Predikaren Kapitel 2

1 Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! Men också det var förgängligt.
2 Jag sade om skrattet:
”Det är dårskap”,
och om glädjen:
”Vad tjänar den till?”
3 Jag tänkte i mitt hjärta att jag skulle liva upp min kropp med vin, medan hjärtat fick leda mig med vishet, och få grepp om dårskapen tills jag såg vad som är bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever.
4 Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 5 Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. 6 Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna en växande skog av träd. 7 Jag köpte slavar och slavinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap av oxar och får än någon före mig i Jerusalem. 8 Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor. 9 Jag blev stor och överträffade alla som varit i Jerusalem före mig. Samtidigt behöll jag min vishet. 10 Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda.
11 Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.
12 Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort! 13 Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. 14 Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda.
15 Då sade jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt. 16 För varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar är båda snart glömda. Och hur dör den vise? Som dåren!
17 Då hatade jag livet, för det som görs under solen var en plåga för mig. Allt är förgängligt och ett jagande efter vind. 18 Jag hatade all min möda som jag haft under solen, för jag måste ju lämna det till den som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Ändå ska han få råda över allt som jag med möda och vishet har samlat under solen. Också det är förgängligt.
20 Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. 21 För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. 22 Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? 23 Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt.
24 Det finns inget bättre för människan än att få äta och dricka och se det goda i sin möda. Jag förstod att också det kommer från Guds hand. 25 För vem kan äta och vem kan njuta utom genom honom? 26 Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.

Predikaren är ingen lätt bok. ……. -Jag är inte glad, jag är sorgsen, jag har ett gott humör i striden men jag är mycket mycket ledsen…. jag har läst Predikaren så många gånger, och den nämner och förklarar människan och Gud och tro och otro. Läs gärna kapitlet en gång till och fundera var du står.