Andevärlden är en realitet, mer verksam än det vi vanligtvis tänker. Den osynliga andevärlden den synliggöres i sådant som så småningom kan registreras med våra fem sinnen. Vi ser icke makterna som opererar i det fördolda, men vi ser resultatet, verkningarna; de uppenbarar sig praktiskt taget på alla plan och på alla områden.

Man kan tala om att i andevärlden finns det olika klasser, grupper, maktkonstellationer med olika uppgifter. De har olika aktionsradie och arbetar på olika nivåer, eller som skriften säger, ”är verksamma” på olika nivåer.

Det finns makter avdelade för den primitiva människan och det finns makter avdelade för det vi kallar den kultiverade eller civiliserade människan. De här makterna bygger upp olika block. En klass av andar kallas demoner, vars huvudsakliga uppgift uppenbarligen är att plåga människor -inte att inspirera människorna i deras väg bort ifrån Gud utan att plåga. Det är fråga om plågodemoner som kan utsätta människor för olika attacker. Det finns ting som inte kan förklaras, smärtor, plågor, underliga olyckor som inte har någon vanlig logisk förklaring utan har något samband med den osynliga andevärldens speciella operationer. Vi kan tala om sjukdomsdemoner, vansinnesdemoner, olycksdemoner. De finns där som en realitet även om begreppen saknas. Det finns sömnlöshetsdemoner och så tror jag att mycket av det som vi kallar för begär av olika slag är demoniska attacker. När en människa har blivit befriad i frälsningen, så finns det makter som vill stimulera begär genom att framkalla lustförnimmelser -eller skräckförnimmelser av förflutna händelser. Tankarna styrs in på speciella erfarenheter och i sinnet har man minnets galleri. Det finns makter som hela tiden opererar för att fixera oss vid något som ligger bakom. Det kan vara nånting som vi är speciellt förtjusta i, eller helt avskyr, har varit förtjusta i eller har avskytt. De här makterna vill fixera människan vid det så hon blir låst och ingjuta i hennes inre föreställningar att hon aldrig kan bli löst, utan måste ha det här med sig. Det i sin tur framkallar trots eller resignation. Detta är också typiska utslag av en andemakts inflytande.

Sedan finns andra makter som naturligtvis inte opererar på det sättet, de är vad vi skulle kunna benämna speciellt religiösa. Bibeln kallar dem egentligen för orena andar. Att de har sitt speciella verksamhetsområde och aktionsradie, ser vi därutav att de som var besatta av dessa makter exempelvis höll till vid gravarna. De var alltså fixerade inom ett visst område och där representerade de ett ohyggligt maktblock.

De orena andarna, de religiösa andarna, opererar ofta i gudstjänsten och ibland framträder de i olika dräkter och i olika språk genom speciellt mediala människor. De här uppträdde i huvudsak hos kvinnor och gjorde uttalanden som ibland var rent smickrande och andra gånger våldsamma. Då de uppträdde i kvinnor uppträdde de vanligtvis mycket smickrande och då den här orena andemakten uppträdde i män var den onaturligt, extremt våldsam.

Vi ser att dessa andemakter har olika uttrycksmedel och olika instrument och utnyttjar till och med temperament. De bygger upp människan till att bli någonting extremt, någonting onaturligt, omänskligt eller kanske vi hellre ska säga någonting övermänskligt.

Dessa makter som kan vara rätt ohyggliga och många, de kan få en människa till operationsbas och utifrån den kan de verka en mängd ohyggliga ting.

Vi har exemplet om mannen som var besatt av en demonisk härsmakt. Han blev befriad och andemakterna ropade till Jesus att de skulle slippa att fara i avgrunden utan de ville in i svinen. Så for de in i svinen och när de gjort det störtade sig hela svinhjorden ner i bergsstupet. Här ser vi alltså olika klasser av makter som verkar på olika nivåer. Men dessa, plågodemoner har stöd och står i ett intimt samarbete med makter av en helt annan karaktär. Ju närmre den kristna, den levande församlingen de kommer, dess svårare blir de att avslöja. Därför säger skriften att det är nödvändigt för församlingen att ha andebedömningens gåva. De här makterna har en utomordentlig förmåga att förställa sig och förskapa sig. Om församlingen ska kunna klara sig måste den ha en oerhörd skärpa och vaksamhet.

Men det räcker inte med vaksamhet, det måste till en speciell gåva för att avslöja dem och det är andebedömningens gåva som behövs för att lära känna igen dem. De här makterna är så svåra att avslöja eftersom de opererar i församlingens närhet eller i församlingen. De opererar som medlöpare, som lärjungar, som profeter, som apostlar, som välgörare, som filantroper, socialarbetare, diakoner och därför är de så fruktanvärt svåra att upptäcka. Bibeln säger att vi behöver, för att kunna förstå det här, andebedömningens gåva. Jag förvånar mig över att det här landet har bortåt 100 000 pingstvänner -hundratusen pingstvänner… och när jag ser vad de andligen förmår blir jag rent förskräckt, för de förmår praktiskt taget ingenting. Det är en fruktansvärd salva att kasta ut, men jag säger det med en ohygglig smärta därför att emot dessa makter som infiltrerar i församlingen förmår de praktiskt taget ingenting.

Vad är underhållning? Det är ett religiöst försök att förvanska och förvandla evangelium och förfina gudstjänstlivet eller kultivera det. Det är en regelrätt underhållningsdemon. Alla dessa strävanden i den riktningen -vem är det som har inspirerat till det? Vi kan ta allt detta som man arbetar med då det gäller sång- och musikliv, vilken oerhörd precision och prestation som man lägger ner på det området, parallellt med att bönelivet är så uttunnat och så tynande så det knappt märks att det fungerar.

Man förmår ingenting mot det här för de här makterna har fått allt större verksamhetsradie.

Nu kommer jag till det jag ska beröra här ikväll. Dessa makter stormar fram, mot de spärrar och barriärer som skyddar församlingen. De arbetar med avsikten att få gränserna utsuddade, att få väggarna nedrivna, att få murarna pulveriserade och de arbetar med avsikten att skapa en ny form av enhet och gemenskap.

Redan i urkristen tid fanns den här faran och Paulus varnar för den med en oerhörd skärpa. Vill du se dessa makters olika uttryckssätt, argument, inspirationer och idéer, då rekommenderar jag dig att läsa tidningen Dagen. Där har du språkröret för dessa ohyggliga makter. Det är få organ som haft en sådan förmåga att destruera och underminera tron som just tidningen Dagen. Den är det språkliga uttrycket för denna beblandning, denna förorening och därför kan vi säga att som organ betraktat är det ett av de farligaste som finns. Oerhört många sinnen har blivit förorenade och besmittade genom Dagen.

Jag säger inte det här för att på något sätt såra någon. För mig är detta fruktansvärt allvarligt. Om man inte är alldeles död intellektuellt och totalt har förlorat kravet på andlig hygien, kan man inte förneka utvecklingen under de senaste decennierna. Det finns ingen möjlighet att överbrygga det som har varit med det som är, därför att det är så väsensskilt att det representerar två herrar, två väsensskilda inspirationer, två olika läror.

Samtliga bibelfrågor är på ett eller annat sätt antastade och underminerade.

När det gäller frågan om församlingens förhållande till samhället kan nämnas hela registret av frågor och problem som församlingen måste ta ställning till. Icke på ett enda område är Ordet oantastat och jag är helt övertygad om att pingstpionjärerna inte skulle känna igen den förkunnelse som idag går ut från de predikstolar där de själva en gång stod.

Ett av de allvarligaste problem som Guds folk haft att ta ställning till är frågan om statsbidragen. Det nya evangeliet, samhällsevangeliet, det samhällstillvända och den nya anden och de nya strömningarna och inspirationerna bor inte längre bara hos enskilda ute i periferin, men har fått fäste i församlingens hjärta. Det fanns icke en enda levande pingstvän som för några decennier sedan med något större allvar skulle ha ställt frågan om statsbidragens berättigande. Bara detta är avslöjande nog för utvecklingen. Men den som är blind ser icke. Därför kommer icke utvecklingen att ändras, möjligen kommer den att hejdas en tid eftersom en och annan röst fortfarande protesterar.

Den som vill studera skökoväsendets sanna natur ska ta upp den här problematiken och studera den utifrån Skriften och kyrkohistorien. Då upptäcker man vad som har skett när församlingen kommit in i sådana förhållanden. Vi borde vara bestörta till bristningsgränsen inför det som äger rum, eftersom just pingstfolket har haft en oerhörd resonans för uppenbarelsens evangelium. Vi borde vara skakade i djupet av vår själ inför det faktum att vi ser hur fördämningarna brister och floden av världslighet och världslikställighet tränger sig allt djupare. Det är inte längre bara hos enskilda individer, men hela systemet blir genomsyrat utav den här ohyggliga surdegen. Vi kan kalla det för modernismens surdeg.

I andra Korinterbrevet heter det så här:

-Jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru. Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor 11:2-4)

Paulus, vad du är kritisk, kan du säga så om en församling som du själv har varit med och grundat, att ni är undfallande emot ting som inte är oskyldigt, enkelt och ofarligt. Men ska församlingen vara en jungfru eller en sköka? Detta är frågan. Om församlingen ska vara en ren jungfru så måste hon ha en Herre – en Herre!

Nu säger Paulus att det inte finns bara en Kristusbild, då den falska profetian har sin Kristus. Därför säger också ängeln: Denne Jesus som ni har sett fara till himlen, han skall komma tillbaka. Denne! Det är inte likgiltigt vilken Jesus vi tror på, utan det är demonstrativt utpekat att denne Jesus som ni har sett fara upp till himlen, han skall komma igen.

Det var inte judarnas Messias det handlade om, därför att judarnas Messias saknade någonting väsentligt. Judarnas messiasgestalt saknade försoningslidandet. Deras Messias som skulle upprätta Davids hus och Davids tron var en politisk Messias. När Jesus kom blev han icke mottagen eftersom han kom som den lidande tjänaren, och då han förde fram undervisningen om försoningslidandet stod de helt främmande för Messiasgestalten som de hade gjort sig föreställningar om och som nu inte på något vis passade in i den här bilden. När de såg Jesus kunde de icke på något sätt finna någon beröringspunkt mellan honom och den Messias de väntade på. Så bedrog de sig.

Bibeln talar om den Messias som himmelen måste behålla till dess vederkvickelsens tider är inne då Gud ska upprätta allt. Det finns apostlarnas Jesus och den urkristna församlingens Jesus, det vill säga, den Jesus som förkunnades i initialskedet, i själva upprinnelsen. Vi kan läsa om det i Galaterbrevet. Så här strängt och så här skärpt framhåller Paulus det:

-Det förundrar mig att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat eder till att vara i Kristi nåd och vänden eder till ett nytt evangelium. (Gal 1:6)

Vad var det vi läste? Hastigt avfall. Och omvändelse.

Hastigt avfall. Det var den urkristna församlingens problem. Vad var det då som var så farligt för den urkristna församlingen? Vad var det för anknytningspunkter församlingen hade, som gjorde att den stod så öppen för infiltrationer av den här karaktären?

Vad är det som bereder marken för antikrists framträdande? Jag har hört under de sista åren att det skulle vara Ryssland, kommunismen i Ryssland eller i Kina. Det är verkligen en utomordentlig förenkling, för långt innan det fanns någon kommunism i Ryssland eller maoism i Kina, så varnade Bibeln och sa: ”Från oss har de gått ut..” Från oss.

I Johannes första brev heter det så här:

-Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. (1Joh 2:18)

Antikrist förbereds icke genom kommunismen utan kommunismen är en konsekvens, ett resultat av ett långt pågående avfall i kristenheten. Det vill säga; orsaken till kommunismen kan sökas i skökokristendomen och i skökoreligiositeten.

Om församlingen hade bevarat sig under århundradena som en väckelserörelse och icke blivit kyrkliga maktblock med politiska maktinstrument så hade det icke funnits vare sig kommunism eller nazism. Förutsättningarna för allt detta har skapats i den församling som förvärldsligats och blivit en inomvärldslig maktfaktor och uppträtt i världen med maktspråk och utrustat sig med ekonomiska, politiska, sociala, kulturella maktmedel. Där har vi grundorsaken.

Den fruktansvärda oheliga alliansen mellan generalerna och prästerna kan vi läsa om genom hela historien.

Det är blodiga krig, religionskrig och korståg. Jag vill säga att förutsättningen för den ryska revolutionen var tsarväldet som konserverades av den grekiskt-ortodoxa kyrkan eller öst-romerska kyrkan. Vem är det som konserverar nöden och eländet i vår tid om det inte är den fallna kristenheten. Är det inte det? Vi talar om vår mission som egentligen inte är något annat än allmosegivande. Vi behöver inte gå till u-länderna för att se de här missförhållandena, för i Skriften har det givits oss ett ideal som vi står så långt borta ifrån, så det är flera ljusår dit, och troligen kommer vi inte dit innan Jesus hinner komma tillbaka.

Men det heter att ”de hade allting gemensamt”. Ingen sa att det han ägde var hans eller hennes, de var fria från alla former av materialism och det fanns ingenting av privatkapitalistisk egoism.

Den skara som Herren tog ut ifrån den judiska skökan och som sedan förföljdes av den henne och det romerska vilddjuret, den skaran stod fri i alla avseenden. Den var fri i förhållande till staten, den var fri i förhållande till synagogan, den var fri i förhållande till politik och kultur, för emellan den och den omgivande världen fanns ett kors rest. Man vågade inte berömma sig av sina sociala eller filantropiska insatser på det ena eller det andra området, utan det enda man vågade berömma sig av det var Jesus Kristus och honom såsom korsfäst.

Det här är oerhört allvarligt och därför ska vi lägga märke till att hela den katolska världen har sin förutsättning i den efterapostoliska tidens ohyggliga utveckling då man avlägsnade sig från centrum och blev periferisk. Man förlorade det utomvärldsliga perspektivet och blev allt mer inomvärldslig i sina reformsträvanden. Man skulle rädda världen på ett nytt sätt, men vad har resultatet blivit? Det har skapats religiösa och politiska system som har varit kusliga och frukansvärda. Vad dessa makter har uträttat under årtusendenas förlopp, det kan du läsa om i Uppenbarelseboken.

De som skulle vilja gå en fri väg har verkligen fått betala med sitt blod. De har blivit martyrer, de har fått utstå ett fruktansvärt lidande. Inte alltid fysiskt, så att de blir slagna blodiga; många gånger har det varit så. Men det värsta vapnet som denna ohyggliga fiende har förfogat över det har varit psykisk terror. Att bli ständigt nedpsykad och stämplad som idiot, galning, svärmare, upprorsmakare, uppviglare, det har varit deras lott. De har verkligen fått äta lidandets bröd och du ska inte tro att det är hånet från hedningarna som varit det sårande och plågsamma, utan det är hånet från den officiella kristenhetens väl kultiverade representanter. Det är ingen skillnad på det religiösa maktblock som vi idag ser förkroppsligat i de olika systemen och det som har varit. Det är bara det att själva förföljelsen idag är förfinad och har andra uttrycksmedel.

Det har skrivits oerhörda historier om biskopar och präster och kyrkliga dignitärer som blivit döpta i den helige Ande, för att inge människorna en föreställning om att det här skulle vara någonting alldeles särskilt. De blir sannerligen inte döpta i den helige Ande för att de är biskopar och präster, de blir det trots att de är det. Man blir inte döpt i den helige Ande för att man är med i ett eller annat sammanhang, för Gud döper icke institutioner och organisationer i den helige Ande -han döper individer som längtar efter Gud. Hans avsikt är att efter dopet i den helige Ande försöka skaffa lotsar som kan leda dem ut ur sammanhangen, men det finns ingen som vågar uppträda till deras hjälp. Istället för att då bli hjälpta så konserveras de i sammanhangen och så blir till och med andedopsupplevelsen något ännu värre och ännu farligare och ännu allvarligare än de tillstånd som de levt i tidigare.

Man varnar för kommunismen, FNL och allt vad det är för någonting. Men varför skriker man inte ut varningens budskap för materialismen som är hundratusen gånger värre?

Vårt problem är inte kommunismen. Jag skulle tro att det är på det här sättet som det var för judarna. Bibeln skrev om judarna att de skulle ut ur nationerna, de skulle tillbaka till sitt land. Men de satt så säkert och så tryggt bland hedningarna så att när sionismen kom med locktonerna , när fiskare kom för att fiska upp dem i de olika nationerna så satt de kvar. De hade visserligen läst profetiorna och kände till alltsammans detta, men de var så assimilerade i världsekonomin, bland folken så de kunde inte komma ut.

När det inte gick med fiskare, så sände Gud jägare. Då trädde Adolf Hitler in på scenen och det var inte längre fråga om att fiska, då handlade det om att driva dem tillbaka till landet.

Hur otäckt det än låter så var också Adolf Hitler, på sitt sätt, en Guds tjänare.

Det är likadant i den här tiden. Gud talar genom fiskare som kommer med sitt budskap och vill ha loss sitt folk inom de religiösa nationerna, samfundsväsen, kyrkoväsen, skökoväsen, ifrån demoni och ifrån världslighet, ifrån formalism och förkyrkligande. Han vill ha ut dem i frihet, till trons välsignade territorium, för att bli deras suveräne konung. Vad sker? Man är så assimilerad, man är så insyltad så man sitter fastlåst.

Församlingen måste ut ur kyrkofurstars exploatering, ut ur matriklar, ut ur organisationer, ut ur samfund. Församlingen måste ut och därför kommer Herren att skicka jägare. Dessa jägare blir inga profeter som säger ”så säger Herren”, utan du kan räkna med att de kommer att vara diaboliska, sataniska och djävulska.

De kommer inte som den helige Ande och frågar dig om du är redo att offra dig för Guds verk. De kommer när du har haft din tid; när Herren har kallat dig att lida, kallat dig att tjäna och du sitter kvar på parkett som åskådare, komfortabelt och välmående. Då kommer Herren kanske att ta ifrån dig allt vad du äger och ställa dig på absolut bar backe och där kommer du att få sitta tills Herren blir ditt livs källa.

Tro inte att det här lyckoriket, det här välfärdsparadiset som vi har byggt upp och ingärdat oss i, också i församlingen; tro inte att det är något tusenårsrike. Fundamenten kommer att rasa undan och alla de som idag ger sken av samarbetsvilja, tolerans och sympati, de som idag är redo att ge sina bidrag kommer då den helige Ande slår ner att visa sitt rätta ansikte. Då ska det visa sig, sannerligen, det var ingenting annat än det gamla vilddjuret i en ny mask. När masken rasar av ska det visa sig att det är vilddjursmakten som opererar på ett förledande och förföriskt sätt.

Det finns ett folk som säger: Alla mina källor har vi i Gud.” Och det finns ett folk som säger i honom, genom honom och ifrån honom, hämtar hela kroppen sin tillväxt, att byggas upp till ett heligt folk, ett avskilt folk, ett fritt folk, ett högtidsfirande folk, ett sant Guds folk. De lever i det heliga martyriet.

Johannes säger så här:

-Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. Från oss hava de utgått…”

Kan du tänka dig att antikristerna har sina rötter i den urkristna församlingen och de har icke blivit färre sedan den tiden, de har mångdubblats, det vill säga, multiplicerats generation efter generation och nu är de i miljoner. Men det är underbart då det i den kristna församlingen är så varmt och hett, och en sådan livskraft att den antikristliga anden inte trivs. Det heter ”från oss ha de utgått”. Men tänk då hur denna antikristendom har fått bygga ett system, en kyrka och fått ett prästerskap och profeter och blivit legaliserad och auktoriserad utav kristenheten,

Det kan väl inte vara någon tillfällighet att Kathryn Kuhlman med sådan förtjusning berättat att hon mottagit påvens välsignelse och ur hans hand fått en medalj med en duva. Påven har förklarat att han dagligen beder för henne och hennes arbete. Det är så man ryser.

Den mannen är en överste-representant för ett system som har mördat och dödat miljoner av dina och mina trossyskon. Jag har en annan Jesus än katolska kyrkan har, det ska du veta, jag har en annan Jesus än vad påven har. Stora kyrkofurstar går idag omkring och skryter med att de har gemenskap med kardinalerna, det vill säga, det som är ett tydligt uttryck för det djupaste avfall, det är idag deras stolthet. När till och med avfallet stämplas som utveckling, då är det höjden av avfall.

Vad är det som sker? Det är modern som håller på att samla ihop sina döttrar, hon ska ha tillbaka alla sina döttrar. I en kyrka, ett prästerskap, en ande. Men det är inte den helige Ande.

För att avleda människornas uppmärksamhet, pekar man på missförhållanden i världen, det kommunistiska systemet och socialismen. Det vill säga; man pekar på det stora vilddjuret för att dölja sitt eget lilla vilddjurs regemente. Förmodligen blir ändstationen ett dårhus för den som predikar Guds Ord. När utvecklingen har gått tillräckligt långt kommer levande kristna att kastas, inte i fängelse, men in på psykiatriska kliniker. De kommer inte att möta bödlar med bila eller exekutivplutoner med gevär -sådant är relativt enkelt att möta, för då ser man var fienden opererar. De kommer att möta psykiatriker, psykologer, teologer och psykiatriska kliniker, själavårdskliniker. Där kommer de att bli specialbehandlade och där kommer pingstteologer och lutherska teologer att hjälpas åt att underminera och utsläta alla levande kristna profiler för att göra dem lika konturlösa som de själva är.

Det är sensationellt att tusen pingstförsamlingar här i landet knappast har en profet. Var finns profeterna som ropar ut till kristenheten: ”Stå upp och gå ut och möt honom!”

Man behandlar ämnet om Jesu tillkommelse vetenskapligt, akademiskt bildat, då man helt enkelt borde vända ut och in på sig -som Paulus säger, jag vet mig ingen råd med er. Jag vet inte om jag ska göra mig bevekande eller om jag ska dundra. Han säger: har jag varit från mina sinnen har jag varit det i Guds tjänst… Fariséerna och de skriftlärde hade också sina scheman. Men vad hjälper det. Frågan är ju inte vad vi kan läsa oss till, och skaffa oss teoretisk kunskap om, utan vad som är uppenbarelse och uppbarelsens kraft som kan påverka vårt liv. Detta teoretiserande med alla de här sanningarna är förödande, för om man har behandlat dem på det här sättet så är man förr eller senare färdig med dem.

Sanningen om Jesu tillkommelse! Vi borde störta ner på golvet och ropa Herre Jesus och vi borde ropa varningens ord till ungdomarna. Istället matar vi dem med professionell musik, gospel, billig gospel eller någonting i den där stilen, och är med och odlar en mentalitet som är rent fruktansvärd. Den är så ohygglig att det går strängt taget inte att hålla en rejäl väckelsepredikan, utan att man ska interfoliera det med något underhållande moment, därför att man är blasé och sofistikerad. Man har prövat allt och det är så med en människa som inte har uppenbarelsens ljus, hon tröttnar snart till och med på det profetiska budskapet. Det blir tjat på tjat och gnat på gnat, lite här och lite där.

Ty då alla våra hugskott har blivit lanserade och matchats fram, vad återstår? Ett jättedigert vakuum så stort att det måste fyllas med ytterligare andemakter.

Varje tid har sina gudar och sina speciella inspirationer och nymodigheter. Vi måste ständigt pröva något nytt för att hålla liv i verksamheten.

Till och med Jesus misströstade:

-Ska väl Människosonen när han kommer finna tro här på jorden?

Hur kan vi vara så självsäkra, så oerhört självmedvetna och självgoda? När Jesus träder fram, ställer han upp föredömet för den levande kristendomen. Han säger: ”här har vi det sanna föredömet”, och så pekar han på en änka. Vad är det som kännetecknar en änka? Hon är helt försvarslös. Hon är hjälplös och utlämnad. Där har du bilden på församlingen i världen. Församlingen har ingen herre i världen. I världen och inför världen står församlingen som en änka, därför att hon har dött bort ifrån världen och världen har dött bort ifrån henne. Hon står där hjälplös och försvarslös och kan inte appellera eller vädja till någon rättslig instans eller moralisk eller religiös instans på jorden. Hon måste gå till den ende som kan ge henne hjälp och det är domaren själv.

Vem är vår domare, vem är vår Herre? Är det han som sitter på Faderns högra sida i härligheten?

Församlingen har under tiden här skaffat sig nya herrar och övergivit sitt änkestånd och kommit in i nya äktenskapliga förhållanden och relaltioner. Hon har fått det bra, blivit trygg, blivit säker. Men Jesus sa: månne Människosonen skall finna tro…? Vad för tro? Icke religiös, intellektuell vetenskaplig tro, men uppenbarelsetro. Den tro som kännetecknas av avskildhet, ensamhet, den tro som har föregåtts av sorg, för man blir icke änka utan sorg. Någon har dött och något har dött. Man har varit med om sorg, man har varit med om bedrövelse, man har varit med om nöd, men så har man funnit honom, Hjälparen, ära vare Gud och Lammet!

Sorgen har gått över ens liv, man är ensam, man står där ensam med sina problem. Man har ingen att diskutera problemen med. Man har ingen, därför att denna världens makter kan bjuda oss hjälp bara ett litet kort stycke.. Om vi anförtror våra hemligheter åt dessa tillfälliga härskare ska vi snart upptäcka att de som var våra hjälpare de blir ganska snart våra fiender. De börjar att beröva, exploatera och råna församlingen och stjäla från församlingen. Men Jesus sa: Månne Människosonen skall finna tro när han kommer tillbaka?

Jag känner en oerhörd gemenskap med det förunderliga skiktet av heliga som vi möter i Uppenbarelseboken eller i Hebréerbrevet, kapitel 11. De som gick omkring i fårhudar, de som blev lagda på sträckbänk och som blev kluvna, de som blev slagna och plågade. Därför att de hade sett någonting i fjärran och de väntade, bidade att det skulle komma. De blev erbjudna befrielse, bara de ville ta avstånd från sin fanatism, bara de kunde försöka att liksom kompromissa en aning på något enstaka eller litet område. Men de avstod ifrån alla löften om befrielse och så gick de i döden, utan att en enda hade fått vad utlovat var.

Vi har inte bara sett Jesus i fjärran genom trons ögon, vi har upplevt honom i våra hjärtan och vi känner att det är en ande i vårt väsen som gör att vi icke kan trivas med världens glädje- och sorgeämnen, vi står utanför alltihop. Vi kan inte delta i det politiska käbblet, inte delta i allt marknadsgyckel, religiöst gyckel och allt strunt och nojs. Vi kan icke delta vare sig i deras högtider eller deras strider, därför att vi är ett folk som lever för sig självt, avskilt, annorlunda, världsfrånvänt, spejande och väntande. Månne han kommer?

Det här är på samma gång så fruktansvärt, så det kan inte med ord beskrivas. Ändå vill vi inte bli av med det för allt guld i världen. Det finns en balanserande faktor: Om Herren tillåter oss lida, ser han till att härligheten hela tiden står i proportion till lidandet. Så lidandet överstiger aldrig härligheten, utan härligheten ligger alltid en aning över. Ära vare Herrens underbara namn!

Man kan säga att det blir värre och värre och härligare och härligare. Det blir svårare och svårare och skönare och skönare. Vet du varför? Här känner du denna organiska förening som icke bara är förening i yttre handling, i ett dop, utan det är ett lidandets dop. Vi förenas med honom i hans lidanden. Svettas, smälter samman och vi blir organiskt förenade så vi upplever: Herre Jesus Kristus, jag skulle inte vilja vara det här förutan!

När jag talat här förut om svårigheter och problem, mörker och bedrövelser som möter den kristne, så är inte det något försök att liksom bygga upp ett försvar eller en varning -akta er för det här, utan det är fastmer en appell -välkommen in i det! Kom in i det här, gå vägen med Jesus Kristus och se till att du kommer ut ifrån allt som är förljuget, falskt och oäkta.

I den kristna församlingen finns ett liv som är oerhört, det har en dimension som är helt kolossal.

Dessa människor som vi möter i den religiösa världen måste hela tiden underhållas och förnöjas. De gnager av ett område och så måste de ha ett nytt. Det blir nya raffinemang, man ser det på professionalismen och psykologin.

Jag har förvånat mig över att andedöpta människor så hastigt kan avfalla och nöja sig med en sådan urvattnad eller nersölad kristen förkunnelse.

Ibland sätter jag mig ner och jag säger: Men Gud i himmelen, var finns tonen från höjden? Tonen hemifrån, som inte söver eller berusar utan väcker! Som inte gör själva världsligheten from och nästan lite gudfruktig och kristnar hedendomen, utan radikalt tar avstånd ifrån den och säger med rätta ord vad det handlar om. Var är tonen? Fräls oss ifrån allt detta publikfrieri, all denna inställsamhet och allt detta smicker. Fräls oss ifrån alla dessa försök att vinna ära och gunst bland människor. Fräls oss från självförgudning och människotillbedjan. Rena vår tillbedjan så vi kan tillbedja dig i ande och sanning.

Vad skall jag likna detta släkte vid, säger Jesus. Det är likt barn som sätta sig på torgen och ropa till andra barn. Vilka barn? Stackars barn, det är synd om ungdomen, de har det så svårt, vi måste ta hänsyn till, vi måste vara rädd om ungdomen och vi måste försöka att lägga det tillrätta för de unga. Det är så svårt. Så gör vi det svårare, ännu svårare genom att ständigt tala om hur svårt det är.

Så ska vi då försöka tillgodose deras behov. Vad gör vi? Vi odlar den gamla naturen, alla de egenskaperna som egentligen ska bekämpas. Får jag säga en sak till, min älskade vän. Den som icke faller kommer aldrig att bli frälst. Aldrig. Hade icke fariséerna med så otroligt stor försiktighet försökt undvika snubbelstenen, stötestenen, så hade de kunnat bli frälsta. Varje människa måste falla, måste snubbla över stenen. Du blir inte frälst, broder och syster, unge vän, du blir inte frälst genom att smärtfritt komma in i den kristna kyrkan. Du blir inte frälst genom att stiga ner i dopet och bli döpt med ett proselytdop i en organisation.

Du blir inte frälst genom att få ett namn i protokollet eller bli utvald till diakon eller sångledare, sångare eller musikant -du blir inte frälst -du måste falla. Det vill säga, du måste störta på klippan, Jesus Kristus. Det är många som aldrig varit med om det fallet och därför har de aldrig upplevt denna oerhörda avgrund, fallets sanna väsen. Men när man har snubblat, Gud vare evigt lov, och fallit, då har man kommit underfund med två saker: syndens fruktansvärda verklighet men också försoningens utomordentliga härlighet.

Det heter vidare:

-Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som sitta på torgen och ropa till andra barn och säga: ’Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.’ Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: ’Han är besatt av en ond ande.’ Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: ’Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!’ Men Visheten har fått rätt av sina barn. (Matt 11:16-19)

Till sist blir man så sofistikerad så man inte förstår någonting i Guds rike, begriper ingenting. Man sysslar med nymodigheter och galenskaper, men förstår ingenting av Guds rikes innersta och inneboende hemligheter, man står helt utanför.

Mina vänner, vi behöver vara med om en reningsprocess, sinnet behöver bli rent genom Ordets vattenbad, verkligen bli befriat från alla de här tankarna. Vi behöver bli befriade från inspiration som sätter sin prägel på oss, vi behöver befrias från demonernas inflytande. Vi behöver bli befriade från maktblockens inflytande, så vi kan stå utanför och bli det folk Gud har kallat oss att vara, ett heligt folk, ett egendomsfolk, ett Guds folk, prisat vare Herrens underbara namn! Det sker icke genom mänsklig härsmakt, men det sker genom personlig överlåtelse åt Herren Jesus Kristus.

I Uppenbarelseboken står det så här:

-Rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.” (Upp 19:2)

Det onda ska sökas i den avfallna religiositeten, och orsaken till att Satan har ett sånt oerhört grepp i vår tid det är att det finns så kolossalt många andedöpta avfällingar.

Där har vi en av hemligheterna, därför att de har kommit in på ett annat område, in på andra djup, som den tidigare kristenheten inte ägde kunskap om.

Därför ska du se att det kommer att ske många saker på det här området vad det lider. Oerhörda saker. Och att det är väldiga krafter det handlar om, det förstår vi av det att Bibeln talar om lögnens allehanda kraftgärningar och villfarelsens makt. Det är oehört allvarligt.

Alla kommer att se Jesus, både de som inte känner honom och de som förnekar honom. Både de som svek honom och de som tror på honom. Alla ska se honom. Alla ska bekänna, Gud Fadern till ära att Jesus är Herre och alla de andra herrarna är avsatta. De finns inte mera, det är bara en kvar och det är Jesus. Då visar han sig vara Herre i andevärlden, Herre i den synliga och osynliga skapelsen. Han är ensam kvar. Då har alla de andra mött sitt öde till slut. Men då står han där i all sin härlighet. Gud vare lov!

Från: