Kärlekens Gud
”Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad, kan han hjälpa dem som frestas. — Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd” Hebr 2: 18, 4: 15.
Från: https://www.eaec-se.org/blandat/trostens_gud/karlekens_gud.htm
Det här är ett mycket trösterikt bibelord. Vi tänker lätt, att vår Frälsare är så stor, hög och avlägsen, så helig och fullkomlig, att han inte kan förstå sådana svaga syndare som dig och mig. Men han är en Herre, som älskar människorna. Han har själv levat ett människoliv här på jorden. Han om någon har varit föremål för själafiendens angrepp. Det står om honom, att han varit frestad i allting. Det finns alltså inte någon frestelse, vars art han inte skulle känna. Därför känner han också varje din och min frestelse.
Han var stark. Han övervann varje frestelse. Han vet, att vi är svaga. Och nu står det, att han kan ha medlidande med våra svagheter. Han vet, att vi lider under frestelserna på samma sätt som han. Han vet också, att vi ville leva ett lika rent och fullkomligt liv som han — om vi verkligen är pånyttfödda Guds barn. Men han är också mycket väl medveten om att det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag på grund av mitt inre fördärv. Vilja har jag nog. Men förmåga att förverkliga det goda har jag inte alltid.
”Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid” Hebr 4: 16. Just det att han känner oss så in i grunden är vår stora tröst. I oss finns ingenting, som kan överraska honom, inte ens när någon synd riktigt ohämmat bryter fram i vårt liv: hat, avund, mångahanda begär och onda tankar. Det är härligt att verkligen med frimodighet och dristighet gå fram till nådens tron. Det är underbart att inte behöva vara en enda smula frommare än man är och dock veta, att man med säkerhet blir nådigt mottagen.
Herren är en Gud, som älskar människorna. Han låter sin sol lysa över både onda och goda, och han låter det regna både över rättfärdiga och orättfärdiga. Hans väsen är kärlek. Han älskar på samma sätt som solen lyser. Han kan inte annat, därför att han är kärlek. Och han är kärleken för både onda och goda, både för rättfärdiga och orättfärdiga. Han är alltid kärlek, idel kärlek och fullkomlig kärlek.
Vila alltså i all din kraftlöshet i denna gudomliga kärlek och tacka honom för att han älskar just onda och syndiga människor, sådana som du själv. Träd helt utan förtjänst inför hans ansikte. För inte med dig något annat än din synd. Och om du gör detta med ett uppriktigt sinnelag, skall han lägga sin heliga hand på ditt huvud och försäkra: Mitt barn, för min egen skull förlåter jag dig i dag alla dina synder.
Herre, jag tackar dig, att jag får
komma inför nådens tron kraftlös
och svag som jag är. Jag känner mitt
hjärtas fördärv och kommer till ditt
altare för att få din välsignelse.
Och jag vet, att du enligt ditt löfte
inte skall kasta ut mig, även om jag
skulle känna mig som den allra störste
syndaren på jorden.
Tack, att din nåd räcker till.
Bibelord: 1 Joh 4: 10-19.
Från ”Tröstens Gud” av Urho Muromaa.
/Maria