från resonemanget i ovanstående punkt funderar över givandet, så kan man dra den slutsatsen att vi skall ge så som vi känner är naturligt, så som vi känner frid och glädje över. Då ger vi i enlighet med det mått av helgelse vi uppnått och utifrån det mått av nåd vi erhållit, och då blir äran Guds och inte min. Detta är att ge med hjärtat och att ”vandra i Anden” när det gäller givande. Om du ger utifrån vad en predikant säger att du skall ge, så riskerar du att ge utifrån påbud och därmed ge i lagiskhet. Egentligen handlar det då om att du ger antingen av rädsla för att bli förbannad eller ovälsignad, eller så ger du för att få mer överflöd i ett slags själviskt begär. Så är vi syndiga människor funtade. Vi faller lätt in i metoder som i praktiken blir beräknande vit magi, allt för att få det så bekvämt som möjligt.

Är givandet en laggärning, så för det vanligen med sig stolthet, högmod och en dömande attityd mot andra. Detta uppskattar inte Gud, så klart. Gud vill att givaren skall ge i sann glädje, och den kan man inte ta sig. Den kan man bara få av Gud via helgelsen.

2 Kor 9:7: Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare.
Det här ordet om att ”Gud älskar en glad givare” tycker jag misstolkas ibland. Du kan inte i egen kraft göra dig glad över det du ger. Generositet och glädjen över att ge får vi av Gud. Så känner du inte glädje i givandet så avstå från att ge och invänta att Gud gör dig glad över att dela med dig – och att dela med dig till rätt saker. Om nu Gud älskar glada givare, så kommer han att göra oss till glada givare om vi ger honom friheten att göra det, dvs om vi avstår från lagiskhet och vilar i hans nåd och helgelse. Gud har råd att avstå från de gåvor du eventuellt ger utan glädje. Gud är inte beroende av våra pengar.
Men tiondegivandet då, det är väl en Biblisk ”princip” som vi bör följa, säger nu kanske någon läsare?

Ja, för det judiska folket var detta en princip, men det funkar inte om vi skall följa nådens ordning. Tiondegivandet blir så lätt lagiskt, antingen med fruktan som drivkraft eller med beräknande själviskhet som drivkraft. Och lagiskhet leder som sagt så lätt till stolthet, högmod och en dömande attityd mot andra. Dessutom är ju tionde väldigt lite för en miljardär, skall han leva på resterande 90% tycker du? Det är knappast rättfärdigt. Jag har skrivit mer om tiondegivandet på denna sida: http://www.bibelfokus.se/question/081229
Tänk istället vad underbart med en församling där alla lever i helgelse, vandrar i Anden, och i sann glädje ger vad var och en upplever att man skall ge. Utan krav, utan styrande predikningar, utan hot eller lockelser. Visst är det bättre än ett lagiskt tiondegivande? Jag tror inte att Gud är beroende av våra pengar till sitt verk, han är ju allsmäktig!

Det Gud framför allt vill åstadkomma är att förändra våra hjärtan till att bli allt mer lika Jesus. Och kan han få oss till att bli glada, bekymmersfria givare som ger generöst av egen fri vilja, så har han uppnått något oerhört mycket större än om vi ger efter lagar och påbud. DÅ kan det ske betydligt större ekonomiska under än om man håller timmeslånga predikningar om givande före offrandet! Det är jag övertygad om.

Jag skall tillägga detta om tiondegivande, löftesoffer och andra påbud angående givande, att är din församling beroende av sådant, och är dessa påbud vanliga budskap från pastorerna, ja, då är det troligen något fel på din församling. Då skulle den nog må bra av att skala ner sin verksamhet och börja be Gud om ledning och välsignelse./L Jareteg.  /Maria

http://www.youtube.com/watch?v=oAssOfn5cAI&feature=fvsr

Jesus Messiah

En fattig änka ger allt hon har. Om detta kan du läsa i Markus evangelium kap 12:41-43 Och Jesus säger:

”Den här fattiga änkan gav mer än alla rika män tillsammans, för att de gav bara en liten del av sitt överflöd, medan hon gav sin sista femöring.” Vad pekar detta på?

I Herrens ögon gav den fattiga änkan mer än alla de andra tillsammans, trots att hennes gåva var den ojämförligt minsta. Det är inte beloppet som avgör en gåvas värde, utan i vilken anda den ges. Det som ges av plikt eller för att givaren söker uppskattning förfelar sitt syfte. Fatta mod du som ger!

Små gåvor behagar Gud mer än stora om de ges i tacksamhet.–Ja nu är julen snart här och då kommer bössorna fram som vi kan stilla vårt samvete med att ge en slant. ..Gud ser till vårt hjärta, och han vill att vi skall tänka till inför ett eventuellt givande.

*Jesus kommer, Jesus kommer, Snart basunen höras skall. Han i majestät och ära Då skall ses av världen all.

Är du redo, själ, jag frågar, Är du redo möta Gud? Lever du för Herren Jesus, Älskar du hans helga bud? / J A Hultman

Det pratas mycket om vilka gåvor eller tionde man skall ge i kyrkan eller till människor.  Men vi måste tänka på en sak, och det är att det är attityden till givandet som spelar den stora rollen, och inte HUR MYCKET vi skall ge.  Efter det jag läst i Bibeln om givande så tror jag att jag kan skriva denna texten som följer….

Paulus skriver såhär i 2 Kor 8:11:

*Om ni verkligen är ivriga att ge, så är det inte så viktigt hur mycket ni har att ge. Gud vill att ni ska ge av vad ni Har, inte av vad ni Inte har.*

Vad säger denna versen dig? Säger den dig att du ska ta dina sista slantar för att ge till något och sedan svälta eller strunta i dina räkningar? Nej, det står inte så.

Hur ska jag bestämma gåvans storlek? 1. Håll fast vid redan givna löften (2 Kor 8:10; 9:3),

2. Var och en skall ge vad hon eller han kan, (8:12; 9:6)

 3. Var och en skall själv bestämma gåvans storlek utan påtryckningar från andra (9:7),

 4. Var och en ska ge i proportion till vad Gud har gett (9:10)  Gud förser oss så vi kan ge åt andra.

Ge alltså gärna så att du själv känner av det, men inte så att det drabbar din familj eller de övriga åtaganden du har.  Det finns många olika sätt att ge på. Du kanske sitter och ber med en vän flera kvällar i veckan, du kanske sitter vid en sjukbädd, du kanske bakar, städar, handlar åt någon, eller gör något annat som är nödvändigt att hjälpa någon med. Det står mer om detta, och det återkommer jag till.