Ändamålet med det kristna tjänandet
av T. Austin-Sparks
Hur har Herren tänkt sig det kristna tjänandet?
Denna fråga besvaras inte med ett fullt program, med aktiviteter med kristet förtecken.
Det innebär inte att vi alltid är strängt upptagna med sådant som vi tycker hör till Herrens sak.
Detta innefattar inte måttet på vårt engagemang eller antalet sysslor, inte heller graden av ansträngning eller entusiasm för Guds rike.
Det sammanfattar inte något av alla dessa planer och företag – allt detta som vi så gärna gör för Herren.

Mina kära, prövostenen i allt tjänande är denna: motiv och utgångspunkt. Det handlar enbart om motivet, från början till slut, detta att Herren i varje sak ska ha främsta plats, detta att Kristus ska vara allt i alla.
Ni känner alla väl till fascinationen med och frestelserna i den kristna tjänsten, spänningen i att vara upptagen. . . att få synas som den som är verksam i många uppgifter. . . planer, företag, fulltecknad almanacka. . . att vara mitt uppe i något, ständigt verksam.
Här gömmer sig en stor fara, en effektiv fälla som har fångat så många av Herrens manskap och tjänare. Dessa företag och denna verksamhet ger dem ställning och lyfter fram dem i strålkastarljuset. De ser arbetet som deras eget, det har blivit deras plattform; att värna det ligger helt i deras intresse och de finner allt större tillfredställelse ju mer de har att styra över och ju större inflytande de har.

Skillnaden är vital, fundamental, mellan att ägna all tid åt kristet tjänande för att kunna glädjas över att vara sysselsatt och inflytelserik, för att kunna samla bonus och fördelar, för att njuta av sin duglighet – skillnaden är vital mellan dessa ting och ”Kristus allt i alla”.
Detta särskilda mål når Herren alltsomoftast genom att ställa oss vid sidan av all denna verksamhet, och det innebär en djupgående prövning för oss huruvida vi tolererar och är nöjda med att stå åt sidan för att Herrens härlighet ska få så mycket större utrymme.
Inget av allt detta betyder något om bara han får den plats han verkligen ska ha. Man har ändå, inom ramen för Guds nåd, kommit någon vart när man nöjer sig med en plats vid sidan av, när man är till freds med att inte längre synas, när ingen lägger märke till en – om Herren Jesus genom detta når fram i sin sak.

Vi har förlorat proportionerna i detta och vi tror att Herren Jesus inte klarar sin sak utan att vi står som hans verktyg och medhjälpare. Rivaliteten, plattformsrivaliteten, talarstolsrivaliteten, alla dessa bitande, upprivande reaktioner därför att en ställs framom en annan, därför att den enes predikande uppmärksammas mera än den andres, uppmärksamhet och positiva kommentarer går i en riktning men inte i en annan, och så vidare. . . Vad är det du egentligen är ute efter? Fånga och utöka åhörarskaran, skaffa berömmelse genom ditt predikande, eller att tjäna din Herre och Mästare? I detta ligger all skillnad.

Ibland får Herren ut mera av de perioder då vi är ute ur leken än vi kan föreställa oss. Och då vi känner oss i gott trim har han kanske inte särskilt stor nytta av oss. I detta finner vi förklaringen till att vi måste kliva åt sidan, till att vi måste ödmjukas hållas ödmjuka – han måste ha första plats, främsta utrymme.

Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande inför Gud. Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande efter hans sinne. Varför har du tagit dig an denna uppgift? Tycker du om att vara verksam, tycker du om att vara främst? Eller är du med i detta för att han ska kunna nå sitt främsta, för att hans mål med oss ska förverkligas?
Om vårt liv och vår död ska betyda något i detta verk för att han ska bli ”allt i alla”, måste vi då inte verkligen låta detta driva oss: ”Att jag med min kropp skall få vittna till Kristi ära, med all frimodighet, nu som alltid förr, det må sedan ske genom liv eller död.” Fil 1:20, (Giertz).
Detta förklarar tjänandet utifrån Guds sätt att se.

I original:
The Meaning of Christian Service

Tack!   Vi får tjäna en mäktig Gud. /Maria

Det svaga, den öppna dörren och staden
av T. Austin-Sparks
Himlen söker ett kärl i denna värld genom vilket allmakten kan komma till uttryck. Du och jag kan, utifrån ett fullständigt avskiljande från den maktsfär som hör det jordiska till med dess förfärliga inflytande, i innerlig gemenskap och harmoni med Herren, vi kan utifrån detta fortfara att vara redskap åt Gud i fullföljandet av hans syften trots allt motstånd.

Människor stänger ofta dörrar, men Gud kan säga: ”Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.” Människor sätter upp sina förbud för det ena och det andra. De förbjuder kanske Ordets predikan; de förbjuder oss kanske att trycka våra texter; de förbjuder oss kanske att samlas men ändå kan vi verka. Gud har sina egna, oftast fördolda sätt att utföra sitt arbete – genom bedjandet och sann andlig gemenskap med honom.

Vilken oerhörd betydelse det har att, när allt hindras och snörs av i det naturliga, befinna sig i det utrymme där arbetet fortsätter obehindrat. Jag kan tänka mig att länder stängs, att regeringar ställer upp sina hinder och förbud, att missionärer och predikanter tvingas tystna. Jag kan föreställa mig hur fienden frenetiskt mobiliserar människor och deras institutioner i ett sista försök att störa och strypa allt andligt verk och så försöka hindra Gud att nå sina syften. Men jag äger en absolut visshet om att Guds tanke inte går i stöpet genom något av detta. Jag tror inte heller att Gud kommer att driva igenom sina syften från sin allmakts position utan att sätta dessa syften i relation till sitt folk.

Jag är övertygad om att dessa syften kommer att slutföras genom dem som står i andlig samverkan med Herren. Vi kanske aldrig kommer att besöka de platser som Herren lagt på våra hjärtan, men arbetet kommer att bli utfört. Gud har sina egna sätt. Men om vi reser, vad kan vi hoppas på i fråga om verklig, evig effektivitet och duglighet om vi inte står i full enighet med Himlen och om vi inte fullt ut har brutit med allt jordiskt – också det som bär kristen etikett? Vilken oerhörd styrka finns det inte i det som hör Himlen och det sant andliga till!

All detta hör den himmelska staden till, allt detta hör Sion till. Denna stad, denna gemenskap bär på kallelse att i andligt avseende stå som styre i denna tid på samma sätt som den ska stå styrande i de tidsåldrar som kommer. Du och jag hör den staden till. Vi kanske räknas bland det som är ringa och svagt, vi betraktas kanhända som dåraktiga, några av oss föraktas och sopas undan tillsammans med det som inget är. Men Gud har knutit upp oerhörda rikedomar till dessa små, förutsatt att de låter sig förbli i sådan ställning i den Helige Ande; förutsatt att de fortfar att vara förenade med Himlen, sammanknutna med den regerande Herren Kristus.

Stora ting kan åstadkommas i det fördolda. Himlens välde skaffas bäring och får utrymme genom dessa små och deras bedjande. Tider kommer då inget annat kan göras än att uppehålla en levande kontakt med Herren. Orden har fått sin ände. Alla yttre uttryck hindras och avbryts. Att leva i umgängelse med Gud är en oerhörd sak. För min egen del hungrar jag långt mer efter detta än att stå i en tjänst inför människor.

Alla former av verksamhet och allt tjänande inför människor är av sekundär betydelse jämfört med ett liv i undangömd gemenskap med Gud och all verksamhet och allt tjänande inför människor saknar värde om det inte har sin upprinnelse i den sortens gemenskap.
Ur detta fördolda liv med Gud springer allt gott verk och många märkliga ting, långt mera och långt fler än vi ser och förstår. Man kan kanske inte se något eller höra något av det, men dess verkan är noterad i Himlen.
Må Herren se till att vi blir hemmastadda i staden med de fasta grundvalarna.

Ett avsnitt ur ”The City wich hath foundations”  /Maria