Tag Archive | kallad

TEXT Stig Andréasson

Under hela kristendomens historia har teologer, kyrkofäder och vanliga människor grubblat på denna fråga. Har Gud utvalt några till evig frälsning och samtidigt förutbestämt andra till evig fördömelse? Kyrkofadern Augustinus var den förste som utarbetade en s.k. predestinationslära. Det latinska ordet predestination betyder just ”förutbestämmelse” och har blivit ett låneord i vårt språk. Augustinus predestinationslära togs sedan upp av den reformerta delen av protestantismen, främst genom reformatorn Johan Calvins skrifter. Ännu idag är vissa kyrkosamfund starkt präglade av dessa tankar och tolkningar. Därför tar vi först en titt på den kalvinistiska predestinationslärans grundtankar.

Hur och varför tanken på en absolut gudomlig förutbestämmelse utformades.

Calvin kunde inte acceptera den katolska läran där människan framställdes som starkt medverkande till sin egen frälsning. Han trodde nämligen på människans totala syndafördärv. Ingen kunde därför direkt medverka till sin egen frälsning. Om människan, sådan hon är av naturen, säger ju Guds Ord: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda. Ingen förståndig finns, ingen som söker Gud.” Varje människa, överlåten till sig själv, saknar alltså andligt förstånd till att söka Gud. Därför måste Gud ta initiativet till den enskildes frälsning, precis som han måste göra det för hela människosläktet. Jesus sa ju också: ”Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom.”
Så långt kan vi utan problem följa med i Calvins tankegång. Men i fortsättningen uppstår ett problem. Många människor synes inte uppleva denna dragning till att söka Gud. Andra däremot upplever den starkt och mäktigt. För Calvin måste detta innebära att Gud gjort ett speciellt ”nådaval”. Han har utvalt några till frälsning, andra till förtappelse. Bibeln säger ju också: ”Därför beror det inte på någon människas vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han.” Gud är med andra ord suverän i sitt handlande, vilket enligt Calvin är och förblir ett mysterium för oss.
Här måste vi emellertid ställa frågan: Stämmer allt detta med Bibelns samlade och enhetliga undervisning? Eller visar Guds Ord på andra möjligheter att rätt förstå Guds plan och handlande? Låt oss se på några tydliga och viktiga bibliska sanningar.

Bibeln talar om utkorelse och förutbestämmelse på olika områden.

I Romarbrevet har vi exempelvis tre kapitel (9-10-11) som till stor del handlar om hur Gud utvalde ett speciellt folk till att vara bärare av hans uppenbarelse. Om judafolket skrev Paulus att ”Guds Ord har anförtrotts åt dem”. Han utvalde och förutbestämde dem med andra ord till detta.
Bibeln säger också att Gud utväljer och förutbestämmer vissa personer till särskilda uppgifter. Till profeten Jeremia sa Herren: ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig och satte dig till en profet för folken.” Och aposteln Paulus vittnar om att han ”redan i moderlivet blev utvald av Gud till att förkunna evangelium bland hedningarna”. Att Gud faktiskt har en förutbestämd plan för vårt liv kommer fram i det löftesord som gäller oss alla och som lyder: ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra.”
Bibeln säger också att vår livslängd är bestämd på förhand. ”Alla mina dagar blev uppskrivna i din bok. De var bestämda innan någon av dem hade kommit” (Ps 139:16). Detta ger oss en känsla av trygghet. Vi kommer att leva så länge Gud vill. Men det väcker också många frågor. Varför får somliga leva så länge, medan andra får ett så kort liv? På denna fråga har vi inget uttömmande svar.

Bibeln lär tydligt att frälsningen är tillgänglig för alla människor.

Då Calvin understryker att det är Gud som måste ta initiativet till den enskilda människans frälsning står han på solid biblisk grund. Gud måste först söka oss förrän vi får förstånd till att söka Honom. Varför så många människor synes förbli likgiltiga för sin egen frälsning är något vi inte fullt ut kan kartlägga. Men att detta skulle kunna förklaras genom någon sorts partiskhet från Guds sida är uteslutet. Den s.k. ”dubbla predestinationsläran” som innebär att Gud av evighet har bestämt varje individ, antingen till frälsning eller förtappelse, är därför på kollisionskurs med en rad bibliska sanningar.
1. Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen (1 Tim 2:4). Det är därför otänkbart att Gud skulle ha förutbestämt någon till förtappelse. Det tidiga 1800-talets store amerikanske väckelsepredikant Charles Finney skrev på sin tid: ”Gud är kärlek. Därför är det orimligt att han skulle ha skapat en enda människa med den avsikten att sända henne till ett evigt fördärv.”
2. Jesus har dött på korset för alla människor, inte bara för ett begränsat antal utvalda. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra, men hela världens (1 Joh 2:2).
3. Gud vill ingen syndares död. Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död. Istället vill jag att den ogudaktige vänder om från sin väg och får leva (Hes 33:11).
4. Frälsningen erbjuds den som törstar. Ja, var och en som vill får ta emot den som en fri gåva. Den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta mot livets vatten för intet (Upp 22:17).

Många är kallade, men få är utvalda.

En av Jesu liknelser handlar om ett kungligt bröllop. En konung beredde en bröllopsfest för sin son. Inbjudan till festen gick ut i ett par omgångar med varierande resultat. Den profetiska betydelsen av detta faktum skall vi här inte gå in på. Vi bara konstaterar att konungens tjänare fick en sista order: ”Gå ut till vägskälen och inbjud till bröllopet alla som ni träffar på.”
Här i Sverige har vi på senare år haft flera kungliga bröllop. Det första var då kronprinsessan Viktoria gifte sig med sin Daniel. Då förklarade tidningarna att festen skulle bli strålande och att många var inbjudna. Men det gällde speciellt utvalda personligheter. Antingen måste man tillhöra en eller annan kunglig eller furstlig släkt i Europa eller också vara medlem av Sveriges regering. Det rörde sig med andra ord om en mycket selektiv och restriktiv inbjudan till på förhand utvalda personer.
I Jesu liknelse är det däremot en mycket generös inbjudan som kungens tjänare förmedlar. Den måste närmast uppfattas som universell. Ingen av de inbjudna kunde därför ha varit direkt utvald på förhand. Praktiskt taget alla fick ju en invitation. De inbjudna behövde inte ens skaffa sig bröllopskläder. Enligt en gammal sed i Österlandet stod den som inbjöd till bröllopet för den saken. Ingen behövde således känna sig för fattig, dåligt klädd eller ovärdig. Vem som helst fick komma. Men liknelsen omtalar också en person som kommit sig in i bröllopssalen utan bröllopskläder. Antingen hade han tagit sig in genom en bakdörr eller också hade han tackat nej till bröllopskläderna vid huvudingången. Han menade kanske att hans egna kläder var goda nog. Han blev utkastad. Detta säger oss att vår egen hemmagjorda rättfärdighet är otillräcklig. Mycken nutida förkunnelse säger till alla: ”Du duger. Du är bra som du är.” Men det är ett falskt evangelium. Ingen av oss duger som gäst i det himmelska bröllopet utan att först bli iklädd Jesu Kristi rättfärdighet, den som han vann åt oss genom sin död på korset.
Trots att många hade tackat nej till inbjudan blev bröllopssalen till slut full av gäster. Det var då Jesus uttalade de ord, som för många verkar gåtfulla. Han sa: ”Många är kallade, men få är utvalda.” Vilka var då de utvalda? Det kunde inte vara några andra än de som tackat ja till både inbjudningen och bröllopsdräkten. Både Jesus och apostlarna använder många gånger just uttrycket ”de utvalda” när de omtalar de troende som mottagit evangelium.
Låt oss nu tänka oss att kungen i liknelsen var allvetande. Eftersom han utan tvekan är en bild på Gud Fader måste väl detta vara underförstått, även om det inte nämns i liknelsen. Gud vet ju allt från all evighet. Kungen i liknelsen måste då i förväg ha känt till vem som skulle säga ”ja tack” och vem som skulle säga ”nej tack”. Hade han då varit verkligt restriktiv, då hade han väl bara inbjudit dem som han visste skulle tacka ja till hans inbjudan. Varför skulle han inbjuda de andra? Det var ju ändå meningslöst, eftersom de inte ville ta emot invitationen. Men nej, han var inte restriktiv i sin inbjudan. Han ville inte att någon skulle kunna anklaga honom för partiskhet. Ingen skulle kunna säga: ”jag fick aldrig någon inbjudan”. Men som allvetande kände kungen på förhand dem som skulle komma att motta hans inbjudan. Detta för oss fram till en viktig bibliskt sanning.

Guds förutbestämmelse grundar sig på hans förutvetande.

Så gott som alla vanliga bibelöversättningar på engelska, tyska, franska och spanska säger att enligt 1 Petrus 1:2 är de troende ”utvalda enligt Guds förutvetande”. Detsamma står i norska och danska översättningar. För att finna samma ord i svenska biblar måste man märkligt nog gå antingen till den stora Studiebibeln eller Fjellstedts bibel från 1861. Waldenström är emellertid på rätt spår, då han i likhet med ”Normalupplagan” från 1884, använder uttrycket ”förutseende”. Sedan tillägger han att ordagrant borde det återges med ”förutkännande”. Waldenströms konklusion blir då helt enkelt: ”Guds förutvetande är grunden till utkorelsen.” Förutbestämmelsen bygger alltså på Guds förutvetande. Detta blir väldigt tydligt i Romarbrevet 8:29. där det står: ”Dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild.” Det är stor skillnad på att känna till något på förhand och att bestämma något i förväg. Eftersom Gud från all evighet kände dem som skulle komma att motta frälsningens budskap, kunde han förutbestämma dem till evig härlighet. Han kunde göra dem till sina utvalda.
Skriften säger också att det är ”i Kristus” som vi är utvalda. Det fria val som alla måste ta beträffande Jesu Kristi frälsningserbjudande avgör saken. Precis som bröllopsgästerna i liknelsen måste alla motta eller förkasta Herrens inbjudning. De som tar emot kommer in i bröllopssalen. De sägs allesamman vara kända av Gud från all evighet. De som förkastar invitationen måste stanna utanför. Men det betyder inte att de av evighet var förutbestämda till detta – de utestängde sig själva från bröllopsfesten genom sin otro och negativa inställning till Frälsaren.

Bibelns lära om förutbestämmelsen är inte avsedd att skapa ångest och ovisshet i de troendes hjärtan.

Jag träffade en gång en missionär som arbetade i ett område i Holland där den kalvinistiska predestinationsläran hade fört många människor in i en ångestfylld ovisshet om vilken kategori de tillhörde – de som var utvalda till evig frälsning eller de som var bestämda till evig fördömelse. ”Hur löser du det problemet?” frågade jag. ”Vi förkunnar att Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, som det står i Bibeln”, svarade han.
Guds Ord uppmanar de troende att ”göra sin kallelse och utkorelse fast” (2 Pet 1:10). Det betyder helt enkelt att du bör vara fullt viss om att du mottagit Jesus Kristus som din personlige Frälsare och att du helhjärtat önskar leva honom till behag. Kan du ärligt bekräfta att detta är ditt fasta beslut och din innersta önskan? Ja, då kan också du glädja dig över att du inte bara är en av de många som blev kallade, men du hör även till de utvalda.
Till sist tar vi med den berömde evangelisten Moodys syn på saken. Han menade att på utsidan av porten till Guds rike står dessa Jesu ord skrivna: ”Kom till mig, ni alla! Den som kommer till mig skall jag sannerligen inte stöta ut.” Den sökande syndaren förstår då att frälsningslöftet gäller också honom. Spontant går han så in genom porten. På insidan läser han ett annat yttrande av Jesus: ”Ni har inte utvalt mig, men jag har utvalt er”. Då förstår sökaren som just gått in genom porten: Det är inte min förtjänst att jag kom in i Guds rike. Det var Herren som sökte mig och kallade på mig innan jag ens hade förstånd att söka honom. Att jag nu står på insidan av porten är bara Guds ofattbara nåd.

Till detta är vi kallade

apr20

Text: Paulus Eliasson

Om man vill få en översikt över vad Bibeln säger på ett visst tema, kan man göra som jag gör ibland: Ta en penna, och markera med en bokstav eller symbol varje gång texten rör vid det ämnet. I min bibel har jag markerat med ett ”x” alla gånger texten svarar på frågan ”varför” eller ”med vilket mål”, och det kommer sig av att jag en dag för många år sedan frågade mig själv: ”Varför? Varför frälsning? Varför Jesus? Varför allt?”
Vad som blev det slutliga resultatet av det studiet är kanske ämne för en annan artikel, men en av de verserna jag markerade var 1 Petrus brev 2:21, som säger: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår” (min kurs.). Här ger Petrus oss anledningen till att vi är kallade, och det är frågan jag vill säga något om i denna artikel.

Kallad av Gud

Guds kallelse är ett tema lika gammalt som Bibelns äldsta berättelser. Gud kallade såväl Noa, Abraham, Mose, Samuel och David som alla profeterna och hela Israels folk vid olika tillfällen. Han tog dem ut ur sina tidigare sammanhang, och avskilde dem för ett speciellt uppdrag.
Om man läser i Bibeln om tiden efter Jesu död och uppståndelse, så avskilde också Jesus en grupp av sina adepter för att de skulle gå ut i hela världen och berätta de goda nyheterna om Guds rike som nu hade brutit in i kosmos på ett nytt och revolutionerande sätt. De kallades för apostlar (från grekiska apóstolos, sändebud), och dessa vidareförmedlade kallelsen att bli en del av Guds rike, då de i hela världen skapade nya Jesus-familjer. Dessa grupperna blev på grekiska kallade för ekklesía (de utkallade/avskilda), på svenska oftast översatt med ”församling” eller ”kyrka”.
Då Petrus skrev sitt första brev, adresserade han det till ”… de utvalda (gr. eklektois) som lever utspridda som främlingar …” (1 Petr 1:1). Vi ser nog oftast på frälsningen som något vi väljer; Jesus öppnar en dörr för oss till evigt liv, och vi väljer om vi vill gå in genom den dörren eller inte. Även om det är en del av sanningen, så är det inte hela sanningen – och inte ens det som Bibeln sätter fokus på. Självklart sa du ja till Guds kallelse när du kom till Gud – men det är inte du som definierar vad kallelsen är till för eller vad Gud har tänkt med dig.

Till detta

Petrus fortsätter i sitt brev att förklara för ”de utvalda” hur de ska förhålla sig till en fientligt inställd värld. Det intressanta är att han inte ser fram emot en positiv utveckling, där saker och ting blir bättre och lättare för de förföljda och hånade Jesus-familjerna. Han uppmanar dem istället att möta hån med goda gärningar, och förföljelse med en blick fäst på Jesus.
Det är i det resonemanget som bibelordet jag citerade i inledningen kommer in. Först beskriver Petrus en slav som tjänar en ond herre. Han uppmuntrar slaven att visa tålamod, även om han lider orätt – för det är just då man lider orätt som man kan få uppleva Guds nåd. Det är här jag blir både provocerad och fascinerad av Petrus. Nåd? Är det nåd att lida orätt? Vad är det för något att säga till en som lider under hopplösa omständigheter?
Då motiverar Petrus sitt påstående: ”Till detta är ni kallade …” Kan det stämma? Är detta världens sämsta rekryteringsslogan? ”Kom till oss! Här får du lida!” Men Petrus hämtar inte sitt påstående ur tomma luften. Några år tidigare hade han hört något liknande från Jesu egen mun:

”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” (Matt 16:24)

Den första församlingens erfarenhet

Det var inte många dagar efter den första församlingens födelse som förföljelse och svårigheter mötte den unga rörelsen. I Apostlagärningarna kan man läsa om Stefanus, den första martyren – och Jakob, den första av apostlarna som blev avrättad. Under de första 300 åren i församlingens historia var förföljelse mer regel än undantag (även om det absolut inte var så att kristna blev förföljda överallt och hela tiden), och martyrium var en viktig och naturlig del av den kristna identiteten.
Även om denna delen av den kristna historien inte betydde att kristna konstant blev utjagade ur städerna eller korsfästa så fort de blev fångade av myndigheterna, så var främlingskapet en alltid närvarande del av livet. Förkunnelsen satte sina spår i livsstilen, och de val man gjorde skapade distans till omvärlden. Därför levde de kristna inte bara under förföljelse, men möttes också av missförstånd, fiendskap, hån och motvilja från resten av samhället. Det låter kanske inte som ”riktigt” lidande, men alla som har varit tvungna att gå i konfrontation med samhällets konsensus vet att det är en kamp.

Jesus som exempel

Bibelordet jag försöker utlägga säger alltså: ”Till detta är ni kallade. Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår.” Om man undrar varför lidandet är en så integrerad del av den kristnes kallelse, så är det bara att se på Jesus. Hans lidande och hur han hanterade det är vårt exempel. Petrus förklarar:
”Han hade inte begått någon synd, och inget svek fanns i hans mun. När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade” (1 Pet 2:22-24).
Här finner vi ännu ett ”för att”, ett ord som pekar på avsikt: ”… för att vi skulle dö bort från synderna …” Meningen med Jesu lidande och död var människors frälsning. Om man läser det här bibelordet så ser man att det Jesus gjorde inte kan kopieras – nämligen att bära människors synder – men också att vi genom att ha samma inställning till vår existens som den Jesus har, kan vi vara med på att föra människor till Jesus i och genom alla omständigheter.

Allt förmår jag!

Nu ska jag säga något som jag menar av hela mitt hjärta, men jag förstår att påståendet lätt kan missförstås: Gud behöver inte att jag är frisk. Det slog mig en dag då jag hade predikat i ett möte. Efter mötet kände jag mig så deprimerad och ägnade timmar åt att förebrå mig själv för min brist. Så tänkte jag: Varför låter Gud mig må dåligt när jag har predikat? Borde jag inte belönas med gott humör åtminstone? Eller är jag så värdelöst dålig att Gud straffar mig med depression?
Eller finns det en tredje förklaring? Kan det vara så att Gud använder mig trots att jag mår dåligt av det? Kanske Gud inte behöver att jag är frisk, rik, glad och framgångsrik? Kanske han bara behöver att jag är trofast i min tjänst? Det låter märkligt, för så mycket av dagens förkunnelse handlar om att Gud vill att vi ska bli framgångsrika, och hur vi ska kunna frigöra Guds kraft för vår egen välsignelse. Och kanske det är sant, jag sa inte att Gud inte vill att vi ska bli friska – men att han inte behöver det. Jesus var tvungen att lida för att uppnå det som var Faderns plan, och alla apostlarna som har skrivit i vår Bibel säger att hans lidande är ett exempel för oss. Det är en viktig lektion att lära sig, så man inte blir förundrad över prövningens eld (1 Pet 4:12) och förlorar tron på grund av svårigheter.
Gud kommer att använda din svaghet, sjukdom, lidande, och till och med död, till sitt namns förhärligande. Är det nog för dig? Men hur ska man klara av att leva ett liv som är så osäkert? Där får vi ta aposteln Paulus till hjälp, och läsa Bibelns kanske mest missförstådda vers:

”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft” (Fil 4:12-13).

Den sista meningen här använder ”alla” kristna i betydelsen ”Gud hjälper mig, och därför kommer jag vinna alla kamper och därför kan jag göra vad jag vill”. Är det Paulus poäng? Uppenbarligen inte. Han säger att han klarar av både hunger och brist, därför att Gud ger kraft. Han som började en god gärning i oss, han är också mäktig att bevara oss genom alla livets svårigheter. Det var nämligen dessa svårigheter han kallade oss till.
Min bön är denna: Herre, hjälp mig att leva dig till ära idag. Hjälp mig att leva som en främling i denna världen, bära lidande när det är nödvändigt och låt mig se segrar för ditt rike. Lär mig att fästa blicken på dig, och låta dagens sorg vara en påminnelse om att det finns en törst som denna världen inte kan släcka. Mitt hjärta är i ro endast när det får vila hos dig.PUBLICERAT I MIDNATTSROPET, UNDERVISNING